Vad vill imperialisterna i Iran?
”I Mellanöstern, som är ett stort oljecentrum, finns också en tillspetsad kamp mellan supermakter och de imperialistiska makterna.(…)
I vilket som helst av dessa konfliktområden kan gnistan tändas, som orsakar ett imperialistiskt världskrig. Detta är en situation som uppstår då en av supermakternas strategiska överlägsenhet ska definieras. Därför blir det allt mer brådskande och nödvändigt att kunna räkna med kommunistiska partier som grundar sig på marxismen-leninismen-maoismen och som härdats för och under folkkriget genom sin militarisering. Att strategiskt definiera vilka områden som är huvudsakliga och vilka som är sekundära för världsrevolutionen är nyckeln för att bestämma rollen varje region och parti ska spela i världsrevolutionen. För de kommunistiska partierna är problemet att inte koncentrera uppmärksamheten på det imperialistiska världskriget utan att koncentrera den på folkkriget. För det är bara detta krig som leder till makten för proletariatet. Vi anser att så länge imperialismen existerar så finns det möjlighet för att det imperialistiska världskriget inträffar.”
(PKP – Internationella linjen 1988)
Efter det så kallade ”tolvdagarskriget” mellan Iran och USA och dess medlöpare den sionistiska folkmördarstaten Israel behöver kommunister världen över förstå utvecklingen i regionen, vad dess konsekvenser är både regionalt och internationellt. Vi befinner oss för närvarande i den strategiska offensiven av den proletära världsrevolutionen, i en process där imperialismen sönderfaller bit för bit. Som dialektiska materialister förstår vi att imperialismens sönderfall inte utvecklas endast gradvis utan i språng, där kvantitet slår över i kvalitet. När vi analyserar utvecklingen internationellt gör vi det utifrån detta perspektiv.
Imperialismen, ett system i förruttnelse och förfall, agerar desperat för att hålla tillbaka historiens hjul. I ständig konkurrens varandra emellan om bytet, de förtryckta nationerna, försöker de att flytta fram sina pjäser inför ett stundande världskrig. Varför står ett imperialistiskt världskrig på dagordningen? Imperialisterna kan inte överleva utan att ständigt växa. Imperialismen befinner sig i ett nollsummespel imperialisterna emellan varvid de endast kan vinna på varandras bekostnad. Detta gör att imperialismen oundvikligen leder till krig. Idag, när imperialisternas interna motsättningar intensifieras, vilket vi ser i form av handelsunder- och överskott, stagnation etcetera, behöver de lösa sina problem via externa metoder, genom att roffa åt sig en del av bytet från sina imperialistiska konkurrenter. På grund av detta faktum kan inte imperialisterna ingå i några riktiga allianser, utan de kan endast sammansvärjas, men när det kommer ner till kritan så finns det alltid en tvist varvid de hugger varandra i ryggen.
BAKGRUND TILL “TOLVDAGARSKRIGET”
I Mellanöstern, världens mest oljerika region, är inte kriget över. Detta har länge varit ett slagfält mellan många imperialister om kontroll. Sedan imperialismens framväxt under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet, vilket kulminerades i Mellanöstern med det Osmanska rikets sönderfall, har olika imperialister härjat över folket i regionen. Under det första världskriget sammansvärjades de, vid denna tid, starkaste imperialistiska makterna, Frankrike och Storbritannien, i Sykes-Picot-avtalet där de styckade och drog landsgränser i regionen efter eget godtycke.
Den moderna staten i Iran grundades 1906, några år efter den brittiska handelsmannen Wiliam Knox D’Arcy fann spår av olja i södra Persien under perioden varvid britterna genomförde övergången från kol till olja. Den kommande oljekungen fick följande år tillåtelse av shahen att utnyttja landets oljereserver i 60 år. År 1909 fann britterna till slut oljan – det svarta guldet – i södra Iran. Åren därpå etablerades det brittiska oljebolaget Anglo-Persian Oil Company (senare British Petroleum) – ett statsmonopolitiskt bolag – som i många år hade monopol på oljan i regionen. Under denna tid sammansvärjades den brittiska och svenska imperialismen då den svenska staten ledde uppbyggandet av det iranska gendarmeriet under dess tidiga år.
När britterna förde kapitalismen till Iran gjorde de det på en feodal bas vilken består än idag. På denna feodala bas har en byråkratkapitalism utvecklats tätt förbunden med de jordägande klasserna. Med byråkratkapitalismens framväxt förvandlades Iran från ett feodalt land till ett halvkolonialt, halvfeodalt land i och med framförallt den brittiska imperialismen dominans, särskilt ekonomiskt och militärt.
Det brittiska oljemonopolet i Iran var av en sådan stor vikt för den brittiska imperialismen att under både det första och andra världskriget ockuperade och försvarade Storbritannien Irans oljefält. Efter det andra världskriget växte den brittiska kontrollen av oljan i Iran. Det brittiska oljemonopolet i Iran producerade mest olja i världen, utanför Texas, vid denna tidpunkt. Dess oljereserver var fjärde störst i världen, efter USA, Sovjetunionen och Venezuela. Oljefälten var därav en oerhört viktig del av den brittiska imperialismens maskineri.
Under 1950-talet utvecklades ett starkt motstånd mot den brittiska imperialismens närvaro i landet. Detta motstånd usurperades tyvärr av den byråkratiska fraktionen inom storbourgeoisien. Detta ledde till att oljefälten konfiskerades från britterna och gjordes till byråkratkapital. Detta störde britterna och jänkarna som förstod att det var svårare att förhandla med byråkratbourgeoisien än med den kompradora bourgeoisien, särskilt när det gällde en strategiskt viktig tillgång som oljan. År 1953 genomfördes en statskupp under ledning från CIA och MI6 vilken exempelvis mobiliserade de värsta maffiorna i Teheran för att tvinga folk att delta i pro-shahen demonstrationerna. Shahen blev återigen titeln på den iranska statens högsta representant.
Med
detta övertogs det brittiska inflytandet över Iran av
USA-imperialismen. Denna kunde genom sin marionett i shahen få en stark
kontroll över oljefälten och tillgång till viktiga militära utposter.
Shahen gav stort stöd till det sionistiska projektet Israel, ett annat
av USA-imperialismens verktyg i regionen. Men dess regim skulle inte
vara för alltid. Under 1970-talet växte det fram ett starkt
antiimperialistiskt motstånd mot shahen. Folket reste sig i
gerillastrider, strejker etcetera. Men detta motstånd usurperades av den
byråkratiska fraktionen av storbourgeoisien, vilken hade prästerskapet
som social bas, när shahens fall var oundvikligt. Även om
USA-imperialismen sammansvärjades med Khomeini veckor innan maktskiftet,
och stödde hans resa från Frankrike till Iran, blev resultatet ändå att
år 1979 hade USA-imperialismen förlorat sin trogne bastion. Bättre,
tyckte dem, än att någon äkta folkmakt skulle utvecklas.
Året efter, 1980, inleddes ett krig mellan Irak och Iran, orkestrerat av USA-imperialismen, som spelade båda sidorna i kriget, med direkt stöd till Saddam Hussein Irak och med stöd till Iran via sin trogna bundsförvant, bosättarstaten Israel. Syftet med detta krig var 1) att störta den iranska byråkratkapitalistiska fraktionens makt i Iran, 2) underkuva byråkratkapitalismen i Irak. Under kriget levererade USA-imperialismen biologiska och massförstörelsevapen till Irak. Vad var USA-imperialismens uttalade syfte? Enligt utrikesministern Henry Kissinger; “Usa:s störst intresse är att båda förlorar“. Resultatet av USA:s regisserade krig var 800 000 till 1 000 000 döda. Svenskt monopolkapital var också inblandade i detta folkmord. Det svenska bolaget Bofors AB leverade vapen till båda sidorna i kriget, via Singapore som mellanhand medans Scania sålde lastbilar till bägge sidor som användes militärt.
Iran
har utvecklats till en del av ”ondskans axel” tillsammans med Kina,
Ryssland och Nordkorea för USA-imperialismen särskilt efter att den gick
med i SCO (2023) och BRICS (2024). Den är fortsatt, trots dess relativa isolering, en viktig spelare i Mellanöstern.
STRIDER INOM DEN HÄRSKANDE KLASSEN I IRAN
Under ”tolvdagarskriget” mördades flertalet högt uppsatta representanter inom den byråkratiska bourgeoisien i Iran av sionistiska krafter. Att Israel lyckades med dessa attacker tyder på att Mossad, dess underrättelsetjänst, har en relativt stark närvaro i Iran och har infiltrerat dess statsapparat. Det är inte så att Israel och USA-imperialismen är utan stöd, särskilt i Teheran. Hur kommer det sig? Lenin förklarar att ”politik är en koncentrerad och uttrycksfull form av ekonomi” och Mao lär oss genom användningen av citatet ”krig är politik med andra medel”. Vi analyserar ekonomin för att förstå politiken.
Den iranska ekonomin tillhandahåller 10% respektive 15% av världens upptäckta olje- och gasreserver. Dess största exportpartners är Kina (36%), Turkiet (20%), Pakistan (10%) och Förenade arabemiraten (10%) och dess största importpartner är Kina (28%). Petroleum utgör över hälften av landets export. På grund av nuvarande sanktioner riktade mot Iran har handeln med EU minskat rejält. EU:s handel med Iran som är oerhört elberoende nådde sin topp åren 2016-17 och skulle tjäna på att häva de av USA-imperialismen påtvingade sanktionerna.
Inom den iranska bourgeoisien, liksom inom bourgeoisien i alla förtryckta nationer, finns det två fraktioner; den byråkratiska och den kompradora. Dessa två fraktioner vill på olika vis sälja ut landets resurser för att tjäna den egna fraktionen. Detta gör att även om den iranska bourgeoisien tillhör en och samma klass, kan de olika fraktionerna sammansvärjas med olika imperialister, för att överlista den andre. Den byråkratiska bourgeoisien är knuten till statsapparaten och representeras politiskt av Khamenei. Den kompradora bourgeoisien, som är knuten till utländskt imperialistiskt kapital och inom Iran är svagare, innehaver ej regeringsmakten och skulle således tjäna på ett regimskifte. Den har naturligtvis ett stöd från imperialisterna i väst som vill att Iran “öppnar upp sin ekonomi” genom att tillåta en utförsäljning av det iranska byråkratkapitalet. Inom borgerlig imperialistisk media och inom iransk media benämns dessa oftast som reformister (inte reformist i marxistisk mening utan i meningen att reformera staten i en reaktionär liberal riktning.) Den kompradora bourgeoisien hade gärna sett ett söndrat Iran såvida de får vara med att sälja ut landet. Det är inte en vild gissning att den kompradora fraktionen inom storbourgeoisien samarbetade tillsammans med Mossad under “tolvdagarskriget” och hjälpte därmed att läcka information om var högt uppsatta tjänstemän var lokaliserade och så vidare. Detta är inget som undkom Khamenei. Under ”tolvdagarskriget” arresterades över 700 dissidenter i Iran i säkerhetssyfte och under anklagelser av samarbete med inkräktaren. Av dessa dissidenter fanns många i de kurdiska områdena.
Vi har tidigare skrivit om den kurdiska nationella befrielserörelsen och dess relation till USA-imperialismen på Kommunisten. Vad som är uppenbart är att ledning för många kurdiska organisationer har fullständigt kapitulerat och sålt sig till imperialismen. I Turkiet har PKK genomfört vapenbränningsceremonier samtidigt som de kurdiska byarna demoleras, i Rojava i Syrien och i de kurdiskt kontrollerade områdena i Irak låter kurderna USA-imperialismen beslagta dess olja. Under ”tolvdagarskriget” uttalade PJAK linjen att deras förhoppning var att Israel kunde störta regimen i Iran vilket således hade lett till att den kompradora fraktionen inom storbourgeoisien hade gripit makten, likt det som hände i december i Syrien. PJAK hoppas nog opportunistiskt på att de kan roffa åt sig en del av kakan ifall detta skulle hända.
Det är huvudmotsättningen som avgör strategin. När USA-imperialismen och Israel invaderar ändras huvudfienden till den angripande makten. Då blir strategin att ena så många som möjligt i en nationell enhetsfront under proletariatets ledning. Detta är vad som hände i Kina när japanerna invaderade och KKP ingick i en temporär allians med Guomindang. I Iran idag finns det inget kommunistiskt parti och således ingen folkarmé. Detta gör att den islamiska republiken kan splittra motståndet mot angriparen genom att genomföra ständiga brott mot sitt eget folk. Detta belyser endast nödvändigheten av ett kommunistiskt parti och en folkarmé. ”Utan en folkarmé har folket ingenting” (Mao Zedong). Problemet att ena den nationella befrielsefronten härstammar från att det inte finns ett kommunistiskt parti, med en verklig ledning över proletariatet, som kan ena alla klasser som utgör folket, samt den bredaste möjliga fronten mot inkräktaren.
VAD LÄR ”TOLVDAGARSKRIGET” OSS OM DEN INTERNATIONELLA SITUATIONEN?
Inför det så kallade ”tolvdagarskriget” i år stängde Israel ner sina ambassader världen över. Den palestinska solidaritetsrörelsen hade tvingat flera regeringar, särskilt inom EU, att fördöma staten Israel och dess folkmord. Men så fort Israel släppte den första bomben i Teheran i juni hyllade dessa regeringar dess krigsdåd. Detta är ännu ett bevis på imperialismens moraliska kris när Israel och USA bryter mot alla de lagar inom ”folkrätten” och ”internationell lag” när de bombar kärnkraftsanläggningar. Detta tyder, som vi kommer till längre fram, på de styrkeförhållanden som råder imperialisterna emellan. Detta gjordes två dagar innan USA och Iran skulle förhandla om ett nytt kärnkraftsavtal. Men återigen, det som förhandlas om på förhandlingsbordet är ju det som är vunnet på slagfältet.
Det är uppenbart att imperialisterna under USA:s ledning vill ha ett snabbt avgörande i Iran. Borgerlig militärteori behöver främja kortvariga krig eftersom de strategiskt är svaga – till skillnad från proletariatets militärteori, som är långvarig, då den är strategiskt stark. USA-imperialismen vill inte dra sig in i ett nytt Afghanistan eller Irak, där kriget tvingas bli långvarigt, vilket leder till dess oundvikliga nederlag. Istället vill de gör ett snabbt slag för att tvinga fram ett regimskifte – varvid den kompradora fraktionen tar över statsmakten. Ett sådant slag kommer därav behöva vara oerhört brutalt – vilket de uppenbarligen inte har några problem med då de utan tveksamhet redan har bombat kärnanläggningar (!).
Det är uppenbart att en ”anti-Iran”-front håller på att bildas för att flytta fram de militära positionerna och gör sig av med jokrar i regionen. Från vapenbränningsceremonierna bland kurderna, till söndringen av Syrien, till störtandet av dess allierade (Hizbollah) och även azerernas ageranden tyder på detta. Motsättningen mellan Azerbajdzjan och Ryssland har intensifierats under den senaste tiden. Azerbajdzjan har tecknat handelsavtal med Al-Jolani i Syrien vilket kommer att knyta dess ekonomi närmre EU. I Iran finns det en stor azerisk befolkning och tanken om separatism har länge legat på den azeriska statens läppar. Värt att ha i åtanke är det iranska stödet till Armenien då Azerbajdzjan utför etnisk resning mot armenierna i Artshak. Här är det värt att följa utvecklingen i det så kallade ”fredsavtalet” mellan Armenien och Azerbajdzjan författat av USA-imperialismen . Detta avtal ämnar att dra en tydlig gräns i isoleringskampanjen mot Iran.
Beträffande
EU:s ställning i imperialismen lär ”tolvdagarskriget” oss mycket. EU,
som har ett starkt intresse av förbättrade relationer med Iran, hade
dagarna innan eskaleringen av kriget medlemsstat efter medlemsstat
fördömt Israels krigsbrott i Gaza. Men så fort kriget eskalerade så
rättade de in sig i ledet bakom USA-imperialismen. Detta är ett täcken
på dess relativa svaghet. Detsamma gäller Ryssland. Den ryska staten tog
lång tid att fördöma Israels och USA:s krigsförbrytelser. Ryssland, som
länge haft militära förbindelser med Iran, rörde inte en tå – likt dess
agerande i Syrien och Armenien. Iranierna var missnöjda och frustrerade
över förseningar av ryskt krigsmateriel såsom S-400-system och
Su-35-flygplan. Detta har skapat en stor frustration från den islamiska
republiken. Detta visar hur den ryska imperialismen antingen är för
svagt för att agera i denna situation eller hur Iran inte är av särskild
vikt för dem. Den ryska imperialismen har uppenbarligen svårt att slåss
på flera olika fronter samtidigt.
Beträffande Kina, dess största handelspartner, som också inte agerade under stridigheterna, ser det ut som dess militära förbindelser kommer stärkas. Irans försvarsminister Aziz Nasir Zadeh träffade sin kinesiska motsvarighet under ett toppmöte i Shanghai Cooperation Organization (SCO) i Peking den 26 juni. De ska ha diskuterat potentiella militära inköp, inklusive J-10-stridsflygplan och avancerade AWACS-system. Arabiska medier hävdade den 9 juli att Kina skickade mark-till-luft-missilsystem till i Iran i slutet av juni för att återställe sitt försämrade luftförsvar – det ska dock ha förnekats av kinesiska och iranska medier.
För den svenska imperialismen hade ett fullskaligt krig i Iran kunnat ha stora konsekvenser. I ett krig, som för den islamiska republiken är existentiellt och för folket är ett krig mot den brutalaste av fiende, kommer ändamålen helga medeln. Den persiska viken, vilken är källan till 21 miljoner oljefat, vilket är lite mer än 20% av världens olja, blir ett tydligt föremål för attacker. Ett krig i denna region skulle kunna skapa en oljekris världen ej tidigare skådat. Lägg då i åtanke hur stor del av exempelvis den svenska ekonomin som är byggd import för sin konsumtion vilket är beroende av låga fraktkostnader. Det är uppenbart vilka konsekvenser ett krig, med stigande priser på bränsle som följd, skulle kunna ha för den stora e-handels sektorn.
För att återkoppla till det inledande citatet – imperialisterna världen över förbereder sig inför ett kommande världskrig. Det är inom dessa förberedelser som dessa stridigheter utvecklas och därav ur detta perspektiv som analysen måste föras. All återhållsamhet från en del av imperialisterna härstammar från att de inte är redo för krigets utbrytning. Den ryska imperialismen är för svag för att kämpa på olika fronter samtidigt, de europeiska imperialisternas svaghet och beroende av USA-imperialismen är uppenbar att se för alla med ögon (såsom EU:s kapitulation inför USA:s tullpolitik). Den kinesiska imperialismen, även om den nu efteråt ökar det militära samarbetet, stod själva och tittade på under stridigheterna. Kriget är på inget sätt över. Stridigheterna kommer att snart flamma upp igen.
För det iranska folket återstår uppgiften att rekonstituera Irans kommunistiska parti högst upp på dagordningen. Endast genom det kommunistiska partiet kan det iranska folket under proletariatets ledning ena alla krafter som kan enas på försvarskrigets grund och kasta ut inkräktarna. Därifrån kan det leda den nydemokratiska revolutionen till fullständig seger.
Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!
