Kommunisten@riseup.net!: Telia: En utmärkt fallstudie i kapitalexport

| Nyheter

TeliaSoneras före detta VD frias i rätten, nio år efter miljardmutorna i Uzbekistan.

Det är allmänt känt att världen, lite hårddraget, är uppdelad i ”rika” eller ”utvecklade” länder och ”fattiga” eller ”underutvecklade” länder. Marxismens förklaring till detta fenomen kallas för imperialismen. Lenin var den första att på ett helgjutet och vetenskapligt vis definiera imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Han beskriver dess karaktariserande drag och form på följande vis:

”Imperialismens grundläggande ekonomiska drag, dess väsen är att monopolet har avlöst den fria konkurrensen. Monopolismen framträder i fem huvudformer:

1) karteller, syndikat och truster; produktionens koncentration har nått ett stadium, som gett upphov till dessa monopolistiska kapitalistförbund;

2) storbankernas monopolställning; tre till fem jättebanker behärskar Amerikas, Frankrikes och Tysklands hela ekonomiska liv;

3) trusterna och finansoligarkin (finanskapitalet är monopolistiskt industrikapital, som smält samman med bankkapital) har slagt under sig råvarukällorna;

4) det faktum att världens (ekonomiska) uppdelning mellan de internationella kartellerna har börjat. Det finns redan över hundra sådana internationella karteller, vilka behärskar hela världsmarknaden och delar den ”i godo” – tills ett krig nyuppdelat den! Kapitalexporten såsom en särskilt karakteristisk företeelse till skillnad från varuexporten under den icke-monopolistiska kapitalismen står i nära samband med den ekonomiska och politisk-territoriella uppdelningen av världen.

5) Världens territoriella uppdelning (kolonier) har avslutats.”

Punkt 4 i denna lista gäller kapitalexport, vilket innebär den process varvid de imperialistiska exploaterar de förtryckta nationerna och överför värde till dess finansoligarkiska plånböcker.

I denna artikel kommer vi att redogöra för denna process genom att analysera våra egna förhållanden, och i synnerhet kommer vi att behandla det genom företaget Telia. Vi kommer att titta på Telias historia eftersom att detta företag både varit statligt- och privatägt, för att påvisa denna process. Därefter redogör vi för begreppet kapitalexport med Telia som utgångspunkt.

INLEDNING

I samband med den period av förändring som brukar benämnas nyliberalism, vilket var ett svar på att imperialismen hade gått in i sitt slutgiltiga stadium av nedbrytning runt år 1980, sålde den svenska staten en myndighet till sig själva som ett led i en lång och utdragen process att dela upp denna myndighet i olika sektioner, behålla det som är för krångligt för att överlåta till marknaden (Post- och telestyrelsen – det finns än idag) och dumpa av resten till privata aktörer (frekvensförvaltning, radioutsändning). Denna myndighet hette Televerket fram till år 1992 när det döptes om till Telia. Två år senare sålde man av det sista av det icke-krångliga i hela verksamheten (tillverkning av telekomutrustning).

Faktumet att staten tar beslut utifrån kapitalets svängningar är något de flesta av oss redan känner till. Däremot skrivs det mycket mindre om varför denna process av kapitalexport uppstår och hur denna process relaterar till kapitalexporten som fenomen, med andra ord, den svenska imperialismens utsugning av den tredje världen. Vi ska således undersöka grunden för privatisering genom att studera Telias historia (och däri förstås nämna miljardhärvan). Det finns inget särskilt gällande telekombolag som gjorde just det intressant för denna artikel – de har inget egenvärde i sig utan valdes helt enkelt för att visa hur kapitalexport kan ta sig an olika former. Att förstå kärnan i detta är alltså textens huvudtes.

* * *

–”Vad gör du om [informationen om mutskandalen] stämmer?”

–”Avgår, antar jag.”

– Lars Nyberg, VD för TeliaSonera 2007 – 2013, utfrågad av Sveriges Radio 2012.

TELIAS HISTORIA

Vi ska alltså börja med berättelsen om Telia.

Utbredningen av telefoni inleddes i Sverige runt år 1880. Under det senare 1800-talet var den svenska industriella revolutionen i full fart. Genom att utkonkurrera småproduktionen och främja storproduktionen kunde borgarklassen anhålla stora vinster. Under denna tid, då den förmonopolistiska marknaden fortfarande existerade, var det nödvändigt för kapitalisterna att återinvestera större delar av vinsten i innovation för att utkonkurrera andra kapitalister. De första telekombolagen började som privata bolag. Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag (SAT) var den största av dem. Vid denna tid hade staten endast kontroll över telegrafverksamhet och då genom Telegrafverket.

När teknologins utveckling nådde en punkt där man kunde föra samtal på upp till 100 mils avstånd skickade SAT in en begäran att få bygga ut telefonlinjer mellan Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall. Detta nekades då regeringen ansåg att Telegrafverket skulle sköta denna typ av förbindelser. Den lösning som genomförs blir då att Telegrafverket omvandlas till Televerket och telefonin förstatligas i Sverige.

En nyckelperson i detta tidiga förstatligande var moderaten Arvid Lindman, som var drivande i förstatligandet av både LKAB:s och SAT:s kommunikationsnät. Herr Lindman hade en lång karriär: han var VD för LKAB, generaldirektör för Telegrafstyrelsen, styrelseordförande i LM Ericsson, statsminister två gånger, 1906-1911 samt 1928-1930. Han var som sagt en nyckelperson i att riksdagen efter många års diskussioner godkände att Telegrafverket fick köpa SAT:s nät i Stockholm, för 47 miljoner kronor (1918). Kort därefter gick LM Ericsson och SAT samman. SAT var då det sista privata telekommunikationsbolag innan förstatligandet, och den svenska staten hade således total kontroll över telekommunikation i Sverige från och med 1918 vilket de behöll upp till 80-talet. År 1953 bytte Telegrafverket namn till Televerket.

”Telegrafverket lyckades snabbt köpa upp de privata bolagen utanför Stockholm, men i huvudstaden blev det hård konkurrens med SAT. Konkurrensen pressade priserna och gjorde att Stockholm behöll sin ställning som internationellt ledande telefonstad. Sverige var vid sekelskiftet ett av världens telefontätaste länder. Skämttidningen Nya Söndags-Nisse skrev 1897: ’Det återstår ännu att göra telefonen portativ, så att man kan ha den hängande vid örat, äfven när man är ute och löper i staden’.”

Det är ingenting underligt med att utvecklingen av telekomindustrin skedde med statliga medel. När den förmonopolistiska kapitalismen gick över till till monopolkapitalism var det just kring de statliga projekten som den största och mest framträdande centraliseringen av kapital ägde rum. Genom statens nationsbygge och industrialisering med elektrifiering, vattensystem, avlopp, järnvägar etcetera kunde kapitalet få en finansiering både större och mer avgörande än vad den enskilde privata aktören kunde erbjuda. Genom de statliga kontrakten för uppbyggnaden av infrastruktur växte den statsmonopolistiska fraktionen av borgarklassen fram genom dess plundring av statskassan.

Perioden av statligt ägande av telekomindustrin var angenäm för utvecklingen av industrins olika delar. Under denna tid byggdes fabriker för tillverkningen av utrustning, forskning för förfining av tekniken och uppbyggnad av master och infrastruktur landet över. Det statliga ägandet gjorde att den statsmonopolistiska fraktionen inom den blivande storborgarklassen inte behövde finansiera denna uppbyggnad, utan kunde istället senare utvinna skörden för detta uppbygge via genomtvingade licenser samt att placera ”sitt folk” på poster inom statsapparaten. Kostnaderna för de stora teknologiska satsningarna fick alltså skattebetalarna ta hand om medan de själva beslagtog vinsten.

Men när den inhemska industrin väl var färdigbyggd, tekniken förfinad och världsmarknaden öppnades fanns inte längre behovet av denna statliga finansiering. Då kunde kapitalet ändra form för att nå ut till nya höjder.

PRIVATISERING AV STATLIGA MEDEL

I Skandinavien privatiserades alla statligt ägda telekomverksamheter på 90-talet. Det började med Danmark och slutade med en konkurs i Finland.

Samtidigt växte ny teknik för internet och mobiltelefoni fram som svampar ur jorden, och västvärlden befann sig i extas. Hundratals nya ”tech”-företag övervärderades kraftigt för att några månader senare gå i konkurs. Skandinaviskt statsmonopol gick på högfart och Finland fick som sagt till slut ta den största smällen som följd av detta.

Danmark var först i ledet med privatiseringen och inspirerade resten med sitt imponerande börsvärde. Det Finska televerket privatiseras 1998 och börsnoteras som Sonera. Sonera köper upp ett antal 3G-licenser precis innan IT-kraschen, förlorar alla pengar och tvingas att sälja av verksamheten.

Sveriges statsminister vid denna tid, Göran Persson, ville först att Telia skulle köpa upp Telenor (hint: Telenor var ursprungligen Norges motsvarighet på Telia), men Telenor hade redan hunnit bli gigantiska och var vid detta tillfälle mycket större än Telia. Herr Person blir varse om konkursen i Finland och ringer själv upp VD:n för finska Sonera och frågar snällt om de inte kan slå ihop Sonera och Telia. VD:n för Sonera blir såklart jätteglad med tanke på Soneras situation och här uppstår TeliaSonera.

Som vi nämnde i inledningen till denna text behövs en undersökning av privatisering som fenomen som går djupare än att bara se det som en följd av den så kallade ”nyliberalismens” epok. Detta företag utgör en utmärkt fallstudie för detta.

Faktumet att telekom privatiserades kraftigt just under 90-talet beror i huvudsak på att den ändrade organisationsform för att anpassas till de nya omständigheterna. Det statliga ägandet möjliggjorde en stark finansiering under industrins uppbyggnad och utbredningen av infrastrukturen, men under 90-talet var ju fabrikerna och infrastrukturen färdigbyggda. Dessutom hade Sovjetunionens fall öppnat upp stora marknader i öst där det fanns goda investeringstillfällen. VD:erna för telekombolagen dreglade över tanken på att man kunde teckna upp avtal med statsbyråkratin i dessa länder där man kunde ta ännu mer betalt eftersom att man besatt monopol på särskild teknologi, licenser samt infrastruktur, och således hade inte byråkraterna någon särskilt bra förhandlingsposition. Avtalen betalades givetvis av skattebetalarna i dessa länder. Mer om detta senare.

Hur ser den ekonomiska situationen i övrigt ut under denna period?

På 80-talet uppstod ekonomisk stagnation inte bara i Sverige utan i hela världen, som följd av profitkvotens fallande tendens. Detta skapade globala tillväxtproblem och svårigheter i att extrahera mervärde. Lösningen på detta är att öka den generella exploateringen av arbetare, och för att åstadkomma denna utveckling blev det statsmonopolistiska systemet av socialdemokrati och korporativism otillräckligt – det var inte längre ekonomiskt lönsamt. Samtidigt uppstod nya utsikter för att tjäna pengar i tredje världen, i länder där då till exempel telekom inte var lika utvecklat som i Sverige, och då kan inte staten sitta på alla medel. Håll i åtanke att detta är samma period som revisionismens kris i Sovjetunionen och hel drös halvkolonier, dvs. Östeuropa, och före detta Sovjetrepubliker (samtliga förutom givetvis den Ryska federationen som är imperialistisk och inte halvkolonial), öppnades upp för kapitalimport. Detta blev ett ypperligt tillfälle för kapitalet att omplaceras i privat ägo för att möjliggöra export av kapital, i form av licenser, utrustning, teknik etc. till att betalas av tredje världens folk. Håll dessutom i åtanke att den statsmonopolistiska ägandeformen för telekom hade möjliggjort ett en enorm centralisering och koncentration av kapitalet och finansierat en telekominfrastruktur av världsklass – dvs. den hade tjänat sitt syfte. Nu i den nya tiden var den mest effektiva formen istället privatisering med världsmarknaden i sikte.

För att komma åt den utländska marknaden behövs kapitalexport och att centralisera en större andel kapital på privata aktörer (investerare) och här måste den socialdemokratiska modellen försvinna. Man överger den genom nedskärningar på arbetarklassens eftergifter och att plundra statskassan (och att skuldsätta arbetarklassen genom banklån).

Hur såg ”gemene man” på denna ”nyliberala” förändring? Varför gick det överhuvudtaget att sälja ut staten och skuldsätta arbetarklassen på detta sätt? Som marxister vet vi att den ekonomiska basen i ett samhälle och dess överbyggnad är dialektiskt kopplade, sammansvetsade till viss mån. Det borgarklassen behöver göra är att ändra samhällets idévärld och rättfärdiga förändringen ideologiskt. Borgerlig ideologi kan betecknas som en form av parasit som ger utspel i många olika former och detta kan lika gärna vara en av dem. Man bör också komma ihåg att detta tog tid (hela processen påbörjades någon gång på 70-talet och ”avslutades” på 90-talet, men fortsätter än idag på olika sätt), och att borgarklassen hade mycket tid på sig att se till att detta ideologiska rättfärdigande skedde ordentligt. Det skedde helt enkelt nödvändiga förändringar inom borgarklassens egna uppfattning av det vi förstår som bas och överbyggnad, och detta behöver alltid överföras till arbetarklassen.

Frågan om borgarklassens ideologi och dess relation till materiella klassintressen är mycket intressant och kommer undersökas i en separat artikel då det avviker från artikelns huvudsyfte, dock bör vi undersöka det lite ytligt för att ge perspektiv. Hur såg detta rättfärdigande ut rent praktiskt?

Tittar man på TV-program och reklam på 60-talet och jämför med 80-talet (och framåt) ser man en tydlig skillnad som kan vara svår att sätta ord på utan marxismens ideologiska kompass. Runt tio år innan ”IT-bubblan” spräcktes på 90-talet hade man alltså börjat prata om individen på ett helt annat sätt, där staten inte längre hörde till bilden av dig och din familj. Till exempel, att fira nyår som sin egen högtid är faktiskt ett fenomen som uppstod ur 80-talets ”glitter och glamour”, innan dess var nyår en del av julfirandet i Sverige i över tusen år. Det handlade inte längre om att hylla gemenskapets utveckling under året som gått – nu skulle man anamma mer moderna, mer Amerikanska ”traditioner” och istället fira sina egna, personliga, framsteg och förbättringar. Statens tidigare avsedda image som ”hela folkets värnare” passade inte in i denna nya tid.

EFTER TELEVERKET PRIVATISERADES

Efter några år anser TeliaSoneras VD (en man utvald av den Svenska staten) att den finska styrelsen har fel vision angående expansion och sparkar i stort sett hela den finska delen av bolaget. Här börjar en lång tur naiva uppköpsförsök i forna Sovjetunionen, bland annat i Ryssland där man stöter på kraftigt motstånd. Man går till alla möjliga nyrika människor som på ett eller annat sätt lyckats göra affär på Sovjetunionens kollaps, men först går man till Turkiet.

a) Turkiet

Varför Turkiet? När man gick till Ryssland hörde man genom ryktesvägen att Turkiet var på väg till ryskt kapital, och att den turkiska marknaden skulle vara en dans på rosor för detta ryska kapital att ta över. År 2005 ändrar den svenska staten alltså snabbt riktning söderut och börjar göra sig redo att fäktas mot både inhemska kompradorer och ryska miljardärer, saliverande över dessa nypåkomna juveler i sydost.

Man lyckas med att ta över marknaden i Turkiet och ett tag går det väldigt bra för TeliaSonera. Det Turkiska telekombolaget Turkcell (väldigt fyndigt namn!) skapas i TeliaSoneras delade ägo med en specifik Turkisk komprador som heter Karamehmet. Genom detta gemensamt ägda telekombolag skapar TeliaSoneras finska avdelning tillsammans med Karamehmet ett bolag som heter Fintur (också ett fyndigt bolagsnamn! Man skulle kunna ha samma namnformat på alla bolag. Det skulle bli betydligt lättare att komma ihåg dem och vilket land de tillhör.) för att bedriva ytterligare licensuppköp i Azerbajdzjan, Moldavien och Georgien, genom respektive telekombolag Azercell, Moldcell och Geocell (Nämen!).

Detta Fintur-bolag tog TeliaSonera senare över helt och hållet efter den turkiska finanskrisen, och därmed fick de direkt kontroll över alla dessa telekombolag. Här kommer några till som stod i Telias ägo under en period:

• Nepal – Ncell

• Uzbekistan – Ucell

• Kazakstan – Kcell

Anledningen till expansionen österut blev således att möjligheterna i Turkiet gav rum för flera möjligheter runtomkring.

En helt ny marknad uppstår i fornsovjetiska ruiner och faktumet att Telia/Sverige blev den part som kunde ta kontroll över den var i stora drag en kombination av Sveriges statsmonopolistiska modell samt tidiga utveckling av telekom och behov av expansion för att öka profiter. TeliaSonera hann helt enkelt före ryskt kapital i att köpa upp Turkcell.

b) Uzbekistan

Genom Fintur kunde TeliaSonera och Turkcell som sagt komma åt marknader lite här och var. En av dem var telekommarknaden i Uzbekistan.

Uzbekistan var det land som drog fram Telia i rampljuset år 2012 när Uppdrag Granskning avslöjade att företaget mutat den uzbekistanska diktaturen för att etablera sig där. Själva förloppet kan läsaren själv lätt hitta online om den är intresserad (och det är en ganska intressant historia). Här kommer dock en sammanfattning av det viktigaste som hjälper oss att förstå situationen.

Juli 2007 skriver man kontrakt med en hemlig affärspartner genom ett Uzbekistanskt luftföretag skapat 17 dagar tidigare för att etablera sig på Uzbekistanska marknaden. Denna hemliga affärspartner var en nära vän till presidentens dotter. Luftföretaget säljs direkt till TeliaSonera. Den hemlige ”lokala partnern” skulle få motsvarande 30 miljoner dollar och lite aktier i TeliaSoneras lokala företag i Uzbekistan.

Den ”lokala partnern” skulle i tur bli delägare till TeliaSoneras operatör i Uzbekistan, bidra med nummerserier och frekvenser, använda ett bolag på Brittiska Jungfruöarna (ett skatteparadis), hjälpa TeliaSonera att förlänga licenser vid behov och stödja dem vid problem med myndigheterna. De Uzbekistanska säkerhetstjänsterna skulle också så småningom få direkt tillgång till TeliaSoneras telefoni, data och sms för att kunna spåra och arrestera Uzbekistanska medborgare som protesterade mot den lokala regeringen. När Fintur avgav rapport om förhandlingar gällande Uzbekiska licenser inför TeliaSoneras styrelse användes smeknamn på lokalparten, den ”uzbekiske Wallenberg” osv. för att personen i fråga är ointressant i det stora hela, och för att man antagligen ville undvika den eventuella utfrågningen om allmänheten fick reda på att det var en ”tinpot dictator”:s dotters affärspartner man förhandlat med.

Liknande saker hände i Kazakstan också där man först gick in i landet med hjälp av tidigare nämnda Fintur för att skapa Kcell. Efter mycket bråk med den turkiska sidan av Fintur fick TeliaSonera tillslut ta över hela Kcell genom att köpa aktier av den Kazakstanska staten genom Fintur, börsnotera Kcell, och slutligen köpa Kcell-aktier genom TeliaSonera.

Detta är en av anledningarna att man använder sådana invecklade mutmetoder: det blir ett sätt att skydda sig själv mot eventuella utfrågningar och genom byråkrati komma runt utredningar. I detta fall slutade det med att TeliaSonera fick skyffla runt vice direktörer och högt uppsatta styrelsemedlemmar för att komma ur denna ”skandal”.

KAPITALEXPORT OCH DESS OLIKA FORMER

Innan vi börjar titta på kapitalexportens olika former bör vi först definiera dess kärna, kapital, och vad det faktiskt innebär. Här lär vi oss från Marx:

”Det objektiva innehållet i denna cirkulation – värdeökningen – är hans subjektiva avsikt, och blott i den mån hans enda motiv är att ständigt öka rikedomen, uppträder han som kapitalist eller som personifierat kapital, begåvat med vilja och medvetande.”

– Marx, Kapitalet avd. II: Penningens förvandling till kapital

Syftet med kapital är alltså att förse sig med mer kapital – kapital är alltså värde som skapar mervärde. Detta är dess enkla definition. Pengar, eller rikedom, är alltså inte kapital i sig, utan endast när denna rikedom används för att förvandlas till en större rikedom. Men det är också svårt rent ideologiskt för en individ med tillgång till en större mängd pengar att inte vilja sätta denna rikedom i cirkulation för att öka den. Därför pratar vi om kapital och kapitalister – folk som huvudsakligen förvärvar sitt levebröd genom sitt ägande av kapital. Det är svårt att vara rik utan att vilja sätta sitt kapital i rörelse.

Under kapitalismens framväxt och tidigare stadium ackumulerade och centraliserades kapitalet huvudsakligen genom den inhemska marknaden men i de mest utvecklade kapitalistiska länderna hade de inhemska marknaderna i sort sett mättats redan vid sent 1800-tal med ett antal monopol. För de som redan var ordentligt etablerade i det egna landet med sina egna monopol började de utländska marknaderna bli mer lukrativa. Vid denna tid kommer man åt utländska marknader helt enkelt genom att exportera varor via samma form av kapitalackumulation till andra länder.

”England utvecklade sig före de andra länderna till ett kapitalistiskt land, och i mitten av 19:e århundradet, då det införde frihandeln, gjorde detta land anspråk på rollen av ”hela världens verkstad”, som skulle leverera fabrikat till alla länder, vilka i gengäld hade att förse England med råmaterial. ”

– Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, kap. IV

Vi låter Lenin fortsätta förklara kapitalets utvecklingsprocess på sitt mästerliga sätt:

”Men detta Englands monopol var undergrävt redan under sista fjärdedelen av 19:e århundradet, ty ett antal andra länder, vilka värjde sig medelst ”skyddstullar”, utvecklade sig till självständiga kapitalistiska stater. På tröskeln till det 20:e århundradet finner vi, att ett nytt slags monopol håller på att utbildas: för det första kapitalisternas monopolistiska förbund i alla länder med utvecklad kapitalism, för det andra en monopolställning för ett fåtal av de mycket rika länderna, där kapitalackumulationen uppnått gigantiska dimensioner. Det uppstår ett väldigt ”kapitalöverflöd” i de avancerade länderna.”

Överflödet av kapital i de utvecklade länderna leder inte till att levnadsstandarden för massorna i dessa länder ökar eftersom att kapitalismen som produktionssätt fortfarande kräver att de hålls vid svältgränsen, eftersom att profiten annars skulle minska. I de mindre utvecklade länderna saknas mycket för att de ska bli ”utvecklade”, dels ordentligt uppbyggd industri.

”Så länge kapitalismen är kapitalism, användes kapitalöverflödet inte för att höja massans levnadsnivå i ett givet land, ty detta skulle innebära minskning av kapitalisternas profit, utan i stället för att höja profiten genom kapitalexport till utlandet, till efterblivna länder. I dessa efterblivna länder är profiten vanligen hög, ty kapitalmängden är där liten, jordpriset relativt lågt, arbetslönen låg och råvarorna billiga.”

”Möjlighet till kapitalexport skapas därigenom, att en rad efterblivna länder redan är indragna i världskapitalismens kretslopp, de viktigaste järnvägarna redan byggda eller påbörjade, de elementära villkoren för industrins utveckling säkerställda o.s.v. Nödvändigheten av kapitalexport skapas därav att i några få länder kapitalismen blivit ”övermogen” och att det (då lantbruket är efterblivet och massorna lever i nöd) fattas spelrum för en ”räntabel” placering av kapitalet.”

Det behövs inga invändningar i Lenins förklaringar och för en djupare förståelse är det läsarens uppgift att studera det ovannämnda verket. Vi rör oss dock vidare till kapitalexportens olika former.

Kapitalexport innebär utplaceringen av kapital utanför det egna landets gränser. Vi påminner här återigen att kapital definieras som värde som skapar mervärde. Betänk arbetsvärdesteorin och Marx geniala Das Kapital; mervärde för kapitalisten skapas endast genom exploatering av arbetskraften; det är arbetaren som skapar mervärde vilket är den del av arbetet som produceras efter arbetaren lyckats reproducera sin egen arbetskraft.

När den industriella utvecklingen nått den nivån i det egna landet att borgarklassen har ett stort överskott kapital kan de exportera detta kapital. Detta kan göras i olika omfattningar. Självklart kan vilken liten småsparare som helst genomföra kapitalexport genom att köpa upp ett fåtal aktier i något utländskt bolag. Men detta är oftast irrelevant.

När vi analyserar världsekonomin och dess olika dragningar studerar vi framförallt makrotrender (dvs. stora rörelser inom ekonomin och huvudsakliga tendenser) istället för små undantag. Eftersom alla som tillhandahåller mervärde (det kan göras av monopolkapitalister såsom av småägare som den lokala pizzaägaren) kan byråkratkapitalister och kompradorer i alla länder genomföra kapitalexport i någon omfattning. Men den kvalitativa skillnaden mellan de imperialistiska ländernas och de förtryckta nationernas kapitalexport ligger i dess omfattning och i dess massrörelser.

Kapitalexportens huvudrörelse är från de imperialistiska ländernas finansiella centrum, dess finansoligarki (som kontrollerar bankväsendet och industrin) till de förtryckta nationerna och i olika former återvänder mervärdet tillbaka till det imperialistiska landets centrum. Detta är kapitalexportens kärna.

Här skulle den snabbtänkta påpeka att det finns flertalet länder som vi skulle definiera som förtryckta nationer, dvs. inte imperialistiska, som också genomför en sådan kapitalexport. Detta kan inkludera länder såsom Qatar, Sydkorea, Singapore, Indien etc. Här finns det vissa tendenser som är viktiga att förstå för att inte gå vilse inom ekonomins komplexitet.

För det första finns det utländska poster där kapital samlas av de imperialistiska finansoligarkerna och agerar utifrån tredje part. Exempel på detta är Singapore eller Förenade Arabemiraten. Ur dessa länders finanshus kan imperialister från andra världsdelar placera ut tjänstemän som gör arbetet åt dem på andra sidan jordklotet. Ett annat historiskt exempel var Pakistan där det mellan 1970- och 1990-talet fanns en bank med ett antal underjordiska rötter, BCCI (Bank of Credit and Commerce International) som enligt vissa utredande journalister från New York Times genomförde över 90% av vapenaffärer i världen, narkotikaaffärer samt skatteflykt och hade verksamhet i över 70 länder. Men dessa fenomen är endast mellanstationer i kapitalexportens rörelser, och är i själva verket verktyg för finansoligarkin inom de imperialistiska länderna.

För det andra finns det byråkratkapitalistiska länder som har en mer utvecklad industri. För dessa länder, såsom Sydkorea, Indien och Turkiet, kan byråkratkapitalet samla en hel del mervärde i sin roll som leverantörer och fabrikörer åt imperialismen. Detta sker oftast, i huvudsak, på grund av en teknologiskt specialiserad industri (Sydkorea) eller av att landets storlek samlar en väldig makt under byråkratkapitalets händer (Indien). På grund av dessa länders halvkoloniala status kan de spela mellan imperialisterna för att få mer gynnsamma avtal. Detta möjliggör en viss mån av centralisering av kapital vilket möjliggör en viss mån av kapitalexport. Oftast befinner sig detta kapital i en kedjelänk där det centraliseras på annan plats. Genom olika imperialistiska dominanskontroller kan detta kapital förflyttas tillbaka till de imperialistiska finansoligarkerna genom skuldsättning, räntor och andra ekonomiska påtryckningsmedel.

Här har vi några exempel:

1. Airtel Africa driver mobilnät i över ett dussin afrikanska länder. Det ägs och kontrolleras dock av det indiska bolaget Bharti Airtel. Detta exempel är ett vanligt försök att påvisa Indiens imperialistiska karaktär. Men vad döljs under ytan? Jo, även om Bharti Airtel är indiskt ligger en betydande del av ägandet hos brittiska och amerikanska kapitalförvaltare. De afrikanska pengarna tar sig tillbaka till dess forna kolonialherre och till dagens supermakt.

2. Socopalm driver stora palmoljeplantager i Kamerun. För en lokal observatör kan verksamheten se ut som ett afrikanskt jordbruksföretag. Men kontroller går via Socfinaf (också afrikanskt) till det Luxemburg-baserade Socfin, som i sin tur kontrolleras av Vincent Bollorés konceren och familjen Fabri.

I syntes ser vi alltså en förflyttning av värde från monopolen i de imperialistiska länderna som kontrollerar lejonparten av världens ekonomi, till de förtryckta nationerna, där ett mervärde skapas genom ibland färre, ibland fler aktörer tillbaka till finansoligarkin i de imperialistiska länderna. Detta är makrotrenden.

Denna rörelse kan ibland vara svår att se, särskilt om man faller in i fällan att endast studera ett lands utländska direktinvesteringar. Många relationer mellan imperialistiska länder utgörs av att många av dessa investeringar sker mellan de imperialistiska länderna, vilket kan ge skenet av att de endast exploaterar varandras arbetarklass. Detta är en ytterst felaktig metod för att analysera kapitalexport och imperialismen.

Man måste förstå att kapitalexporten kan ta många olika former men att huvudrörelsen alltid är densamma. För att avslöja denna felaktighet kan vi ge några exempel på hur denna rörelse kan se ut.

Vi inleder med ett franskt exempel. Frankrike har stora och avancerade kärnkraftverk. Många länder i Europa, i och därav många imperialistiska länder, är beroende och dominerade av det franska elmonopolet. Genom dess kontroll av elnät i Europa visas skenet att Frankrike, inom el-sektorn, huvudsakligen exploaterar sina grannländer. Men vad är det som behövs för att ett kärnkraftverk ska kunna producera el? Jo, nämligen råvaran uran. Denna råvara importerar Frankrike från de förtryckta nationerna såsom Niger i Sahel-regionen i Afrika. Fransmännen importerar uranet för en elftedel av dess marknadspris. Detta gör att det är folket i Niger vars ryggar det franska el-monopolet står på. Det är inte genom utländska direktinvesteringar som Frankrike dominerar Niger utan genom ett ojämlikt handelsutbyte.

Vi tar ett exempel för alla vegetarianer. När du går till ICA och köper en saftigt marinerad sojaburgare går det att betänka dess resa. Den producerades förmodligen av en Sojabonde i Brasilien. Sojabönorna beslagtogs sedan av latifundiet (godsherren). Möjligtvis genom ett par byråkratkapitalistiska mellanhänder köps dessa sojabönor av internationella råvaruhandlare såsom Cargill (USA), ADM (USA) eller Bunge (USA & Schweiz). Sedan tar det sig kanske vidare till en nederländsk förädlingsverksamhet där det blir till sojaprotein. Därifrån exporteras det vidare till en tysk hamburgarfabrik innan det köps upp av svenska grosshandlare som tar det till butiken. I denna rörelse har mycket handel skett mellan olika imperialistiska länder, och, ja, i dessa länder har arbetare bland annat förädlat och paketerat varorna vilket innebär att mervärde har adderats eller realiserats i dessa varor. Men huvudrörelsen för denna sojaburgares värde är från den förtryckta nationen till den imperialistiska finansoligarkins plånböcker.

När vi då förstår dessa makrotrender kan vi redogöra för olika former kapitalexporten kan ta. Kapitalexport kan ta sig i uttryck på många sätt och vis, exempelvis genom:

• Lån: Ett mer utvecklat land exporterar sitt kapital genom lån. Man lånar ut pengar till de länder som inte är i stånd att kunna motsäga sig detta inflöde av temporärt kapital för att senare på alla nödvändiga sätt kräva tillbaka detta kapital med intresse. Förtryckta nationer besitter oftast inte det nödvändiga kapitalet för att industrialiseras, bygga ut militären eller för andra projekt såsom klimatanpassning. Dessutom är många av de i så pass dåliga ekonomiska sitsar att de behöver lån utifrån desperation. Detta gör att dessa länder behöver betala skuld och ränta till de imperialistiska länderna eller till dess olika institutioner vilket påverkar hela ekonomin. Inhemska företag måste betala mer skatt i dessa länder, statliga företag måste åsidosätta sin vinst till skulder, osv.

• Uppköp av industrier: Man tvingar till sig industrier genom att köpa upp dem för en summa som ingen nationell bourgeoisie i det förtryckta landet kan överträffa. Här allierar man sig med kompradora krafter och sätter dem i position att styra över sitt egna folk för imperialismens intressen. Genom detta kan man skapa monopol i det mindre utvecklade landet. I Telias fall skapade man monopol på teknik inom telekom genom infrastruktur såsom t. ex. telemaster. Profiten från detta får man tillbaka till Sverige genom till exempel kunder, servicekostnader, anställda tekniker och generella avgifter. Skattebetalare i de förtryckta länderna exploateras.

• Ojämlikt handelsutbyte: De imperialistiska ländernas finansoligarker besitter vissa monopol. Dessa monopol på teknologi från dess industrier, licenser, infrastruktur osv. skapar ett beroende hos de förtryckta nationerna och därav skapas ett förhållande (såsom det mellan Niger och Franrike) där de imperialistiska länderna kan importera råvaror för väldigt låga priser. Ett annat exempel på detta är i vapenhandeln: Genom krigsindustrin tillverkar man vapen, stridsflygplan, etc. för att sälja dem till länder som själva inte kan tillverka dessa. Dessa länder blir då beroende av dessa kontrakt för att upprätthålla sin militära intressen. Genom dessa kontrakt skapas ojämlika handelsförhållanden.

Även om kapitalexporten kan ta sig an olika former är det viktigt att inte förblindas av det yttre, utan att fokusera på kärnan. Det är just kärnan i kapitalexporten som avslöjar exploateringsförhållandet mellan det imperialistiska landet och den förtryckta nationen. Kärnan ligger i att ett flöde av värde transporteras från den förtryckta nationen till det imperialistiska landet. Om detta förhållande skapas genom lån, vapenkontrakt, licenser, ägandeförhållanden är irrelevant då detta blir att förvirra form med innehåll. Att likna kapitalexport med utländska direktinvesteringar ger således en förvirrad förståelse av kapitalexport som i slutändan leder till en felaktig uppfattning av motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationerna.

SLUTSATS

Strategin för Telia, och den svenska staten i utsträckning, blev alltså att man expanderade ut till de förtryckta länderna och tog kontroll över outvecklade marknader (i linje med vanlig modern kapitalexport), mutade de lokala kompradorerna till miljardbelopp (och gav tinpot-diktaturer tillgång till hela kommunikationsnätet så att de kan spåra sin befolkning och fängsla demonstranter) för att öka sin profit. Wikipedia formulerar det på följande sätt:

”Strategiska mål var att expandera utomlands för att kompensera för en sjunkande marknadsandel i Sverige. Man gjorde klart att man inte skulle konkurrera med priset utan med en hög tillgänglighet i sina nät och med en kunnig kundsupport. Marknadsandelen i Sverige inom fast telefoni uppgick ännu till över 95 procent. Mobilverksamheten växte utomlands genom köp av mindre aktieposter av operatörer verksamma i bland annat Namibia, Ecuador, Ryssland och Lettland.”

– Wikipediaartikeln Telia Sverige, underrubrik 1994, ingen citatkälla

Med tanke på hur litet Sverige är i det hela, med sina tio miljoner invånare, kan man se vikten av att få in ena foten i utländska marknader: för företagen blir den inhemska marknaden i ett mindre land som Sverige otillräckligt vilket gör att man av kapitalismens lagar blir tvungen att expandera utåt. Detta gäller generellt för alla företag men är desto viktigare för mindre länder. Jämför den svenska telekommarknaden med sina tio miljoner kunder (där man dessutom delar den med några andra företag – efter privatiseringen hade Telia inte längre totalmonopol), med att till exempel dominera hela Turkiet med sina nästan 90 miljoner invånare.

Den huvudsakliga anledningen till att privatisering blev lukrativt är, som vi tidigare beskrivit, att kapitalackumulation genom statliga medel ledde till ett överflöd av kapital och att den statsmonopolistiska fraktionen i den svenska borgarklassen således blev tvungna till kapitalexport. Den statliga verksamheten såldes till privat tillägnelse (med kopplingar till staten) som kunde utföra detta på det mest effektiva sättet. För imperialister i mindre länder såsom Sverige blir kapitalexporten därav mycket viktigare.

Vi kan alltså se att kapitalexportets olika former är sekundärt. Det huvudsakliga är handelskedjorna mellan länderna, kapitalets rörelse, vilka ser likadana ut överallt oavsett om det handlar om till exempel lån eller ojämnt utbyte. I det imperialistiska landet kan befolkningen fördöma just denna ”omoraliska” form av kapitalexport som Telia använde sig av, vilket sedermera också skedde. När allmänheten i Sverige till slut blev varse om dessa ”vidriga” affärsmetoder så sparkar man VD:n (TeliaSonera sparkade tre stycken vice-direktörer under hela turkiet-uzbekistanaffären, bara för säkerhets skull), några toppchefer, kanske hela styrelsen om det blir reportage i Uppdrag Granskning och tillsätter nytt pack. Sedan börjar dansen om från början. Det är på detta sätt som kapitalexport fungerar idag, åtminstone inom telekomvärlden. Samma metoder, samma mål såklart, skillnaden är att den svenska staten måste låtsas slå sig själv med linjal ibland för att rättfärdiga sitt samarbete och inblandning i agnelägenheter kopplade till förtryck och folkmord.

 

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!