| Nyheter
“AL-AQSA-FLODVÅGEN” ÄR EN MOTSTÅNDETS FACKLA SOM STÄRKER DE FÖRTRYCKTA FOLKENS BESLUTSAMHET ATT KÄMPA MOT FOLKMORDSSTATEN ISRAEL OCH DEN IMPERIALISTISKA AGGRESSIONEN
Motståndet från ett organiserat och beväpnat folk är dömt att segra
“Vi vet att Israel påstår sig ha moderna spionageverktyg och den mäktigaste underrättelseapparaten, men vi har sett hur den kollapsat under motståndets klor och trampats sönder av motståndets skor.” (Marwan Al Abdel)
Orsaken till kriget är inte palestinierna, utan den israeliska sionismen och dess imperialistiska anhängare. Den sionistiska staten Israel har fört ett kolonialistiskt krig mot det palestinska folket i årtionden för att tillskansa sig land som tillhör det palestinska folket.
Den 7 oktober 2024 är den första årsdagen av Al-Aqsa-flodvågen. Den 7 oktober 2023 markerar ett nytt skede i de palestinska nationella befrielsestyrkornas kamp mot den israeliska sionismen, som alltid har varit en stor källa till motstånd för de antiimperialistiska och antifascistiska krafterna i världen. De palestinska nationella befrielsestyrkorna, förenade under ett tak, har åstadkommit en “syndaflod” som har skrämt inte bara folkmördarstaten Israel, utan också imperialisterna, vars obegränsade ekonomiska, politiska, diplomatiska och militära stöd de åtnjuter. 28 olika ställen i Gaza, världens största öppna fängelse, omgiven av murar och staket, inklusive de “nya bosättningarna”, symboler för kolonial ockupation, bröts igenom via land, via luften med paragliders och via sjön. Den rättfärdigade motståndsrörelsen inledde en chockoperation. Israelisk sionism och dess finansiärer, USA och de kringliggande imperialisterna, kännetecknade denna utveckling som början på ett omfattande krig.
Den 7 oktober drabbades inte bara det israeliska folkmordet utan även imperialisterna av en stor prestigeförlust och myten om en “orubblig makt” fick sig en allvarlig törn. Under vingarna på de gigantiska internationella monopolen och imperialisterna (Storbritannien, Kanada, Frankrike, Tyskland, …), särskilt USA, som skyddas av den berömda “Iron Dome”, som har världens mäktigaste underrättelsenätverk, med samarbete från de reaktionära regionala staterna, fick den israeliska staten återigen den “bittra läxan” att “historiens drivkraft är folket och endast folket”. De som tror att de skall vinna kriget med tekniska medel har lidit stora nederlag inför organiserade massor som inte tvekar att dö för sin sak vid varje vändning i historien. Även om den israeliska staten försökte uppnå resultat genom att begå alla slags brott, inklusive folkmord, kunde den efter den stora chock den upplevde den 7 oktober inte uppnå några resultat, dess interna balans skakades, en stor opposition samlades inom landet och bubblan av militär och teknisk storhet och oövervinnlighet sprack.
Den sionistiska staten Israels bild av oövervinnelighet krossades av Al-aksa-flodvågen. Utöver den kapitulation som Osloavtalet innebar var det en ny början vid en tidpunkt då den sionistiska expansionismen var “normaliserad” och den palestinska saken ansågs vara “över”. Al-Aqsa-flodvågen slog sönder många etablerade uppfattningar och krossade det status quo som länge hade tagits för givet om Palestina. “Normaliseringsprocessen”, inklusive den palestinska isoleringen, upphörde. I folkmun hette det än en gång att “makten har brutit spelet”.
“Utan en folkarmé har folket ingenting.” (Mao Zedong)
De palestinska nationella befrielsestyrkornas rörelse har visat att det är möjligt att besegra en stark makt med hjälp av en svag men organiserad rörelse som bygger på folket. Denna möjlighet har ett lärorikt djup för alla revolutionära och nationella motståndsrörelser.
Israel är en enorm militär och teknisk makt med stort materiellt och militärt stöd, men klasskampens ärorika historia har upprepade gånger visat att de som är beslutsamma i sin kamp för sin rättvisa sak, de som organiserar sig för denna sak, de som etablerar de rätta banden med de förtryckta folken och gör dem till en del av kampen, trots alla omöjligheter, besegrar krafter med stora medel.
Det finns en situation där den “gigantiska makten” som har förklarat absolut suveränitet över de palestinska territorierna och omringat dem med säkerhetsmurar, som har tvingat fyra arabstater på knä på sex dagar, som har inlett fångutväxlingar på ett sätt som får det att se ut som om det finns tusentals palestinska motståndskämpar för en soldat, som kan operera över hela världen, som har politiskt, militärt och ekonomiskt stöd från imperialisterna under ledning av USA, är hjälplös. Den kraft som skapar denna hjälplöshet är ett folk som har varit belägrat i årtionden, isolerat från omvärlden, som till och med tillgodoser sina grundläggande behov genom tunnlar och som är dömt till fattigdom och armod.
Även om det är en realitet att imperialisterna och deras hantlangare har enorma resurser, får man inte glömma att massorna av förtryckta och exploaterade folk också har historiska erfarenheter av motstånd och kamp. De vietnamesiska kommunisternas krigstaktik, som besegrade den amerikanska imperialismen i Vietnam trots all dess brutalitet, som grävde tunnlar under jorden mot flygbombningar och förvandlade underjorden till ett centrum för motstånd och angrepp, har i dag blivit vapen för de palestinska motståndsstyrkorna i stadskärnorna. Den 7 oktober, när chocken efter attacken hade lagt sig, spreds propaganda om att Israel snabbt skulle krossa motståndet i Gaza och förstöra tunnlarna. Men var det så verkligheten såg ut? Trots all psykologisk krigföring och manipulation av den enorma propagandaapparaten var det de palestinska motståndsstyrkornas vilja som avgjorde kriget, inte den israeliska statens och dess anhängares lögner och överdrivna historier. Det krig som organiserades i dessa tunnlar fortsätter att skaka den israeliska staten.
Under nästan ett års krig i ett litet område har den israeliska staten inte ens lyckats nå de krigsfångar som hålls av de palestinska motståndsstyrkorna, än mindre nå seger.
Al Aqsa-flodvågen har också förstört de lumpna teorier som revisionister och reformister har lagt fram i fredens, demokratins, nedrustningens och försoningens namn. Det är de palestinska motståndsstyrkornas väpnade styrkor, motståndsstyrkornas förenade arméer, som kommer att stoppa folkmordet på den israeliska staten och dess imperialistiska anhängare. Därför har händelserna sedan den 7 oktober eliminerat alla andra alternativ än väpnad kamp.
I imperialismens och den proletära revolutionens tidsålder har borgarklassen blivit reaktionär i alla avseenden och är utrustad “från topp till tå” med våldsapparaten. Just därför är “maktövertagandet med väpnad makt, lösningen av frågan genom krig, den centrala uppgiften och den högsta formen av revolution”. Denna marxist-leninistiska princip för revolutionen gäller universellt, för Kina och för alla andra länder. Men medan principen förblir densamma, kommer dess tillämpning av proletariatets parti till uttryck på olika sätt beroende på de varierande förhållandena.” (Mao Zedong)
Proletariatet, de förtryckta folken och nationerna, var de än befinner sig i världen, kan motstå kontrarevolutionens “uppifrån och ned”-organiserade våld endast genom att organisera revolutionens våld, endast på detta sätt kan de vinna sitt oberoende, endast på detta sätt kan de gripa den politiska makten. Det var därför Mao sade: “Utan en folkarmé har folket ingenting.” Mao, som lade fram teorin om folkkriget, proletariatets mest avancerade krigsteori, och ledde den i praktiken, rådde det internationella proletariatet och de förtryckta folken och nationerna att utan att organisera revolutionens våld, utan att utbilda proletariatet och de förtryckta folken och nationerna i denna verklighet, utan att anta revolutionärt våld som princip, kan inte den politiska makten gripas och nationellt oberoende vinnas.
Erfarenheterna sedan slutet av 1800-talet, då borgarklassen fullbordade sin reaktionära utveckling, har konkret visat oss att proletariatet och de förtryckta folkens massor i många delar av världen har kunnat göra motstånd, nå framgång och upprätta politisk makt mot de härskande klasserna endast när och där de själva har väpnade styrkor och för väpnad kamp. Bourgeoisien kommer inte att ge upp sin makt frivilligt, den kommer att kämpa till döden för den och kommer inte bara att använda sin egen makt utan också makten hos världens övriga bourgeoisier. Därför måste proletariatet och de förtryckta nationerna och folken organisera motstånd och revolutionärt våld om de verkligen vill gripa den politiska makten, göra slut på exploateringssystemet och vinna sitt nationella oberoende.
Folkmördarstaten Israel är förkroppsligandet av imperialistisk aggression och kolonialism
“Om Israel inte existerade skulle USA vara tvunget att uppfinna ett Israel. Israel är den största makt USA har i Mellanöstern för att skydda sina intressen i regionen. Föreställ er världen i denna situation utan Israel. Hur många krigsfartyg skulle det finnas i Medelhavet? Hur många trupper skulle vara utplacerade i Mellanöstern?” (USA:s president Joe Biden).
Israel, med sin sionistiska karaktär, har från allra första början varit imperialisternas fotfäste och utpost i regionen. För USA-imperialismen innebär Israels existens att dussintals krigsfartyg placeras ut i Medelhavet och tiotusentals militära styrkor i Mellanöstern. Staten Israels sionistiska struktur formas av rasism och religionism. De ser sig själva som en “utvald ras” som till varje pris måste erövra det land som “utlovats av Gud”.
Den 14 maj 1948 upphörde det brittiska mandatet och det judiska nationalrådet, som sammanträdde i Tel Aviv under ledning av den israeliske bosättaren David Ben Gurion, förklarade att staten Israel hade upprättats. Från och med detta datum började en del av det palestinska folket som bodde på sin egen mark att leva under en annan stats styre över en natt. Detta var också början till att palestinierna förlorade sin mark bit för bit, pressades in i ett trångt utrymme och slutligen helt fördrevs från sina länder.
Denna folkmordsprocess tjänar USA:s intressen i regionen. Av denna anledning är det av yttersta vikt att palestinierna aldrig mer lyfter sina huvuden. Den 5 november 2023, efter ett möte i den jordanska huvudstaden Amman med utrikesministrarna från Jordanien, Egypten, Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten (UAE) och generalsekreteraren för den palestinska befrielseorganisationens (PLO) verkställande kommitté, uttalade USA:s utrikesminister Blinken sin ståndpunkt enligt följande: “Ett eldupphör nu skulle göra det möjligt för Hamas att återta makten och upprepa vad de gjorde den 7 oktober.” Detta uttalande gjordes under överinseende av anhängare som fällde krokodiltårar för Gaza. Än en gång har det visat sig att alla reaktionära stater, inklusive Turkiet, som vill att de israeliska attackerna ska upphöra och som använder den egna opinionens känslighet för sin demagogi, inte ens har råd med ett “humanitärt eldupphör” om inte deras herrar vill ha det. Det har blivit tydligt att uppgiften för dessa länder, som stöder den palestinska saken med den starkaste retoriken, endast är att spela rollen som “pastor” i den palestinska frågan för USA-imperialismen. Eftersom dessa länder saknar makt att se till att humanitärt bistånd når Gaza, kan de inte ge det minsta bidrag till den palestinska saken. Deras uttalanden och deklarationer om stöd för Palestina är inget annat än lögner. Sanningen är att dessa länder är lakejer vars intressen ligger i linje med USA-imperialismen.
Internationella domstolen bör döma inte bara Israels premiärminister Netanyahu, utan alla statstjänstemän som stöder Israels folkmord, fördrivning och grymheter för brott mot mänskligheten
Den sionistiska reaktionära regimen har, med stöd av imperialisterna och deras hantlangare i regionen, tillgripit folkmord och deportation mot civilbefolkningen inför ögonen på hela världen, utan att erkänna några humanitära regler, för att komma ur det dödläge som den har hamnat i efter den stora prestigeförlust som den har lidit. Gaza, som har en yta på endast 365 kvadratkilometer och är hem för 2,3 miljoner palestinier, bränns, förstörs, avhumaniseras och styckas inför hela världens ögon. Kort sagt har det sionistiska Israel, med politiskt, ekonomiskt och militärt stöd från USA, Tyskland, Frankrike och den brittiska imperialismen, förvandlat Gaza till en kyrkogård. Man har avsiktligt riktat intensiva bombanfall mot byggnader, skolor, sjukhus, moskéer, kyrkor och läger, vilket har dödat tusentals palestinier och skadat tiotusentals. En miljon människor är på flykt i Gaza, som har en befolkning på 2,3 miljoner. Gaza har utsatts för en våg av attacker som syftar till fullständig avhumanisering.
200 FN-medarbetare och 169 journalister har dödats. Sjukhus, skolor, moskéer, kyrkor, hjälpkonvojer och flyktingläger har bombats. Den totala dödssiffran är över 40.000. Denna process av folkmord och brutalitet genomförs med skydd och stöd av de krigsfartyg som tillhör flottorna i imperialistiska stater som USA, Frankrike, Tyskland, England och Kanada, och som ligger för ankar utanför Gazas kust. Imperialisterna är huvudansvariga för denna process av folkmord och grymheter. Imperialisterna har ett kollektivt ansvar här. Imperialisterna har gett staten Israel legitimitet att begå alla brott som faller inom ramen för “brott mot mänskligheten”, även enligt “borgarklassens internationella kriterier”. Av denna anledning bör inte bara Israels president, utan även tjänstemännen i alla andra stödjande stater, särskilt Förenta staternas president, som stöder hela denna folkmordsprocess, ställas inför rätta för brott mot mänskligheten i Internationella domstolen. Precis som de medlemmar av den amerikanska senaten som gav Netanyahu stående ovationer under varje minut av hans tal i den amerikanska kongressen, där han beskrev det folkmord och de grymheter som de begick, också borde ställas inför rätta. Eftersom folkmordet på det palestinska folket utförs med imperialisternas “kollektiva visdom och stöd”.
Det imperialistiska systemets allt djupare kris fördjupar motsättningarna mellan imperialisterna och gör det nödvändigt att utvidga angreppskrigen mot de förtryckta nationerna och folken
I takt med att det globala kriget för uppdelning och hegemoni intensifieras, diversifieras och intensifieras, faller maskerna och alla intar positioner i enlighet med sin klass. De internationella lagarnas natur och vem de är skapade för att tjäna avslöjas. Demokrati, jämlikhet och alla de värden som borgarklassen förespråkar trampas under fötterna. Inför Israels folkmord och brutalitet, som stöds av den imperialistiska koalitionen, i kamp och samförstånd, ledd av USA-imperialismen, har politikerna och säkerhetsstyrkorna i “demokratins och de mänskliga rättigheternas apostlar” som USA, Tyskland och Frankrike tagit av sig sina masker som “stater som respekterar mänskliga fri- och rättigheter” och förvandlats till fascistiska angripare mot de massor som omfamnar det palestinska motståndet.
Världen befinner sig i en virvel där de interimperialistiska motsättningarna intensifieras, regionala konflikter sprider sig och världen omges av krigstendenser. Imperialismen följer vägen att övervinna problem och kriser genom krig och upptrappad aggression mot förtryckta folk och nationer. Samtidigt driver detta den mot en politisk intensifiering som syftar till en kamp för en ny omfördelning av ekonomiskt inflytande och dominans. Medan det ruttna monopolkapitalet rör sig ohämmat på världsmarknaden tvekar det inte att etablera sin hegemoni genom att ta till krig. Detta banar väg för att den interimperialistiska motsättningen förvärras och att alternativet med militär aggression kommer upp på dagordningen i allt större utsträckning.
En av de mest uppenbara konsekvenserna av det imperialistiska systemets sönderfallskris är den process som ledde fram till och efter invasionen av Ukraina. Under de senaste åren har USA:s och Natos politik att inringa Ryssland i Östeuropa och bedriva krigshets intensifierats. Samtidigt förlorade den ryska imperialismen kontinuerligt sitt inflytande som den främsta hegemoniska kraften i Ukraina från 1991 och framåt, och USA och EU kunde expandera ekonomiskt och politiskt. Resultatet av denna provokation blev den ryska imperialismens militära invasion av Ukraina den 24 februari 2022. Trots det intensiva tekniska, logistiska och ekonomiska stöd som Nato har gett Ukraina i mer än två år har Ryssland gjort stadiga framsteg. De ekonomiska sanktioner mot Ryssland som införts av västimperialisterna, med USA i spetsen, har misslyckats med att avskräcka, skapa motsättningar, skapa nya spänningsfält och försvaga den ryska imperialismens världsomspännande inflytande. Ukrainas militära förluster mot Ryssland har lett till att USA och Nato inte har dragit sig tillbaka, utan har tagit steg som ytterligare provocerar den ryska imperialismen. USA gav Ukraina tillstånd att använda vapen inom Rysslands officiellt erkända territorium, processen med att utrusta Ukraina med F-16-plan påskyndades och USA:s och Natos vapenindustri fortsatte att försörja Ukraina.
Alla liknande utvecklingar i världen kan inte betraktas som oberoende av kriget om hegemoni och omfördelning i världsskala. Idag bevittnar världen ett krig med omfördelning som axel, ett krig som till sin natur kommer att pågå i åratal och som kommer att diversifieras och expandera i termer av medel och områden. I detta krig spelar globala aktörer och deras ombud en roll när det gäller att omringa och behålla territorier. Kampen är politisk, ekonomisk, militär och diplomatisk. Att skapa handelskorridorer och utveckla manövrer för att göra dem dysfunktionella är några av verktygen i denna process. Regionerna delas inte bara in efter resurser, rikedomar etc. utan också efter deras strategiska betydelse. Det USA-centrerade NATO:s politik att inringa Ryssland, Finlands och Norges inträde i NATO, den militära upprustningen i Rysslands grannländer, USA:s och dess “allierades” militära inringning av Kina i Indo-Stillahavsområdet, upprustningen vid inloppet till Röda havet, i Somalia, Etiopien och Taiwan är alla uttryck för detta.
Natos generalsekreterare Stoltenberg har öppet uttryckt hotet om kärnvapen och sagt att det pågår “diskussioner om att ta ut kärnvapen ur förråd och göra dem tillgängliga för en allians som måste visa omvärlden att den har en stark avskräckningspotential” och att “så länge kärnvapen finns kommer vi att förbli en kärnvapenallians, eftersom en värld där Ryssland, Kina och Nordkorea har kärnvapen och Nato inte har kärnvapen är en farligare värld“. I samma intervju med The Guardian betonade Natos generalsekreterare också hotet från Kinas utveckling av kärnvapenkapacitet. Natos huvudfokus verkar dock ligga på att “uppgradera sina kärnvapen mot det ryska hotet“. Denna utveckling och dessa diskurser bör förvisso inte leda oss till slutsatsen att ett interimperialistiskt krig är nära förestående. Å andra sidan måste vi inse att krig i allt högre grad kommer att vara ett alternativ.
Situationen visar att de regionala konflikterna ökar och sprider sig från Mellanöstern och Röda havet till Gulfen, den afrikanska kontinenten och Sydostasien. Det finns en politisk situation i Mellanöstern där de motsättningar som redan fanns före det palestinska motståndets Al-Aqsa flodvåg mot det sionistiska Israel den 7 oktober 2023 har fördjupats. Det finns en bild där det sionistiska Israel, med fullt stöd av USA och västimperialisterna, fokuserar på att göra Gaza till en säker zon genom att förstöra, avhumanisera och ockupera den med en brutal massaker, fördjupa ockupationen med reaktionär bosättarpolitik på Västbanken och ytterligare fragmentera det splittrade Palestina. Samtidigt försöker Israel under USA:s ledning att på ett beräknande sätt trappa upp konflikten med Iran. Israel gör ingen hemlighet av sin önskan att utvidga sina attacker till Libanon och Syrien. I detta syfte organiserar man processen i nära kontakt med USA. Under den israeliske försvarsministern Gallants besök i USA den 23 juni diskuterades planer på att angripa libanesiska Hizbollah. Amerikanska krigsfartyg är positionerade i Medelhavet för att hota de rörelser och länder i regionen som står på den palestinska sidan och för ett eventuellt krig mellan Hizbollah och Israel. Det är uppenbart att detta skulle eskalera de regionala konflikterna och ge Iran en plattform för nya utspel.
På grund av sina rika naturresurser och sitt strategiska läge har Mellanösternregionen alltid varit ett av de viktigaste epicentren i kampen för en ny uppdelning mellan imperialisterna. Krig har därför blivit en naturlig del av livet i denna region.
Konflikterna mellan det palestinska folket och den israeliska ockupationsstaten har alltid haft en inverkan som går utöver dess egen skala. Förutom många sammanflätade och ömsesidigt avgörande orsaker, som nämnts ovan, är Mellanösterns centrala betydelse när det gäller världens energiresurser och kampen om dominans över energiresurserna avgörande. Eftersom det ännu inte har dykt upp någon energikälla som gör olja och naturgas obetydliga, kommer Mellanöstern att fortsätta att vara en av brännpunkterna i kampen om dominans i världen.
Den kinesiska socialimperialismen har på senare tid försökt få fotfäste i Mellanöstern-ekvationen. Förra året tog man ett viktigt steg genom att medla i problemen mellan Iran och Saudiarabien. Man fortsätter denna process genom ett möte med palestinska organisationer. I detta möte deltog representanter för alla palestinska motståndsstyrkor. Palestinska fraktioner med olika ståndpunkter, däribland Fatah och Hamas, enades om att upphöra med sina fientligheter och bilda en regering för “nationell enhet” som en del av de förhandlingar som den kinesiska regeringen medlade i. Enligt överenskommelsen, som kallas “Pekingdialogen”, kommer dessa fraktioner att samlas för att bilda en tillfällig försoningsregering. Enligt kommunikén enades man om att uppnå en nationell enhet som omfattar alla fraktioner inom Palestinas befrielseorganisation (PLO). Detta kan ses som ett viktigt steg för de palestinska nationella befrielse- och antikoloniala krafterna att fortsätta sin kamp tillsammans mot staten Israel och dess anhängare. Israel och dess anhängare agerade och Israel mördade Ismail Haniyeh, chef för Hamas politiska byrå, som befann sig i Iran. Syftet med mordet var att demoralisera motståndsstyrkorna inom ramen för Hamas, som utmärker sig genom sin styrka och effektivitet inom de palestinska motståndsstyrkorna, att visa Israels makt och att skrämma Iran. Genom att dra in Iran direkt i kriget strävar Israel efter att direkt involvera de imperialistiska makterna under ledning av USA i kriget. På så sätt kommer Israels folkmord och ockupation av det palestinska folket att förpassas till bakgrunden och en “legitim grund” skapas för en attack mot Iran, som har varit ett mål för USA i många år.
Dessutom, med Irans de-facto-engagemang i processen, kommer regionen att förvandlas till ett bredare slagfält som organisationer som libanesiska Hezbollah, Hashd al-Shaabi i Yemen och Irak blir en direkt del av det nationella motståndskriget. Attacken den 7 oktober dynamerade den USA-ledda normaliseringsprocessen mellan Israel och Förenade Arabemiraten, Egypten, Jordanien och sedan Saudiarabien. Förutom Abrahamavtalen, energi, handelsvägar och politisk normalisering har planerna för fullständig förstörelse av Palestina också drabbats av ett allvarligt slag. På detta sätt ville USA konsolidera sin hegemoni i regionen och försvaga det växande inflytandet från Kina och Ryssland. Al-Aqsa flodvågen har kännetecknet för att uppröra alla dessa planer och orienteringar och fördöma alla reaktionella krafter till en ny sökning efter balans.
Att identifiera de palestinska motståndsstyrkorna med HAMAS, begränsa motståndet och presentera det som en “konflikt med islamister” är ett försök att legitimera israeliska folkmord offentligt
Varje stark brytning i klasskampen klargör motsättningar och omorganiserar leden. I sådana ögonblick av historisk brytning sker inte bara ett närmande mellan imperialister och reaktionära stater, utan också ett ideologiskt och politiskt närmande mellan dem som definierar sig som antiimperialister, revolutionärer eller motståndare till imperialistisk aggression i utvärderingen av den uppkomna situationen. I grund och botten utvärderar varje klass vad som händer inom ramen för det perspektiv som styrs av dess egna klassintressen och intar sin ståndpunkt i enlighet med detta. Detta är vad som hände i denna process.
Palestiniernas kamp för nationellt oberoende och mot ockupationen grundar sig på en obestridlig rättighet. Detta är den viktigaste punkten att betona i denna kamp. Den palestinska nationella befrielsekampen och dess ledarskap har formats i olika ideologisk-politiska former, även om de grundläggande utgångspunkterna har förblivit desamma. Det är ett faktum att krafter med islamiska referenser ursprungligen stöddes av imperialisterna för att motarbeta socialismen och göra den nationella befrielsekampen beroende av imperialisterna. Förlusten av trovärdighet hos ledarskapet för den palestinska nationella befrielsekampen, som började med Arafat och fortsatte med Mahmoud Abbas, i det palestinska folkets ögon är en avgörande faktor för dessa krafters uppkomst och till och med dominerande ställning. Att rörelser med islamiska referenser fortsätter att göra motstånd mot dem som ständigt gör eftergifter till den israeliska expansionismen och imperialisterna och förlorar sin trovärdighet på grund av korruption, har vunnit det palestinska folkets sympati.
Det faktum att den palestinska nationen är under ockupation och att denna ockupation ständigt utvidgas bör inte hindra att man identifierar den grundläggande motsättningen i utvärderingen av krafterna här. Den huvudsakliga motsägelsen här är mellan ockupation och anti-ockupation. Lösningen av denna motsättning kommer att utgöra grunden för lösningen av motsättningen mellan de progressiva och reaktionära krafterna i det palestinska samhället. Den fråga som vi nu kommer att fokusera på är att den palestinska nationens kamp för sin rätt till självbestämmande och mot ockupationen är berättigad och måste stödjas. De som förkastar legitimiteten i de palestinska nationella befrielsestyrkornas kamp mot ockupationen och för nationellt oberoende på grund av HAMAS karaktär är anhängare av imperialismen som legitimerar den israeliska sionismens ockupation och rättfärdigar de imperialistiska och reaktionära allierades, särskilt USA-imperialismens, ockupation och aggression.
”Vi är här och vi är i kampen som PFLP. Vi är mycket starka i Gaza, vi har tusentals medlemmar. Sedan 7 oktober har vi drabbats av hundratals martyrer. Vi var här innan Hamas, vi var här före islamisterna. Vi var huvudstyrkan som ledde den väpnade kampen 1973 … ”(Maher Al Taher, PFLP International Relations Officer)
Föreningen av de palestinska nationella befrielsestyrkorna och deras gemensamma kamp mot staten Israel är en mycket viktig utveckling för den palestinska nationella befrielsekampen. Geografiskt uppdelad, politiskt fragmenterad och efter att ha förlorat sitt centrala ledarskap som förkroppsligas i Palestina Liberation Organization (PLO), återförenas nu Palestina med alla dess delar. Det är uppenbart att denna återförening stör många människor. Eftersom ett Palestina utan enhet alltid är dömt att besegras. Staten Israel och dess anhängare gjorde sitt bästa för att förhindra denna återförening. Med denna process försökte den internationella arenan skapa tvivel om det palestinska folkets motstånd, särskilt genom att betona Hamas ideologiska identitet. Det sades till och med att organisationer som Hamas representerade reaktionism på grund av deras islamiska identitet, och öppet eller indirekt stöd gavs till Israels folkmord och brutalitet.
Att beskriva det palestinska motståndet som en konflikt mellan religiösa identiteter är en organiserad och avsiktlig förvrängning av verkligheten. Det syftar till att dölja den verklighet som gav upphov till det palestinska motståndet. Israel och dess anhängare genomför systematiskt denna propaganda. Detta för att täcka den expansionistiska kolonialismen av den imperialiststödda israeliska reaktionen sedan 1948 och de nästan 80 år av folkmordspraxis från israelisk sionism. På detta sätt vill de pressa det palestinska motståndet i islamistiska identiteter för att backa upp sin egen allmänna opinion å ena sidan och dölja förekomsten av revolutionära krafter från ögonen på den andra.
Den reaktionära ideologin hos HAMAS och andra islamiskt orienterade organisationer och den roll de spelar i den palestinska motståndet idag tar inte bort orättvisan av Israels slaveri, underkastelse och förtryck av Palestina. Den tar inte heller bort den politiska karaktären av den palestinska kampen för befrielse från detta ok, oavsett dess ideologiska inriktning. Denna kamp har inte en islamistisk karaktär, men den syftar till att befria Palestina från oket. I detta sammanhang är den palestinska folkets kamp i alla avseenden en nationalbefrielse kamp. Operationen “Al-Aqsa flodvågen” och den palestinska nationella befrielsekampen som helhet har en nationell essens vars innehåll inte enbart kan bestämmas av HAMAS och liknande islamistiska organisationer.
Alla slags reaktionärer som tvivlar på de förtryckta, exploaterade och underkastade massornas kreativa kraft förvånas över insikten av något som är omöjligt “enligt dem”, söker sig till konspirationsteorier och framställer slutligen de förtryckta massornas handlingar som ett projekt av denna eller den delen av de styrande makterna. För dem är folkets massor okunniga, maktlösa och impotenta. Utan de styrande makternas samtycke kan de inte åstadkomma något oberoende av dem. Det är inte de förtryckta massornas uppgift att skaka tronarna hos härskarna! Olika varianter av dessa grupper, vars tankar har blivit förslavade av de styrande klasserna, tvekade inte att upprepa samma nonsens i kör när de palestinska nationella befrielsekrafternas handlingar inleddes. Ännu värre är att de som kämpar för sin överlevnad under liknande förhållanden som det palestinska folket också är en del av denna reaktionära bild. Även om de vet att de argument som används i den reaktionära propagandan mot de palestinska nationella befrielsekrafterna och de antikoloniala styrkorna också används mot dem, har de tveklöst offrat principen om stöd för den rättvisa kampen hos förtryckta nationer som ett resultat av de taktiska relationer och intressen de har utvecklat med de imperialistiska och reaktionära krafterna i regionen. De sammanflätade relationerna med imperialismen har en betydande inverkan på dynamiken som bestämmer denna felaktiga hållning. Det är också exemplariskt när det gäller att visa dimensionerna av denna relation.
Den palestinska nationella befrielsekampen har en lång historia av kamp
Som PFLP-tjänstemannen Marwan al-Abdal sade: “När det gäller Hamas kämpar Hamas – även ensamt – idag inte för sitt eget program, inte för ett parti eller en sida, utan för att försvara det palestinska folket. Det kämpar mot den historiska och sociala fienden, fienden till alla palestinska partier. Israel har alltid velat demonisera motståndet. För de styrande exploaterande klasserna demoniseras varje motståndskraft som reser sig mot den givna ordningen av dominans och explotering. Den motståndande sidan, oavsett om den är revolutionärt kommunistisk, religiös eller vilken ideologi den än bär, kommer att dömas för att motstå. Sammanfattningsvis är vi i ett stadium av nationell befrielse och detta kräver att alla enas i en enda nationell front. Detta är vad vi kräver. Varför pratades det tidigare om försoning mellan de palestinska sidorna och att avsluta splittringen, om möten, om att skapa en bred front, om diskussioner om PLO? För att vi är under ockupation och vi behöver enhet. Det finns ingen oenighet om det. Så enhetselementet är en sorts styrka som ockupanten inte vill att vi ska uppnå. Enhet betyder också förstärkning. De vill dela upp motståndet. Vi vet och ockupanten vet att det finns ett israeliskt projekt för att dela den palestinska motståndet.
Vi kämpar under det gemensamma operationsrummet för Folkfronten för Palestinas befrielse – Abu Ali Mustafa martyrbrigaderna. Det gemensamma operationsrummet är inte en ny organisation. Den etablerades i tidigare krig och har ackumulerat erfarenhet, planering och expertis. Detta rum får också hjälp och stöd, så det känner sig inte föräldralöst. Framför allt är det enat i militära operationer och för första gången är det gemensamma operationsrummet självsäkert.
Dessutom är detta folkliga motstånd medvetet om att det är engagerat i en omfattande kamp mot imperialismen och sionismen och mot de “normaliserande” araberna i regionen. Det vet mycket väl vem som är fiende och vem som är vän.“
Det palestinska nationella motståndet är framför allt det förenade motståndet från det palestinska folket. Motståndet från de palestinska nationella befrielsekrafterna mot israelisk aggression och kolonial expansion började 1948, när palestinierna blev berövade och utvisade från sin mark. Under de tidiga åren av motståndet var de islamiska krafterna inte ens en del av den palestinska väpnade kampen. Många organisationer påverkade av marxism-leninism och Mao Zedongs tänkande, som Fatah, den Demokratiska Fronten och Folkfronten för Palestinas befrielse, antog den väpnade kampen mot staten Israel från början. Den palestinska nationella befrielsekampen, både nationellt och internationellt, har främst varit revolutionärernas och kommunisternas sak. Efter att den första intifadan förvandlades till ett stort motstånd 1987 beslutade de islamiska krafterna att ta till den väpnade kampen. HAMAS och Islamisk Jihad är de organisationer som uppstod i denna process. Efter att Fatah avslutade den väpnade kampen med “Osloavtalen” och kompromisslinjen kom i förgrunden, trädde islamisterna fram i motståndet.
“Al-Aqsa flodvågen” var ett drag inte bara av Hamas eller liknande organisationer med en islamisk ideologisk formation, utan också av 14 palestinska organisationer som bildade en nationell motståndsfront, och processen organiserades av det gemensamma operationsrummet. Detta “gemensamma operationsrum” är också samordningscentret för det palestinska motståndet och det pågående kriget. Organisationerna i samordningscentret för detta krig är Izz ad-Din Kassam-brigaderna, den beväpnade vingen av Hamas, Al-Quds-brigaderna i Islamiska jihad, Abu Ali Mustafa-brigaderna i den Folkfronten för Palestinas Befrielse (PFLP) och Mujahedin-brigaderna, Nidal al-Amuri-bataljonen, Nasser Salah al-Din-brigader, nationella motståndsbrigader av den Demokratiska fronten för Palestinas Befrielse (DFLP), Abdel Qader al-Husseini-brigader, Martyr Jihad Jibril Brigades, Martyr Ayman Jude Groups och Storm Army. Sedan 7 oktober har kadrer och krigare från vänsterorganisationer som PFLP och DFLP, och Nasser Saladin -brigaderna martyrats. Alla dessa organisationer är fortfarande involverade i konflikten.
Dessutom har den praxis av att palestinska organisationer agerar tillsammans redan börjat före den 7 oktober. Det första “gemensamma operationsrummet” mellan motståndskrafter utanför Fatah grundades 2006. 2014 förenade 12 organisationer mot Israels “Operation Protective Edge”. Under 2018 formaliserades denna kammare som ”Joint Chamber of Palestinian Resistance Groups”. Al-Aqsa Martyrs-brigaderna, den beväpnade vingen av Fatah, som förvisades från Gaza av Hamas 2007, ingick inte i denna kammare trots dess muntliga stöd. Nidal al-Amudi-bataljonen, Nasser Saladin-brigaderna och Mujahidin-brigaderna bildades av Fatah-kadrer som avvisade Oslo-överenskommelserna och lämnade Al-Aqsa Martyrs brigaderna, som lämnade sina vapen och blev säkerhetsstyrkan för den palestinska myndigheten.
På den 22: e dagen av operationen utfärdade 5 palestinska motståndsorganisationer (PFLP, PFLP-DC, PFLP-GC, HAMAS och Islamisk Jihad) ett gemensamt uttalande. Det gemensamma uttalandet betonade vikten av att följa nationell enhet och avvisa fiendens försök att dela upp folket eller monopolisera någon del av det, betona vikten av att förena ansträngningar och skärpa rangerna i denna ödesdigra strid. Uttalandet skyllde USA för processen och sammanfattade målet med kampen på följande sätt: ”När vi utkämpar denna kamp för att försvara vårt land, våra människor och våra heliga platser, bekräftar vi vårt engagemang för våra människors rätt att motstå och vårt förtroende för våra människors seger i denna kamp för befrielse, återvändande, självbestämmande och upprättandet av en palestinsk stat med Jerusalem som huvudstad.”
Den ideologiska-klasskaraktären av nationellt oberoende och antikolonialrörelser är naturligtvis viktig, men när det gäller hela frågan, är legitimiteten för motståndet och upproret mot kolonial ockupation av Palestina den viktigaste. Nationernas rätt till självbestämmande är en obestridlig rättighet och kampen för den palestinska nationella befrielsen och antikolonialistiska krafter är legitim både i innehåll och form.
Kampen för den palestinska nationella befrielsen och antikoloniala motståndskrafter är allierad med proletariatet i kampen för världsrevolutionen
Motsättningen mellan de förtryckta folken i de beroende länderna och kolonierna och imperialisterna är huvudmotsättningen i vår epok. Fördjupningen av den allmänna och oundvikliga krisen i det imperialistiska systemet ökar intensiteten i motsättningen mellan dessa länder och deras förtryckta folk och imperialisterna. Upplösningen av denna motsättning till förmån för de förtryckta folken och nationer fördjupar de inre motsättningarna i det imperialistiska systemet och försvagar det i slutändan. I detta avseende ger kampen för förtryckta folk och nationer mot imperialismen styrka till proletariatets kamp. Det är på grund av denna verklighet som Lenin, Stalin och Mao Zedong, medan de listade de motsättningar som utgör det imperialistiska systemet, betonade motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta folken och nationer som motsättningen som markerar vår epok. Detta är också en definition som definierar positionen för de krafter som kämpar mot imperialismen gentemot det imperialistiska systemet och därmed klargör de allierade med proletariatet. Nationella befrielsesrörelser är allierade i den internationella kommunistiska rörelsen. Dessa två krafter kompletterar varandra i kampen mot imperialismen. Vi måste titta på den palestinska nationella befrielsekampen ur detta perspektiv.
Detta nya stadium av krig mellan den israeliska staten och det palestinska nationella motståndet är en ny scen i den pågående kampen mellan rätt och fel. Den palestinska nationella befrielsekampen är historiskt och politiskt rättvis. Sionistisk reaktion och dess imperialistiska anhängare är på fel sida. I denna kamp står det medvetna proletariatet och de förtryckta folken i världen med det palestinska nationella motståndet. Det faktum att attacken som utlöste detta krig inkluderar bosättningarna i den israeliska sionismen förändrar inte “vad som är rätt”. Palestina befinner sig i ett försvarskrig, det är rätt och dess krig är legitimt. Om Palestina vinner detta krig mot Israel, kommer det, som kamrat Lenin sa, välkomnas “med kärlek” av det internationella proletariatet.
Kolonisering eller halvkolonisering är den oundvikliga tendensen för imperialismen. Den period vi passerar är en där detta återigen är tydligt. Staterna, belastade av enorma skulder, har transporterat systemet till denna dag med pengar som den reala ekonomin inte kan hantera. Systemet har varit i konkurs under en tid. Ändå fortsätter det att existera genom beroende och särskilt halvkoloniala stater. Intensiteten och kontinuiteten i dagens regionala krig, kronisk inflation och idag är utökande skatter alla en del av detta. Det är uppenbart att dessa inte är oberoende av imperialismen och det konkurs av monopol borgarklassens system. I detta avseende måste vi lägga fram och försvara nationernas rätt till självbestämmande som en princip som måste försvaras i den anti-imperialistiska kampen. Vårt medvetande måste vara tydligt i denna fråga.
Det är en objektiv verklighet att komponenterna i kampen för folken i beroende och koloniserade länder mot kolonialisterna och imperialisterna visar klassens mångfald och att varje klass och stratum har sin egen synvinkel och skillnader angående naturen i samhället som ska skapas. Det faktum att den ideologiska och politiska linjen i proletariatet inte är effektivt eller avgörande i sådana kampar, även om det uttrycker en viktig brist, förändrar inte problemets natur som helhet.
”Den otvivelaktigt revolutionära karaktären hos den väldiga majoriteten av det nationella rörelserna är lika relativ och egenartad som den eventuellt reaktionära karaktären hos några enskilda nationella rörelser är relativ och egenartad. Under det imperialistiska förtrycket förhållanden förutsätter den nationella rörelsen revolutionära karaktär alls inte att det ovilkorligen måste finnas proletära element i rörelsen, att det måste finnas ett revolutionärt eller republikanskt program för rörelsen, en demokratisk grundval för rörelsen. Den afghanska emirens kamp för Afghanistans oavhängighet är objektiv sett en revolutionär kamp, trots emirens och hans anhängares monarkistiska tankesätt, ty denna kamp försvagar, upplöser och undergräver imperialismen,” : (Stalin)
Det faktum att förståelsen av anti-imperialism, anti-imperialistiska kamper, ilska och motstånd mot imperialismen från andra klasser än proletariatet är begränsade och innehåller inkonsekvenser kan inte ses som ett hinder för de relationer vi har fastställt och kommer att etablera med dem. Det vi är skyldiga att göra i denna situation är att uppfylla ledarskapets uppdrag för att övervinna dessa inkonsekvenser. Detta, som AIF:s program betonar, “går hand i hand med effektiviteten av proletariatens världsbild i denna kamp.“
Kampen för nationell självständighet och upproret mot kolonialismen identifierades korrekt av Lenin som allierade krafter till proletariatet i världskampen för den internationella proletära rörelsen i imperialismens ålder och proletära revolutioner. Samtidigt klargjordes det att den ”nationella och den koloniala nationella frågan” är en annan sfär där klasskampen är förkroppsligad och att det är absolut nödvändigt att ”uppnå enhet” i kampen mot det imperialistiska systemet. En av de viktigaste pelarna i det imperialistiska systemets existens och överlevnad är plundring av ”koloniala och beroende länder” och överföringen av enorma resurser till de imperialistiska staterna. I detta sammanhang är fienderna för det internationella proletariatet och folken i de beroende och koloniserade länderna vanliga, och för att bekämpa imperialismen är det inte ett val utan en nödvändighet för dessa krafter att bygga en gemensam revolutionär front mot imperialismen.
”Leninismen har blottat detta skriande missförhållande, rivit ned muren mellan vita och svara, mellan européer och asiater, mellan imperialismens ”kultiverade” och ”okultiverade” slavar och sålunda förknippat den nationella frågan från en enskild och en inre statlig fråga till en allmän och en internationell fråga, till världsproblemet om befriandet av de förtryckta folken i de avhängiga länderna och kolonierna från imperialismens ok.
(…)
Leninismen har bevisat och det imperialistiska kriget och revolutionen i Ryssland har bekräftat, att den nationella frågan endast kan lösas i samband med och på den proletära revolutionens grundval, att vägen till revolutionens seger i västern går genom revolutionärt förbund med koloniernas och de avhängiga ländernas frihetsrörelse mot imperialismen. Den nationella frågan är en del av den allmänna frågan om den proletära revolutionen, en del av frågan om proletariatets diktatur.” (Stalin)
”Av detta kan man se att det finns två slag av världsrevolution, det första tillhörande den borgerliga eller kapitalistiska kategorin. Eran för detta slag av världsrevolution är sedan länge förbi, den slutade för så länge sedan som 1914, när det första imperialistiska världskriget utbröt och mer precist år 1917 då Oktoberrevolutionen ägde rum. Därmed började det andra slaget, nämligen den proletärt-socialistiska världsrevolutionen. Denna revolution har som huvudstyrka proletariatet i de kapitalistiska länderna och som bundsförvanter de förtryckta folken i kolonierna och halvkolonierna. Sak samma vilka klasser, partier eller individer i ett förtryckt land som ansluter sig till revolutionen, och sak samma huruvida de själva är medvetna om detta faktum eller förstår det, så länge som de bekämpar imperialismen, blir deras revolution en del av den proletärt-socialistiska världsrevolutionen och de blir dess bundsförvanter.” (Mao Zedong, Om Ny-Demokrati)
I denna tidsålder när bourgeoisin är helt reaktionär, är kampen för nationell befrielse och mot kolonialism också en del av processen för den ny-demokratiska revolutionen. Eftersom processerna för kolonialism och ockupation i vår epok inte kan äga rum oberoende av imperialisterna och därför inkluderar alla antikoloniala och anti-ockupationskamper objektivt anti-imperialism. När man genomför den antikoloniala och anti-ockupationskampen på en proletär linje säkerställer utvecklingen av en direkt och konsekvent ny-demokratisk revolutionsprocess, eftersom komponenterna i kampen för de palestinska motståndskrafterna huvudsakligen är inriktade på anti-ockupation och eliminering av den koloniala situationen, så kommer svaret å denna fråga till förmån för motståndskrafterna också att mogna förutsättningarna för framstegen i den ny-demokratiska revolutionsprocessen.
”I denna era, hör inte längre någon revolution i en koloni eller en halvkoloni, som riktar sig mot imperialismen, dvs mot den internationella bourgeoisin eller den internationella kapitalismen, hemma i den gamla kategorin av den borgerligt-demokratiska världsrevolutionen, utan i den nya kategorin. Den utgör inte längre en del av den gamla borgerliga eller kapitalistiska världsrevolutionen, utan är en del av den nya världsrevolutionen, den proletärt-socialistiska världsrevolutionen. Sådana revolutionära kolonier och halvkolonier kan inte längre anses vara bundsförvanter till den kontrarevolutionära kapitalistiska världsfronten; de har blivit bundsförvanter till den revolutionära socialistiska världsfronten.” (Mao Zedong, Om Ny-Demokrati)
Den palestinska nationella befrielsekampen är dömd att segra
”Som Lenin har bevisat, revolutionära inbördeskrig mellan proletariatet och bourgeoisin, krig mellan den proletära diktaturen och de borgerliga staterna samt världskapitalismen, nationalrevolutionära krig av de undertryckta folken mot imperialismen oundvikliga.” (Kommunistiska internationalens 6:e världskongress, 1928)
Som anti-imperialister och revolutionära krafter i världen är vi först och främst för en värld utan krig och vi kämpar för det. Men vi vet att detta inte kommer att hända utan att avsluta det system för exploatering och barbarism som vi lever. Av denna anledning håller vi oss borta från “humanistiska” och “pacifistiska” perspektiv och slagord, och vi ser förstörelsen av de objektiva grunderna som faktiskt skapar krig som en nödvändighet för krigens slut. Därför bestämmer vi vår inställning genom att titta på de objektiva grunder och på de motsättningar som krig äger rum i och vilka motsättningar de syftar till att lösa.
För dem som kämpar för att skapa en värld utan krig och exploatering är problemet ganska tydligt. Det kommer att finnas krig tills den objektiva grunden som skapar krig, det vill säga verkligheten i klasssamhället, elimineras. Därför måste mänskligheten kämpa för att skapa ett klasslöst samhälle. För detta måste de organisera arbetarklassens revolutionära motvåld och förtryckta mot de regerande klassernas våld och slåss för att radera de härskande exploaterande av klassstyrkor från mänsklighetens historia för alltid. Som Lenin sa: ”Först sedan vi störtat, slutgiltigt besegrat och exproprierat bourgeoisin i hela världen, och inte endast i ett land, kommer krigen att bli omöjliga.”
Inom det imperialistiska systemet av exploatering och plundring utkämpas krig främst på två fronter: Å ena sidan orättfärdiga krig som tjänar till att upprätthålla detta exploaterande system och gynnar denna eller den exploaterande klassen, och å andra sidan krig som tjänar de förtryckta, exploaterade och nedtystade arbetarklassens och förtryckta folkens intressen, dvs. rättfärdiga krig. Vi är båda för rättfärdiga krig och en del av dessa rättfärdiga krig.
I Lenins ord, “imperialism är politisk reaktion”. Av just denna anledning måste kampen för fred och för folkens, kvinnors, nationers och naturens frihet ses som en komponent i den revolutionära kampen mot imperialism och fascism.
Det måste återigen understrykas att den anti-imperialistiska kampen idag också är nära kopplad till den demokratiska kampen. På världsnivå har demokratins principer och värderingar förfallit i händerna på bourgeoisin, och kampen för demokrati och konsekvent demokratism har fått en enhet som förenas med den anti-imperialistiska karaktären. Detta innebär att värdena, principerna och den politiska linjen för proletär demokrati med sin konsekventa anti-imperialistiska karaktär alltmer integreras med de förtryckta folken.
Anti-imperialism är en nödvändighet för kampen för demokrati. Självklart betyder detta inte att varje demokratisk kamp och rörelse måste vara konsekvent och revolutionär till slutet. Det innebär bara att varje demokratisk kamp innehåller en anti-imperialistisk essens, som vi måste vara ansvariga för att förstå för att kunna utveckla och förena den.
Vägen som anti-imperialister måste följa är att förstå de intressen som villkorar lösningen. I det här fallet är det klart att vi pratar om ett ansvar som fokuserar på de förtryckta folkens intressen, som är subjekt i kampen för demokrati. Uppnåendet av demokratiska rättigheter är möjligt med framgången i kampen mot imperialismen. Betydelsen, djupet, omfattningen och nödvändigheten av den anti-imperialistiska kampen avgör omfattningen av kampen för demokrati. Att ta upp frågan på internationell nivå är en annan viktig punkt som måste betonas. Senaste händelserna visar att förutsättningarna för anti-imperialistisk kamp på den internationella nivån har mognat. Existensen och kampen hos de nationer vars rätt till självbestämmande har blivit ossurpad och vars territorier har blivit ockuperade har mobiliserat en betydande massa människor. De progressiva delarna av världen har omfamnat kampen mot den stora förstörelse som imperialismen orsakar med stort hat och uthållighet. Den intolerans som visas mot denna kamp, särskilt i de “framskridna demokratierna”, är ett starkt tecken på karaktären av intressekonflikten inom detta område. Det finns en tydlig intolerans både mot kampen och mot motattacken. Intressena hos dem som skapade problemet kolliderar med intressena hos dem som förespråkar en revolutionär lösning på problemet i Palestina, till exempel.
Den enda sanna vännen till det palestinska folket är massorna av miljoner människor som, trots förbud och förtryck, fyller gatorna med en anti-sionistisk och anti-imperialistisk anda i varje hörn av världen. Mot den reaktionära dominansen som legitimerar isoleringen av Palestina och sionismens massaker med “berättelsen om terrorism”, är det folkets oberoende handlingar som står vid Palestina utan beräkning, broderar “Leve fria Palestina” på väggarna överallt, och hissar symbolerna för Palestina.
Det palestinska nationella motståndet, format som en kraftfull anti-imperialistisk kamp av stort historiskt värde, är mycket mer storslaget idag. Den sista facklan som lyser upp denna storhet är Al-Aqsa-flodvågen. De vägledande dragen av den palestinska kampen, belysta av Al-Aqsa-flodvågen, lyser fortfarande starkt idag. Dessa är de egenskaper som kommunister upprepade gånger har belyst, förklarat och praktiserat i alla sina strider. Det är dessa drag som lär oss hur man vinner.
Styrkan och framgången för det palestinska motståndet, dess kvalitet som rubbade alla regionala beräkningar av amerikansk imperialism och sionism, kommer att vara en hävstång i kampen för de förtryckta nationerna och folkmassorna. Framgången för det organiserade motståndet hos en maktlös, belägrad, fattig och berövad förtryckt nation mot den imperialistiska och sionistiska reaktionen, organiserad på högsta nivå och med alla medel för dominans, nästan som en krigsmaskin, kommer att bli en referens för befrielsekampen. Det faktum att detta motstånd fördjupar kampen för imperialistisk hegemoni, öppnar den och höjer den till konfliktens nivå kommer att avslöja nödvändigheten av att organisera rättfärdiga och revolutionära krig mot denna reaktionära hegemoni. Storheten, beslutsamheten och uthålligheten hos det palestinska befrielsemotståndet kommer att avslöja alla regionala reaktionära krafter och höja medvetenheten och beslutsamheten hos de förtryckta att kämpa.
Vi befinner oss i en ny process där vi är dömda att segra mot all imperialism. Imperialismen är ett bankrutt ekonomiskt och politiskt system som väntar på att kastas i historiens skräpkorg. Folken har mäktiga verktyg för att lyfta denna gigantiska skräphög. Det är vår grundläggande plikt att organisera oss, beväpna oss och delta i maktkamp utan tvekan. Vi måste vara i full solidaritet med det palestinska nationella motståndet och tveklöst betona, omfamna och försvara varje revolutionärt drag som återspeglas i det. Detta kommer inte bara att vara solidaritet. Vi måste också föra en aktiv, öppen kamp i våra länder mot alla regionala och internationella förlängningar och medarbetare till israelisk sionism. Israel stöds eller matas på olika sätt av många stater och många internationella monopol. Som anti-imperialister måste vi arbeta för att rikta in oss på de källor som stöder och matar denna ockupation och dess massaker i de länder där vi lever. Vi kan bara göra detta genom att tro på och vägledas av folkens makt att segra i slutändan.
Som samordningskommittén för det Anti-imperialistiska Förbundet uppmanar vi alla revolutionära, anti-imperialistiska och anti-ockupationskrafter att stödja den palestinska nationella befrielsekampen och att vara en del av motståndet, oavsett kostnad. Vi måste omfamna det förtryckta palestinska folkets kamp mot israelisk sionism, som är en av de imperialistiska systemets ramslag, stärka motståndet och visa vår solidaritet med konkreta handlingar.
DE PALESTINSKA NATIONELLA BEFRIELSEKRAFTERNAS KAMP MOT OCKUPATION OCH KOLONIALISM ÄR RÄTTFÄRDIG OCH LEGITIM!
IMPERIALISTERNA OCH ALLA REAKTIONÄRA ÄR PAPPERSTIGRAR!
LÄNGE LEVE KAMPEN FÖR NATIONELLT SJÄLVSTÄNDIGHET FÖR DE PALESTINSKA NATIONELLA BEFRIELSEKRAFTERNA!
LÄNGE LEVE RÄTTEN DE FÖRTRYCKTA NATIONERNAS RÄTT TILL SJÄLVBESTÄMMELSE!
NED MED IMPERIALISMEN, NED MED DEN SIONISTISKA STATEN ISRAEL!
Samordningskommittén för det Anti-imperialistiska Förbundet
Oktober 2024