Redogörelse av Wallenbergssfären
Bild: Knut och Alice Wallenberg
Vi ska nu beskriva en av de mest inflytelserika finansfamiljerna i Sverige – deras historia, hur de arbetar och bevarar sitt kapital. Vi kommer också att använda familjen Wallenberg som ett praktiskt exempel på hur statsmonopolism utövas som en del av den svenska imperialismen.
Familjen Wallenberg har i över 150 år besuttit nyckelpositioner inom industrin, politiken, bankväsendet och andra lukrativa sektorer. Enligt en rapport från tankesmedjan Katalys år 2018 kontrollerar Wallenbergsfären närmare 2 000 miljarder kronor (ungefär 40% av hela Stockholmsbörsens värde!). För att redogöra utvecklingen av detta väldiga monopol som familjen härskar över kommer denna artikel gå igenom vissa av de tidigare generationernas verksamhet (och här kan det bli lite svårt att hänga med då många av dem enligt sedvanliga dynastifasoner har exakt samma namn). Fokuset ligger emellertid på en beskrivning av familjen Wallenbergs nuvarande maktställning.
Två namn är som sagt återkommande i Wallenbergsfamiljens historia, och för att underlätta för läsaren skall vi nu presentera alla de olika Marcus och Jacob Wallenberg som nämns i texten:
- Marcus Wallenberg senior (1864 – 1943)
- Marcus Wallenberg junior (1899 – 1982)
- Marcus Wallenberg den yngre (1956 – ?)
- Jacob Wallenberg (1892 – 1980)
- Jacob Wallenberg junior 1 – Nuvarande ordförande i Investor och Svensk näringsliv (1956 – ?)
- Jacob Wallenberg junior 2 (1992 – ?)
Artikeln bygger i huvudsak på uppgifter ur tryckta källor, vilket innebär att vi blir begränsade till en bred översikt. Inte ens den formella makt som uttryckes i förmögenhet, styrelseposter, direktörsuppdrag o.s.v. har mer än delvis kunnat skildras. Hela det reella maktspelet bakom kulisserna, som avgör vem eller vilka som bestämmer över vad och hur, vilka grupper som trampar ned dem andra och går framåt, vilka som går under i den hårda kampen om vem som får vara herren på täppan, kommer vi tyvärr inte kunna beskriva lika genomförligt som egentligen skulle behövas. Den fakta som vi nu ska presentera kommer emellertid att blotta den oerhörda makt som koncentreras i händerna på ett fåtal magnater i det kapitalistiska samhället.
Monopolets utveckling
a) Bankverksamhet
Familjen Wallenbergs historia, nuvarande verksamhet och inflytande i det svenska samhället är så intimt sammanknutet med Stockholms Enskilda Bank (Wallenberg-ägda bankjätten SEB:s föregångare), att familjen och dess bank egentligen bör hanteras i ett sammanhang. Förhållanden mellan dessa kan förklaras genom att finansfamiljen Wallenberg använder banken som bas för att ge sig på industrin. Det är med banken som utgångspunkt som de sedan grundar eller förvärvar en rad av landets ledande storföretag så som; ASEA (numera känt som ABB), Electrolux, Ericsson, SAAB-Scania, Svenska kullagerfabriken (SKF) etcetera. I ett brev från år 1900 skrev Marcus Wallenberg sr. följande, vilket ger en påvisande beskrivning av familjens ställning gällande banken:
”Du känner bankens egenskap av familjeinstitution. Det Wallenbergska elementet måste där vara förhärskande så längde det finnes medlemmar av denna familj, vilka äro ägnade för affärsverksamhet.”
Den första finansmannen i präst- och biskopssläkten Wallenberg var André Oscar Wallenberg (1816-1886). I deras släktbiografi betecknas André som ”det svenska bankväsendets nydanare”. Han började sin affärsbana i Sundsvall där han deltog i grundandet av Sundvalls och Hudiksvall filialbanker, innan han senare år 1856 grundade Stockholms Enskilda Bank. André deltog aktivt i det politiska livet. Han var stadsfullmäktige i Stockholm och senare ledamot först av borgarståndet och senare första kammaren. Han var också medlem i bankutskottet och hade stort inflytande på banklagsstiftningen.
I början driver Enskilda Banken sin ekonomi främst genom att köpa statliga obligationer inom bl.a. järnvägsbyggnation för malmtransporten. Under sena 1870-talet inträffar en ekonomisk kris där järnvägsutbygget minskar drastiskt ovanpå en minskad förfrågan av svenska nyckelexporter som timmer och järn. I och med detta blir järnvägsföretagen oförmögna att betala av sina räntor samtidigt som Wallenberg inte lyckades göra sig av med obligationerna. Trots denna händelse kunde Wallenberg genom sin nära kontakt med dåvarande finansminister Gripenstam säkra en fullskalig statlig räddningsaktion till banken vilket innebar att riksgäldskontoret lånade ut 23 miljoner svenska kronor (motsvarande cirka 1,57 miljarder kr idag) för skapandet av en järnvägslånefond där Enskilda Banken kunde belåna sina obligationer, vilket i sin tur räddar bankens ekonomi. Detta möjliggjorde stora investeringar inom industrin, bl.a. omhändertagandet av AB Atlas och ASEA, vilka båda snabbt kunde berika sig genom att vinna statliga kontrakt för utbygget av både järnväg respektive elnät genom hela landet.
I Marcus Wallenberg jr:s egna ord beskrivs detta enligt följande:
”Stockholms Enskilda Bank genomförde en fullständig förändring härutinnan, drog till sig för tidens förhållanden den stora insättningar och började förlägga industriverksamhet. Det har sedan dess till stor del varit genom de svenska bankerna som den svenska industrin kunnat finansierats.”
Förändringen som Marcus Wallenberg jr. beskriver sammanhänger emellertid inte i och för sig med Enskilda bankens grundande: det var ett allmänt drag i affärsbankernas utveckling i Sverige, likväl som i andra kapitalistiska länder. Denna fullständiga förändring stod i direkt samband med det då nya industriella skedet i den kapitalistiska utvecklingsprocessen, som krävde helt andra insatser av bankväsendet än förut.
Framväxten av en inhemsk industri förutsatte stora kapital investeringar i de nya fabrikerna, gruvorna etcetera. Den industriella verksamhetens alltmer ökande omfång krävde i sin tur ett ständigt ökat behov av investerat kapital, därav behovet av en ”ny” typ av bank.
Affärsbankerna svarade för en stor del av mobiliseringen av det för kapitalismens nödvändiga penningkapital, som ackumulerades på olika håll i samhället. Men samtidigt skedde en förändring av deras egen ställning i den kapitalistiska processen. De svenska bankerna genomlöpte samma förvandling som affärsbankerna i andra länder: ”från blygsamma förmedlare till allsmäktiga monopolinnehavare, som förfogar över nästan alla kapitalisters och småföretagares samlade penningkapital och dessutom över största delen av produktionsmedlen och råvarukällorna i ett visst land och i en hel rad av länder.” (Lenin)
b) Statliga ingripandet i ekonomin för att tillgodose bankens växande roll
För att utveckla sin ställning som en ”ny” typ av bank användes statliga ingripanden i så stor mån som möjligt. Under den följande generationen Wallenberg utvecklas de till en av de mäktigaste finansfamiljerna i landet genom en kombination av finansiell och politisk verksamhet. André Oscars son Knut Wallenberg (1853-1938) blev VD i banken 1886 och var under lång tid stadsfullmäktig i Stockholm och ledamot av den första kammaren. I regeringen 1914-1917 var Knut Wallenberg utrikesminister. Brodern Gustaf Wallenberg (1863-1937) började sin karriär i banken, agerade ledamot av andra kammaren 1900-1906 och tjänstgjorde som diplomat. Oscar Wallenberg (1872-1939) var likt de andra också verksam i banken och blev sedan VD för det statliga AB Svenska Tobaksmonopolet. Han var under några år stadsfullmäktig i Stockholm. Axel Wallenberg (f. 1874) var mellan åren 1921-1926 svensk minister i Washington.
Dessa positioner inom, samt relationer till, staten skulle visa sig vara av stor vikt för både den inhemska marknaden men särskilt utlandshandeln. Företagen som Wallenbergsfamiljen vid denna tid kontrollerade såg ett väldigt uppsving i början av 1900-talet samt i och med det första världskriget då statliga överenskommelser tillät generösa handelsförbindelser både västerut men också med Ryssland, trots en för övrigt protektionistisk rysk marknad.
Exporten till Ryssland var 1913 bara uppe i ett värde av 32 miljoner kronor eller 3,97% av den totala svenska utförseln, men eftersom den ökade ganska snabbt och väsentligen föll på storföretagen inom den högförädlade verkstadsindustrin, var den ändå en dynamisk faktor i Wallenbergsfamiljens utveckling. Ryssland blev snabbt den största köparen av motorer och maskiner, särskilt sådana för jordbruket, och den näst största av telefoner. Året före kriget svarade den ryska marknaden för 28% av den svenska exporten av verkstadsprodukter (mer än de tre nästföljande länderna ihop!) samtidigt som bl.a. Husqvarna, Asea och Atlas var i färd att upprätta ryska dotterbolag och filialer. I denna fråga var familjen tidigt engagerad framför allt genom telefonindustrin. Redan vid sekelskiftet hade Marcus Wallenberg sr. hoppats att denna skulle bana väg för export till Ryssland i en större skala, samtidigt som Gustaf Wallenberg som riksdagsman motionerade i syfte att skapa reguljära svensk-ryska ångbåtsförbindelser. Till de kunder i Enskilda Banken som kort före kriget etablerade ryska filialer hörde förutom ASEA och AB Atlas även Nordiska Kompaniet, som länge bedrev en mycket framgångsrik försäljning av lyxvaror i St. Petersburg och Moskva.
Överhuvudet i denna generation av familjen var Marcus Wallenberg sr., ”Häradshövdingen”. Han började sin verksamhet i Enskilda Banken och fick rollen som VD år 1911. Marcus Wallenberg sr. hade ingen post i parlamentet, men hade trots detta omfattande statliga ansvar. År 1919 utnämndes han att tillvarata Sveriges ekonomiska intressen vid fredsförhandlingarna, vilket ledde till att han deltog i ekonomiska konferenser i Bryssel och Genua samt agerade ledamot av Nationernas Förbunds finansiella kommitté mellan åren 1920-1930.
Tysklandsfrågan spelade också en stor roll. Efter första världskriget blev Marcus Wallenberg sr. ordförande i kommittén för den tyska industrins belastning och för Tysklands naturaleveranser. Han blev även ledamot i domstolarna för handläggande av tvister angående Dawesplanen samt Youngplanen (återbetalningsplaner för Tysklands krigsskadestånd efter första världskriget). Han blev även år 1931 tyska regeringens expert för rekonstruktion av de tyska bankerna.
I dessa kommittéer, handelsdelegationer o.s.v. samarbetar staten och monopolkapital i förvaltningen av den senares affärer. Denna sammanflätning går i vissa fall så långt att de båda mer eller mindre fullständigt smälter samman.
c) Vidare expansion och monopolisering
Ett viktigt genombrott för Wallenbergsfären, när de växer fram och får sina alltmer dominerande roll i svenskt näringsliv under 1920-talets och 1930-talets finanskriser är Kreugerkraschen. Wallenbergarnas största konkurrent under denna tid, Ivar Kreuger, som bl.a. ägde världens största tändsticksmonopol (250 fabriker i 43 länder) går bankrutt i samband med börskraschen på Wallstreet 1929. Kreugerkoncernens kapital bestod till stor del av lån från amerikanska börshajar, och när börskraschen kom var Kreuger oförmögen att betala av lånen.
Följden av Kreugerkraschen var att Stockholmsbörsen stängdes och säljpanik skapades hos investerarna, vilket möjliggjorde att Stockholms Enskilda Bank kunde köpa alla dessa paniksålda aktier till en billig peng och därigenom införskaffa betydande innehav i majoriteten av Kreugers tidigare ekonomiska tillgångar. Detta var av särskild vikt för Wallenbergsfamiljen då expansionen av den industriella sektorn genom konsolideringar och uppslukningar av Kreuger-företagen till Wallenbergsfären, t.ex. STAB (numera vidaresålt och omdöpt till Swedish Match) samt Ericsson banade väg för den monopolställning vi ser idag.
Under krigsåren på 1940-talet kunde den svenska storborgarklassen med Wallenbergsfamiljen i spetsen också spela ut de större imperialisterna mot varandra för att därigenom vinna fördelar. Den svenska imperialismen antog en ”neutralitetspolitik” och framställde sig själv som en ”vänlig” imperialist för att skapa möjligheter till affärer med alla tänkbara parter. Under denna tid var Marcus Wallenberg jr. svensk förhandlare med västmakterna medan Jacob Wallenberg (1892 – 1980) förhandlade med Hitlertyskland. Därigenom kunde Sverige bland annat sälja järnmalm, kullager och andra varor från industrier där familjens företag nästintill var allenarådande. Bakom detta låg bl.a. det faktum att Jacob under åren 1934-1944 var medlem i handelskommissionen för förhandlingar med Tyskland, och brodern Marcus var en mångårig ordförande i svensk-brittiska handelskammaren, ledamot av 1939 års delegation för förhandlingar med brittiska regeringen angående handel och sjöfart till följd av krigsförhållandena, samt 1939-1943 ordförande för de svenska ombuden i den ständiga svensk-brittiska kommissionen om krigshandeln.
Under det så kallade ”kalla” kriget gynnas familjen av ytterst förmånliga statliga kontrakt och samarbeten. Ett exempel är Ericssons samarbete med statliga Televerket, där statens investeringar banade vägen för företagets utbyggnad av telefonnätet runtom i landet, samtidigt som statliga resurser går till utveckling av telekom som Ericsson senare kan sälja vidare till utlandet. Ett annat exempel är statliga beställningar till ASEA i form av kärnkraftsutbyggnad (Asea-Atom), där Wallenbergföretagen bygger majoriteten av alla kärnkraftsreaktorer i landet. Detta samt statliga beställningar av krigsmateriel från SAAB gjorde att nästan en av fyra svenska industriarbetare jobbade för Wallenbergssfärens företag år 1969.
I slutet av 1900-talet stod Wallenbergföretag för cirka 40% av det svenska exportvärdet. Lägger man samman försäljningssiffrorna för företagen inom Wallenbergsfären under denna period får man en summa som överstiger nittio miljarder dollar om året, mer än vad många andra monopol-sammanslutningar kan visa upp.
Wallenbergsfärens storlek
Gällande relationen mellan en finansfamiljs totala förmögenhet och dess inflytande i samhället är det svårt att reda i pengar, eller att ta fram en siffra som godtyckligt illustrerar Wallenbergsfamiljens maktposition. Samtliga uppgifter kring deras bankverksamhet, stiftelser och personliga förmögenheter ger ett dock värde för det ungefärliga kapitalet som familjen i olika grad kan påverka – även om de drastiskt skiljer sig åt beroende på hur man räknar.
För att kunna göra en sådan bedömning måste vi ränka in Wallenbergsstiftelsernas ägor, SEB:s tillgångar, samt det av banken ägda och disponerade kapital. Förutom det måste den makt över produktiva tillgångar som familjen Wallenberg direkt och indirekt utövar genom aktieinnehav i andra företag genom bland annat styrelseposter också medräknas. Detta inflytande breder ut sig genom dotterbolag, aktieinnehav, intressegemenskaper och kartellavtal. Finanskapitalets teknik är just att härska över mångdubbelt större kapitaltillgångar än dess egna insats, genom bl.a. holdingbolag, dotterbolag och kontrollposter av aktier. Hundra miljoner i insats ger på detta sätt makt över många miljarder.
Bild: Översikt av ägarstrukturen inom Wallenbergssfären.
a) Skillnaden mellan A- och B-aktier
Lagstiftning begränsar bankernas möjligheter att ha ett direkt innehav av aktier. Därav måste bankerna upprätta s.k. holding- och finansbolag (Investor, FAM m.m.), och det är genom dessa som bankerna äger eller kontrollerar de avgörande kontrollposterna av aktierna inom en rad av Sveriges största företag. Holdingbolagen är därmed den viktigaste formen för bankernas ägarintressen inom industrin. Deras enda uppgift är att förvalta ägande, d.v.s. aktier och andra värdepapper. Genom att upprätta ett omfattande nät av kontrollposter i de största aktiebolagen kan bankernas holdingbolag antingen äga eller kontrollera hela industrier. Detta system är särskilt väl utvecklat kring Wallenbergs AB Investor, som har aktieposter inte bara i de egna dotterbolagen utan också i olika enskilda aktiebolag. Hur Wallenbergs bank med minsta möjliga insats av kapital utövar en väldig kontroll har illustrerats av en statlig koncentrationsutredning (SOU 1968:3):
”Antag att 20 procent av röstetalet är tillräckligt för att ge ”working control” dvs. praktisk kontroll, över ett företag, samt att röstetalet är lika med antalet aktier. Antag vidare, att personen X äger 20 procent av bolaget A:s aktiekapital, som i sin tur äger 20 procent av bolaget B:s aktiekapital, som i sin tur äger 20 procent av bolaget C:s aktiekapital. X kontrollerar således både A, B och C. Hans andel av A:s aktiekapital är 20 procent, av B:s aktiekapital (via A) 4 procent (0,20 x 0,200 = 0,04) och av C:s aktiekapital endast 0,8 procent (0,20 x 0,20 x 0,20 = 0,008).
Antag att de tre bolagens aktiekapital vardera är 1 milj. kr och tillsammans således 3 milj. kronor. Då kan således X med en kapitalinsats av 200 000 kr (motsvarande 7 procent av bolagets totala aktiekapital) uppnå faktisk kontroll över alla tre bolagen, vilket kan jämföras med de 600 000 kr, som skulle krävas vid direkt innehav av 20 procent i alla bolagen och de 1 500 300 kronor som skulle krävas vid direkt majoritetsintresse (3 x 500 100).
Finns aktieserier med olika rösträtt blir den kapitalsparande effekten extremt stor. Om X:s aktier har tio röster i alla tre bolagen, medan alla övriga aktier endast har en röst, kan X med en kapitalinstats på ca. 25 000 kr uppnå faktisk kontroll över alla bolagen vid ’pyramidbyggande’. Dessa 25 000 kronor motsvarar 0,8 procent av bolagens totala aktiekapital. Tio gånger högre rösträtt för ett slag av aktier i ett företag är tillåtet enligt aktiebolagslagen. För vissa bolag såsom LM Ericsson och SKF gäller fortfarande den föregående aktiebolagens regler, som tillät tusen gånger högre rösträtt för vissa aktier.”
Systemet med A- och B-aktier utgör den andra förklaringen till Wallenbergsfamiljens maktställning. I svenska företag finns det nämligen aktier med olika röststyrka, och även om aktierna ger samma utdelning så kan en A-aktie ha X antal fler röster på en bolagsstämma än en B-aktie. På detta sätt kan en ägare av A-aktier kontrollera ett bolag trots att de bara äger en liten andel av bolagets aktier.
Ett exempel är telekomföretaget Ericsson där AB Investor äger endast 5,3 procent av aktierna. Men då en stor del av dessa är A-aktier har Investor hela 21,5 procent av rösterna på företagets bolagsstämma. I det väldiga monopolet Electrolux äger Wallenbergsfamiljen 15 procent av aktierna – men har över 30 procent av rösterna.
b) Wallenbergstifelserna
Stiftelser i allmänhet har blivit ett viktigt sätt att inte bara äga och förvalta stora förmögenheter, men också kontrollera intressen inom vissa företag. Dessa stiftelser är samtidigt mycket hemliga, och dess interna strukturer visas väldigt sällan om någonsin alls för allmänheten. De holding- och finansbolag som nämndes ovan styrs i sin tur alltså av de 16 st. så kallade ”Wallenbergsstiftelserna” (där familjens medlemmar utgör styrelsemajoritet), varvid den största är Knut & Alice Wallenbergs stiftelse. För familjen medför stiftelseägandet följande:
Då Wallenbergsstiftelsernas vinster, enligt stiftelsen grundningsdokument, ska gå till svenskt forskning anses stiftelserna vara allmännyttiga, detta innebär att stiftelsernas verksamhet blir skattebefriad. Under 2024 stödde stiftelserna svensk forskning med 2,9 miljarder kronor, samtidigt ökade Knut & Alice Wallenbergs stiftelsen sina tillgångarna med ungefär 54 miljarder kronor. Genom stiftelserna kan familjen också gynna den forskning som ligger nära de Wallenbergägda företagens verksamhet, där de exempelvis kan forsla pengar in i studier som är förmånliga för deras verksamhetsområden.
Dessa ”allmännyttiga” stiftelser har årligen utbetalt summor överstigande tio miljoner till enskilda personer inom familjesfären. Att stiftelsernas verksamhet verkligen är ”allmännyttig” kontrolleras i femton utav sexton fall av Länsstyrelsen. I det sextonde fallet, Knut & Alice Wallenbergs Stiftelse, gör man dock ingen som helst kontroll då den är undantagen från statlig kontroll.
En stiftelse står inte heller inför samma faror som aktiebolagen: över- eller undervärderade aktiebolag kan riskera ett ”fientligt övertagande”. Detta innebär att ett företag köper upp och tar över verksamheten från ett annat företag mot företagsledningens vilja i det utsatta företaget. Till exempel köpte riskkapitalisten Christer Gardell år 2006 8 miljoner aktier i Volvo AB för att sedan kräva att bolaget skulle likvidera sina tillgångar och därmed dela ut pengarna till aktieägarna. Genom att placera sina tillgångar i stiftelserna undkommer Wallenbergsfären denna risk.
En annan fördel med Wallenbergsstiftelserna är att förmögenheten inte förlorats vid arvskiften. Faktumet att tillgångarna inte har splittrats och att familjen har hållit sin makt rörlig över generationsgränser är något som inte ligger långt ifrån en medeltida dynasti.
Det finns alltså starka argument för att stiftelserna utgör en viktig del för Wallenbergsfamiljens bibehållande av makt i den svenska ekonomin. Detta konstateras också i den statliga koncentrationsutredningen från 1968: ”Med få undantag kan stiftelser av detta slag antas ha tillkommit för att den donerande familjen lättare ska kunna behålla kontrollen över berörda företag”.
Statliga ingripanden inom det ekonomiska livet
”Vare sig en borgerlig stat för en politik som går ut på att hugga till sig kolonier eller strida för världsherravälde, en frihandelspolitik eller en skyddstullspolitik, utgör varje sådan politik ett statsingripande i det ekonomiska livet som borgerliga stater länge praktiserat för att skydda sin bourgeoisies intressen. Dylika ingripanden har spelat en viktig roll i kapitalismens utveckling.”
– En gång till om olikheterna mellan kamrat Togliatti och oss, ”Några viktiga problem inom leninismen i moderna tider”, Redaktionen för tidskriften Hongqi, Peking, mars 1963.
Stater har alltid ingripit i det ekonomiska livet för att skydda en viss klass och dess intressen. De åtgärder som nämns ovan för att ”stoppa” kriser eller ”rädda” monopolkapitalisterna från dem har ett gemensamt mål, vilket är att statsapparaten ska fylla den minskande efterfrågan på marknaden som alltmer inte kan tillgodose de privata monopolen. I alla kapitalistiska länder har statsapparaten kommit att spela en ekonomiskt större roll i denna fråga. Statens viktigaste roll är att garantera en profitgivande marknad med icke-konkurrerande produktion och högst förmånliga villkor bl.a. som köpare av monopolkapitalisternas produkter.
Ett särskilt tydligt exempel på detta är inom ramen för Sveriges militära upprustning. Idag täljer Wallenbergsfamiljen guld genom produktionen av krigsmateriel. Försvarets Materialverk är en av Wallenberg-ägda SAABs mest lojala kunder. Företaget har kammat hem miljardsummor både för att utveckla och upprusta den svenska militären. Bara i de sista månaderna av 2025 gjordes beställningar på bl.a. radarsystem, artillerilokaliseringsradar och utvecklingsresurser för Gripen-flygplan, totalt värda 6.75 miljarder kronor. En luftvärnslösning på 2.1 miljarder kronor, och lavettsystem värt 1 miljard kronor etcetera.
Inom ramen för den dåvarande regeringens höstbudget år 2011 fattades beslut om att köpa nya JAS-stridsplan av SAAB för flera tiotals miljarder kronor. Beslutet var livsavgörande för den nya generationens Gripen-plan och därmed för hela SAAB-koncernen. Kort efter offentliggörandet steg aktiekursen med ca 20 kronor – vilket innebar en värdeökning på 2 miljarder kronor för Wallenbergsföretaget.
Ytterligare ett exempel på där staten garanterar en sådan typ av marknad är det väldiga gruvbolaget LKAB. Företaget var en för stor risk för monopolen att själva ge sig på, därav förstatligades gruvdriften, däremot står Wallenbergsfärens monopol fortfarande för kontrollen av verksamheten och den överväldigande majoriteten av LKAB:s inköp. Marcus Wallenberg den yngre har under åren 2011-2014 suttit som ordförande i LKAB.
För att nämna några exempel på inköpsmonopolet ser vi ett ramavtal 2014 mellan Atlas Copco och LKAB, där borrvagnar, borrverktyg och service av dessa köps in. Vi ser även ett avtal med ABB för att installera kranar i gruvorna, något som färdigställdes 2025. Vidare tecknas avtal med både Epiroc och ABB för olika digitala hjälpmedel kring gruvdriften 2025, och av SKF köper LKAB mätningsinstrument. Genom detta upplägg tillägnar sig Wallenbergarna enorma summor ur statsbudgeten som de bl.a. forslar vidare till deras industrikoncerner.
Statsmonopolismen
”Den statliga monopolkapitalismen är en monopolkapitalism där monopolkapitalet har fusionerat med statens politiska makt. Genom att utnyttja statens makt till fullo, påskyndas koncentrationen och ackumuleringen av kapital, intensifieras exploateringen av arbetarklassen, absorptionen av små och medelstora företag, och absorptionen av vissa monopolkapitalistiska grupper av andra, vilket säkrar monopolkapitalet för internationella syften, för konkurrens och expansion. Under täckmanteln av ”statligt ingripande i det ekonomiska livet” och ”motstånd mot monopol”, och med statens namn för att lura, överför de listigt enorma vinster till monopolgruppernas fickor genom hemliga metoder”.
– (En gång till om olikheterna mellan kamrat Togliatti och oss)
Vi har nu redogjort för att familjen Wallenberg länge agerat i harmoni med den svenska staten. Vi menar alltså att Wallenbergsfären tillhör den statsmonopolistiska fraktionen inom den imperialistiska storborgarklassen. Detta innebär att monopolet använder staten som hävstång för att driva fram ekonomisk vinst. Genom statligt ingripande i det ekonomiska livet säkras också kapital för expansion och handel i utlandet, och det är genom just detta med att tvinga in sig i utländska marknader som monopolet kan överleva och skjuta fram de oundvikliga konsekvenserna av profitkvotens fallande tendens.
I en intervju från några veckor sedan visade Jacob Wallenberg jr. väldigt tydligt hur familjens syn på staten ser ut. Diskussionen gäller infrastruktur och hur konstigt det är att Sverige inte har en fyrfilig motorväg mellan Stockholm och Göteborg. I andra länder har man betalstationer där man alltså betalar för att köra på helt privatägda motorvägar, detta finns bland annat på kontinenten och i Norge, och där har man alltså större och bättre motorvägar. I Sverige tar vi endast betalt för infrastruktur genom skattesedeln.
Staten har alltså inte råd att bygga en fyrfilig motorväg mellan Stockholm och Göteborg. Det statliga kapitalet räcker inte till, och om vi istället haft detta system av betalstationer menar Jacob att privat kapital kan komma in och vara med och finansiera, och då kan man börja sälja av motorvägar för att lösa problemet om investeringar i infrastruktur när det inte finns tillräckligt med kapital i statligt ägo.
Detta med att staten inte besitter tillräckligt med kapital för att kunna finansiera större projekt är en lögn. Detta är något som Jacob säger i syfte att rättfärdiga sin egna verksamhet. Det finns kapital i staten, problemet är att det i staten finns olika fraktioner av borgarklassen varav vissa till exempel tycker om Wallenbergsfamiljen och vissa inte gör det, och att detta leder till tvister i hur och var man prioriterar detta statliga kapital. När kapitalet inte går på Wallenbergs vägnar och företagsverksamhet körs ut i privat ägo vill familjen utkonkurrera dem. När familjens vänner sitter vid rodret i staten får familjen gärna sitta bredvid och bestämma riktningen.
Däremot, säger han, och detta är viktigt: om vi ”släpper politiken loss” och ger politikerna fria tyglar hade vi hamnat i en situation likt den i Frankrike där man har över 100% statlig skuld i förhållande till BNP (vår statliga skuld ligger på runt 30%). Vi har alltså ”goda principer”i Sverige med statligt ägo, enligt Jacob Wallenberg jr.
”Vi sitter fast i en tradition där staten beskattar, och staten i sin vishet bestämmer var staten ska använda pengarna.”
Jacob Wallenberg jr.s fråga är enkel: hur kan vi öka investeringar i infrastruktur när det inte finns tillräckligt med kapital i statens ägo?
Svaret är lika enkelt: Privat kapital får styra och kontrollera investeringar i infrastruktur och till exempel lova tillbaka en viss summa till staten i form av skatter eller avgiftssystem såsom betalstationer. Genom detta förfarande har de själva därigenom också tjänat en duktig slant.
Jacob Wallenberg jr. har alltså inga problem med att staten har full kontroll över infrastruktur eller företag, det är som han själv säger, hur de tar betalt som är intressant. Kan de inte tjäna ordentligt på en investering så anser Jacob (och hans vänner i riksdagen) att privat kapital borde gå in och ”köra företagsverksamheten” för att det ska generera profit.
Det är genom interventioner av denna typ som Wallenbergsfamiljen har lyckats stärka och bibehålla sin maktposition inom den svenska ekonomin. Förhållandet till den svenska staten är vad som gjort sfären livskraftig jämfört med Ivar Kreugers koncern som tillhörde den privatmonopolistiska fraktionen, som förlitade sig på privat kapital och monopol som sin främsta ekonomiska drivkraft. Man kan se att Kreugerkoncernen var beroende av inte bara vinster inom sin verksamhet, men också lån från Wallstreet-börshajar för att driva sig själva framåt. När dessa gick under i och med krisen på 30-talet och ingen kunde gå i borgen för företagen köptes de upp av statsmonopolet.
Den svenska imperialismen står inför kriser den inte kan lösa
Den statsmonopolistiska fraktionen inom storborgarklassen i Sverige utgörs av den starkast ekonomiska klanen som genom sitt kapital kan använda staten som ett verktyg för att säkra sin monopolställning gentemot sina konkurrenter och kan dessutom plundra statskassan och förvandla den till i praxis sitt egna risk- och reservkapital. Om dess investeringar går dåligt kan den åberopa statliga interventioner; om en investering är för riskabel kan den få statlig finansiering. Detta gör att den statsmonopolistiska fraktionen inom storborgarklassen har än mer intressen i den svenska industrin än dess klassfränder då den kan dominera och plundra dess statsapparat. Genom att inte öppet förespråka en politik om nedskärningar, avreglering och ”fri konkurrens” kan den till synes låta ”vänster” och således rättfärdiga sin politik som ”socialdemokratisk” och i tjänst för ”hela folket” genom att värna om ”hela folkets stat” – som i verkligheten är den svenska borgarklassens våldsapparat.
Wallenbergssfären, i egenskap av den största familjen inom den svenska borgarklassen, har sina händer i alla riksdagspartier. Dock kan vi se att dess dominans och koppling är starkast förankrad inom socialdemokratin. Exempelvis har Jacob Wallenberg utgett flera gångar i public service att han kan personligen nå både statsministern och Magdalena Andersson (som han nämner vid namn) när han blev tillfrågad av en reporter om han ”har statsministerns nummer”. Den statsmonopolistiska fraktionen är politiskt representerad av Socialdemokraterna och alla de som svansar efter dem, som till exempel Vänsterpartiet och en hel rad av förruttnande revisionister som tillsammans utgör historiens sophög. Dessa hyllar de statliga ingripandena och statliga bolag vars insatser de menar skulle kunna lösa kapitalismens grundläggande motsättningar.
Den statsmonopolistiska fraktionen inom storborgarklassen går fram under perioder av kriser, krigshets och militarisering. Då krävs det att ekonomin effektiviseras och följer en mer enhetlig plan. Detta gör att allt ”laissez faire” och ”business as usual” ersätts av statlig kontroll och åtstramningar. När ekonomin går knakigt, vilket den gör med allt jämnare takt under imperialismens allmänna kris, blir statliga ingripanden en god symptomlindrare. Detta gör att tendensen inom den svenska politiken är att den statliga monopolkapitalismen förstärks på bekostnad av den privata.
Marxismen förstår att kriserna är det ofrånkomliga resultatet av de för kapitalismen olösliga inneboende motsättningar. Statens stöd åt monopolkapitalisterna får på kort sikt den verkan att efterfrågan ökar när de ”säkrar” en marknad. Men de pengar som går åt för att finansiera de statliga interventionerna kommer inte ur tomma intet. För att skaffa de nödvändiga medel som behövs påtvingas allt större skattebördor på arbetarklassen. På så sätt suger staten upp den köpkraft som finns hos massorna och kan skjuta krisen framför sig. För att statens ingripanden i ekonomin ska kunna ha någon påverkan måste dessa likt narkotikainjektioner hela tiden ökas i styrka och frekvens för att fortsätta ge effekt. Detta innebär att staten tvingas till att inskränka mer och mer på massornas köpkraft i syfte att injicera pengar i form av en ”säkrad” marknad till tjänst för de privata monopolen.
Inte heller kommer de övriga statliga åtgärderna vara förmögna att lösa marknadsproblemet för monopolen. Den kapitalistiska statens lösning innebär nämligen att krisernas bördor ska betalas av de som arbetar, alltså att deras köpkraft sugs upp, vilket leder till en skärpning av motsättningen mellan produktion och konsumtion (minskad efterfrågan) – därav behovet för staten att åter ”säkra” marknaden. Vissa kallar detta för ”privatisering av vinster och socialiseringen av förluster”.
När en ekonomisk kris drabbar det kapitalistiska systemet gäller det för kapitalisterna att komma igång med investeringar inom arbetskraft, råvaror och maskiner. Hela systemet beror på möjligheterna att få kuggarna att snurra igen. Särskilt under kriser uppmuntrar därför staten investeringar genom förmånliga villkor. Dock är den ökade vinsten och sysselsättningsgraden till följd av dessa bara ena sidan av dessa investeringar. Den andra sidan är att investeringarna också utvecklar produktionsförmågan. I själva uppsvingets väsen finns därför fröet till dess motsats, d.v.s. överproduktion, sjunkande investeringar, minskande köpkraft, vilket i sin tur lägger grunden till en ny kris.
De statliga åtgärderna kan alltså inte lösa kapitalismens motsättningar. Detta står hur klart som helst då vi betraktar utvecklingen långsiktigt. Faktum är att de statliga interventionerna endast har en liten inverkan på kapitalismens funktion. De kan varken skapa en uppsving eller förhindra en kris, däremot kan de påskynda ett temporärt uppsving eller fördröja en kris.
Så länge det kapitalistiska produktionssystemet har existerat har det också drabbats av ekonomiska kriser. Dessa kriser är i form av överproduktion, där de som arbetar inte har råd att köpa de producerade varorna, och där kapitalisterna alltså inte kan bli av med sina varor. Den grundläggande motsättningen i det kapitalistiska produktionssystemet, ur vilken kriserna kan härledas, är motsättningen mellan produktionens samhälleliga karaktär gentemot det privata ägandet. Denna motsättning skärps till det yttersta i och med alla statliga ”krisbekämpande” åtgärder som inte ämnar till att lösa krisernas kärnproblem utan blott plåstra om symptomen.
För att göra slut på alla kapitalismens ekonomiska kriser en gång för alla krävs en omkullkastning av den rådande ordningen, att det kapitalistiska produktionssystemet upprotas i sin helhet. Detta är en brådskande nödvändighet. När kapitalismens grundläggande motsättningar skärps, skärps också alla andra motsättningar inom kapitalismen, och detta leder till att de kommande ekonomiska kriserna kommer att bli ännu större, ännu mer förödande än de tidigare. Lyckas kapitalisterna inte undanfly de ekonomiska kriserna på annat sätt försöker kapitalisterna ”lösa” dessa genom inledandet av nya omfördelningskrig.
Vi måste därför ta till oss och förstå den sammanfattning av det internationella läget som Ordförande Mao ger:
”De kommande femtio till hundra åren kommer att bli en stor era med radikala förändringar av samhällssystemen över hela världen, en omvälvningsperiod utan tidigare motstycke i historien. Vi, som lever i en sådan period, måste vara beredda att kasta oss in i stora strider som till formen avsevärt kommer att skilja sig från striderna i det förflutna.”
