CURRENT SITUATION: NOTES ON THE WORLD CRISIS (43. Continued from “The War of Aggression of Yankee Imperialism Against Iran”)

 

1. Our concise summary of the international political situation is:

Everything that happens in the world in the armed conflict between our hill and the enemy's hill inevitably leads to PEOPLE'S WAR, which is their response.

Quote to arm the mind and arm:

Study the quote from Chairman Gonzalo, which we titled LONG LIVE THE PARTY!! LONG LIVE THE PARTY!! LONG LIVE THE PARTY!!, which has great theoretical and practical importance for Maoists worldwide, because it highlights THE MAIN STRATEGIC TASK, BACKSIDE, of the constitution/reconstitution of Communist Parties to transform the various struggles taking place in the world today into democratic or socialist revolutions, as the case may be. The quote reads:

“LONG LIVE THE PARTY!! LONG LIVE THE PARTY!! LONG LIVE THE PARTY!!” *

„(...) a people's war, a revolutionary war, a just war, like ours, can only be led by a Communist Party and no one but a Communist Party, through its leaders, its cadres, its members; led, not waged, because the masses wage it, we know this well, because while we are clear that the Party is the light that pierces the shadows, the masses are the force, the lifeblood that transforms and changes everything, generating the dawn of a new era forever, we know this well We do. But this leads us to understand more and more, looking at our own history of this nation that we ourselves are forging, we see how this mass, orphaned of a Party, wanders aimlessly, incessantly engaged in battles, yes, shedding its blood because it has never stopped doing so and will continue to do so, comrades, the mass is the mass; but we know that without a Party, all that struggle of the mass, of the people, and of the glorious international proletariat of which we are a part, and the Peruvian proletariat is also a part, that without a Communist Party, without that axis, without that dynamizing, directing, guiding factor, nothing will be accomplished, everything will be crumbling, a house of cards, it will collapse, because if the mass has the strength, we have the direction, that is why the Party is the axis.”

(President Gonzalo, at the Inaugural Session of the First Congress of the PCP, February 1988)

* We have titled this quote with the slogan shouted by the President in the First Session of the First Congress, a voice like thunder, which transcends all borders to shake the world, serving the great Maoist upheaval and reminding us of the task that must be fulfilled to serve the world revolution.

2. Introduction (Part 2)

Here, we will present additional reports and articles from representatives and institutions, selected by us prior to the announcement of the “two-week ceasefire” by US President Donald Trump, the genocidal figure behind the conflict, on Tuesday, April 8, 2026, which was confirmed shortly thereafter by Iranian Foreign Minister Abbas Araghchi. But first, let's look at two summaries from the newspaper El País on the outcome for each side of the conflict up to this point, which led to the truce and the negotiating table:

- “Quick Analysis | Trump Maintains Force; Iran, the Initiative

Forty days have passed since the US and Israeli militaries launched the strongest coordinated offensive to date against the Iranian regime, and two things seem clear: the threats from US President Donald Trump are still having an effect, both on the ground and in the markets, and Tehran, despite the damage suffered by its government leadership and military apparatus, is maintaining the initiative and is able to sit at the table without capitulating.

The Republican president, (...), placed the world on the brink this Tuesday. Either Tehran would reopen the strategic Strait of Hormuz, an essential waterway for hydrocarbon trade, or it would wipe Persian civilization off the map (...)

The threat of force had its effect, and with the mediation Pakistan's intervention brought Iranian authorities to the negotiating table in a race against time to halt the "hell" promised by Washington. But beyond the regime's total surrender, so desired by Trump, and the complete reopening of the Strait of Hormuz, which has driven the price of a barrel of oil above $100, Tehran has agreed to a truce, but only to negotiate on its terms.

(...) in the negotiations, the mere fact that Tehran can put conditions on the table, such as the withdrawal of US troops from the region—unrealistic—control, in one way or another, of the Strait of Hormuz, or the lifting of sanctions, puts the regime in a position of strength, with maximum demands similar to those it offered before these 40 days of bombing.

And while the US military has hit 13,000 targets in these five and a half weeks of the campaign, it has dealt a heavy blow and decimated the regime's military capabilities, (...) while Israel was killing Despite the main political and military leaders, Tehran has been able to carefully manage its ammunition (launching more than 1,200 missiles and almost 4,000 drones at countries in the region) and launch staggered attacks. The downing of several US aircraft last week is clear evidence of this.

The offensive, therefore, after more than 5,000 deaths, mostly in Iran and Lebanon, has by no means achieved its objectives. Meanwhile, the regime, although weakened, has managed to keep its most powerful weapon virtually intact: the discretionary blockade of the Strait of Hormuz.

(El País, 08/04/2026)

“Iran, a Pyrrhic truce for Trump”

Macarena Vidal Liy, Washington - April 8, 2026

US President Donald Trump has presented the two-week ceasefire agreement with Iran as a triumph. An achievement he describes in his characteristic style, with many capital letters and exclamation points. But, (...) what has been achieved so far is a Pyrrhic truce. Washington's great achievement is opening a maritime passage that wasn't closed before the start of its offensive; along the way, it has offended its allies and undermined its international image, depleted its ammunition stockpiles, and turned its public opinion against it.

In his announcement, Trump stated (...) "we have already more than met all our military objectives and are very far along in reaching a definitive agreement on a long-term peace."

The details, however, suggest that Tehran is the one who comes out on top. The talks, as Trump himself has admitted, will be based on the Islamic Republic's plan, not the United States' 15-point plan. It is also unclear on what terms Iran will open the Strait of Hormuz to maritime traffic.

Tehran enters the truce with its enriched uranium underground, but intact. The regime remains in power and in control of the country, no matter how much the White House occupant insists (...), a Pyrrhic truce for Trump.”

(El País, 08/04/2026)

Comment: As stated, the two articles are a summary that accurately reflects the situation of what has transpired in the war of aggression waged by US imperialism against the Iranian nation so far. They document the just and correct position of the MPP on this matter and serve as a guide for our reporting.

Yankee imperialism has failed in its main political objective in its war of aggression against Iran: regime change in an attempt to regain the control it lost over the country in 1978. Everything else is merely a false victory, leading to further failures for imperialism.

The articles in this continuation refer to the war in the Middle East, whose center is currently in the Persian Gulf, and address the development of the inter-imperialist contradiction (in collusion and conflict). They focus primarily on the armament of the Yankee, Russian, Chinese, and other imperialists. A sign of their inevitable collapse and downfall, the imperialists' armament is not a sign of strength but of weakness. They are following the path of all empires that have collapsed in the past, relying on weapons and not on the valor of their armies.

Maoism states that it is not weapons that are the decisive factor in war, but man. The current war, as we refer to its unfolding, confirms once again that the victories the imperialists proclaim are merely Pyrrhic.

The international proletariat and its Communist Parties possess a superior strategy: the people's war, mass warfare led by the Communist Party. The more the imperialists rely on their special forces, air and space warfare, AI warfare, and puppet and lackey troops, the further they distance themselves from the masses. And we know that with the masses and the Communist Party, all miracles can be achieved. To reiterate, without the Communist Party, it will be impossible to escape the "iron circle," despite all the heroism and the abundant sacrifice of the masses' generous blood, as world history, and especially the MOA, demonstrates.

The Communist Parties, following Chairman Mao, wage people's war with strategic guerrilla warfare to achieve democratic and socialist revolutions, to confront imperialist wars of aggression, and even imperialist world war, with global people's war.

3. ARTICLES FROM IMPERIALIST MEDIA

3.1 Leaders Say Nuclear Forces and Space Dominance Are Paramount to National Security

March 26, 2026 | By David Vergun, Pentagon News |

Protecting U.S. space systems is essential to national security because many military capabilities depend on them, including precision navigation, global communications, missile warning, and real-time intelligence, said Space Force General Stephen N. Whiting, commander of U.S. Space Command, who testified today in Washington before the Senate Armed Services Committee.

Space systems were critical to mission success in recent operations, including Midnight Hammer, Absolute Resolve, and currently Epic Fury, he said.

"If an adversary degrades or destroys our space capabilities, the ability of the joint force to fight according to its size and design would be immediately and materially affected," Whiting said, adding that adversaries are moving at an alarming pace, developing and deploying capabilities to deny the Department of Defense the use of space.

China’s space presence has grown exponentially, operating more than 1,300 active satellites, a 667% increase since 2015, including more than 510 intelligence, surveillance, and reconnaissance satellites.

They are using these capabilities to integrate space-enabled military effects and deploy weapons designed to overcome and destroy U.S. satellites, he said.

Russia has capabilities designed to disrupt U.S. space assets, “including the potential placement of a nuclear weapon in orbit, the greatest threat to our space architecture,” Whiting said. “Armed conflict in space is not inevitable, but if deterrence fails, our team’s integrated space power will provide a decisive advantage.”

The general listed his top funding priorities for fiscal year 2027, which include deploying integrated space firepower, active satellite protection, improving battlespace awareness, building an integrated command and control system, and providing sufficient cyber defenses for space dominance.

(...)

Navy Admiral Richard A. Correll, commander of U.S. Strategic Command, who also testified today, said the nation's nuclear forces are the foundation of national security.

"Stratcom and its components are prepared, not seeking confrontation, but deterring strategic attacks and underpinning all operational plans of the War Department," the admiral said.

The challenge is deterring great power conflict and managing the complexities of deterring multiple nuclear adversaries simultaneously, while also adapting to rapid technological changes and advances, Correll said.

Some of those challenges include cyber threats, attacks against U.S. space capabilities, a contested electromagnetic spectrum, new enemy missile systems, and supply chain issues.

"As we bring the B-21 [Raider] bomber, the Columbia-class submarines, and the Sentinel intercontinental ballistic missile system into operation, we will ensure the credibility of our deterrence for decades to come," he said.

Comment: This Pentagon report relates to the first level of the inter-imperialist contradiction, which is currently being redefined and is manifested in how US imperialism seeks to maintain its position as the sole hegemonic superpower. The US imperialist war against Iran fuels this imperialist conflict. Strategic weapons plans are designed to maintain this advantage for decades, as we know from H. Kissinger himself in his two-volume memoirs (TYWH, 1978).

3.2 A decidedly non-European struggle over European defense

Andrés Ortega | March 3, 2026

The serious tension between France and Germany over national dominance in European defense is reflected in their differences regarding the future fighter jet, the war with Iran, and the military industry. The French nuclear offer will not suffice.

France and Germany claim to want a “strong” and “bold” Europe in military terms. Macron even proposes extending France's nuclear deterrent to other European countries, although the decision on its use would always remain in France's hands—as it must. However, both countries are fiercely competing to see who leads the "Europe of defense," which, in industrial terms, is meant to replace the "Green Europe" launched four years ago.

The power struggles over technological control of the future FCAS fighter jet—a moribund, though not dead, project—reflect the limits of European integration, especially between Paris and Berlin, its essential axis. Faced with the war between Trump and Netanyahu—or vice versa—with Iran, Europeans are divided. Merz supports it; Macron, only partially; Starmer has limited US use of the joint Diego Garcia base; and Sánchez stands out for his clear opposition. Among the 27 member states, there is more than just a few nuances.

European defense is more necessary than ever given the United States, on which it still depends, but which has ceased to be reliable, even though it remains indispensable. Neither Paris nor Berlin were informed beforehand of the US and Israeli attack on Iran. They haven't dared to criticize it openly, and after the Iranian attacks on French and British bases in the region, both countries are showing themselves prepared for defensive military action. The repressive and destabilizing regime of the ayatollahs was dangerous and unpopular. And these Europeans don't feel strong enough to confront Trump on every issue either.

Regarding the next generation of air combat systems—one of the pillars of European defense and technology for the end of the next decade—there are three programs in Europe. The FCAS (Future Combat Air System), on which Airbus Defence and Space, Indra, Thales, and Dassault are working. The GCAP (Global Combat Air Programme), driven by the United Kingdom, Italy, and Japan. And the Swedish company Saab, which is developing advanced versions of the JAS 39 Gripen. Three distinct projects. The United States, for its part, has two: the NGAD – from the Air Force – and the F/A-XX – a future naval fighter. Neither is a simple aircraft: all are integrated systems with companion drones and digital combat clouds.

The FCAS – still without a catchy name – was initially conceived with a 33% share for France, Germany, and Spain. But France – and Dassault in particular – is unwilling to share its technology, especially the key flight control systems it has been perfecting for two decades, and wants to lead the project. Neither the President of the Republic – nor his predecessors – seems able or willing to sway the will of the head of this strategic undertaking. Eric Trappier has declared that, if there is no agreement, “we know how to do it on our own.” And they can. They proved it with the Rafale, despite US pressure. On his last trip to India, Macron finalized an agreement to sell 114 units, with some manufacturing taking place there.

There is also a strategic issue raised by Merz himself: (...) The autonomy of the systems has become a central debate (...) fully autonomous weapons systems.

Beyond that, Merz believes that the defense industry and rearmament are key to pulling the German economy out of the stagnation it faces in the face of Chinese competition. It's a more national than European push, or, if you prefer, the Europe of nation-states is gaining ground. Germany is betting on an air defense based on American and Israeli systems, closing the door on the Franco-British-Italian alternative. And it prefers to develop its own satellite communications system to replace Starlink, rather than commit to a fully European one.

Thus, we are witnessing a power struggle between France and Germany that is not particularly pro-European, though very much European. The United Kingdom is no longer in the EU, but its military weight remains decisive. In Paris—and also in Warsaw—Merz's aims to make the Bundeswehr "the most powerful army in Europe" have been poorly received. German rearmament, supported by its own industry, is arousing suspicion. In Poland, there are concerns that a substantial portion of the SAFE loans—€150 billion in total, of which €44 billion could be allocated to Poland—will end up being used for purchases from Germany. Meanwhile, needing fighter jets until the future system arrives, Merz has opted for the American F-35s, which Sánchez has rejected for Spain.

It is worth remembering that between 2021 and 2025, France became the fourth-largest investor in the world in terms of industrial investment—with initiatives projected until 2030—behind only the United States—which has registered spectacular growth—China, and India.

(...) In the EU, the Franco-German axis was—and remains—essential.

(...) Last Monday, in the midst of the crisis in the Middle East and one day after the joint declaration by the so-called E3—France, Germany, and the United Kingdom—on Iran, Macron delivered a speech at the strategic Long Island base in Brest. There, he announced that he would allow his allies to “participate in nuclear deterrence exercises,” which could involve the deployment of “French strategic forces” on their territory. Paris and Berlin had already begun discussing expanding French nuclear coverage in light of the uncertainty generated by the United States under Trump. Now they have announced the creation of a high-level nuclear steering group. A December poll indicated that 64% of the French public supports this approach.

Eight European countries—the United Kingdom, Germany, Poland, the Netherlands, Belgium, Greece, Sweden, and Denmark—have agreed to participate in this “advanced deterrence.” Spain, at least under Sánchez, remains on the sidelines, consistent with the terms of the 1986 referendum. Although the international context is very different today.

France will increase the number of nuclear warheads—currently around 290—to have more options in case of escalation, although it will no longer publicly disclose the figures. “Deterrence must remain a French intangible,” Macron stated. The planning and final decision on their use will remain exclusively in France's hands. Decisions cannot be made by majority vote or unanimously. Furthermore, France, Germany, and the United Kingdom will work together on very long-range missile projects within the framework of ELSA (European Long Range Strike Approach). Against whom? It wasn't stated, but it is understood to be in response to potential Russian blackmail or nuclear attack.

It is a crucial issue for Europe, one that reinforces the strategic weight of France—and, to a lesser extent, the United Kingdom. Will it be credible? In light of all the above, that remains to be seen. The speech was planned before the attack by Israel and the US. Except for the feeling of European isolation, it hardly seemed the most appropriate moment. Macron, however, decided not to postpone it amidst great regional, global, and European uncertainty, when some of Trump's allies are already speaking of a "pathetic Europe." (Article translated from the English version of the Internationale Politik Quarterly (IPQ) website.)

Additional information about the article:

Gripen developed by Saab (Swedish imperialism)

“We developed the Gripen E/F to counter and defeat the most advanced threats in the modern battlespace, and to continually evolve as new challenges arise. We built an intelligent combat system that rapidly adopts new technologies and tactics to ensure users have superior air power.

The Gripen is an interoperable, multi-role fighter capable of successfully performing air-to-air and air-to-ground missions, as well as specialized intelligence, surveillance, and reconnaissance roles. The Gripen offers high combat performance, is cost-effective, and has a low logistical footprint.”

Comment: This article also refers to the current imperialist war of aggression against the Iranian nation, which fuels the imperialist conflict, hence its inclusion in our selection. The article reflects the collusion and struggle between second-tier imperialists and the superpower. The sole hegemonic imperialist power is the USA; likewise, the second-level inter-imperialist contradiction, which also unfolds amidst collusion and struggle, demonstrates that the EU imperialist alliance is aimed at vying for global hegemony, but that the struggle between them underlies it, because the struggle is absolute and the collusion is relative.

Furthermore, in the preceding articles, as well as in the one that follows, one can see how the imperialists are preparing for a third world war, which will occur when they are in a position to wage it. At the moment, they are not; they are all experiencing serious problems.

And yet, the balance of strategic arms between the big dog (USA) and the skinny dog ​​(Russia) is maintained. Strategic balance does not mean parity of forces, because the USA has the advantage and seeks to maintain it. Social-imperialist China is making great strides in its armament, but it has not yet reached the level of an atomic superpower, like the two previously mentioned. However, the danger of a third world war remains. Imperialist exploitation is present at any of the flashpoints of the current situation. The question for revolutionaries is not whether this will happen or not, but rather how to make the revolution through people's war; this is the only way to be prepared for any eventuality.

FINALLY: Without further comment for now, we include a commentary that appeared in the New Zurich Zeitung (NZZ):

3.3 NZZ Geopolitics: Understanding the Big Picture: "The US attack on Iran weakens Beijing's political influence, not only in the Middle East"

Lukas Fierz, March 11, 2026

What hasn't Xi Jinping done in recent years to draw Iran into China's orbit? Two years ago, the Chinese head of state and party ensured the country's admission to the BRICS alliance. In the summer of 2023, Iran, also at Xi's urging, joined the Shanghai Cooperation Organisation (SCO), a Chinese-backed security alliance initially composed mainly of Central Asian countries.

In 2021, Beijing and Tehran signed an investment agreement. Under this agreement, China plans to invest $400 billion in Iran. Iran is China's most important partner in the Middle East.

However, following the assassination of Supreme Leader Ali Khamenei by the United States, the future of relations is now more than uncertain. Depending on how Iran handles the succession, Beijing could lose a key partner. This would also have consequences for Beijing's position in the struggle for global geopolitical power.

A phone call between Wang Yi and Sergey Lavrov

As expected, the Chinese government expressed its outrage at the US attack on Iran. "China strongly condemns the attack and the assassination of the Iranian leader," a spokesperson for the Chinese Foreign Ministry announced on Sunday. The spokesperson stated that hostilities must cease immediately. The United States had not informed China in advance of the impending attack.

Earlier, Chinese Foreign Minister Wang Yi had spoken by phone with his Russian counterpart, Sergey Lavrov. The top Chinese diplomat called for an immediate return to dialogue and negotiations during the conversation. Lavrov seconded this request, adding that such talks should take place, among other things, within the framework of the Shanghai Cooperation Organisation (SCO).

However, this demand is unrealistic, since, despite Xi Jinping's expansion to include new members, the SCO remains an organization without real power. Key states involved in the Middle East conflict, such as Israel and the United States, are not SCO members.

Other countries are likely to doubt China's reliability.

Therefore, China remains on the sidelines of the conflict. Beijing plays no role, neither as an actor nor as a mediator*. This occurs despite China's success in expanding its influence in the region in recent years. Two years ago, for example, China orchestrated the establishment of diplomatic relations between Saudi Arabia and Iran. With this action, Beijing gained prestige and an advantage in the geopolitical struggle with its rival, the United States.

For Xi Jinping, the escalation in the Middle East is extremely delicate. Other emerging and developing countries, with which the Chinese leader has strengthened ties in recent years, are likely wondering what benefits this closeness to Beijing will bring them in the event of a crisis, especially in the face of a potential threat from the United States. Even Russia might question China's reliability as a partner.

China is likely to lose the opportunity to access cheap oil from Iran.

The war in the Middle East is also having an economic impact on China. The Asian giant obtains thirteen percent of its oil imports from Iran.

The disruption of Iranian oil supplies will likely hurt China not only because of the large volume, but also because Beijing obtained the oil at low prices, circumventing US sanctions. China paid Iran for the raw material in Chinese yuan. With this currency, the isolated country acquired consumer goods, cars, trucks, and machinery in China. The war in Iran is therefore hindering the internationalization of the Chinese currency, which the Chinese government is promoting.

The war also poses significant logistical challenges for China.

Iran is at the center of a trade route that Beijing has been developing in recent years as an alternative to the Strait of Malacca. This new network includes the Strait of Hormuz, the extension of the Iran-Pakistan pipeline, and the Iranian oil terminal at Jask.

In essence, there is only one scenario in which China would emerge stronger from the war. If the conflict drags on and US allies in the Middle East suffer heavy losses due to Iranian bombing, Xi could portray the US president as a ruthless warmonger. If US resources and attention remain focused on the Middle East, China will have greater freedom to pursue its objectives in the Indo-Pacific.

Alicia García Herrero, of Natixis Research in Hong Kong, writes: “Xi could make Trump pay for his restraint in the Middle East crisis.” This could happen, for example, if the US, in return, refrains from intervening in a potential escalation of the Taiwan conflict, the analyst suggests. The White House recently announced plans to postpone a $13 billion arms deal with the island. Trump said he had discussed the matter with Xi.”

* OUR NOTE: The USA has recognized China's mediating role in supporting Pakistan at the Islamabad negotiating table.

Feedback geben

SITUACIÓN ACTUAL: NOTAS SOBRE LA CRISIS MUNDIAL ( 43. Continuación de „La guerra de agresión del imperialismo yanqui contra Irán“)

 

1. Nuestra condensación de la situación política internacional, en palabras más concisas, es:

Todo lo que sucede en el mundo en el enfrentamiento bélico entre nuestra colina y la colina del enemigo, inevitablemente, lleva a la GUERRA POPULAR que es su respuesta.

Cita para armar la mente y armar el brazo:

Estudiar la cita del Presidente Gonzalo, que titulmos ¡¡VIVA EL PARTIDO!! ¡¡VIVA EL PARTIDO!! ¡¡VIVA EL PARTIDO!!, que tiene gran importancia teórica y práctica para los maoístas del mundo, porque en ella se destaca LA TAREAS ESTRATÉGICA PRINCIPAL ATRASADA de la constitución/reconstitución de los Partidos Comunistas para transformar las diferentes luchas que se dan hoy en el mundo en revolución democrática o socialita según sea el caso, la cita dice:

 

“¡¡VIVA EL PARTIDO!! ¡¡VIVA EL PARTIDO!! ¡¡VIVA EL PARTIDO!! *

(...) una guerra popular, una guerra revolucionaria, una guerra justa, como es la nuestra, sólo y únicamente la puede dirigir un Partido Comunista y nadie más que un Partido Comunista, a través de sus dirigentes, de sus cuadros, de su militancia; dirigirla, no hacerla, porque la hacen las masas, bien lo sabemos nosotros, porque si bien claros estamos en que el Partido es la luz que rasga a las sombras, la masa es la fuerza la savia que todo transforma y cambia generando los albores para siempre, bien lo sabemos nosotros. Pero eso nos lleva a comprender cada vez más, viendo nuestra propia historia de esta nación que estamos cuajando nosotros mismos, vemos cómo esa masa huérfana de Partido deambula a tientas, incesante en combates, eso sí, vertiendo su sangre porque nunca jamás ha dejado de hacerlo y lo hará camaradas, la masa es la masa; pero sabemos que sin un Partido toda esa lucha de la masa, del pueblo y del glorioso proletariado internacional del cual somos parte y el proletariado peruano lo es también, que sin Partido Comunista, sin ese eje, sin ese factor que dinamiza, que dirige, que guía, nada será hecho, todo será deleznable, castillo de naipes, se derrumbará, pues si la masa tiene la fuerza nosotros tenemos el rumbo, por eso el Partido es el eje.”

( Presidente Gonzalo, en la Sesión Inaugural del I Congreso del PCP, febrero de 1988)

* Hemos titulado la cita con la consigna agitada en la Primera Sesión del I Congreso por el Presidente con voz de trueno, que atraviesa todas las fronteras para estremecer el mundo sirviendo a la gran remoción de los maoístas recordarnos cual es la tarea que corresponde cumplir par sevir a la revolución mundial.

2. Introducción (2da Parte)

Aquí, vamos a presentar otros informes y artículos de representantes e instituciones, que han sido seleccionados por nosotros antes del anuncio del “alto al fuego durante dos semanas” del presidente de Estados Unidos, el genocida Donald Trump, el martes 08 de abril 2026 y que fue confirmado poco después por el ministro iraní de Exteriores, Abbas Araghchi. No sin antes introducir dos resúmenes del Diario El País sobre el resultado para las partes de la contienda bélica hasta es momento, que los condujo a la tregua y mesa de negociaciones, leamos:

- “Análisis exprés | Trump mantiene la fuerza; Irán, la iniciativa

Transcurridos 40 días desde que los ejércitos de Estados Unidos e Israel lanzaran la ofensiva coordinada más fuerte hasta la fecha contra el régimen iraní, dos cosas parecen claras: las amenazas del presidente de Estados Unidos, Donald Trump, todavía tienen efecto, tanto en el terreno como en los mercados, y Teherán, pese al daño sufrido por su cúpula de gobierno y su aparato militar, mantiene la iniciativa y es capaz de sentarse en la mesa sin claudicar.

El mandatario republicano, (...), situó este martes al mundo ante el abismo. O Teherán reabría el estratégico estrecho de Ormuz, vía esencial para el comercio de hidrocarburos, o borraba del mapa la civilización persa (...)

La amenaza de la fuerza hizo su efecto y, con la mediación de Pakistán, sentó a las autoridades iraníes para, en una carrera contra el reloj, lograr frenar el “infierno” prometido por Washington. Pero más allá de la rendición total del régimen ansiada por Trump, y la reapertura total del paso de Ormuz, que ha llevado el precio del barril de petróleo por encima de los 100 dólares, Teherán ha dicho que sí, que tregua, pero para negociar a partir de sus términos.

(…) en la negociación, el simple hecho de que Teherán pueda poner sobre la mesa condiciones como la retirada de tropas estadounidenses de la región —poco viable—, el control, de un modo u otro, del paso por Ormuz, o el levantamiento de sanciones sitúa al régimen en una posición de fuerza, con exigencias de máximos, similares a las que pudo ofrecer antes de estos 40 días de bombardeo.

Y es que, si bien el ejército de Estados Unidos ha alcanzado 13.000 objetivos en estas cinco semanas y media de campaña, ha golpeado con fuerza y diezmado las capacidades militares del régimen,(...) al tiempo que Israel mataba a los principales líder políticos y militares, Teherán ha sido capaz de dosificar su munición (ha lanzado más de 1.200 misiles y casi 4.000 drones a países de la región) y atacar de forma escalonada. El derribo de varios aparatos estadounidenses la pasada semana es buena prueba de ello.

La ofensiva, por tanto, tras más de 5.000 muertos, la mayoría en Irán y Líbano, no ha alcanzado en modo alguno sus objetivos. Mientras, el régimen, aunque debilitado, ha logrado mantener prácticamente intacto su bazuca de mayor alcance: el bloqueo a discreción del estrecho de Ormuz.

(El País, 08/04/2026 )

- “Irán, una tregua pírrica para Trump

Macarena Vidal Liy, Washington - 08 abril 2026 .

El presidente de Estados Unidos, Donald Trump, ha presentado el acuerdo de alto el fuego de dos semanas con Irán como un triunfo. Un logro que describe en su estilo característico, con muchas mayúsculas y muchas exclamaciones. Pero,(…) lo conseguido de momento es una tregua de términos pírricos. El gran logro de Washington es abrir un paso marítimo que no estaba cerrado antes de comenzar su ofensiva; por el camino ha ofendido a sus aliados y dinamitado su imagen internacional, ha vaciado sus arsenales de munición y ha puesto en contra a su opinión pública.

En su anuncio, Trump ha planteado (..) “ya hemos cumplido de sobra todos nuestros objetivos militares y estamos muy avanzados en un acuerdo definitivo sobre una paz a largo plazo”.

Los detalles apuntan, no obstante, a que quien sale mejor parado es Teherán. Las conversaciones, según ha admitido el propio Trump, tendrán como punto de partida el plan de la República Islámica; no el de Estados Unidos, de 15 apartados. Tampoco está claro en qué términos Irán abrirá el estrecho de Ormuz al tráfico marítimo.

Teherán entra en la tregua con su uranio enriquecido bajo tierra, pero intacto. El régimen se mantiene en pie y con el control del país, por mucho que el inquilino de la Casa Blanca insista (...), una tregua pírrica para Trump.” (El País, 08/04/2026 )

Comentario: Como queda dicho los dos artículos son un resumen que refleja muy bien la situación de los acontecido en la guerra de agresión del imperialismo yanqui contra la nación iraní hasta ahora, los mismos que documentan la posición justa y correcta del MPP al respecto y que sirven de guía a nuestra tarea informativa.

El imperialismo yanqui a fracasado en su principal objetivo político en su guerra de agresión contra Irán, el cambio de régimen para tratar de recuperar su dominio pedido sobre el país en 1978. Todo lo demás son solo falsas victorias, que llevan a nuevos fracasos al imperialismo.

Los artículos de esta continuación tienen como referencia la guerra en el MOA, cuyo centro está hoy por hoy en el Golfo Pérsico, y tratan del desarrollo de la contradicción interimperialista (en colusión y pugna), se refieren principalmente al armamentismo de los imperialistas yanquis, rusos, chinos, etc. Señal de su hundimiento y barrimiento inevitable, el armamentismo de los imperialistas no es señal de fortaleza sino de debilidad. Siguen el camino de todos los imperios que se hundieron en el pasado, se basan en las armas y no en el valor de sus ejércitos.

El maoísmo establece que no son las armas el factor decisivo en la guerra sino el hombre. La guerra actual a que nos referimos en su desarrollo lo vuelve a confirmar una vez más, las victorias que cantas los imperialistas son sólo “victorias pírricas”.

El proletariado internacional y sus Partido Comunistas cuentan con una estrategia superior, la guerra de masas dirigida por el Partido Comunista. Mientras los imperialistas se basan en sus fuerzas especiales, guerra aérea y espacial, guerra de la IA, en tropas títeres y de lacayos, más se distancian de las masas. Y nosotros sabemos que habiendo masas y Partido Comunista todos los milagros podrán ser hechos. Reiterando, que si no se cuenta con PC no se podrá salir del “circulo de hierro”, pese a todo el heroísmo y entrega a raudales de la sangre generosa de las masas como lo muestra la historia mundial y mu especialmente en el MOA.

Los Partidos Comunistas siguiendo al Presidente Mao desarrollan la guerra popular con la guerra de guerrillas de carácter estratégico para hacer la revolución democrática y las revoluciones socialistas, para enfrentan las guerras de agresión imperialista y hasta la guerra mundial imperialista con la guerra popular mundial.

3. Artículos de los medios imperialistas

3.1 Los líderes dicen que las fuerzas nucleares y el dominio espacial son primordiales para la seguridad nacional

26 de marzo de 2026 | Por David Vergun, Noticias del Pentágono |

Proteger los sistemas espaciales de Estados Unidos es esencial para la seguridad nacional porque muchas capacidades militares dependen de ellos, incluida la navegación de precisión, las comunicaciones globales, la alerta de misiles y la inteligencia en tiempo real, dijo el general de la Fuerza Espacial Stephen N. Whiting, comandante del Comando Espacial de Estados Unidos, quien testificó hoy en Washington ante el Comité de Servicios Armados del Senado.

Los sistemas espaciales fueron fundamentales para el éxito de la misión en operaciones recientes, incluidas Midnight Hammer, Absolute Resolve y actualmente Epic Fury, dijo.

"Si un adversario degrada o destruye nuestras capacidades espaciales, la capacidad de la fuerza conjunta para luchar según su tamaño y diseño se vería afectada inmediata y materialmente", dijo Whiting, añadiendo que los oponentes se están moviendo a un ritmo alarmante, desarrollando y desplegando capacidades para negarle al Departamento de Guerra el uso del espacio.

La presencia espacial de China ha crecido exponencialmente, operando más de 1.300 satélites activos, un aumento del 667% desde 2015, incluidos más de 510 satélites de inteligencia, vigilancia y reconocimiento.

Están utilizando estas capacidades para integrar efectos militares habilitados desde el espacio y desplegar armas diseñadas para superar y destruir los satélites estadounidenses, dijo.

Rusia tiene capacidades diseñadas para alterar los activos espaciales estadounidenses, "incluida la posible colocación de un arma nuclear [en] órbita, la mayor amenaza a nuestra arquitectura espacial", dijo Whiting. "El conflicto armado en el espacio no es inevitable, pero si la disuasión falla, el poder espacial integrado de nuestro equipo proporcionará una ventaja decisiva".

El general enumeró sus principales prioridades de financiación para el año fiscal 2027, que incluyen desplegar incendios espaciales integrados, protección activa de satélites, mejorar la conciencia del espacio de batalla, construir un sistema integrado de comando y control y proporcionar suficientes defensas cibernéticas para el dominio espacial.

(...)

El almirante de la Armada Richard A. Correll, comandante del Comando Estratégico de Estados Unidos, quien también testificó hoy, dijo que las fuerzas nucleares del país son la base de la seguridad nacional.

"Stratcom y sus componentes están preparados, no buscando la confrontación, sino disuadiendo ataques estratégicos y apuntalando todos los planes operativos del Departamento de Guerra", dijo el almirante.

El desafío es disuadir el conflicto entre grandes potencias y gestionar las complejidades de disuadir a múltiples competidores nucleares simultáneamente, al mismo tiempo que se adapta a los rápidos cambios y avances tecnológicos, dijo Correll.

Algunos de esos desafíos incluyen amenazas cibernéticas, ataques contra Estados Unidos. capacidades espaciales, un espectro electromagnético en disputa, nuevos sistemas de misiles enemigos y problemas en la cadena de suministro.

"A medida que pongamos en funcionamiento el bombardero B-21 [Raider], los submarinos clase Columbia y el sistema de misiles balísticos intercontinentales Sentinel, aseguraremos la credibilidad de nuestra disuasión en las próximas décadas", dijo.

Comentario: Este informe del Pentagóno tiene que ver con el primer nivel de la contradicción interimperialista, que hoy esta en redefinición y que se concreta en cómo el imperialismo yanqui pretende mantenerse como superpotencia hegemónica única. La guerra del imperialismo USA contra Irán atiza esta contienda imperialista. Los planes en armas estratégicas se hacen para mantener la ventaja contando por décadas, esto lo sabemos por el propio H. Kissynger en sus dos tomos de memorias (TYWH, 1978)

3.2 Un pulso nada europeísta por la defensa europea

Andrés Ortega | 3 de marzo de 2026

La grave tensión entre Francia y Alemania por el predominio nacional en la Europa de la Defensa se refleja en sus diferencias sobre el futuro avión de combate, la guerra con Irán y la industria militar. La oferta nuclear francesa no bastará.

Francia y Alemania dicen querer una “Europa fuerte” y “audaz” en términos militares. Macron incluso propone ampliar la disuasión nuclear francesa a otros países europeos, aunque la decisión sobre su uso seguiría siempre en manos de Francia –como no puede ser de otro modo–. Sin embargo, ambos países compiten ferozmente por ver quién lidera la “Europa de la defensa”, que en términos industriales viene a sustituir a la “Europa verde” lanzada hace cuatro años.

Los pulsos por el control tecnológico del futuro avión de combate FCAS –proyecto moribundo, aunque no muerto– reflejan los límites de la integración europea, especialmente entre París y Berlín, su eje esencial. Ante la guerra de Trump y Netanyahu –o al revés– con Irán, los europeos están divididos. Merz la apoya; Macron, a medias; Starmer ha limitado el uso por EEUU de la base conjunta de Diego García; y Sánchez destaca por su oposición clara. Entre los 27 hay algo más que simples matices.

La Europa de la Defensa es hoy más necesaria ante unos Estados Unidos de los que sigue dependiendo, pero que han dejado de ser fiables aunque continúen siendo imprescindibles. Ni París ni Berlín fueron informados previamente del ataque de EEUU e Israel contra Irán. No se han atrevido a criticarlo abiertamente y, tras los ataques iraníes contra bases francesas y británicas en la región, ambos países se muestran dispuestos a acciones militares defensivas. El régimen represivo y desestabilizador de los ayatolás era peligroso e impopular. Y tampoco estos europeos se sienten con fuerza para enfrentarse a Trump en todo.

En cuanto a la próxima generación de sistemas de combate aéreo –uno de los pilares de la defensa y la tecnología europeas de finales de la próxima década–, en Europa hay tres programas. El FCAS (Future Combat Air System), en el que trabajan Airbus Defensa y Espacio, Indra, Thales y Dassault. El GCAP (Global Combat Air Programme), impulsado por Reino Unido, Italia y Japón. Y la sueca Saab, que desarrolla evoluciones avanzadas del JAS 39 Gripen. Tres proyectos distintos. Estados Unidos, por su parte, tiene dos: el NGAD –de la Fuerza Aérea– y el F/A-XX –futuro caza naval–. Ninguno es un simple avión: todos son sistemas integrados con drones acompañantes y nubes digitales de combate.

El FCAS –aún sin nombre atractivo– se planteó inicialmente con un reparto del 33% para Francia, Alemania y España. Pero Francia –y en particular Dassault– no está dispuesta a compartir su tecnología, especialmente los sistemas clave de control de vuelo que lleva dos décadas perfeccionando, y quiere liderar el proyecto. Tampoco el presidente de la República –como tampoco sus predecesores– parece capaz, ni dispuesto, a doblegar la voluntad del máximo responsable de esta empresa estratégica. Eric Trappier ha declarado que, si no hay acuerdo, “sabemos hacerlo solos”. Y pueden hacerlo. Lo han demostrado con el Rafale, pese a las presiones estadounidenses. En su último viaje a India, Macron cerró un acuerdo para vender 114 unidades, con parte de la fabricación allí.

Hay además una cuestión estratégica planteada por el propio Merz: (...) La autonomía de los sistemas se ha convertido en un debate central (...) sistemas de armas completamente autónomos.

Más allá de ello, Merz considera que la industria de defensa y el rearme son claves para sacar a la economía alemana del marasmo en el que se encuentra frente a la competencia china. Es un impulso más nacional que europeo o, si se prefiere, la Europa de los Estados está ganando terreno. Alemania apuesta por una defensa aérea basada en sistemas estadounidenses e israelíes, cerrando la puerta a la alternativa franco-británico-italiana. Y prefiere desarrollar un sistema propio de comunicaciones por satélite para sustituir a Starlink, antes que apostar por uno plenamente europeo.

Asistimos así a un pulso poco europeísta, aunque muy europeo, entre Francia y Alemania. Reino Unido ya no está en la UE, pero su peso militar sigue siendo decisivo. En París –y también en Varsovia– han sentado mal los propósitos de Merz de convertir a la Bundeswehr en “el ejército más poderoso de Europa”. El rearme alemán, apoyado en una industria propia, despierta recelos. En Polonia preocupa que una parte sustancial de los préstamos SAFE –150.000 millones en total, de los que 44.000 millones podrían corresponderle– termine en compras a Alemania. Mientras tanto, necesitado de aviones de combate hasta que llegue el futuro sistema, Merz ha optado por los F-35 estadounidenses, que Sánchez ha rechazado para España.

Conviene recordar que entre 2021 y 2025 Francia se ha convertido en el cuarto país del mundo en inversiones industriales –con iniciativas proyectadas hasta 2030–, solo por detrás de Estados Unidos –que ha registrado un crecimiento espectacular–, China e India.

(...) En (la U.E.), el eje franco-alemán era –y sigue siendo– esencial

(…) El pasado lunes, en plena crisis en Oriente Medio y un día después de la declaración conjunta del llamado E3 –Francia, Alemania y Reino Unido– sobre Irán, Macron pronunció un discurso en la base estratégica de la Isla Larga, en Brest. Allí anunció que permitirá a sus aliados “participar en ejercicios de disuasión nuclear”, lo que podría implicar la instalación de “fuerzas estratégicas francesas” en su territorio. París y Berlín ya habían empezado a hablar de extender la cobertura nuclear francesa ante la incertidumbre que genera Estados Unidos bajo Trump. Ahora han anunciado la creación de un grupo directivo nuclear de alto nivel. Una encuesta de diciembre indicaba que el 64% de los franceses respalda esta línea.

Ocho países europeos –Reino Unido, Alemania, Polonia, Países Bajos, Bélgica, Grecia, Suecia y Dinamarca– han aceptado participar en esta “disuasión avanzada”. España, al menos bajo Sánchez, se mantiene al margen, en coherencia con las condiciones del referéndum de 1986. Aunque el contexto internacional sea hoy muy distinto.

Francia aumentará el número de cabezas nucleares –actualmente unas 290– para disponer de más opciones en caso de escalada, aunque dejará de comunicar públicamente las cifras. “La disuasión debe seguir siendo un intangible francés”, afirmó Macron. El planeamiento y la decisión última sobre su uso seguirán exclusivamente en manos de Francia. No cabría decidirlo por mayoría, ni por unanimidad. Además, Francia, Alemania y Reino Unido trabajarán juntos en proyectos de misiles de muy largo alcance en el marco de ELSA (European Long Range Strike Approach). ¿Contra quién? No se dijo, pero se entiende que frente a un eventual chantaje o ataque nuclea ruso.

 

Es una cuestión esencial para Europa, que refuerza el peso estratégico de Francia –y, en menor medida, del Reino Unido–. ¿Será creíble? A la luz de todo lo anterior, está por ver. El discurso estaba previsto antes del ataque de Israel y EEUU. Salvo por el sentimiento de orfandad europea, difícilmente parecía el momento más adecuado. Macron, sin embargo, decidió no aplazarlo en medio de una gran incertidumbre regional, global y europea, cuando algunos aliados de Trump hablan ya de una “Europa patética”.” (Artículo traducido del inglés de la web de Internationale Politik Quarterly (IPQ).

Información adicional al artículo:

Gripen desarrollado por la Saab (imperialismo sueco)

“Desarrollamos el Gripen E/F para contrarrestar y vencer las amenazas más avanzadas del espacio de batalla moderno, y para evolucionar continuamente a medida que surgen nuevos desafíos. Construimos un sistema de combate inteligente que adopta nuevas tecnologías y tácticas rápidamente, para asegurarle a los usuarios un poder aéreo superior.

Gripen es un caza interoperable y multi-rol capaz de realizar de manera exitosa misiones Aire-Aire y Aire-Tierra, como también roles especializados de inteligencia, vigilancia y reconocimiento. Gripen ofrece un gran desempeño en combate, es costo-eficiente y su huella logística es baja.”

Comentario: Este artículo, también, tiene referencia a la actual guerra de agresión imperialista contra la nación iraní, la misma que atiza la contienda imperialista, por eso está en esta selección nuestra.El artículo refleja la colusión y pugna de los imperialistas del segundo nivel con la superpotencia imperialista hegemónica única USA; asimismo, la contradicción interimperialista del segundo nivel, que también se desarrolla en medio de colusión y pugna. Muestra, que la alianza imperialista de la U.E. está dirigida a contender por la hegemonía mundial, pero que la pugna entre ellos subyace, porque la pugna es absoluta y la colusión es relativa.

Además, en los artículos precedentes como en el que sigue a continuación, se puede apreciar como los imperialistas se preparan para una tercera guerra mundial, que se dará cuando ellos estén en condiciones, por el momento no lo están, todos ellos están atravesando graves problemas.

Y, aún, el equilibrio a nivel de armas estratégicas entre el perro gordo (USA) y el perro flaco (Rusia) se mantiene. Equilibrio estratégico no significa paridad de fuerzas, porque USA tiene la ventaja y busca mantenerla. La China socialimperialista avanza a grandes pasos en su armamentismo, pero todavía no alcanza el nivel de superpotencia atómica, como las dos anteriormente nombradas. Pero, el peligo de que la tercera guerra mundial inmperialista explote está en cualquiera de los puntos candentes de la situación actual. La cuestión para los revolucionarios no es si ésta se va a dar o no, sino en hacer la revolución mediante la guerra popular, esta es la única forma de estar preparados para cualquier eventualidad.

FINALMENTE: Sin mayores comentarios de nuestra parte, por el momento, ponemos un comentario aparecido en el Nuevo Züricher Zeitung (NZZ) sobre el papel de China en el MOA y la guerra contra Irán, que dice:

3.3 NZZ Geopolítica: Entendiendo el panorama general: "El ataque estadounidense contra Irán debilita la influencia política de Pekín, no solo en Oriente Medio"

Lukas Fierz, 11 de marzo de 2026

.

¿Qué no ha hecho Xi Jinping en los últimos años para atraer a Irán a la órbita de China? Hace dos años, el jefe de Estado y del partido chino se aseguró de que el país fuera admitido en la alianza BRICS. En el verano de 2023, Irán, también a instancias de Xi, se unió a la Organización de Cooperación de Shanghái (OCS), una alianza de seguridad impulsada por China, que inicialmente estaba compuesta principalmente por países de Asia Central.

En 2021, Pekín y Teherán firmaron un acuerdo de inversión. Según este acuerdo, China tiene previsto invertir 400.000 millones de dólares en Irán. Irán es el socio más importante de China en Oriente Medio.

Sin embargo, tras el asesinato del líder supremo Ali Jamenei por parte de Estados Unidos, el futuro de las relaciones es ahora más que incierto. Dependiendo de cómo Irán gestione la sucesión, Pekín podría perder un socio clave. Esto también tendría consecuencias para la posición de Pekín en la lucha por el poder geopolítico mundial.

Una llamada telefónica entre Wang Yi y Serguéi Lavrov

Como era de esperar, el gobierno chino expresó su indignación por el ataque estadounidense contra Irán. «China condena enérgicamente el ataque y el asesinato del líder iraní», anunció el domingo un portavoz del Ministerio de Asuntos Exteriores chino. El portavoz afirmó que las hostilidades deben cesar de inmediato. Estados Unidos no había informado a China con antelación del inminente ataque.

Anteriormente, el ministro de Asuntos Exteriores chino, Wang Yi, había hablado por teléfono con su homólogo ruso, Serguéi Lavrov. El máximo diplomático chino pidió un retorno inmediato al diálogo y las negociaciones durante las conversaciones. Lavrov secundó esta petición, añadiendo que dichas conversaciones deberían llevarse a cabo, entre otras cosas, en el marco de la Organización de Cooperación de Shanghái (OCS).

Sin embargo, esta exigencia es poco realista, ya que, a pesar de la expansión impulsada por Xi para incluir nuevos miembros, la OCS sigue siendo una organización sin poder real. Estados clave involucrados en el conflicto de Oriente Medio, como Israel y Estados Unidos, no son miembros de la OCS.

Es probable que otros países duden de la fiabilidad de China.

Por lo tanto, China queda marginada del conflicto. Pekín no desempeña ningún papel, ni como actor ni como mediador *. Esto ocurre a pesar de que China ha logrado expandir su influencia en la región en los últimos años. Hace dos años, por ejemplo, China orquestó el establecimiento de relaciones diplomáticas entre Arabia Saudí e Irán. Con esta acción, Pekín ganó prestigio y obtuvo una ventaja en la lucha geopolítica con su rival, Estados Unidos.

Para Xi Jinping, la escalada en Oriente Medio es extremadamente delicada. Otros países emergentes y en desarrollo, con los que el líder chino ha estrechado lazos en los últimos años, probablemente se pregunten qué beneficios les reportará esta cercanía a Pekín en caso de crisis, especialmente ante una posible amenaza de Estados Unidos. Incluso Rusia podría dudar de la fiabilidad de China como socio.

Es probable que China pierda la oportunidad de acceder a petróleo barato procedente de Irán.

La guerra en Oriente Medio también está teniendo un impacto económico en China. El gigante asiático obtiene el trece por ciento de sus importaciones de petróleo de Irán.

La interrupción del suministro de petróleo iraní probablemente perjudicará a China no solo por el gran volumen, sino también porque Pekín obtuvo el petróleo a precios bajos, eludiendo las sanciones estadounidenses. China pagó la materia prima a Irán con yuanes chinos. Con esta moneda, el país aislado adquirió bienes de consumo, automóviles, camiones y maquinaria en China. La guerra en Irán está, por lo tanto, obstaculizando la internacionalización de la moneda china, que el gobierno chino impulsa.

La guerra también plantea a China importantes desafíos logísticos.

Irán constituye el centro de una ruta comercial que Pekín ha estado desarrollando en los últimos años como alternativa al estrecho de Malaca. Esta nueva red incluye el estrecho de Ormuz, la extensión del oleoducto Irán-Pakistán y la terminal petrolera iraní de Jask.

En esencia, solo existe un escenario en el que China saldría fortalecida de la guerra. Si el conflicto se prolonga y los países aliados de Estados Unidos en Oriente Medio sufren grandes pérdidas debido a los bombardeos iraníes, Xi podría presentar al presidente estadounidense como un belicista despiadado. Si los recursos y la atención de Estados Unidos siguen concentrados en Oriente Medio, China tendrá mayor libertad para perseguir sus objetivos en el Indo-Pacífico.

Alicia García Herrero, de Natixis Research en Hong Kong, escribe: «Xi podría lograr que Trump pague por su moderación en la crisis de Oriente Medio». Esto podría ocurrir, por ejemplo, si Estados Unidos, a cambio, se abstiene de intervenir en una posible escalada del conflicto de Taiwán, sugiere la analista. La Casa Blanca anunció recientemente planes para posponer un acuerdo de venta de armas con la isla por valor de 13.000 millones de dólares. Trump dijo que había hablado del asunto con Xi.

* NOTA NUESTRA: USA ha reconocido el papel mediador de China secundando a Pakistán para la mesa de negociaciones de Islamabab.

Kommunisten@riseup.net!: Iran: Artiklar och aktioner .- Irán: artículos y acciones

 

Iran: Artiklar och aktioner

| Nyheter, Rapporter

| Noticias, Reportajes 

¡Contáctenos a través de Kommunisten@riseup.net!

Kommunistiska föreningen har inlett en kampanj mot det jänkarledda imperialistiska anfallskriget mot den iranska nationen. KF fördömer helhjärtat folkmördarna i Washington och visar sitt stöd och sin solidaritet till det iranska folket som kämpar i ett rättfärdigt motståndskrig. KF fördömer även alla imperialismens nyttiga idioter ur den så kallade ”vänstern” som med sin ”regimkritik” väljer att stödja USA-imperialismens och sionismens korståg mot den förtryckta nationen.

För att kunna orientera sig i Iranfrågan på ett medvetet och korrekt vis har vi i redaktionen valt att översätta tre artiklar publicerade av Föreningen Ny-demokrati på bloggen vnd-peru.blogspot.com. Dessa inkluderar 1) MPP: UTTALANDE TILL STÖD FÖR DET IRANSKA FOLKET, publicerad 3 mars, 2) KOMMENTARER TILL UTTALANDET TILL STÖD FÖR DET IRANSKA FOLKET, publicerad 19 mars, 3) AKTUELL SITUATION: ANMÄRKNINGAR OM DEN GLOBALA KRISEN (43. Den amerikanska imperialismens anfallskrig mot Iran), publicerad 1 april. Artiklarna lyfter frågor om vad som måste göras, imperialisternas strategi och taktik, imperialistisk sammansvärjning och tvist samt om krigets utveckling. Vi anser att dessa etablerar en riktig och korrekt förståelse av den aktuella situationen och klargör således avgörande frågor.

Nedan publicerar vi även bilder tagna i Stockholm av aktioner till stöd för det iranska folket:

 

Traducción de la Introducción de los cc. Suecos, pera los artículos los remitimos a nuestra publicación: 

 La Liga Comunista ha lanzado una campaña contra la guerra de agresión imperialista encabezada por los yanquis contra la nación iraní. KF condena de todo corazón el genocidio en Washington y muestra su apoyo y solidaridad al pueblo iraní que está librando una justa guerra de resistencia. KF también condena a todos los idiotas útiles del imperialismo de la llamada "izquierda" que con su "crítica al régimen" eligen apoyar la cruzada del imperialismo estadounidense y el sionismo contra la nación oprimida.

Para poder orientarse consciente y correctamente en la cuestión de Irán, desde la redacción hemos optado por traducir tres artículos publicados por la Asociación Nueva Democracia en el blog vnd-peru.blogspot.com. Estos incluyen 1) MPP: DECLARACIÓN EN APOYO AL PUEBLO IRANÍ, publicado el 3 de marzo, 2) COMENTARIOS SOBRE LA DECLARACIÓN EN APOYO AL PUEBLO IRANÍ, publicado el 19 de marzo, 3) SITUACIÓN ACTUAL: NOTAS SOBRE LA CRISIS GLOBAL (43. La guerra ofensiva del imperialismo estadounidense contra Irán), publicado el 1 de abril.

Los artículos plantean cuestiones sobre lo que se debe hacer, la estrategia y tácticas de los imperialistas, colusión y pugna entre los imperialista, y sobre el desarrollo de la guerra. Creemos que estos establecen una comprensión verdadera y correcta de la situación actual y, por lo tanto, aclaran cuestiones cruciales. 

A continuación también publicamos fotografías tomadas en Estocolmo de acciones en apoyo al pueblo iraní:

• 
• 
• 
• 

Artikel 1:  MPP: UTTALANDE TILL STÖD FÖR DET IRANSKA FOLKET

Proletärer i alla länder, förena er!

MPP: UTTALANDE TILL STÖD FÖR DET IRANSKA FOLKET

UTTALANDE:

DET IRANSKA FOLKETS NATIONELLA MOTSTÅNDSKRIG KOMMER ATT BESEGRA DET IMPERIALISTISK-SIONISTISKA ANFALLSKRIGET

YANKEES, ÅK HEM!

Lördagen den 28 februari gick det anfallskrig som förts av den amerikanska imperialismen och dess främsta redskap i Mellanöstern, den sionistiska staten Israel, in i en ny militär kampanj inom ramen för det krig som inleddes med den första 12-dagarskampanjen i juni 2025.

Denna kampanj av direkt militär aggression mot Islamiska republiken Iran, som den imperialistiska angriparen har döpt till ”Operation Epic Fury”, har som sitt huvudsakliga politiska mål att få den iranska nationen att kapitulera för att underkasta den imperialistisk dominans.

Enligt rapporter i media har USA och Israel attackerat Iran sedan lördag morgon, vilket resulterat i att landets högste ledare, Ali Khamenei, dödats.

På söndagen hade angriparnas väpnade styrkor, enligt deras egna uppgifter, bombat mer än 2 000 mål i Iran.

Iran förklarade att ”mordet på Khamenei innebär en krigsförklaring mot muslimer”.

Den amerikanska imperialismen, som den främsta verkställaren av den globala kontrarevolutionen, strävar efter att lösa ”Iranfrågan” (dess huvudsakliga politiska mål) genom att eftersträva ett regimskifte i Islamiska republiken Iran.

Iranfrågan är den nyckelfråga som måste lösas i det Stora Mellanöstern (MEE) för planerna hos den enda hegemoniska supermakten, den amerikanska imperialismen, som ordförande Gonzalo konstaterar:

”Iran, som var underkuvat av shahen, var en amerikansk fästning; han störtades och ett reaktionärt teokratiskt system infördes, kontrollerat av shiitisk islam, vilket därmed kom i konflikt med supermakterna USA och Sovjetunionen, och med den så kallade ”tredje Satan”, Hussein i Irak. USA förlorade sitt fäste i Mellanöstern; Israel är mycket litet, hur stor en kil det än utgör; av denna anledning stödde det Irak i dess krig mot Iran (…) För imperialisterna står kontrollen över Mellanöstern på spel.”

Kampanjen för detta imperialistiska anfallskrig inleddes med en förberedande fas som syftade till att skapa en gynnsam allmän opinion både nationellt och internationellt. Detta innebar att man fabricerade en berättelse (Iran som ett ”hot mot USA:s och Israels säkerhet på grund av dess utveckling av kärnvapen och långdistansmissiler”) och förberedde sig genom att sätta in en stor militärstyrka i regionen för att leda styrkorna hos sina sionistiska och reaktionära arabiska lakejer. Koncentrationen av amerikanska styrkor är den största sedan Gulfkriget, och USA har upprepade gånger utropat sig till ”den mäktigaste militära styrkan på jorden” (Trump).

Sedan lördagen pågår ett förödande imperialistiskt flygbombardemang av dess sionistiska lakejer mot tusentals mål, men det visar på den iranska motståndsrörelsens stora kapacitet, främst folkets, och de svårigheter imperialisterna möter när de försöker underkuva en nation som de trodde skulle kapitulera inom några dagar.

De amerikanska imperialisterna har konfronterats med verkligheten, eftersom motståndet inte bara består utan växer, och det förväntade ”folkupproret” mot regimen har inte inträffat och, som vi kan se, kommer inte att inträffa.

Med anledning av ovanstående uttalade Nate Swanson, direktör för Iran Strategic Project vid Atlantic Council i Washington, D.C., i en intervju med den tyska tidningen Der Stern att detta krig, efter Irans högste ledare Ali Khameneis död, är historiskt oöverträffat och förklarade hur Irans hämnd skulle kunna utvecklas – och hur Donald Trump återigen skulle kunna avsluta detta krig. (www.stern.de)

Reaktionen från rivaliserande imperialister från Ryssland, Kina, Frankrike, Tyskland etc., trots deras olika tonfall, bestod av hycklande uppmaningar om respekt för internationell rätt och om ”fredliga lösningar genom diplomatiska förhandlingar”. Allt detta syftar till att undergräva det antiimperialistiska motståndet och tvinga den angripna nationen att kapitulera.

Den folkmordsbenägne Trump, utrikesdepartementet, CIA och Pentagon, liksom hans lakej Netanyahu, Mossad och de sionistiska väpnade styrkorna, drömde om en seger. Attacken var snabb men krossades av det hårda motståndet och motanfallet från de iranska patriotiska styrkorna, ”Motståndsaxelns” rörelser och massrörelserna i regionen, som sträcker sig från Pakistan till Sahara. De iranska väpnade styrkorna gick till motanfall, orsakade förluster och förstörde eller allvarligt skadade anläggningar vid amerikanska baser och andra imperialistiska länders baser i regionen, som styrs av lakejer till den amerikanska imperialismen.

De amerikanska imperialisterna försöker skapa ett maktvakuum genom mord på den högste ledaren Khamenei och nästan 50 av landets främsta politiska och militära ledare, samt genom bombningar av civila och militära regeringsanläggningar och landets logistik och ekonomi. De syftar till att decimera de vitala krafterna i det nationella motståndet.

Aggressorn avser att tvinga regimen att ge efter för alla sina krav och samtidigt skapa ett ”folkuppror” till förmån för en marionettregering under USA:s imperialism – vare sig det gäller den avsatte shahens son, Reza Pahlavi, eller någon annan förrädare. Detta skulle göra det möjligt för dem att gå in med sina markstyrkor, störta den nationella regeringen och sätta in sin marionett.

VERKLIGHET OCH PERSPEKTIV:

Vi anser att det som har presenterats stämmer överens med verkligheten i den pågående väpnade konflikten mellan å ena sidan den amerikanska imperialismen och å andra sidan den förtryckta nationen Iran. Där ligger huvudmotsättningen, och dess betydelse kommer att öka trots utsikterna till intensifierad sammansvärjning och tvist mellan supermakter och andra imperialistiska makter.

Den imperialistisk-sionistiska planen strävar efter en snabb lösning; ett långvarigt krig ligger inte i dess intresse.

Ett långvarigt krig är fördelaktigt för de nationella motståndskrafterna och hela den nationella befrielserörelsen i regionen, eftersom det gör det möjligt för dem att gå från svaghet till styrka.

Detta kräver att Iran engagerar sig i ett fast och klokt motstånd som syftar till att skapa politiska förändringar, främst bland det arabiska folket, och till att förvärra de interimperialistiska motsättningarna.

För oss är detta det mest lämpliga sättet att omvandla det nationella motståndet till revolution, eftersom det i denna väpnade kamp kommer att framträda och formas den hjältemodiga kombattant som måste leda det nationella motståndets väpnade kamp, och omvandla den till ett folkkrig under ledning av sitt kommunistiska parti, som en del av den nydemokratiska revolutionen.

Vi förstår att den antiimperialistiska fronten i våra länder är den demokratiska revolutionens front, baserad på arbetar- och bondealliansen under ledning av det kommunistiska partiet. Marxist-leninister-maoister skiljer inte kampen mot imperialismen från kampen mot halvfeodalism och byråkratkapitalism.

Och den världsantiimperialistiska fronten som ska utplåna imperialismen och reaktionen från jordens yta genom världsrevolutionen består av två krafter: den nationella befrielserörelsens kamp och den internationella proletära rörelsens kamp, båda ledda av sina kommunistiska partier. Även om kommunisternas motto är ”Proletärer i alla länder, förena er!”, måste det motto som styr de två krafternas kamp vara ”Proletärer i alla länder och världens folk, förena er!”.

Vi förklarar också vårt stöd för uppmaningen att grunda det Antiimperialistiska förbundet, och vi citerar följande ur dess uppmaning:

”Förhållandena är gynnsamma för att ena majoriteten av folket mot imperialisterna och deras lakejer. Vi uppmanar till bildandet av en internationell antiimperialistisk organisation, det internationella antiimperialistiska förbundet, för att åta sig den oumbärliga uppgiften att bilda en världsantiimperialistisk front för att gå vidare på vägen mot att ena majoriteten av folket mot imperialismen och reaktionen, i tjänst för folkkrigen, de nationella befrielsekamparna och de proletära och folkliga kamperna över hela världen. Låt oss bilda det internationella antiimperialistiska förbundet!”

Avslutningsvis är en lärdom som ordförande Gonzalo drog av Gulfkriget 1990, särskilt för förtryckta nationer och främst för den proletära världsrevolutionen, som måste hållas i minnet inför denna föga inspirerande händelse, följande:

”Således prisar de den amerikanska militärmakt till skyarna, ’med den högsta och modernaste tekniken’; och vad säger kommentaren? ’Det är en upprepning av idén att vapen är det viktigaste, att makten ligger i de modernaste vapnen, att vapen kan göra allt, det är vad de proklamerar; och det avslutas med: ’När den första stora lärdomen vi måste dra av Gulfkriget just är att det viktigaste i krig är människan, den ideologi som driver henne, den klass som leder, de intressen hon försvarar och den sak hon tjänar. Det är lärdomen från Gulfkriget och det som intresserar oss som en lärdom för folkkriget och för att avslöja villfarelser (1).”

Låt oss grunda det Internationella Antiimperialistiska Förbundet!

Yankees ut ur Stora Mellanöstern!

Låt oss stödja det iranska folkets nationella motståndskrig!

Iran och Palestina kommer att segra!

Folkrörelsen Peru

Mars 2026

(1) PCP, ”LÅT DEN STRATEGISKA BALANSEN SKAKA LANDET ÄNNU MER!”, Peru, november 1991.

 

Artikel 2: KOMMENTARER TILL UTTALANDET TILL STÖD FÖR DET IRANSKA FOLKET

Proletärer i alla länder, förena er!

KOMMENTARER TILL UTTALANDET TILL STÖD FÖR DET IRANSKA FOLKET

I dessa anmärkningar lägger vi till några punkter för att klargöra vissa aspekter av vår UTTALANDE TILL STÖD FÖR DET IRANSKA FOLKET (publicerad den 7 mars 2026) och för att ta upp den aktuella krigssituationen, närmare bestämt den pågående militära kampanjen från den amerikanska imperialismen och dess vasall, den sionistiska staten Israel (angriparmakten), samt den militära motkampanjen från Iran (det förtryckta landet som är under attack). När det gäller dessa frågor klargör vi tydligt vår ståndpunkt:

1. Huvudmotsättningen och de förtryckta nationerna är grunden för världsrevolutionen. Konfliktens centrum i Mellanöstern har förskjutits till Persiska viken.

Krigets centrum mellan imperialismen och de förtryckta länderna i Mellanöstern har förskjutits till Iran. Längs samma axel har dess centrum förskjutits från Palestina (Gaza) till Iran, som för ett nationellt motståndskrig, ett rättvist krig.

Det imperialistisk-sionistiska anfallskriget är en del av den allmänna kontrarevolutionära offensiven som leds av den amerikanska imperialismen, vilken riktar sig mot de förtryckta nationerna, grunden för världsrevolutionen.

Den uttrycker den primära och huvudsakliga motsättningen, det vill säga mellan förtryckta nationer å ena sidan och supermakter och imperialistiska makter å den andra. Denna motsättning löses genom en demokratisk revolution, som KRÄVER ett folkkrig. Med ett folkkrig utvecklas den revolutionära marxist-leninist-maoistiska motoffensiven, som KRÄVER ett kommunistiskt parti för att leda den.

I detta anfallskrig från den amerikanska imperialismen och dess nuvarande folkmordsliknande militära kampanj kommer också den tredje motsättningen, som är interimperialistisk, till uttryck på sin andra nivå. Den första nivån är mellan supermakterna, och denna nivå håller på att omdefinieras.

Motsättningen kring bytet från Iran ligger i detta fall mellan den enda hegemoniska supermakten, den amerikanska imperialismen, och de imperialistiska makterna, vilka, beroende på deras allians med den förstnämnda, grupperas i vasaller och vandaler eller barbarer.

Regionens lakejregeringar har allierat sig med den imperialistisk-sionistiska aggressionen.

Oljan från Persiska viken går bland annat till Europa, Kina, Japan och Indien. Den har en stark inverkan på världsekonomin, som är beroende av 20 % av sin raffinerade olja och 20 % av sin flytande naturgas från dessa länder. Därför handlar kampen helt klart om uppdelning.

Den militära konflikten har som sina främsta mål för de stridande parterna: kontrollen över Hormuzsundet och säkerheten för regionens oljefält.

Sammansvärjning och imperialistisk tvist

För att stabilisera den globala oljemarknaden har den amerikanska imperialismen upphävt sanktionerna mot försäljning av råolja till den ryska imperialismen, och därmed också försökt att skilja den ryska imperialismen från Iran. Kriget i Iran gynnar den ryska imperialismen eftersom priserna också stiger, och den amerikanska imperialismens uppmärksamhet flyttas från Ukraina till Persiska viken.

Kina är, på grund av sitt beroende av leveranser från regionen, i händerna på krigets utveckling och dess utfall. En stor del av den olja som landet importerar från Iran och andra länder i Gulfregionen passerar genom Hormuzsundet och, i mindre utsträckning, genom den saudiska oljeledningen som når Röda havet.

Frågan om säkerheten för produktion av olja, gas och andra produkter för industri och mänsklig konsumtion, liksom transporten av dessa, utnyttjas av de stridande parterna för deras egna syften. Det är ett problem för båda sidor, relaterat till hanteringen av de motsättningar de står inför. De amerikanska imperialisterna avser att vinna en seger genom att sikta på militär ockupation av den nyckelö som kontrollerar den sjövägen genom sundet, ön Kahrgan.

Detta är en region som har varit föremål för tvist sedan slutet av 1800-talet i samband med det Osmanska rikets sammanbrott och upplösning (1).

2. Förhållandet mellan politik, ekonomi och krig

Den sista delen av föregående punkt leder oss till att undersöka förhållandet mellan politik, ekonomi och krig. Det handlar inte bara om olja; det underliggande problemet som förblivit olöst sedan 1979 är att den som avancerar och kontrollerar Iran säkrar och dominerar Mellanöstern, och därmed en nyckelregion för världsekonomin och av stor strategisk betydelse eftersom tre kontinenter möts vid Persiska viken. Detta är det strategiska målet för kriget och den pågående militära kampanjen, vilket är anledningen till att vi har inkluderat ordförande Gonzalos citat om denna fråga i vår deklaration.

Det är viktigt att vara tydlig på denna punkt, med utgångspunkt i en historisk analys av den specifika situationen i Mellanöstern och förhållandet mellan politik, ekonomi och krig. Detta STRATEGISKA MÅL FÖR DEN AMERIKANSKA IMPERIALISMEN i dess anfallskrig, i sammansvärjning och tvist med andra imperialistiska makter, finner sitt konkreta uttryck i REGIMSKIFTE I IRAN.

Om de inte uppnår detta huvudsakliga strategiska mål i sitt anfallskrig, även om de skulle lyckas med vissa framgångar inom ramen för vad Trump och Netanyahu har kallat sina ”strategiska militära mål”, kommer de att ha misslyckats med sitt anfallskrig. När vi därför gör en sammanfattning av krigets förlopp hittills kan vi konstatera att de misslyckas och har fastnat i sitt krig, som nu närmar sig tre veckor.

Därför: det är inte så att imperialisterna saknar en tydlig strategi, utan snarare att de misslyckas upprepade gånger trots all sin militära styrka, trots allt det folkmord de utlöser. Den iranska regimen, som leder det nationella motståndskriget mot det imperialistisk-sionistiska anfallskriget, har inte kapitulerat. Fienden står inför ett dödläge i det nuvarande kriget, precis som den gjorde i sina tidigare krig under detta århundrade.

De trodde att det skulle bli lätt, att de kunde upprepa den falska framgången i Venezuela med regimens kapitulation, men de hade fel. Inom motståndsledningen har de som förespråkar nationell kapitulation inför imperialismen krossats.

Den folkmordsbenägne Donald Trump har förklarat: ”Nu känner vi ingen, det finns ingen att prata med.” Även om Trump och Netanyahu har proklamerat sin ”militära seger”, säger de att den militära kampanjen kommer att fortsätta tills alla ”strategiska militära mål” har uppnåtts. Men om krig är en fortsättning av politiken med andra medel, kommer de ändå att skörda konsekvenserna av sitt militära misslyckande om de misslyckas med krigets politiska mål.

Därför diskuterar amerikanska strateger att ompröva nästa steg i sin militära kampanj inför ett möjligt inträde i en ny fas av kriget, som innebär utplacering av markstyrkor, vilket skulle vara mycket begränsat och farligt för Trump eftersom han saknar inhemskt stöd. Detta inkluderar vad de har planerat från början: användningen av legosoldater från regionen som ”trupper på marken”, som vi kommer att se i punkt 5. Vid denna punkt blir den revolutionära karaktären hos vissa nationella rörelser, såsom Iran, Palestina och andra, och den reaktionära karaktären hos andra ”nationella rörelser” tydlig. När det proletära elementet inte är närvarande genom sitt kommunistiska parti är det alltid ett konkret och relativt problem, vilket besvarar frågan: tjänar de till att försvaga eller stärka den imperialistiska fronten?

Vi upprepar än en gång vad som fastslogs i deklarationen: det är bevisat att det viktigaste i krig inte är vapen, utan människan.

3. Den amerikanska imperialismen plågas av oöverstigliga inre och yttre motsättningar. Den tvingas ta hjälp av trupper från sina vasaller och lakejer.

Den amerikanska imperialismen är på väg att gå under i en lång process, precis som alla imperier i historien. Nya imperialister växer fram för att utmana den; vissa halkar efter, medan andra går in i en uppåtgående bana men hotas av konkurs.

Imperialismen är i färd med att kollapsa och svepas bort av världsrevolutionen. Imperialismen är stadiet för kapitalismens allmänna kris, som härrör från dess ekonomiska väsen: monopolet. Den är monopolistisk, parasitisk, eller förfallande och döende. Yankeeimperialismen befinner sig i ett mer avancerat förfall än sina rivaler.

De amerikanska imperialisterna, den enda hegemoniska imperialistiska supermakten, trodde att tiden var inne att gå vidare och erövra Iran med sin nuvarande militära kampanj i sitt imperialistiska anfallskrig, med hjälp av sin vasall, den sionistiska staten Israel. Men som vi ser har det gått från misslyckande till misslyckande.

Regimens kollaps, följt av den interna omstörtning som skulle ha provocerats fram av deras flod av eld, förstörelse och död, har inte inträffat. Det är uppenbart att ett land inte erövras från luften eller havet; det kräver ”trupper på marken”. För detta planerade de att använda sina specialstyrkor för att stödja den interna omstörtningen, som skulle få sällskap av legosoldater från den iranska kurdiska minoriteten stationerade i Erbil, det så kallade irakiska Kurdistan. En iransk raket dödade nyligen en fransk imperialistisk officer i Erbil som hade tränat dem. Alternativet att använda amerikanska trupper för att erövra landet är inte genomförbart på grund av tidsbrist och den politiska situationen i USA, eftersom detta alternativ skulle kräva att mellan 200 000 och 300 000 soldater sätts in. De säger: ”ett begränsat och farligt alternativ för Trump på grund av den politiska situationen i landet” (information om detta i punkt 5).

Imperialismen plågas inte bara av yttre motsättningar, utan också av sina egna inre motsättningar, såsom motsättningen med den andra imperialistiska fraktionen å ena sidan, och den antagonistiska inre motsättningen med proletariatet och det amerikanska folket å andra sidan.

De vasallimperialistiska länderna är ovilliga att komma till dess undsättning eftersom de också står inför liknande problem. Dessutom säger Merz, Macron m.fl. att detta ”inte är deras krig”, att de inte rådfrågades i förväg och därför inte skulle få någon betydande del av ”segerns frukter”. Så, med valet för dörren och risken att förlora, är de inte villiga att riskera så mycket för så lite.

Genom denna motsättning bland de högsta makthavarna ser man, som genom ett fönster, motsättningen mellan bourgeoisin och proletariatet i de imperialistiska länderna. Det är därför de behöver centralisera den imperialistiska statens makt fullständigt, vare sig genom presidentabsolutism eller fascism; dessa är de två former som den borgerliga statens reaktionära natur antar. Vi utnyttjar deras motsättningar, men vi är inte för att ansluta oss till någon av deras fraktioner. Vi är för att förstöra den borgerliga staten genom folkkrig; med det kommer vi att krossa fascismen. Det motsatta leder till försvaret av den borgerliga demokratin.

De trodde att genom att utsätta landet för intensiva bombningar och barbariskt folkmord skulle regimen rasa samman och att Irans folk skulle resa sig, i tron att ”ögonblicket för deras befrielse” hade kommit, som Trump och Netanyahu skrek i full hals. Men de hade fel. Inget av detta har hänt, och den inre fronten, den nationella fronten mot sionistisk imperialistisk aggression, består.

4. STRATEGI OCH PRINCIPFRÅGA: Vem är den iranska nationens huvudfiende i den nuvarande situationen?

Yankeeimperialismen är världsfolkens huvudfiende och specifikt de förtryckta nationernas i Mellanöstern. Imperialismen är inte entydig; att betrakta den som sådan är kautskysm, ren högerideologi. Motsättningarna mellan imperialisterna fungerar som revolutionens reservstyrkor (Lenin).

Regimen som leder staten Iran, trots sin karaktär av muslimsk teokrati, ledd av den shiitiske prästen Khamenei, har kommit att leda ett rättvist krig.

Det ovan nämnda faktumet uttrycker den dubbla naturen hos den klass som styr denna jordägande-byråkratiska stat, vilken, inför imperialistisk aggression, kan ingå i den nationella fronten, som i detta fall, och utgöra en del av den iranska nationen.

Kampen som Irans ayatolla och hans anhängare för nationellt motstånd mot det imperialistiska anfallskriget, för försvaret av sitt lands suveränitet och formella självständighet, är en objektivt revolutionär kamp eftersom den försvagar imperialismen, söndrar den och undergräver den.

Eftersom de motsätter sig den nydemokratiska revolutionen och dess oavbrutna marsch mot socialismen (på grund av dess dubbla karaktär), fungerar de som reservstyrkor för världsrevolutionen.

Därför är problemet med Irans nationella motståndskrig just nu att dess utveckling till en revolution – en nydemokratisk revolution mot imperialismen, byråkratkapitalismen och halvfeodalismen, för att fortsätta sin oavbrutna marsch mot den socialistiska revolutionen – kräver proletärt ledarskap genom sitt kommunistiska parti, som måste omvandla denna kamp till ett folkkrig. Detta är villkoret för den nya stora vågens segervissa utveckling inom världsrevolutionen.

Det ovanstående är av avgörande betydelse inte bara för de nationella motståndskamparna i Iran, Palestina, Libanon och hela regionen, utan också för att världsrevolutionen ska kunna utplåna imperialismen och reaktionen från jordens yta.

Därför avgör ställningstagandet hos partier, rörelser och alla andra krafter i Iran eller regionen deras klasskaraktär; det vill säga om de är nationella rörelser som tjänar de förtryckta folkens befrielse och därmed världsrevolutionen, eller om de är ”nationella rörelser” som fungerar som utposter för den farligaste fienden i Östern.

5. Den reaktionära karaktären hos en ”nationell rörelse”

Kamraterna i Dem Volken Dienen (I folkets tjänst) publicerade nyligen en artikel av ”Komalah: USA:s och Israels intressen i Iran och bland kurderna”, som enligt dem härstammar från den tyska bloggen ”maoistdazibao”. Vi vill endast lyfta fram den centrala informationen i den, nämligen:

”Det finns rapporter (i media) om att USA och Israel skulle värva vissa kurdiska partiers väpnade styrkor för att använda dem som trupper på marken mot Islamiska republiken. Enligt amerikanska och israeliska tjänstemän, liksom vissa politiska källor, övervägs en plan där de väpnade styrkorna från kurdiska partier i Kurdistan-regionen skulle marschera in i iranska Kurdistan och ta kontroll över en del av den regionen.”

Detta innebär att en plan med ursprung i den israeliska regeringen och Mossad har föreslagits och därefter antagits av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Det finns också rapporter om kontakter och samtal mellan amerikanska tjänstemän och vissa ledare för de kurdiska koalitionspartierna. Enligt denna plan skulle dessa partiers väpnade styrkor användas som markstyrkor för att genomföra USA:s och Israels politiska och militära mål.

Artikeln nämner också två historiska exempel på användningen av kurdiska väpnade styrkor i utvecklingen av imperialistisk aggression i regionen, med hänvisning till Gulfkriget 1990–91 och, mer nyligen, imperialisternas användning av den kurdiska rörelsen i Syrien.

När det gäller den grundläggande frågan som tas upp i denna information vill vi tydligt klargöra vår ståndpunkt:

För att utvärdera ovanstående information hävdar vi att ståndpunkten hos partier, rörelser och alla andra krafter i Iran eller regionen avgör deras klasskaraktär; det vill säga om de är nationella rörelser som tjänar de förtryckta folkens befrielse och därmed världsrevolutionen, eller om de är ”nationella rörelser” som fungerar som utposter för den farligaste fienden i Östern.

”Den nationella frågan är en del av den allmänna frågan om den proletära revolutionen, en del av frågan om proletariatets diktatur (…)

Därav följer nödvändigheten för proletariatet i de ”imperialistiska” nationerna att beslutsamt och energiskt stödja de förtryckta folkens nationella befrielserörelse.

Detta betyder naturligtvis inte att proletariatet måste stödja varje nationell rörelse, alltid och överallt, i varje enskilt fall. Poängen är att stödja nationella rörelser som syftar till att försvaga imperialismen, till att störta den, och inte till att stärka och upprätthålla den. Det finns fall där de nationella rörelserna i vissa förtryckta länder står i konflikt med den proletära rörelsens utveckling. Det säger sig självt att man i sådana fall inte ens kan tala om stöd (…)

På 1840-talet försvarade Marx de polska och ungerska nationella rörelserna mot de tjeckiska och sydslaviska nationella rörelserna. Varför? Därför att tjeckerna och sydslaverna då betraktades som ”reaktionära folk”, ”ryska utposter” i Europa, bastioner för absolutismen, medan polackerna och ungrarna var ”revolutionära folk” som kämpade mot absolutismen. Att stödja tjeckernas och sydslavernas nationella rörelser innebar att indirekt stödja tsarväldet, den revolutionära rörelsens farligaste fiende i Europa.

Demokratins olika krav – säger Lenin – däribland kravet på självbestämmande, är inte absoluta, utan snarare en del av den globala demokratiska (idag socialistiska) rörelsen i sin helhet. Det kan hända att en del i ett visst fall står i motsats till helheten; därför måste den förkastas (se vol. XIX, s. 257–258).

Därmed uppstår frågan om de olika nationella rörelserna och deras eventuellt reaktionära karaktär, förutsatt naturligtvis att de inte betraktas ur ett formellt perspektiv, ur ett perspektiv av abstrakta rättigheter, utan på en konkret nivå, ur ett perspektiv av den revolutionära rörelsens intressen.”

– J. Stalin. Leninismens grunder, VI Den nationella frågan

Med detta citat från Stalin avslutar vi denna tilläggsnot.

(1)

Vad menar den amerikanska strategiska doktrinen med regional jämvikt i Mellanöstern?

Kom ihåg att den amerikanska imperialismens strategiska inriktning på 1960-talet för kärnvapen- och konventionell krigföring kallades 1 1/2-strategin. Denna strategi betraktade Sovjetunionen och Kina som ett enda block, med Mellanöstern som buffertzon. Maktbalansen i denna zon bestämdes av fyra makter, där USA och Sovjetunionen agerade som skiljedomare för denna regionala jämvikt. Från 1970 och framåt, under Nixon-administrationen, förändrades amerikanernas strategiska inriktning för krigsskådeplatser och blev känd som 2 1/2-strategin. Denna strategi betraktade Sovjetunionen och Kina separat, inte som en enda block. Det vill säga, om en av dem gick i krig mot USA, innebar det inte automatiskt att den andra också skulle göra det.

Scenariot av mindre strategisk betydelse är mellanområdet Mellanöstern, och hänsyn till dess balans upprätthålls. Det är tydligt att denna balans under 1970-talet lutade till förmån för amerikansk dominans. Men 1979 trädde en ny makt in i bilden när USA:s ”marionett”, shahen av Iran, störtades och USA förlorade kontrollen över landet, som blev Islamiska republiken Iran. Det nya shiitiska regimen ifrågasatte supermakternas roll i den regionala balansen, vilket främst påverkade den amerikanska imperialismens dominans och ifrågasatte Israels existens.

När den nya amerikanska nationella säkerhetsstrategin talar om att återställa den regionala balansen, syftar den på behovet för den amerikanska imperialismen att återta den kontroll över Iran som förlorades 1979 och etablera en regional balans mellan makterna i regionen under medling av den enda hegemoniska supermakten. Detta begrepp om ”balans” härstammar från den europeiska maktbalansen från 1800-talet fram till första världskriget, där den imperialistiska supermakten England fungerade som medlare.

Folkrörelsen Peru

Mars 2026

Artikel 3: Den amerikanska imperialismens anfallskrig mot Iran

AKTUELL SITUATION: ANMÄRKNINGAR OM DEN GLOBALA KRISEN (43. Den amerikanska imperialismens anfallskrig mot Iran)

1. INLEDNING

Vad visar den internationella situationen för oss?

Den internationella frågan, vars mest brännande punkt är den amerikanska imperialismens anfallskrig mot Iran, som bedriver sitt nationella motståndskrig, leder oss till den enda hegemoniska supermakten för tillfället, som fortfarande är det. Den är världsfolkens huvudfiende och måste därför fördömas och måste därav särskiljas. Dessutom finns det flera grundläggande fiender, imperialistiska makter som Ryssland, Kina, Japan, Tyskland, Frankrike, England etc.

Sammanfattningsvis finns det en huvudfiende och flera grundläggande fiender. Och mittemot supermakten och de imperialistiska makterna i sammansvärjning och tvist, den första och andra världen, står de förtryckta nationerna: den tredje världen.

Den första världen har genomgått en omdefiniering sedan 1991, med revisionismens bankrutt och Sovjetunionens upplösning. Vid den tidpunkten konstaterades också att USA, i sin långa nedbrytningsprocess, precis som alla imperier i det förflutna, befann sig i allvarliga problem och därför, precis som idag, fortsätter med en politik baserad på militär makt, medan det finns andra som är starkare och mer aggressiva och förbereder sig för anfall.

Således kämpar supermakten och de andra imperialistiska makterna om världsherraväldet; allt mäktigare makter vill tränga undan supermakten, men den har inte upphört att vara supermakt, de fortsätter att vara det.

Så sammanfattar vi den internationella politiska situationen med fokus på dess mest brännande punkt i Persiska viken (i det utvidgade mellanöstern). Vi måste studera fakta, analysera dem noggrant; och göra det utifrån en fråga: vilka konsekvenser och problem ger de upphov till?

Den första och huvudsakliga motsättningen, mellan förtryckta nationer å ena sidan, och supermakter och imperialistiska makter å andra sidan, löses genom demokratisk revolution, vilket KRÄVER FOLKKRIG.

Den andra motsättningen, mellan proletariatet och bourgeoisin, löses genom socialistisk revolution och, i ett senare perspektiv och under olika perioder, genom proletära kulturrevolutioner; även där är problemet att genomföra dem genom FOLKKRIG.

Den tredje motsättningen är interimperialistisk och uttrycks på tre nivåer: supermakterna sinsemellan (USA – UNDER OMDEFINITION), som inte kan utvecklas på annat vis än sammansvärjning och tvist. Supermakter och imperialistiska makter samt mellan de imperialistiska makterna själva, eftersom imperialismen inte är enhetlig, PKP talar inte om block, det finns ingen ultraimperialism, eftersom det är kautskyism (ren högerpolitik). Dessa interimperialistiska motsättningar utspelar sig på tre sätt: imperialistiska anfallskrig, strider mellan imperialistiska makter och i ett imperialistiskt världskrig, för den globala uppdelningen.

Hela detta fenomen leder oundvikligen till FOLKKRIGET, som är dess svar. VÄRLDSFOLKKRIGET uppfattas av PKP som den stora processen för de förtryckta nationerna, de förtryckta folken, ledda av kommunistiska partier, som genom vågor och olika krig, vare sig det är i avgränsade områden, regioner eller till och med globalt, kommer att mogna till ett VÄRLDSFOLKKRIG som svar på det imperialistiska kontrarevolutionära kriget. PCP ser inte det VÄRLDSFOLKKRIGET som ett krig som utkämpas samtidigt överallt; det vore bra, men så ser inte verkligheten ut, och det kommer att nås i framtiden (Lenin: Proletariatets oändliga järnlegioner).

Först då, med VÄRLDSFOLKKRIGET, kommer vi att påbörja all uppbyggnad och utveckling, i enlighet med den nivå i samhället som var och en befinner sig på, över hela världen, för att efter en lång kamp som kommer att vara hård och allt annat än lätt, gå in i kommunismen, vilket också kommer att kräva en annan revolution. Hur den revolutionen kommer att se ut överlåter vi åt framtida generationer, eftersom vi inte har någon kristallkula.

Ordförande Gonzalo varnar för att vi inte alltid kan ha blicken riktad mot det imperialistiska världskriget, om det kommer att inträffa eller inte; kriget är oundvikligt och de kommer att starta det när förutsättningarna är de rätta.

Vårt problem är folkkriget, närmare bestämt att förbereda oss för det, att omvandla dessa aggressioner eller detta interimperialistiska krig eller detta imperialistiska världskrig till ett folkkrig, eller att förbereda oss även utan imperialistiskt krig, utan direkta aggressioner från imperialismen, för att föra folkkriget och våga strida, vilket är fallet i Peru.

Vi anser inte att revolutionens problem härrör från reaktionärernas krig. Revolutionen härrör från det revolutionära kriget, från folkkriget; andra drömmer helt enkelt om hur man ska omvandla det imperialistiska världskriget till revolution. En absurd teori.

SLUTSATS: DET BÄSTA ETT PARTI KAN GÖRA FÖR VÄRLDSREVOLUTIONEN ÄR ATT UTVECKLA FOLKKRIGET.

2. NYHETER FRÅN IMPERIALISTISKA MEDIER

Som vi tidigare har sagt måste vi granska fakta, analysera dem ingående och utgå från frågan: vilka konsekvenser och problem medför de? Därför är vår inledning av stor betydelse för att kunna ta till sig det som följer. Det kan verka repetitivt, men det är nödvändigt att det är så.

Kortfattat, innan ni läser nyheterna, följande:

Den folkmordsbenägne Trump säger att ”regimskiftet har fullbordats” och att han snart kommer att avgå. Och hans uttalanden i frågan, liksom de från hans ministrar och rådgivare, varierar ständigt i ett försök att förvirra allmänheten om det huvudsakliga målet för den amerikanska imperialismen i dess nuvarande anfallskrig mot Iran. Eftersom de inte kommer att lyckas, försöker de amerikanska imperialisterna, för att rädda ansiktet, eskalera kriget eller tvinga Iran till förhandlingsbordet, med hjälp av det socialimperialistiska Kina och dess lakejer i Pakistan, Turkiet etc. Men en eskalering av kriget genom markoperationer innebär allvarliga faror för imperialismen och världsekonomin. Det har inte förekommit något ”medborgaruppror mot regimen”. De kurdiska legosoldaternas marsch från Erbil möter motstånd från Erdogan, som har förklarat att användningen av kurdiska legosoldater är en röd linje för hans stöd till USA. Turkiet är en NATO-partner. Amerikanerna har ingen utväg; de sitter i kläm.

Precis som med alla sina tidigare misslyckanden börjar de amerikanska imperialisterna med att fira sin inledande seger och slutar med att beklaga sitt misslyckande, precis som Bushs ”Mission accomplished” (Irak, 2003), följt av en fastkörning och ett misslyckande.

Den andra nyheten eller rapporten som vi tar med från det imperialistiska Hudson Institute slutar så här:

”I slutändan är den avgörande utmaningen vid erövringen av någon av öarna en fråga om hållbarhet. Att erövra mark är genomförbart, men att behålla den är svårare. Kontinuerlig återförsörjning, medicinsk evakuering samt insatser för luft- och missilförsvar skulle belasta USA:s kapacitet, samtidigt som amerikanska baser i regionen skulle förbli sårbara för iranska attacker. Spridda iranska operationer, inklusive decentraliserade missil- och drönarenheter, skulle göra det möjligt för Teheran att utöva ihållande, mångriktat tryck på alla motståndsstyrkor.

Men så länge Iran behåller kontrollen över Hormuzsundet behåller landet det strategiska övertaget som krävs för att förhindra ett geopolitiskt nederlag. Washingtons väg till seger går genom sundet, i en eller annan form.”

2.1 19 mars 2026 | Av Matthew Olay, Pentagon News |

Under en presskonferens i Pentagon idag om Operation Epic Fury sade krigsminister Pete Hegseth att den aktuella konflikten med Iran skiljer sig från de långa krigen i Irak och Afghanistan.

Krigsminister Pete Hegseth gestikulerar medan han talar från ett talarstativ till en sittande publik.

”[Vissa människor] vill att ni [det amerikanska folket] ska tro, bara 19 dagar in i denna konflikt, att vi på något sätt är på väg mot en ändlös avgrund, eller ett ’evigt krig’, eller ett träsk. Inget kunde vara längre från sanningen”, sade Hegseth.

”Lyssna på mig, en av hundratusentals som kämpade i Irak och Afghanistan, som såg tidigare [administrationer] slösa bort USA:s trovärdighet – det här är inte de krigen”, fortsatte han.

Ministern fortsatte med att säga att den nuvarande kampanjen i Iran är laserfokuserad och beslutsam, och att USA:s mål att förstöra Irans missiler och missilramper, utplåna landets flotta och säkerställa att Iran aldrig får ett kärnvapen förblir oförändrade.

Som bevis på de framsteg som gjorts under de senaste tre veckorna sade Hegseth att alla iranska ballistiska missil- och engångsdrönarattacker har minskat med 90 % sedan stridsoperationerna inleddes den 28 februari.

(…)

Under briefingen hyllade både Hegseth och Caine (ordförande för Joint Chiefs of Staff) de amerikanska flygare som omkom i en krasch med ett KC-135 Stratotanker-flygplan i Irak den 12 mars.

Båda ledarna befann sig igår på Dover Air Force Base i Delaware för att ta emot de sex omkomna soldaternas kvarlevor.

Hegseth sade att den överväldigande känslan som han och Caine fick från de omkomnas anhöriga var att insatsen i Iran måste fullföljas för att hedra det yttersta offer som dessa flygare gjorde.

”Mitt svar, liksom [president Donald J. Trumps], var enkelt: Självklart ska vi fullfölja detta. Vi ska hedra deras offer. Deras offer [stärker] bara vårt engagemang”, sade Hegseth.

2.2 30 mars 2026 Hudson Institute

En granskning av USA:s militära alternativ för ön Kharg och Hormuzsundet

Can Kasapoglu, Hudson Institute

I samband med att amerikanska styrkor ombord på USS Tripoli anländer till Mellanöstern analyserar Can Kasapoglu, seniorforskare vid Hudson Institute, Washingtons alternativ för att slå till mot Irans nätverk av strategiska öar i Persiska viken, däribland Teherans viktigaste exportknutpunkt, ön Kharg.

Det militära och geopolitiska perspektivet på Irans nätverk av öar som används för att utöva påtryckningar

Den pågående amerikansk-israeliska kampanjen mot Iran har varit operativt effektiv när det gäller att försvaga den islamiska republikens destruktiva militära kapacitet. Ändå kommer Washington att ha svårt att tvinga Irans Islamiska revolutionsgarde (IRGC) att dra sig tillbaka så länge Teheran behåller förmågan att störa den sjöfartsrelaterade ekonomiska verksamheten genom Hormuzsundet.

Sundet, som fortfarande är utsatt för iranska hot, förblir den centrala sårbarheten i den globala ekonomin. Före Operation Epic Fury passerade en betydande andel av den globala sjöfarten genom denna smala sjöfartskorridor – inklusive ungefär en fjärdedel av den globala sjöhandeln, en femtedel av världens oljetillförsel, en femtedel av världens flytande naturgas (LNG) och ett brett spektrum av andra kritiska varor såsom gödningsmedel. Denna koncentration av sjöfarten längs förutsägbara sjövägar har skapat en strukturell sårbarhet: en störande och fientlig aktör med fortsatt tillgång till sundet kan åstadkomma oproportionerliga effekter på global skala. Irans militära och strategiska tillvägagångssätt i den aktuella konflikten vilar helt och hållet på denna hårda geopolitiska verklighet.

I alla potentiella försök att störa Irans kontroll över sundet spelar ön Kharg en stor roll. Ön ligger djupt inne i Persiska viken, cirka 16 mil utanför Irans kust och ungefär 400 mil nordväst om Hormuzsundet, och har en yta på endast cirka 8 kvadratmil. Trots sin ringa storlek fungerar Kharg som den primära knutpunkten för Irans oljeexport och utgör ett ekonomiskt tyngdpunkt som understöder IRGC:s maktmedel.

Varje seriöst försök att bryta Irans inflytande över de globala energiflödena måste ta itu med det bredare nätverket av iranskstyrda öar i viken snarare än att fokusera på en enda knutpunkt. Ön Qeshm, som ligger närmare inloppet till sundet, utökar Irans övervakningsräckvidd och stöder marina drönaroperationer samt täckning med sjömålsrobotar. Öarna Abu Musa, Larak, Greater Tunb och Lesser Tunb ligger på båda sidor om sundets inlopp och ger Teheran ytterligare räckvidd längs denna känsliga maritima korridor. Tillsammans gör dessa positioner det möjligt för Iran att upprätthålla kontinuerlig övervakning, placera ut missilsystem och genomföra avskärmningsinsatser mot passerande fartyg.

Redan medan amerikanska marinsoldater var på väg till Persiska viken ombord på USS Tripoli, höll Washington på att forma stridsområdet och skapa förutsättningar för inledningsfasen av en potentiell kampanj. Amerikanska attacker har riktats mot värdefull iransk militär försvarsinfrastruktur på öar utanför kusten. Dessutom har US Central Command (CENTCOM) meddelat att amiral Ali Reza Tangsiri, befälhavare för IRGC:s flotta, har dödats. Även om avhuvningsattacker har inneboende begränsningar kan Tangsiris död ha en skadlig inverkan på Irans försvarsplaner för öarna.

En samordnad kampanj mot flera iranska positioner skulle kunna förändra krigets geometri ytterligare genom att begränsa Irans operativa utrymme och försvåra landets förmåga att upprätthålla pressen till sjöss. Att erövra och behålla Khargön under en längre period skulle till och med kunna fungera som en katalysator för inre politisk instabilitet eller regimskifte inom Islamiska republiken.

Men erövringen av territorium, vare sig det är på det iranska fastlandet eller på dess öar, skulle bara vara ett första steg. Att behålla det området mitt i ihållande missil- och drönarsalvor och en störtflod av asymmetriska hot skulle sannolikt kräva en långvarig kampanj. Utan robust styrkeskydd, flerskiktade luft- och missilförsvar, kapacitet att bekämpa drönare och kontinuerliga återförsörjningsoperationer skulle eventuella initiala vinster snabbt kunna urholkas, vilket skulle lämna de amerikanska styrkorna farligt utsatta.

Den militära uppbyggnaden

USS Tripoli anlände till Mellanöstern den 27 mars med tusentals marinsoldater från 31:a marinkårsexpeditionsenheten (MEU) ombord. Denna styrka är konfigurerad för snabba insatser i kustnära miljöer och utformad för insatser, operationer med begränsade mål och krishantering.

Tripolis utformning avgör hur det sannolikt kommer att användas. Fartyget är utformat utan välldäck, ett val som maximerar dess marina flygkapacitet och gör det möjligt att fungera som en plattform med hög densitet för F-35B-flygplan. Som ett resultat fungerar fartyget som ett lätt hangarfartyg, där man prioriterar utflygningar och ihållande lufttryck framför insatskapacitet på ytan.

USS Boxer, ett amfibiskt angreppsfartyg av Wasp-klassen som ingår i 11:e MEU, har också lämnat San Diego med kurs mot Mellanöstern. De två formationerna verkar röra sig mot regionen i olika etapper.

En MEU utgör en modulär, multidomänstyrka utformad för snabba stridsoperationer. I en framskjuten konfiguration kan de ombordvarande F-35B Lightning II-flygplanen utvidga styrkans räckvidd inåt landet samtidigt som de stöder den sjömilitära kontrollen, inklusive insatser mot snabba attackfartyg. Attackhelikoptrar kan ge kontinuerlig täckning i kustområden, vilket förstärker avskärmningen och det nära skyddet. I en anfallsposition kan en MEU sätta in marinsoldater över långa avstånd med hjälp av MV-22 Osprey- och CH-53E Super Stallion-plattformar, vilket möjliggör distribuerade insatsalternativ bortom den omedelbara kusten.

Denna sjömilitära position utvecklas parallellt med tecken på att landstyrkorna är redo. Enheter kopplade till snabbinsatsformationer, inklusive avdelningar från 82:a luftburna divisionen, har i öppna källor beskrivits som en del av en bredare beredskapsposition i regionen. Sammantaget förstärker dessa utvecklingar uppfattningen att Washington positionerar skalbara och insatsbara styrkor i Persiska viken för krishantering snarare än förbereder sig för ett omedelbart storskaligt krig. Dessa rörelser utökar utbudet av alternativ som står till förfogande för amerikanska planerare.

Ett farligt hotbild för flottan

Hittills har CENTCOM:s ihållande kampanj hämmat Irans marina, missil- och drönarkapacitet, vilket har försämrat Teherans förmåga att massera eld och samordna effekter i stor skala. Ändå kvarstår allvarliga kvarvarande hot från Islamiska republiken. Även i ett försvagat tillstånd fortsätter Irans skiktade försvarsarkitektur – minor, missiler och drönare – att utgöra reella operativa risker för alla styrkor som opererar i Persiska viken.

Sjöminor är lätta att sätta ut och mycket effektiva i de trånga infarterna till Hormuzsundet som amfibiska enheter måste passera, och utgör det billigaste sättet att hota en rörlig amfibisk styrka. Islamiska republiken har en mängd olika sådana minor i sina lager. Även om ingen av dem är toppmodern är de fortfarande farliga.

Miner behöver inte vinna striden för att vara effektiva – de behöver bara komplicera motståndarens insatser tillräckligt för att avskräcka från handling. Denna princip har visats upprepade gånger i modern krigföring. Under Koreakriget fördröjde täta minfält de amerikanska amfibieoperationerna vid Wonsan 1950 och berövade landstigningen dess operativa värde. Efter den operationen identifierade den amerikanske amiralen Allan E. Smith den oproportionerliga inverkan som minor kan ha med sin karakteristiska bitterhet: ”Vi har förlorat kontrollen över haven till en nation utan flotta, som använder ett vapen från tiden före första världskriget, utlagt av fartyg som användes vid Kristi födelse.”

Utöver sjöminor utgör Irans sjömålsrobotar (ASCM) och sjömålsballistiska missiler (ASBM) allvarliga hot i operationsområdet. Satellitbilder tyder på att Iran har installerat en betydande del av sin ASCM-kapacitet i underjordiska avfyrningspositioner på ön Qeshm.

Islamiska republikens ASCM-bas har länge visat tecken på kinesiskt DNA. Quds-styrkan, en gren av IRGC som specialiserar sig på okonventionell krigföring och subversiva militära underrättelseoperationer, har överfört vissa av dessa system till Irans ombud i regionen, däribland huthierna i Jemen och Hizbollah i Libanon. År 2006 lyckades Hizbollah träffa ett fartyg i den israeliska flottan, INS Hanit, med en Noor-missil, en variant av den kinesiska C-802 ASCM.

Även om iranska kryssningsmissiler mot fartyg historiskt sett har varit begränsade till subsoniska kategorier, tyder expertbedömningar på att IRGC nyligen har utforskat supersoniska alternativ, inklusive varianter utrustade med ramjet-kraftpaket – luftandande framdrivningssystem som komprimerar inkommande luft med hög hastighet före förbränning. Ännu mer oroande är rapporter som tyder på att Kina kan ha överfört YJ-12-supersoniska kryssningsmissiler mot fartyg till Iran innan Operation Epic Fury inleddes. Även om ingen öppen källinformation bekräftar att iranska styrkor hittills har använt sådana vapen, skulle detta innebära ett verkligt kapacitetslyft för Teheran.

Skeppsmissiler är dock endast effektiva i kombination med de dödskedjor som möjliggör dem. År 2025 anklagade det amerikanska utrikesdepartementet offentligt kinesiska satellitföretag för att förse huthierna med måldata. Dessutom tyder pågående övervakning på att IRGC länge har sökt tillgång till dataflöden av militär kvalitet från företag med kopplingar till Kinas kommunistiska parti (KKP).

Dessutom har rapporter om att Ryssland har försett Teheran med måldata för att stödja dess operationer mot amerikanska styrkor redan hamnat på förstasidorna. I vilket potentiellt scenario för en marin attack som helst vore det naivt att anta att Kina och Ryssland skulle förbli passiva eller vägra att förse Teheran med användbar underrättelseinformation i realtid.

ASBM-missiler utgör en ytterligare utmaning för de amerikanska styrkorna vid varje försök att erövra ön Kharg. Till skillnad från avancerade ASCM-missiler flyger ballistiska missiler inte tätt över havsytan eller manövrerar i någon större utsträckning. Istället förlitar de sig på hastighet. Vissa lämnar atmosfären och återinträder i den på en brant slutfasbana, vilket förkortar reaktionstiden och gör att de träffar målet med extrem hastighet.

Fönstren för att avvärja sådana projektiler är smala, och effekterna av ASBM-stridsspetsar är därefter allvarliga. Men fysiken är ett tveeggat svärd. Fartyg är till sin natur rörliga mål, och en ballistisk missil som saknar sensorsystem i slutfasen eller realtidsuppdateringar kan lätt missa ett manövrerande fartyg.

Återigen är den avgörande variabeln i sådana operationer ”kill chain”, en systematisk, sekventiell process för att identifiera, spåra, sikta in, angripa och förstöra en fiende. Kontinuerlig drönartäckning i kombination med disciplinerad signalunderrättelse kan omvandla hastighet till precision. I trånga vatten kan volym åstadkomma vad oprecisa vapen inte kan. En samordnad salva som kombinerar ASBM:er med loitering ammunition och ASCM:er ökar sannolikheten för en framgångsrik attack och belastar försvarsmagasinen.

Irans nätverk av ombud har visat en vilja att använda ASBM:er. År 2023 avfyrade huthierna ASBM:er mot fartyget Maersk Hangzhou. De amerikanska marindestroyerna USS Gravely och USS Laboon avlyssnade de inkommande missilerna, varefter striden övergick till närstrid. Houthibåtar närmade sig handelsfartyget på några meters avstånd, vilket fick amerikanska marinhelikoptrar att gå till motattack, förstöra flera plattformar och döda tio fiendekrigare.

År 2024 attackerade huthierna även det grekägda bulkfartyget Zografia. Öppna källor tyder på att det vapen som den iranska ombudsgruppen använde var en ASBM – troligen en Khalij Fars, den sjömålsanpassade varianten av kortdistansmissilen Fateh-110.

Slutligen förfogar Iran över marina drönare, eller obemannade ytfartyg (USV). Dessa robotplattformar har träffat och förstört handelsfartyg under Operation Epic Fury och har också utgjort en viktig del av huthiernas kampanj i Röda havet. Visuella bevis tyder på att Iran har placerat ut marindroner i underjordiska anläggningar längs sina kustområden och öar. Öppna källors bedömningar av stridsskador visar att upprepade attacker mot dessa förstärkta underjordiska ASCM- och USV-anläggningar inte har lyckats förstöra dem helt, delvis på grund av begränsad penetration in i den centrala arkitekturen som skyddar dessa installationer.

Alternativ för luftangrepp och troliga operationskoncept

För närvarande överväger Pentagon att sända upp till 10 000 ytterligare markstyrkor till Mellanöstern. Ett sådant steg skulle utvidga utbudet av militära alternativ som står till förfogande för USA:s president Donald Trump. Under tiden tyder spårning från öppna källor på att strategiska amerikanska drönare har genomfört frekventa övervakningsflygningar över ön Kharg.

Även om Irans kustöar erbjuder lämpliga stränder för amfibiska landstigningar, skulle amerikanska styrkor sannolikt kunna sätta in marinsoldater mer effektivt via luften. I en eventuell operation riktad mot Kharg eller Irans andra öar skulle amerikanska styrkor sannolikt närma sig på låg höjd med hjälp av tiltrotorflygplan som MV-22, marinkårens variant av V-22 Osprey. Enheter från 82:a luftburna divisionen och utvalda specialstyrkor skulle sannolikt delta i dessa räder.

Det är nästan säkert att en sådan kampanj skulle föregås eller åtföljas av en chockåtgärd i strategisk skala någon annanstans i Iran – kanske inklusive en massiv attack mot landets elnät som skulle kunna orsaka omfattande strömavbrott. Dessutom, även om attacker riktade mot högsta befälet inte skulle lamslå IRGC, skulle attacker riktade mot sektorkommandörer i Hormuzområdet och högt uppsatta ledare inom Teherans flotta kunna öppna ett fönster för amerikanska styrkor att slå till mot Kharg.

Även om amerikanska attacker i stor utsträckning har försvagat Irans strategiska luftförsvarsnätverk, förblir resterande delar av Teherans asymmetriska system aktiva och skulle kunna slå till med kort varsel. Avancerade bärbara luftförsvarssystem (MANPADS) skulle fortsätta att utgöra ett bestående hot mot lågflygande flygplan, medan mer okonventionella system – såsom den cirkulerande ”luftförsvarsdrönaren” 358 – tillför ytterligare ett lager av oförutsägbarhet till alla amerikanska luftangrepp.

Sammantaget skulle dessa hot komplicera amerikanska luftangreppsoperationer, särskilt under de mest sårbara faserna av insats och återförsörjning. Noterbart är att Iran i slutet av 2025 officiellt hade vidtagit åtgärder för att förvärva ryska Verba-MANPADS av högsta klass, system som kan utgöra allvarliga risker för luftangreppsplattformar som opererar på låg höjd.

Väl på marken skulle alla formationer för våldsamt intrång sprida sig för att säkra kritisk infrastruktur på ön Kharg eller andra målområden. Detta drag skulle tvinga enheter från Revolutionsgardet att göra ett svårt val: att slå till mot Irans egen viktiga ekonomiska infrastruktur för att driva bort de invaderande styrkorna, eller att avstå från att skjuta och riskera att förlora kontrollen över regimens viktigaste exportknutpunkter.

Om en expeditionsstyrka lyckas genomföra en våldsam landstigning på Kharg och säkra öns exportinfrastruktur, kommer insatsen att övergå från erövring till konsolidering. Huvuduppgiften i denna fas skulle vara att behålla kontrollen över ön och förbereda den för efterföljande styrkor. I detta arbete skulle man prioritera styrkornas säkerhet under ihållande iransk beskjutning. I det skedet skulle IRGC sannolikt inleda en flerlagrig eldgivning, inklusive drönare och ballistiska missiler, för att försvaga USA:s fotfäste på ön.

IRGC skulle då kunna försöka övergå till irreguljära operationer i markstriden och använda invånare och oljearbetare som mänskliga sköldar. Nyligen genomförda operationer i Irak har visat på denna strategi, där iranska paramilitära grupper där använder drönare med förstapersonsvy (FPV), vilket speglar en viktig trend i kriget mellan Ryssland och Ukraina. Ett liknande användningskoncept (CONEMPS) bör förväntas i Revolutionsgardets insatser för att försvara ön, tillsammans med användningen av taktiska vapen såsom pansarvärnsrobotar (ATGM) som kan ge asymmetriska effekter.

Upprätthållande under beskjutning: Från erövring till sårbarhet

Om de amerikanska styrkorna lyckas erövra Khargön eller andra liknande mål, skulle deras operation övergå till upprätthållandefasen. Under denna period skulle tre iranska kapaciteter kunna hota amerikanska marinsoldater och luftburna trupper.

Den första är Irans tillgång till kortdistansballistiska missiler: vägburna, fastbränslebaserade och relativt precisa Fateh-110-derivat, inklusive Fateh-313, Zulfiqar och andra varianter som är optimerade för att slå till mot fasta positioner, logistikcentrum och flygfält med minimal förvarning. Iran besitter också en sjömålsvariant av denna ballistiska missilfamilj, en kapacitet som inte bör underskattas.

Det andra hotet kommer från Irans Shahed-familj av drönare. Rysk stridserfarenhet i Ukraina har visat hur dessa vapen kan vara effektiva som expanderbara anfallssystem. Den pågående rysk-iranska anpassningen av Shahed-drönare pekar sannolikt på framväxten av varianter som kan bära utökade nyttolaster, inklusive tyngre och termobariska stridsspetsar, inom innovativa operationskoncept (CONOPS).

För det tredje kan amerikanska styrkor som försöker hålla Irans kustnära öar hotas av tunga ballistiska missilstridsspetsar utrustade med subammunition. Dessa vapen är utformade för mättnad snarare än precision. I ett ö-stridsområde skulle dessa system kunna täcka kritiska områden, belasta det amerikanska marinens luftförsvar och försämra det operativa tempot.

Mot dessa hot förblir energiinfrastrukturen på Irans öar både det viktigaste målet och den mest akuta sårbarheten. Varje iransk attack mot denna infrastruktur på ön Kharg skulle inte bara forma den taktiska striden lokalt, utan också ge omedelbara chockvågor på de globala energimarknaderna.

Tillträde under beskjutning: Vägar och strategiska avvägningar i Hormuzsundet

Varje operation riktad mot Irans oljeinfrastruktur på öarna skulle inledas med en förberedande fas – cyber- och elektronisk krigföring för att störa sensorer och nätverk, följt av precisionsanfall för att försämra luftförsvaret och isolera målet. Utan dessa förberedelser skulle amerikanska styrkor gå in i ett omstridd stridsområde med hög exponering. Varje amerikansk kampanj i regionen skulle sannolikt koncentreras på två avgörande öar: Kharg och Qeshm.

Kharg är Irans ekonomiska tyngdpunkt. Att erövra ön skulle sätta Teherans oljeexport under direkt press, vilket skulle skapa påtryckningsmedel snarare än territoriella vinster. Strategin för att erövra Kharg skulle sannolikt bygga på vertikal insats från regionala baser, vilket minimerar exponeringen för stora amfibiska plattformar i Hormuzsundet.

Den potentiella vinsten med att erövra Kharg är betydande, men det är också risken för eskalering. Även om amerikanska styrkor skulle säkra ön, skulle IRGC behålla förmågan att hämnas över hela Persiska viken genom att slå till mot regionens energi-, avsaltnings- och civila infrastruktur. Detta skulle kunna utvidga konflikten till ett bredare ekonomiskt krig.

Qeshm, däremot, är IRGC:s främsta centrum för försvarsåtgärder. Den utgör grunden för Irans förmåga att hota sjöfarten med missiler, drönare, minor och snabba attackfartyg, med stöd av förstärkt och ofta underjordisk infrastruktur. Att inta Qeshm är också sannolikt den svårare striden. Öns storlek, terräng och närhet till fastlandet gynnar försvararen. Iranska förstärkningsinsatser där skulle sannolikt vara kontinuerliga. Även om Qeshm erövrades skulle det innebära en tung börda för en relativt begränsad strategisk avkastning.

I slutändan är den avgörande utmaningen vid erövringen av någon av öarna försörjningen. Att erövra mark är genomförbart, men att behålla den är svårare. Kontinuerlig återförsörjning, medicinsk evakuering samt luft- och missilförsvar skulle belasta USA:s kapacitet, samtidigt som amerikanska baser i regionen skulle förbli sårbara för iranska attacker.

Genom utspridda iranska operationer, däribland decentraliserade missil- och drönarenheter, skulle Teheran kunna utöva ett ihållande tryck från flera håll på alla motståndsstyrkor.

Så länge Iran behåller kontrollen över Hormuzsundet har landet dock kvar det strategiska övertag som krävs för att förhindra ett geopolitiskt nederlag. Washingtons väg till seger går, på ett eller annat sätt, genom sundet.

… Fortsättning följer

 

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!