I
en tid då dumhet och ignorans upphöjts till norm, då vi styrs av
landets mest inkompetenta och fräcka regering, och då vi hör från det
imperialistiska systemets samlade språkrörskör, som kallar sig “media”
och ibland låtsas syssla med “journalistik”, när det rapas ut i princip
vad som helst är det inte konstigt att det kan råda viss förvirring.
Detta även om alla, eller i alla fall merparten av korten, redan ligger
på bordet då diverse pilsnerjournalister och folkmordsvurmare spytt upp
sina reaktionära inälvor och presenterar det som “oberoende fakta” och
vi har en situation där tjuven ironiskt ropar “ta fast tjuven” och
slaktarligan från det pågående folkmordet i Palestina plötsligt spelar
fredsduvor och ömmar för de “fredliga demonstranter som ska hängas i
Iran”.
Denna
text syftar till att, förutom reda klarhet i det komplexa garnnystan av
motsättningar och intriger kring den nuvarande situationen, som
fördunklas av faktum som att det plötsligt dyker upp blodsdrypande
Israelfanor på demonstrationer världen över, och USA hux flux istället
vill vi ska titta på Grönland, tillämpa och förklara två viktiga teman.
Det första är ett ödmjukt försök att analysera byråkratkapitalismen,
dess roll och funktionssätt och det andra är frågan om motsättningar,
konkret hur frågan om huvudmotsättningen färgar av sig på alla andra
motsättningar och hur det kan ske ett skifte av denna samt
kommunisternas förhållande till denna. Men denna artikel handlar främst
om Iran, så låt oss först gå igenom vad som hänt, men då det Persiska
riket har en mångtusenårig historia så bör detta ske på ett synnerligen
kortfattat sätt.
Däremot
krävs vissa utvidgningar kring de grundläggande teserna, och för den
som inte orkar läsa mer än tre rader kommer en syntes och en vad ska vi göra-lista på slutet.
Om de “fredliga demonstrationerna” som blev blodiga kravaller
Lenin
lärde oss, när han talade om revolutionära situationer, att
revolutioner kommer inte utav tal eller resolutioner, utan av att
miljoner arbetare hellre än att dö av svält väljer att ge sina liv för
revolutionen. Folk går inte ut på gatorna för att en misslyckad
tronpretendent säger så i ord utan det ligger alltid mer bakom.
Det
mänskliga tänkandet (medvetande) är en reflektion av hennes samlade
erfarenheter (sinnesintryck) som sedan processas (tanke) och färgas av
andra erfarenheter (sekundär kunskap såsom böcker och TikTok) utefter
hennes individuella slutledningsförmåga som delvis formas av hennes
biologiska förmåga men primärt av de materiella betingelserna. Vi är
således alla en produkt av vår specifika omgivning och i ett modernt
samhälle (som är kollektivt beskaffat ehuru idag privatägt) är vi alltså
en social produkt. Det betyder att det som först och främst driver oss
är (förutom reflexer) hjärnan och alla människor har en ideologi (en
samlad världsåskådning), även om de förnekar detta med “jag bryr mig
inte om politik”, och denna ideologi är sällan uttalad men den finns
objektivt där. Men den ideologiska föreställning som de flesta har är en
ovetenskaplig ideologi som härrör till den härskande klassen som
avsiktligen och systematiskt påverkar denne. Gemensamma intressen håller
samman grupper och det mest viktiga är det ekonomiska, det vill sägs
ditt läge i samhällsproduktionen, detta är din klass, exempelvis
proletariatet. Eftersom klasserna har olika intressen pågår en ständig
konflikt mellan dessa, både i idévärlden och i ekonomisk dagskravskamp
(lön, arbetstid, fikapausens längd, hyra etcetera), vilket är klasskamp
och det är den som blossade upp i Iran främst på grund av ekonomiska
frågor kring brist på livets nödtorft.
Klasskampen
är drivkraften i historien och det är den mest centrala tesen i Marx
och Engels Kommunistiska manifest från 1848. Men varför är den det? Jo,
därför att det är den mest grundläggande motsättningen (arbete och
kapital – konkret arbetare mot kapitalister) i kapitalismen och liknande
i varje klassamhälle. Konkret handlar det om hur envar får mat på
bordet: är du någon som arbetar eller livnär eller någon som parasiterar
på andra? För de härskande är den viktigaste frågan hur de drar ut
rikedomar (exploatera) utan att alstra ett verkligt och farligt motstånd
på halsen. I klassamhället handlar det således från härskarnas
perspektiv att stoppa de som arbetar att tänka som arbetare utan att
fostra proletärer med ett kapitalistiskt sinnelag och kapitalistiska
drömmar. I Irans fall vill den kontrarevolutionära regeringen få folket
att inte se sig som arbetare och bönder utan som undersåtar, via
religiösa dogmer till regimen, detta på ett korporativt sätt.
Ännu
tydligare blir detta om man tar som exempel en ockupation från ett land
över ett annat, såsom vid skapandet av en koloni. När en individ är
förtryckt och dess levnadsförhållanden inte kan tillgodoses under
nuvarande förhållanden och när dennes ideologiska förståelse av denna
situation i kombination med kunskap om alternativ till det nuvarande
(kan vara en medveten kommunistisk förståelse likväl som avundsjukans
lystra blickar på livsstilen i Förenta staterna) så kan detta leda till
aktion (läs väl: kombinationen av objektiva faktorer och subjektivt
medvetande). I Iran är livet relativt hårt (jämfört med Sverige) men
även relativt lätt (jämfört med Palestina) för gemene man. Ayatollans
regim är djupt reaktionär, i många avseenden medeltida i sitt styre, och
ekonomin är väldigt pressad. Utöver detta finns det i Iran gott om
information tillgänglig om omvärlden vilket väcker tanken “vi kan ha det
annorlunda” (detta gäller alla, även i Sverige tänker många “jag borde
leva i Thailand” – principen är universell inte endast relaterad till
fattigdom). Det krävs även en analys för att tanke ska bli till handling
och analysen kan leda en till olika slutsatser. Exempelvis:
A: Jag lever fattigt → Jag kan bli rik om jag vinner på lotto, det har jag sett på TV → Jag köper en liten lott.
eller…
B: Jag lever fattigt → Jag kan bli till vi om vi organiserar oss → Vi ser de historiska exemplen → Vi kan, vill och ska segra i folkkrig.
Så,
för att förstå skeendet och de tillsynes växlande lojaliteterna måste
vi utgå från den interna situationen inuti Iran, och först därefter kan
vi ta till oss utlandsiraniers analys. Det sker på samma sätt som vi
hanterar och särskiljer en primär från en sekundärkälla. Då denna
primärkälla är extremt sällsynt betyder det att de mesta tankar kring
hur demonstranterna tänker blir på sin höjd kvalificerade gissningar,
och dessutom sker dessa missnöjesyttringar i hela landet och därmed är
det fullkomligt omöjligt att göra en fullständigt godtagbar “konkret
analys av konkreta situationer”. Med det sagt, finns det vissa ting som
är objektiva, såsom att massorna hyser ett enormt missnöje med sin
situation, ekonomisk utsatthet, politiskt undertryckning med religiösa
toner, ständigt krigshot och så vidare.
Det
konkreta missnöje som kom till uttryck i början av 2026, som omedelbart
fick omvärldens uppmärksamhet, började i och med att massor gick ut på
gator och torg och visade sitt missnöje i flera städer simultant. Det
var dels ett uttryck för motsättningen folket-byråkratkapitalismen och
massorna tog ut sin mest självklara och heligaste rätt, att “göra uppror
mot förlegade auktoriteter”, såsom vår Ordförande Mao Zedong
etablerade, i detta fall mot den reaktionära halvkoloniala, halvfeodala
och byråkratkapitalistiska Ayatollaregimen. Å andra sidan fick även
denna regim stå till svars för skada som andra åsamkat den ekonomiskt
genom otagliga, även enligt den borgerliga rätten “olagliga”, sanktioner
vars syfte är att göra livet för folket i Iran så odrägligt som möjligt
för att senare kunna vända detta missnöje mot regimen i syfte att
åstadkomma ett efterlängtat “regimskifte” (som man numera kallar en
imperialistisk kupp även om Trump sagt att begreppet “regimskifte” inte
är “PK”). Se mönstret som kan skönjas här:
Vi,
världens kommunister har läst Manifestet och vet att det är massorna
som skapar historien, vilket är en förlängning av Marx tes “all
hittillsvarande historia är historien om klasskamp”, och lägger hela vår
praktik på denna marxismen-leninismen-maoismens centrala tes, men inte
bara vi gör och förstår detta, utan även reaktionen. Det är därför USA
och deras perversa kolonialprojekt på steroider, Israel, gör allt för
att kasta eld på lågorna och önskar utnyttja demonstranterna för så
kallade “regimskifte”, även om de vet att regimen måste störtas militärt
för “krig är politik med blodsutgjutelse”, och ryggraden i varje stat
är dess väpnade styrkor och den islamska republiken Iran har en stark
armé och har satt stort fokus på missiler och luftvärn, och håller
Israel som gisslan, och världen vet de kan ånyo sända sina missiler mot
det förhatliga Tel Aviv.
Detta
är bakgrunden till kravallerna, det vill säga massornas låga
levnadsstandard med frustration över regeringen och statsskickets
reaktionära karaktär samt Yankee-imperialismens agentverksamhet.
Massorna är som bekant “ett slagfält” för olika idéer och ideologier som
Ordförande Gonzalo förklarade, och uttrycket “massorna skapar
historien” ska inte förstås eller misstolkas som “massorna skapar bara
progressiv historia” utan även fascister kan skapa och leda reaktionära
massrörelser, tillika religiösa ledare. “Massorna” är mängder av
människor i rörelse, rent definitionsmässigt, och är heller ingen
specifik klass. Det råder heller ingen tvivel att USA och deras
viktigaste “allierade” i den vedervärdiga sionistregimen i Israel
befinner sig på plats och delar ut både handeldvapen (något som erkänts i
israelisk Netanyahutrogen press) och den senaste Starlinkutrustningen
för kommunikation av den ärkereaktionära miljardären Elon Musk (vilken
är förbjuden i Iran och detta utdelande erkänns av världsreaktionen),
och här finns även Trumps “spontana” uttalanden på sin egen sociala
media, Truth Social, att “vi har osäkrat våra
gevär” och “vi kommer och räddar er” och “inta byggnader” och slutligen
ett: “MIGA!”. Allt detta agerande från yankee-imperialismen under den
upphettade situationen ledde till att demonstrationerna på vissa platser
övergick i väpnade kravaller som givetvis besvarades väpnat.
Den
misslyckade tronpretendenten, Phalavi, den “arbetslöse yankee-prinsen”,
har från sin trygga vagga i Washington DC cyniskt svarat på frågan om
hans uppmaning till folket att gå ut på gator och torg (med utdelade
eldvapen) lett till slaktandet, att “folk dör i krig och detta är krig” i
en intervju i yankee-media. Kravallerna har bränt ett antal byggnader
(varav en del moskéer och statsbyggnader samt privatbilar) och det har
förekommit skottlossning och det flödar diverse siffror, givetvis tagna
från luften, kring det totala antalet döda. Kring kravallerna finns ett
hav av information och desinformation men det tycks i dagsläget som att
kravallerna avtagit, och båda riktningarna misslyckats: protesterna och
imperialisternas plan för regimskifte. Uppenbart för alla med ögon är
att detta är ett sammansmältande av genuint missnöje med provokatörers betalda verksamhet, och monarkisternas verksamhet, och tänk nu logiskt:
-
Varför skulle någon bränna moskéer om inte för att tvinga fram ett folkmord från den provocerade regimen?
-
Varför florerar det bilder på agenter inuti Iran med skyltar som kallar Trump till att bomba landet med parollen “Trump help!”
Detsamma gäller att angående de ”primärkällor” som citeras i västerländsk media:
-
Human
Rights Activists In Iran, ofta kallade HRA eller HRAI, HRANA i media,
är den ”expertgrupp” som västerländska medier använder mest som källa
och har lagt till grunden artiklar i bland annat CNN , The Wall Street Journal , NPR , ABC News , Sky News och The New York Post. Den är finansierad av CIA, genom dess specialorganisation, National Endowment for Democracy (NED).
-
Den näst mest citerade är Abdorrahman Boroumand Center for Human Rights in Iran (ABCHRI) och är finansierad
av NED. Detta är givetvis samma NED, USA:s regimskifteorgansation, som
försökte störta Chavez och installera nobelsfredspristagaren Machado,
låg bakom valet av Jeltzin i Ryssland under 1990-talet,
Maidanrevolutionen i Ukraina 2014 etcetera.
Nåväl,
denne Phalavi nummer tre är uppenbart en total reaktionär nickedocka
till USA-imperialismen som levt sitt patetiska liv under imperialismens
skydd och närts och fostrats för att en vacker dag kunna tillträda den
tron som rämnade och slutligen föll år 1979. Han sa “det riktiga Iran är
ett annat Iran, ett vackert, fredsälskade och överflödande Iran. Det är
ett Iran som existerade före den islamiska republiken och skall bli så
igen efter att den islamistiska regimen fallit”. Han lovar dessutom att
omedelbart “erkänna Israel” etcetera. Detta är en patetisk försäljare
som hoppas tillsättas som kung. Emellertid är det många Iranier i
utlandet som givetvis hatar den sittande regimen så till den milda grad
att de drar varje halmstrå de kan finna för ett hopp att mullorna ska
falla. Detta är ett resultat av att det saknas en enande kraft, som
istället för att byta ut en folkfientlig, reaktionär, landsutförsäljande
byråkratkapitalistisk regim, byggd på exploatering av arbete, mot en
annan, bygger upp en stat värld att försvara som inte är byggd kring den
ena människans utsugning av den andra – konkret, det fattas
kommunister, proletär ledning och ett militariserat
marxist-leninistiskt-maoistiskt parti och låt oss återkomma kring denna
centrala fråga.
Byråkratkapitalismen
Först
behöver vi beröra lite av det “spel” som spelas runt omkring, som på
modernt universitetsspråk kallas “geopolitik”, men som de gamla romarna
hade kallat: Divide et Impere! (Söndra och härska!). Imperialismen är en
koloss på lerfötter i temporära sammansvärjningar men städse i tvist,
därför att i deras natur (essens) finns alltid en konkurrens, då de
hatar varandra, ibland mer än sina naturliga fiender. Så, alla
imperialister tjänar alltså sina egna intressen främst (detta är
förklaringen till att EU-projektet i grunden är ett korthus), men dessa
sammanfaller ibland med andras, de konvergerar, och i detta avseende
skiljer de sig inte heller från byråkratkapitalistiska regimer. Kom ihåg
att imperialismen är kapitalismen av idag, en sista fas,
monopolistiska, parasitär och döende.
Från PKP, Masslinjen 1988:
“Utifrån
Ordförande Maos tes lär han oss att denna byråkratkapitalism har fem
kännetecken: 1) att byråkratkapitalismen är den kapitalism som
imperialismen utvecklar i de efterblivna länderna, som omfattar kapital
från storgodsägarna, storbankerna och magnaterna inom storborgarklassen,
2) den exploaterar proletariatet, bönderna och småborgarklassen och
begränsar mellanbourgeoisien, 3) den genomgår en process genom vilken
byråkratkapitalismen sammansmälter med statsmakten och utvecklar en
statlig, komprador och feodal monopolkapitalism, utifrån vilket man kan
förstå att den i det första stadiet utvecklas som monopolistiskt
storkapital som inte är statligt och i den andra fasen, när den
sammansmälter med statsmakten, utvecklas till monopolistisk
statskapitalism, 4) förutsättningarna för en demokratisk revolution
mognar när den når höjdpunkten i sin utveckling, och 5) att konfiskera
byråkratkapitalismen är avgörande för att öppna upp för den demokratiska
revolutionen och nödvändigt för att övergå till den socialistiska
revolutionen.”
Byråkratkapitalism
är den sjuka och fjättrade form av kapitalism som utvecklas i de
förtryckta nationerna och som är beroende av en hel, eller halv
kolonialmakt som dominerar dem i olika grad (Kosovo är mer dominerat än
till exempel Turkiet och dess regimer har således olika
manövreringsutrymme). En byråkratkapitalistisk regim kan liksom en svag
imperialistmakt spela ut sina imperialistherrar, som dominerar dem, mot
varandra för att vinna fördelar. I fallet Iran, som uppenbarligen är en
byråkratkapitalistisk nation, som domineras som halvkoloni av
huvudsakligen den ryska och den kinesiska imperialismen (och är med i
både det ekonomiska organet BRICS och det politiskt-militära Shanghai
samarbetsorganisation (SCO), under socialimperialistisk hegemoni).
Om konceptet huvudmotsättning
Ett lästips här är Ordförande Maos Om praktiken och Om motsättningar
för att använda denna analysmetod i denna situation. Varje ting eller
process består av ett antal motsättningar varav en är huvudmotsättning
(därför att det existerar inget exakt eller totalt lika) och dominerar
tinget eller processen och definierar och sätter sin färg på de andra. I
världen är huvudmotsättningen mellan imperialismen och de förtrycka
nationerna och här i synnerhet länderna i tredje världen (det finns
flera förtryckta nationer som inte tillhör den tredje världen såsom Québec
och Katalonien vars kamper kan vara viktiga men ändock sekundära i
detta avseende). Inom ett specifikt land kan huvudmotsättningen vara en
annan. Till exempel vid folkkrigets inledande i Peru 1980 var
huvudmotsättningen massorna-feodalismen samtidigt som huvudmotsättningen
på världsnivå var imperialismen-förtryckta nationer. Alla som varit i
eller känner situationen i Latinamerika bör förstå exakt vad detta
innebär. Yankee-imperialismen dominerar och färgar av sig i alla dessa
länder: ekonomiskt, politiskt och militärt. I Venezuela tog, i och med
USA:s kriminella kidnappning och bombning av huvudstaden Caracas
huvudmotsättningen i landet och förändrades från
folket-byråkratkapitalismen (Maduroregeringen, nu utan Maduro) till
förtryckt nation – imperialism. I Ukraina fanns en liknande utveckling
vid den ryska imperialismens angrepp då regimen kring tiggar-clownen
Zelensky var ytterst rasistisk, reaktionär och folkfientlig och
provocerande mycket proimperialistisk.
Vad är då kommunisternas ställning gentemot reaktionära regimer?
Kommunisternas
mål är kommunismen och för att komma dit måste man konstant göra
konkret analys av konkreta förhållanden och inte utgå från dogmatism
eller försök att anpassa världen och verkligheten efter sina egna
föreställningar. För att förstå hur vi bör göra i Iran kan vi titta på
Kina och Ordförande Mao. En snabb historielektion: Först slogs
kommunisterna och nationalisterna (KMT) sida vid sida mot krigsherrar
(feodalherrar) och banditer, sen blev det konflikt och
huvudmotsättningen ändrades, sen invaderade Japan och det blev ånyo en
enhetsfront mellan KKP och KMT, men efter segern mot den japanska
fascist-imperialismen ändrades motsättningen igen och folkkriget vände
sig mot KMT och fördrev dessa reaktionärer ut i havet och de fick ta
sitt pick och pack och fly till Taiwan. Enhetsfronten är en front mellan
klasser för att uppbåda största möjliga slagstyrka i syfte att slå mot
huvudfienden (som avgörs av huvudmotsättningen). Vi vill även
understryka att allt är materia i förändring, med ordet förändring
understruket, och det är en politisk fälla att fastna i ett
åskådningssätt för att ett fenomen var på ett visst sätt en gång i
tiden.
Ta
Irans moderna historia som exempel. Ayatollaregimen grep makten 1979.
USA, i sann söndra och härska anda, använde sin då marionettdocka i
Irak, Saddam Hussein, som de väpnade till tårna med avancerade vapen
(inklusive biologiska) för att slå mot Iran. Efter Iran-Irakkrigets 8 år
(1980-1988) vände USA-imperialismen och den irakiska
byråkratkapitalismens sammansvärjning till tvist och blev svurna
fiender. Efter Operation Desert storm 1991, sanktioner, och slutligen
Operation Iraqi Freedom 2003 (USA:s fullskaliga invasion) hade Irak vänt
från att vara Irans svurna dödsfiende, Saddam Hussein hade förvandlats
från Yankeedocka till ”internationell terrorist och idag är Irak mer
Iran-vänligt än någonsin förr.
Imperialisternas
logik är ju som Mao påpekade att “misslyckas – försöka på nytt –
misslyckas på nytt”, de är den gamla världens fallna ryttare och är
dömda till undergång strategiskt, de är en kollos på lerfötter som
vacklar och fumlar men det betyder inte de är ofarliga. Kom ihåg dock
att Mao säger att de är en papperstiger men har riktiga klor och dödar
miljoner människor.
Hur tillämpas detta med huvudmotsättning i Iran?
Det
åligger de iranska kommunisterna att slutligen analysera och definiera
dessa motsättningar, men i brist på tillgång på en sådan analys
presenterar i följande: i Iran är det rimligt att se det på följande
sätt att motsättningen inom landet mellan folket och feodalismen samt
mellan folket och den reaktionära byråkratkapitalistiska regimen, som
baserar sitt välde på religiösa dogmer och vars stöttepelare främst är
den byråkratiska fraktionen av storborgerskapet som klamrar sig fast vid
statsmakten med alla tillbuds stående medel. Men den internationella
huvudmotsättningen (imperialismen-förtryckta nationer) kan här delas in i
två eller tre olika spår, då flera imperialistiska herrar är
involverade.
1.
Motsättningen med den ryska imperialismen som främst dominerar landet
och gjort det beroende av sin militärexport utan att ge mycket tillbaka.
Putins imperialistiska regim, den “magra hunden”, arbetar i
sammansvärjning och tvist med USA, “den feta hunden”, och har visat sig
redo att, liksom USA, sälja ut sina allierade, såsom Assad i Syrien.
2.
Den kinesiska socialimperialismen (med socialimperialism menas
socialism i ord, imperialism i väsen och handling) som framställer sig
som rättfärdiga och som fredsduvor men genomför orättvisa
imperialistiska ekonomiska projekt (kapitalexport med kinesiska
förtecken) och extraherar många fördelar genom handelsavtal med Iran
varor skapade av folkets slitsamma arbete.
3.
Yankee-imperialismen (och deras lydiga och lismande underhuggare de så
kallade “allierade” västmakterna) samt dess israeliska mördarförband av
hundar, rövare och våldtäktsmän som hotar förgöra landet och även en
“kärnvapen-lösning” tycks finnas på sionisternas ödesmättade önskelista.
Så
länge imperialismen inte inrättar en helkoloni (total dominans
ekonomisk, politisk, militär) utan håller sig med en halvkoloni, och
inte lägger sig i mer än ett minimum och “nöjer sig” med att exploatera
landets resurser och folk är det ofta de interna motsättningarna de
viktigaste, men när imperialisterna invaderar, kidnappar, sjörövar,
manipulerar, bombar och så vidare då ändras motsättningen. Då blir många
av regimkritikerna i Iran lojala (temporärt) med deras reaktionära
styre. Ytterst få vill ha en invasion från utlandet, och för att “vinna”
måste imperialisterna besegra allt motstånd militärt, och det kan
endast göras genom folkmord. Även mister Trump vet (och hans
spökkabinett) detta och uttalade sig om den senaste nobelpristagaren i
fred, Machados, möjlighet att installeras som marionettdiktator i
Venezuela och sa (helt korrekt) att hon har inte “folkets stöd”. Hon
ivrar ju för att imperialismen ska bomba och mörda det egna folket och
kryper för Trump som en skamsen hund. Trumpregimen vet att på samma sätt
saknar den arbetslöse prinsen stöd i Iran. Det iranska hjältemodiga
folket skulle aldrig blöda på gatorna för att återinföra sin gamla
hatade dynasti av korrupta lakejer till USA och Storbritannien.
Revisionismens smutsiga roll i Iran
Nu,
när vi talat lite om motsättningar i fallet Iran önskar vi lyfta en
annan fråga. Varför fattas det ett proletärt ledarskap i Iran och varför
är den misslyckade arbetslöse tronpretendenten överhuvudtaget aktuell
att lyfta upp som ny nickedocka på den fallna tronen?
Då
måste vi förklara, kortfattat ty ämnet är digert, revisionismens roll
och varför revisionismen alstrar halvgjorda revolutioner som i Iran
1979, på Kuba eller i Venezuela? Även om huvudmotsättningen avgör så är
det så att när kommunister pratar om “huvudfaran” så menar vi någonting
annat, något vars farlighet vida överstiger imperialismens blodiga klor
och bomber, nämligen revisionismen. Revisionism är att “skriva om”
marxismen, att ändra dess revolutionära väsen och komma med en
meningslös liberal tanke och paketera den som marxistisk. Revisionismen
som tanke vill inte göra revolution eller införa socialism utan, oftast,
vill de vara kvar som en samvetets opposition och mildra den yttersta
högern därför att de lever i sina bekväma villor och njuter av det gamla
samhällets stulna frukter. När revisionister däremot tar över ett
socialistiskt land, såsom Sovjetunionen år 1956 eller Kina år 1976, och
redan besitter makten vill de med näbbar och klor klamra sig fast vid
den, men ändå leka med idéer kring olika sätt att berika sig och sina
närmaste på andras bekostnad i socialismens namn, såsom Deng Xiaopings
citat “att bli rik är ärofullt”.
Under
det så kallade “kalla kriget” fanns två supermakter som var supermakter
i det avseende att de markant skilde sig: ekonomiskt, kulturellt,
politiskt och militärt i styrka från de andra imperialistmakterna och
att de sammantaget var de andra vida överlägsna: det reaktionärt
liberala Förenta staterna, och det revisionistiska statskapitalistiska
(när staten agerar kapitalist och revisionisterna inte formellt äger
fabriker men gör det i praktiken via staten) Sovjetunionen.
Sovjetunionen kom snabbt att spela en ytterst reaktionär roll men i en
värld där folket dels önskade revolution och socialism, men även hade
ett genuint förtroende för Sovjetunionen som tidigare gjort så mycket
gott i världen, såsom att besegra Hitler och stödja alla förtryckta
folkens kamp mot kolonialismen, hade de ett stort stöd runt omkring
världen. Detta innebar att Sovjets ideologiska inflytande var enormt och
när även det socialistiska Kina föll 1976 till förmån för den
fördärvsbringande fascistiska revisionismen under Deng Xiaoping blev
många rörelser förvirrade. Här är det i stort sätt enbart Perus
kommunistiska parti (av de partier som var relevanta med vapen i hand)
som direkt tog avstånd från den kinesiska revisionismen och dessutom
gick mot strömmen och inledde folkkriget i Peru 17 maj 1980.
Ideologi
och ideologiska frågor är av yttersta vikt och det första revisionister
gör när de usurperar makten i ett kommunistiskt Parti är att sluta
hålla studier i marxism för att de ska kunna prångla på medlemskåren
alla möjliga varianter av politisk dynga och filosofisk postmodern
geggamoja och låtsas att det räcker att läsa till exempel gamle Anders
Carlssons (före detta ledare i KP) snabbkurs i socialism och att Marx
och Lenin är för äldre ledare som vill förkovra sig i historisk kuriosa.
När
Internationalen fanns existerade inte så mycket utrymme för konstiga
avarter att leda revolutioner (visst fanns revisionism, till exempel
trotskister men de förblev irrelevanta) därför att kamraterna, och
Kamrat Stalin ledde den ideologiska kampen och sedan tog Ordförande Mao
över fanan när Sovjet förvreds i kontrarevolutionen 1956, men efter 1976
fanns inte längre någon erkänd ledning och få kände ens till den
historiens stora hjältedikt som skrevs i byn Chuschi i departementet
Ayacucho i Peru, och helt plötsligt fanns inte samma kraft och ledning
inom den internationella kommunistiska rörelsen (IKR) och de medvetna
kommunisterna skingrades och det skapades ett ideologiskt vakuum, och
politisk förvirring till följd därav. Det har i vår historia förekommit
allt för mycket svans-mentalitet och en tendens att blint följa den med
fältherrestav. Därför måste vi rista i sten att var och en måste vara en
fästning för vår ideologi, för Ordförande Gonzalo och alltid göra
konkret analys av konkreta förhållanden och under varje förhållanden
framhärda i folkkrigets nödvändiga väg och aldrig försona sig med
revisionismen och opportunismen.
Det
är just i detta ideologiska vakuum som möjlighet fanns för
imperialisterna (främst jänkarna under president Jimmy Carter) att 1979
skicka Ayatolla Khomeini till Iran i ett specialchartrat Air France
plan, detta i imperialisternas samlade syfte (i sammansvärjning och
tvist) att leda revolutionen på villovägar och ge den en religiös och
förmodad harmlös (för imperialismen) prägel.
Varför
stoppade inte imperialisterna den iranska revolutionen? Enkelt svar: de
förmådde inte, de är bara experter på folkmord mot obeväpnade massor
och nederlag och konkret därför att den diktatoriska och folkmördande
Phalavidynastin (som erhöll sina diktatoriska befogenheter med
störtandet, eller “regimskiftet” av den folkvalde Mossadeh år 1953) med
sina SAVAK (iranska monarkins “SÄPO”) agenter, tortyr, försvinnanden,
korruption och slöseri och vars statsfinanser var i fritt fall (och som
grädde på moset genomförde de världens då dyraste partaj i öknen för att
fira perserrikets 2 500 års jubileum) extremt fallfärdig och folket
reste sig och var väpnat. Emellertid fattades det proletär ledning.
Kommunisterna var eller blev förvirrade och splittrade och hade inte
erforderligt stöd bland de djupaste eller bredaste lagren men
framförallt hade de inte initiativet att gripa makten när kungen var i
schack matt (som betyder just “kungen är hjälplös” på persiska). I många
fall blev de förblindade av Ayatollan som kom till Iran lite som
“gubben i lådan”, plötsligt och lovade vitt och brett och förde en
antiimperialistisk retorik. Så, när han, herr Khomeini, nedsteg från
planet på Merhabad-flygplatsen i Teheran i februari 1979 möttes han (som
levt i mer än 2 decennium utomlands, varav sista tiden i en villa i
Frankrike) av en entusiastisk och förväntansfull folkmassa. Återigen en
återbekräftelse att massorna är skaparna av historien oavsett vilken
riktning historien tar.
De
kommunister som inte flydde från Iran utsattes för den grymmaste
förföljelsen och blev offer för tortyr och avrättningar. De kommunister
som tillerkände sig till Mao Zedongs tänkande genomförde ett
hjältemodigt väpnat motstånd i staden Amol, år 1982, men blev besegrade
och de gripna blev hängda och organisationen kom att kallas Sarbedaran
(ungefär: Vi som höll huvudet högt när vi skulle hängas) och deras
exilorganisation kom att anslutas till den Revolutionära
internationalistiska rörelsen (RIR – På engelska RIM) men tyvärr hamnade
de i klorna på Bob Avakian och RCP:s revisionism.
Vad är protesterna i Iran ett uttryck för?
Protesterna
i Iran är ett uttryck för världens huvudmotsättning håller på att
skärpas och lösas. Imperialismen består ju som känt av två poler,
imperialisterna och dess lakejer och världens folk. Dialektiken lär oss
att, precis som i alla ting, utvecklas imperialismen utifrån kampen
mellan dess interna motsatser, som identifierar denna, vilket utgörs av
huvudmotsättningen, den mellan imperialismen och de förtryckta
nationerna, vilket har ökat exploateringen av hela världens förtryckta
folk. Imperialisternas styrka ligger i att de genom utsugning av
världens folk, skapat genom hunger och nöd genomfört med våld, krig och
förtryck, har kunnat bygga teknologiskt avancerade apparater och väldiga
militärer. Världens folks styrka ligger i att de kämpar för en
rättfärdig sak, som tjänar dess egna intressen, och är den absoluta
majoriteten. Utifrån tesen att ”massorna skapar historien” blir
imperialisternas natur dess dödsgrävare.
Återigen
till dialektiken. Alla företeelser och ting består av två poler
(motsatser) som skapar dess identitet. Kampen mellan motsatserna leder
till att den ena sidan övertar den andra även om denna kamp kan vara
långvarig och ojämn. Varje ting eller företeelse besitter således en
tendens och en kontratendens. I vissa tider är den ena huvudsaklig och i
andra tider är den andra huvudsaklig. Det som är avgörande i alla
motsättningar är att se vem som har det strategiska övertaget – vem har
kärnan till segern? I historien är revolutionen huvudtendensen då varje
klassamhälle har ersatts av ett nytt vilket har drivit historien fram,
men under särskilda perioder har kontrarevolutionen varit huvudtendensen
temporärt. Under imperialismens tidiga dagar utgjorde
kontrarevolutionen huvudtendensen. Men imperialismen, som är
monopolistiskt, parasitär och döende kapitalism, dess slutgiltiga
stadium, befinner sig inte längre i ett strategiskt övertag gentemot
världens folk. Förr kunde den skapa kolonier och halvkolonier och
bedriva segerrika rovkrig. Idag går det inte längre. Idag kan
imperialisterna bara fortsätta att misslyckas och återigen misslyckas
med sina planer och fälttåg. Det enda imperialisterna har att erbjuda
världens folk är misär, krig och död.
Imperialismens
kris märks, med utgångspunkt från 1980-talet, i att det blir svårare
och svårare för de att extrahera mervärde från arbetet, vilket gör att
alla motsättningar inom imperialismen skärps. Detta gör att
imperialisterna försöker lösa detta inneboende problem genom att öka
utsugningen av världens folk genom att tvinga de att arbeta hårdare för
lägre lön, kräva mer betalt för varor och genom att skära ned på alla de
segar världens folk vunnit genom sina hårda kamper (såsom smulorna som
kallas välfärd) samt genom att förvandla människor till kanonmat genom
att förbereda sig för ett nytt omfördelningskrig av den tredje världen,
vilket kommer att innebära ett tredje världskrig. Allt detta har gjort
att världens folk allt mer, rent objektivt, är mer slagkraftiga än förr
och har det strategiska övertaget. Det är inte längre kontrarevolutionen
som är huvudtendensen i världen utan det är revolutionen.
Ett
uttryck för detta är att världen över gör massorna fler uppror för
varje dag som går. Titta bara på det senaste året, ett år som gärna kan
minnas som ”Ett år i uppror”. Detta är något som vi kommer att elaborera
i en efterföljande artikel. Men syntesen av detta är att revolutionen
är huvudtendensen i världen idag och att de objektiva faktorerna för
revolution och imperialismens bortsopande är bättre än för.
Men
återigen, massornas uppror kan usurperas av krafter som för massornas
kamp på villovägar. Så, trots att Irans gator ochr torg inte bara
kryllar av ärliga frustrerade massor, utan även av Mossadagenter
och CIA-filialer, så är detta ett uttryck för att de objektiva
faktorerna för revolution världen över stärks. Återigen är det här
frågan om det proletära ledarskapet är centralt och nödvändigheten av
det Kommunistiska partiet är klart för alla att se. Utan konstitueringen
eller rekonstitueringen av de Kommunistiska partierna, redo att inleda,
försvara och utveckla folkkrig, kommer massornas uppror förlängas,
masslakten fortlöpa och möjligheter för herrar att störts kommer att
missas. Vi lever i de 50-100 åren som Ordförande Mao förutspådde att
imperialismen kommer att svepas bort från jordens yta. Vi står helt och
hållet bakom denna tes då imperialismen interna motsättningar skärps och
det är mer troligt att kommunisterna åtar sig sina uppgifter världen
över och bekämpar denna best än att världens folk ska fortsätta lida
under imperialismens ok!
Syntes
Det är rätt att göra uppror, stöd de massor i Iran och annorstädes som reser sig mot reaktionärer.
Fördöm all imperialistisk inblandning och provokation.
Vid en invasion av Iran ändras huvudmotsättningen från folket-byråkratkapitalismen till nation-imperialismen.
Konsekvensen därav är att vår ställning till den reaktionära regimen ändras avhängigt en yankee-intervention.
Revisionismen har haft en förödande inverkan i Iran som saknar proletärt ledarskap med förmågan att leda massornas kamp.
Vad måste göras?
I
Iran måste alla framstegsvänliga och kommunistiskt sinnade kamrater
kämpa för att återskapa sitt ärorika Kommunistiska parti under maoismens
stora röda fana och med detta ta till sig Ordförande Gonzalos
universellt giltiga bidrag, som finns samlade i den Allmänpolitiska
linjen och i synnerhet handlar dessa om militariseringen av Partiet (en
fråga som nog inte ifrågasätts av någon allvarligt sinnad iransk kamrat)
och koncentrisk konstruktion vars syfte är att vara kapabel att föra
folkkrig i en nydemokratisk revolution, störta regeringen och sedan
upprätta en folkrepublik för att införa proletariatets diktatur för att
medelst kulturrevolutioner och skuldra vid skuldra med världsfolken
obevekligt marschera in i den stora harmonins rike, kommunismen.
I
utlandet (utifrån ett iranskt perspektiv) måste det föras en hård kamp
mot de som fallit för imperialismen och sionismens locktoner och det
måste tålmodigt förklaras för dem att det finns en stor risk att deras
strävan och kamp mot en orättvisa spelar i händerna på värre fiender,
monarkister, USA och Israel och det finns ett gammalt persiskt uttryck
som säger “en varg äter inte en annan varg” (gorg gorg ra nemikhord)
vilket betyder att de korrupta och nesliga härskarna håller ihop mot
folket. Dock måste det framläggas att det visst det finns hopp och att
man måste inte välja första bästa ulv-monark utan framtiden ligger under
föregående punkt.
Detta
är viktigt, kamrater: i världen av idag där det allmänna medvetandet
förvrids, såsom i lustiga huset där upp blir ner och rätt blir fel och
det är svårt att navigera, måste det sägas mer än tydligt så att ingen
ska missförstå och att var och en som hör våra röster ska vara
försäkrade att vi menar allvar när vi ropar:
YANKEE GO HOME! DÖD ÅT SIONISMEN!
FÖRSVARA IRAN MOT IMPERIALISMENS PLANER PÅ FOLKMORD OCH OCKUPATION!
DET ÄR RÄTT ATT GÖRA UPPROR!
REKONSTITUERA IRANS KOMMUNISTISKA PARTI SOM ETT MILITARISERAT PARTI MED KONCENTRISK KONSTRUKTION!
LEVE MAOISMEN! NED MED REVISIONISMEN!
SKAPA EN ENHETSFRONT OCH ENA IRANS FOLK FÖR DET STORA INLEDANDET AV FOLKKRIGET I IRAN!
FOLKKRIG TILL KOMMUNISMEN!
Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!