Wednesday, September 2, 2026

Kommunisten@riseup.net!: La posición de los revisionistas sobre las elecciones

 La posición de los revisionistas sobre las elecciones

 | Noticias, Noticias

Imagen: Nooshi Dadgostar (V), Povel Johansson (PC), Daniel Riazat (Framtidens Vänster), Ylva Vinberg (RKP) detrás de Magdalena Andersson (S)

Se acercan las elecciones parlamentarias suecas. Como es habitual, vemos cómo se configuran las políticas de los distintos grupos y cómo el tema electoral adquiere una importancia especial, es decir, la postura que se adopta frente al Estado burgués y su parlamento. En estos tiempos, las consignas y las "demandas" de los políticos proliferan como setas, y en este torbellino de voces y "representaciones" vemos cómo el revisionismo siempre acaba quedando al descubierto bajo la delgada máscara de frases radicales. Sin teoría revolucionaria, no puede haber movimiento revolucionario, independientemente de las palabras que se utilicen.

Las reformas y las demandas no se llevan a cabo por gracia de la clase dominante, sino que se conquistan mediante la lucha de clases. Hoy, cuando la crisis general del capitalismo se agrava, no hay margen, como en el pasado, para que la burguesía acepte tales concesiones.

En este panorama, las diversas medidas “radicales” y las consignas democráticas de la llamada “izquierda” se convierten en mero material electoral, ya que no apuntan a ninguna vía revolucionaria que obligue a la burguesía a cambiar por la fuerza, sino que simplemente adaptan su contenido para obtener la aprobación en los círculos del poder.

Con este artículo, pretendemos, por lo tanto, esclarecer ciertas tendencias en diversos grupos revisionistas y en la llamada “izquierda” en su conjunto, con el fin de ayudar al lector a comprender mejor los fundamentos del marxismo. Analizaremos cada organización desde la perspectiva marxista; no se trata, pues, de estrategia ni de táctica, sino de fundamentos teóricos, ya que estos partidos, de una u otra forma, afirman tener (o haber tenido) el marxismo como base de su origen. Analizaremos así los errores teóricos, expondremos la ingenua hipocresía y la profunda traición a la clase trabajadora desde su esencia. Después, retomaremos la realidad y la línea roja que siempre triunfa al final.

Comenzamos con el gran partido que ha liderado la desviación de la clase trabajadora durante décadas: el Partido de Izquierda.

EL PARTIDO DE IZQUIERDA

El Partido de Izquierda, V, ha existido bajo diversos nombres y surgió de una escisión del Partido Socialdemócrata Obrero (PSA) original en 1917. El Partido de Izquierda fue en su momento el partido comunista de Suecia bajo la Comintern. En resumen, todas las formas del Partido de Izquierda casi siempre han sido una máquina de división donde la mayoría representaba el revisionismo y el oportunismo. Hoy en día, se apresuran a expulsar a todo elemento revolucionario del partido, razón por la cual siguen surgiendo partidos disidentes. Analizaremos la Izquierda del Futuro, el intento más reciente de división, más adelante en este artículo.

a) Fundamento teórico del Partido de Izquierda

El Partido de Izquierda es hoy un partido que, según sus estatutos, "une a la gente para construir una sociedad mejor". Si bien estas palabras, en ese orden, no son incorrectas, tampoco aportan mucha información. Su estrategia para lograr esta sociedad mejor se basa en diversas reformas en el parlamento burgués, lo que en marxismo se denomina reformismo.

Por lo tanto, conviene analizar el reformismo en sí mismo, desde una perspectiva general, tomando como ejemplo a Suecia. Las reformas para la clase trabajadora fueron posibles cuando existía margen económico para ello: entre las décadas de 1950 y 1970, la economía sueca creció gracias, entre otros factores, a las importantes victorias obtenidas en la Segunda Guerra Mundial, lo que generó cierto margen para diversas concesiones. La última de estas concesiones se produjo en la década de 1980 con los fondos para asalariados, que también fueron abolidos en 1991.

Hoy en día, no existe margen económico alguno para reformas que beneficien a los trabajadores; lo más parecido que tenemos son versiones temporales que siempre deben ser reembolsadas. Vemos que estas coincidencias se manifiestan hoy en día en forma de recortes de impuestos que finalizan antes de fin de año, al año siguiente o al término del mandato (este año, 2026, esto se hace especialmente evidente con las elecciones; recortes de precios en combustible, alimentos, tarjetas SL en Estocolmo, costos de electricidad y gas, etc.). Es evidente que el crecimiento del país está disminuyendo progresivamente y que nos encontramos en una crisis general donde la explotación del capital debe necesariamente aumentar para intentar contrarrestar esta tendencia; en esta situación, por lo tanto, no existe margen económico para reformas a largo plazo o permanentes.

A pesar de esto, V continúa con su falsa campaña reformista, utilizando la canción "Bella Ciao" en sus anuncios antes de las elecciones y hablando en su sitio web de "derrocar al gobierno", cuando en realidad solo siguen las directrices de los socialdemócratas.

b) Oportunismo y voto por el partido "menos malo"

A principios de este verano, el tema palestino volvió a cobrar relevancia dentro del Partido de Izquierda cuando, una vez más, comenzaron a eliminar a quienes apoyan la resistencia palestina. No funciona tener elementos progresistas en el parlamento burgués, y el Partido de Izquierda es plenamente consciente de ello.

PARTIDO COMUNISTA

El Partido Comunista (PC) se formó en 1970 como KFML(r): Liga Comunista de Marxistas-Leninistas (Revolucionarios), como una escisión de la KFML, la Liga Comunista de Marxistas-Leninistas. No se requiere mayor explicación sobre la KFML(r); lo único que cabe mencionar es que, en sus inicios, fue una organización progresista que rápidamente fue absorbida por políticas reaccionarias similares a las de la KFML. La "R" del nombre de esta organización se eliminó en 2005, cuando adoptaron el nombre vago y sin sentido que tienen hoy en día, y bien podrían haberlo hecho, ya que esta "r" no ha representado otra cosa que reformismo durante treinta años.

Una revolución, en el sentido marxista, es un acto de violencia mediante el cual una clase derrtoca a otra. En este sentido, el marxismo nos enseña que la clase trabajadora necesita un partido que la lidere en la lucha de clases. La historia nos enseña que la burguesía siempre opta por reprimir con dureza a los revolucionarios, encarcelándolos y asesinándolos cuando la situación lo requiere. Pero, ¿es este el aparato revolucionario que está construyendo el PC?

El PC no es un partido revolucionario ni está construyendo uno; en cambio, está creando un amplio frente electoral con el que pretende reunir al mayor número posible de personas para obtener escaños en los municipios. Una vez en los municipios, por supuesto, quieren sacar adelante sus demandas y reformas. Enarbolan lemas como «Bienestar, no armas», «abolición de la deducción por período de cotización» y «reducción de la jornada laboral». En cuanto al contenido, no se diferencia en absoluto del Partido de Izquierda. Como partido minoritario, siempre busca el apoyo de otros grupos de izquierda, especialmente del Partido de Izquierda. Sin embargo, el Partido de Izquierda adolece del mismo problema que el PC: sus demandas siempre deben ser aprobadas por los socialdemócratas para obtener los escaños suficientes.

Nuestros estimados lectores quizás piensen que, si el PC (KP) no logra imponer sus demandas y reformas, podría aprovechar las elecciones para dirigirse a las masas con su propaganda “revolucionaria”. Es, sin duda, una idea razonable. Pero, lamentablemente, en su vulgaridad, han borrado todo lo que concierne a la revolución: en su periódico de proyección internacional, Proletären, no encontrarán nada sobre la revolución en nuestro país ni sobre la sustitución del Estado burgués por un Estado obrero. ¿Por qué? El KP es plenamente consciente de su naturaleza inofensiva y de que sus dirigentes serían encarcelados si propusieran algo que el Estado no aprobara. Además, Proletären está financiado por el mismo Estado que los comunistas supuestamente pretenden destruir, y esto no es una mera cuestión moral; su financiación constituye un obstáculo concreto para la política revolucionaria.

La ironía reside en que la crítica que hacemos aquí al Partido Comunista (PC) también se encuentra en su propio programa:

«59) La oposición entre las ramas revolucionaria y reformista del movimiento obrero es antigua. Según el reformismo, el capitalismo se aboliría mediante reformas graduales dentro del marco de la sociedad existente. Hoy, esto parece cada vez más una utopía sin fundamento en la realidad».

Si el reformismo parece ser «una utopía sin fundamento en la realidad», ¿por qué no se presenta ninguna alternativa? Lo cierto es que la dirección del Partido Comunista de Kenia (PC) no busca una revolución, sino simplemente canalizar la desconfianza de las masas hacia el Partido de Izquierda para obtener su mandato. El PC pretende suplantar el papel del Partido de Izquierda.

Si le interesa, el lector puede consultar una crítica más detallada del PC en un próximo artículo que se completará y se publicará aquí antes del 13 de septiembre.

PARTIDO COMUNISTA REVOLUCIONARIO

El Partido Comunista Revolucionario (PCR) es la sección sueca de la Internacional Comunista Revolucionaria, que adoptó su nombre en un acto de presentación en 2024, tras haber sido denominada Tendencia Marxista Internacional. Este cambio de nombre podría ser la transformación cualitativa más significativa que ha experimentado el trotskismo en los últimos treinta años.

El PCR carece de programa y estatutos en su sitio web, y oculta su ideología política exclusivamente en artículos teóricos y declaraciones de diversa índole. En sus artículos, resulta difícil distinguir la postura correcta de la incorrecta, ya que se expresan de forma muy general, lo cual tiene un propósito: que un nuevo simpatizante acceda al sitio web, encuentre numerosas declaraciones generales que resuenen bien desde una amplia base de valores, se afilie al partido y se convenza de participar en sus campañas de donaciones. La política revolucionaria existe únicamente en palabras (y apenas en eso) para atraer fondos.

a) Fundamento teórico del trotskismo

El trotskismo carece de fundamento teórico y funciona únicamente como una especie de antítesis a Lenin y al marxismo-leninismo. Trotsky se autodenominaba parte de la «vieja guardia de Lenin», cuando en realidad se oponía constantemente a sus cambios políticos hasta que sus quejas fueron refutadas durante la Revolución de Octubre de 1917. Lenin lo señala en innumerables ocasiones, ya que su lucha contra Trotsky tuvo lugar en el Segundo Congreso del Partido Obrero Socialdemócrata Ruso en 1903, en relación con la primera escisión entre bolcheviques y mencheviques. Durante el congreso, Lenin explicó cómo Trotsky había malinterpretado por completo a Plejánov y, a partir de ahí, había tergiversado totalmente el enfoque de «¿Qué hacer?».

Durante la revolución de 1905, Lenin desarrolló la concepción de la alianza entre la clase obrera y el campesinado, entendiendo que la primera etapa de la revolución tendría un carácter democrático-
burgués y que, posteriormente, avanzaría ininterrumpidamente hacia el socialismo, garantizando así el liderazgo de la clase obrera. Trotsky, en cambio, creía que el campesinado no apoyaba en absoluto la revolución y abogaba por un gobierno obrero. En la práctica, es o era menchevismo disfrazado, algo comprensible dado que pertenecía a los mencheviques, quienes preferían negociar con la burguesía antes que luchar por un gobierno obrero.

La teoría de la revolución permanente de Trotsky, desarrollada por el agente Parvus, sostiene que el proletariado victorioso inevitablemente entrará en guerra con el campesinado, al que considera una única masa reaccionaria. Sin embargo, los comunistas triunfaron en la Revolución Rusa precisamente porque siguieron la línea de Lenin sobre la alianza de la clase obrera con las amplias masas campesinas en la lucha contra los terratenientes y los campesinos ricos, aliados naturales de la burguesía.

Tras la derrota de la revolución de 1905, Lenin, Stalin y los demás bolcheviques tuvieron que librar una feroz lucha contra los liquidadores, quienes pretendían abandonar la lucha ilegal. En este sentido, Lenin mantuvo constantes enfrentamientos con Trotsky. Lenin escribió, entre otras cosas:

«Trotsky, los trotskistas y los que buscan la reconciliación son más perjudiciales que cualquier liquidador. Los liquidadores convencidos expresan sus ideas abiertamente, y a los trabajadores les resulta fácil discernir su falsedad; pero los trotskistas engañan a los trabajadores, ocultan el mal e impiden su denuncia y su recuperación. Todo aquel que apoya al grupo trotskista apoya la política de mentiras y engaños a los trabajadores, una política destinada a ocultar las aspiraciones liquidatorianas». (Obras Completas, vol. XV, p. 278).

En enero de 1912, Lenin convocó la célebre Conferencia de Praga, que marcó la división definitiva entre bolcheviques y mencheviques. Los grupos oportunistas encabezados por Trotsky convocaron una conferencia contra Lenin en Viena ese mismo año y formaron allí el llamado Bloque de Agosto. En la declaración preparatoria del futuro Bloque de Agosto a la Segunda Internacional, publicada en Vorwärts el 26 de marzo de 1912, se afirma, entre otras cosas, sobre la conferencia bolchevique de Praga:

«El Consejo declara que esta conferencia es un intento manifiesto de un grupo de personas que, a sabiendas, pretenden provocar una escisión en el partido y usurpar su bandera. Lamentamos profundamente que algunas organizaciones y camaradas del partido hayan caído víctimas de este engaño, fomentando así las tendencias escindidoras y usurpadoras de la camarilla leninista».

Trotsky oscilaba ideológicamente en cuestiones como el rumbo de la revolución, la naturaleza del partido, las organizaciones de masas y las facciones. Lenin consideraba a Trotsky también carente de principios:

«Trotsky nunca ha tenido una opinión definida sobre ninguna cuestión marxista importante; siempre se ha escudado en alguna discrepancia de opinión y ha pasado de un bando a otro. Actualmente se encuentra en compañía de los bundistas y los liquidadores. Y a estos señores no les importa el partido».

– Lenin, El derecho de los pueblos a la libre determinación, 1914

En un artículo escrito en mayo del mismo año, completa esta caracterización:
A finales de 1903, Trotsky era un menchevique ferviente; es decir, había pasado de ser partidario de Iskra a unirse a los Economistas. Proclamó: «Entre la vieja y la nueva Iskra hay un abismo». En 1904-05 se separó de los mencheviques y adoptó una postura ambivalente, colaborando a veces con Martynov (los Economistas) y otras veces proclamando la «revolución permanente» de izquierda. En 1906-07 se acercó a los bolcheviques y en la primavera de 1907 declaró su solidaridad con Rosa Luxemburgo. Durante el período de desintegración, tras una larga vacilación sin afiliación faccional, volvió a inclinarse hacia la derecha y en agosto de 1912 se unió a un bloque con los Liquidadores. Ahora se distancia de ellos nuevamente, pero en lo esencial repite sus ideas más básicas. Este tipo de individuos son característicos de los restos de formaciones históricas y de las formaciones del pasado, cuando el movimiento proletario de masas en Rusia aún dormía y cualquier pequeño grupo tenía margen para presentarse como una tendencia, como un grupo, como una facción, en una palabra, como una "potencia" que hablaba de unidad con los demás.

Fue solo después de la Revolución de Octubre de 1917 cuando Trotsky se convirtió en bolchevique. Como el típico oportunista que era, se dejó llevar por la corriente. Fue elegido no por su ideología ni por su política, que había sido objeto de numerosas luchas, sino por su capacidad organizativa. En el PCUS(B) se podía colaborar con elementos hostiles para lograr su objetivo principal: en 1917, ganar la revolución.

Trotsky solía jactarse de ser el líder del Ejército Rojo, lo cual distaba mucho de la realidad. Trotsky se apoyaba sobre todo en los veteranos expertos militares y en la literatura bélica tradicional.

Nunca comprendió que la guerra civil tiene su propia estrategia y táctica. Por ejemplo, Trotsky propuso detener la persecución de las tropas de Kolchak en el Frente Oriental y trasladar parte del Ejército Rojo al frente contra Denikin en el sur. El Comité Central del Partido rechazó la propuesta de Trotsky y aplastó a los ejércitos de Kolchak en los montes Urales para enfrentarse a Denikin posteriormente. Cuando las tropas de Denikin avanzaron hasta Tula, a 200 kilómetros de Moscú, y fue necesario detener su ofensiva, Trotsky propuso un ataque a través de las estepas del Don, donde no había carreteras y donde las fuerzas rojas tendrían que operar entre una población cosaca hostil. Stalin, en cambio, propuso que el golpe principal se dirigiera a través de Járkov y la cuenca del Don, donde los Ejércitos Rojos contaban con conexiones ferroviarias, un suministro seguro de personal y una población obrera industrial afín. El Comité Central aprobó el plan de Stalin y, a sugerencia de este, privó a Trotsky de cualquier oportunidad de interferir en los asuntos del Frente Sur. Fueron Stalin, Voroshilov y Budyonny quienes dirigieron la feroz lucha en este frente hacia una victoria decisiva.

Trotsky también es responsable de que el avance hacia Polonia en 1920 se llevara a cabo sin rumbo fijo y sin fortificar las bases capturadas, lo que permitió a los polacos repeler al Ejército Rojo. Cuando Trotsky habla de sus méritos militares, se jacta con méritos ajenos.

El oportunismo de Trotsky no se curó dentro del partido. Continuó vacilando en los temas y, sin escrúpulos, optó por maniobras evasivas para imponerse en la lucha de poder interna. Esto se evidencia en los siguientes casos:

En 1920, Trotsky propuso una desviación sumamente burocrática al nacionalizar los sindicatos, para luego acusar a Stalin de ser demasiado burocrático.

En 1917, apoyó a los rompehuelgas de la revolución, Zinóviev y Kámenev, quienes buscaban frenar el estallido de la revolución.

Trotsky se oponía a la unidad del partido y luchaba constantemente por el faccionalismo, a menudo en secreto.

Trotsky se mostraba radical con su teoría de la revolución permanente, según la cual el socialismo se construiría desde el primer día con un gobierno obrero, al tiempo que proclamaba que el socialismo era imposible de instaurar en un país y que, por lo tanto, la revolución estaba condenada al fracaso; lo cual, en la práctica, era una postura capitulista que solo incitaba a la rendición.

El programa de Trotsky fue rechazado en favor del programa marxista-leninista en el XIII Congreso del Partido en 1924 y en el XV en 1927 por una diferencia de 740.000 votos, frente a sus 4.000 votos, es decir, aproximadamente el 0,5% del total, un 10% más que el porcentaje obtenido por el Partido en las elecciones parlamentarias de 2022.

Posteriormente, comenzó a crear facciones dentro del partido y se opuso al centralismo democrático. Por ello, fue expulsado del partido y empezó a apoyar a diversas fuerzas blancas tradicionales, saboteadores, comerciantes de la NEP y kulaks. Con el paso de los años, él y otros liquidadores comenzaron a recurrir a métodos de ataque más brutales y llevaron a cabo asesinatos políticos, terrorismo, sabotaje, etc. Ejemplos de esto incluyen la organización de una gran explosión en la mina Kemerovo, el pozo Centralnaya n.° 11, donde murieron diez trabajadores y catorce resultaron heridos, y la organización de una serie de accidentes ferroviarios que causaron la muerte de 63 personas y heridas y mutilaciones a 154. Durante este tiempo existe una conexión evidente.

Alianza de la Izquierda de Estocolmo, Voz Unida, Solidaridad, Futuro Izquierda y otras organizaciones anti-izquierdistas

Todos estos fenómenos en las elecciones parlamentarias, regionales y municipales de 2026 no son más que reacciones a la traición del Partido de la Izquierda. Estas organizaciones incluyen varias escisiones del Partido de la Izquierda, a menudo forzadas por este mediante expulsiones y otros métodos. Todas ellas operan bajo las siguientes dos premisas:

a) que el Partido de la Izquierda es oportunista, corrupto o traicionero, y debe ser reemplazado por un partido de izquierda "honesto".

b) que la lucha dentro del parlamento debe vincularse a una lucha extraparlamentaria para mantener su color político.

Ambas premisas son erróneas por varias razones.

En primer lugar, el Partido de la Izquierda es oportunista, corrupto y traicionero, no porque sus líderes sean intrínsecamente malvados, inmorales o egoístas: muchos de ellos fueron verdaderos fanáticos en las filas de la Juventud de la Izquierda en su juventud. En realidad, se trata de la élite burguesa —su parlamento— que convierte a la gente en malvada, inmoral y egoísta. La política burguesa consiste en gestionar el capitalismo, que, mediante una larga serie de mecanismos, esclaviza a sus gestores. Un ejemplo son los salarios y honorarios de los políticos, que tienen la desventaja de que una política demasiado «radical» puede provocar la pérdida de sus ingresos. Al mismo tiempo, el político burgués debe adaptarse al mundo burgués para ser reconocido públicamente por sus medios de comunicación. En tercer lugar, los acuerdos con otros partidos y actores se implementan mediante alianzas turbias donde las demandas se imponen a través de servicios y favores recíprocos. Es el sistema estatal burgués el que transforma a estas personas y organizaciones en parásitos del pueblo.

Con el pretexto de oponerse al Partido de Izquierda, estos «izquierdistas honestos» son, en el mejor de los casos, ingenuos y se encontrarán en un parlamento gritando sin que nadie los escuche. En el peor de los casos, son agentes de la burguesía en la lucha contra el revisionismo del Partido de Izquierda, canalizado hacia un «partido de izquierda mejorado». Y bajo el pretexto de ser completamente honestos, como esclavos asalariados, se verán obligados a abandonar sus políticas radicales o supuestamente “revolucionarias”, mientras son frustrados y sobornados con comisiones ilegales y corrupción.

En segundo lugar, considerar la lucha extraparlamentaria como un contrapeso para controlar a los representantes de la clase trabajadora dentro del parlamento es una visión errónea. La lucha extraparlamentaria es multifacética, pero su esencia radica en la reacción de las masas ante la opresión. Esta reacción las pone en movimiento. Este movimiento se basa en las demandas cotidianas de las masas, como el costo de vida y las libertades y derechos políticos. Esta fuerza, en sí misma, es formidable cuando toma conciencia y comprende que debe aplastar por la fuerza la vieja sociedad mediante el establecimiento de una dictadura proletaria. Pero si permanece inconsciente, puede, en cambio, servir para prolongar la existencia de la vieja sociedad, la dictadura burguesa.

La burguesía pretende canalizar la frustración de las masas reduciendo su actividad política a votar cada cuatro años. Si las masas aceptan esta vía, se las inactiva, impidiéndoles manifestarse y prepararse para la lucha armada. Al limitar la lucha extraparlamentaria a la imposición de reformas en el parlamento, se convierte en un movimiento de defensa sistémica que no desafía al Estado burgués, sino que lo fortalece. Pero esto no beneficia al pueblo; la lógica interna del capitalismo implica que la explotación aumentará inevitablemente, dado que la burguesía se encuentra en crisis. Las pequeñas mejoras ocasionales se verán anuladas por el aumento de precios, los impuestos y los recortes salariales. Toda concesión de la burguesía puede ser revocada a menos que la clase trabajadora ostente el poder estatal.

DIFERENTES PERSPECTIVAS DE LOS ANARQUISTAS SOBRE EL TERRORISMO INDIVIDUAL


En conclusión, también queremos destacar ciertos puntos de vista sobre la violencia que se encuentran en estos círculos anarquistas. A pesar de los movimientos reformistas mencionados anteriormente, existen numerosos individuos y organizaciones que comprenden que la sociedad solo puede transformarse mediante la violencia, y que en el panorama actual no se necesita ser un experto en física nuclear para entender las leyes que rigen la sociedad. Sin embargo, muchos desconocen la importancia de la violencia organizada. Hay quienes creen que las acciones armadas individuales contra políticos concretos pueden obligarlos a cambiar de postura sobre ciertos temas y a reformarse o implementar las demandas del pueblo. Algunos creen que esto puede llevar a las masas a comprender que el poder político nace del cañón del fusil.

Y es cierto que la violencia es necesaria, pero debe organizarse y dirigirse correctamente. El contenido principal del marxismo es el análisis de clases. El marxismo nos enseña que la sociedad está dividida en clases y que una clase ejerce una dictadura sobre la otra. El instrumento de esta dictadura es el Estado, y su base son sus fuerzas armadas. Es precisamente contra estas fuerzas armadas que la clase oprimida debe dirigir sus ataques, porque sin este fundamento la dictadura caerá. Esta no es una tarea que pueda tomarse a la ligera, sino que debe organizarse como parte de la lucha diaria de las masas, con el objetivo de conquistar el poder.

¿QUÉ ES NECESARIO?

La ilusión de que vivimos en una democracia donde existe la posibilidad de salvación dentro del marco social actual es precisamente el peso ideológico que oprime a las masas y les impide canalizar su ira, la cual, en Suecia, se debe a al menos 40 años de deterioro de las condiciones de vida. Es esta ilusión la principal atadura de las masas, y es nuestra tarea desenmascararla. Al mismo tiempo, esta mentira o ilusión ya no funciona tan bien como antes: la confianza en la democracia sueca y la participación en su espectáculo electoral son cada vez menores. Esto se hace evidente en las localidades proletarias más pobres, donde no es raro ver una participación electoral inferior al 50%. Incluso entre quienes sí votan, lo hacen no por amor a la "democracia sueca", sino por costumbre o para votar por el "mal menor".

Los reformistas se encuentran en todos los países, porque en todas partes la burguesía busca, de una u otra forma, seducir a los trabajadores y convertirlos en esclavos satisfechos que renuncian a la idea de abolir la esclavitud. Todos los partidos y organizaciones que optan por apoyar a los parlamentos se convierten, en la práctica, en defensores del sistema que solo aumenta el peso ideológico sobre las masas, y todas sus políticas aparentemente "radicales" se vuelven fundamentalmente reaccionarias.

Por lo tanto, reafirmamos nuestra posición por el boicot electoral activo que busca desenmascarar las elecciones no solo como un espectáculo, sino, sobre todo, como la defensa más importante del sistema.
 

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!

 

Kommunisten@riseup.net!: Revisionisternas ställning till valet


Bild: Nooshi Dadgostar (V), Povel Johansson (KP), Daniel Riazat (Framtidens Vänster), Ylva Vinberg (RKP) bakom Magdalena Andersson (S)

Det är snart riksdagsval i Sverige. I och med detta ser vi som vanligt hur politiken hos olika grupper formas och hur valfrågan får en särskild vikt, alltså i hur man ställer sig till den borgerliga staten och dess parlament. Under dessa tider växer dessa paroller och ”krav” på politiker som svampar ur jorden, och i detta virrvarr av rösthets och ”representation” ser vi hur revisionismens ansikte tillslut alltid blottas under den tunna masken av radikala fraser. Utan revolutionär teori kan inte heller finnas någon revolutionär rörelse, oavsett vilka ord de använder sig av.

Reformer och krav genomförs inte av nåd från de härskande utan de vinnes genom klasskampen. Idag, när kapitalismens allmänna kris förvärras, finns det inte utrymme, såsom förr i världen, för borgarklassen att gå med på sådana eftergifter.

I detta panorama blir den så kallade ”vänsterns” olika ”radikala” åtgärder och demokratiska paroller endast till valfoder då de inte visar på någon revolutionär väg där man tvingar borgarklassen via vapenmakt till förändring, utan endast anpassar sitt innehåll till att godkännas i maktens korridorer.

Med denna artikel vill vi alltså belysa vissa tendenser i olika revisionistiska grupper och den så kallade ”vänstern” som helhet i syfte att hjälpa läsaren till en bättre förståelse för marxismens grunder. Vi kommer att titta på varje organisation utifrån marxismen grundval; detta är alltså inte en fråga om strategi eller taktik, utan en fråga om teoretiska grunder då dessa partier på ett eller annat sätt påstår sig ha (eller ha haft) marxismen som grund för sitt ursprung. Vi skall således bearbeta de teoretiska felaktigheterna, blotta det naiva hyckleriet och det djupa sveket av arbetarklassen utifrån dess kärna. Därefter kommer vi återkoppla till verkligheten och den röda linje som alltid segrar i slutändan.

Vi börjar med det stora paraplypartiet som varit i först i ledet att leda arbetarklassen på villovägar i årtionden: Vänsterpartiet.

VÄNSTERPARTIET

Vänsterpartiet, V, har existerat under flera olika namn och härstammar från en splittring ur det ursprungliga Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) år 1917. Vänsterpartiet har en gång i tiden varit Sveriges kommunistiska parti under Komintern. För att göra en lång historia kort har Vänsterpartiets alla former nästan alltid varit en form av splittringsmaskin där majoriteten i partiet representerat revisionism och opportunism. Idag är de väldigt snabba på att pressa ur alla revolutionära element ur partiet, vilket också är anledningen att utbrytarpartier fortsätter uppstå ur dem. Framtidens Vänster, det nyaste splittringsförsöket, ska vi behandla senare i artikeln.

a) Vänsterpartiets teoretiska grund

Vänsterpartiet är idag ett parti som enligt deras partistadgar ”samlar människor för att bygga ett bättre samhälle”. Dessa ord i den ordningen är såklart inte felaktiga men säger heller inte väldigt mycket. Tillvägagångssätten för dem att etablera detta bättre samhälle är genom olika reformer i det borgerliga parlamentet – det som inom marxismen benämns reformism.

Därför bör vi prata om reformismen i sig, ur ett allmänt perspektiv, med Sverige som exempel. Reformer för arbetarklassen var en möjlighet då det fanns ett ekonomiskt utrymme för sådant: mellan 1950 och 1970-talet växte Sveriges ekonomi då man bland annat vunnit mycket på andra världskriget vilket skapade ett visst utrymme för olika eftergifter. Den sista av dessa eftergifter kom på 1980-talet, löntagarfonder, vilket också avskaffades 1991.

Idag finns inget ekonomiskt utrymme överhuvudtaget för reformer som gynnar arbetare, det närmaste vi har är en tillfällig variant av dem som alltid ska betalas tillbaka. Vi ser att dessa tillfälligheter idag kommer i form av skattesänkningar som upphör antingen innan årets slut, året därpå, eller vid mandatperiodens slut (i år, 2026, är detta extra tydligt i och med valet; prissänkningar på drivmedel, livsmedel, SL-kort i Stockholm, el- och gaskostnader, osv.). Det förbigår inte någon att tillväxten i landet stadigt sjunker och att vi befinner oss i en allmän kris där kapitalets exploatering nödvändigtvis måste öka för att försöka motverka denna tendens, och i den situationen finns det således inget ekonomiskt utrymme för långvariga eller permanenta reformer.

Trots detta kämpar V på med sin falska reformkampanj, spelar Bella Ciao i sina reklamfilmer inför valet, och pratar på sin hemsida om att ”dumpa regeringen” medans de i verkligheten endast svansar efter Socialdemokraternas motioner.

b) Opportunism och att rösta på det ”minst ondskefulla” partiet

Tidigare i somras blev Palestinafrågan aktuell igen inom Vänsterpartiet då de återigen börjat stryka folk som ser positivt på det palestinska motståndet. Det fungerar inte att ha progressiva element i det borgerliga parlamentet, och Vänsterpartiet är fullt medvetna om detta: 22 vänsterpartister har nu blivit strukna från valsedlarna eller lämnat själva i protest. Här ser vi en liknande situation med välmenande och i någon mån progressiva människor som vill göra skillnad men som fastnar och sedan pressas ut av kapitalismens inneboende logik. Det finns ingen plats för progressiva element i det borgerliga parlamentet och vi kommer troligen att se många av dessa ”politiska vildar” aktiva i Framtidens Vänster inom kort.

Här kanske man tänker att det visst är dåligt att de tar bort folk som har bra åsikter, men att de fortfarande det snälla och minst ondskefulla partiet som inte tycker om utvisningar. Låt oss jämföra detta med historisk fakta och se vad som stämmer och inte stämmer:

Under regeringsperioden 2019-2021 låg Socialdemokraterna, det regerande partiet tillsammans med Miljöpartiet, bakom en väldigt sträng flyktingpolitik som Vänsterpartiet – utifrån kriteriet ”det minst onda” – rimligen borde ha ställt sig emot. Istället fällde Vänsterpartiet (och Hyresgästföreningen) regeringen över marknadshyror och sa absolut ingenting om denna reaktionära flyktingpolitik. Sedan när mottagande av flyktingar blev populärt igen, ett år efter att kriget mellan Ryssland och Ukraina började, öppnade Vänsterpartiet (och Socialdemokraterna) Sveriges famn igen (samtidigt som Sverige också gick med på att bidra till denna dödsmaskin genom NATO).

Vänsterpartiet sätter på sin ”migrationsvänliga” mask när det passar och släpper den så fort det inte ligger i dagordningen. Därför är de lika skyldiga som alla andra partier till att utvisningspolitiken fortlöper – det finns ingen som helst anledning att de skulle prata om migration om det inte är en världsnyhet som Sverige kan tjäna pengar på. Detta är alltså ren och skär populism; att säga rätt ord för att samla åt sig en större mängd folk som kan rösta på dem. Vänsterpartiet är inget annat än ett stödparti till Socialdemokraterna, beroende av dem och deras politik. Socialdemokraterna sätter dagordningen, och om V blir tillsagda att rensa ut sitt parti från ”antisemiter” (som egentligen är antisionister) så gör de det med glädje för att få sitta kvar i riksdagen.

Det finns alltså inget borgerligt parti som utgör det ”minst ondskefulla”, varken här eller någon annanstans i världen, speciellt inte idag när den allmänna krisen har nått ett sådant stadium att det inte längre finns plats för minsta lilla reform för arbetarklassens skull. Alla eftergifter som arbetarklassen fått är på väg ut och snart finns endast valsedlarna kvar, och vid det läget kommer inte ens Vänsterpartiet stå på någon av dem.

KOMMUNISTISKA PARTIET

Kommunistiska partiet (KP) bildades år 1970 som KFML(r): Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna), som en utbrytargrupp ur KFML, Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna. Det krävs inget större utlägg om KFML(r), det enda som är värt att lägga fram är att de var väldigt tidigt i sitt skede en progressiv organisation som snabbt togs över av en reaktionär politik liknande det inom KFML. R:et i denna organisations namn togs bort år 2005 när de bytte till det vaga och otalande namn de har idag, och det kunde de lika gärna göra då detta ”r” under trettio års tid inte stod för något annat än reformism.

En revolution är i marxistisk mening en våldsakt varvid en klass ersätter en annan. För detta ändamål lär marxismen oss att arbetarklassen behöver ett parti som kan leda den i klasskampen. Historien lär oss att borgarklassen alltid väljer att slå hårt mot revolutionärer och att fängsla och mörda när tiden så kräver. Men är det denna revolutionära apparat som KP bygger?

KP varken är eller bygger ett revolutionärt parti, istället bygger de en bred valfront där de ämnar att samla så många som möjligt för att ta platser i kommunerna. Väl i kommunerna vill de förstås få genom sina krav och reformer. De höjer parollerna om ”Välfärd, inte vapen”, ”avskaffandet av karensavdraget” och ”sänkt arbetsvecka. Innehållsmässigt skiljer sig detta inte från Vänsterpartiet överhuvudtaget. I egenskap av att vara ett mindre parti söker de alltid stöd hos andra ”vänster”-grupper – framförallt just Vänsterpartiet. Vänsterpartiet lider dock av samma sjukdom som KP då dess krav alltid måste godkännas av Socialdemokraterna för att samla tillräckligt med mandat.

Våra kära läsare kanske nu tänker att, om KP ej kan få genom sina krav och reformer, kanske de kan använda valet för att nå ut till massorna med sin ”revolutionära” propaganda? Detta är såklart en rimlig tanke. Men i vekligheten har de tyvärr suddat ut allt som handlar om revolution: i dess utåtriktade tidning, Proletären, hittar du ingenting om revolution i vårt land eller om att ersätta den borgerliga staten med en arbetarstat. Varför? KP är väl medvetna om sin harmlösa natur och att dess ledning skulle sättas bakom lås och bom om de framförde något som staten inte hade godkänt. Dessutom är Proletären finansierad av just den stat som kommunister ska ämna att krossa, och detta är ingen meningslös moralfråga, deras finansiering utgör ett konkret hinder till revolutionär politik.

Det ironiska är att kritiken vi här framför av KP finner du även i dess egna program:

59) Motsättningen mellan den revolutionära och den reformistiska grenen inom arbetarrörelsen är gammal. Enligt reformismen skulle kapitalismen avskaffas genom gradvisa reformer inom det bestående samhällets ramar. Idag framstår detta alltmer som en dröm utan förankring i verkligheten.”

Om reformismen framstår som ”en dröm utan förankring i verkligheten”, varför presenterar man då inget alternativ? Sanningen är att ledningen i KP vill inte göra revolution utan istället endast kanalisera massornas bristande förtroende för Vänsterpartiet för att vinna dess mandat. KP vill själva fylla Vänsterpartiets roll.

Vid intresse kan läsaren ta del av en mer utvecklad kritik av KP i en följande artikel som kommer att färdigställas och länkas här innan den 13:e september.

REVOLUTIONÄRA KOMMUNISTISKA PARTIET

Revolutionära kommunistiska partiet (RKP), är den svenska avdelningen av Revolutionära kommunistiska internationalen som fick sitt namn vid en ”lansering” 2024 efter att tidigare ha hetat Internationella marxistiska tendensen. Denna namnförändring kan vara den största kvalitativa förändringen som skett inom trotskismen under de senaste trettio åren.

RKP har varken partiprogram eller partistadgar på deras hemsida utan gömmer sin politik helt och hållet i teoretiska artiklar och uttalanden av olika slag. I deras artiklar är det svårt att urskilja den korrekta från den inkorrekta linjen eftersom att de pratar väldigt allmänt, och detta har ett syfte: en ny sympatisör ska nå hemsidan och se en mängd allmänna uttalanden som låter bra från en bred värdegrund, gå med i partiet, och övertygas till att delta på deras donationstävlingar. Den revolutionära politiken finns enbart i ord (och knappt det) för att locka åt sig pengar.

a) Trotskismens teoretiska grund

Trotskismen har ingen teoretisk grund utan fungerar endast som en sorts antites till Lenin och marxism-leninismen. Trotskij ville gärna benämna sig själv som en del av ”Lenins gamla garde” när han i verkligheten var i ständig kamp mot hans politik ändra fram till hans gnällande motbevisades under oktoberrevolutionen år 1917. Lenin påtalar detta otaliga gånger då hans kamp mot Trotskij sker redan vid Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis andra kongress 1903 och i samband med den första splittringen mellan bolsjevikerna och mensjevikerna. Under kongressen förklarade Lenin hur Trotskij helt missförstått Pleachanov och ur han fått Vad bör göras? helt upp och ner.

Under revolutionen 1905 utvecklade Lenin förståelsen av alliansen mellan arbetarklassen och bönderna och förstod att innehållet i revolutionens första etapp var borgerligt-demokratisk som sedan oavbrutet skulle fortsätta mot socialismen genom att garantera arbetarklassens ledning över revolutionen. Trotskij hade uppfattningen att bondeklassen inte alls stod på revolutionens sida och uppmanade till en arbetarregering. Detta var i praktiken mensjevism i förklädnad – inte konstigt då det var mensjevikerna han tillhörde, vilka hellre förhandlade med borgarna än att kämpa för en arbetarstyrd regering.

Trotskijs teori, framtagen av agenten Parvus, om den permanenta revolutionen hävdar att det segrande proletariatet oundvikligen måste komma i krig med bönderna, vilka han betraktar som en enda reaktionär massa. Men kommunisterna segrade i den ryska revolutionen just därför att de följde Lenins linje om arbetarklassens förbund med böndernas stora massor i kamp mot godsägare och storbönder, borgarklassens naturliga bundsförvanter.

Efter nederlaget vid 1905 års revolution måste Lenin och Stalin och de övriga bolsjevikerna föra en hård kamp mot likvidatorerna som ville uppge den hårda illegala kampen. Härvid hade Lenin ständiga sammanstötningar med Trotskij. Lenin skrev bland annat:

Trotskij och de honom liknande trotskisterna och kompromissmakarna är skadligare än någon likvidator. Ty de övertygade likvidatorerna uttalar sina åsikter öppet och det är lätt för arbetarna att genomskåda deras falskhet, men herrarna Trotskij bedrager arbetarna, döljer det onda, och omöjliggör dess avslöjande och ett tillfrisknande. Var och en som understödjer trotskijgruppen understödjer lögnens och arbetarbedrägeriets politik, en politik som syftar till att dölja de likvidatoriska strävandena.” (Samlade verk. Band XV, sid. 278.)

I januari 1912 sammankallade Lenin den bekanta Prag-konferensen som drog den slutgiltiga skiljelinjen mellan bolsjeviker och mensjeviker. De opportunistiska grupperna med Trotskij i spetsen sammankallade samma år en konferens mot Lenin i Wien och bildade där det s. k. augustiblocket. I det blivande augustiblockets förberedande förklaring till Andra Internationalen, som offentliggjordes i Vorwärts den 26 mars 1912, heter det bl. a. om bolsjevikernas konferens i Prag:

Rådplägningen förklarar, att denna konferens är ett öppet försök från en grupp av personer, vilka fullt medvetet vill driva partiet till splittring, att usurpera partiets fana, och vi uttalar vårt djupa beklagande över, att några partiorganisationer och kamrater har fallit offer för detta bedrägeri och därigenom befordrar det leninska kotteriets splittrings- och usurpationstendenser.

Trotskij hoppade fram och tillbaka ideologiskt i frågor såsom revolutionens väg, partiets karaktär, massorganisationerna och fraktioner. Lenin ansåg därmed Trotskij också vara principlös:

Trotskij har ännu aldrig haft en bestämd mening i någon enda betydande marxistisk fråga, han har alltid ’krupit i skydd’ av en eller annan meningsskiljaktighet och löpt över från den ena sidan till den andra. För närvarande befinner han sig i bundisternas och likvidatorernas sällskap. Och dessa herrar krusar inte för partiet.”

– Lenin, Om nationernas självbestämmande rätt, 1914

I en artikel skriven i maj samma år kompletterar han denna karaktäristik:

I slutet av 1903 var Trotskij rabiat mensjevik, d. v. s. han hade sprungit över från ”Iskra”-anhängarna till ”ekonomisterna”; han förkunnade: ”mellan den gamla och den nya ”Iskra” ligger en avgrund”. Aren 1904-05 drog han sig ifrån mensjevikerna och intog en vacklande hållning varvid han än samarbetade med Martynov (”ekonomisterna”), än förkunnade den vänsterplumpa ”permanenta revolutionen”. Åren 1906-07 närmade han sig bolsjevikerna och på våren 1907 förklarade han sig solidarisk med Rosa Luxemburg. I sönderfallsperioden går han, efter lång ”icke-fraktionell” vacklan, åter till höger och i augusti 1912 ingår han i ett block med likvidatorerna. Nu drar han sig åter ifrån dem, men upprepar dock i allt väsentligt deras torftiga tankar. Sådana typer är karaktäristiska som spillror av historiska bildningar och formationer från i går, när den proletära massrörelsen i Ryssland ännu sov och vilken liten grupp som helst ”hade plats” att ställa upp sig själv som strömning, som grupp, som fraktion, med ett ord som en ”makt” som talade om förening med andra.”

Det var först efter oktoberrevolutionen 1917 som Trotskij då blev bolsjevik. Som den typiska opportunist han var flög han dit vindarna blåste. Han valdes in, inte på grund av sin ideologi eller politik, vilken man bekämpat många gånger, utan på grund av hans organisatoriska färdigheter. I SUKP(B) kunde man arbeta med fientliga element för att tjäna sitt huvudsyfte – år 1917 att segra i revolutionen.

Trotskij stoltserade sig ofta som Röda arméns främsta man, vilket inte kunde vara längre från sanningen. Trotskij litade framför allt på de gamla militära fackmännen och den gamla krigslitteraturen.

Han förstod aldrig att inbördeskriget har sin egen strategi och taktik. Trotskij föreslog exempelvis att förföljandet av Koltsjaks trupper på östfronten skulle hejdas och en del av den Röda armén överföras till fronten mot Denikin i söder. Partiets centralkommitté avvisade Trotskijs förslag och krossade Koltsjaks arméer vid Uralbergen för att senare ta itu med Denikin. Då Denikins trupper framträngde ända till Tula, 200 kilometer från Moskva, och det gällde att hejda hans offensiv, föreslog Trotskij en offensiv genom Dons steppområden, där det inte fanns några vägar och där de röda styrkorna skulle ha fått operera bland en fientligt sinnad kosackbefolkning. Stalin föreslog i stället att huvudstöten skulle riktas genom Charkov och Donbasängen, där de röda arméerna hade järnvägsförbindelser och säker folkförsörjning samt en vänskapligt sinnad industriarbetarbefolkning. Centralkommittén godkände Stalins plan och berövade på Stalins förslag Trotskij varje möjlighet att blanda sig in i sydfrontens angelägenheter. Det var Stalin, Vorosjilov och Budjonny, som förde den hårda kampen på denna front till avgörande seger.

Trotskij är också ansvarig för att framryckningen i Polen 1920 företogs planlöst och utan befästande av de erövrade baserna, varigenom det blev möjligt för polackerna att slå tillbaka den Röda armén. När Trotskij talar om sina militära förtjänster prålar han med lånta fjädrar.

Trotskijs opportunism botades inte i partiet. Han fortsatte att svänga i frågor och principlöst valde att vrida och vända sig för att hävda sig i partiets maktkamp. Detta går att se i följande frågor:

  • Trotskij lade fram år 1920 en oerhört byråktaisk avvikelse då han ville förstatliga fackföreningarna samtidigt som han senare anklagade Stalin för att vara för byråkratisk.

  • Trotskij stödde år 1917 revolutionens strejkbrytare Sinovjev och Kamenev som ville stoppa revolutionens utbrott.

  • Trotskij var emot partiets enhet och kämpade ständigt för fraktionsmakeri – ofta i det dolda.

  • Trotskij lät radikal i och med hans permanenta revolutionsteori där socialism skulle byggas från dag ett med en arbetarregering, medan han samtidigt proklamerade att socialism inte kunde införas i ett land och att revolutionen därmed var dödsdömd – viklet i praktiken var en kapitulationistisk linje som endast manade till att ge upp.

Trotskijs program blev nedröstat till förmån för det marxist-leninistiska programmet på den 13:e partikongressen år 1924 och på den 15:e år 1927 med hela 740 000 röster gentemot hans 4 000 röster, dvs. cirka 0,5 % av rösterna, vilket är en promille mer än vad Partiet nyans fick i riksdagsvalet år 2022.

Därefter började han bygga fraktion inom partiet och gick mot partiets demokratiska centralism. I och med detta utesluts han ur partiet och börjar stödja diverse gamla vita krafter, sabotörer, NEP-män (handelsmän) och kulaker. Med åren börjar han och andra likvidatörer att ta till hårdare angreppsmetoder och genomför politiska mord, terrorism, sabotage, med mera. Exempel på detta är bl. a. arrangerandet av en stor explosion i Kemerovgruvan, schaktet Centralnaja nr 11, där tio arbetare dödades och fjorton skadades, och arrangerandet av en rad järnvägsolyckor som vållat 63 människors död var jämte 154 skadades och lemlästades. Under denna tid finns det en uppenbar koppling mellan denna motståndsrörelse och Gestapo, samt Wall Street som gärna ville använda denna osämja för att förorsaka en kris i Sovjetunionen.

Den sovjetiska staten svarar på denna verksamhet med att landsförvisa Trotskij som då far till Mexiko. I Mexiko får han kontakt med Mexikos kommunistiska parti och börjar att organisera sin så kallade ”fjärde international” samtidigt som han febrilt skriver texter där han uppmanar till uppror mot proletariatets diktatur i Sovjetunionen som han förklarar vara en ”degenererad arbetarstat”.

Under tiden i Mexiko upphör inte hans oheliga allianser med världsreaktionen. Detta förtjänar i sin del en hel bok av utläggningar om trådar som man kan följa. Med vi lyfter ett exempel: i sin kamp mot ”stalinismen” förläste Trotskij år 1939 (!) för House of Un-American Activities Committee om ”stalinismen” och hur man skulle motarbeta den revolutionära rörelsen i USA och Mexiko. Följande år, 1940, träffade Trotskij med det amerikanska konsulatet i Mexiko och angav viktig information om Mexikos kommunistiska parti och dess olika nätverk. Detta resulterade i att USA-imperialismens lakejer kunde giva hårda, blodiga slag mot den revolutionära rörelsen i Mexiko. Här luktar det illa.

När man talar om en trotskism ska man inte se det som en helgjuten doktrin – trotskismens kärna är att den är antikommunistisk. RKP idag särskiljer sig inte i något väsentligt avseende teoretiskt från andra reformister. Likt KP påstår de sig basera sig på Lenin vilket enligt faktan ovan redan där förklarar dess tankemässiga missfoster.

b) Valopportunism

I RKP:s tidning Revolution skriver redaktionen den 26 augusti i artikeln Pest, kolera eller revolution att ”i höstens val förväntas vi välja mellan två alternativ som båda företräder denna superrika klass. Vi kommunister vill göra ett annat val”. De fortsätter med att skriva att istället för att välja mellan denna pest eller kolera så kan du ”göra skillnad, en avgörande skillnad. Både i Sverige och internationellt växer ilskan, missnöjet och kampviljan mot de fasor, problem och kriser som kapitalismen skapar i dag. Men det saknas ett helt ett parti som kan kanalisera detta till en gemensam kamp.” Därefter förklarar de att de ”bygger ett revolutionärt parti (…) för att störta kapitalismen i Sverige och internationellt.” Problematiken är att detta inte alls överensstämmer med deras praktik eller med dess egentliga syn på valet.

För det första; om RKP var ärliga med att skapa ett revolutionärt parti, skulle de inte då bygga upp en revolutionär organisation? Skulle inte deras apparatur präglas av en strikt säkerhetspolitik och av en gnutta militär – eller åtminstone djärv och radikal – verksamhet? I själva verket bygger man allt kring det lagliga arbetet. Man arbetar med öppet medlemskap, dess medlemmar skyltas på sociala medier med för- och efternamn, vilket såklart omöjliggör förmågan att bedriva någon form av klandestint och illegalt arbete. Den svenska staten är mycket väl medvetna om detta och anser således inte RKP som ett hot. I RKP protesterar man gärna framför ambassader men går hem när man blir tillsagd. Förutom det håller man endast bokbord och kramar pengar ur sina medlemmar.

För det andra; RKP är inte alls mot att ställa upp i borgerliga val. Kollar man på övriga i RKI så ställer flertalet av dess sektioner upp i valen i deras egna länder. Mest noterbart är att dess ledande organisation, som kontrollerar RKI och hela ideologisk-politiska linje, Revolutionary Communist Party i Storbritannien, ledd av den kontroversiella Alan Woods, själva ställer upp i val i koalition med olika socialdemokrater och borgerliga humanister genom sin representant Fioni Lali. RKP:s uppmaning att strunta i riksdagsvalet handlar inte om ett ställningstagande mot den borgerliga valkretinismen utan om gnällande över dess egna litenhet och oförmåga att ställa upp i valet.

Denna politik baserar sig främst på Trotskijs övergångsprogram. Metoden för revolution baserar sig på att vapen måste användas i en revolution, men att man gör allt som går för att undvika detta och att maktövertagandet då är baserat på att man genomdriver reformer i parlamentet som gör arbetarklassen medveten, och när borgarklassen sedan säger emot lyfter arbetarklassen vapen för att försvara reformerna och tar därigenom över statsmakten.

Detta är reformism i dålig förklädnad: resultatet blir otaliga försök till att ställa upp i val och samla röster utan framgång. Man centrerar sin politik kring valet, uppmanar till att rösta, etcetera. I valet främjas opportunism för att vinna röster och inte bli censurerad i borgarpressen. Kan detta överhuvudtaget fungera? Nej, lär av historien – detta har aldrig skett. Du blir inte tillåten i maktens salar om du bär ett revolutionärt budskap. En ung naiv Trotskij-anhängare kan såklart fråga, är detta dock beprövat? Ja, det är den mest beprövade metoden i kapitalismens historia. Definitionen av idioti brukar i folkmun vara att göra något om och om igen och förvänta sig ett nytt resultat…

STOCKHOLMS VÄNSTERALLIANS, ENAD RÖST, SOLIDARITET, FRAMTIDENS VÄNSTER & ANDRA ”ANTI”-VÄNSTERPARTIET-ORGANISATIONER

Alla dessa företeelser i riksdags-, region- och kommunalvalet 2026 är endast reaktioner på Vänsterpartiets förräderi. Dessa organisationer inkluderar flertalet utbrytningar ur Vänsterpartiet, ofta framtvingade av Vänsterpartiet genom uteslutningar och diverse andra metoder. Alla dessa agerar utifrån följande två premisser:

a) att Vänsterpartiet är opportunistiskt, korrupt eller förrädiskt, och, måste ersättas av ett ”ärligt” vänsterparti

b) att kampen inom parlamentet måste knytas till en utomparlamentarisk kamp för att behålla färgen

Båda dessa är felaktiga av flertalet skäl.

För det första; Vänsterpartiet är opportunistiskt, korrupt och förrädiskt, inte därför att dess ledare är i sig själva är onda, omoraliska eller själviska: många av dem var i ungdomens dagar riktiga eldsjälar i Ung vänsters led. I verkligheten handlar det om att de borgerliga finrummen – dess parlament – gör människor onda, omoraliska och själviska. Den borgerliga politiken handlar om att förvalta kapitalismen, som genom en lång rad mekanismer gör dess förvaltare till dess slavar. Ett exempel är genom politikerlöner, arvoden, vilka har nackdelen att en alltför ”radikal” politik kan få politikern att förlora sin inkomst. Samtidigt måste den borgerliga politikern konformera sig till den borgerliga världen för att beskrivas i ljus dager i dess medier. För det tredje genomförs överenskommelser med andra partier och aktörer genom oheliga allianser där man driver genom krav genom tjänster och gentjänster. Det är det borgerliga statssystemet som förvandlar dessa människor och organisationer till parasiter på folket.

Under förevändning att vara mot Vänsterpartiet är dessa ”ärliga vänsterpartister” endast i bästa fall naiva och kommer befinna sig i ett parlament skrikandes utan att någon hör dem. I värsta fall är de borgerlighetens agenter kampen mot Vänsterpartiets revisionism vilket kanaliseras i ett ”bättre vänsterparti”. Och under förevändningen att de skulle vara helt ärliga så kommer de i egenskap av löneslavar behöva överge sin radikala eller påstådda ”revolutionära” politik samtidigt som de blir motarbetade och suktade med mutor och korruption.

För det andra; att se den utomparlamentariska kampen som en motpol för att hålla arbetarklassens företrädare i schack inom parlamentet är en felvänd syn. Den utomparlamentariska kampen är mångfaciterad, men kärnan i den är att massorna reagerar på förtryck. Deras reaktion resulterar i att de sätts i rörelse. Denna rörelse har sin grund i massornas dagskrav såsom frågor om levnadskostnader och politiska fri- och rättigheter. Detta är i sig en väldig kraft när den blir medveten och förstår att den måste med våld krossa det gamla samhället genom att etablera en proletärdiktatur. Men om den förblir omedveten kan den istället tjäna till att förlänga det gamla samhällets, den borgerliga diktaturens, existens.

Borgarklassen vill gärna att den frustration som finns inom massorna ska kanaliseras i att de reducerar sin politiska aktivitet till att lägga en lapp i en urna var fjärde år. Om massorna tror på den vägen passiviseras de från att istället vandra och förbereda den väpnade kampen. Genom att den utomparlamentariska kampen begränsas till att genomtvinga reformer i parlamentet blir den en rörelse av systemförsvar som inte utmanar den borgerliga staten utan endast förbättrar den. Men den blir inte bättre för folket; kapitalismens interna logik gör att exploateringen kommer öka oavsett vad då borgarklassen är i kris. Enstaka små förbättringar kommer ätas upp av prishöjningar, skatter och löneavdrag. Varenda eftergift från borgarklassen kan tas tillbaka såvida arbetarklassen inte besitter statsmakten.

OLIKA ANARKISTERS SYN PÅ INDIVIDUELL TERRORISM

Avslutningsvis vill vi även lyfta vissa synpunkter om våld som går att återfinnas bland dylika anarkistiska cirklar. Det finns, trots de tidigare nämnda reformiströrelserna, väldigt många individer och organisationer som förstår att samhället endast kan förändras genom våld, och i dagens panorama krävs det inte någon kärnfysiker för att förstå samhällets rörelselagar. Samtidigt är det många som inte förstår vikten av det organiserade våldet. Det finns många som tror att enskilda väpnade aktioner gentemot enskilda politiker kan tvinga dem att ändra ståndpunkter i vissa frågor och tvingas till reformer eller genomföra krav från folket. Detta tror vissa kan leda till att massorna förstår att politisk makt växer ur gevärspipan.

Och det stämmer att det krävs våld, men, våldet måste organiseras och riktas rätt. Huvudkontentan inom marxismen är klassanalysen. Marxismen lär oss att samhället är uppdelat i klasser och att en klass utövar en diktatur gentemot den andra. Instrumentet för denna diktatur är staten och statens bas är dess väpnade styrkor. Det är just mot dessa väpnade styrkor som den förtryckta klassen måste rikta sin stötar för utan denna grund faller diktaturen. Detta är ingen uppgift som kan tas lättvindigt utan måste organiseras som en del av massornas dagskravskamp, men med målet riktat mot maktens erövring.

VAD ÄR NÖDVÄNDIGT?

Illusionen av att vi lever i en demokrati där det finns en möjlighet till räddning inom samhällets befintliga ramar är just den ideologiska tyngd som håller massorna nere och stoppar dem från att kanalisera sin ilska, som i Sverige är orsakad av minst 40 år av försämringar i levnadsvillkor. Det är denna illusion som är massornas främsta boja och som vi har som uppgift att avslöja. Samtidigt fungerar denna lögn eller illusion inte lika väl som den en gång gjorde: förtroendet för den svenska demokratin och deltagandet i dess valspektakel blir bara lägre och lägre. Detta är uppenbart i de mest fattiga proletära orter, där det inte är en ovana att se ett valdeltagande på under 50%. Även bland de som faktiskt röstar gör de inte det av kärlek för den ”svenska demokratin”, utan av vana, eller för att rösta på det ”minst onda”.

Reformister finns i alla länder, ty överallt söker borgarklassen på ett eller annat sätt förleda arbetarna och göra dem till nöjda slavar som ger upp tanken på att avskaffa slaveriet. Alla partier och organisationer som väljer att understödja parlamenten blir i praktiken systemförsvarare som endast ökar den ideologiska tyngden på massorna, och all deras tillsynes ”radikala” politik blir i grund och botten reaktionär.

Vi återbekräftar således vår ställning till en aktiv valbojkott som ämnar att avslöja valet som inte bara ett spektakel utan framförallt också som systemets viktigaste försvar.

 

 

AND BRASIL: Aos 31 anos de Santa Elina ataques da reação ‘não podem deter a Revolução Agrária!’


‘Nossa guerra é sagrada!’: aos 31 anos de Santa Elina, LCP afirma que ataques da reação ‘não podem deter a Revolução Agrária!’

Declaração destaca que “a luta pela terra é uma guerra” e acusa o ex-comandante da PM-RO Régis Braguin de organizar serviços de pistolagem para latifundiários, caracteriza a Operação “Godos” como ação de contrainsurgência e denuncia negociatas com terras públicas no Incra-RO.
Camponeses organizados pela LCP empunham centenas de bandeiras vermelhas durante grande manifestação no campo brasileiro, divulgada em outubro de 2021. O ato homenageou o Presidente Gonzalo, chefatura da Guerra Popular no Peru, e defendeu a Revolução de Nova Democracia sob direção proletária contra o latifúndio, o capitalismo burocrático e o imperialismo. (Imagem: Reprodução/FRDDP)
Camponeses organizados pela LCP empunham centenas de bandeiras vermelhas durante grande manifestação no campo brasileiro, divulgada em outubro de 2021. O ato homenageou o Presidente Gonzalo, chefatura da Guerra Popular no Peru, e defendeu a Revolução de Nova Democracia sob direção proletária contra o latifúndio, o capitalismo burocrático e o imperialismo. (Imagem: Reprodução/FRDDP)

Ao assinalar os 31 anos da Heroica Resistência Camponesa de Santa Elina, a Comissão Nacional das Ligas de Camponeses Pobres (LCP) denunciou os ataques convergentes do latifúndio, da extrema direita e do velho Estado brasileiro contra a Revolução Agrária em curso no País, caracteriza as eleições como uma farsa destinada a perpetuar a velha ordem e conclama as massas a boicotá-las. Na mesma declaração, afirmou ainda que “a luta pela terra no Brasil tem sido uma verdadeira guerra continuada secularmente, mas carente de uma direção científica, direção que hoje o movimento camponês revolucionário compreende e assume com firmeza”.

A campanha de criminalização reúne ataques difundidos pela propaganda bolsonarista e seus vínculos internacionais; a peça eleitoral em que o ex-comandante da Polícia Militar de Rondônia (PM-RO) Régis Braguin dispara contra a sigla da LCP; a Operação “Godos”, que mantém encarcerada há mais de nove meses a advogada popular Lenir Correia Coelho; e, segundo a organização, a atuação do Incra-RO em negociatas com terras.

Nos 30 anos da Heroica Resistência Camponesa de Santa Elina, LCP afirma: Revolução Agrária é o único caminho para a destruição do latifúndio – A Nova Democracia
“A Batalha de Santa Elina foi um divisor de águas na luta pela terra no Brasil, ao romper com toda a prática oportunista legalista e de traição aos camponeses.”
anovademocracia.com.br

A nota saúda os atos, reuniões, assembleias e missões de solidariedade realizados em memória da Batalha de Santa Elina e afirma que “a magnitude, sucessão e convergência dos ataques do latifúndio, da extrema direita e do velho Estado” comprovam que a luta secular dos camponeses pobres pela terra “nunca parou um só instante”.

Mesmo sob a repressão sistemática das forças policiais e da guaxebagem – termo empregado para designar a pistolagem a soldo do latifúndio –, com assassinatos de dirigentes, chacinas, prisões, condenações arbitrárias, perseguição de apoiadores e criminalização das organizações camponesas, a luta, afirma a LCP, “marcha em frente firme e inquebrantável”, destruindo o latifúndio parte por parte e conquistando a terra palmo a palmo.

A íntegra da declaração foi recebida pela Redação de AND e pode ser lida clicando aqui ou no final desta matéria.

Reportagem especial de AND sobre a autodefesa camponesa das áreas camponesas que hoje ocupam a ex-fazenda NorBrasil, em Rondônia.

“Se nos atacam assim é porque seus lacaios fracassam”

Entre os ataques mais recentes, a declaração destaca um texto publicado em 21 de agosto pelo Jornal da Cidade Online (JCO), com o título “Liga dos Camponeses Pobres toca o terror em Rondônia com extrema violência”. A publicação repete acusações em defesa da família do latifundiário Antônio Martins dos Santos, o “Galo Velho”, e apresenta como propriedade particular as terras da Área Tiago Campin dos Santos, apontadas pelos camponeses como terras da União griladas.

A LCP qualifica o texto como “um monte de mentiras requentadas” e situa o JCO na engrenagem propagandística da extrema direita internacional subordinada ao imperialismo ianque e ao serviço secreto sionista Mossad. O veículo já foi denunciado por utilizar perfis apócrifos para atacar políticos, magistrados e desafetos do bolsonarismo.

Para a organização, a entrada desses agentes na campanha contra a luta pela terra comprova o fracasso das sucessivas ofensivas executadas pela reação em Rondônia: “Se nos atacam assim diretamente é porque seus lacaios fracassam sucessivamente em fazer o ‘serviço’”.

Braguin dispara contra a LCP e promete combater a ‘corrupção’

Outro agente destacado pela nota é o celerado Régis Braguin, ex-comandante-geral da PM-RO e atual candidato a deputado federal pelo Republicanos. Em sua propaganda eleitoral, Braguin aparece portando uma arma pesada e dispara contra alvos identificados com as siglas “CV”, “PCC” e “LCP”, equiparando uma organização camponesa a grupos ligados ao tráfico de drogas.

Ao apresentar-se como candidato, o ex-comandante afirma que agora enfrentará “o sistema” e “a corrupção”. A LCP responde que Braguin fez carreira como serviçal dos latifundiários e recorda que, à frente da PM-RO, reivindicou métodos de “contraguerrilha” contra “grupos armados” que associava à organização. “Quem é você, um verme, para acabar com a LCP e a Revolução Agrária?”, questiona a declaração.

A nota afirma possuir a cópia de um relatório reservado da PM-RO que registraria crimes e falcatruas praticados por Braguin. Segundo a LCP, o então comandante organizava escalas e folgas de policiais para que integrantes de seu grupo prestassem serviços de pistolagem a latifundiários, principalmente nas regiões de Ariquemes e Buritis. A organização acusa Braguin de receber dos latifundiários R$ 500 por dia para cada policial empregado, embora repassasse somente R$ 200 aos agentes.

A declaração relaciona ainda o ex-comandante ao chamado “bando do Jed”, utilizado em ataques contra as famílias da Área Tiago Campin dos Santos. Para a LCP, a posterior execução de integrantes desse grupo pela própria PM-RO constituiu uma “queima de arquivo” destinada a apagar os rastros das relações entre policiais, guaxebas, latifundiários e agentes do Incra.

Operação “Godos”: ataque nas sombras contra a luta camponesa

A repressão aberta do latifúndio e da extrema direita encontra prolongamento nas instituições do velho Estado. Em novembro de 2025, o governo de Rondônia desencadeou a Operação “Godos”, apresentada pelo Ministério Público como uma investigação criminal sem relação com a luta pela terra. O sigilo imposto ao processo e as prisões, perseguições e assassinatos que acompanharam a operação, contudo, levam a LCP a defini-la como uma ação de contrainsurgência – uma operação “Engodo”.

A Associação Brasileira dos Advogados do Povo – Gabriel Pimenta (ABRAPO) denunciou que o segredo de Justiça encobre a criminalização da advocacia popular e mantém Lenir Correia presa sem que tenha sido apresentado “um único fato concreto” capaz de justificar seu encarceramento. “O que o sigilo protege não é a intimidade de ninguém: protege a Operação GODOS”, afirmou a entidade. “O que pretende tal ‘operação’ é tentar impedir o contato, através da prisão de algumas lideranças e apoiadores da LCP, com as massas em luta”, denuncia a declaração.

Apesar dos mandados de prisão, assassinatos, ordens fraudulentas de despejo, perseguições a comerciantes e ataques às escolas frequentadas pelos filhos dos camponeses, a nota ressalta que todas as Assembleias Populares realizadas nas terras conquistadas reafirmaram a organização independente das famílias e o caminho da Revolução Agrária.

Incra-RO e as negociatas com terras

A LCP dirige outra grave denúncia ao superintendente regional do Incra em Rondônia, Luís Flávio Carvalho Ribeiro. Segundo a declaração, o dirigente do órgão retém processos de cadeia dominial e atua em conjunto com advogados, políticos, guaxebas e policiais corruptos para desviar terras públicas às mãos de latifundiários.

A organização acusa o superintendente de utilizar camponeses que desejam conquistar terra sem enfrentar grandes conflitos como fachada para o esquema. Em vez de assegurar definitivamente as parcelas às famílias, o Incra-RO prepararia indenizações fajutas para retirá-las posteriormente das áreas, enquanto os envolvidos receberiam comissões dos latifundiários. “Ele e seu esquema SÃO OS MAIORES VENDEDORES DE TERRA DE RONDÔNIA”, afirma a LCP.

A nota denuncia ainda a produção de cadastros falsos para enganar os camponeses e beneficiar políticos durante a campanha eleitoral. O mesmo modus operandi já havia sido apontado pela organização ao tratar das tentativas de expulsar as famílias da Área Tiago Campin dos Santos e das terras da antiga fazenda NorBrasil.

“A luta pela terra é uma guerra e a nossa Guerra é Sagrada!”

Depois de nomear os agentes dos ataques, a declaração situa a ofensiva no quadro da guerra secular pela terra no Brasil. A extrema direita, afirma, tem “sua principal base econômica, política e ideológica no latifúndio”. Embora empregue máquinas, sementes modificadas, defensivos e outras tecnologias de ponta na produção primária para exportação, o latifúndio conserva intacta a concentração da propriedade da terra e as velhas relações de exploração.

Essa estrutura constitui, segundo a LCP, a base econômica e social do capitalismo burocrático, entrava a revolução democrática e mantém a Nação subjugada ao imperialismo, principalmente ianque. Sobre ela ergue-se o aparelho estatal empregado durante séculos para esmagar as lutas dos povos indígenas, do povo preto, dos camponeses e dos demais trabalhadores: “Velho Estado genocida, corrupto desde a medula e em decomposição, cujas principais instituições não passam de verdadeiros sepulcros caiados como fachada ‘democrática’ desse secular sistema de opressão e exploração.”

A LCP recorda que o Brasil já atravessou sete Constituições, mediante as quais as classes dominantes repactuaram sua dominação, limitaram os direitos democráticos das massas e favoreceram a ingerência estrangeira. Os direitos e liberdades conquistados pelo povo resultaram de lutas duras e permanecem sob a ameaça de um Congresso cada vez mais reacionário.

Ao mesmo tempo, dezenas de milhões de famílias camponesas sem terra ou com pouca terra, povos indígenas e comunidades quilombolas avançam em sua mobilização e organização. Esse avanço, prossegue a nota, é retardado pelo oportunismo, que funciona como “camisa de força” sobre as massas, difunde ilusões reformistas e auxilia a contrarrevolução “na legitimação dessa velha ordem como se esta fosse democracia”.

 

“Boicotar a farsa eleitoral! Não votar!”

A denúncia do velho Estado desemboca diretamente na crítica às eleições. A LCP define a política oficial brasileira como “politicagem”, na qual representantes de diferentes siglas fingem defender o povo enquanto preservam o domínio dos grandes burgueses, dos latifundiários e do imperialismo.

A cada eleição, contudo, as massas aprendem com suas próprias penúrias. A declaração afirma que mais de 30% dos eleitores aptos a votar vêm boicotando sucessivos pleitos, seja pela abstenção, pelo voto em branco ou pela anulação. O segundo turno serviria para ocultar que presidentes e governadores são escolhidos por uma minoria e assumem governos marcados, desde o início, por pouca legitimidade e crise permanente.

“Este é o velho caminho burocrático que mantém nosso povo na miséria e no padecimento sem fim”, afirma a LCP. “O único caminho para a libertação do nosso povo é o verdadeiramente democrático, o da luta revolucionária.”

A organização conclama, por isso, ao boicote da farsa eleitoral e denuncia tanto a extrema direita bolsonarista quanto os liberais e a esquerda burguesa eleitoreira. Nenhuma dessas forças, afirma, enfrenta a questão da terra, problema que atinge milhões de camponeses obrigados a abandonar o campo, vender sua força de trabalho nas cidades e sobreviver com salários miseráveis.

Santa Elina vive na Revolução Agrária

A declaração foi publicada 31 anos depois da Batalha de Santa Elina, travada em 9 de agosto de 1995. Mais de 600 famílias haviam tomado as terras da antiga fazenda, em Corumbiara, quando tropas da PM-RO e pistoleiros recrutados pelos latifundiários desencadearam uma operação para esmagar a luta. Os camponeses resistiram durante horas e transformaram o que fora planejado como outra chacina impune numa batalha que marcou a luta pela terra no País.

Três décadas depois, quase toda a antiga fazenda Santa Elina foi conquistada pelas famílias. Para a LCP, o caminho aberto naquela batalha prossegue nas tomadas de terras, nas Assembleias Populares, na autodefesa das massas e na destruição do latifúndio parte por parte.

A declaração encerra-se com as consignas: “Viva a Revolução Agrária! Morte ao latifúndio! Terra a quem nela trabalha!”, Viva os 31 anos da Resistência Camponesa Armada de Santa Elina!”, Glória e honra eternas aos heróis e heroínas de Santa Elina!”, “Abaixo a extrema direita bolsonarista, os liberais e a esquerda burguesa eleitoreira!”, “Boicotar a farsa eleitoral! Não votar!”.

A redação de AND tentou contato com os citados pelas denúncias reproduzidas nesta matéria, mas não obteve resposta até o fechamento. O jornal permanece aberto à publicação dos posicionamentos que venham a ser enviados.


Tuesday, September 1, 2026

September 1: World War II is a significant event in the history of the world


President Gonzalo's intervention at the First Congress of the PCP, 1988:


World War II is a significant event in the history of the world; it strictly began in 1939 and ended in 1945.



It is a world war in which on the one hand there is imperialist plunder, the dispute for world hegemony that Germany demanded for itself under Hitler; but on the other it is the defense of socialism and development of the revolution, yes, it is very clear and correct that the war fought then by the USSR was a Great Patriotic War.

It was a just war of defense, a Great Patriotic War, that is how it was correctly defined, that is why; and development of the world revolution because in addition to that glorious heroic defense that cost the USSR 20 million men, we have an anti-imperialist struggle that is going to take place in oppressed nations, mainly in China.

And why do we say mainly in China? 

It is good to remember that 60% of the Japanese army was retained in China for a long time; That is why we do not agree when we simply talk about the Western Front, the Eastern Front but taking everything as what was fought in Europe, and seeing the problem of the East which is a great front of struggle and a great revolutionary front, it is wrong, in our opinion, when it is intended to be reduced to the action of the imperialist Westerners and mainly the United States, that has not been the case.

It is the great war of resistance of oppressed nations, such as China, Korea, Burma, Indonesia, the Philippines, etc., where precisely the imperialists fled like rats and it was the people of those nations who took up arms; Those who were lucky enough to have a Communist Party triumphed and advanced and those who were not, at least transactionally escaped being colonies, for example Indonesia, which ceased to be, as a result of that war, a colony of Holland.

In that war there was a sinister plan: the crusade against the USSR, and I emphasize the word crusade because of its medieval roots that clearly express its reactionary core and because it was thus proposed by Hitler himself, as an anti-Bolshevik crusade, because the black dream they had was to sweep the USSR off the face of the earth; futile, glass dream, crashed against the power of the dictatorship of the proletariat, with the leadership of the Party and Comrade Stalin, of the Russian proletariat, of the Russian people.

Comrades, heroic pages!: Stalingrad, the greatest struggle of war in cities, of war in the streets, the one that generates the most mortality, there it was fought not only house by house but room by room: these are chapters that have shaken the world.

In this world war, the dirty, cunning game of the imperialist allies has also been clearly seen: the United States, England, I am not talking about France because it was occupied - and it was in 18 days -, cunning people who delayed the opening of the invasion of Europe from the north to hit the heart of Germany, seeking for fascist Germany to defeat the USSR.

We all know, and we must remember it, comrades, that fascist offensive led by the Nazis in which the Italian fascists, Franco's Spanish fascists contributed and used all the economic power of subjugated Europe, launched a million and a half men, the cream of the German army, 75% of its air force, penetrated. But C. Stalin had wisely handled diplomacy in a big way and with subtlety - these are things that (...) the German-Soviet pact was necessary (...) some say, but that did not free the USSR from the invasion, they don't know what they are talking about, one thing was to buy time and another thing was that Germany would necessarily hit the USSR, reason: it could not continue advancing in the West with a powerful enemy at its back and with a fertile and very rich land of fabulous potential; Yes, comrades, that must be recognized, reality must be understood as it is (...) and a people of over 200 million, that was inevitable. There we must highlight the sagacity and penetration of the Soviet intelligence service, that was intelligence service!, which they learned on the day of the invasion; They say it was of no use – I think they are stupid burps –

What could Russia do in the face of such an attack? 

Apply a strategic defense and that is what was done - we as communists and managing people's war understand what a strategic defense is - and that is what was done, together with scorched earth, leaving them nothing, bare earth; and they had the audacity, the high decision to blow up monumental works like that famous dam that connects the Volga with the Don that cost so many years of effort, it was blown up!; The Germans never dreamed, they thought that this work would not be blown up because it was too important and had cost a lot of effort.

Comrades, the dictatorship of the proletariat was at stake, the revolution was at stake, we cannot stop in our minds nor can we simply allow ourselves to be hindered, as Chairman Mao says, by defending inches of land, not junk; That's how we communists are.

They crashed at the gates of Leningrad, at the gates of Moscow and Stalingrad; But not only was it a scorched earth, but guerrillas and even individual men were left with their good rifle and good quantity of ammunition and their vodka for the cold and to annihilate one of those, the Germans had to lose 10 men, that is the average comrades.

It has not been easy as the Germans believed; think about it, comrades. That this offensive is a high-quality military plan, thus, the highest and most enlightened German military leaders developed that plan and the German school has a proven war tradition many times over: in three months they were going to conquer the USSR, in three months.

The forecast of c. Stalin had already taken measures since the 1930s when there was the great transformation of the countryside and industry, they had already transferred factories beyond the Urals, even foreseeing the possibility of abandoning Moscow, well, it is true, everything was already ready in case they could not ultimately defend Moscow, although that was the decision taken, it was already planned to move the leadership and the center to the Urals; Thus, the first thing that was done was to take measures for the transfer of Lenin because he could not fall into the dirty hands of miserable children of hell, he could not fall.

But what was the order then, comrades? 

After they penetrated to the aforementioned doors, the order was not to retreat any further!; You will say, and how were there plans to go to the Urals? Comrades, there is always a plan in case it fails, a single plan is never made, that is stupid, there are plans for various and even extreme circumstances. It is very memorable and we must always remember how on November 7, the anniversary of the revolution, they had nowhere to celebrate it and it was already considered impossible to celebrate it; Comrade Stalin said: “to the station!”, “but there is no stage there, there are no seats there”, c. Stalin stopped a box, stood in it, spoke celebrating the revolution and said: "How many were we when we conquered power, what strength did we have when we rejected the immediate imperialist aggression of the October Revolution? Few and weak! Compared to what we are today, therefore they will not defeat us, we will crush them! and we will annihilate the beast in its own lair, in Berlin", didn't he say that? Comrades, these are things that one must remember, so that the c. Stalin, that is why the Party says we must see World War II.

It is well known how after that came the great resistance, the breaking of the German lines, the siege of Stalingrad where the commanders asked Hitler for permission to retreat (...) but here, Hitler, he told them, the Aryans do not retreat, the Aryans cannot be defeated by barbarians, by Mongols by inferiors" yes, but those inferiors, barbarians, Mongols, hunted them like rats and had to surrender.

It is good to always reiterate this: Stalin, who handled the war with skill and wisdom, always took into account the moral element and made all the defeated, surrendered Nazis parade and throw their flags, their eagles, their swastikas at the foot of Lenin's mausoleum; Not only a great military defeat, but a great moral defeat! The arrogance and arrogance of the Nazis had been sunk in the mud and trampled. It was the greatest moral blow they received! That is where the breakup of the Nazi army began.

The other resistance of the 300 thousand of the heroic race that would prevent the Russians from entering Germany, the Soviet offensive of the Red Army blew it into a thousand pieces and blew up 300 thousand more men; Germany was made, of course, comrades. That's when the imperialist Westerners rush to land in Normandy, why? Because the Red Army, the communists and communism were advancing threateningly over all of Europe, that was; But we well know that at the beginning of May, the Red Army took Berlin and in the Reichstag, their corporate parliament, they nailed the red flag with the hammer and sickle, the photographs remain for eternal memory. Hitler committed suicide, as we well know, he was even cremated because he knew what would happen if he stayed, they would not forgive him; Westerners, maybe them, but the USSR was not going to forgive him.

The other great front, in the east, is centered in China where the Japanese army got mired in a sea of ​​masses, mined, undermined by guerrilla warfare; various oppressed nations took up arms against them; the Westerners "supported" and then returned, it is good to remember Mac Arthur, the best cadet that West Point, that is, the United States military school, has ever had, one of the highest strategists that the United States has ever produced, he had his headquarters in the Philippines, what did he do? He retired pronouncing what his famous phrase says: "I will return!" When did they return, then? When the Japanese were undermined, undermined by the struggle in China and in the various oppressed nations of the East. It is therefore the oppressed peoples who have resisted the Japanese beast that is once again back to its old ways. Think about this simply so you can see what it has cost the United States, 100 thousand soldiers, that is all that World War II has cost it, most of them dead in the East, you see? And due to the fear that having concluded the war on the Western European front, and as the agreements said, the USSR had to turn its front against Japan, due to the fear that the Red Army would expand, then they had to use the atomic bomb; Yes, there you can clearly see how politics directs the war, the Japanese were going to be crushed, they could not resist, justifications that they want to give us today are just that, justifications.

All that great event of World War II shook the world and marked men and bore good fruit; Not everywhere, yes, but it even bore mediated fruits, for example, France and Italy, revisionist reasons, allowed themselves to be robbed of the triumph, the fruits of victory by having guerrillas of 500 thousand men, of 300 thousand men, forged in that heroic resistance of the European class and peoples that must also be taken into account. Thus, World War II is an event of great significance.

The prestige of the USSR rose greatly on earth, just look at the newspapers of the time, (...); I remember, comrades, when the victory, yes, I was in Callao, the port that you know (...), how the sirens of factories and ships sounded when Germany surrendered! Because there the war was already won, the other thing was to end it, it was a global uproar, as I also remember, as if I saw it today, how the pages of the newspapers were already raising the atomic bomb like a club to scare the fearful by asking ourselves: Is there a risk of disintegration, will the earth disintegrate? A foolish thing because if there had been so much risk would the scientists have dropped the atomic bomb? It makes no sense, that is not seeing the political essence that directs In war, weapons are used for political objectives; That bomb killed a whopping 60 thousand people in Hiroshima; Nagasaki there were 145 thousand and yet Hiroshima is celebrated or remembered more because it was the first time, but in Nagasaki there were 145 thousand, more. They are facts, then, of transcendence that shape the minds of people in those turbulent times.