Kommunisten@riseup.net!: 8 mars 2026: Aktionsrapport .-Informe de Acciones

 

| Nyheter, Rapporter

Agitatoriskt torgmöte på Rådhustorget i Gävle.

Reunión de agitación en la plaza Rådhustorget de Gävle.

En rad aktioner har rapporterats till Kommunisten angående 8 mars, arbetarkvinnornas internationella kampdag. Kamrater samlades i ett större politiskt möte för att diskutera frågan om kvinnoförtrycket idag, dess orsaker och konsekvenser idag. Man enades kraftpullt bakom parollen att krossa den patriarkala och kapitalistiska staten och lade fram en teoretisk analys av den borgerliga statens roll som arbetsköpare, kontrollorgan och repressivt centrum i förtrycket av de kvinnliga massorna i Sverige. Efter detta kunde ett antal aktioner genomföras för att mobilisera och slå mot den borgerliga staten.

 Se ha informado a Kommunisten sobre una serie de acciones con motivo del 8 de marzo, Día Internacional de la Lucha de las Mujeres Trabajadoras. Las compañeras se reunieron en un gran mitin político para debatir la opresión de las mujeres hoy, sus causas y consecuencias. Se unieron con fuerza bajo la consigna de aplastar al Estado patriarcal y capitalista y presentaron un análisis teórico del papel del estado burgués como empleador, organismo de control y centro represivo en la opresión de las masas femeninas en Suecia. Tras esto, se podrían llevar a cabo diversas acciones para movilizarse y hacer huelga contra el estado burgués.

Stortorget i Gävle.

Stortorget en Gävle. El moderno

Den moderna ”Välfärdsstaten” brännmärktes som ett fängelse för de arbetande kvinnorna. Den historiematerialistiska utvecklingen av den svenska offentliga sektorn är i högsta grad sammanflätad med utvecklingen av ett i huvudsak kvinnligt välfärdsproletariat. Med monopolets makt har staten pressat arbetarna till enorm stress och samtidigt kontrollerat de permanent lägre kvinnolönerna. Med Socialtjänsten har de dessutom tagit sig uppgiften att kontrollera modersrollen med hot om tvångsomhändertaganden av barnen.

 "Estado del Bienestar" fue tildado de cárcel para las mujeres trabajadoras. El desarrollo material histórico del sector público sueco está estrechamente vinculado al desarrollo de un proletariado del bienestar predominantemente femenino. Con el poder del monopolio, el Estado ha sometido a los trabajadores a una enorme presión y, al mismo tiempo, ha controlado los salarios permanentemente más bajos para las mujeres. Con los Servicios Sociales, también han asumido la tarea de controlar el rol de la maternidad con amenazas de cuidado forzoso de los hijos.

Sabotageaktion mot regionsledningens lokaler.

Acción de sabotaje contra las instalaciones de la dirección regional.

Kommunisterna enas bakom denna proletära linje i kvinnofrågan, att staten är ryggraden för alla ”småpatriarkers” makt – alla våldsamma män, pojkvänner och våldtäktsmän. I egenskap av arbetsköpare och kontrollorgan skapar de basen för kvinnans sociala roll, undergräver respekten för den enskilda kvinnan och alstrar löneskillnaden mellan könen. Den socialistiska revolutionen krossar den patriarkala och borgerliga staten, alla byråkrater och slavdrivare och skapar förutsättningarna för en djupgående kulturrevolution mot den gamla patriarkala ideologin.

  Los comunistas se unen en torno a esta línea proletaria sobre la cuestión de la mujer: el Estado es la columna vertebral del poder de todos los "pequeños patriarcas": hombres violentos, novios y violadores. Como empleadores y organismos de control, sientan las bases del rol social de la mujer, socavan el respeto a la mujer individual y generan la brecha salarial entre los sexos. La revolución socialista aplasta el Estado patriarcal y burgués, a todos los burócratas y esclavistas, y crea las condiciones para una profunda revolución cultural contra la vieja ideología patriarcal.

Affischering.

Póster. 

Dagen ses som en politisk seger för den röda linjen i kvinnorörelsen och understryker maoisternas historiska löfte att vinna en verklig och konkret jämlikhet mellan könen genom revolution. Kamraterna stärks i sitt arbete för att mobilisera kvinnor under maoismens fana och bygga upp kvinnliga ledare på alla nivåer.

Torgmötet agiterade för arbetarkvinnornas deltagande i sin egen frigörelse:

”Därför kamrater, kämpar vi för befrielsen från denna stat och detta system. Vi kämpar för att bygga upp ett samhälle där det inte spelar någon roll om du är man eller kvinna. Där alla är en del av samma revolutionära klass och kämpar sida vid sida i samma folkkrig. Kamrat Anuradha Ghandy sa i en intervju om den revolutionära kivnnorörelsen i Indien att: ’Folkkriget har krossat all tvekan bland kvinnorna.’ Alla kvinnor, höj era röster, våga ta din plats och var med i den revolutionära kampen för vår frihet!”

Länge leve den internationella kommunistiska rörelsens kvinnliga kombattanter!

Krossa den patriarkala och kapitalistiska staten!

  El día se considera una victoria política para la línea roja del movimiento de mujeres y subraya la promesa histórica de los maoístas de lograr una igualdad de género real y concreta mediante la revolución. Las camaradas se ven fortalecidas en su labor de movilizar a las mujeres bajo la bandera del maoísmo y formar mujeres líderes en todos los niveles. 

 La asamblea en la plaza promovió la participación de las mujeres trabajadoras en su propia liberación:

 "Por lo tanto, camaradas, luchamos por la liberación de este Estado y este sistema. Luchamos por construir una sociedad donde no importe si eres hombre o mujer. Donde todas formen parte de la misma clase revolucionaria y luchen codo con codo en la misma guerra popular. La camarada Anuradha Gandhi dijo en una entrevista sobre el movimiento revolucionario de mujeres en la India: 'La guerra popular ha despejado todas las dudas entre las mujeres'. ¡Todas las mujeres, alcen la voz, atrévanse a tomar su lugar y únanse a la lucha revolucionaria por nuestra libertad!" 

 ¡Vivan las combatientes del movimiento comunista internacional! 

 ¡Aplastar al estado patriarcal y capitalista!

 

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!

Kommunisten@riseup.net!: EL ESTADO Y LA EMANCIPACIÓN DE LA MUJER|

| Asociación Comunista, Declaraciones

 

 

EL ESTADO Y LA EMANCIPACIÓN DE LA MUJER

8 marzo 2026

"El marxismo aborda la cuestión de la mujer en relación con la propiedad, la familia y el Estado porque las condiciones y el papel histórico de la mujer siempre han estado íntimamente ligados a estos tres factores".

 - El Partido Comunista del Perú, el marxismo, Mariátegui y el Movimiento de Mujeres, 1973. 

         "En su oposición al matrimonio religioso, legal y sagrado, las feministas luchan contra un fetiche. Las   mujeres proletarias, en cambio, están en guerra contra los factores que subyacen a la forma moderna del matrimonio y de la familia. En su esfuerzo por cambiar fundamentalmente las condiciones de vida, se han dado cuenta de que también están ayudando a cambiar las relaciones entre los sexos. Aquí radica la principal diferencia entre el enfoque burgués y el proletario ante el complicado problema de la familia." 

   - Alexandra Kollontaj, Los fundamentos sociales de la cuestión de la mujer, 1909.

       "El poder político de los terratenientes es la columna vertebral de todos los demás sistemas de dominio. Cuando es derrocado, el poder del clan, el poder religioso y el poder del marido comienzan a flaquear". 

   - Mao Zedong, Informe sobre un estudio del movimiento campesino en Hunan, 1927.

 

1. Introducción: El Estado burgués es la columna vertebral del patriarcado.

La gran mayoría de las mujeres en Suecia forman parte del proletariado, la clase trabajadora sin propiedades. Al mismo tiempo, se diferencian en cierta medida de los trabajadores varones. Se enfrenta a una clara opresión de género en los hogares, las calles y el lugar de trabajo. Llamamos patriarcal a la suma de estas formas de opresión. El poder especial sobre las mujeres tiene su origen en las primeras propiedades primitivas, cuando las granjas de las aldeas comenzaron a producir en abundancia para el trueque y la acumulación. Surgió la necesidad de familias claras y legales para asegurar la propiedad de la nueva propiedad, gestionar la división del trabajo en la finca y dirigir la herencia de la finca a la siguiente generación. A las mujeres se les dio un papel subordinado en este proceso. Engels llama a esto "la derrota original de la mujer". La familia como aparato –vinculado a la propiedad– ha pasado luego de época en época. Se ha transformado en la misma medida que han cambiado las formas de propiedad (agricultura de esclavos, granjas feudales, casas adosadas, fábricas capitalistas, etc.), pero siempre ha encontrado su papel. La familia, el patriarca y la mujer han sido salvados aún más por los nuevos amos, que han dispuesto la superestructura para servir a su particular forma de explotación.

Que la familia nuclear surja como una célula de la sociedad no es natural. Surge como institución, se defiende y se transforma de acuerdo con las necesidades políticas de la clase dominante. Formulan sus leyes, sus ciudades, su propaganda y educación para reproducir constantemente la familia como aparato adecuado. El centro armado y de decisión de esta reproducción es el Estado. Contra esta columna vertebral puede cada pequeño y patético patriarca de la casa, cada violador, cada sacerdote, etc., apoyar su poder sobre la mujer individual. Sin la participación del Estado en el sistema patriarcal en su conjunto, la familia, la iglesia, el jefe, etc. rápidamente se desmoronan, o en todo caso "se tambalean", como escribe Mao en la cita anterior. El gobierno político de la burguesía sueca es la columna vertebral de todos los demás sistemas de dominación.

En este texto se analizará la función del Estado sueco en la opresión de las mujeres. Comenzamos a principios del siglo XX, cuando el capitalismo industrial comenzó a establecerse en serio. El rostro político, social y cultural de Suecia experimentó profundos cambios basados ​​en la nueva economía, incluida la familia. Durante los años 20 y 30, las viejas normas y patrones se habían vuelto obsoletos y era necesario construir nuevas relaciones burguesas. La responsabilidad de resolver esta crisis recayó naturalmente en el Estado burgués. La facción socialdemócrata de la burocracia estatal podría proporcionar las respuestas correctas y liderar la necesaria reestructuración de los roles de género y la familia.

2. Crisis de la cuestión demográfica 1934: El Estado y la reproducción del trabajo.

El método de producción agrícola dio paso a principios de siglo a las industrias en ascenso. Processen framtvingade omförflyttningar av arbetskraften. Las antiguas aldeas fueron desarraigadas y los trabajadores fueron atraídos a las nuevas fábricas. La oposición moderna entre capital y trabajo tomó forma definitiva en las ciudades suecas. La población urbana aumentó de aproximadamente 1,4 a 3 millones entre los años 1900 y 1930. Los hogares antiguos y más autosuficientes fueron reemplazados por ciudades industriales superpobladas y sometidas a la ley capitalista de empobrecimiento de los trabajadores. Los salarios se redujeron a un mínimo absoluto de subsistencia para que la familia trabajadora pudiera sobrevivir. Para mantener el hogar, se requería cada vez más que la mujer aceptara un trabajo remunerado junto al hombre. Esto generó una grave contradicción entre el trabajo reproductivo de la mujer (tareas domésticas, cocina, cuidado y crianza de los hijos) y su participación en la producción. La familia individual simplemente no podía permitirse el lujo de reproducirse como antes. El indice de naacimientos se paraliza.

La socialdemocracia reformista, que se alimentaba de la contradicción cada vez más crítica entre la vida del trabajador y la búsqueda desregulada de ganancias del capital, vio un desarrollo peligroso durante la primera mitad del siglo XX. La explotación desenfrenada creó en parte un antagonismo de la lucha de clases (que se reflejó en el SKP y el movimiento huelguista), en parte una situación en la que la situación de vida de los trabajadores destruyó las condiciones para nuevas generaciones saludables de trabajadores. Las enfermedades, la pobreza y el trabajo remunerado de las mujeres redujeron la fuerza laboral y obligaron a las familias a optar en mayor medida por no tener hijos.

En 1934, dos destacados socialdemócratas dieron la alarma sobre la crisis demográfica. Los maridos Alva y Gunnar Myrdal escriben en su libro, que se convirtió en la declaración del programa "político social" de los socialdemócratas, que:

"Sin embargo, no es posible ocultar el hecho de que actualmente existe un conflicto fatal entre el empleo remunerado de las mujeres y su propensión a tener hijos. (...) No podemos aceptar las condiciones que ahora empujan cada vez más a las mujeres a la esterilidad para poder trabajar. (...) Porque la falta de hijos es sin lugar a dudas una cierta forma de 'adaptación' a las nuevas condiciones sociales de la familia y especialmente de las mujeres. (...) Uno se ve obligado a tratar de influir en el juego de motivos a través del trabajo de reforma política social, que se aferra lo suficientemente profundamente como para permitir una reorganización sociológica de la familia”.

Las reformas mencionadas versaban principalmente sobre "una colectivización de la crianza de los niños" y otras tareas domésticas en manos del Estado para dar a las mujeres y a las familias los medios para trabajar y reproducirse. Esto libera al ejército de reserva femenino para trabajar y asume las tareas anteriores de la familia para garantizar la supervivencia de la clase trabajadora y, por tanto, del sistema.

Esto nos lleva al corazón del Estado corporativo sueco - y del Estado burgués en general: una "confesión de que esta sociedad se ha enredado en una contradicción insoluble consigo misma, dividida en contradicciones irreconciliables, que es incapaz de resolver" (Engels), es decir, "un producto y una expresión de la irreconciliabilidad de las contradicciones de clases" (Lenin). A través de su mecanismo, el capitalismo crea sus propios sepultureros, la clase trabajadora, y hace imposibles las condiciones para su propia supervivencia. Destruye a sus trabajadores y los incita a una lucha revolucionaria intransigente. Sin embargo, con la ayuda del Estado, pueden frenar este proceso y posponer su inevitable desaparición. Esencialmente, se trata de un control reaccionario –en última instancia militar– sobre las expresiones revolucionarias. Pero como complemento necesario, el Estado asume una responsabilidad cada vez mayor en la reproducción.

"El capital es (...) completamente despiadado con la salud y la longevidad del trabajador, cuando no está obligado a tenerlo en cuenta por las medidas de la sociedad" (Marx). Esta contradicción entre los intereses individuales y a corto plazo del capital ("Quiero un beneficio máximo rápido antes del próximo ejercicio") y los intereses colectivos y a largo plazo ("Quiero condiciones para un beneficio estable en el futuro previsible") es la base de casi todas las contradicciones dentro de la gran burguesía, entre derecha e izquierda en el Riksdag, entre las empresas suecas y el Estado. El eterno debate sobre los impuestos se convierte en su expresión concentrada. El valor total creado –el producto total– se divide en tres partes flexibles: salarios para los trabajadores creadores de valor, ganancias para los capitalistas e impuestos (principalmente a través del impuesto sobre la renta, el impuesto al capital y el IVA) para el aparato estatal. Luego, el Estado divide sus gastos en partes igualmente flexibles: gastos puros como militares y de vigilancia; inversiones puras en empresas gubernamentales creadoras de valor; y los costos reproductivos de criar, nutrir y formar a la clase trabajadora.

La reproducción, que antes se financiaba íntegramente con el salario de cada familia, pasa así a ser asumida y centralizada por el Estado. En otras palabras, el salario se puede reducir por debajo del coste de trabajo.
En otras palabras, el salario puede reducirse por debajo del coste de supervivencia del trabajador porque parte de su plusvalía ya ha sido canalizada a través del Estado, que le ha comprado atención sanitaria, educación y transporte público. La estrategia hace que la reproducción sea más barata, más eficiente, más uniforme en todo el país y más predecible. 

Makarna Myrdal resume: "Es necesario llevar a cabo tal redistribución de los ingresos disponibles para que las cargas económicas directamente relacionadas con la crianza de los niños en las condiciones industriales modernas se reduzcan para las familias individuales. Esta es una formulación burda del programa, que se convierte en una conclusión dada de todo estudio positivo y profundo de nuestra cuestión demográfica. Si se quiere una formulación más idealista, se puede expresar el asunto de tal manera que toda la nación debe, en mayor medida que hasta ahora, asumir su responsabilidad común para con los niños que formarán su próxima generación”.

Los socialdemócratas se convirtieron en los héroes burgueses que podían garantizar tal aplazamiento del colapso durante la profunda crisis económica y política del capitalismo. Su estrategia política podría, entre otras cosas, (1) estabilizar la reproducción de una afluencia constante de mano de obra nueva y buena, (2) estabilizar un consumo planificado de los bienes de la industria a través de compras gubernamentales crecientes, y (3) pasivar a la clase trabajadora e incorporarla al interés "nacional" del crecimiento constante. Las mujeres desempeñaron (y desempeñan) un papel central en estas tres estrategias estatales para la supervivencia del capitalismo. A partir de los años 1930, gran parte de las masas femeninas se convirtieron en un peón en la reestructuración del Estado sueco, desde el surgimiento del Estado de bienestar y el proletariado de bienestar de millones de cabezas hasta los recortes a partir de los años 1980 en adelante. Su emancipación está así entrelazada con el aplastamiento del Estado burgués.Makarna Myrdal también destaca otra función del Estado para salvar al capitalismo de la devastadora crisis general: las crisis de sobreproducción. Las crisis cíclicas (una producción en aumento combinada con un poder adquisitivo deprimido entre las masas, donde los bienes de repente no pueden ser consumidos por los hogares y las empresas colapsan) crean desempleo, "malestar social" y mercados impredecibles. El economista burgués británico John Maynard Keynes (1883-1946) había lanzado recientemente sus propuestas para superar estas crisis capitalistas trasladando el consumo de los hogares al Estado, que mediante inversiones expansivas y expansión puede planificar su consumo y romper una crisis económica. Estos métodos formaron la base del programa económico de los socialdemócratas, especialmente en el período de posguerra, y una justificación económica para el Estado de bienestar con personal mayoritariamente femenino y el "Hogar del Pueblo":

"La principal tarea de organización económica de la nueva generación es, manteniendo la división del trabajo que aumenta la producción, posible gracias al industrialismo, hacer de la producción un hogar de necesidades sociales, donde la máxima producción sea la base para el máximo consumo y viceversa".

Por tanto, la transformación socialdemócrata de Suecia no se opone en modo alguno a los intereses a largo plazo del capital. Esto se aplica tanto a (1) la centralización de la reproducción de los hogares a las instituciones, (2) la entrada de las mujeres a la vida laboral y (3) el consumo expansivo del estado de bienestar. Al mismo tiempo, las medidas, como todas las "soluciones" por parte del capital, conducen a socavar el capitalismo como sistema y allanar el camino para el socialismo, en este caso creando un enorme colectivo interconectado de mujeres trabajadoras con un único enemigo: el propio Estado burgués. La chispa que enciende el poder revolucionario potencial de esta relación –entre el Estado patriarcal y sus aproximadamente 1.000.000 de esclavas asalariadas– prenderá fuego al capitalismo sueco.

3. El Estado burgués compra trabajo: Sobre el trabajo femenino no productivo.

Por lo tanto, hay motivos para trasladar las tareas reproductivas a instituciones estatales y, al mismo tiempo, poner a trabajar un gran ejército de reserva femenino. Con el Estado como comprador de mano de obra, el antiguo papel de la mujer como madre y esclava doméstica puede heredarse de forma controlada del mundo feudal sin perturbaciones en la composición social ni en la maternidad. En otras palabras, durante las décadas de 1930, 1940 y 1950, se crearon las condiciones para las modernas profesiones públicas femeninas. El facilitador o motor que hace realidad las condiciones es el auge económico de la posguerra. Las masas trabajadoras de mujeres construyen el llamado estado de bienestar.

El nuevo sector está basado en servicios y no es productivo. Con el primero, el marxismo quiere decir que no pretende completar o realizar (es decir, almacenar, transportar y vender) bienes. El segundo significa que la fuerza de trabajo no se compra para crear una ganancia (plusvalía) para un capitalista, sino para habilitar y servir indirectamente al sector productivo (creador de valor).

La recuperación del sector después de la Guerra Mundial se puede visualizar con algunas cifras estadísticas.

La participación de las mujeres en la fuerza laboral sigue una curva en forma de U desde mediados del siglo XIX hasta mediados del siglo XX. El gran movimiento está impulsado, como describimos anteriormente, por la sustitución de la mujer campesina por la mujer empleada públicamente. También hay un flujo significativo de mujeres hacia los sectores comerciales y de servicios en crecimiento simultáneo. Este patrón se llama curva de Goldin en honor a un economista burgués y ha sido confirmado por una investigación sueca. La curva más clara se refiere a la categoría "mujeres casadas". Las mujeres solteras en general han sido más flexibles y con frecuencia encontraron empleos en las industrias durante todo el período.

De 1920 a 1950, el número de mujeres en empleos públicos aumentó de 59.000 a 164.000 y el número de mujeres en el sector comercial de 73.000 a 196.000 (Revista Internacional del Trabajo). Luego la cifra creció al mismo ritmo hasta los años 80, después de lo cual la curva se aplanó. La misma tendencia se refleja en la proporción del gasto público en el PIB, que aumentó desde menos del 10 por ciento en los años 1990 a un máximo de alrededor del 60-70 por ciento en los años 1980 y 1990. Desde entonces, la mina se ha estancado y ha disminuido un poco.

Si tomamos a Gävleborg como ejemplo, podemos observar hoy (2024) que la mayoría de las mujeres trabajadoras están movilizadas en el sector público. De las 56.000 mujeres inscritas en el registro ocupacional de Estadísticas de Noruega, aproximadamente 34.000, o el 60 por ciento, están empleadas por el Estado. Entre ellos, las enfermeras auxiliares y los asistentes de cuidados son el grupo más numeroso (13.000), seguidos por los profesores y las niñeras (9.700). Los cuatro grandes grupos ocupacionales privados son aproximadamente del mismo tamaño (4-5000) y están formados por trabajadores industriales y de transporte, secretarias y recepcionistas, trabajadores de cocina y limpieza y trabajadores de tiendas, respectivamente.

El fuerte aumento de trabajadoras en el sector público fue respaldado por una creciente logística en forma de escuelas vocacionales, campañas y nuevas leyes sobre embarazo, licencia parental y discriminación. Se crearon nuevos compartimentos (ver más abajo). En virtud de su completo monopolio como compradores de mano de obra, podían controlar estrictamente los salarios y dirigirlos de acuerdo con los intereses económicos y políticos del Estado. Por lo tanto, los salarios han sido consistentemente más bajos que en la industria y el comercio, lo que impulsa la desigualdad total en la cuestión salarial, lo que a su vez impulsa parte de la ideología misógina que prevalece en la sociedad y en los hogares. Algunas mujeres en profesiones públicas más especializadas (médicos, enfermeras, etc.) han intentado postularse a agencias de empleo para exigir salarios de mercado, pero el Estado, que con su posición de monopolio controla casi todas las oportunidades laborales, lucha intensamente contra ellas.

4. El Estado defiende el papel de la mujer desde su disolución y lo renueva.

Como ya hemos observado, los ingenieros sociales burgueses del siglo XX estaban particularmente interesados ​​en el papel de la mujer en la sociedad. La transición del hogar a la industria como centro de producción arrojó a cientos de miles de mujeres suecas a entornos modernos, urbanos e inseguros. Las tasas de natalidad y el cuidado infantil entraron en conflicto con las nuevas condiciones capitalistas y requirieron la mano firme del Estado. La industria aún no había absorbido la fuerza laboral femenina y el desempleo entre las mujeres alcanzó su punto más alto en las décadas de 1930 y 1940, cuando sólo el 28 por ciento de las mujeres tenía empleo. La prostitución se extendió en las ciudades. "La desorganización y la inadaptación en que consiste la disolución de la antigua familia pueden curarse, pero sólo mediante profundas reformas sociopolíticas", escriben los cónyuges Myrdal. La familia como célula de consumo (es decir, célula de reproducción) y el papel del género femenino deben conservarse para la nueva era y modernizarse.

De modo que el Estado puede incorporar a las mujeres a la fuerza laboral asumiendo partes de la reproducción y creando la familia nuclear moderna con dos ingresos y 2 o 3 hijos. Las mujeres que no se consideraba que querían incorporarse al nuevo modelo de familia serían reeducadas, controladas o esterilizadas a la fuerza. Bajo nuevos conceptos como salud pública, hogar público, higiene antisocial y racial, se esconden las nuevas funciones de intervención del Estado en toda la vida social para controlar el comportamiento, la reproducción y la capacidad de trabajo de las masas. Las mujeres de clase trabajadora, que daban a luz a nuevos hijos de trabajadores y aún no se les había asignado adecuadamente su papel en la producción, fueron las más afectadas. El Estado se entrometió en esferas que antes eran privadas de una manera con la que la antigua Iglesia sólo podía soñar. Muchas de las normas que todavía controlan nuestro comportamiento surgieron en estas intervenciones estatales: ella debe ser maternal, trabajadora y equilibrar su hogar socialmente útil con su trabajo socialmente útil, someterse a los intereses de la "sociedad" sin quejarse, dar a luz y criar niños sanos y capaces, y armonizar la familia moderna.

El mecanismo de control más utilizado por madres y mujeres en la actualidad se produce a través de los Servicios Sociales. Cada año se escriben alrededor de 400.000 informes de preocupación por el daño a los niños, la gran mayoría de los cuales se refieren a las madres. En 2024, 26.300 fueron "atendidos" por los Servicios Sociales. Generalmente proceden de hogares pobres (cuatro veces más comunes) y suelen colocarse en "hogares familiares". Una mujer embarazada visita atención prenatal entre 6 y 10 veces durante un embarazo normal para detectar problemas sociales y de salud. Para muchos, esto conduce a visitas domiciliarias de trabajadores sociales con el riesgo de cuidar al niño. La razón más común de esto es la "falta de atención". Todo se hace con el objetivo declarado de apoyar a las familias y a los "niños en riesgo de sufrir daños". Otro control significativo es desde el lado escolar, donde los maestros y consejeros representan una gran parte de los informes de preocupación y trabajan en estrecha colaboración con otras agencias gubernamentales para corregir el cuidado de los padres con amenazas de llevarse a los niños u otras medidas. Esta máquina está construida con el único propósito de controlar la reproducción en los hogares y, por extensión, garantizar que las familias (generalmente las mujeres) sigan patrones subsidiados por el gobierno. Esto lleva a reacciones justificadas y justas por parte de madres principalmente pobres de los suburbios, que se han reunido para protestar contra el órgano de control del Social.

Como paréntesis hay que comentar la violencia física. Lo más probable es que todos los mecanismos de control mencionados anteriormente desempeñen un papel en cómo el cuerpo femenino es maltratado, explotado y examinado hoy en día tanto en entornos "públicos" como "privados". Nunca antes el cuerpo de la mujer había estado tan vigilado y controlado por diversos intereses políticos y económicos. Estos incluyen, además del Estado, los podridos y misóginos aparatos culturales imperialistas, la publicidad, la prostitución y la trata de personas que se permiten dentro del marco del Estado burgués. En general, estas instituciones capitalistas rompen el respeto por las mujeres y el derecho individual de la mujer a la autodeterminación sobre su cuerpo. Esto se refleja con la ayuda del poder de la cultura y las diferencias salariales en el cerebro del hombre, marido o novio, donde se despierta el sueño del antiguo patriarca: ser un pequeño rey en el hogar y disponer de "su" esposa y del cuerpo de mujeres extrañas. En 2025, se denunciaron a la policía 33.043 casos de abuso contra mujeres adultas.

5. La mujer trabajadora se constituye: Los sindicatos.

Una vez incorporada la mujer al nuevo núcleo familiar, se debe incorporar al mercado laboral de forma correcta y planificada. Para entonces, el Estado ya había aprendido qué efecto tuvo la industrialización de la clase trabajadora en el endurecimiento de la lucha de clases. Sentían, al igual que los marxistas, que "el capitalismo, al incorporar a las mujeres a la producción, aumenta la explotación y simultáneamente crea la base material para la lucha y las demandas de las mujeres" (PKP). La pasivación y el control de esta nueva categoría de esclavos asalariados requirieron un uso renovado de viejas herramientas: el sindicato comprado y la represión estatal. El desarrollo de un proletariado femenino conscientemente luchador se enfrentó a nuevos obstáculos especiales, que todavía tiñen la opresión especial de la mujer trabajadora.

En los primeros años del siglo XX, la nueva ola de trabajadoras profesionales creó la necesidad de organización sindical. La renuencia de LO a admitirlas en los sindicatos masculinos existentes obligó a pioneras como la costurera Anna Sterky a establecer el Sindicato de Mujeres (1902) y el Sindicato de Sirvientes de Estocolmo (1904). En los años siguientes, hasta el crecimiento explosivo de los empleos en el sector público en los años 60, las mujeres industriales se incorporaron al mismo ritmo que ingresaron a la fuerza laboral.

Durante la posguerra surgieron los sindicatos de empleados públicos. El Sindicato de Trabajadores Municipales Suecos (Kommunal), que hoy organiza a 500.000 niñeras, limpiadoras, asistentes de enfermería, personal de cocina y asistentes de atención, pasó de ser una organización de membresía muy marginal dentro de LO a ser la más grande: de 86.000 en 1950 a 515.000 en 1980. Lo mismo está ocurriendo en lo que hoy es Vision (antes Sindicato de Funcionarios Municipales de Suecia), donde 200.000 secretarios sociales, administradores, secretarios médicos y dentistas están tratando de satisfacer sus intereses sindicales de clase.

Las diferencias históricas entre los sindicatos de trabajadores y trabajadoras han influido en las tradiciones y el nivel de conciencia en la lucha laboral sueca.

En primer lugar, los sindicatos "de mujeres" se desarrollaron mucho más tarde que los "de hombres", durante un período en el que la corporativización y el espíritu de los baños de mar salado obtuvieron una completa victoria en los sindicatos. Las grandes batallas antes del acuerdo de 1938, o antes de que los comunistas fueran excluidos de los sindicatos en 1945, perduran en menor grado en las tradiciones y la conciencia de los miembros. Los sindicatos de mujeres se forman, por así decirlo, sobre una base aristocrática obrera amarilla.

En segundo lugar, las mujeres suelen negociar con SKR (Municipios y Regiones Suecos) en lugar de con las organizaciones miembros de la Asociación Empresarial Sueca. SKR es una asociación de empleadores enormemente centralizada y funciona hasta cierto punto como una autoridad incorporada al estado en la estructuración del estado de bienestar.

En tercer lugar, se utilizan en mayor medida diversas armas políticas contra las huelgas de las trabajadoras. La infame práctica de acoger a los trabajadores (generalmente del sector público) obliga a convertirse en rompehuelgas para "asegurar que las funciones básicas de la sociedad estén protegidas". Esto afecta con mayor frecuencia a los trabajadores de la salud. Con el mismo espíritu, las regiones y municipios suelen gritar sobre acciones industriales "peligrosas para la sociedad" para dividir a los trabajadores en huelga del resto de la masa. A esta categoría pertenece también el mito desarrollado de la mujer "ángel" vestida de enfermera, que está llena de amor "llamada" a su profesión de cuidar a las personas y, por tanto, no debe dedicarse a intereses "perturbadores" y "egoístas".

Estas tres condiciones especiales para la actividad sindical de las mujeres hacen que sea más difícil ganar las batallas por los salarios y las condiciones laborales. Esto lleva a que los salarios de las mujeres se rezaguen, pero también a un resentimiento frustrado entre los miembros. Sienten más claramente las duras limitaciones que prevalecen para la lucha sindical en Suecia. Esto es al mismo tiempo una gran fortaleza. Si analizamos el fondo de las tres diferencias históricas respectivas arriba, vemos (1) que los sindicatos de mujeres, como resultado de su llegada tardía, también están libres de algunos viejos prejuicios y tradiciones reformistas, (2) que tienen el privilegio de actuar juntos en acción concertada contra un único enemigo tigre de papel, el Estado sueco, y no contra cualquiera de las 60.000 empresas miembros de Svenskt Näringsliv, y (3) que las mujeres en las "funciones básicas" están directamente frente a la contradicción entre la lucha sindical legal e ilegal, que cada paso adelante debe ser clasificado como "peligroso para la sociedad" y así desafiar los fundamentos del Estado.

El sindicato de "mujeres" es, por tanto, un feroz campo de batalla entre derecha e izquierda, entre los intereses de los trabajadores y del capital. Se incorpora a través de fuertes vínculos entre los aristócratas de la dirección sindical, las organizaciones patronales semiestatales y el Estado reaccionario antisindical, que forman un triángulo negro alrededor de la lucha de clases de la mujer proletaria, tanto sindical como general.

Otro aspecto es el carácter particularmente agotador y degradante de las ocupaciones femeninas. Más adelante veremos la alta tasa de bajas por enfermedad y agotamiento entre las mujeres en profesiones sociales. Esto, al igual que los rasgos de carácter ya mencionados, es una fuente de extrema opresión y dificultad para comprometerse políticamente por su liberación, pero al mismo tiempo una fuente de gran potencial revolucionario y poder explosivo cuando la mujer trabajadora endereza su espalda y se libera.

Los mitos antinacionales sobre la "naturaleza femenina" se han formado sin duda sobre la base de su función social. Desde el ama de casa y la esclava doméstica de la familia campesina hasta la vaca reproductora, la puta y la esclava de hospital del moderno "estado de bienestar" imperialista: la clase dominante siempre ha encontrado - en más o menos connivencia con el hombre proletario - una nueva forma para la opresión particularmente patriarcal. Crean mitos y prejuicios para normalizar esta opresión y mantener a las mujeres trabajadoras atadas a los pies del estado patriarcal.

6. La colectivización del trabajo doméstico en la Unión Soviética.

Como hemos visto, el Estado sueco se ha encargado de la socialización del trabajo de las masas de mujeres. La esfera privada quedó destrozada y los miembros de la familia flotaron de diferentes maneras hacia los intereses de la sociedad en general. Lo han hecho enteramente al servicio de la explotación y el crecimiento capitalistas. En boca de los reformistas, esto se ha llamado "emancipación" y la condición previa para una transformación del papel de la mujer en dirección a la igualdad entre los sexos. Hasta cierto punto tienen razón. Engels escribe en su libro ya citado que:

"La república democrática no suprime el antagonismo entre las dos clases. Al contrario, primero ofrece el terreno sobre el cual combatirlo. Y del mismo modo el carácter peculiar del dominio del hombre sobre la mujer en la familia moderna, así como los medios para establecer una verdadera igualdad social entre los dos sexos, sólo entonces aparecerán en la jornada de puertas abiertas. (...) Entonces resultará que la liberación de la mujer está condicionada ante todo por la reincorporación del género femenino al trabajo social."

Como es bien sabido, los esfuerzos del Estado sueco durante la segunda mitad del siglo XX han desarrollado esta "tierra" en gran medida. Con un enorme sector público, han asumido gran parte de la responsabilidad reproductiva y al mismo tiempo trasladaron a millones de mujeres de los hogares a la esclavitud asalariada. La burguesía sueca es única en el mundo en la medida en que lo ha logrado. En las mediciones del índice burgués, Suecia siempre figura entre los cinco primeros en cuanto a igualdad económica entre los sexos. ¿Significa esto que estamos avanzando hacia la liberación de la mujer? No.

Ilustremos esto con un ejemplo muy interesante. Las mujeres rusas irrumpieron el 8 de marzo de 1917, lo que se convirtió en un impulso para la revolución socialista. Esto grabó la fecha de hoy en la conciencia de la clase trabajadora internacional.

En los años posteriores a la Revolución de Octubre, se proclamó la igualdad legal formal entre los sexos. Se abrieron escuelas a las alumnas y se puso en marcha una incorporación planificada a gran escala de mujeres a la producción. Se legalizaron los abortos y los divorcios. La licencia parental remunerada y las grandes inversiones en el cuidado infantil estatal aliviaron gran parte de la carga de las familias. Durante la década de 1920, no había duda de que las mujeres de la Unión Soviética vivían en la igualdad más avanzada del mundo. Bajo el liderazgo de Lenin y Stalin, se preparó radicalmente el terreno para la completa liberación de las mujeres del orden de género. La movilización de mujeres en los batallones de la revolución y luego en la vanguardia de la transformación socialista ayudó a que nuevos roles de género proletarios comenzaran a tomar forma, pero está claro que el proceso fue limitado por varias razones.

Alexandra Kollontaj (1872-1952) es citada a menudo como la defensora de las nuevas relaciones socialistas de género. En artículos y novelas, describió los nuevos ideales en los que hombres y mujeres podían encontrarse como iguales en el amor, como camaradas, sin lugar para los celos, el miedo y el control. Sin embargo, la lucha contra lo viejo, al igual que muchos otros temas conflictivos en la superestructura ideológica, tuvo que posponerse para el futuro, de modo que primero se preparara el "terreno" mediante la incorporación de las mujeres a la producción. La ruptura política radical con las viejas normas de género –la revolución cultural proletaria– se convirtió para la gran masa en un espejismo indeterminable del futuro. En su importante trabajo sobre la posición de la mujer en el desarrollo económico de la sociedad, describe el cronograma para la emancipación de la mujer en el campo:

"Cuanto más trabajo dedique la campesina, como trabajadora independiente y miembro elegida del consejo, a las obras públicas para el círculo, la aldea o el ujezd, más natural e inevitable será que la vieja opinión de la inferioridad de la mujer desaparezca y más fácilmente se logre la emancipación de la mujer en el campo. Este desarrollo se fortalecerá aún más cuando la agricultura pase al trabajo mecánico -el plan de electrificación- y se expanda la cooperación. Entonces también el campo ruso podrá desarrollar las condiciones necesarias para la revolución en el forma de vida, y comenzar el proceso completo de emancipación de la mujer”.

Es necesario preparar las condiciones para que eventualmente comience la emancipación política. En La familia y el Estado comunista, comenta sobre la apropiación por parte del Estado de los antiguos deberes reproductivos de las mujeres en el hogar:

"El hogar privado está desapareciendo; está siendo reemplazado cada vez más por un hogar colectivo. La mujer profesional pronto no tendrá que cuidar ella misma del hogar; en la sociedad comunista del mañana este trabajo será realizado por una categoría especial de mujeres trabajadoras que lo harán solas."

Esta gestión de la emancipación de la mujer "desde arriba" creó serias limitaciones en la continuación de la revolución bajo el socialismo. La actitud, fortalecida y cimentada por la creciente burocracia, se convirtió en un obstáculo para la politización y la movilización consciente de las masas contra el enemigo de clase y la cultura del enemigo de clase.

Las mujeres fueron liberadas de los hogares, pero quedaron atrapadas en gran medida en las llamadas ocupaciones dominadas por mujeres en el nuevo y simplificado aparato reproductivo. Se convirtieron en enfermeras, secretarias, niñeras, etc. – zapatos de trabajo. Un exceso de confianza en la mecanización y la eficiencia de las fuerzas productivas anuló la escolarización ideológica en el marxismo-leninismo entre las amplias masas. El golpe contrarrevolucionario de la burocracia revisionista en los años 50 y 60 rápidamente hizo retroceder a las mujeres 40 años en el tiempo, a la sumisión, la violencia y los ideales de ama de casa de la vieja sociedad burguesa negra. Lo único que había podido resistir –el mar armado de mujeres proletarias ideológicamente endurecidas– no era lo suficientemente fuerte.

7. La gran revolución cultural proletaria sacude al patriarcado hasta sus cimientos.

La nacionalización de las actividades productivas y reproductivas no es en sí misma un paso más hacia el socialismo. El factor decisivo es el contenido político de la transformación, que se refleja en el nivel ideológico de la vanguardia y de las masas. Así es como los comunistas, políticamente arraigados en las masas trabajadoras, determinan la dirección del desarrollo social y toman un control firme y revolucionario del proceso. Éste ha sido el principio de la revolución proletaria desde Marx. En su Crítica del programa de Gotha, ataca el plan de reconciliar al partido con Ferdinand Lasalle (1825-1864), quien defendía una especie de "socialismo" a través de cooperativas legales bajo la dirección del Estado burgués. Marx atacó estas cooperaciones reaccionarias:

"Que los trabajadores quieran crear las condiciones para una producción cooperativa (...) significa simplemente que están trabajando para derrocar las condiciones actuales de producción y no tienen nada en común con la formación de sociedades cooperativas apoyadas por el Estado. (...) Tienen valor sólo en la medida en que son el trabajo propio de los trabajadores y son independientes y no están protegidos ni por el gobierno ni por la burguesía."

La nacionalización de industrias, minas, centros de salud, etc. puede, por tanto, estar llena de contenido reaccionario negro (que, además, es una tendencia general del capitalismo monopolista) o de contenido revolucionario rojo, dado que (1) se mantienen en manos independientes del proletariado y (2) trabajan para (o sirven) el derrocamiento total de todo el sistema social. Lo mismo se aplica a las ramas de trabajo no productivas, cuya "privatización" es tan ruidosamente deplorada por todos los reformistas suecos. Respecto a la toma de control de la educación (es decir, de la escuela) por parte del Estado, Marx escribe lo siguiente:

"Una 'educación pública a través del Estado' es completamente reprobable. (...) Más bien, el gobierno y la Iglesia deberían estar igualmente excluidos de cualquier influencia sobre la escuela. En el Reich prusiano-alemán (...) en cambio, el Estado necesita una educación extremadamente dura a través del pueblo."

La única escuela colectiva que realmente importa para la revolución es la propia escuela del pueblo, que entrena a las masas en la lucha despiadada contra el viejo Estado. La nacionalización puramente técnica es simplemente una racionalización de la actividad en cuestión y no significa la liberación automática ni de la clase, ni de los escolares ni de los miles de mujeres que se ven obligadas a someterse a su nuevo Estado patriarcal. Huelga decir que el primer programa de la socialdemocracia sueca (1882) era una copia directa del programa alemán de Gotha (1875).

La mera mecanización, nacionalización o movilización del trabajo femenino no significa nada si no se llevan a cabo bajo una enorme presión de las masas políticamente conscientes que trabajan en las empresas. Esta fue la gran idea que dio a la revolución china, bajo el liderazgo del presidente Mao Zedong, el poder de romper todos los marcos, incluidas las rígidas normas de género. Ese fue el mensaje de la Gran Revolución Cultural Proletaria. Chen Yonggui, líder de la famosa Comuna Popular de Dazhai, describió el desarrollo en el campo:

"La mecanización de la agricultura sólo puede conducir al progreso en el camino socialista si es el resultado de una revolución ideológica. (...) Si no se comprende y no se aplica la línea revolucionaria del Presidente Mao, la mecanización no traerá el socialismo, sino que, por el contrario, conducirá al retorno del capitalismo. (...) La mecanización no es sólo una cuestión técnica. La mecanización de la agricultura irá por el camino equivocado si se apunta exclusivamente a la mecanización, si se la pone en el contexto equivocado y no prevean la revolución ideológica del pueblo”.

La experiencia china subraya así la cuestión de cómo se produce el nuevo trabajo femenino. ¿Está relacionado con una participación cada vez mayor en la vida política, en la revolución? ¿Se ha solucionado la dialéctica entre participación en la producción y creciente influencia sobre ella? ¿Se utiliza la nueva posición social de las mujeres como palanca para romper radicalmente con los viejos patrones de género? Esto significa poner a la política a cargo y no permitir pasivamente que la ideología vaya a la zaga del desarrollo económico.

Hay una larga lista de testimonios de la construcción socialista y la continuación de la revolución desde la perspectiva de las mujeres: desde las asociaciones de mujeres rurales de los años 50 y la Unión de Mujeres Chinas hasta las Guardias Rojas de los años 60 y 70 y los equipos laborales modelo de mujeres. Todos tomaron la iniciativa de desafiar y destruir las normas de género existentes, a través de la lucha y la educación, y de hacer realidad el lema del Presidente Mao de que lo que un hombre puede hacer, lo puede hacer una mujer, y que las mujeres sostienen la mitad del cielo. Se declaró la guerra a la vieja teoría de la naturaleza femenina y al muro que se había construido entre las áreas de actividad "masculinas" y "femeninas". Se crearon equipos de trabajo con trabajadoras en los sectores de la industria pesada, la agricultura avanzada, la aviación y el transporte marítimo, la energía y la minería. Esto se combinó con campañas políticas para explicar el desarrollo de una nueva división del trabajo y una "nueva mujer", abriendo nuevos caminos en la construcción socialista.

Desde la ya mencionada comuna popular de Dazhai, se difundió la noticia sobre las "chicas de hierro", que desafiaron todas las dificultades (tanto físicas como ideológicas) para desarrollar la producción regional. El equipo de trabajo estaba formado por Guardias Rojas, mujeres de unos 20 años que, siguiendo el espíritu del Presidente Mao, se encontraban entre los trabajadores, participaban con éxito en tareas físicamente exigentes, luchaban contra todas las dudas y prejuicios y así sacudían la teoría patriarcal predominante sobre la naturaleza femenina. Pronto surgieron equipos de trabajo similares en el sector petrolero, en las fábricas y en la agricultura. Un equipo se convirtió en 460 y luego la idea se extendió por toda China. Se basaron en el principio de servir al pueblo y confiar en sus propias fuerzas. El libro New Women in New China (Foreign Languages Press, 1972) describe estos equipos de trabajo pioneros:

"Mujeres jóvenes y enérgicas de toda la China rural se han formado en tropas de choque conocidas popularmente como equipos de chicas de hierro. Guiadas por el pensamiento de Mao Zedong, están asumiendo un papel activo en la lucha de clases, la lucha por la producción y en los experimentos científicos. (...) En el curso de la revolución y la construcción socialistas, están creciendo rápidamente hasta convertirse en una nueva generación de mujeres, armadas con el pensamiento de Mao Zedong. (...) Está tomando forma un grupo de mujeres proletarias cualificadas: carpinteras, soldadoras, metalúrgicas, cementeras. trabajadores, electricistas y operadores de máquinas, con el apoyo de trabajadores veteranos, ahora pueden trabajar independientemente de los planos".

No dudaron en las tareas más duras y dieron ejemplo con su trabajo desinteresado. Paralelamente, lucharon contra toda oposición a la brecha salarial basada en el género y exigieron la plena participación de los hombres en el antiguo sector reproductivo "femenino" en forma de niñeras, limpiadoras, trabajadores de cocina, etc., tanto en la vida profesional como doméstica. La líder de la Liga de Mujeres de Beijing, Hsu Kwang, resume el progreso de la Revolución Cultural de la siguiente manera:

"¿Qué hace posible una transformación tan profunda del estatus de las mujeres chinas en la Nueva China? Estoy convencida de que la razón es la participación de las mujeres junto a los hombres en las largas luchas revolucionarias, bajo el presidente Mao y la dirección del Partido Comunista. Han establecido la dictadura del proletariado y han persistido en continuar la revolución bajo esta dictadura. (...)

Fue precisamente porque cientos de millones de mujeres chinas, junto con el resto del pueblo, participaron activamente en las luchas revolucionarias que el oscuro reinado del imperialismo, el feudalismo y el capitalismo burocrático fue derrocado en 1949. El pueblo de China se liberó y la emancipación de las masas femeninas entró en una nueva fase. (…)

La rápida transformación [durante la Revolución Cultural] de la economía y la cultura socialistas ha creado una amplia gama de oportunidades para que las mujeres participen en el trabajo social productivo. (…) Las mujeres estudiaron cuidadosamente el pensamiento del marxismo-leninismo-Mao Zedong durante la lucha y fortalecieron su conciencia en la lucha de clases y la lucha de dos líneas. (…) Los trabajadores textiles comunes y corrientes se han convertido en líderes del Partido y del Estado, y los antiguos siervos tibetanos ahora dirigen cuadros y son respetados por todos. (…) Cada avance de la revolución hace avanzar un paso más la emancipación de la mujer”.

La propia participación y conciencia política de las mujeres, cuya consecuencia es que más mujeres lideran la lucha en varios niveles, es, por lo tanto, la clave que puede dar una dirección política al trabajo de las mujeres en la nueva economía socialista. Esta masa consciente de mujeres impondrá y defenderá tenazmente la revolución. Son la garantía de que la revolución avance en el campo de la opresión de las mujeres y de que las mujeres liberadas a su vez dirijan la revolución, etc. Los dos lados son inseparables. Hsu Kwang continúa:

"El establecimiento del sistema socialista ha abierto infinitas perspectivas para la completa emancipación de la mujer. Sin embargo, las fuerzas de la reacción todavía están forjando planes para hacer retroceder las ruedas de la historia. Debemos aplastar su búsqueda de retroceso y restauración del viejo orden. Los restos del viejo concepto de que 'los hombres son superiores y las mujeres inferiores' y los viejos hábitos y tradiciones dejadas por la vieja sociedad deben ser completamente destruidos".

La completa igualdad de los sexos, la disolución de los roles de género, se realizarán al mismo ritmo que las clases y la dictadura se desvanezcan, al mismo ritmo que el comunismo tome forma. La continuación de la lucha de clases para desarraigar a la burguesía requiere un alto grado de vigilancia y actividad entre las masas. No pueden abandonarse como engranajes pasivos de la nueva máquina. "Las masas hacen la historia" y deben ser movilizadas para poner en marcha la nueva máquina en la dirección correcta.

Los delirios sobre la nacionalización puramente técnica de la reproducción -o el movimiento puramente técnico de las mujeres hacia la fuerza laboral- han profundizado así el control del reformismo sueco sobre el Estado e incluso han detenido la poderosa marcha de las mujeres soviéticas hacia el comunismo. Son dos ejemplos diametralmente opuestos de dictadura de clase, pero muestran la vida tenaz y a veces difusa de los prejuicios de género en el movimiento revolucionario. La cuestión de las contradicciones de género y la cultura se resolvió por primera vez en China bajo el presidente Mao. En la práctica, ambos encerraron a las mujeres en nuevos sectores dominados por mujeres y agotadores, consolidando así las viejas normas de género en lugar de destruirlas. La opresión patriarcal ha perdurado, más allá del alcance de las mujeres trabajadoras, incluso si las capas gobernantes han discutido y experimentado con el "feminismo" y nuevas relaciones de género.

8. Del bienestar al síndrome del agotamiento: La reestructuración del Estado de bienestar.

Volvamos al "Folkhemmet" sueco. A partir de los últimos años de la década de 1970, se rompe un período de casi 30 años de auge y crecimiento capitalista constante. El motor fue la explotación exitosa del sector exportador, que en las décadas de 1950 y 1960 pudo comenzar a comerciar en un mercado cada vez más globalizado tras el imperialismo estadounidense. El corporativismo de los socialdemócratas logró estabilizar la situación política y pasivar la lucha de clases. La plusvalía cada vez mayor podría financiar la ampliación de las instituciones públicas y el programa del millón de dólares. Estos "años récord" fueron el facilitador financiero del programa que el Estado impuso a las mujeres trabajadoras: la movilización en el gran "hogar" monopolista estatal, el control social y la pasivización. Sin embargo, el período se vio interrumpido por una fuerte caída. Las potencias imperialistas previamente bombardeadas (léase Japón y Alemania) se recuperaron en competencia, la demanda de productos de exportación cayó, los precios del petróleo se dispararon y la inflación se disparó; con un estallido, el auge se convirtió en una profunda crisis y el sector público se vio obligado a una nueva reestructuración.

Se empezaron a alzar voces contra el creciente gasto público, que se consideraba que extraía capital valioso del "sector competitivo". El capital frenó el gasto y los burócratas no tardaron en seguirlo. En 1981, durante lo que se conoce como "la noche maravillosa", se llegaron a acuerdos entre los socialdemócratas (Palme, Feldt y otros) y los partidos de derecha para reducir los impuestos marginales y frenar la participación del sector público en la economía. Se desreguló el mercado crediticio y los llamados Allemansfonderna (Fondos Públicos) revitalizaron el sector financiero. La derecha y los socialistas se turnaron para sanear el presupuesto estatal y transferir dinero al consumo de nuevos bienes y servicios por parte de los hogares. El "Programa de Consolidación" de 1994-1998 condujo a reducciones del gasto (es decir, recortes) de más de 120 000 millones de coronas. Se abandonó el objetivo del pleno empleo y el desempleo aumentó del 2 % a más del 10 % en pocos años. Sin embargo, las ganancias del capital cobraron un nuevo impulso, que se fortaleció aún más con el nacimiento del nuevo sector de las tecnologías de la información (TI). El nuevo y dinámico sector capitalista privado, parcialmente liberado del oneroso pero estabilizador sector estatal, regresa a los viejos patrones anárquicos y de desplazamientos. En 2008 se produjo la peor crisis desde la década de 1930; durante la COVID-19, la economía volvió a desplomarse, etc.

Los recortes fueron impuestos por la facción "privada" de la gran burguesía sueca. En 1976, una nueva dirección militante asumió el cargo en la SAF (Asociación de Empleadores Suecos, hoy Confederación de la Empresa Sueca), bajo la dirección de Curt Nicolin. Avanzaron en la lucha de clases para frenar los aumentos salariales, exigir la participación en la negociación colectiva, sofocar las huelgas salvajes y amortiguar la presión "desde abajo" en los sindicatos mediante campañas de propaganda para fomentar la "conciencia de la crisis" y el "espíritu de inversión en uno mismo" entre el proletariado. El Estado burgués (gobernado por un partido de derechas por primera vez en mucho tiempo) fue presionado para reducir el gasto público y los impuestos, de modo que la nueva línea dura antisindical no provocara recortes salariales ni rebeliones. SAF y Nicolin implementaron una nueva estrategia para obligar al Estado a intervenir e implementar ciertos cambios estructurales mediante cierres patronales masivos y la falta de voluntad de negociar, con el fin de liberar recursos para el sector privado. Entre otras cosas, exigieron que una delegación gubernamental, junto con SAF, investigara los recortes en el gasto público.

La nueva línea dura de SAF encontró resistencia por parte de los sindicatos y estalló el Gran Conflicto de 1980. 100.000 trabajadores se declararon en huelga y hasta 700.000 sufrieron un cierre patronal. Esta es la última huelga de tal envergadura y destaca porque, por primera vez, las mujeres del sector público participaron como un partido decisivo. Los sindicatos del sector público fueron insistentes y plantearon demandas más contundentes que la Confederación Sueca del Trabajo. Se produjeron importantes perturbaciones en industrias, hospitales y municipios.

Desde la perspectiva del capital, lucharon por reducir los costes salariales. Para ello, exigieron rebajas de impuestos mediante recortes para evitar que los salarios reales de los hogares se redujeran. El Estado impuso una oferta de compromiso para poner fin al conflicto, pero un movimiento "neoliberal" había cobrado impulso. Durante la década de 1990, se cerró una cuarta parte de los hospitales de urgencias, se cerraron los hospitales psiquiátricos y se optimizó todo. La participación del consumo público en el PIB cayó de casi el 70% al 50%. Esto sin que el esfuerzo público disminuyera. Por el contrario, la población enferma y anciana está creciendo, la salud mental se está agravando y las clases escolares están aumentando. Al mismo tiempo, el ejército, la policía y el poder judicial han absorbido una parte cada vez mayor del presupuesto estatal.

La única manera posible para que el Estado concilie los recortes con las crecientes necesidades es presionar al proletariado del bienestar para que trabaje más y más horas. La ofensiva del Estado contra el proletariado del bienestar durante los últimos 30 años ha sido el mayor experimento de explotación desde la industrialización. Burócratas, políticos y consultores han creado nuevas técnicas para su dominio: la producción eficiente, la atención centrada en el paciente, la Nueva Gestión Pública, la desinstitucionalización, la colaboración público-privada y el control del mercado son todas nuevas técnicas de "cadena de montaje" para generar más trabajo por el mismo salario o uno inferior. La creciente presión somete a un enorme estrés a todos los trabajadores de la limpieza, niñeras, auxiliares de enfermería, enfermeras, secretarias, etc.

Los sindicatos de la salud informan que el 80% de las personas afectadas por enfermedades relacionadas con el estrés son mujeres, la mayoría en profesiones del bienestar social. Entre 2010 y 2023, la tasa de bajas por enfermedad en estos grupos se quintuplicó. Las causas comunes de las bajas por enfermedad son el agotamiento, la depresión, los trastornos de ansiedad, el dolor y los trastornos del sueño y de la memoria. El 15% de todas las mujeres en la población activa experimentan estrés y otras tensiones mentales en la vida cotidiana, según la propia Autoridad del Entorno Laboral del estado. El aumento de las tasas de bajas por enfermedad ha aumentado a su vez la presión sobre la Agencia Sueca de la Seguridad Social, que, siguiendo directivas políticas, ha respondido reduciendo considerablemente las posibilidades de recibir la prestación por enfermedad, especialmente después de 180 días. Entre 2014 y 2016, el número de pacientes cuyos certificados médicos fueron rechazados por la Agencia Sueca de la Seguridad Social se duplicó. De 2023 a 2024, los rechazos aumentaron un 29,5%, según las estadísticas del grupo de protesta #1160omdagen. Miles de mujeres en los campos de esclavos estatales enferman por el estrés y se ven obligadas a regresar a sus trabajos para mantener la maquinaria en marcha y controlar los costos.

La frustración y la solidaridad que esto genera se canalizan hoy en día en "acciones de combate" individuales (despidos, contrataciones, uso de mascarillas, etc.) y en la presión desde abajo en los grandes sindicatos para que actúen y protesten. La aristocracia de estos sindicatos, intensamente cortejada por el SKR y el Estado, se convierte en un actor clave para encapsular y apaciguar el descontento. En torno a la aristocracia, el Estado construye otra capa de represión en forma de propaganda antisindical sobre huelgas socialmente peligrosas. Luego, otra capa en forma de leyes represivas sobre el trabajo protegido, huelgas salvajes y mediación controlada por el Estado entre sindicatos y empleadores. El gran conflicto de 1980 condujo a un papel mucho más intervencionista por parte del Estado (el instituto estatal de mediación se fortaleció significativamente durante la década de 1990, lo que, junto con el llamado "Acuerdo de Cooperación para el Desarrollo y la Formación Salarial" entre sindicatos y empleadores, generó un nuevo nivel de espíritu de lucha y cooperación de clase) para prevenir la "deriva salarial" y la "inflación salarial" y así proteger las ganancias de los capitalistas. Tras esta capa legal, se esconde el poder de clase, armado y descarado. Con estas medidas, el Estado ha frenado el desarrollo salarial del proletariado y ha encerrado a las mujeres trabajadoras en un círculo vicioso de recortes y estrés agudo.

Finalmente, los recortes también provocaron diversas explosiones sociales: falta de vivienda, aumento de la drogadicción, violencia y delincuencia, amenazas y agresiones espontáneas contra las autoridades estatales. Por lo general, se culpa al personal sanitario, de servicios a domicilio, de escuelas, etc., de este colapso. Si no es culpa del profesorado ni de la sanidad, es culpa de las familias (es decir, de las madres). Los trabajadores del sector público también se ven afectados por diversos ataques dirigidos al Estado: en 2021, la Autoridad Sueca del Entorno Laboral (SUE) encuestó que el 35 % del personal sanitario había sido objeto de violencia (principalmente palizas, cabezazos, estrangulamiento y desgarros) o amenazas de violencia. Los recientes tiroteos en escuelas y asesinatos en ambulancias son claros ejemplos de esta tendencia. El Estado recorta subsidios e impone reacciones desesperadas, obligando a las trabajadoras sociales, sobrecargadas de trabajo, a pasar a la primera línea. Tras ellas se encuentra la burocracia patriarcal que experimenta con cautela y cinismo con los presupuestos y las hojas de horas.

Los recortes conducen naturalmente al abandono de la función reproductiva del Estado en diversas áreas. Las tareas se devuelven a las mujeres en los hogares, quienes carecen de las condiciones necesarias para afrontar esta situación. El resultado es una nueva "crisis demográfica" en la que las mujeres se ven obligadas a elegir entre el trabajo (esclavas del Estado) y la familia (esclavas del hogar). En la década de 2020, la Oficina Nacional de Estadística de Suecia alerta sobre las tasas de natalidad históricamente bajas. Las "soluciones" estatales de los socialdemócratas solo conducen a una profundización de la crisis. Las mujeres son las más afectadas. Las madres de los suburbios, que han desgastado y cargado con la maquinaria de la asistencia social y ahora se ven obligadas al desempleo, al trabajo a tiempo parcial y al estrés al mismo ritmo que el Estado recorta el presupuesto, deben asumir simultáneamente una mayor responsabilidad reproductiva de sus hijos y del hogar. Se reducen las prestaciones y suben los precios. Cuando los jóvenes se ven en problemas, se les culpa: los niños son puestos bajo tutela o encarcelados. Al mismo tiempo, se ven acosados ​​por la ideología cada vez más racista y conservadora en cuanto a la familia, que culpa exclusivamente al hogar individual (generalmente a la madre), y por la vigilancia, la represión y la xenofobia de un Estado cada vez más militarizado. Esta reestructuración del estado del bienestar es, en gran medida, una reestructuración del papel de la mujer y de la situación de las mujeres trabajadoras en Suecia.
 

9. Resumen: ¡Muerte a la burocracia patriarcal!

El Estado burgués sueco concentra y gestiona los intereses comunes de la burguesía imperialista sueca. Durante las décadas de 1920 y 1930, la burguesía estaba profundamente interesada en una reestructuración de la reproducción, el papel de la mujer y la familia. La solución la dictaron los reformistas corporativistas del Estado, los sindicatos y los capitalistas. El enorme crecimiento del Estado de bienestar, el proletariado femenino del bienestar y la intrusión de las autoridades en la esfera privada familiar resolvieron temporalmente la crisis capitalista. Sin embargo, el Estado ha crecido a expensas de las ganancias a corto plazo, lo que obliga a los capitalistas a rebelarse contra su propio Estado y a exigir recortes drásticos en su gasto. La burguesía ya no puede permitirse el Estado de bienestar como arma en la lucha de clases. De este modo, está liberando las viejas contradicciones que, en cierta medida, han permanecido latentes durante el sueño de la cooperación entre clases.

La diferencia ahora, y la clave para aplastar al estado burgués, reside en la enorme concentración del proletariado femenino. La burguesía se ha visto obligada a movilizar a estas sepultureras para servir a las ganancias, pero ahora se enfrenta a un ejército de enfermeras, niñeras, limpiadoras, etc., que durante 100 años han cultivado un odio y un espíritu de lucha contra el propio estado. Han trabajado arduamente por la construcción del estado de bienestar y ahora soportan el mayor peso de los recortes. Han encontrado límites particularmente duros en la lucha de clases legal. Se convertirán en las enemigas revolucionarias de la burocracia patriarcal, unidas a sus hermanos de clase, y liderarán el ataque contundente contra el viejo estado en la guerra popular.

¡APLASTAMIENTO DEL ESTADO PATRIARCAL Y CAPITALISTA!

¡VIVA LA JUSTA LUCHA DE LAS MUJERES TRABAJADORAS!

 

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!

 

Kommunisten@riseup.net!: STATEN OCH KVINNORNAS FRIGÖRELSE

 

STATEN OCH KVINNORNAS FRIGÖRELSE

| Kommunistiska Föreningen, Uttalanden

STATEN OCH KVINNORNAS FRIGÖRELSE

8 mars 2026

”Marxismen behandlar kvinnofrågan i förhållande till egendomen, familjen och staten eftersom kvinnornas villkor och historiska roll alltid varit intimt knutet till dessa tre faktorer.”

– Perus kommunistiska parti, Marxismen, Mariategui och kvinnorörelsen, 1973.

”I sin opposition mot de juridiska och heliga kyrkliga giftermålet slåss feministerna mot en fetisch. De proletära kvinnorna krigar istället mot de faktorer som ligger bakom den moderna formen av äktenskapet och familjen. De har, i sin strävan att fundamentalt förändra levnadsförhållandena, insett att de också bidrar till att förändra relationerna mellan könen. Här ligger den huvudsakliga skillnaden mellan den borgerliga och den proletära inställningen till det komplicerade problemet som är familjen.”

– Alexandra Kollontaj, Kvinnospörsmålets sociala grundvalar, 1909.

”Godsägarnas politiska välde är ryggraden i alla de övriga systemen för herravälde. Då det störtats börjar klanväldet, det religiösa väldet och den äkta mannens välde allesammans att vackla.”

– Mao Zedong, Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan, 1927.

1. Inledning: Den borgerliga staten är patriarkatets ryggrad.

Den stora majoriteten av kvinnorna i Sverige är en del av proletariatet, den egendomslösa arbetarklassen. Samtidigt särskiljer de sig i viss mån från de manliga arbetarna. Hon möter ett distinkt könsbundet förtryck i hemmen, på gatorna och på arbetsplatsen. Summan av dessa förtrycksformer kallar vi för patriarkala. Den speciella makten över kvinnorna har sitt ursprung i de första primitiva egendomarna, när gårdarna i byarna började producera ett överflöd för byteshandel och ackumulation. Behovet av tydliga och rättsliga familjer uppstod för att försäkra äganderätten över den nya egendomen, styra arbetsdelningen på gården och styra upp arvet av gården till kommande generation. Kvinnorna fick i denna process en underordnad roll. Engels kallar detta för ”kvinnornas ursprungliga nederlag”. Familjen som apparat – knuten till egendomen – har sedan ärvts vidare från epok till epok. Den har omvandlats i samma mån som egendomsformerna har skiftat (slavjordbruk, feodala gårdar, radhus, kapitalistiska fabriker osv.) men har alltid hittat sin roll. Familjen, patriarken och kvinnan har räddats vidare av de nya herrarna, som ordnat upp överbyggnaden för att tjäna sin speciella utsugningsform.

Att kärnfamiljen uppstår som en cell i samhället är inget naturligt. Den växer fram som institution, försvaras och omvandlas i linje med den härskande klassens politiska behov. De formulerar sina lagar, sina städer, sin propaganda och fostran för att ständigt reproducera familjen som en lämplig apparat. Det beslutsfattande och beväpnade centralen för denna reproduktion är staten. Mot denna ryggrad kan varenda liten patetisk huspatriark, varenda våldtäktsman, varenda präst osv. luta sin makt över den individuella kvinnan. Utan statens engagemang i den patriarkala systemet som helhet skulle familjen, kyrkan, chefen osv. snabbt smulas sönder, eller i alla fall ”vackla” som Mao skriver i citatet ovan. Den svenska bourgeoisins politiska välde är ryggraden i alla de övriga systemen för herravälde.

I denna text ska den svenska statens funktion i kvinnornas förtryck analyseras. Vi börjar i det tidiga 1900-talet då den industriella kapitalismen började etableras på allvar. Sveriges politiska, sociala och kulturella ansikte genomgick djupa förändringar på basen av den nya ekonomin, däribland familjen. Under 20- och 30-talet hade de gamla normerna och mönstren blivit förlegade och nya borgerliga relationer behövde konstrueras. Ansvaret för att lösa denna kris föll naturligtvis på den borgerliga staten. Den socialdemokratiska fraktionen av den statliga byråkratin kunde ge de rätta svaren och leda den nödvändiga omstruktureringen av könsrollerna och familjen.

2. Kris i befolkningsfrågan 1934: Staten och reproduktionen av arbetet.

Det jordbruksbaserade produktionssättet gav under sekelskiftet vika för de uppåtstigande industrierna. Processen framtvingade omförflyttningar av arbetskraften. De gamla byarna rycktes upp med rötterna och arbetarna drogs in i de nya fabrikerna. Den moderna motsättningen mellan kapital och arbete tog definitiv form i de svenska städerna. Befolkningen i tätorterna steg från cirka 1,4 till 3 miljoner mellan år 1900 och 1930. De gamla, i högre grad självförsörjande, hushållen byttes till trångbodda bruksstäder och underkastades kapitalismens lag om arbetarnas utarmning. Lönerna pressades ner till ett absolut existensminimum för att arbetarfamiljen skulle överleva. För att försörja hushållet krävdes i högre grad att kvinnan tog ett lönearbete bredvid mannen. Detta gav upphov till en allvarlig motsättning mellan kvinnans reproduktiva arbete (hushållssysslor, matlagning, barnskötsel och -uppfostran) och hennes deltagande i produktionen. Den individuella familjen hade helt enkelt inte råd att reproducera sig som innan. Födelsetalen stannade av.

Den reformistiska socialdemokratin, som livnärt sig på den alltmer kritiska motsättningen mellan arbetarens liv och kapitalets oreglerade profitjakt, såg den farliga utvecklingen under 1900-talets första hälft. Den tygellösa utsugningen skapade dels en antagonisering av klasskampen (som återspeglades i SKP och strejkrörelsen), dels en situation där arbetarnas livssituation förstörde förutsättningarna för nya friska generationer av arbetare. Sjukdomarna, fattigdomen och kvinnornas lönearbete försämrade arbetskraften och tvingade familjerna att välja bort barn i högre omfattning.

1934 larmar två framträdande socialdemokrater om Kris i befolkningsfrågan. Makarna Alva och Gunnar Myrdal skriver i sin bok, som blev Socialdemokraternas ”socialpolitiska” programförklaring, att:

”Det går emellertid ej att skymma undan det faktum, att mellan kvinnornas förvärvsarbete och deras benägenhet att föda barn för närvarande råder en ödesdiger konflikt. (…) Vi kunna icke godtaga de förhållanden, som nu i allt högre grad driva kvinnorna till sterilitet för att kunna få arbeta. (…) Ty barnlöshet är onekligen en viss form av ’anpassning’ efter familjens och särskilt kvinnornas förändrade sociala livsbetingelser. (…) Man blir tvungen att söka påverka motivspelet genom ett socialpolitiskt reformarbete, som griper djupt nog att möjliggöra en familjesociologisk reorganisation.”

Reformerna som nämns handlade främst om ”en kollektivisering av barnuppfostran” och andra hushållsuppgifter i statens händer för att ge kvinnorna och familjerna råd att både arbeta och fortplanta sig. Man frigör därmed den kvinnliga reservarmén i arbete och övertar familjens tidigare uppgifter för att garantera arbetarklassens och därmed systemets fortlevnad.

Detta tar oss till den svenska korporativa statens – och över huvud taget den borgerliga statens – hjärta: en ”bekännelse att detta samhälle invecklat sig i en olöslig motsägelse med sig självt, splittrats i oförsonliga motsättningar, som det inte är i stånd att lösa” (Engels), det vill säga ”en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet” (Lenin). Kapitalismen skapar genom sin mekanism sina dödgrävare, arbetarklassen, och omöjliggör förutsättningarna för sin egen överlevnad. Den förstör sina arbetare och triggar dem till kompromisslös revolutionär kamp. Med statens hjälp kan de emellertid sakta ner denna process och skjuta upp sin ofrånkomliga undergång. I huvudsak handlar det om reaktionär – i sista hand militär – kontroll över de revolutionära yttringarna. Men som ett nödvändigt komplement tar staten ett växande ansvar för reproduktionen.

”Kapitalet är (…) fullständigt skoningslöst gentemot arbetarens hälsa och livslängd, när det inte tvingas till hänsyn genom samhällets åtgärder” (Marx). Denna motsättning mellan kapitalets kortsiktiga och individuella intressen (”jag vill ha en snabb maximal profit innan nästa bokslut”) och långsiktiga och kollektiva intressen (”jag vill ha förutsättningar för stabil profit under en överskådlig framtid”) är basen för nästan alla motsättningar inom storbourgeosin, mellan höger och vänster i Riksdagen, mellan Svenskt Näringsliv och staten. Den eviga debatten om skatterna blir dess koncentrerade uttryck. Det sammanlagda värdet som skapas – totalprodukten – delas upp i tre flexibla delar: Lön till de värdeskapande arbetarna, profit till kapitalisterna och skatt (främst via inkomstskatt, kapitalskatt och moms) till den statliga apparaten. Staten delar sedan upp sina utgifter i lika flexibla delar: Rena utgifter som militär och övervakning; rena investeringar i statliga värdeskapande bolag; och reproduktiva kostnader för att uppfostra, vårda och forma arbetarklassen.

Reproduktionen, som tidigare helt betalats av den enskilde familjens lön, övertas och centraliseras alltså av staten. Lönen kan med andra ord sänkas under kostnaden för arbetarens överlevnad eftersom en del av hans mervärde redan kanaliserats via staten, som köpt vård, skola och kollektivtrafik åt henne. Strategin gör att reproduktionen blir billigare, effektivare, jämnare över hela landet och mer förutsägbar. Makarna Myrdal sammanfattar:

”Det gäller att företaga en sådan omfördelning av de tillgängliga inkomsterna så att de med barnens uppfödande och uppfostran under moderna industriella förhållanden direkt förenade ekonomiska bördorna minskas för de enskilda familjerna. Detta är en krass formulering av det program, som blir en given slutsats av varje positivt och ingående studium av vår befolkningsfråga. Vill man ha en mera idealistisk formulering kan man uttrycka saken så, att hela nationen måste i högre grad än hittills besinna sitt gemensamma ansvar för de barn, som skola bilda dess nästa generation.”

Socialdemokraterna blev de borgerliga hjältarna som kunde garantera en sådan uppskjutning av kollapsen under kapitalismens djupa ekonomiska och politiska kris. Deras politiska strategi kunde bland annat (1) stabilisera reproduktionen av ett ständigt inflöde av ny och bra arbetskraft, (2) stabilisera en planmässig konsumtion av industrins varor via växande statliga inköp och (3) passivisera arbetarklassen och inkorporera den i det ”nationella” intresset av stadig tillväxt. Kvinnorna spelade (och spelar) en central roll i alla dessa tre statliga strategier för kapitalismens överlevnad. Stora delar av de kvinnliga massorna blev från och med 1930-talet en spelpjäs i den svenska statens omstruktureringar, från välfärdsstatens och det miljonhövdade välfärdsproletariatets framväxt till nedskärningarna från 1980-talet och framåt. Deras frigörelse är därmed sammanflätat med krossandet av den borgerliga staten.

Makarna Myrdal lyfter även fram en annan statlig funktion för att rädda kapitalismen från den förödande allmänna krisen: Överproduktionskriserna. De cykliska kriserna – eskalerande produktion i kombination med nedpressad köpkraft bland massorna, där varor plötsligt inte kan konsumeras av hushållen varpå bolag kollapsar – skapar arbetslöshet, ”social oro” och oförutsägbara marknader. Den brittiska borgerliga ekonomen John Maynard Keynes (1883-1946) hade nyligen lanserat sina förslag för att överbrygga dessa kapitalistiska kriser genom att flytta konsumtionen från hushållen till staten, som genom expansiva investeringar och utbyggnad kan planera sin konsumtion och bryta en ekonomisk nedgång. Dessa metoder bildade grunden för Socialdemokraternas ekonomiska program, särskilt under efterkrigstiden, och ett ekonomiskt skäl till den i hög grad kvinnobemannade välfärdsstaten och ”Folkhemmet”:

”Den uppväxande generationens stora ekonomiskt organisatoriska uppgift är att med bibehållande av den genom industrialismen möjliggjorda, produktionsstegrande arbetsfördelningen dock göra produktionen till en samhällelig behovshushållning, där en maximal produktion är basen för en maximal konsumtion och vice versa.”

Den socialdemokratiska omvandlingen av Sverige står alltså inte i någon motsättning till kapitalets långsiktiga intressen. Detta gäller både (1) centraliseringen av reproduktionen från hushållen till institutionerna, (2) kvinnornas intåg i arbetslivet och (3) välfärdsstatens expansiva konsumtion. Samtidigt leder åtgärderna, precis som alla ”lösningar” från kapitalets sida, till att undergräva kapitalismen som system och bana vägen för socialismen, i detta fall genom att alstra ett enormt sammankopplat kollektiv av arbetarkvinnor med en ensam fiende i form av den borgerliga staten själv. Den gnista som antänder den potentiella revolutionära kraften i detta förhållande – mellan den patriarkala staten och dess cirka 1 000 000 kvinnliga löneslavar – kommer att sätta den svenska kapitalismen i brand.

3. Den borgerliga staten köper arbete: Om icke-produktivt kvinnligt arbete.

Det finns alltså anledning att flytta reproduktiva uppgifter till statens institutioner, och samtidigt en stor kvinnlig reservarmé att sätta i arbete. Med staten som arbetsköpare kan kvinnans gamla roll som moder och hushållsslav på ett kontrollerat sätt ärvas vidare från den feodala världen utan några störningar i den sociala sammansättningen och barnafödandet. Med andra ord skapas under 1930-40-50-talet förutsättningarna för de moderna offentliga kvinnoyrkena. Möjliggöraren, eller motorn, som gör verklighet av förutsättningarna är det ekonomiska uppsvinget under efterkrigstiden. De arbetande kvinnomassorna bygger upp den så kallade välfärdsstaten.

Den nya sektorn är tjänstebaserad och icke-produktiv. Med det första menar marxismen att den inte har som mål att färdigställa eller realisera (dvs. lagra, transportera och sälja) varor. Med det andra menas att arbetskraften inte köps för att skapa en profit (mervärde) åt en kapitalist, utan för att indirekt möjliggöra och tjäna den produktiva (värdeskapande) sektorn.

Sektorns uppsving efter världskriget kan synliggöras med några statistiska siffror.

Kvinnornas deltagande i arbetskraften följer en U-formad kurva från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Den stora rörelsen drivs, som vi beskrivit ovan, av att bondekvinnan ersattses av den offentligt anställda kvinnan. Det finns även ett betydande flöde av kvinnor till den samtidigt växande tjänste- och handelssektorn. Detta mönster kallas Goldins Kurva efter en borgerlig ekonom och har bekräftats med svensk forskning. Den tydligaste kurvan gäller kategorin ”gifta kvinnor”. Ogifta kvinnor har i regel varit mer flexibla och hittade ofta jobb i industrierna under hela perioden.

Från 1920 till 1950 växte antalet offentligt anställda kvinnor från 59 000 till 164 000 och antalet kvinnor i handelssektorn från 73 000 till 196 000 (International Labour Review). Siffran växte sedan i samma takt till 80-talet varpå kurvan planas ut. Samma tandens avspeglas i de statliga utgifternas andel av BNP vilket steg från under 10 procent under 10-talet till ett maximum omkirng 60-70 procent under 80- och 90-talet. Därefter har kruvan stagnerat och minskat något.

Om man betraktar Gävleborg som ett exempel kan vi idag (2024) notera att en majoritet av de yrkesverksamma kvinnorna är mobiliserade i den offentliga sektorn. Av 56 000 registrerade kvinnor i SCB:s yrkesregister är drygt 34 000, eller 60 procent, anställda av staten. Bland dessa är undersköterskor och vårdbiträden den största gruppen (13 000) följt av lärare och barnskötare (9 700). De fyra stora privata yrkesgrupperna är ungefär lika stora (4-5000 st) och består av industri- och transportarbetare, sekreterare och receptionister, kök och städ respektive butiksarbetare.

Den kraftiga ökningen av kvinnliga arbetare i offentlig sektor understöddes av en växande logistik i form av yrkesskolor, kampanjer och nya lagar kring graviditet, föräldraledighet och diskriminering. Nya fack (se nedan) skapades. Med kraft av sitt fullständiga monopol som arbetsköpare kunde man strängt kontrollera lönerna och styra den efter statens ekonomiska och politiska intressen. Lönen har därmed konsekvent legat lägre än inom industrin och handeln, vilket driver den totala ojämlikheten i lönefrågan, vilket i sin tur driver en del av den kvinnofientliga ideologin som härskar i samhället och i hushållen. En del kvinnor i mer specialiserade offentliga yrken (läkare, sjuksköterskor osv.) har försökt söka sig till bemanningsföretag för att kunna kräva marknadsmässiga löner, men dessa bekämpas intensivt av staten, som med sin monopolställning kontrollerar nästan alla arbetstillfällen.

4. Staten försvarar kvinnorollen från upplösning och förnyar den.

Som vi redan märkt intresserade sig 1900-talets borgerliga samhällsingenjörer särskilt för kvinnans roll i samhället. Övergången från hushållet till industrin som produktionscentrum slungade ut hundratusentals svenska kvinnor i moderna, urbana och osäkra miljöer. Födelsetalen och barnomsorgen hamnade i motsättning till de nya kapitalistiska förhållandena och krävde statens stadiga hand. Industrin hade ännu inte absorberat den kvinnliga arbetskraften och arbetslösheten bland kvinnor nådde sin högsta punkt under 30- och 40-talet då endast 28 procent av kvinnorna hade jobb. Prostitutionen bredde ut sig i städerna. ”Den desorganisation och felanpassning, vari den gamla familjens upplösning består, kan botas, men endast genom djupgripande socialpolitiska reformer”, skriver makarna Myrdal. Familjen som konsumtionscell (dvs reproduktionscell) och den kvinnliga könsrollen ska räddas över till den nya epoken och moderniseras.

Så kan staten inkorporera kvinnorna i arbetskraften genom att ta över delar av reproduktionen och skapa den moderna kärnfamiljen med två inkomster och 2-3 barn. De kvinnor som inte ansågs vilja inkorporeras i den nya mönsterfamiljen skulle omskolas, kontrolleras eller tvångssteriliseras. Under nya begrepp som folkhälsa, folkhem, asocial och rashygien döljer sig statens nya ingripande funktioner i hela samhällslivet för att kontrollera massornas beteende, fortplantning och arbetsförmåga. Kvinnorna i arbetarklassen, som födde nya arbetarbebisar och ännu inte riktigt tilldelats sin roll i produktionen, drabbades allra hårdast. Staten bröt sig in i tidigare privata sfärer på ett sätt som den gamla kyrkan bara kunde drömma om. Många av de normer som fortfarande kontrollerar vårt beteende uppstod i dessa statliga interventioner: Hon ska vara moderlig, flitig och balansera sitt samhällsnyttiga hushåll med sitt samhällsnyttiga jobb, underordna sig ”samhällets” intressen utan att klaga, föda och uppfostra friska och duktiga barn och harmonisera den nya tidens familj.

Den mest använda kontrollmekanismen av mammor och kvinnor sker idag via Socialtjänsten. Varje år skrivs runt 400 000 så kallade orosanmälningar om att barn far illa, varav en stor majoritet handlar om mammorna. År 2024 var 26 300 ”omhändertagna” av Socialtjänsten. Dessa tas i regel från fattiga hem (fyra gånger så vanligt) och placeras ofta i ”familjehem”. En gravid kvinna besöker mödravården 6-10 gånger under en normal graviditet för att screena för hälsomässiga och sociala problem. För många leder detta till hembesök av socialarbetare med risk för omhändertagande av barnet. Den vanligaste orsaken till detta är ”brister i omsorgen”. Det hela görs med det uttalade syftet att stödja familjer och ”barn som riskerar fara illa”. En annan betydande kontroll görs från skolans sida där lärare och kuratorer står för en stor del av orosanmälningarna och arbetar tätt med andra statliga myndigheter för att korrigera föräldrarnas omsorg med hot om att ta barnen eller andra åtgärder. Denna maskin är konstruerad med det enda syftet att kontrollera reproduktionen i hushållen och att i förlängningen säkerställa att familjerna (i regel kvinnorna) följer statligt subventionerade mönster. Detta leder till befogade och rättvisa reaktioner från främst fattiga mödrar i förorterna, som samlats till protester mot Socialens kontrollorgan.

Som parentes måste det fysiska våldet kommenteras. Troligtvis spelar alla de ovan nämnda kontrollmekanismerna roll för hur kvinnokroppen misshandlas, utnyttjas och granskas i både ”offentliga” och ”privata” miljöer idag. Kvinnans kropp har aldrig förr varit så övervakad och kontrollerad av olika politiska och ekonomiska intressen. Till dessa hör, förutom staten, de ruttna och kvinnofientliga imperialistiska kulturapparaterna, reklamen, prostitutionen och människohandeln som tillåts äga rum inom den borgerliga statens ramar. Sammantaget bryter dessa kapitalistiska institutioner ner respekten för kvinnorna och den enskilda kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp. Detta avspeglas med hjälp av kulturens och löneskillnadernas kraft i den enskilda mannens, makens eller pojkvännens hjärna, där drömmen väcks om den urgamla patriarken: att få vara en liten kung i hemmet och förfoga över ”sin” hustru och främmande kvinnors kropp. 2025 anmäldes 33 043 fall av misshandel mot vuxna kvinnor till Polisen.

5. Den arbetande kvinnan inkorporeras: Facken.

När kvinnan inkorporerats i den nya kärnfamiljen ska hon på ett korrekt och planerat sätt inkorporeras på arbetsmarknaden. Staten hade vid det laget lärt sig vilken effekt industrialiseringen av arbetarklassen haft på klasskampens hårdnande. De kände, precis som marxisterna, att ”Kapitalismen genom att inkorporera kvinnorna i produktionen ökar exploateringen och simultant skapar den materiella basen för kvinnornas kamp och krav” (PKP). Passiviseringen och kontrollen av denna nya kategori av löneslavar krävde ett förnyat nyttjande av gamla verktyg: Det köpta facket och den statliga repressionen. Utvecklingen av ett medvetet kämpande kvinnligt proletariat mötte nya speciella hinder, som fortfarande färgar arbetarkvinnans särskilda förtryck.

Under 1900-talets första år skapade den nya vågen av kvinnliga yrkesarbetare behovet av facklig organisering. LO:s ovilja att släppa in dem i de befintliga manliga fackförbunden tvingade kvinnliga pionjärer som sömmerskan Anna Sterky att etablera Kvinnornas Fackförbund (1902) och Stockholms Tjänarinneförening (1904). Under följande år, fram till 60-talets explosiva tillväxt av offentliga jobb, inkorporerades industrins kvinnor i samma takt som de gick ut i arbetslivet.

Under efterkrigstiden växer de offentligt anställdas fackförbund fram. Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal), som idag organiserar 500 000 barnskötare, städerskor, undersköterskor, kökspersonal och vårdbiträden, växte från en mycket marginell medlemsorganisation inom LO till dess största: från 86 000 år 1950 till 515 000 år 1980. Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaförbund (idag Vårdförbundet) bildades 1965 som en koalition mellan sjuksköterskorna och andra ofta kvinnliga landstingsyrken för att sedan bli en dominerande del av TCO. Samma utveckling sker i det som idag är Vision (tidigare Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund) där 200 000 socialsekreterare, administratörer, medicinska sekreterare och tandsköterskor försöker få sina fackliga klassintressen tillgodosedda.

De historiska skillnaderna mellan de kvinnliga och manliga arbetarnas fackförbund har färgat traditionerna och medvetandegraden i den svenska arbetsplatskampen.

För det första utvecklades de ”kvinnliga” facken betydligt senare än de ”manliga”, under en period då korporativiseringen och saltsjöbadsandan vunnit en fullständig seger i facken. De stora striderna innan avtalet 1938, eller innan kommunisternas bannlysning ur facken 1945, lever i lägre grad kvar i traditionerna och medlemmarnas medvetande. De kvinnliga förbunden är så att säga formade på gul arbetararistokratisk grund.

För det andra förhandlar kvinnorna i regel mot SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) snarare än Svenskt Näringslivs medlemsorganisationer. SKR är en enormt centraliserad arbetsköparförening och fungerar i viss mån som en statligt inkorporerad myndighet i struktureringen av välfärdsstaten.

För det tredje utnyttjar man i högre utsträckning olika politiska vapen mot de kvinnliga arbetarnas stridsåtgärder. Det ökända bruket av skyddsarbete tvingar (i regel offentliganställda) arbetare att bli strejkbrytare för att ”se till att samhällets grundläggande funktioner skyddas”. Detta drabbar oftast sjukvårdsanställda. I samma anda brukar regionerna och kommunerna tjuta om ”samhällsfarliga” stridsåtgärder för att splittra de strejkande arbetarna från den övriga massan. Till denna kategori hör också den utvecklade myten om den kvinnliga ”ängeln” i sjuksköterskekläder, som full av kärlek är ”kallad” till sitt människovårdande yrke och därmed inte bör ägna sig åt ”störande” och ”egoistisk” intressekamp.

Alla dessa tre särskilda förutsättningar för kvinnlig facklig verksamhet gör det svårare att segra i strider om lön och arbetsförhållanden. Det leder till att kvinnornas löner halkar efter, men även till en frustrerad bitterhet bland medlemmarna. De känner tydligare av de hårda begränsningarna som råder för den fackliga kampen i Sverige. Detta är samtidigt en stor styrka. Om vi analyserar baksidan av de tre respektive historiska skillnaderna ovan, ser vi (1) att de kvinnliga facken, som ett resultat av sin sena tillkomst, också är fria från en del gamla reformistiska fördomar och traditioner, (2) att de har förmånen att agera tillsammans i samfälld aktion mot en ensam papperstiger till fiende, den svenska staten, och inte mot något av Svenskt Näringslivs 60 000 medlemsföretag, samt (3) att kvinnorna i de ”grundläggande funktionerna” direkt ställs inför motsättningen mellan legal och illegal facklig kamp, att de för varje steg framåt måste klassas som ”samhällsfarliga” och därmed utmana statens grundvalar.

Det ”kvinnliga” fackförbundet är alltså ett hårt slagfält mellan höger och vänster – mellan arbetets och kapitalets intressen. Det inkorporeras via starka band mellan förbundsledningens aristokrater, de halvstatliga arbetsgivarorganisationerna och den anti-fackliga reaktionära staten, vilka bildar en svart triangel runt den proletära kvinnans klasskamp, både fackligt och i allmänhet.

En annan aspekt är det särskilt slitsamma och nedbrytande karaktären hos de kvinnliga yrkena. Vi ska senare titta på den höga sjukskrivningsgraden och utbrändheten hos kvinnor i välfärdsyrken. Detta är, precis som de redan nämnda karaktärsdragen, en källa till extremt förtryck och svårigheter att engagera sig politiskt för sin frigörelse, men samtidigt en källa till stor revolutionär potential och sprängkraft när den arbetande kvinnan rätar på ryggen och slår sig fri.

De folkfientliga myterna om ”den kvinnliga naturen” har utan tvekan formats på basen av hennes samhälleliga funktion. Från bondehushållningens husmoder och hemslavinna, till den moderna imperialistiska ”välfärdsstatens” avelskossa, hora och sjukhusslav: Den härskande klassen har alltid – i mer eller mindre sammansvärjning med den proletära mannen – hittat en ny form för det särskilt patriarkala förtrycket. De alstrar myter och fördomar för att normalisera detta förtryck och hålla de arbetande kvinnorna i ett hårt koppel vid den patriarkala statens fötter.

6. Sovjetunionens kollektivisering av hushållsarbetet.

Som vi sett har den svenska staten arrangerat församhälleligandet av kvinnomassornas arbete. Den privata sfären slogs sönder och familjens medlemmar flöt på olika sätt ut i det stora samhällets intressen. Detta har de gjort helt och hållet i den kapitalistiska exploateringens och tillväxtens tjänst. I reformisternas mun har detta kallats ”frigörelse” och förutsättningen för en omdaning av kvinnorollen i riktning mot jämlikhet mellan könen. I viss mån har de rätt. Engels skriver i sin redan citerade bok att:

”Den demokratiska republiken upphäver inte motsättningen mellan de båda klasserna. Tvärtom, först den erbjuder den mark, på vilken den utkämpas. Och likaledes kommer också den egenartade karaktären hos mannens herravälde över kvinnan i den moderna familjen, likväl som sättet att upprätta en verklig samhällelig likställighet mellan båda könen, först då att framträda i öppen dag. (…) Det kommer då att visa sig, att kvinnans befrielse först och främst är betingad av att hela kvinnokönet åter föres in i det samhälleliga arbetet.”

Den svenska statens ansträngningar under 1900-talets andra hälft har som bekant utvecklat denna ”mark” i mycket hög utsträckning. Med en enorm offentlig sektor har man tagit över mycket av det reproduktiva ansvaret och samtidigt förflyttat miljoner kvinnor från hushållen till löneslaveriet. Den svenska borgerligheten är världsunik i den omfattning som de lyckats med detta. I borgerliga indexmätningar klassas Sverige alltid topp fem avseende ekonomisk jämlikhet mellan könen. Innebär detta att vi tågar framåt mot kvinnans frigörelse? Nej.

Låt oss belysa detta med ett högintressant exempel. Rysslands kvinnor stormade fram 8 mars 1917 vilket blev en impuls för den socialistiska revolutionen. Detta brände fast dagens datum i den internationella arbetarklassens medvetande.

Åren efter Oktoberrevolutionen proklamerades formell juridisk jämställdhet mellan könen. Skolorna öppnades för kvinnliga studenter och en storskalig planmässig inkorporering av kvinnor i produktionen sjösattes. Aborter och skilsmässor legaliserades. Betald föräldraledighet och stora satsningar inom statlig barnomsorg tog över mycket av bördan från familjerna. Under 1920-talet rådde ingen tvivel om att Sovjetunionens kvinnor levde i världens mest avancerade jämlikhet. Under Lenins och Stalins ledarskap bereddes marken radikalt för kvinnans fullständiga frigörelse från könsordningen. Mobiliseringen av kvinnorna i revolutionens bataljoner och sedan i den socialistiska omvandlingens främsta led bidrog till att nya proletära könsroller började ta form, men det är uppenbart att processen begränsades av olika anledningar.

Alexandra Kollontaj (1872-1952) brukar ofta citeras som de nya socialistiska könsrelationernas förkämpe. I artiklar och romaner beskrev hon de nya idealen i vilka män och kvinnor kunde mötas som jämlikar i kärleken, som kamrater, utan utrymme för svartsjuka, kryperi och kontroll. Kampen mot det gamla fick dock, precis som många andra stridsfrågor i den ideologiska överbyggnaden, skjutas på framtiden för att ”marken” först skulle beredas genom kvinnornas inkorporering i produktionen. Den radikala politiska brytningen med de gamla könsnormerna – den proletära kulturrevolutionen – blev för den stora massan en obestämbar hägring i framtiden. I sitt viktiga verk om Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen beskriver hon tidslinjen för kvinnans frigörelse på landsbygden:

”Ju mer arbete som bondekvinnan, i egenskap av självständig arbetare och vald medlem av rådet, lägger ner i allmännyttiga arbeten för kretsen, byn eller ujezden, desto naturligare och oundvikligare är det att den forna åsikten om kvinnornas mindervärdighet dör bort och desto lättare fullbordas kvinnornas frigörelse på landsbygden. Denna utveckling kommer att stärkas ytterligare när lantbruket går över till mekaniskt arbete – elektrifikationsplanen – och kooperationen utvidgas. Då kommer även den ryska landsbygden att kunna utveckla de betingelser som krävs för att revolutionen inom livssättet, och kvinnans fullständiga frigörelseprocess kan ta sin början.”

Betingelserna ska förberedas för att så småningom påbörja den politiska frigörelsen. I Familjen och den kommunistiska staten kommenterar hon statens övertagande av kvinnornas gamla reproduktiva plikter i hemmet:

”Privathushållningen försvinner; det ersätts mer och mer av ett kollektivt hushåll. Den yrkesarbetande kvinnan behöver snart inte ta hand om hushållet själv; i morgondagens kommunistiska samhälle kommer detta arbete att utföras av en speciell kategori arbeterskor som enbart kommer att göra detta.”

Denna förvaltning av kvinnornas frigörelse ”uppifrån” skapade allvarliga begränsningar i revolutionens fortsättning under socialismen. Inställningen, som förstärktes och cementerades av den uppstigande byråkratin, blev ett hinder för massornas politisering och medvetna mobilisering mot klassfienden och klassfiendens kultur.

Kvinnorna frigjordes från hushållen, men fastnade i hög grad i så kallade kvinnodominerade yrken i den nya effektiviserade reproduktionsapparaten. De blev sjuksköterskor, sekreterare, barnskötare osv. – arbeterskor. En övertro på mekanisering och produktivkrafternas effektivisering åsidosatte den ideologiska skolningen i marxismen-leninismen bland de breda massorna. Den revisionistiska byråkratins kontrarevolutionära kupp under 50- och 60-talet slungade snabbt tillbaka kvinnorna 40 år i tiden, till det gamla svarta borgerliga samhällets underkastelse, våld och husmorsideal. Det enda som hade kunnat stå emot – det väpnade havet av ideologiskt stålsatta proletära kvinnor – var inte tillräckligt starkt.

7. Den stora proletära kulturrevolutionen skakar patriarkatet i grunden.

Förstatligandet av produktiva och reproduktiva verksamheter är inte i sig ett steg närmare socialismen. Det avgörande är det politiska innehållet i omvandlingen, som avspeglas i förtruppens och massornas ideologiska nivå. Så avgörs riktningen på samhällsutvecklingen genom att kommunisterna, politiskt förankrade i de arbetande massorna, tar ett fast och revolutionärt grepp om processen. Detta har varit den proletära revolutionens princip sedan Marx. I sin Kritik av Gothaprogrammet går han till angrepp mot planen att försona partiet med Ferdinand Lasalle (1825-1864), som förespråkade ett slags ”socialism” genom legala kooperativ under den borgerliga statens ledning. Marx angrep dessa reaktionära kooperationer:

”Att arbetarna vill skapa betingelserna för en kooperativ produktion (…) betyder blott att de arbetar på att omstörta de nuvarande produktionsbetingelserna och har ingenting gemensamt med bildandet av statsunderstödda kooperativa föreningar. (…) De har värde endast för så vitt de är arbetarnas eget verk och är oavhängiga och inte beskyddade av vare sig regeringen eller bourgeoisin.”

Förstatligandet av industrier, gruvor, vårdcentraler osv. kan alltså fyllas med antingen svart reaktionärt innehåll (vilket dessutom är en monopolkapitalistisk allmän tendens) eller rött revolutionärt innehåll, givet att de (1) hålls kvar i proletariatets självständiga händer och (2) arbetar för (eller tjänar) det totala omstörtandet av hela samhällssystemet. Detsamma gäller de icke-produktiva grenarna av arbetet, vars ”privatisering” så högljutt beklagas av alla Sveriges reformister. Om statens övertag av uppfostran (dvs. skolan) skriver Marx som följer:

”Fullständigt förkastlig är en ’folkuppfostran genom staten’. (…) Snarare bör regering och kyrka i lika hög grad uteslutas från varje inflytande över skolan. I preussisk-tyska riket (…) behöver i stället staten en synnerligen hårdhänt uppfostran genom folket.”

Den enda kollektiva skolan som egentligen betyder något för revolutionen är folkets egen skola, som formerar massor i hänsynslös kamp mot den gamla staten. Det rent tekniska förstatligandet är blott en effektivisering av den berörda verksamheten och innebär ingen automatisk befrielse av varken klassen, skolbarnen eller de tusentals kvinnor som tvingas underkasta sig sin nya statliga patriark. Det behöver knappast nämnas att den svenska socialdemokratins första program (1882) var en direkt kopia av tyskarnas Gothaprogram (1875).

Den rena mekaniseringen, förstatligandet eller mobiliseringen av kvinnlig arbetskraft betyder ingenting om de inte genomförs under ett enormt tryck från de politiskt medvetna massor som arbetar i verksamheterna. Detta var den stora insikten som gav den kinesiska revolutionen, under ordförande Mao Zedongs ledning, den kraft som skulle spränga alla ramar, inklusive de förstelnade könsnormerna. Det var Den stora proletära kulturrevolutionens budskap. Chen Yonggui, ledaren för den berömda folkkommunen Dazhai, beskrev utvecklingen på landsbygden:

”Mekaniseringen av jordbruket kan bara leda till framsteg på den socialistiska vägen om den är ett resultat av en ideologisk revolutionering. (…) Om man inte förstår och inte tillämpar ordförande Maos revolutionära linje kommer inte mekaniseringen att medföra socialism utan kommer tvärtom att leda till att kapitalismen kommer tillbaka. (…) Mekaniseringen är inte bara en teknisk fråga. Mekaniseringen av jordbruket kommer in på fel väg om man uteslutande syftar till en mekanisering, om man sätter in den i felaktigt sammanhang och inte sörjer för människornas ideologiska revolutionering.”

Den kinesiska erfarenheten understryker alltså frågan om hur det nya kvinnliga arbetet äger rum. Är det förenat med ökande deltagande i det politiska livet, i revolutionen? Hanteras dialektiken mellan deltagande i produktionen och växande inflytande över den? Används kvinnornas nya sociala ställning som hävstång för att radikalt bryta med de gamla könsmönstren? Detta innebär att sätta politiken i befäl och inte passivt låta ideologin släpa efter den ekonomiska utvecklingen.

Det finns en lång rad vittnesmål från det socialistiska uppbyggandet och revolutionens fortsättning ur kvinnornas perspektiv: Från 50-talets kvinnoföreningar på landsbygden och Allkinesiska Kvinnoförbundet till 60- och 70-talets röda garden och kvinnliga mönsterarbetslag. De gick alla i täten för att utmana och krossa de befintliga könsnormerna, genom kamp och skolning, och förverkliga ordförande Maos paroll att det som en man kan göra, kan också en kvinna göra och att kvinnorna håller uppe halva himlen. Man förklarade krig mot den gamla teorin om den kvinnliga naturen och den mur som byggts upp mellan ”manliga” och ”kvinnliga” verksamhetsområden. Arbetslag med kvinnliga arbetare etablerades inom den tunga industrin, avancerade jordbruk, flyg- och sjöfart, energi- och gruvsektorn. Detta kombinerades med politiska kampanjer för att förklara utvecklingen av en ny arbetsfördelning och en ”ny kvinna”, som bryter ny mark i den socialistiska uppbyggnaden.

Från den redan nämnda folkkommunen Dazhai spreds nyheten om ”järnflickorna”, som trotsade alla svårigheter (både fysiska och ideologiska) för att utveckla den regionala produktionen. Arbetslaget bestod av rödgardister, kvinnor i 20-årsåldern, som i ordförande Maos anda gick ut bland arbetare, framgångsrikt deltog i fysiskt krävande uppgifter, bekämpade alla tveksamheter och fördomar, och därmed skakade om den rådande patriarkala teorin om den kvinnliga naturen. Snart fanns liknande arbetslag i oljesektorn, i fabrikerna och i jordbruket. Ett lag blev till 460 och därefter spreds idén över hela Kina. De baserade sig i principen att tjäna folket och att lita på egna krafter. I boken New Women in New China (Foreign Languages Press, 1972) beskrivs dessa banbrytande arbetslag:

”Energiska unga kvinnor över hela Kinas landsbygd har formerat sig i chocktrupper som bland folket kallas lag av järnflickor. Vägledda av Mao Zedongs tänkande tar de en aktiv roll i klasskampen, kampen för produktionen och i vetenskapliga experiment. (…) Under den socialistiska revolutionens och konstruktionens gång växer de snabbt upp till en ny generation av kvinnor, beväpnade med Mao Zedongs tänkande. (…) En grupp av skickliga proletära yrkeskvinnor tar form – snickare, svetsare, metallarbetare, cementarbetare, elektriker och maskinoperatörer. Med stöd från veteranarbetare kan de nu arbeta självständigt utifrån ritningar.”

De tvekade inte för de hårdaste arbetsuppgifterna och utgjorde föredömen med sitt osjälviska arbete. Parallellt bekämpade man allt motstånd mot de könsbaserade löneskillnaderna och krävde männens fulla deltagande i den före detta ”kvinnliga” reproduktiva sektorn i form av manliga barnskötare, städare, köksarbetare osv. i både yrkes- och hushållslivet. Ledaren för Beijings Kvinnoförbund, Hsu Kwang, sammanfattar Kulturrevolutionens framsteg som följer:

”Vad är det som möjliggör en så djupgående omvandling av den kinesiska kvinnans status i Nya Kina? Jag är övertygad om att anledningen är kvinnornas deltagande bredvid männen i de långa revolutionära kamperna, under ordförande Mao och Kommunistiska Partiets ledarskap. De har etablerat proletariatets diktatur och framhärdat i att fortsätta revolutionen under denna diktatur. (…)

Just på grund av att hundratals miljoner kinesiska kvinnor, tillsammans med resten av folket, aktivt deltog i de revolutionära striderna, kunde imperialismens, feodalismens och byråkratkapitalismens mörka välde störtas 1949. Kinas folk slog sig fri och de kvinnliga massornas frigörelse gick in i en ny fas. (…)

Den snabba omvandlingen [under Kulturrevolutionen] av den socialistiska ekonomin och kulturen har skapat en lång rad möjligheter för kvinnor att delta i det produktiva sociala arbetet. (…) Kvinnorna studerade marxismen-leninismen-Mao Zedongs tänkande noga under kampens gång och stärkte sitt medvetande i klasskampen och tvålinjekampen. (…) Vanliga textilarbeterskor har blivit ledare i Partiet och Staten och tidigare tibetanska livegna leder nu kadrer och respekteras av alla. (…) Varje framsteg i revolutionen flyttar kvinnornas frigörelse ett steg framåt.”

Kvinnornas egna deltagande och politiska medvetenhet, vars konsekvens blir att fler kvinnor leder kampen på olika nivåer, är alltså den nyckel som kan ge en politisk riktning till det kvinnliga arbetet i den nya socialistiska ekonomin. Denna medvetna massa av kvinnor kommer hårdnackat att genomtvinga och försvara revolutionen. De är garanten för att revolutionen går framåt på kvinnoförtryckets område och att de frigjorda kvinnorna i sin tur leder revolutionen osv. De två sidorna är oskiljaktiga. Hsu Kwang fortsätter:

”Etableringen av det socialistiska systemet har öppnat oändliga vyer för kvinnornas fullständiga frigörelse. Reaktionens styrkor smider dock ännu planer för att vrida tillbaka historiens hjul. Vi måste slå sönder deras strävan efter tillbakagångar och restauration av den gamla ordningen. Resterna från det gamla konceptet, att ’män är överlägsna och kvinnorna underlägsna’ och de gamla vanorna och traditionerna som det gamla samhället har lämnat efter sig måste grundligt tillintetgöras.”

Könens fullständiga jämlikhet, upplösningen av könsrollerna, kommer att förverkligas i samma takt som klasserna och diktaturen vittrar bort, i samma takt som kommunismen tar form. Klasskampens fortsättning för att rycka bourgeoisins rötter ur marken kräver en hög grad av vaksamhet och aktivitet bland massorna. De kan inte överges som passiva kuggar i den nya maskinen. ”Massorna skapar historien” och måste mobiliseras för att sätta den nya maskinen i rörelse i rätt riktning.

Villfarelser om det rent tekniska förstatligandet av reproduktionen – eller den rent tekniska förflyttningen av kvinnorna till arbetskraften – har alltså fördjupat den svenska reformismens grepp om staten och till och med hejdat de sovjetiska kvinnornas kraftfulla marsch mot kommunismen. De är två diametralt motsatta exempel avseende klassdiktatur, men de visar könsfördomarnas sega och ibland diffusa liv i den revolutionära rörelsen. Frågan om könsmotsättningarna och kulturen löstes först i Kina under ordförande Maos ledning. I praktiken låste de två in kvinnorna i nya kvinnodominerade och slitsamma sektorer och därmed cementerade de gamla könsnormerna istället för att spränga dem. Det patriarkala förtrycket har levt vidare, bortom de arbetande kvinnornas räckvidd, även om man i de styrande skikten diskuterat och experimenterat med ”feminism” och nya könsförhållanden.

8. Från välfärd till utmattningssyndrom: Välfärdsstatens omstrukturering.

Åter till det svenska ”Folkhemmet”. Från 70-talets sista år och framåt bryts en nästan 30-årig period av högkonjunktur och stadig kapitalistisk tillväxt. Motorn var den framgångsrika exploateringen i exportsektorn, som under 50- och 60-talen kunde börja handla på en alltmer globaliserad marknad i USA-imperialismens kölvatten. Socialdemokraternas korporativism kunde stabilisera den politiska situationen och passivisera klasskampen. Det ständigt växande mervärdet kunde finansiera utbyggnaden av de offentliga institutionerna och miljonprogrammet. Dessa ”rekordår” var den ekonomiska möjliggöraren för det program som staten genomtvingade gentemot de arbetande kvinnorna: mobiliseringen i det stora statsmonopolistiska ”hushållet”, den sociala kontrollen och passiviseringen. Perioden bröts emellertid av en kraftig nedgång. De tidigare sönderbombade imperialistmakterna (läs Japan och Tyskland) återhämtade sig i konkurrensen, efterfrågan på exportprodukter sjönk, oljepriserna sköt i höjden, och inflationen eskalerade – med ett brak vändes högkonjunktur i en djup kris och den offentliga sektorn tvingades till en ny omstrukturering.

Röster började höjas mot de svällande offentliga utgifterna, som ansågs dra värdefullt kapital från den ”konkurrensutsatta sektorn”. Kapitalet drog i bromsen och byråkraterna följde snart efter. 1981, under vad som kallas ”den underbara natten”, gjordes överenskommelser mellan Socialdemokraterna (Palme, Feldt m.fl.) och högerpartierna för att sänka marginalskatterna och bromsa den offentliga sektorns andel av ekonomin. Kreditmarknaden avreglerades och de så kallade Allemansfonderna blåste liv i finanssektorn. Högern och Sossarna turades om att ”sanera” statsbudgeten för att överföra pengar till hushållens konsumtion av nya varor och tjänster. ”Konsolideringsprogrammet” 1994-1998 ledde till utgiftsminskningar (dvs. nedskärningar) på över 120 miljarder kronor. Målet om full sysselsättning skrotades och arbetslösheten steg från 2 till över 10 procent under några år. Kapitalets profiter tog dock ny fart, vilket förstärktes ytterligare när den nya IT-sektorn föddes. Den nya pumpade privatkapitalistiska sektorn, delvis frigjord från den betungande men stabiliserande statssektorn, går tillbaka till gamla anarkiska och pendlande mönster. 2008 kommer den värsta kraschen sedan 30-talet, under Covid-19 kraschar ekonomin igen osv.

Nedskärningarna tvingades igenom av den ”privata” fraktionen av den svenska storbourgeoisin. 1976 tillträdde en ny militant ledning i SAF (Svenska Arbetsgivarföreningen, idag Svenskt Näringsliv) under ASEA-direktören Curt Nicolin. Man avancerade i klasskampen för att bryta löneökningarna, kräva nollbud i avtalsrörelsen, strypa de vilda strejkerna och dämpa trycket ”underifrån” i facken genom propagandakampanjer för ”krismedvetande” och ”satsa-på-dig-själv-anda” bland proletariatet. Man pressade den borgerliga staten (som nu för första gången på mycket länge styrdes av ett högerparti) att minska de statliga utgifterna och sänka skatten för att den nya hårda anti-fackliga linjen inte skulle leda till reallöneminskningar och uppror. SAF och Nicolin lade upp en ny strategi, att genom stora lockouter och en ovilja att kompromissa tvinga staten att kliva in och göra vissa strukturella förändringar för att frigöra resurser till den privata sektorn. Man krävde bland annat att en regeringsdelegation, tillsammans med SAF, skulle utreda nedskärningar av de offentliga utgifterna.

SAF:s nya hårda linje mötte motstånd från fackförbunden och Storkonflikten 1980 bröt ut. 100 000 arbetare togs ut i strejk och upp till 700 000 lockoutades. Detta är den sista strejken med sådant omfång och sticker ut för att de offentliganställda kvinnorna för första gången deltog som en avgörande part. Offentligfacken var pådrivande och ställde hårdare krav än LO. Stora störningar uppstod i industrierna, sjukhusen och kommunerna.

Ur kapitalets perspektiv gick man i strid för att sänka löneutgifterna. För att göra detta krävde man alltså skattesänkningar genom nedskärningar för att hushållens reallöner inte skulle sänkas. Staten tvingade igenom ett kompromissbud för att avbryta konflikten, men en ”nyliberal” rörelseriktning hade tagit fart. Under 90-talet stängdes en fjärdedel av alla akutsjukhus, mentalsjukhusen lades ner och allt effektiviserades. Den offentliga konsumtionens andel av BNP sjönk från nära 70 till 50 procent av BNP. Detta utan att behovet av de offentliga insatserna egentligen sjunkit. Tvärt om växer den sjuka och äldre befolkningen, den psykiska ohälsan eskalerar och skolklasserna växer. Samtidigt har militären, polisen och rättsväsendet absorberat en större och större del av statens budget.

Det enda möjliga sättet för staten att förena nedskärningar med växande behov är att pressa välfärdsproletariatet till hårdare arbete och längre arbetsdagar. Statens offensiv mot välfärdsproletariatet under de sista 30 åren har varit det största utsugningsexperimentet sedan industrialiseringen. Byråkrater, politiker och konsulter har skapat nya tekniker för sin dominans: Lean Production, patientcentrerad vård, New Public Management, avinstitutionalisering, offentlig-privat samverkan och marknadsstyrning är alla nya ”löpande band”-tekniker för att pressa ut mer arbete för samma eller lägre lön. Det stigande trycket pressar alla städerskor, barnskötare, vårdbiträden, undersköterskor, sekreterare osv. till en enorm stress.

Vårdfacken rapporterar att 80 procent av de som drabbas av stressrelaterade sjukdomar är kvinnor, majoriteten i välfärdsyrken. Mellan 2010 och 2023 femdubblades sjukskrivningsgraden i dessa grupper. Vanliga sjukskrivningsorsaker är utmattning, depression, ångestsyndrom, smärttillstånd, sömn- och minnesstörningar. 15 procent av alla kvinnor i den arbetande befolkningen upplever stress och andra psykiska påfrestningar i vardagen enligt statens egna Arbetsmiljöverket. De växande sjukskrivningstalen har i sin tur ökat trycket på Försäkringskassan, som efter politiska direktiv svarat med att kraftigt försvåra möjligheterna att få sjukpenning, särskilt efter 180 dagar. Mellan 2014 och 2016 dubblerades antalet patienter som fick avslag på sina läkarintyg av Försäkringskassan. Från 2023 till 2024 ökade avslagen med 29,5 procent enligt statistik från protestgruppen #1160omdagen. Tusentals kvinnor i statens slavläger blir alltså sjuka av stressen och tvingas sedan tillbaka till sina jobb för att maskinen ska rulla på och kostnaden hållas nere.

Den frustration och solidaritet som detta skapar kanaliseras idag i individuella ”stridsåtgärder” (uppsägningar, hyruppdrag, maskning osv.) och i ett tryck underifrån i de stora facken för åtgärder och protester. Aristokratin i dessa fack, som intensivt uppvaktas av SKR och staten, blir nyckelspelare för att kapsla in och passivisera missnöjet. Runt aristokratin bygger staten ett till lager av repression i form av anti-facklig propaganda om samhällsfarliga stridsåtgärder. Sedan ytterligare ett lager i form av repressiva lagar om skyddsarbete, vilda strejker och statligt kontrollerad medling mellan fack och arbetsgivare. 1980 års storkonflikt ledde till en mycket mera ingripande roll från statens sida (statens medlingsinstitut stärktes markant under 90-talet vilket, tillsammans med så kallade ”Samarbetsavtal om utveckling och lönebildning” mellan fack och arbetsköpare, åstadkom en ny nivå av saltsjöbadsanda och klassamarbete) för att förhindra ”löneglidning” och ”löneinflation” och därmed värna kapitalisternas profiter. Bakom detta juridiska lager vaktar den nakna väpnade klassmakten. Staten har med dessa åtgärder bromsat löneutvecklingen proletariatet och låst in de arbetande kvinnorna i en svart cirkel av nedskärningar och akut stress.

Avslutningsvis leder nedskärningarna dessutom till olika sociala explosioner ute i samhället: Hemlöshet, eskalerande drogberoende, våld och kriminalitet, hot och spontana aggressioner mot de statliga myndigheterna. I regel anklagas personalen i vården, hemtjänsten, skolan osv. för denna kollaps. Om det inte är lärarnas eller vårdens fel så är det familjernas (dvs. mammornas) fel. Arbetarna i den offentliga sektorn drabbas också av olika attacker riktade mot staten: 2021 kartlade Arbetsmiljöverket att 35 procent av vårdarbetarna utsatts för våld (främst slag, skallning, strypning och rivning) eller hot om våld. Senaste tidens skolskjutningar och ambulansmord är tydliga exempel på denna tendens. Staten sänker stöden och tvingar fram desperata reaktioner, och tvingar sedan överansträngda kvinnliga välfärdsarbetare till frontlinjen. Bakom sitter den patriarkala byråkratin som noggrant och cyniskt experimenterar med budget och tidböcker.

Nedskärningarna leder naturligtvis till att staten överger sin reproduktiva roll på flera områden. Uppgifterna flyttas tillbaka till kvinnorna i hushållen som på inget sätt får några förutsättningar för att klara detta. Resultatet blir en ny ”kris i befolkningsfrågan” när kvinnorna tvingas välja mellan arbete (statens slav) och familj (hushållets slav). Under 2020-talet larmar SCB om historiskt låga födelsetal. Socialdemokratins statliga ”lösningar” leder alltså bara till en fördjupning av krisen. Värst drabbas kvinnorna. Mammor i förorten, som slitit och burit välfärdsmaskinen och nu tvingas till arbetslöshet, deltidsarbete och stress i samma takt som staten skär ner budgeten, måste samtidigt ta ett större reproduktivt ansvar för barnen och hushållet. Bidragen sänks och priserna går upp. När ungdomarna sedan hamnar snett får de skulden: barnen omhändertas eller sätts i fängelse. Samtidigt trakasseras de av den alltmer rasistiska och familjekonservativa ideologin, som lägger hela skulden hos det individuella hushållet (i regel mamman), och av den alltmer militariserade statens övervakning, repression och främlingshat. Denna omstrukturering av välfärdsstaten är alltså i stor grad en omstrukturering av kvinnorollen och de arbetande kvinnornas situation i Sverige.

9. Sammanfattning: Död åt den patriarkala byråkratin.

Den borgerliga Svenska staten koncentrerar och förvaltar den svenska imperialistiska bourgeoisins gemensamma intressen. Under 20- och 30-talet var bourgeoisin akut intresserad för en omstrukturering av reproduktionen, kvinnorollen och familjen. Lösningen dikterades av de korporativa reformisterna i staten, facken och kapitalisterna. Den enormt svällande välfärdsstaten, det kvinnliga välfärdsproletariatet och myndigheternas intrång i den privata familjesfären löste tillfälligt den kapitalistiska krisen. Staten har dock växt på de kortsiktiga profiternas bekostnad vilket tvingar kapitalisterna att rebellera mot sin egen stat och kräva skarpa nedskärningar i dess utgifter. Bourgeoisin har inte längre råd med välfärdsstaten som vapen i klasskampen. De släpper därmed fram de gamla motsättningarna som i viss mån varit vilande under klassamarbetets törnrosasömn.

Skillnaden nu, och nyckeln till den borgerliga statens krossande, är det kvinnliga enormt koncentrerade proletariatet. Borgarna har tvingats mobiliserat dessa dödgrävare för att tjäna profiterna, men möts nu av en armé av undersköterskor, barnskötare, städare osv. som under 100 år odlat ett hat och kampkänsla riktat mot själva staten. De har slitit för välfärdsstatens uppbyggnad och bär nu den tyngsta bördan för nedskärningarna. De har mött särskilt hårda gränser i den legala klasskampen. De ska bli den patriarkala byråkratins revolutionära fiender, förenade med sina klassbröder, och leda stormangreppet mot den gamla staten i folkkriget.

KROSSA DEN PATRIARKALA & KAPITALISTISKA STATEN!

LEVE DE ARBETANDE KVINNORNAS RÄTTVISA KAMP!

 

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!