Kommunistiska föreningen har inlett en kampanj mot det jänkarledda imperialistiska anfallskriget mot den iranska nationen. KF fördömer helhjärtat folkmördarna i Washington och visar sitt stöd och sin solidaritet till det iranska folket som kämpar i ett rättfärdigt motståndskrig. KF fördömer även alla imperialismens nyttiga idioter ur den så kallade ”vänstern” som med sin ”regimkritik” väljer att stödja USA-imperialismens och sionismens korståg mot den förtryckta nationen.
För
att kunna orientera sig i Iranfrågan på ett medvetet och korrekt vis
har vi i redaktionen valt att översätta tre artiklar publicerade av
Föreningen Ny-demokrati på bloggen vnd-peru.blogspot.com. Dessa inkluderar 1) MPP: UTTALANDE TILL STÖD FÖR DET IRANSKA FOLKET, publicerad 3 mars, 2) KOMMENTARER TILL UTTALANDET TILL STÖD FÖR DET IRANSKA FOLKET, publicerad 19 mars, 3) AKTUELL SITUATION: ANMÄRKNINGAR OM DEN GLOBALA KRISEN (43. Den amerikanska imperialismens anfallskrig mot Iran), publicerad 1
april. Artiklarna lyfter frågor om vad som måste göras,
imperialisternas strategi och taktik, imperialistisk sammansvärjning och
tvist samt
om krigets utveckling. Vi anser att dessa etablerar en riktig och
korrekt förståelse av den aktuella situationen och klargör således
avgörande frågor.
Nedan publicerar vi även bilder tagna i Stockholm av aktioner till stöd för det iranska folket:
Traducción de la Introducción de los cc. Suecos, pera los artículos los remitimos a nuestra publicación:
La Liga Comunista ha lanzado una campaña contra la guerra de agresión imperialista encabezada por los yanquis contra la nación iraní. KF condena de todo corazón el genocidio en Washington y muestra su apoyo y solidaridad al pueblo iraní que está librando una justa guerra de resistencia. KF también condena a todos los idiotas útiles del imperialismo de la llamada "izquierda" que con su "crítica al régimen" eligen apoyar la cruzada del imperialismo estadounidense y el sionismo contra la nación oprimida.
Para poder orientarse consciente y correctamente en la cuestión de Irán, desde la redacción hemos optado por traducir tres artículos publicados por la Asociación Nueva Democracia en el blog vnd-peru.blogspot.com. Estos incluyen 1) MPP: DECLARACIÓN EN APOYO AL PUEBLO IRANÍ, publicado el 3 de marzo, 2) COMENTARIOS SOBRE LA DECLARACIÓN EN APOYO AL PUEBLO IRANÍ, publicado el 19 de marzo, 3) SITUACIÓN ACTUAL: NOTAS SOBRE LA CRISIS GLOBAL (43. La guerra ofensiva del imperialismo estadounidense contra Irán), publicado el 1 de abril.
Los artículos plantean cuestiones sobre lo que se debe hacer, la estrategia y tácticas de los imperialistas, colusión y pugna entre los imperialista, y sobre el desarrollo de la guerra. Creemos que estos establecen una comprensión verdadera y correcta de la situación actual y, por lo tanto, aclaran cuestiones cruciales.
A continuación también publicamos fotografías tomadas en Estocolmo de acciones en apoyo al pueblo iraní:
Artikel 1: MPP: UTTALANDE TILL STÖD FÖR DET IRANSKA FOLKET
Proletärer i alla länder, förena er!
MPP: UTTALANDE TILL STÖD FÖR DET IRANSKA FOLKET
UTTALANDE:
DET IRANSKA FOLKETS NATIONELLA MOTSTÅNDSKRIG KOMMER ATT BESEGRA DET IMPERIALISTISK-SIONISTISKA ANFALLSKRIGET
YANKEES, ÅK HEM!
Lördagen den 28 februari gick det anfallskrig som förts av den amerikanska imperialismen och dess främsta redskap i Mellanöstern, den sionistiska staten Israel, in i en ny militär kampanj inom ramen för det krig som inleddes med den första 12-dagarskampanjen i juni 2025.
Denna kampanj av direkt militär aggression mot Islamiska republiken Iran, som den imperialistiska angriparen har döpt till ”Operation Epic Fury”, har som sitt huvudsakliga politiska mål att få den iranska nationen att kapitulera för att underkasta den imperialistisk dominans.
Enligt rapporter i media har USA och Israel attackerat Iran sedan lördag morgon, vilket resulterat i att landets högste ledare, Ali Khamenei, dödats.
På söndagen hade angriparnas väpnade styrkor, enligt deras egna uppgifter, bombat mer än 2 000 mål i Iran.
Iran förklarade att ”mordet på Khamenei innebär en krigsförklaring mot muslimer”.
Den amerikanska imperialismen, som den främsta verkställaren av den globala kontrarevolutionen, strävar efter att lösa ”Iranfrågan” (dess huvudsakliga politiska mål) genom att eftersträva ett regimskifte i Islamiska republiken Iran.
Iranfrågan är den nyckelfråga som måste lösas i det Stora Mellanöstern (MEE) för planerna hos den enda hegemoniska supermakten, den amerikanska imperialismen, som ordförande Gonzalo konstaterar:
”Iran, som var underkuvat av shahen, var en amerikansk fästning; han störtades och ett reaktionärt teokratiskt system infördes, kontrollerat av shiitisk islam, vilket därmed kom i konflikt med supermakterna USA och Sovjetunionen, och med den så kallade ”tredje Satan”, Hussein i Irak. USA förlorade sitt fäste i Mellanöstern; Israel är mycket litet, hur stor en kil det än utgör; av denna anledning stödde det Irak i dess krig mot Iran (…) För imperialisterna står kontrollen över Mellanöstern på spel.”
Kampanjen för detta imperialistiska anfallskrig inleddes med en förberedande fas som syftade till att skapa en gynnsam allmän opinion både nationellt och internationellt. Detta innebar att man fabricerade en berättelse (Iran som ett ”hot mot USA:s och Israels säkerhet på grund av dess utveckling av kärnvapen och långdistansmissiler”) och förberedde sig genom att sätta in en stor militärstyrka i regionen för att leda styrkorna hos sina sionistiska och reaktionära arabiska lakejer. Koncentrationen av amerikanska styrkor är den största sedan Gulfkriget, och USA har upprepade gånger utropat sig till ”den mäktigaste militära styrkan på jorden” (Trump).
Sedan lördagen pågår ett förödande imperialistiskt flygbombardemang av dess sionistiska lakejer mot tusentals mål, men det visar på den iranska motståndsrörelsens stora kapacitet, främst folkets, och de svårigheter imperialisterna möter när de försöker underkuva en nation som de trodde skulle kapitulera inom några dagar.
De amerikanska imperialisterna har konfronterats med verkligheten, eftersom motståndet inte bara består utan växer, och det förväntade ”folkupproret” mot regimen har inte inträffat och, som vi kan se, kommer inte att inträffa.
Med anledning av ovanstående uttalade Nate Swanson, direktör för Iran Strategic Project vid Atlantic Council i Washington, D.C., i en intervju med den tyska tidningen Der Stern att detta krig, efter Irans högste ledare Ali Khameneis död, är historiskt oöverträffat och förklarade hur Irans hämnd skulle kunna utvecklas – och hur Donald Trump återigen skulle kunna avsluta detta krig. (www.stern.de)
Reaktionen från rivaliserande imperialister från Ryssland, Kina, Frankrike, Tyskland etc., trots deras olika tonfall, bestod av hycklande uppmaningar om respekt för internationell rätt och om ”fredliga lösningar genom diplomatiska förhandlingar”. Allt detta syftar till att undergräva det antiimperialistiska motståndet och tvinga den angripna nationen att kapitulera.
Den folkmordsbenägne Trump, utrikesdepartementet, CIA och Pentagon, liksom hans lakej Netanyahu, Mossad och de sionistiska väpnade styrkorna, drömde om en seger. Attacken var snabb men krossades av det hårda motståndet och motanfallet från de iranska patriotiska styrkorna, ”Motståndsaxelns” rörelser och massrörelserna i regionen, som sträcker sig från Pakistan till Sahara. De iranska väpnade styrkorna gick till motanfall, orsakade förluster och förstörde eller allvarligt skadade anläggningar vid amerikanska baser och andra imperialistiska länders baser i regionen, som styrs av lakejer till den amerikanska imperialismen.
De amerikanska imperialisterna försöker skapa ett maktvakuum genom mord på den högste ledaren Khamenei och nästan 50 av landets främsta politiska och militära ledare, samt genom bombningar av civila och militära regeringsanläggningar och landets logistik och ekonomi. De syftar till att decimera de vitala krafterna i det nationella motståndet.
Aggressorn avser att tvinga regimen att ge efter för alla sina krav och samtidigt skapa ett ”folkuppror” till förmån för en marionettregering under USA:s imperialism – vare sig det gäller den avsatte shahens son, Reza Pahlavi, eller någon annan förrädare. Detta skulle göra det möjligt för dem att gå in med sina markstyrkor, störta den nationella regeringen och sätta in sin marionett.
VERKLIGHET OCH PERSPEKTIV:
Vi anser att det som har presenterats stämmer överens med verkligheten i den pågående väpnade konflikten mellan å ena sidan den amerikanska imperialismen och å andra sidan den förtryckta nationen Iran. Där ligger huvudmotsättningen, och dess betydelse kommer att öka trots utsikterna till intensifierad sammansvärjning och tvist mellan supermakter och andra imperialistiska makter.
Den imperialistisk-sionistiska planen strävar efter en snabb lösning; ett långvarigt krig ligger inte i dess intresse.
Ett långvarigt krig är fördelaktigt för de nationella motståndskrafterna och hela den nationella befrielserörelsen i regionen, eftersom det gör det möjligt för dem att gå från svaghet till styrka.
Detta kräver att Iran engagerar sig i ett fast och klokt motstånd som syftar till att skapa politiska förändringar, främst bland det arabiska folket, och till att förvärra de interimperialistiska motsättningarna.
För oss är detta det mest lämpliga sättet att omvandla det nationella motståndet till revolution, eftersom det i denna väpnade kamp kommer att framträda och formas den hjältemodiga kombattant som måste leda det nationella motståndets väpnade kamp, och omvandla den till ett folkkrig under ledning av sitt kommunistiska parti, som en del av den nydemokratiska revolutionen.
Vi förstår att den antiimperialistiska fronten i våra länder är den demokratiska revolutionens front, baserad på arbetar- och bondealliansen under ledning av det kommunistiska partiet. Marxist-leninister-maoister skiljer inte kampen mot imperialismen från kampen mot halvfeodalism och byråkratkapitalism.
Och den världsantiimperialistiska fronten som ska utplåna imperialismen och reaktionen från jordens yta genom världsrevolutionen består av två krafter: den nationella befrielserörelsens kamp och den internationella proletära rörelsens kamp, båda ledda av sina kommunistiska partier. Även om kommunisternas motto är ”Proletärer i alla länder, förena er!”, måste det motto som styr de två krafternas kamp vara ”Proletärer i alla länder och världens folk, förena er!”.
Vi förklarar också vårt stöd för uppmaningen att grunda det Antiimperialistiska förbundet, och vi citerar följande ur dess uppmaning:
”Förhållandena är gynnsamma för att ena majoriteten av folket mot imperialisterna och deras lakejer. Vi uppmanar till bildandet av en internationell antiimperialistisk organisation, det internationella antiimperialistiska förbundet, för att åta sig den oumbärliga uppgiften att bilda en världsantiimperialistisk front för att gå vidare på vägen mot att ena majoriteten av folket mot imperialismen och reaktionen, i tjänst för folkkrigen, de nationella befrielsekamparna och de proletära och folkliga kamperna över hela världen. Låt oss bilda det internationella antiimperialistiska förbundet!”
Avslutningsvis är en lärdom som ordförande Gonzalo drog av Gulfkriget 1990, särskilt för förtryckta nationer och främst för den proletära världsrevolutionen, som måste hållas i minnet inför denna föga inspirerande händelse, följande:
”Således prisar de den amerikanska militärmakt till skyarna, ’med den högsta och modernaste tekniken’; och vad säger kommentaren? ’Det är en upprepning av idén att vapen är det viktigaste, att makten ligger i de modernaste vapnen, att vapen kan göra allt, det är vad de proklamerar; och det avslutas med: ’När den första stora lärdomen vi måste dra av Gulfkriget just är att det viktigaste i krig är människan, den ideologi som driver henne, den klass som leder, de intressen hon försvarar och den sak hon tjänar. Det är lärdomen från Gulfkriget och det som intresserar oss som en lärdom för folkkriget och för att avslöja villfarelser (1).”
Låt oss grunda det Internationella Antiimperialistiska Förbundet!
Yankees ut ur Stora Mellanöstern!
Låt oss stödja det iranska folkets nationella motståndskrig!
Iran och Palestina kommer att segra!
Folkrörelsen Peru
Mars 2026
(1) PCP, ”LÅT DEN STRATEGISKA BALANSEN SKAKA LANDET ÄNNU MER!”, Peru, november 1991.
Artikel 2: KOMMENTARER TILL UTTALANDET TILL STÖD FÖR DET IRANSKA FOLKET
Proletärer i alla länder, förena er!
KOMMENTARER TILL UTTALANDET TILL STÖD FÖR DET IRANSKA FOLKET
I dessa anmärkningar lägger vi till några punkter för att klargöra vissa aspekter av vår UTTALANDE TILL STÖD FÖR DET IRANSKA FOLKET (publicerad den 7 mars 2026) och för att ta upp den aktuella krigssituationen, närmare bestämt den pågående militära kampanjen från den amerikanska imperialismen och dess vasall, den sionistiska staten Israel (angriparmakten), samt den militära motkampanjen från Iran (det förtryckta landet som är under attack). När det gäller dessa frågor klargör vi tydligt vår ståndpunkt:
1. Huvudmotsättningen och de förtryckta nationerna är grunden för världsrevolutionen. Konfliktens centrum i Mellanöstern har förskjutits till Persiska viken.
Krigets centrum mellan imperialismen och de förtryckta länderna i Mellanöstern har förskjutits till Iran. Längs samma axel har dess centrum förskjutits från Palestina (Gaza) till Iran, som för ett nationellt motståndskrig, ett rättvist krig.
Det imperialistisk-sionistiska anfallskriget är en del av den allmänna kontrarevolutionära offensiven som leds av den amerikanska imperialismen, vilken riktar sig mot de förtryckta nationerna, grunden för världsrevolutionen.
Den uttrycker den primära och huvudsakliga motsättningen, det vill säga mellan förtryckta nationer å ena sidan och supermakter och imperialistiska makter å den andra. Denna motsättning löses genom en demokratisk revolution, som KRÄVER ett folkkrig. Med ett folkkrig utvecklas den revolutionära marxist-leninist-maoistiska motoffensiven, som KRÄVER ett kommunistiskt parti för att leda den.
I detta anfallskrig från den amerikanska imperialismen och dess nuvarande folkmordsliknande militära kampanj kommer också den tredje motsättningen, som är interimperialistisk, till uttryck på sin andra nivå. Den första nivån är mellan supermakterna, och denna nivå håller på att omdefinieras.
Motsättningen kring bytet från Iran ligger i detta fall mellan den enda hegemoniska supermakten, den amerikanska imperialismen, och de imperialistiska makterna, vilka, beroende på deras allians med den förstnämnda, grupperas i vasaller och vandaler eller barbarer.
Regionens lakejregeringar har allierat sig med den imperialistisk-sionistiska aggressionen.
Oljan från Persiska viken går bland annat till Europa, Kina, Japan och Indien. Den har en stark inverkan på världsekonomin, som är beroende av 20 % av sin raffinerade olja och 20 % av sin flytande naturgas från dessa länder. Därför handlar kampen helt klart om uppdelning.
Den militära konflikten har som sina främsta mål för de stridande parterna: kontrollen över Hormuzsundet och säkerheten för regionens oljefält.
Sammansvärjning och imperialistisk tvist
För att stabilisera den globala oljemarknaden har den amerikanska imperialismen upphävt sanktionerna mot försäljning av råolja till den ryska imperialismen, och därmed också försökt att skilja den ryska imperialismen från Iran. Kriget i Iran gynnar den ryska imperialismen eftersom priserna också stiger, och den amerikanska imperialismens uppmärksamhet flyttas från Ukraina till Persiska viken.
Kina är, på grund av sitt beroende av leveranser från regionen, i händerna på krigets utveckling och dess utfall. En stor del av den olja som landet importerar från Iran och andra länder i Gulfregionen passerar genom Hormuzsundet och, i mindre utsträckning, genom den saudiska oljeledningen som når Röda havet.
Frågan om säkerheten för produktion av olja, gas och andra produkter för industri och mänsklig konsumtion, liksom transporten av dessa, utnyttjas av de stridande parterna för deras egna syften. Det är ett problem för båda sidor, relaterat till hanteringen av de motsättningar de står inför. De amerikanska imperialisterna avser att vinna en seger genom att sikta på militär ockupation av den nyckelö som kontrollerar den sjövägen genom sundet, ön Kahrgan.
Detta är en region som har varit föremål för tvist sedan slutet av 1800-talet i samband med det Osmanska rikets sammanbrott och upplösning (1).
2. Förhållandet mellan politik, ekonomi och krig
Den sista delen av föregående punkt leder oss till att undersöka förhållandet mellan politik, ekonomi och krig. Det handlar inte bara om olja; det underliggande problemet som förblivit olöst sedan 1979 är att den som avancerar och kontrollerar Iran säkrar och dominerar Mellanöstern, och därmed en nyckelregion för världsekonomin och av stor strategisk betydelse eftersom tre kontinenter möts vid Persiska viken. Detta är det strategiska målet för kriget och den pågående militära kampanjen, vilket är anledningen till att vi har inkluderat ordförande Gonzalos citat om denna fråga i vår deklaration.
Det är viktigt att vara tydlig på denna punkt, med utgångspunkt i en historisk analys av den specifika situationen i Mellanöstern och förhållandet mellan politik, ekonomi och krig. Detta STRATEGISKA MÅL FÖR DEN AMERIKANSKA IMPERIALISMEN i dess anfallskrig, i sammansvärjning och tvist med andra imperialistiska makter, finner sitt konkreta uttryck i REGIMSKIFTE I IRAN.
Om de inte uppnår detta huvudsakliga strategiska mål i sitt anfallskrig, även om de skulle lyckas med vissa framgångar inom ramen för vad Trump och Netanyahu har kallat sina ”strategiska militära mål”, kommer de att ha misslyckats med sitt anfallskrig. När vi därför gör en sammanfattning av krigets förlopp hittills kan vi konstatera att de misslyckas och har fastnat i sitt krig, som nu närmar sig tre veckor.
Därför: det är inte så att imperialisterna saknar en tydlig strategi, utan snarare att de misslyckas upprepade gånger trots all sin militära styrka, trots allt det folkmord de utlöser. Den iranska regimen, som leder det nationella motståndskriget mot det imperialistisk-sionistiska anfallskriget, har inte kapitulerat. Fienden står inför ett dödläge i det nuvarande kriget, precis som den gjorde i sina tidigare krig under detta århundrade.
De trodde att det skulle bli lätt, att de kunde upprepa den falska framgången i Venezuela med regimens kapitulation, men de hade fel. Inom motståndsledningen har de som förespråkar nationell kapitulation inför imperialismen krossats.
Den folkmordsbenägne Donald Trump har förklarat: ”Nu känner vi ingen, det finns ingen att prata med.” Även om Trump och Netanyahu har proklamerat sin ”militära seger”, säger de att den militära kampanjen kommer att fortsätta tills alla ”strategiska militära mål” har uppnåtts. Men om krig är en fortsättning av politiken med andra medel, kommer de ändå att skörda konsekvenserna av sitt militära misslyckande om de misslyckas med krigets politiska mål.
Därför diskuterar amerikanska strateger att ompröva nästa steg i sin militära kampanj inför ett möjligt inträde i en ny fas av kriget, som innebär utplacering av markstyrkor, vilket skulle vara mycket begränsat och farligt för Trump eftersom han saknar inhemskt stöd. Detta inkluderar vad de har planerat från början: användningen av legosoldater från regionen som ”trupper på marken”, som vi kommer att se i punkt 5. Vid denna punkt blir den revolutionära karaktären hos vissa nationella rörelser, såsom Iran, Palestina och andra, och den reaktionära karaktären hos andra ”nationella rörelser” tydlig. När det proletära elementet inte är närvarande genom sitt kommunistiska parti är det alltid ett konkret och relativt problem, vilket besvarar frågan: tjänar de till att försvaga eller stärka den imperialistiska fronten?
Vi upprepar än en gång vad som fastslogs i deklarationen: det är bevisat att det viktigaste i krig inte är vapen, utan människan.
3. Den amerikanska imperialismen plågas av oöverstigliga inre och yttre motsättningar. Den tvingas ta hjälp av trupper från sina vasaller och lakejer.
Den amerikanska imperialismen är på väg att gå under i en lång process, precis som alla imperier i historien. Nya imperialister växer fram för att utmana den; vissa halkar efter, medan andra går in i en uppåtgående bana men hotas av konkurs.
Imperialismen är i färd med att kollapsa och svepas bort av världsrevolutionen. Imperialismen är stadiet för kapitalismens allmänna kris, som härrör från dess ekonomiska väsen: monopolet. Den är monopolistisk, parasitisk, eller förfallande och döende. Yankeeimperialismen befinner sig i ett mer avancerat förfall än sina rivaler.
De amerikanska imperialisterna, den enda hegemoniska imperialistiska supermakten, trodde att tiden var inne att gå vidare och erövra Iran med sin nuvarande militära kampanj i sitt imperialistiska anfallskrig, med hjälp av sin vasall, den sionistiska staten Israel. Men som vi ser har det gått från misslyckande till misslyckande.
Regimens kollaps, följt av den interna omstörtning som skulle ha provocerats fram av deras flod av eld, förstörelse och död, har inte inträffat. Det är uppenbart att ett land inte erövras från luften eller havet; det kräver ”trupper på marken”. För detta planerade de att använda sina specialstyrkor för att stödja den interna omstörtningen, som skulle få sällskap av legosoldater från den iranska kurdiska minoriteten stationerade i Erbil, det så kallade irakiska Kurdistan. En iransk raket dödade nyligen en fransk imperialistisk officer i Erbil som hade tränat dem. Alternativet att använda amerikanska trupper för att erövra landet är inte genomförbart på grund av tidsbrist och den politiska situationen i USA, eftersom detta alternativ skulle kräva att mellan 200 000 och 300 000 soldater sätts in. De säger: ”ett begränsat och farligt alternativ för Trump på grund av den politiska situationen i landet” (information om detta i punkt 5).
Imperialismen plågas inte bara av yttre motsättningar, utan också av sina egna inre motsättningar, såsom motsättningen med den andra imperialistiska fraktionen å ena sidan, och den antagonistiska inre motsättningen med proletariatet och det amerikanska folket å andra sidan.
De vasallimperialistiska länderna är ovilliga att komma till dess undsättning eftersom de också står inför liknande problem. Dessutom säger Merz, Macron m.fl. att detta ”inte är deras krig”, att de inte rådfrågades i förväg och därför inte skulle få någon betydande del av ”segerns frukter”. Så, med valet för dörren och risken att förlora, är de inte villiga att riskera så mycket för så lite.
Genom denna motsättning bland de högsta makthavarna ser man, som genom ett fönster, motsättningen mellan bourgeoisin och proletariatet i de imperialistiska länderna. Det är därför de behöver centralisera den imperialistiska statens makt fullständigt, vare sig genom presidentabsolutism eller fascism; dessa är de två former som den borgerliga statens reaktionära natur antar. Vi utnyttjar deras motsättningar, men vi är inte för att ansluta oss till någon av deras fraktioner. Vi är för att förstöra den borgerliga staten genom folkkrig; med det kommer vi att krossa fascismen. Det motsatta leder till försvaret av den borgerliga demokratin.
De trodde att genom att utsätta landet för intensiva bombningar och barbariskt folkmord skulle regimen rasa samman och att Irans folk skulle resa sig, i tron att ”ögonblicket för deras befrielse” hade kommit, som Trump och Netanyahu skrek i full hals. Men de hade fel. Inget av detta har hänt, och den inre fronten, den nationella fronten mot sionistisk imperialistisk aggression, består.
4. STRATEGI OCH PRINCIPFRÅGA: Vem är den iranska nationens huvudfiende i den nuvarande situationen?
Yankeeimperialismen är världsfolkens huvudfiende och specifikt de förtryckta nationernas i Mellanöstern. Imperialismen är inte entydig; att betrakta den som sådan är kautskysm, ren högerideologi. Motsättningarna mellan imperialisterna fungerar som revolutionens reservstyrkor (Lenin).
Regimen som leder staten Iran, trots sin karaktär av muslimsk teokrati, ledd av den shiitiske prästen Khamenei, har kommit att leda ett rättvist krig.
Det ovan nämnda faktumet uttrycker den dubbla naturen hos den klass som styr denna jordägande-byråkratiska stat, vilken, inför imperialistisk aggression, kan ingå i den nationella fronten, som i detta fall, och utgöra en del av den iranska nationen.
Kampen som Irans ayatolla och hans anhängare för nationellt motstånd mot det imperialistiska anfallskriget, för försvaret av sitt lands suveränitet och formella självständighet, är en objektivt revolutionär kamp eftersom den försvagar imperialismen, söndrar den och undergräver den.
Eftersom de motsätter sig den nydemokratiska revolutionen och dess oavbrutna marsch mot socialismen (på grund av dess dubbla karaktär), fungerar de som reservstyrkor för världsrevolutionen.
Därför är problemet med Irans nationella motståndskrig just nu att dess utveckling till en revolution – en nydemokratisk revolution mot imperialismen, byråkratkapitalismen och halvfeodalismen, för att fortsätta sin oavbrutna marsch mot den socialistiska revolutionen – kräver proletärt ledarskap genom sitt kommunistiska parti, som måste omvandla denna kamp till ett folkkrig. Detta är villkoret för den nya stora vågens segervissa utveckling inom världsrevolutionen.
Det ovanstående är av avgörande betydelse inte bara för de nationella motståndskamparna i Iran, Palestina, Libanon och hela regionen, utan också för att världsrevolutionen ska kunna utplåna imperialismen och reaktionen från jordens yta.
Därför avgör ställningstagandet hos partier, rörelser och alla andra krafter i Iran eller regionen deras klasskaraktär; det vill säga om de är nationella rörelser som tjänar de förtryckta folkens befrielse och därmed världsrevolutionen, eller om de är ”nationella rörelser” som fungerar som utposter för den farligaste fienden i Östern.
5. Den reaktionära karaktären hos en ”nationell rörelse”
Kamraterna i Dem Volken Dienen (I folkets tjänst) publicerade nyligen en artikel av ”Komalah: USA:s och Israels intressen i Iran och bland kurderna”, som enligt dem härstammar från den tyska bloggen ”maoistdazibao”. Vi vill endast lyfta fram den centrala informationen i den, nämligen:
”Det finns rapporter (i media) om att USA och Israel skulle värva vissa kurdiska partiers väpnade styrkor för att använda dem som trupper på marken mot Islamiska republiken. Enligt amerikanska och israeliska tjänstemän, liksom vissa politiska källor, övervägs en plan där de väpnade styrkorna från kurdiska partier i Kurdistan-regionen skulle marschera in i iranska Kurdistan och ta kontroll över en del av den regionen.”
Detta innebär att en plan med ursprung i den israeliska regeringen och Mossad har föreslagits och därefter antagits av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Det finns också rapporter om kontakter och samtal mellan amerikanska tjänstemän och vissa ledare för de kurdiska koalitionspartierna. Enligt denna plan skulle dessa partiers väpnade styrkor användas som markstyrkor för att genomföra USA:s och Israels politiska och militära mål.
Artikeln nämner också två historiska exempel på användningen av kurdiska väpnade styrkor i utvecklingen av imperialistisk aggression i regionen, med hänvisning till Gulfkriget 1990–91 och, mer nyligen, imperialisternas användning av den kurdiska rörelsen i Syrien.
När det gäller den grundläggande frågan som tas upp i denna information vill vi tydligt klargöra vår ståndpunkt:
För att utvärdera ovanstående information hävdar vi att ståndpunkten hos partier, rörelser och alla andra krafter i Iran eller regionen avgör deras klasskaraktär; det vill säga om de är nationella rörelser som tjänar de förtryckta folkens befrielse och därmed världsrevolutionen, eller om de är ”nationella rörelser” som fungerar som utposter för den farligaste fienden i Östern.
”Den nationella frågan är en del av den allmänna frågan om den proletära revolutionen, en del av frågan om proletariatets diktatur (…)
Därav följer nödvändigheten för proletariatet i de ”imperialistiska” nationerna att beslutsamt och energiskt stödja de förtryckta folkens nationella befrielserörelse.
Detta betyder naturligtvis inte att proletariatet måste stödja varje nationell rörelse, alltid och överallt, i varje enskilt fall. Poängen är att stödja nationella rörelser som syftar till att försvaga imperialismen, till att störta den, och inte till att stärka och upprätthålla den. Det finns fall där de nationella rörelserna i vissa förtryckta länder står i konflikt med den proletära rörelsens utveckling. Det säger sig självt att man i sådana fall inte ens kan tala om stöd (…)
På 1840-talet försvarade Marx de polska och ungerska nationella rörelserna mot de tjeckiska och sydslaviska nationella rörelserna. Varför? Därför att tjeckerna och sydslaverna då betraktades som ”reaktionära folk”, ”ryska utposter” i Europa, bastioner för absolutismen, medan polackerna och ungrarna var ”revolutionära folk” som kämpade mot absolutismen. Att stödja tjeckernas och sydslavernas nationella rörelser innebar att indirekt stödja tsarväldet, den revolutionära rörelsens farligaste fiende i Europa.
Demokratins olika krav – säger Lenin – däribland kravet på självbestämmande, är inte absoluta, utan snarare en del av den globala demokratiska (idag socialistiska) rörelsen i sin helhet. Det kan hända att en del i ett visst fall står i motsats till helheten; därför måste den förkastas (se vol. XIX, s. 257–258).
Därmed uppstår frågan om de olika nationella rörelserna och deras eventuellt reaktionära karaktär, förutsatt naturligtvis att de inte betraktas ur ett formellt perspektiv, ur ett perspektiv av abstrakta rättigheter, utan på en konkret nivå, ur ett perspektiv av den revolutionära rörelsens intressen.”
– J. Stalin. Leninismens grunder, VI Den nationella frågan
Med detta citat från Stalin avslutar vi denna tilläggsnot.
(1)
Vad menar den amerikanska strategiska doktrinen med regional jämvikt i Mellanöstern?
Kom ihåg att den amerikanska imperialismens strategiska inriktning på 1960-talet för kärnvapen- och konventionell krigföring kallades 1 1/2-strategin. Denna strategi betraktade Sovjetunionen och Kina som ett enda block, med Mellanöstern som buffertzon. Maktbalansen i denna zon bestämdes av fyra makter, där USA och Sovjetunionen agerade som skiljedomare för denna regionala jämvikt. Från 1970 och framåt, under Nixon-administrationen, förändrades amerikanernas strategiska inriktning för krigsskådeplatser och blev känd som 2 1/2-strategin. Denna strategi betraktade Sovjetunionen och Kina separat, inte som en enda block. Det vill säga, om en av dem gick i krig mot USA, innebar det inte automatiskt att den andra också skulle göra det.
Scenariot av mindre strategisk betydelse är mellanområdet Mellanöstern, och hänsyn till dess balans upprätthålls. Det är tydligt att denna balans under 1970-talet lutade till förmån för amerikansk dominans. Men 1979 trädde en ny makt in i bilden när USA:s ”marionett”, shahen av Iran, störtades och USA förlorade kontrollen över landet, som blev Islamiska republiken Iran. Det nya shiitiska regimen ifrågasatte supermakternas roll i den regionala balansen, vilket främst påverkade den amerikanska imperialismens dominans och ifrågasatte Israels existens.
När den nya amerikanska nationella säkerhetsstrategin talar om att återställa den regionala balansen, syftar den på behovet för den amerikanska imperialismen att återta den kontroll över Iran som förlorades 1979 och etablera en regional balans mellan makterna i regionen under medling av den enda hegemoniska supermakten. Detta begrepp om ”balans” härstammar från den europeiska maktbalansen från 1800-talet fram till första världskriget, där den imperialistiska supermakten England fungerade som medlare.
Folkrörelsen Peru
Mars 2026
Artikel 3: Den amerikanska imperialismens anfallskrig mot Iran
AKTUELL SITUATION: ANMÄRKNINGAR OM DEN GLOBALA KRISEN (43. Den amerikanska imperialismens anfallskrig mot Iran)
1. INLEDNING
Vad visar den internationella situationen för oss?
Den internationella frågan, vars mest brännande punkt är den amerikanska imperialismens anfallskrig mot Iran, som bedriver sitt nationella motståndskrig, leder oss till den enda hegemoniska supermakten för tillfället, som fortfarande är det. Den är världsfolkens huvudfiende och måste därför fördömas och måste därav särskiljas. Dessutom finns det flera grundläggande fiender, imperialistiska makter som Ryssland, Kina, Japan, Tyskland, Frankrike, England etc.
Sammanfattningsvis finns det en huvudfiende och flera grundläggande fiender. Och mittemot supermakten och de imperialistiska makterna i sammansvärjning och tvist, den första och andra världen, står de förtryckta nationerna: den tredje världen.
Den första världen har genomgått en omdefiniering sedan 1991, med revisionismens bankrutt och Sovjetunionens upplösning. Vid den tidpunkten konstaterades också att USA, i sin långa nedbrytningsprocess, precis som alla imperier i det förflutna, befann sig i allvarliga problem och därför, precis som idag, fortsätter med en politik baserad på militär makt, medan det finns andra som är starkare och mer aggressiva och förbereder sig för anfall.
Således kämpar supermakten och de andra imperialistiska makterna om världsherraväldet; allt mäktigare makter vill tränga undan supermakten, men den har inte upphört att vara supermakt, de fortsätter att vara det.
Så sammanfattar vi den internationella politiska situationen med fokus på dess mest brännande punkt i Persiska viken (i det utvidgade mellanöstern). Vi måste studera fakta, analysera dem noggrant; och göra det utifrån en fråga: vilka konsekvenser och problem ger de upphov till?
Den första och huvudsakliga motsättningen, mellan förtryckta nationer å ena sidan, och supermakter och imperialistiska makter å andra sidan, löses genom demokratisk revolution, vilket KRÄVER FOLKKRIG.
Den andra motsättningen, mellan proletariatet och bourgeoisin, löses genom socialistisk revolution och, i ett senare perspektiv och under olika perioder, genom proletära kulturrevolutioner; även där är problemet att genomföra dem genom FOLKKRIG.
Den tredje motsättningen är interimperialistisk och uttrycks på tre nivåer: supermakterna sinsemellan (USA – UNDER OMDEFINITION), som inte kan utvecklas på annat vis än sammansvärjning och tvist. Supermakter och imperialistiska makter samt mellan de imperialistiska makterna själva, eftersom imperialismen inte är enhetlig, PKP talar inte om block, det finns ingen ultraimperialism, eftersom det är kautskyism (ren högerpolitik). Dessa interimperialistiska motsättningar utspelar sig på tre sätt: imperialistiska anfallskrig, strider mellan imperialistiska makter och i ett imperialistiskt världskrig, för den globala uppdelningen.
Hela detta fenomen leder oundvikligen till FOLKKRIGET, som är dess svar. VÄRLDSFOLKKRIGET uppfattas av PKP som den stora processen för de förtryckta nationerna, de förtryckta folken, ledda av kommunistiska partier, som genom vågor och olika krig, vare sig det är i avgränsade områden, regioner eller till och med globalt, kommer att mogna till ett VÄRLDSFOLKKRIG som svar på det imperialistiska kontrarevolutionära kriget. PCP ser inte det VÄRLDSFOLKKRIGET som ett krig som utkämpas samtidigt överallt; det vore bra, men så ser inte verkligheten ut, och det kommer att nås i framtiden (Lenin: Proletariatets oändliga järnlegioner).
Först då, med VÄRLDSFOLKKRIGET, kommer vi att påbörja all uppbyggnad och utveckling, i enlighet med den nivå i samhället som var och en befinner sig på, över hela världen, för att efter en lång kamp som kommer att vara hård och allt annat än lätt, gå in i kommunismen, vilket också kommer att kräva en annan revolution. Hur den revolutionen kommer att se ut överlåter vi åt framtida generationer, eftersom vi inte har någon kristallkula.
Ordförande Gonzalo varnar för att vi inte alltid kan ha blicken riktad mot det imperialistiska världskriget, om det kommer att inträffa eller inte; kriget är oundvikligt och de kommer att starta det när förutsättningarna är de rätta.
Vårt problem är folkkriget, närmare bestämt att förbereda oss för det, att omvandla dessa aggressioner eller detta interimperialistiska krig eller detta imperialistiska världskrig till ett folkkrig, eller att förbereda oss även utan imperialistiskt krig, utan direkta aggressioner från imperialismen, för att föra folkkriget och våga strida, vilket är fallet i Peru.
Vi anser inte att revolutionens problem härrör från reaktionärernas krig. Revolutionen härrör från det revolutionära kriget, från folkkriget; andra drömmer helt enkelt om hur man ska omvandla det imperialistiska världskriget till revolution. En absurd teori.
SLUTSATS: DET BÄSTA ETT PARTI KAN GÖRA FÖR VÄRLDSREVOLUTIONEN ÄR ATT UTVECKLA FOLKKRIGET.
2. NYHETER FRÅN IMPERIALISTISKA MEDIER
Som vi tidigare har sagt måste vi granska fakta, analysera dem ingående och utgå från frågan: vilka konsekvenser och problem medför de? Därför är vår inledning av stor betydelse för att kunna ta till sig det som följer. Det kan verka repetitivt, men det är nödvändigt att det är så.
Kortfattat, innan ni läser nyheterna, följande:
Den folkmordsbenägne Trump säger att ”regimskiftet har fullbordats” och att han snart kommer att avgå. Och hans uttalanden i frågan, liksom de från hans ministrar och rådgivare, varierar ständigt i ett försök att förvirra allmänheten om det huvudsakliga målet för den amerikanska imperialismen i dess nuvarande anfallskrig mot Iran. Eftersom de inte kommer att lyckas, försöker de amerikanska imperialisterna, för att rädda ansiktet, eskalera kriget eller tvinga Iran till förhandlingsbordet, med hjälp av det socialimperialistiska Kina och dess lakejer i Pakistan, Turkiet etc. Men en eskalering av kriget genom markoperationer innebär allvarliga faror för imperialismen och världsekonomin. Det har inte förekommit något ”medborgaruppror mot regimen”. De kurdiska legosoldaternas marsch från Erbil möter motstånd från Erdogan, som har förklarat att användningen av kurdiska legosoldater är en röd linje för hans stöd till USA. Turkiet är en NATO-partner. Amerikanerna har ingen utväg; de sitter i kläm.
Precis som med alla sina tidigare misslyckanden börjar de amerikanska imperialisterna med att fira sin inledande seger och slutar med att beklaga sitt misslyckande, precis som Bushs ”Mission accomplished” (Irak, 2003), följt av en fastkörning och ett misslyckande.
Den andra nyheten eller rapporten som vi tar med från det imperialistiska Hudson Institute slutar så här:
”I slutändan är den avgörande utmaningen vid erövringen av någon av öarna en fråga om hållbarhet. Att erövra mark är genomförbart, men att behålla den är svårare. Kontinuerlig återförsörjning, medicinsk evakuering samt insatser för luft- och missilförsvar skulle belasta USA:s kapacitet, samtidigt som amerikanska baser i regionen skulle förbli sårbara för iranska attacker. Spridda iranska operationer, inklusive decentraliserade missil- och drönarenheter, skulle göra det möjligt för Teheran att utöva ihållande, mångriktat tryck på alla motståndsstyrkor.
Men så länge Iran behåller kontrollen över Hormuzsundet behåller landet det strategiska övertaget som krävs för att förhindra ett geopolitiskt nederlag. Washingtons väg till seger går genom sundet, i en eller annan form.”
2.1 19 mars 2026 | Av Matthew Olay, Pentagon News |
Under en presskonferens i Pentagon idag om Operation Epic Fury sade krigsminister Pete Hegseth att den aktuella konflikten med Iran skiljer sig från de långa krigen i Irak och Afghanistan.
Krigsminister Pete Hegseth gestikulerar medan han talar från ett talarstativ till en sittande publik.
”[Vissa människor] vill att ni [det amerikanska folket] ska tro, bara 19 dagar in i denna konflikt, att vi på något sätt är på väg mot en ändlös avgrund, eller ett ’evigt krig’, eller ett träsk. Inget kunde vara längre från sanningen”, sade Hegseth.
”Lyssna på mig, en av hundratusentals som kämpade i Irak och Afghanistan, som såg tidigare [administrationer] slösa bort USA:s trovärdighet – det här är inte de krigen”, fortsatte han.
Ministern fortsatte med att säga att den nuvarande kampanjen i Iran är laserfokuserad och beslutsam, och att USA:s mål att förstöra Irans missiler och missilramper, utplåna landets flotta och säkerställa att Iran aldrig får ett kärnvapen förblir oförändrade.
Som bevis på de framsteg som gjorts under de senaste tre veckorna sade Hegseth att alla iranska ballistiska missil- och engångsdrönarattacker har minskat med 90 % sedan stridsoperationerna inleddes den 28 februari.
(…)
Under briefingen hyllade både Hegseth och Caine (ordförande för Joint Chiefs of Staff) de amerikanska flygare som omkom i en krasch med ett KC-135 Stratotanker-flygplan i Irak den 12 mars.
Båda ledarna befann sig igår på Dover Air Force Base i Delaware för att ta emot de sex omkomna soldaternas kvarlevor.
Hegseth sade att den överväldigande känslan som han och Caine fick från de omkomnas anhöriga var att insatsen i Iran måste fullföljas för att hedra det yttersta offer som dessa flygare gjorde.
”Mitt svar, liksom [president Donald J. Trumps], var enkelt: Självklart ska vi fullfölja detta. Vi ska hedra deras offer. Deras offer [stärker] bara vårt engagemang”, sade Hegseth.
2.2 30 mars 2026 Hudson Institute
En granskning av USA:s militära alternativ för ön Kharg och Hormuzsundet
Can Kasapoglu, Hudson Institute
I samband med att amerikanska styrkor ombord på USS Tripoli anländer till Mellanöstern analyserar Can Kasapoglu, seniorforskare vid Hudson Institute, Washingtons alternativ för att slå till mot Irans nätverk av strategiska öar i Persiska viken, däribland Teherans viktigaste exportknutpunkt, ön Kharg.
Det militära och geopolitiska perspektivet på Irans nätverk av öar som används för att utöva påtryckningar
Den pågående amerikansk-israeliska kampanjen mot Iran har varit operativt effektiv när det gäller att försvaga den islamiska republikens destruktiva militära kapacitet. Ändå kommer Washington att ha svårt att tvinga Irans Islamiska revolutionsgarde (IRGC) att dra sig tillbaka så länge Teheran behåller förmågan att störa den sjöfartsrelaterade ekonomiska verksamheten genom Hormuzsundet.
Sundet, som fortfarande är utsatt för iranska hot, förblir den centrala sårbarheten i den globala ekonomin. Före Operation Epic Fury passerade en betydande andel av den globala sjöfarten genom denna smala sjöfartskorridor – inklusive ungefär en fjärdedel av den globala sjöhandeln, en femtedel av världens oljetillförsel, en femtedel av världens flytande naturgas (LNG) och ett brett spektrum av andra kritiska varor såsom gödningsmedel. Denna koncentration av sjöfarten längs förutsägbara sjövägar har skapat en strukturell sårbarhet: en störande och fientlig aktör med fortsatt tillgång till sundet kan åstadkomma oproportionerliga effekter på global skala. Irans militära och strategiska tillvägagångssätt i den aktuella konflikten vilar helt och hållet på denna hårda geopolitiska verklighet.
I alla potentiella försök att störa Irans kontroll över sundet spelar ön Kharg en stor roll. Ön ligger djupt inne i Persiska viken, cirka 16 mil utanför Irans kust och ungefär 400 mil nordväst om Hormuzsundet, och har en yta på endast cirka 8 kvadratmil. Trots sin ringa storlek fungerar Kharg som den primära knutpunkten för Irans oljeexport och utgör ett ekonomiskt tyngdpunkt som understöder IRGC:s maktmedel.
Varje seriöst försök att bryta Irans inflytande över de globala energiflödena måste ta itu med det bredare nätverket av iranskstyrda öar i viken snarare än att fokusera på en enda knutpunkt. Ön Qeshm, som ligger närmare inloppet till sundet, utökar Irans övervakningsräckvidd och stöder marina drönaroperationer samt täckning med sjömålsrobotar. Öarna Abu Musa, Larak, Greater Tunb och Lesser Tunb ligger på båda sidor om sundets inlopp och ger Teheran ytterligare räckvidd längs denna känsliga maritima korridor. Tillsammans gör dessa positioner det möjligt för Iran att upprätthålla kontinuerlig övervakning, placera ut missilsystem och genomföra avskärmningsinsatser mot passerande fartyg.
Redan medan amerikanska marinsoldater var på väg till Persiska viken ombord på USS Tripoli, höll Washington på att forma stridsområdet och skapa förutsättningar för inledningsfasen av en potentiell kampanj. Amerikanska attacker har riktats mot värdefull iransk militär försvarsinfrastruktur på öar utanför kusten. Dessutom har US Central Command (CENTCOM) meddelat att amiral Ali Reza Tangsiri, befälhavare för IRGC:s flotta, har dödats. Även om avhuvningsattacker har inneboende begränsningar kan Tangsiris död ha en skadlig inverkan på Irans försvarsplaner för öarna.
En samordnad kampanj mot flera iranska positioner skulle kunna förändra krigets geometri ytterligare genom att begränsa Irans operativa utrymme och försvåra landets förmåga att upprätthålla pressen till sjöss. Att erövra och behålla Khargön under en längre period skulle till och med kunna fungera som en katalysator för inre politisk instabilitet eller regimskifte inom Islamiska republiken.
Men erövringen av territorium, vare sig det är på det iranska fastlandet eller på dess öar, skulle bara vara ett första steg. Att behålla det området mitt i ihållande missil- och drönarsalvor och en störtflod av asymmetriska hot skulle sannolikt kräva en långvarig kampanj. Utan robust styrkeskydd, flerskiktade luft- och missilförsvar, kapacitet att bekämpa drönare och kontinuerliga återförsörjningsoperationer skulle eventuella initiala vinster snabbt kunna urholkas, vilket skulle lämna de amerikanska styrkorna farligt utsatta.
Den militära uppbyggnaden
USS Tripoli anlände till Mellanöstern den 27 mars med tusentals marinsoldater från 31:a marinkårsexpeditionsenheten (MEU) ombord. Denna styrka är konfigurerad för snabba insatser i kustnära miljöer och utformad för insatser, operationer med begränsade mål och krishantering.
Tripolis utformning avgör hur det sannolikt kommer att användas. Fartyget är utformat utan välldäck, ett val som maximerar dess marina flygkapacitet och gör det möjligt att fungera som en plattform med hög densitet för F-35B-flygplan. Som ett resultat fungerar fartyget som ett lätt hangarfartyg, där man prioriterar utflygningar och ihållande lufttryck framför insatskapacitet på ytan.
USS Boxer, ett amfibiskt angreppsfartyg av Wasp-klassen som ingår i 11:e MEU, har också lämnat San Diego med kurs mot Mellanöstern. De två formationerna verkar röra sig mot regionen i olika etapper.
En MEU utgör en modulär, multidomänstyrka utformad för snabba stridsoperationer. I en framskjuten konfiguration kan de ombordvarande F-35B Lightning II-flygplanen utvidga styrkans räckvidd inåt landet samtidigt som de stöder den sjömilitära kontrollen, inklusive insatser mot snabba attackfartyg. Attackhelikoptrar kan ge kontinuerlig täckning i kustområden, vilket förstärker avskärmningen och det nära skyddet. I en anfallsposition kan en MEU sätta in marinsoldater över långa avstånd med hjälp av MV-22 Osprey- och CH-53E Super Stallion-plattformar, vilket möjliggör distribuerade insatsalternativ bortom den omedelbara kusten.
Denna sjömilitära position utvecklas parallellt med tecken på att landstyrkorna är redo. Enheter kopplade till snabbinsatsformationer, inklusive avdelningar från 82:a luftburna divisionen, har i öppna källor beskrivits som en del av en bredare beredskapsposition i regionen. Sammantaget förstärker dessa utvecklingar uppfattningen att Washington positionerar skalbara och insatsbara styrkor i Persiska viken för krishantering snarare än förbereder sig för ett omedelbart storskaligt krig. Dessa rörelser utökar utbudet av alternativ som står till förfogande för amerikanska planerare.
Ett farligt hotbild för flottan
Hittills har CENTCOM:s ihållande kampanj hämmat Irans marina, missil- och drönarkapacitet, vilket har försämrat Teherans förmåga att massera eld och samordna effekter i stor skala. Ändå kvarstår allvarliga kvarvarande hot från Islamiska republiken. Även i ett försvagat tillstånd fortsätter Irans skiktade försvarsarkitektur – minor, missiler och drönare – att utgöra reella operativa risker för alla styrkor som opererar i Persiska viken.
Sjöminor är lätta att sätta ut och mycket effektiva i de trånga infarterna till Hormuzsundet som amfibiska enheter måste passera, och utgör det billigaste sättet att hota en rörlig amfibisk styrka. Islamiska republiken har en mängd olika sådana minor i sina lager. Även om ingen av dem är toppmodern är de fortfarande farliga.
Miner behöver inte vinna striden för att vara effektiva – de behöver bara komplicera motståndarens insatser tillräckligt för att avskräcka från handling. Denna princip har visats upprepade gånger i modern krigföring. Under Koreakriget fördröjde täta minfält de amerikanska amfibieoperationerna vid Wonsan 1950 och berövade landstigningen dess operativa värde. Efter den operationen identifierade den amerikanske amiralen Allan E. Smith den oproportionerliga inverkan som minor kan ha med sin karakteristiska bitterhet: ”Vi har förlorat kontrollen över haven till en nation utan flotta, som använder ett vapen från tiden före första världskriget, utlagt av fartyg som användes vid Kristi födelse.”
Utöver sjöminor utgör Irans sjömålsrobotar (ASCM) och sjömålsballistiska missiler (ASBM) allvarliga hot i operationsområdet. Satellitbilder tyder på att Iran har installerat en betydande del av sin ASCM-kapacitet i underjordiska avfyrningspositioner på ön Qeshm.
Islamiska republikens ASCM-bas har länge visat tecken på kinesiskt DNA. Quds-styrkan, en gren av IRGC som specialiserar sig på okonventionell krigföring och subversiva militära underrättelseoperationer, har överfört vissa av dessa system till Irans ombud i regionen, däribland huthierna i Jemen och Hizbollah i Libanon. År 2006 lyckades Hizbollah träffa ett fartyg i den israeliska flottan, INS Hanit, med en Noor-missil, en variant av den kinesiska C-802 ASCM.
Även om iranska kryssningsmissiler mot fartyg historiskt sett har varit begränsade till subsoniska kategorier, tyder expertbedömningar på att IRGC nyligen har utforskat supersoniska alternativ, inklusive varianter utrustade med ramjet-kraftpaket – luftandande framdrivningssystem som komprimerar inkommande luft med hög hastighet före förbränning. Ännu mer oroande är rapporter som tyder på att Kina kan ha överfört YJ-12-supersoniska kryssningsmissiler mot fartyg till Iran innan Operation Epic Fury inleddes. Även om ingen öppen källinformation bekräftar att iranska styrkor hittills har använt sådana vapen, skulle detta innebära ett verkligt kapacitetslyft för Teheran.
Skeppsmissiler är dock endast effektiva i kombination med de dödskedjor som möjliggör dem. År 2025 anklagade det amerikanska utrikesdepartementet offentligt kinesiska satellitföretag för att förse huthierna med måldata. Dessutom tyder pågående övervakning på att IRGC länge har sökt tillgång till dataflöden av militär kvalitet från företag med kopplingar till Kinas kommunistiska parti (KKP).
Dessutom har rapporter om att Ryssland har försett Teheran med måldata för att stödja dess operationer mot amerikanska styrkor redan hamnat på förstasidorna. I vilket potentiellt scenario för en marin attack som helst vore det naivt att anta att Kina och Ryssland skulle förbli passiva eller vägra att förse Teheran med användbar underrättelseinformation i realtid.
ASBM-missiler utgör en ytterligare utmaning för de amerikanska styrkorna vid varje försök att erövra ön Kharg. Till skillnad från avancerade ASCM-missiler flyger ballistiska missiler inte tätt över havsytan eller manövrerar i någon större utsträckning. Istället förlitar de sig på hastighet. Vissa lämnar atmosfären och återinträder i den på en brant slutfasbana, vilket förkortar reaktionstiden och gör att de träffar målet med extrem hastighet.
Fönstren för att avvärja sådana projektiler är smala, och effekterna av ASBM-stridsspetsar är därefter allvarliga. Men fysiken är ett tveeggat svärd. Fartyg är till sin natur rörliga mål, och en ballistisk missil som saknar sensorsystem i slutfasen eller realtidsuppdateringar kan lätt missa ett manövrerande fartyg.
Återigen är den avgörande variabeln i sådana operationer ”kill chain”, en systematisk, sekventiell process för att identifiera, spåra, sikta in, angripa och förstöra en fiende. Kontinuerlig drönartäckning i kombination med disciplinerad signalunderrättelse kan omvandla hastighet till precision. I trånga vatten kan volym åstadkomma vad oprecisa vapen inte kan. En samordnad salva som kombinerar ASBM:er med loitering ammunition och ASCM:er ökar sannolikheten för en framgångsrik attack och belastar försvarsmagasinen.
Irans nätverk av ombud har visat en vilja att använda ASBM:er. År 2023 avfyrade huthierna ASBM:er mot fartyget Maersk Hangzhou. De amerikanska marindestroyerna USS Gravely och USS Laboon avlyssnade de inkommande missilerna, varefter striden övergick till närstrid. Houthibåtar närmade sig handelsfartyget på några meters avstånd, vilket fick amerikanska marinhelikoptrar att gå till motattack, förstöra flera plattformar och döda tio fiendekrigare.
År 2024 attackerade huthierna även det grekägda bulkfartyget Zografia. Öppna källor tyder på att det vapen som den iranska ombudsgruppen använde var en ASBM – troligen en Khalij Fars, den sjömålsanpassade varianten av kortdistansmissilen Fateh-110.
Slutligen förfogar Iran över marina drönare, eller obemannade ytfartyg (USV). Dessa robotplattformar har träffat och förstört handelsfartyg under Operation Epic Fury och har också utgjort en viktig del av huthiernas kampanj i Röda havet. Visuella bevis tyder på att Iran har placerat ut marindroner i underjordiska anläggningar längs sina kustområden och öar. Öppna källors bedömningar av stridsskador visar att upprepade attacker mot dessa förstärkta underjordiska ASCM- och USV-anläggningar inte har lyckats förstöra dem helt, delvis på grund av begränsad penetration in i den centrala arkitekturen som skyddar dessa installationer.
Alternativ för luftangrepp och troliga operationskoncept
För närvarande överväger Pentagon att sända upp till 10 000 ytterligare markstyrkor till Mellanöstern. Ett sådant steg skulle utvidga utbudet av militära alternativ som står till förfogande för USA:s president Donald Trump. Under tiden tyder spårning från öppna källor på att strategiska amerikanska drönare har genomfört frekventa övervakningsflygningar över ön Kharg.
Även om Irans kustöar erbjuder lämpliga stränder för amfibiska landstigningar, skulle amerikanska styrkor sannolikt kunna sätta in marinsoldater mer effektivt via luften. I en eventuell operation riktad mot Kharg eller Irans andra öar skulle amerikanska styrkor sannolikt närma sig på låg höjd med hjälp av tiltrotorflygplan som MV-22, marinkårens variant av V-22 Osprey. Enheter från 82:a luftburna divisionen och utvalda specialstyrkor skulle sannolikt delta i dessa räder.
Det är nästan säkert att en sådan kampanj skulle föregås eller åtföljas av en chockåtgärd i strategisk skala någon annanstans i Iran – kanske inklusive en massiv attack mot landets elnät som skulle kunna orsaka omfattande strömavbrott. Dessutom, även om attacker riktade mot högsta befälet inte skulle lamslå IRGC, skulle attacker riktade mot sektorkommandörer i Hormuzområdet och högt uppsatta ledare inom Teherans flotta kunna öppna ett fönster för amerikanska styrkor att slå till mot Kharg.
Även om amerikanska attacker i stor utsträckning har försvagat Irans strategiska luftförsvarsnätverk, förblir resterande delar av Teherans asymmetriska system aktiva och skulle kunna slå till med kort varsel. Avancerade bärbara luftförsvarssystem (MANPADS) skulle fortsätta att utgöra ett bestående hot mot lågflygande flygplan, medan mer okonventionella system – såsom den cirkulerande ”luftförsvarsdrönaren” 358 – tillför ytterligare ett lager av oförutsägbarhet till alla amerikanska luftangrepp.
Sammantaget skulle dessa hot komplicera amerikanska luftangreppsoperationer, särskilt under de mest sårbara faserna av insats och återförsörjning. Noterbart är att Iran i slutet av 2025 officiellt hade vidtagit åtgärder för att förvärva ryska Verba-MANPADS av högsta klass, system som kan utgöra allvarliga risker för luftangreppsplattformar som opererar på låg höjd.
Väl på marken skulle alla formationer för våldsamt intrång sprida sig för att säkra kritisk infrastruktur på ön Kharg eller andra målområden. Detta drag skulle tvinga enheter från Revolutionsgardet att göra ett svårt val: att slå till mot Irans egen viktiga ekonomiska infrastruktur för att driva bort de invaderande styrkorna, eller att avstå från att skjuta och riskera att förlora kontrollen över regimens viktigaste exportknutpunkter.
Om en expeditionsstyrka lyckas genomföra en våldsam landstigning på Kharg och säkra öns exportinfrastruktur, kommer insatsen att övergå från erövring till konsolidering. Huvuduppgiften i denna fas skulle vara att behålla kontrollen över ön och förbereda den för efterföljande styrkor. I detta arbete skulle man prioritera styrkornas säkerhet under ihållande iransk beskjutning. I det skedet skulle IRGC sannolikt inleda en flerlagrig eldgivning, inklusive drönare och ballistiska missiler, för att försvaga USA:s fotfäste på ön.
IRGC skulle då kunna försöka övergå till irreguljära operationer i markstriden och använda invånare och oljearbetare som mänskliga sköldar. Nyligen genomförda operationer i Irak har visat på denna strategi, där iranska paramilitära grupper där använder drönare med förstapersonsvy (FPV), vilket speglar en viktig trend i kriget mellan Ryssland och Ukraina. Ett liknande användningskoncept (CONEMPS) bör förväntas i Revolutionsgardets insatser för att försvara ön, tillsammans med användningen av taktiska vapen såsom pansarvärnsrobotar (ATGM) som kan ge asymmetriska effekter.
Upprätthållande under beskjutning: Från erövring till sårbarhet
Om de amerikanska styrkorna lyckas erövra Khargön eller andra liknande mål, skulle deras operation övergå till upprätthållandefasen. Under denna period skulle tre iranska kapaciteter kunna hota amerikanska marinsoldater och luftburna trupper.
Den första är Irans tillgång till kortdistansballistiska missiler: vägburna, fastbränslebaserade och relativt precisa Fateh-110-derivat, inklusive Fateh-313, Zulfiqar och andra varianter som är optimerade för att slå till mot fasta positioner, logistikcentrum och flygfält med minimal förvarning. Iran besitter också en sjömålsvariant av denna ballistiska missilfamilj, en kapacitet som inte bör underskattas.
Det andra hotet kommer från Irans Shahed-familj av drönare. Rysk stridserfarenhet i Ukraina har visat hur dessa vapen kan vara effektiva som expanderbara anfallssystem. Den pågående rysk-iranska anpassningen av Shahed-drönare pekar sannolikt på framväxten av varianter som kan bära utökade nyttolaster, inklusive tyngre och termobariska stridsspetsar, inom innovativa operationskoncept (CONOPS).
För det tredje kan amerikanska styrkor som försöker hålla Irans kustnära öar hotas av tunga ballistiska missilstridsspetsar utrustade med subammunition. Dessa vapen är utformade för mättnad snarare än precision. I ett ö-stridsområde skulle dessa system kunna täcka kritiska områden, belasta det amerikanska marinens luftförsvar och försämra det operativa tempot.
Mot dessa hot förblir energiinfrastrukturen på Irans öar både det viktigaste målet och den mest akuta sårbarheten. Varje iransk attack mot denna infrastruktur på ön Kharg skulle inte bara forma den taktiska striden lokalt, utan också ge omedelbara chockvågor på de globala energimarknaderna.
Tillträde under beskjutning: Vägar och strategiska avvägningar i Hormuzsundet
Varje operation riktad mot Irans oljeinfrastruktur på öarna skulle inledas med en förberedande fas – cyber- och elektronisk krigföring för att störa sensorer och nätverk, följt av precisionsanfall för att försämra luftförsvaret och isolera målet. Utan dessa förberedelser skulle amerikanska styrkor gå in i ett omstridd stridsområde med hög exponering. Varje amerikansk kampanj i regionen skulle sannolikt koncentreras på två avgörande öar: Kharg och Qeshm.
Kharg är Irans ekonomiska tyngdpunkt. Att erövra ön skulle sätta Teherans oljeexport under direkt press, vilket skulle skapa påtryckningsmedel snarare än territoriella vinster. Strategin för att erövra Kharg skulle sannolikt bygga på vertikal insats från regionala baser, vilket minimerar exponeringen för stora amfibiska plattformar i Hormuzsundet.
Den potentiella vinsten med att erövra Kharg är betydande, men det är också risken för eskalering. Även om amerikanska styrkor skulle säkra ön, skulle IRGC behålla förmågan att hämnas över hela Persiska viken genom att slå till mot regionens energi-, avsaltnings- och civila infrastruktur. Detta skulle kunna utvidga konflikten till ett bredare ekonomiskt krig.
Qeshm, däremot, är IRGC:s främsta centrum för försvarsåtgärder. Den utgör grunden för Irans förmåga att hota sjöfarten med missiler, drönare, minor och snabba attackfartyg, med stöd av förstärkt och ofta underjordisk infrastruktur. Att inta Qeshm är också sannolikt den svårare striden. Öns storlek, terräng och närhet till fastlandet gynnar försvararen. Iranska förstärkningsinsatser där skulle sannolikt vara kontinuerliga. Även om Qeshm erövrades skulle det innebära en tung börda för en relativt begränsad strategisk avkastning.
I slutändan är den avgörande utmaningen vid erövringen av någon av öarna försörjningen. Att erövra mark är genomförbart, men att behålla den är svårare. Kontinuerlig återförsörjning, medicinsk evakuering samt luft- och missilförsvar skulle belasta USA:s kapacitet, samtidigt som amerikanska baser i regionen skulle förbli sårbara för iranska attacker.
Genom utspridda iranska operationer, däribland decentraliserade missil- och drönarenheter, skulle Teheran kunna utöva ett ihållande tryck från flera håll på alla motståndsstyrkor.
Så länge Iran behåller kontrollen över Hormuzsundet har landet dock kvar det strategiska övertag som krävs för att förhindra ett geopolitiskt nederlag. Washingtons väg till seger går, på ett eller annat sätt, genom sundet.
… Fortsättning följer
Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!
