DEUTSCHLAND: Berichte zu einigen Aktivitäten am 7. Oktober

13. Okt. 2026

Berichte zu einigen Aktivitäten am 7. Oktober

Lesedauer:

1–2 Minuten

Kräfte der AIL und Aktivisten des Roten Bundes haben aus Anlass des 7. Oktobers an einer Reihe von Aktivitäten in unterschiedlichen Städten teilgenommen.

Am vergangenen Samstag wurde in der Karlsruher Innenstadt eine Kundgebung anlässlich des fortdauernden Genozids am palästinensischen Volk statt. Dem Aufruf der Karlsruher Sektion der Antiimperialistischen Liga folgten etwa 60 palästinasolidarische Menschen, darunter auch Aktivisten des Roten Bundes, um ihrer Solidarität mit dem Volk in Palästina Ausdruck zu verleihen.

In mehreren Redebeiträgen wurde die Geschichte der Unterdrückung des Volkes von Palästina skizziert und die Komplizenschaft der BRD am Völkermord angeprangert. Dabei wurde unmissverständlich zum Ausdruck gebracht, dass der bewaffnete Widerstand des Volkes von Palästina gerechtfertigt ist und Opportunismus und Revisionismus in der Palästina-Solidaritäts-Bewegung denunziert.

In Duisburg beteiligten sich einige dutzend Menschen an einer Kundgebung der Aktionsgruppe Palästina, unter ihnen Aktivisten vom Palästinacafé Ruhr, sowie des Roten Bundes. Mit kraftvollen Reden wurde der Widerstand des Volkes von Palästina hochgehalten und von den Teilnehmern mit Rufen wie „Hoch die Internationale Solidarität“ begrüßt. Aktivisten verteilten Flyer, auf denen über die internationale Antiimperialistische Liga informiert wurde.

In Köln beteiligten sich Aktivisten der AIL an der Demonstration die dort unter dem Motto „3 Jahre Genozid – 78 Jahre Widerstand“ stattfand und zu der ein Bündnis unterschiedlicher Kräfte aus NRW aufgerufen hatte. Einer kämpferisch auftretenden Demonstration begegnete die Polizei mit mehrfachen Übergriffen auf Demonstrationsteilnehmer, die sich trotz der Angriffe und Polizeikessel nicht einschüchtern ließen.

KATEGORIE: Nachrichten, BRD

SCHLAGWÖRTER: 7. Oktober, ail, Al-Aqsa-Flut

Kommunisten@riseup.net!: October 7th, 2026: Three years since the Al-Aqsa Flood

 

October 7th, 2026: Three years since the Al-Aqsa Flood

| English

It has now been three years since the Palestinian people made their historic decision to break free from the prison walls of the Zionist state of Israel through a surprise attack against an economically and technologically superior enemy backed by imperialism. Over these three years, the world has evolved, and today we wish to highlight a few aspects we consider important for commenting on the global situation. We therefore choose to comment on the similarities between the liberation movement in Palestine and those in Iran, Cuba, Ukraine, and Venezuela, and in doing so, raise the issue of the united front.

The Al-Aqsa Flood was a justified counteroffensive

We would like to begin by paying tribute to the action carried out on October 7, 2023, by the Palestinian liberation movement. This action is a fine example of how, with a decision, a plan, and the participation of the masses, one can achieve great feats against an enemy that outwardly seeks to appear invincible. They broke through the prison gates of Gaza—the world’s largest open-air prison, surrounded by walls, fences, and a military blockade—by land, through the air using paragliders, and by sea. The just resistance movement launched a shock operation. On October 7, not only the Israeli state but also the imperialists suffered a major loss of prestige, and the myth of an “unshakable power” took a serious blow. The Palestinian national liberation forces demonstrated that it is possible to defeat a powerful force with the help of a weak but organized movement rooted in the people. This possibility holds profound lessons for all revolutionary and national resistance movements.

The Al-Aqsa uprising split the Palestinian movement into two:

a) Those who said that it is right to revolt, who understood that if the struggle requires violence and authority, one must support it without any cowardly reservations, as opposed to

b) Those who began to waver in the face of the Zionists’ war propaganda and lamented that the masses had “gone too far.” By extension, they acknowledged that only the oppressor has the right to use violence against the oppressed—and not the other way around. Thus, they have condemned the Palestinian people to a life of eternal oppression.

There are also those who retroactively seek to reduce the Al-Aqsa uprising to an Israeli conspiracy by claiming that Israel knew in advance that the counteroffensive would take place and even aided it as it unfolded. This is a tactic employed by the global reactionary forces to spread myths intended to undermine the complexity and impact of the masses’ struggle. By exaggerating Israel’s demagogic actions, they diminish the Palestinian people’s resolve and their actions.

The limitations of the Palestinian resistance

Despite this exemplary act of resistance—the uprising and self-sacrifice of the masses—the Palestinian people have suffered major setbacks. Gaza has been demolished, and Israel has shown the world that the imperialists are experts at genocide. Israel is in an obvious political crisis, as its only method for resolving the Palestinian question has proven to be precisely genocide and expulsion—which damages its international reputation. With their genocidal plans, they have attempted to deter the Palestinian people from remaining in Gaza and/or ceasing their resistance. These are illusions that reality has dispelled, as the Palestinian people continue to fight. In this way, the dividing line between the people and the enemy has become clearer than ever in Palestine. Despite this, the resistance faces major difficulties.

This must be understood in light of the nature of Hamas. There is no proletarian leadership over the Palestinian liberation movement, only a bourgeois-bureaucratic one. It is in the class nature of its leadership to compromise, reconcile, and sell out in order to win victories at the negotiating table. The armed struggle is thus used only as a complement to the negotiating table—which is a case of putting the cart before the horse.

And, yes, it is entirely true that the Palestinian war of liberation is a war of the masses and that Hamas makes use of the armed people. But—and this is important—that does not mean they employ the methods of people’s war; rather, the truth is that the war of the masses is limited by the line that dominates the Palestinian resistance.

What is needed is a proletarian leadership that prioritizes the battlefield over the negotiating table. This can only be a Marxist-Leninist-Maoist party, since liberation requires a break with imperialism and all its lackeys—the bureaucratic capitalists, compradors, and landlords. To defeat the Zionist beast, the war of the masses cannot be waged on a leash in order to make themselves fit for a government approved by the imperialists; rather, the full fury of the masses must be unleashed.

Communists view negotiations solely as a complement to the armed struggle and harbor no illusions about reconciliation within the imperialist system. Furthermore, the proletarian leadership does not allow individuals to sell out the struggle for their own gain. Instead, it embodies its class’s characteristic of having nothing to lose but its own chains.

U.S. imperialism makes a fool of itself in Iran

Over the past year, U.S. imperialism has escalated its aggression against the Iranian nation. U.S. imperialism has an interest in bringing about a regime change that can break up the so-called “axis of resistance” consisting of Iran, pre-Assad Syria, Lebanon, and Palestine. However, this has proven not to be so simple.

U.S. imperialism began the war by sending in provocateurs from the opposition in Iran, Mossad agents from Israel, and some CIA specialists in the hope of staging a popular movement that could overthrow the Islamic Republic. This failed because they were unable to garner any real popular support. They then attempted to find support among the Kurdish population and sought to exploit the conflict between the Kurds and the Islamic Republic to unleash their war in the region. This, too, failed. This left U.S. imperialism without any allied force capable of carrying out a ground invasion. Subsequently, U.S. imperialism instead attempted to seize the islands in the Strait of Hormuz to hold them hostage and thereby exert more pressure on the regime in Iran. This, too, failed, as it is militarily very difficult to defend and stabilize islands.

This has left U.S. imperialism with only one remaining method: bombing. U.S. imperialism is attempting to hold the Iranian people hostage while simultaneously trying to eliminate key figures within the regime in order to force a surrender or regime change. However, this strategy is backfiring, as the pro-Yankee forces within the country are becoming less popular as U.S. imperialism reveals its true, ugly face. At the same time, Iran continues to carry out military actions against U.S. imperialism’s allies in the region. The Gulf states have experienced drone attacks, and the facade of “business as usual” is difficult to maintain.

In short, U.S. imperialism has therefore become bogged down in the Middle East. It has backed itself into a corner from which it is unable to extricate itself. It does not help that the self-satisfied President Trump has repeatedly lied and glossed over the results of U.S. imperialism’s wars, which only makes a withdrawal all the more humiliating.

The axis of U.S. imperialism is shifting westward

In the absence of success in the world’s most oil-rich region, U.S. imperialism’s focus is instead shifting south of its border. In its historically most crucial sphere of interest and backyard—which is all of the Americas south of its own border—dissatisfaction is growing among the population. Nor does it please the U.S. imperialists that there are numerous bureaucratic-capitalist regimes there that openly flirt with both the European and Russian imperialists, but perhaps worse than anything else, they are flirting with Chinese social-imperialism: its greatest competitor. For U.S. imperialism, it is crucial to secure its own backyard. It intends to build an axis across all of the Americas, from north to south, that can serve as an aircraft carrier against all resistance to its hegemony. But the trend shows that this is becoming more difficult as anti-Yankee sentiments among the peoples grow stronger.

Therefore, it is once again crucial for U.S. imperialism to eliminate the regimes that harbor the strongest anti-Yankee sentiment. They succeeded in doing so in Venezuela earlier this year by kidnapping President Maduro. Afterward, many expected this to be followed by a war. But true to its lackey nature, the Venezuelan regime chose to sell out and align itself with the pro-Yankee camp. Since then, we have seen how the Yankees have escalated their aggression against Cuba.

Why Cuba? Well, since the interrupted revolution of 1959, Cuba has been a symbol of anti-U.S. sentiment for the entire continent. Even though the socialist path was abandoned by completely submitting to Russian social-imperialism and reducing itself to remaining a sugar colony under a new master, its national liberation from the Yanks’ chains and its defense against the Yanks’ invasion attempts have served as proof that it is possible for a small country to defeat a large one. Consider that the U.S. economy is more than 200 times larger than Cuba’s, and that the U.S. is the world’s military superpower, spending more in a single day than Cuba spends on its defense forces in an entire year.

The U.S. imperialists hope that a regime change in Cuba would be easier to carry out than a regime change in Iran. CBS News reported last week that Trump is planning an invasion of Cuba to take place in 90 to 120 days. This follows a year of preparations.

At the beginning of the year, new sanctions were imposed on Cuba, which has already endured a stranglehold embargo for many years. Most notably, an energy blockade was initiated, which the UN General Assembly described as a naval blockade and an act of war. These sanctions have been catastrophic for the people of Cuba. They have caused a collapse of Cuba’s power grid and all transportation across the country, and have severely disrupted access to food, drinking water, health care, and education. In just a few months, the U.S. has, quite literally, reduced Cuba to a pre-industrial state. The sanctions have exacerbated shortages of meat, flour, vegetables, infant formula, and other goods on the island, which imports 80% of its food. Today, there is a nationwide shortage of medicine and contraceptives, which has led to a public health crisis. According to the Cuban Observatory for Human Rights, as many as 94% of Cubans live in extreme poverty. Eight out of ten Cubans reported that they are forced to skip at least one meal a day due to food shortages or lack of money, and 68% of the households surveyed get by on less than 20,000 Cuban pesos per month. That’s just 87 cents per day for an entire household.

So what is the purpose of these starvation tactics? Let’s have Trump’s right-wing ally and “Cuba expert,” Secretary of State Marco Rubio, explain: “What we’re trying to teach them is that there are no easy ways out,” he told Axios in August.

In Europe, the warmongering continues on both sides

The war in Ukraine, which began on February 24, 2022, continues unabated. The U.S. imperialists, who in the early stages of the war were vocal in their support for Ukraine in the war they themselves provoked, have grown silent over time and shifted their focus elsewhere. This is not particularly surprising, since the outcome of the war is not of existential importance to the Yanks. However, those who have not fallen silent are the European imperialists, who have increased their support for Ukraine and expanded their war machines under the pretext of the threat from Russia. Russian imperialism, too, has stepped up the restructuring of its economy toward continental war in response to the warmongering on the other side of the front lines. Caught in the middle of all this are the Ukrainian people.

The nature of the war remains that of an imperialist war of aggression against the Ukrainian nation, which must respond with a national war of liberation. The problem in Ukraine is that the subjective forces are incredibly weak, and at the head of the anti-Russian front stands the lackey Zelenskyy, who is despised by his own people and is willing to carry out the orders of his imperialist masters to his grave as long as he gets paid. This means that the secondary aspect of the war—the inter-imperialist aspect—becomes more visible in the public eye, while the fundamental contradictions remain those of imperialism versus the nation.

Here, it is important to highlight how this war, in combination with the wars in the Middle East, is exacerbating the crisis that exists primarily within the European economy. This has occurred mainly because German imperialism’s dependence on imported energy has increased, which has brought the economy to a standstill. German imperialism acts as the engine of the European economy. This dependence has caused the engine to run more slowly, bringing the entire economy to a standstill as energy prices have risen sharply, which in turn has driven up other prices. This has made it increasingly difficult for European imperialists to remain competitive, particularly against the Chinese, as we see, for example, in the German auto industry, which produces cars at half the rate of the Chinese, while spending on war preparations is rising. As a result, the struggle within European national borders between the proletariat and the bourgeoisie is intensifying, as exploitation must increase to pay the bills.

Has the Al-Aqsa wave radically changed the global landscape?

The simple answer to this question is no. We see that the situation in all these countries is the same and clearly follows the laws of both class struggle and war. In Palestine, just as on the other battlefronts against imperialism, there is an obvious principal contradiction between the nation and imperialism, which mobilizes more forces within the country than just the progressive classes—the proletariat, the peasants, the petty bourgeoisie, and the national bourgeoisie. In Palestine, Iran, Ukraine, Cuba, and Venezuela, representatives of bureaucratic capitalism, compradors, and landlords—to varying degrees—oppose the imperialist aggressor and choose to fight alongside the people. However, they also choose to limit and sell out the resistance for their own gain. In all these countries, the magic formula for true liberation is missing: the masses and the Communist Party.

In the Middle East, there is a great deal of discontent and struggle, but without the formation or reformation of communist parties, these struggles cannot be led in a way that breaks with the imperialist system. The people are struggling in every country, and in the region especially in Palestine, Lebanon, Syria, Iraq, and Yemen. But without proletarian leadership, the struggle turns into a tail-end following for various imperialist masters. Then, such bourgeois representatives—who have no choice but to take the bureaucratic path of reconciliation with imperialism—become the bottlenecks and executioners of the people. Why, then, is the bureaucratic path taken? Because there is no third way: it is either national liberation through new democracy or continued imperialist oppression. 

The masses’ participation in the resistance determines the actions of the states

Okay, but how should we analyze the contradictions in these countries? We begin by noting that in oppressed nations, the principal contradiction—the nation versus imperialism—is transformed during an imperialist war of aggression. For all forces fighting against the aggressor, the primary focus becomes driving out the aggressor. This means that even though the communists’ fundamental revolutionary task is to replace the old state—which serves imperialism and the exploiting classes—with a new state, this struggle is put on hold during the war of aggression. The fighting between the revolutionaries and those elements of the domestic reaction and the old state that choose to fight against the aggressor ceases temporarily. This is a temporary ceasefire in service of the defensive war against the aggressor. Chairman Mao Zedong taught us during the defensive war against Japanese imperialism that we could not even begin to talk about communism unless we had a country in which to implement it.

What would happen if the communists chose not to temporarily ally themselves with those elements of the domestic reactionary forces and the old state that are defending the country against the imperialist aggressor? Well, in that case, the communists would actually strengthen the imperialist aggressor by weakening part of the resistance.

This leads us to another problem. If the communists are to temporarily ally themselves with those elements of the domestic reactionary forces that are fighting against the imperialist aggressor—how should this alliance function? After all, the domestic reactionary forces usually enjoy the support of other imperialist powers and detest the communists. Is it not the case that the Islamic Republic of Iran receives substantial support from Chinese social-imperialism, and that the Zelenskyy regime in Ukraine is entirely dependent on and corrupted by some of the most reactionary elements among the Western imperialists? The same problem obviously applies in both Palestine and Cuba, where Hamas previously turned its guns on its own people during protests in 2019, and in Cuba, where the social-fascist regime cracks down hard on dissidents.

For those sections of the old state and the domestic reactionary forces that choose to fight against the invader, the question of mass mobilization becomes of immense importance, especially in cases where the invader is superior in terms of economy, material resources, and technology. The more superior the invader is in these respects, the more important the participation of the masses becomes. Every military strategist in the world who has ever opened a history book knows this. The problem, however, lies precisely in the reactionaries’ capacity to mobilize the masses for war. In Ukraine, for example, the Zelenskyy regime is experiencing immense problems precisely in mobilizing the masses for the army. This is not surprising, since the regime is one of the people’s oppressors and is therefore extremely unpopular. The difference is that in Palestine and Cuba, the people’s hatred of the invader is significantly greater, and the necessity to fight is increasingly a matter of survival. Therefore, the conditions are more favorable for the resistance to wage a war of the masses.

However, there is a problem for those elements of the domestic reactionary forces and the old state that choose to resort to a war of the masses. It is that when the masses themselves take the initiative, with weapons in hand, and decide their own fate, it is not entirely clear that their fighting spirit will diminish once the negotiating tables are opened for the domestic reactionaries and their aggressors. A people ready for battle may choose to sweep away the forces within the old state apparatus that are selling out the country and betraying the people. This makes it more difficult for the political representatives of comprador and bureaucratic capital, as well as for the landlords, to restore “business as usual” by capitulating to the aggressor’s demands. In Venezuela, where popular resistance was extremely weak, the regime was able to change course immediately after U.S. aggression. However, this seems less likely in a country like Cuba, where the people are more combative and organized and will not allow the Cuban state apparatus to capitulate. Therefore, there is always, to varying degrees, a campaign among the reactionaries to pacify the masses in order to maintain control and ensure that the masses “do not go too far.”

But since the masses are the decisive factor in popular resistance, the role of the communists in the war of liberation becomes increasingly clear. History teaches us that it is the participation of the masses, along with their ideology and guidance, that determines the outcome of major battles. In national wars of liberation, it is the participation of the masses that is most often the prerequisite for national resistance. The communists are far better equipped than the domestic reactionaries to lead the masses and integrate them into the war of resistance. It is precisely this that made it difficult for figures like Chiang Kai-shek—who had the blood of countless communists on his hands—to turn his guns on the communists instead of on the Japanese invaders.

The domestic reactionaries allow the communists to operate within the resistance not because the communists are toothless or choose to parrot the reactionaries’ slogans, but because the communists’ own capabilities within the resistance compel the reactionaries to let them operate. It is the communists’ ability to wage war that is decisive for this alliance.

The question of the united front becomes extremely relevant for communists

This is precisely why understanding the front—as one of the three instruments of the revolution—is of immense importance to communists around the world today. To be capable of waging a war that is superior to domestic reaction and thereby forcing a temporary alliance, communists need a superior apparatus.

The prerequisite for communists to be able to lead a broad front against imperialism is that they understand what the united front is. In the Communist Party of Peru’s text On Marxism-Leninism-Maoism from the Fundamental Documents (1988), the united front is described as follows:

“It was Chairman Mao who for the first time developed a complete theory on the united front and established its laws. A front of social classes based on the worker-peasant alliance as a guarantee of the proletariat’s hegemony in the revolution, which is led by the proletariat represented by the Communist Party; in synthesis, a united front under the leadership of the Communist Party, a united front for the people’s war, for the revolution, for the conquest of power for the proletariat and the people. In synthesis, the united front is the grouping of the revolutionary forces against the counter-revolutionary forces in order to wage the struggle between revolution and counter-revolution mainly through the armed people’s war. The united front, obviously, is not the same in every stage of the revolution and, furthermore, it has its specifications according to the various historical periods of each stage; likewise, the united front in a concrete revolution does not equal the one on a world level, although both follow the same general laws. Apart from this, it is important to emphasize the relation between the front and the State that Chairman Mao established when the war of resistance against Japan was evolving, setting forth that the united front is a form of joint dictatorship, a question that deserves to be especially studied by those who face democratic revolutions.”

Here we wish to highlight certain passages, such as the assertion that the front is “a class front led by the proletariat represented by the Communist Party; in synthesis, a united front under the leadership of the Communist Party, a united front for the people’s war, for the revolution” as well as “in synthesis, the united front is the grouping of the revolutionary forces against the counter-revolutionary forces in order to wage the struggle between revolution and counter-revolution mainly through the armed people’s war. ” Furthermore, we consider it worth emphasizing that the front does not take the same form at all stages of the revolution; rather, the front that can be formed with the domestic reactionaries during a war of liberation ceases to exist once the invasion is over and the guns are then turned against the domestic reactionaries.

In the national war of liberation, when the main contradiction is between the nation and imperialism, the front consists of the sum of all the forces fighting against the invader. The front thus becomes a war front—it is the dividing line on the battlefield. This front is in itself a battlefield, as it can serve, as in Ukraine, the interests of other imperialists, or, as in China during the anti-Japanese war, the people. The decisive factor is the communists’ ability to lead the front.

The PKP is extremely clear on this point. The prerequisite for uniting all anti-invasion forces at this stage is a Communist Party capable of leading the front in waging a people’s war. This requires that the party itself be militarized and that it lead its own armed forces: the army, the second instrument of the revolution. Without their own capacity and organization, the communists fall into the trap of becoming the tail of the domestic reactionaries unless they center their work on building their own strength. If the communists do not fight to build a party that leads its own army, they cannot enforce their line within the front. It should not be a question of the balance of power within the front that determines the communists’ strategy, what is relevant is merely the tactics used. If the communists are weak in a given country, they should not become cheerleaders for the domestic reactionaries’ struggle for national sovereignty; rather, they should focus their efforts on building their own organization to wage people’s war. With a correct ideological-political line, the communists will be able to win the trust within the front and build an alliance based on military strength.

The main task for communists in all these countries thus remains to build up their own forces, which are the only ones capable of leading the country out from under imperialist domination. The old ruling classes limit the struggle for national sovereignty to their own regime, which is accepted by the imperialist order as the administrators of the country’s territory. They have no intention of achieving true liberation from imperialism and are therefore unwilling to pay the necessary price for this end, which is to unleash the fury of the masses. Under these rulers, the war can only come to a temporary end, since within imperialism, war is permanent and will inevitably flare up again later.

Communists must draw a clear line of demarcation between themselves and the other factions within the front. Consider how the Communist Party of China, under the leadership of Mao Zedong, was able to win over large sections of the front during the war against the Japanese, even though they began at a numerical, technological, and economic disadvantage compared to the domestic reactionaries who also participated in the resistance war. They were able to win broad trust among the people because they criticized the Kuomintang’s policy of selling off the country and capitulation, and because, by developing people’s war, they were able to gain the upper hand over the reactionaries in military matters.

It is therefore incumbent upon the Communists to set an example within the front by building up their own war-fighting apparatus. To this end, they must stand firm in their principles and always continue to draw a clear line of demarcation between proletarian and bourgeois leadership. The other classes never intend to go far enough to liberate the country but, in one way or another, seek to reduce the battlefield to a mere complement to the negotiating table. Consider the situation in Palestine, where the people clearly have nothing to lose. At the same time, the struggle is hampered by all those representatives who sit at the negotiating table, are offered an individual way out of misery, and accept agreements that undermine the struggle. This is a fundamental difference between the bourgeois and the proletarian. The proletarian leadership has nothing to lose but its chains and will always prioritize the battlefield over the negotiating table.

Palestine will inevitably triumph!

We communists know very well that the Palestinian people will inevitably triumph. There is no shortage of struggle or fighting spirit in Palestine. Moreover, the necessity to fight grows greater with each passing day as the Israelis, together with U.S. imperialism, advance their sinister plans. But what is lacking is precisely proletarian leadership. However, it is not impossible—but highly likely—that this leadership will emerge. Yet it is incumbent upon the international communist movement to present Marxist-Leninist-Maoist theory clearly and unambiguously to the peoples of the world so that it can be embraced by the communists in Palestine. Then they can understand the laws governing the united front—which is a class front for the war—and thereby fulfill their task of building up their own forces: the Communist Party and the people’s army, which can win leadership within the front. The Al-Aqsa Flood will sweep forward again, and the Zionist genocidal murderers will pay the price these scum of the earth deserve. Nothing can stop the wheel of history!

FROM THE RIVER TO THE SEA—PALESTINE WILL BE FREE!

 

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!

 

Kommunisten@riseup.net!: 7 de octubre de 2026: 3 años del Diluvio de Al-Aqsa

 

7 de octubre de 2026: 3 años del Diluvio de Al-Aqsa

| Noticias

Han transcurrido 3 años desde que el pueblo palestino tomó la histórica decisión de liberarse de la opresión del Estado sionista de Israel mediante un ataque sorpresa contra un enemigo económica y tecnológicamente superior, apoyado por el imperialismo. Durante estos tres años, el mundo ha evolucionado y hoy queremos destacar algunos aspectos que consideramos importantes para analizar la situación mundial. Por ello, elegimos comentar la similitud del movimiento de liberación palestino con Irán, Cuba, Ucrania y Venezuela, y plantear la cuestión del frente único.

La Marea de Al-Aqsa fue una contraofensiva justa.

Queremos comenzar enarbolando la acción llevada a cabo el 7 de octubre de 2023 por el Movimiento de Liberación de Palestina. Esta acción es un buen ejemplo de cómo, con decisión, planificación y la participación de las masas, se pueden lograr grandes hazañas contra un enemigo que, en apariencia, pretende ser invencible. Las puertas de Gaza, la mayor prisión al aire libre del mundo, rodeada de muros, vallas y un bloqueo militar, fueron derribadas por tierra, por aire con parapentistas y por mar. El justo movimiento de resistencia, lanzó una operación de choque. El 7 de octubre, no solo el Estado israelí, sino también los imperialistas, sufrieron una gran pérdida de prestigio, y el mito de un «poder inquebrantable» recibió un duro golpe. Las Fuerzas de Liberación Nacional Palestinas demostraron que es posible derrotar a un poder fuerte con la ayuda de un movimiento humilde pero organizado, basado en el pueblo. Esta posibilidad tiene profundas enseñanzas para todos los movimientos revolucionarios y de resistencia nacional.

El diluvio de Al-Aqsa dividió al movimiento palestino en dos:

a) Quienes afirmaban que era justo rebelarse, quienes entendían que si la lucha requería violencia y autoridad, la apoyaban sin reservas cobardes, frente a

b) Quienes empezaron a temblar ante la propaganda bélica sionista y lamentaban que las masas hubieran «ido demasiado lejos». Por extensión, reconocieron que solo el opresor tiene derecho a usar la violencia contra el oprimido, y no al revés. De este modo, condenaban al pueblo palestino a una vida de opresión eterna.

También hay quienes pretenden reducir retroactivamente el Dilivio de Al-Aqsa a una conspiración israelí, alegando que Israel conocía la contraofensiva con antelación e incluso la apoyó durante su desarrollo. Esta es una forma que tiene la reacción mundial de difundir mitos cuyo propósito es minimizar la complejidad y el impacto de una guerra a gran escala. Al ensalzar las acciones demagógicas de Israel, se reduce la capacidad de decisión y acción del pueblo palestino.

Limitación de la resistencia palestina

A pesar de este acto ejemplar de resistencia por parte del levantamiento y el sacrificio de las masas, el pueblo palestino ha sufrido importantes reveses. Gaza ha sido arrasada e Israel ha demostrado al mundo que los imperialistas son expertos en genocidio. Israel se encuentra en una evidente crisis política, ya que su único método para resolver la cuestión palestina resulta ser el genocidio y el desplazamiento, lo que daña aún más su reputación internacional. Con sus planes genocidas, han intentado disuadir al pueblo palestino de permanecer en Gaza o de cesar la resistencia. Estas son ilusiones que la realidad ha desdibujado a medida que el pueblo palestino continúa su lucha. De esta manera, la línea divisoria entre el pueblo y el enemigo se ha vuelto más clara que nunca en Palestina. A pesar de ello, la resistencia enfrenta grandes dificultades.

Esto debe entenderse a partir del carácter de Hamás. No existe un liderazgo proletario al frente del movimiento de liberación palestino, sino uno burgués-burocrático. Es propio de su clase dirigente transigir, conciliar y venderse para obtener victorias en la mesa de negociación. La lucha armada se utiliza, por lo tanto, únicamente como complemento de la mesa de negociación, que va y viene.

Y sí, es absolutamente cierto que la guerra de liberación palestina es una guerra de masas y que Hamás utiliza al pueblo armado. Pero, y esto es importante, esto no significa que empleen los métodos de la guerra popular, sino que la guerra de masas está limitada por la línea que domina la resistencia palestina.

Lo que se necesita es una dirección proletaria que priorice el campo de batalla sobre la mesa de negociación. Este solo puede ser con un partido marxista-leninista-maoísta, porque la liberación exige una ruptura con el imperialismo y todos sus secuaces: la gran burguesía (de las facciones burócratica o de, los compradores) y los terratenientes. Para derrotar a la bestia sionista, la guerra de masas no puede librarse con correa para adaptarse a un gobierno aprobado por los imperialistas, sino que debe desatarse toda la furia de las masas.

Los comunistas consideran las negociaciones únicamente como un complemento de la lucha armada y no se hacen ilusiones sobre la reconciliación dentro del sistema imperialista. Además, la dirección proletaria no permite que los individuos vendan la lucha por su propio beneficio. En cambio, encarna la característica de su clase: no tener nada que perder salvo sus propias cadenas.

El imperialismo estadounidense se encuentra en una situación comprometida en Irán.

Durante el último año, el imperialismo estadounidense ha intensificado su agresión contra Irán. Su objetivo es lograr un cambio de régimen que pueda desmantelar el llamado «eje de la resistencia», conformado por Irán, la antigua Siria de Assad, Líbano y Palestina. Sin embargo, esto no ha resultado tan sencillo.

El imperialismo estadounidense inició la guerra enviando provocadores de la oposición iraní, agentes del Mossad israelí y algunos especialistas de la CIA con la esperanza de orquestar un movimiento popular que pudiera derrocar a la República Islámica. Este intento fracasó al no lograr reunir un apoyo popular real. Luego intentaron encontrar apoyo entre la población kurda y explotar la contradicción entre esta y la República Islámica para desatar su guerra en la región. Esto también fracasó. Esto dejó al imperialismo estadounidense sin ninguna fuerza aliada capaz de llevar a cabo una invasión terrestre. En cambio, el imperialismo estadounidense intentó apoderarse de las islas del estrecho de Ormuz para mantenerlas como rehenes y así presionar aún más al régimen iraní. Esto también fracasó, ya que desde un punto de vista estratégico militar es muy difícil defender y estabilizar islas.

Esto ha dejado al imperialismo estadounidense con un único método restante: los bombardeos. El imperialismo estadounidense intenta mantener al pueblo iraní como rehén mientras elimina a miembros del régimen para lograr una capitulación o un cambio de régimen. Sin embargo, esta estrategia se está volviendo en su contra, ya que las fuerzas pro-estadounidenses dentro del país pierden popularidad cuando el imperialismo estadounidense muestra su lado más oscuro. Al mismo tiempo, Irán continúa llevando a cabo acciones militares contra los aliados del imperialismo estadounidense en la región. Los estados del Golfo han sufrido ataques con drones y la fachada de "normalidad" se está volviendo difícil de mantener.

En resumen, el imperialismo estadounidense se encuentra, por lo tanto, en un callejón sin salida en Oriente Medio. Se ha acorralado a sí mismo, sin posibilidad de escapar. No ayuda que el presidente Trump, con su autosuficiencia moral, haya mentido repetidamente y exagerado los resultados de la guerra, lo que hace que la retirada sea aún más humillante.

El eje del imperialismo estadounidense se desplaza hacia el oeste.

Ante la falta de éxito en la región más rica en petróleo del mundo, el imperialismo estadounidense centra su atención en el sur de sus fronteras. En su esfera de influencia y patio trasero históricamente más crucial, que es todo Estados Unidos al sur de su territorio, crece el descontento entre la población. A los imperialistas estadounidenses tampoco les agrada la presencia de varios regímenes capitalistas burocráticos que coquetean abiertamente con los imperialistas europeos y rusos, pero, quizás peor aún, coquetean con el socialimperialismo chino: su mayor competidor. Para el imperialismo estadounidense, es fundamental asegurar su propio patio trasero. Pretenden construir un eje que atraviese todo Estados Unidos, de norte a sur, que actúe como un portaaviones contra toda resistencia a su hegemonía. Sin embargo, la tendencia indica que esto se volverá más difícil a medida que se fortalezca el sentimiento antiestadounidense entre la población.

Por lo tanto, será crucial para el imperialismo estadounidense deshacerse una vez más de los regímenes que más albergan sentimiento antiestadounidense. Lo lograron en Venezuela a principios de año con el secuestro de su presidente, Maduro. Muchos esperaban entonces que esto desencadenara una guerra. Pero, fiel a su carácter servil, el régimen venezolano optó por traicionar ante los Estados Unidos y alinearse con las filas proestadounidenses. Desde entonces, hemos visto cómo los estadounidenses han intensificado su agresión contra Cuba.

¿Por qué Cuba? Pues bien, desde la revolución fallida de 1959, Cuba ha sido un símbolo del sentimiento antiestadounidense para todo el continente. Si bien abandonó la vía socialista al someter por completo al socialimperialismo ruso y reducirse a ser una colonia azucarera bajo un nuevo amo, su liberación nacional de las cadenas de los estadounidenses y su defensa contra los intentos de invasión estadounidenses han demostrado que es posible que un país pequeño derrote a uno grande. Consideremos que la economía estadounidense es más de 200 veces mayor que la cubana, que Estados Unidos es la superpotencia militar mundial y que gasta en un solo día más de lo que Cuba gasta en sus fuerzas armadas en todo un año.

Los imperialistas estadounidenses esperan que un cambio de régimen en Cuba sea más fácil de implementar que uno en Irán. CBS News informó la semana pasada que Trump planea una invasión de Cuba que se llevaría a cabo en un plazo de entre 90 y 120 días, tras un año de preparativos.

A principios de año, se implementaron nuevas sanciones contra Cuba, que ya llevaba años sometida a un control férreo. En particular, se inició un bloqueo energético que la Asamblea General de la ONU calificó de bloqueo naval y acto de guerra. Estas sanciones han sido desastrosas para el pueblo cubano. Han provocado el colapso de la red eléctrica y de todo el transporte en el país, y han afectado gravemente el acceso a alimentos, agua potable, atención médica y educación. En tan solo unos meses, Estados Unidos ha reducido a Cuba a un estado preindustrial. Las sanciones han exacerbado la escasez de carne, harina, verduras, leche de fórmula infantil y otros productos en la isla, que importa el 80% de sus alimentos. Actualmente, la escasez de medicamentos y anticonceptivos en todo el país ha provocado una crisis de salud pública. Según el Observatorio Cubano de Derechos Humanos, el 94% de los cubanos vive en la pobreza extrema. Ocho de cada diez cubanos afirmaron verse obligados a saltarse al menos una comida al día por falta de alimentos o dinero, y el 68% de los hogares encuestados subsisten con menos de 20 000 pesos cubanos al mes. Esto equivale a tan solo 87 centavos de dólar al día para toda una familia.

¿Cuál es el propósito de estos métodos de inanición? Dejemos que el derechista de Trump y supuesto experto en Cuba, el Secretario de Estado Marco Rubio, lo explique: «Lo que intentamos enseñarles es que no hay salida», declaró a Axios en agosto.

En Europa, la guerra continúa para ambos bandos.

La guerra en Ucrania, que comenzó el 24 de febrero de 2022, continúa sin cesar. Los imperialistas estadounidenses, que se mostraron muy abiertos en su apoyo a Ucrania en la guerra que ellos mismos provocaron, han guardado silencio con el tiempo y han centrado su atención en otros asuntos. No es de extrañar, ya que el resultado de la guerra no tiene importancia existencial para los estadounidenses. Sin embargo, algunos que no han guardado silencio son los imperialistas europeos, que han aumentado su apoyo a Ucrania y desarrollado su aparato bélico con el pretexto de la amenaza rusa. El imperialismo ruso también ha intensificado el desarrollo de su economía orientándola hacia una guerra continental para responder a la guerra en el otro frente. El pueblo ucraniano se encuentra en medio de todo esto.

El carácter de la guerra sigue siendo el de una guerra de agresión imperialista contra la nación ucraniana, que debe responder con una guerra de liberación nacional. El problema en Ucrania radica en la extrema debilidad de las fuerzas subjetivas, y en la cima del frente antirruso se encuentra el títere Zelensky, odiado por su propio pueblo y dispuesto a servir a sus amos imperialistas hasta la muerte con tal de recibir una pequeña recompensa. Esto hace que el aspecto secundario de la guerra —el interimperialista— sea más visible desde una perspectiva racional, mientras que la contradicción fundamental persiste: el imperialismo contra la nación oprimida.

Es importante destacar cómo esta guerra, en combinación con las guerras en Oriente Medio, está exacerbando la crisis que afecta principalmente a la economía europea. Esto se debe principalmente al aumento de la dependencia del imperialismo alemán de la energía importada, lo que ha paralizado la economía. El imperialismo alemán funciona como el motor de la economía europea. Esta dependencia ha ralentizado dicho motor, lo que ha paralizado toda la economía, ya que los precios de la energía han aumentado significativamente, lo que a su vez ha disparado otros precios. Esto ha dificultado cada vez más la competitividad de los imperialistas europeos, especialmente frente a los chinos, como se observa en la industria automovilística alemana, que produce automóviles a la mitad de la velocidad que los chinos, mientras que el gasto en preparativos bélicos aumenta. En consecuencia, la lucha dentro de las fronteras europeas entre el proletariado y la burguesía se intensifica, ya que la explotación debe incrementarse para cubrir los gastos.

¿Ha cambiado radicalmente el panorama mundial el Diluvio de Al-Aqsa?

La respuesta simple a esta pregunta es no. Vemos que la situación en todos estos países es similar y se rige claramente por las leyes de la lucha de clases y la guerra. En Palestina, al igual que en los demás frentes de guerra contra el imperialismo, existe una evidente contradicción entre la nación y el imperialismo, que moviliza más fuerzas dentro del país que las clases progresistas del proletariado, el campesinado, la pequeña burguesía y la burguesía nacional. En Palestina, Irán, Ucrania, Cuba y Venezuela, representantes del capital burocrático, compradores y terratenientes se oponen, en diversos grados, al agresor imperialista y optan por luchar junto al pueblo. Sin embargo, también optan, en diversos grados, por limitar y traicionar la resistencia en beneficio propio. En todos estos países, falta la fórmula mágica para la verdadera liberación: las masas y el partido comunista.

En Oriente Medio existe un gran descontento y una intensa lucha, pero sin la constitución o reconstitución de los partidos comunistas, estas luchas no pueden dirigirse de manera que rompan con el sistema imperialista. El pueblo lucha en todos los países, y en la región especialmente en Palestina, Líbano, Siria, Irak y Yemen. Pero sin dirección proletario, la lucha se convierte en una espiral descendente para los diversos amos imperialistas. Entonces, estos representantes burgueses, que solo tienen la vía burocrática a su disposición, pueden reconciliarse con el imperialismo y convertirse en obstáculos y verdugos del pueblo. ¿Por qué, entonces, se opta por la vía burocrática? Porque no existe una tercera vía, la cuestión es o la liberación nacional mediante una revolución de nueva democracia o la continuación de la opresión imperialista.

La participación de las masas en la resistencia determina las acciones de los Estados.

Bien, pero ¿cómo debemos analizar las contradicciones en estos países? Comenzamos señalando que, en las naciones oprimidas, la principal contradicción se transforma en la lucha entre la nación y el imperialismo durante una guerra de agresión imperialista. Para todas las fuerzas que combaten al agresor, el objetivo principal es expulsarlo. Esto significa que, si bien la tarea revolucionaria fundamental de los comunistas es reemplazar el antiguo Estado, al servicio del imperialismo y las clases explotadoras, por un nuevo Estado, esta lucha tiene una variación cuando se enfrenta la guerra de agresión imprialista. Las batallas entre los revolucionarios y aquellos elementos de la reacción interna y el antiguo Estado que optan por luchar contra el invasor cesan temporalmente. Se trata de un alto el fuego provisional al servicio de la guerra de resistencia contra el agresor. El presidente Mao Zedong nos enseñó durante la Guerra de Resistencia contra el Imperialismo Japonés que ni siquiera podíamos hablar de comunismo si no contábamos con un país donde aplicarlo.

¿Qué sucede si los comunistas deciden no aliarse temporalmente con los sectores de la reacción interna y el antiguo Estado que defienden al país del invasor imperialista? Pues bien, en ese caso, los comunistas fortalecerían al invasor imperialista al debilitar parte de la resistencia.

Esto nos lleva a otro problema. Si los comunistas se aliaran temporalmente con los sectores de la reacción interna que luchan contra el invasor imperialista, ¿cómo funcionaría esta alianza? La reacción interna suele contar con el apoyo de otras potencias imperialistas y detesta a los comunistas. ¿Acaso no es cierto que la República Islámica de Irán recibe un fuerte apoyo del socialimperialismo chino y que el régimen de Zelensky en Ucrania depende completamente de algunos de los elementos más reaccionarios del imperialismo occidental y está corrompido por ellos? El mismo problema se aplica, obviamente, tanto en Palestina como en Cuba, donde Hamás ya ha utilizado sus armas contra su propio pueblo durante las protestas de 2019, y en Cuba, donde el régimen socialfascista reprime con dureza a la oposición.

Para aquellos sectores del viejo Estado y de la reacción interna que optan por combatir al invasor, la movilización de masas adquiere una importancia crucial, especialmente cuando el invasor es superior en términos económicos, materiales y tecnológicos. Cuanto mayor sea la superioridad del invasor en estos aspectos, más importante será la participación de las masas. Esto es bien sabido por todos los estrategas militares del mundo que hayan consultado un libro de historia. Sin embargo, el problema reside precisamente en la capacidad de los reaccionarios para movilizar a las masas para la guerra. En Ucrania, por ejemplo, el régimen de Zelensky está experimentando enormes dificultades para movilizar a las masas en el ejército. Esto no sorprende, ya que se trata de un régimen de verdugos del pueblo y, por lo tanto, extremadamente impopular. La diferencia radica en que, en Palestina y Cuba, el odio del pueblo hacia el invasor es significativamente mayor y la necesidad de luchar se vuelve cada vez más imperiosa para la supervivencia. Por lo tanto, las condiciones son más favorables para que la resistencia emprenda una guerra de masas.

Sin embargo, existe un problema para aquellos sectores de la reacción interna y del viejo Estado que optan por la guerra de masas. Se trata de que, cuando las propias masas toman la iniciativa, con las armas en mano, y deciden su propio destino, no está del todo claro que su deseo de luchar disminuya cuando se abren espacios de negociación para los reaccionarios internos con sus agresores. Un pueblo dispuesto a luchar puede optar por expulsar a las fuerzas traidoras y corruptas dentro del viejo aparato estatal. Esto dificulta que los representantes políticos del capital comprador y burocrático, así como los terratenientes, restablezcan el statu quo capitulando ante las demandas del agresor. En Venezuela, donde la resistencia popular era extremadamente débil, el régimen pudo cambiar de rumbo inmediatamente después de la agresión estadounidense. Sin embargo, esto no parece tan probable en un país como Cuba, donde el pueblo es más combativo y organizado, y no permitirá una capitulación del aparato estatal cubano. Por lo tanto, dentro de las filas de los reaccionarios, siempre existe una campaña de pasividad de diversa intensidad contra las masas para mantener el control y evitar que estas se extralimiten.

No obstante, dado que las masas son el aspecto decisivo de la resistencia popular, el papel de los comunistas en la guerra de liberación se hace cada vez más evidente. La historia enseña que la participación de las masas, su ideología y su guía son las que deciden las grandes batallas. En las guerras de liberación nacional, la participación de las masas suele ser el requisito indispensable para la resistencia nacional. Los comunistas poseen una capacidad cada vez mayor para dirigir a las masas e involucrarlas en la guerra de resistencia que los reaccionarios nacionales. Esto es precisamente lo que dificultó que figuras como Chiang Kai-shek, quien tenía la sangre de incontables comunistas en sus manos, apuntara con su fusil a los comunistas en lugar de al invasor japonés.

Precisamente por eso, la comprensión del frente, como uno de los tres instrumentos de la revolución, cobra una importancia crucial para los comunistas de hoy. Para poder librar una guerra superior a la reacción interna y, por ende, forzar una alianza temporal, los comunistas necesitan un aparato superior.

El requisito indispensable para que los comunistas puedan liderar un amplio frente contra el imperialismo es que comprendan qué es el frente. En la Línea para la Construcción de los Tres Instrumentos de la Revolución del Partido Comunista del Perú (1988), escriben:

“Es el Presidente Mao quien, por primera vez, desarrolla una teoría completa del frente unido y establece sus leyes. Un frente basado en la alianza obrero-campesina como garantía de la hegemonía del proletariado en la revolución; un frente de clase dirigido por el proletariado representado por el Partido, en síntesis un frente unido bajo la dirección del Partido Comunista; un frente unido para la guerra popular, para la revolución, para la conquista del Poder en favor del proletariado y del pueblo. Así pues, concretamente, el frente único es la agrupación de las fuerzas revolucionarias contra las fuerzas contrarrevolucionarias para librar la lucha entre revolución y contrarrevolución principalmente mediante la guerra popular, con armas. El frente único, como es evidente, no es el mismo en cada etapa de la revolución y, además, tiene sus características específicas según los diferentes periodos de cada etapa; asimismo, el frente único en una revolución concreta no es el mismo en la escala mundial, incluso si ambos se rigen por las mismas leyes generales. Además, es importante destacar la relación entre frente y Estado que el Presidente Mao establece al presentar el frente único como una forma de dictadura conjunta, al desarrollar la guerra antijaponesa, una cuestión que merece ser estudiada especialmente por quienes se enfrentan revoluciones democráticas.

Aquí quisiéramos enfatizar algunos pasajes, como que el frente es “un frente de clase dirigido por el proletariado representado por el Partido, en síntesis un frente único bajo la dirección del Partido Comunista; un frente único para la guerra popular, para la revolución” y “concretamente, el frente único es la agrupación de las fuerzas revolucionarias contra las fuerzas contrarrevolucionarias para librar la lucha entre revolución y contrarrevolución principalmente mediante la guerra popular, con armas”. Además, consideramos importante destacar que el frente no se presenta igual en todas las etapas de la revolución, sino que el frente que se puede formar con los reaccionarios nacionales durante una guerra de liberación solo desaparece cuando termina la invasión y las armas se dirigen entonces contra los reaccionarios nacionales.

En la guerra de liberación nacional, cuando la principal contradicción es nación contra el imperialismo, el frente está conformado por la suma de todas las fuerzas que luchan contra el invasor. El frente se convierte, por lo tanto, en un frente de guerra: es la línea divisoria en el campo de batalla. Este frente es en sí mismo una arena de contienda, ya que puede servir, como en Ucrania, a los intereses de otros imperialistas, o como en China durante la guerra antijaponesa, al pueblo. El factor decisivo es la capacidad de los comunistas para dirigir el frente.

El PCP es sumamente claro. El requisito indispensable para reunir a todas las fuerzas antiinvasoras en la etapa dada es un partido comunista capaz de dirigir el frente para desarrollar la guerra popular. Esto exige que el propio partido se militarice y dirija sus propias fuerzas armadas: el ejército, segundo instrumento de la revolución. Sin capacidad ni organización propias, los comunistas caen en la trampa de convertirse en la cola de los reaccionarios internos si no centran su trabajo en fortalecerse. Si no luchan por construir un partido que dirija su propio ejército, no podrán imponer su línea en el frente. La estrategia comunista no debe basarse en el equilibrio de poder dentro del frente, sino únicamente en sus tácticas. Si los comunistas son débiles en un país determinado, no deben convertirse en aduladores de la lucha de los reaccionarios internos por la soberanía nacional, sino que deben concentrar su trabajo en construir su propia organización para librar una guerra popular. Con una línea ideológica y política correcta, los comunistas podrán ganarse la confianza dentro del frente y forjar una alianza basada en el poder de las armas.

Por lo tanto, la tarea principal de los comunistas en todos estos países sigue siendo construir sus propias fuerzas, las únicas capaces de liberar al país de la dominación imperialista. Las antiguas clases dominantes limitan la lucha por la soberanía nacional a su propio régimen, que es aceptado por el orden imperialista como administrador del territorio del país. Nunca aspiran a una verdadera liberación del imperialismo y, por lo tanto, no están dispuestas a pagar el precio necesario para lograrlo: desatar la furia de las masas. La guerra bajo estos amos solo puede tener un final temporal, porque dentro del imperialismo la guerra es permanente e inevitablemente se reavivará más adelante.

Los comunistas deben trazar una línea divisoria clara entre ellos y los demás elementos del frente. Consideremos cómo el Partido Comunista de China, bajo la dirección de Mao Zedong, logró conquistar gran parte del frente durante la guerra contra Japón, a pesar de partir con una desventaja numérica, tecnológica y económica frente a los reaccionarios nacionales que también participaban en la guerra de resistencia. Lograron ganarse la confianza del pueblo al criticar la política vendepatria y de capitulación del Kuomintang, y porque, mediante el desarrollo de una guerra popular, podían ser superiores a la reacción en materia militar.

Por lo tanto, corresponde a los comunistas dar ejemplo en el frente, fortaleciendo su propio aparato bélico. Para ello, deben mantenerse firmes en sus principios y trazar siempre la línea divisoria entre la dirigencia proletaria y la burguesa. Las demás clases nunca pretenden llegar lo suficientemente lejos como para liberar el país, sino que buscan reducir el campo de batalla a un mero complemento de la mesa de negociación. Consideremos la situación en Palestina, donde el pueblo claramente no tiene nada que perder. Al mismo tiempo, la lucha se ve obstaculizada por todos los representantes que se sientan a la mesa de negociación, a quienes se les ofrece una solución individual a la miseria y aceptan acuerdos que reducen la lucha. Esta es una diferencia esencial entre la burguesía y el proletariado. La dirigencia proletaria no tiene nada que perder salvo sus cadenas y siempre priorizará el campo de batalla sobre la mesa de negociación.

¡Palestina vencerá inevitablemente!

Los comunistas sabemos muy bien que el pueblo palestino inevitablemente vencerá. En Palestina no falta la lucha ni el espíritu combativo. Es más, la necesidad de luchar se agudiza día a día a medida que los israelíes, junto con el imperialismo estadounidense, avanzan en sus oscuros planes. Pero lo que falta es precisamente la dirección proletaria. Sin embargo, no es imposible, sino muy probable, que esta se establezca. Pero es responsabilidad del movimiento comunista internacional presentar la ciencia marxista-leninista-maoísta de forma clara y precisa ante el mundo para que los comunistas palestinos puedan encarnarla. Así podrán comprender las leyes que rigen el frente único, que es un frente de clase en la guerra, y completar su tarea de construir sus propias fuerzas: el partido comunista y el ejército popular, que pueden conquistar la dirección dentro del frente. El Diluvio de Al-Aqsa volverá a arrasar y los genocidas sionistas pagarán el precio que merecen estos miserables. ¡Nada puede detener la rueda de la historia!

DEL RÍO AL MAR: ¡PALESTINA SERÁ LIBRE!

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!

 

Kommunisten@riseup.net!: 7 oktober 2026: 3 år sedan Al-Aqsa flodvågen

7 oktober 2026: 3 år sedan Al-Aqsa flodvågen

| Nyheter

Det har nu gått 3 år sedan det palestinska folket tog sitt historiska beslut att bryta sig loss från den sionistiska staten Israels fängelsemurar genom en överraskningsattack mot den ekonomiskt och, teknologiskt överlägsne fienden stöttad av imperialismen. Under dessa tre år har världen utvecklats och vi vill denna dag markera ett par aspekter vi anser viktiga för att kommentera världsläget. Vi väljer därför att kommentera likheten med befrielserörelsen i Palestina med Iran, Kuba, Ukraina och Venezuela och lyfter därav frågan om enhetsfronten.

Al-Aqsa flodvågen var en rättfärdigad kontraoffensiv

Vi vill börja med att hylla den aktion som genomfördes den 7 oktober 2023 av den palestinska befrielserörelsen. Denna aktion är ett gott exempel på hur man kan med ett beslut, en plan och massornas deltagande kan genomföra stordåd mot en fiende som till det yttre gärna vill visa sig oövervinnerlig. Man bröt genom fängelseportarna till Gaza, världens största öppna fängelse som är omgivet av murar och staket och militärblockad, via land, via luftrummet med paragliders och via havsvägen. Den rättfärdigade motståndsrörelsen inledde en chockoperation. Den 7 oktober drabbades inte bara den israeliska staten utan även imperialisterna av en stor prestigeförlust och myten om en ”orubblig makt” fick sig en allvarlig törn. De palestinska nationella befrielsestyrkorna visade att det är möjligt att besegra en stark makt med hjälp av en svag men organiserad rörelse som bygger på folket. Denna möjlighet har ett lärorikt djup för alla revolutionära och nationella motståndsrörelser.

Al-Aqsa flodvågen delade in den palestinska rörelsen i två:

a) De som sa att det är rätt att göra uppror, som förstod att om kampen kräver våld och auktoritet så är man för den utan fega reservationer, gentemot

b) De som började skaka inför sionisternas krigspropaganda ochbeklagade sig över att massorna ”gått för långt”. I förlängning erkände de att endast förtryckaren har rätt att bruka våld mot de förtryckta och inte tvärtom. Således har de dömt det palestinska folket till ett liv av evigt förtryck.

Det finns även de som retroaktivt vill reducera Al-Aqsa flodvågen till att vara en israelisk komplott genom att påstå att Israel visste om att kontraoffensiven skulle äga rum i förväg och till och med bistod den under dess gång. Detta är ett sätt för världsreaktionen att sprida myter vars syfte är att undergräva komplexiteten och slagkraften i massornas krigföring. Genom att höja Israels demagogiska agerande reducerar man det palestinska folkets beslut och dess aktion.

Det palestinska motståndets begränsning

Trots denna exemplariska motståndshandling från massornas uppror och självuppoffrande har det palestinska folket fått inta stora bakslag. Gaza har demolerats och Israel har visat för världen att imperialisterna är experter på folkmord. Israel är i en uppenbar politisk kris då dess enda metod för att lösa palestinafrågan visar sig vara just folkmord och fördrivning – vilket skadar dess internationella anseende. De har med sina folkmordsplaner försökt avskräcka det palestinska folket från att stanna kvar i Gaza och/eller sluta gör motstånd. Detta är illusioner som verkligheten suddat ut då det palestinska folket fortsätter att kämpa. På detta vis har skiljelinjen mellan folket och fienden blivit klarare än någonsin i Palestina. Trots det står motståndet inför stora svårigheter.

Detta måste förstås utifrån karaktären i Hamas. Det råder inget proletärt ledarskap över den palestinska befrielserörelsen utan ett borgerligt-byråkratiskt sådant. Det ligger i dess ledarskaps klassnatur att kompromissa, försona och utförsälja för att vinna segrar vid förhandlingsbordet. Den väpnade kampen används således endast som ett komplement till förhandlingsbordet – vilket är bak och fram.

Och, ja, det stämmer fullt riktigt att det palestinska befrielsekriget är ett massornas krig och att Hamas använder sig av det väpnade folket. Men, och detta är viktigt, det betyder inte att de använder sig av folkkrigets metoder utan sanningen är sådan att massornas krig begränsas på grund av den linje som dominerar det palestinska motståndet.

Det som nödgas är ett proletärt ledarskap som prioriterar slagfältet över förhandlingsbordet. Detta kan endast vara ett marxist-leninist-maoistiskt parti eftersom befrielsen kräver ett brott med imperialismen och alla dess hejdukar, byråkratkapitalisterna, kompradorer och godsherrar. För att kunna besegra den sionistiska besten kan inte massornas krig föras med ett koppel i syfte att göra sig duglig för en regering godkänd av imperialisterna utan massornas fullständiga raseri måste släppas löst.

Kommunisterna ser förhandlingarna endast som ett komplement till den väpnade kampen och hyser inga illusioner om försoning inom det imperialistiska systemet. Dessutom tillåter det proletära ledarskapet inte att individer säljer ut kampen för sin egna vinning. Den förkroppsligar istället sin klass egenskap att inte ha något annat att förlora än sina egna bojor.

USA-imperialismen skämmer ut sig i Iran

Under det senaste året har USA-imperialismen eskalerat sin aggression gentemot den iranska nationen. USA-imperialismen har som intresse att få genom ett regimskifte som kan bryta upp den så kallade ”motståndsaxeln” utgjord av Iran, gamla Syrien under Assad, Libanon och Palestina. Detta har dock visat sig inte vara så enkelt.

USA-imperialismen inledde kriget med att skicka in provokatörer från oppositionen i Iran, mossad från Israel samt en del specialister från CIA i hopp om att iscensätta en folkrörelse som kunde störta den Islamiska republiken. Detta misslyckades då de ej lyckades samla något reellt folkstöd. Därefter försökte de finna stöd hos den kurdiska befolkningen och försökte utnyttja motsättningen mellan den och den Islamiska republiken för att släppa lös sitt krig i regionen. Även detta misslyckades. Detta lämnade USA-imperialismen utan någon som helst allierad kraft som kunde genomföra en markinvasion. Därefter försökte USA-imperialismen istället inta öarna i Hormuzsundet för att hålla dessa gisslan och därav sätta mer press från regimen i Iran. Även detta misslyckades då det militärstrategiskt är mycket svårt att försvara och stabilisera öar.

Detta har lämnat USA-imperialismen till att endast bruka en återstående metod vilket är bombardering. USA-imperialismen försöker hålla det iranska folket gisslan samtidigt som de försöker eliminera personal inom regimen för att få genom en kapitulation eller regimskifte. Detta faller dock på eget grepp då de pro-yankee krafterna inom landet blir mindre populära när USA-imperialismen visar sitt fula tryne. Samtidigt fortsätter Iran att genomföra militära aktioner mot USA-imperialismens allierade i regionen. Gulfstaterna har fått smaka på drönarattacker och fasaden om ”business as usual” är svår att upprätthålla.

I syntes har därför USA-imperialismen kört fast i Mellanöstern. De har trängt in sig i ett hörn som de ej förmår att ta sig ur. Det hjälper inte att den självgode president Trump gång på gång ljugit och förskönat USA-imperialismens krigsresultat vilket bara gör det än mer förödmjukande att dra sig ur.

USA-imperialismens axel flyttas västerut

I brist på framgång i världens mest oljerika region flyttas USA-imperialismens luktsinne istället söder om dess gräns. I dess historiskt mest avgörande intressesfär och bakgård vilket är hela Amerika söder om dess egen gräns växer missnöjet inom befolkningsleden. Det glädjer heller inte USA-imperialisterna att det finns flertalet byråkratkapitalistiska regimer där som öppet flörtar med både de europeiska och ryska imperialisterna, men kanske värre än något annat så flörtas det med den kinesiska socialimperialismen: dess största konkurrent. För USA-imperialismen är det viktigt att säkra sin egen bakgård. De ämnar att bygga en axel genom hela Amerika, från norr till syd som kan vara som ett hangarfartyg mot allt motstånd mot dess hegemoni. Men tendensen visar att detta blir svårare då anti-yankee känslorna bland folken blir starkare.

Därför blir det återigen viktigt för USA-imperialismen att göra sig av med de regimer som mest hyser anti-yankee sentiment. De lyckades med detta i Venezuela i början av året genom att kidnappa dess president Maduro. Därefter väntade sig många att detta skulle efterföljas av ett krig. Men i sin sanna lakejkaraktär valde den venezuelanska regimen att sälja ut sig och inrätta sig i pro-yankee ledet. Därefter har vi sett hur jänkarna har eskalerat sin aggression mot Kuba.

Varför Kuba? Jo, Kuba har sedan den avbrutna revolutionen 1959 varit en symbol för anti-USA sentiment för hela kontinenten. Även om den socialistiska vägen övergavs genom att man totalt underkuvade sig den ryska socialimperialismen och reducerade sig till att förbli sockerkoloni under ny herre, har dess nationella befrielse från jänkarnas kedjor och dess försvar gentemot jänkarnas invasionsförsök utgjort ett bevis för att det går att för ett litet land att besegra ett stort. Betänk hur USA:s ekonomi är mer än 200 gånger större än Kubas, hur USA är världens militära supermakt som spenderar mer på en enda dag än vad Kuba spenderar på sina försvarsstyrkor under ett helt år.

USA-imperialisterna hoppas att ett regimskifte på Kuba skulle vara enklare att genomföra än ett regimskifte i Iran. CBS News rapporterade förra veckan att Trump planerar en invasion av Kuba som ska äga rum om mellan 90 och 120 dagar. Detta efter ett år av förberedelser.

I början av året genomfördes nya sanktioner mot Kuba som redan levt många år under halsembargo. Framförallt inleddes en energibelägring som i FN:s generalförsamling beskrevs som en sjöblockad och en krigshandling. Dessa sanktioner har varit katastrofala för folket på Kuba.De har utlöst ett sammanbrott i Kubas elnät och all transport över hela landet, samt allvarligt stört tillgången till mat, dricksvatten, hälso- och sjukvård och utbildning. På bara några månader har USA, bokstavligen talat, reducerat Kuba till ett förindustriellt tillstånd. Sanktionerna har förvärrat bristen på kött, mjöl, grönsaker, modersmjölksersättning och andra varor på ön, som importerar 80 % av sin mat. Idag finns det en brist på medicin och preventivmedel i hela landet vilket lett till en folkhälsokris. Enligt det Kubanska observatoriet för mänskliga rättigheter lever hela 94 % av kubanerna i extrem fattigdom. Åtta av tio kubaner uppgav att de tvingas hoppa över minst en måltid om dagen på grund av matbrist eller brist på pengar och 68 % av de tillfrågade hushållen klarar sig på mindre än 20 000 kubanska pesos per månad. Det är bara 87 cent per dag för ett helt hushåll.

Vad är då syftet med dessa utsvältningsmetoder? Vi låter Trumps högerman och ”Kuba-expert” utrikesminister Marco Rubio förklara: ”Vad vi försöker lära dem är att det inte finns några utvägar”, sa han till Axios i augusti.

I Europa fortsätter krigshetsen från båda sidor

Kriget i Ukraina som inleddes den 24 februari 2022 fortsätter allt jämnt. USA-imperialisterna som i krigets inledande stadium var högljudda i sitt stöd för Ukraina i det krig som de själva provocerade fram har tystnat med tiden och riktat sitt fokus åt annat håll. Inte särskilt konstigt då utfallet i kriget inte är av existentiell betydelse för jänkarna. Några som dock inte tystnat är de europeiska imperialisterna som ökat sitt stöd för Ukraina och utvecklat sin krigsapparater under förevändningen av hotet från Ryssland. Den ryska imperialismen har även denna ökat uppbyggnaden av sin ekonomi i en riktning för kontinentalt krig för att svara på krigshetsen på den andra sidan av krigsfronten. I mitten av detta hamnar det ukrainska folket.

Krigets karaktär förblir av ett imperialistiskt angreppskrig mot den ukrainska nationen som måste svara med ett nationellt befrielsekrig. Problematiken i Ukraina är att de subjektiva krafterna är oerhört svaga och i spetsen för den antiryska fronten går lakejen Zelenskyj som är avskydd av sitt eget folk och är villig att gå sina imperialistiska herrars ärenden in i graven så länge han får lite betalt. Detta gör att den sekundära aspekten inom kriget – den interimperialistiska aspekten – blir mer synliggjord i det förnumna synfältet samtidigt som de grundläggande motsättningarna förblir imperialismen mot nationen.

Häri är det viktigt att belysa hur detta krig, i kombination med krigen i Mellanöstern, förvärrar den kris som finns framförallt inom den europeiska ekonomin. Detta har skett huvudsakligen genom att den tyska imperialismens beroende av importerad energi har ökat vilket suttit ekonomin i halt. Den tyska imperialismen fungerar som den europeiska ekonomins motor. Detta beroende har gjort att motorn har snurrat långsammare vilken suttit hela ekonomin i halt då priserna för energi har ökat markant vilket har drivit upp resterande priser. Detta har gjort det allt svårare för de europeiska imperialisterna att vara konkurrenskraftiga särskilt mot kineserna, såsom vi ser i exempelvis just den tyska bilindustrin som producerar bilar hälften så snabbt som kineserna, samtidigt som utgifterna för krigsförberedelserna ökar. Som resultat hårdnar kampen inom de europeiska landsgränserna mellan proletariatet och borgarklassen då exploateringen behöver öka för att betala räkningarna.

Har Al-Aqsa flodvågen radikalt förändrat världspanoramat?

Det enkla svaret på denna fråga är nej. Vi ser att situationen i alla dessa länder är lika och följer tydligt både klasskampens och krigets lagar. Inom Palestina, precis som inom de andra krigsfronterna mot imperialismen, finns det en uppenbar huvudmotsättning mellan nationen och imperialismen som mobiliserar fler krafter inom landet än endast de progressiva klasserna proletariatet, bönderna, småborgerskapet och det nationella borgerskapet. I Palestina, Iran, Ukraina, Kuba och Venezuela ställer sig i olika grader representanter för byråkratkapitalet, kompradorer och godsherrar i motsättning mot den imperialistiska angriparen och väljer att kämpa med folket. Dock väljer de, i olika grad, att begränsa och sälja ut motståndet för egen vinning. I alla dessa länder saknas den magiska formeln för verklig befrielse: massorna och det kommunistiska partiet.

I mellanöstern finns det mycket missnöje och mycket kamp men utan konstitueringen eller rekonstitueringen av de kommunistiska partierna kan inte dessa kamper ledas på ett vis som bryter med det imperialistiska systemet. Folket kämpar i alla länder, och i regionen särskilt i Palestina, Libanon, Syrien, Irak och Jemen. Men utan det proletära ledarskapet förvandlas kampen till att bli en svans för olika imperialistiska herrar. Då kan dylika borgerliga företrädare som endast har den byråkratiska vägen att gå att försona med imperialismen och förvandlas då till folkets flaskhalsar och bödlar. Varför tas då den byråkratiska vägen? Jo, därför att det inte finns en tredje väg; antingen nationell befrielse medelst ny-demokrati eller fortsatt imperialistiskt förtryck. 

Massornas deltagande i motståndet bestämmer staternas agerande

Okej, men hur ska man analysera motsättningarna i dessa länder? Vi börjar med att konstatera att i förtryckta nationer förvandlas huvudmotsättningen till nationen mot imperialismen under ett imperialistiskt angreppskrig. För alla krafter som kämpar mot angriparen blir huvudfokuset att kasta ut angriparen. Detta gör att även om kommunisternas grundläggande revolutionära uppgift är att ersätta den gamla staten, som står i tjänst för imperialismen och de exploaterande klasserna, med en ny stat, så pausas denna kamp under angreppskriget. Striderna mellan revolutionärerna och de delar av den inhemska reaktionen och den gamla staten som väljer att kämpa mot inkräktaren upphör temporärt. Detta är ett temporärt eldupphör i tjänst för försvarskriget mot angriparen. Ordförande Mao Zedong lärde oss under försvarskriget mot den japanska imperialismen att vi inte kunde börja ens tala om kommunismen om vi inte hade ett land att tillämpa den i.

Vad är det som händer ifall kommunisterna skulle välja att inte tillfälligt alliera sig med de delar av den inhemska reaktionen och den gamla staten som försvarar landet mot den imperialistiska inkräktaren? Jo, då skulle kommunisterna faktiskt stärka den imperialistiska inkräktaren genom att den försvagar en del av motståndet.

Detta leder oss vidare till ett annat problem. Ifall kommunisterna tillfälligt ska alliera sig med de delar av den inhemska reaktionen som kämpar mot den imperialistiska inkräktaren – hur ska då denna allians fungera? Den inhemska reaktionen besitter ju oftast stöd från andra imperialistherrar och avskyr kommunisterna. Är det inte så att den islamiska republiken i Iran tillhandahåller ett stort stöd från den kinesiska socialimperialismen och att Zelenskyj-regimen i Ukraina är helt beroende och korrumperade av några av de mest reaktionära elementen bland de västerländska imperialisterna. Detsamma problem gäller självklart i både Palestina och på Kuba där Hamas tidigare har riktat gevären mot det egna folket under protester 2019 och på Kuba där den socialfascistiska regimen slår hårt mot oppositionella.

För de delar av den gamla staten och den inhemska reaktionen som väljer att kämpa mot inkräktaren blir frågan om massmobiliseringen av oerhörd vikt särskilt i de fall där inkräktaren är överlägsen i fråga om ekonomi, materiell och teknologi. Desto mer överlägsen inkräktaren är i dessa kriterier desto viktigare blir massornas deltagande. Detta vet världens alla militärstrateger som öppnat en historiebok någon gång i sitt liv. Problematiken ligger dock i just reaktionärernas kapacitet att mobilisera massorna till kriget. I Ukraina upplever exempelvis Zelenskyj-regimen oerhörda problem i fråga om just mobiliseringen av massorna till armén. Detta är inte konstigt då regimen är en regim av folkets bödlar och är därför oerhört impopulär. Skillnaden är att i Palestina och på Kuba är folkets hat mot inkräktaren betydligt större och nödvändigheten att kämpa är allt mer direkt nödvändig för överlevnaden. Därför är förutsättningarna bättre för motståndet att föra ett massornas krig.

Det finns dock ett problem för de delar av den inhemska reaktionen och den gamla staten som väljer att använda sig av massornas krig. Det är att när massorna själva bär initiativet, med vapen i hand och beslutar om sitt eget öde så är det inte helt klart att deras stridslystnad minskar när förhandlingsrummen öppnas för de inhemska reaktionärerna med sina angripare. Ett stridsvilligt folk kan välja att sopa undan de landsutförsäljande och förrådande krafter inom den gamla statsapparaten. Detta gör det svårare för de politiska representanterna för komprador- och byråkratkapitalet samt för godsherrarna att återställa ”buisness as usual” genom att kapitulera inför angriparens krav. I Venezuela där folkets motstånd var oerhört svagt kunde regimen ändra kurs direkt efter USA:s aggression. Detta ter sig dock inte lika troligt i ett land som Kuba där folket är mer stridsvilligt och organiserat och kommer inte tillåta en kapitulation från den kubanska statsapparaten. Därför finns det alltid inom reaktionärernas led en passiviseringskampanj i olika grader mot massorna för att bibehålla kontrollen och så att massorna ”inte går för långt”.

Men eftersom massorna är den avgörande aspekten inom det folkliga motståndet blir kommunisternas roll i befrielsekriget allt mer tydlig. Historien lär att det är massornas deltagande, dess ideologi och vägledning som avgör de stora striderna. I nationella befrielsekrig är det massornas deltagande som oftast är förutsättningen för ett nationellt motstånd. Kommunisterna besitter en allt bättre förmåga än de inhemska reaktionärerna har för att leda massorna och införliva dem i motståndskriget. Det är just detta som gjorde det svårt för figurer som Chiang Kai-shek, som hade oräkneliga kommunisters blod på sina fingrar, att rikta pipan mot kommunisterna istället för mot den japanska inkräktaren.

Kommunisterna tillåts verka inom motståndet av de inhemska reaktionärerna inte eftersom de är tandlösa eller väljer att upprepa reaktionärernas slagord utan därför att de tvingar reaktionärerna att låta dem verka på grund av sin egen kapacitet inom motståndet. Det är kommunisternas förmåga att föra krig som är avgörande för denna allians.

Frågan kring enhetsfronten blir ytterst relevant för kommunisterna

Det är just därför som förståelsen kring fronten, som ett av revolutionens tre instrument, blir av oerhörd betydelse för kommunisterna i världen idag. För att vara kapabel att föra ett krig överlägset den inhemska reaktionen och därav framtvinga en temporär allians behöver kommunisterna en överlägsen apparat.

Förutsättningen för att kommunisterna ska kunna leda en bred front mot imperialismen är att de förstår vad fronten är för något. I Perus kommunistiska partis Linje för uppbyggnaden av revolutionens tre instrument (1988) skriver dem:

”Det är Ordförande Mao som för första gången utvecklar en fullständig teori om enhetsfronten och fastställer dess lagar. En front baserad på arbetar-bondeförbundet som garanti för proletariatets hegemoni i revolutionen; en klassfront ledd av proletariatet representerat av Partiet, i syntes en enhetsfront under det Kommunistiska Partiets ledning; en enhetsfront för folkkriget, för revolutionen, för erövrandet av Makten till förmån för proletariatet och folket. Så, konkret, är enhetsfronten samlandet av de revolutionära styrkorna mot de kontrarevolutionära styrkorna för att göra kampen mellan revolution och kontrarevolution huvudsakligen medelst folkkriget, med vapen. Enhetsfronten är, vilket är uppenbart, inte likadan i varje etapp av revolutionen och än mer, har den sina specifika drag enligt de olika perioderna i varje etapp; likaledes är enhetsfronten i en konkret revolution inte densamma på världsnivå, även om båda följer samma allmänna lagar. Utöver detta, är det viktigt att framhäva förhållandet mellan front och Stat som Ordförande Mao etablerar genom att framlägga att enhetsfronten är en form av gemensam diktatur, när man utvecklade det antijapanska kriget, en fråga som förtjänar att studeras speciellt av de vilka som vi står inför demokratiska revolutioner.”

Här vill vi understryka en del strofer såsom att fronten är ”en klassfront ledd av proletariatet representerat av Partiet, i syntes en enhetsfront under det Kommunistiska Partiets ledning; en enhetsfront för folkkriget, för revolutionen” och ”konkret, är enhetsfronten samlandet av de revolutionära styrkorna mot de kontrarevolutionära styrkorna för att göra kampen mellan revolution och kontrarevolution huvudsakligen medelst folkkriget, med vapen”. Dessutom anser vi det värt att understryka att fronten inte ser likadan under alla etapper i revolutionen utan den front man kan bilda med de inhemska reaktionärerna under ett befrielsekrig upphör sedan när invasionen är över och piporna riktas då mot de inhemska reaktionärerna.

I det nationella befrielsekriget, när huvudmotsättning är nationen mot imperialismen, utgörs fronten av summan av alla de krafter som kämpar mot inkräktaren. Fronten blir därav en krigsfront – det är skiljelinjen på slagfältet. Denna front är i sig ett slagfält då den kan tjäna, såsom i Ukraina, andra imperialisters intressen, eller som i Kina under det anti-japanska kriget, folket. Den avgörande faktorn är kommunisternas förmåga att leda fronten.

PKP är oerhört tydliga. Förutsättningen för att samla alla anti-invasionsstyrkor i den givna etappen är ett kommunistiskt parti som kan leda fronten till att föra folkkrig. Detta kräver att partiet i sig militariserat och att den leder sina egna väpnade styrkor: revolutionens andra instrument armén. Utan att ha den egna kapaciteten och organisationen faller kommunisterna i en fälla att förvandlas till de inhemska reaktionärernas svans om de inte centrerar arbetet kring att bygga den egna styrkan. Om kommunisterna inte kämpar för att bygga upp ett parti som leder en egen armé så kan de ej genomtvinga sin linje inom fronten. Det ska inte vara en fråga om styrkeförhållanden inom fronten som avgör kommunisternas strategi utan endast dess taktik. Om kommunisterna är svaga i ett givet land så ska de inte bli påhejare för de inhemska reaktionärernas kamp för nationell suveränitet utan då ska de centrera arbetet kring att bygga upp sin egen organisation för att föra folkkrig. Med en korrekt ideologisk-politisk linje kommer kommunisterna kunna vinna över förtroende inom fronten och kan bygga en allians baserat på vapenmakt.

Huvuduppgiften består således fortfarande för kommunisterna i alla dessa länder att bygga upp sina egna styrkor som är de enda som är förmögna att leda landet ur den imperialistiska dominansen. De gamla härskande klasserna begränsar kampen för nationell suveränitet till deras egen regim som accepteras av den imperialistiska ordningen som administratörerna av landets territorium. De ämnar aldrig till verklig befrielse från imperialismen och är därför inte villiga att betala det nödvändiga priset för detta ändamål vilket är att släppa lös massornas raseri. Kriget kan under dessa herrar endast få temporära slut eftersom att inom imperialismen är kriget permanent och kommer oundvikligen eldas igång igen senare.

Kommunisterna måste dra en tydlig skiljelinje mellan sig själva och de övriga delarna inom fronten. Betänk hur Kinas kommunistiska parti under ledning av Mao Zedong kunde vinna över stora delar av fronten under kriget mot japanerna trots att de började i ett numerärt, teknologiskt och ekonomiskt underläge gentemot de inhemska reaktionärerna som också deltog i motståndskriget. De kunde vinna ett brett förtroende inom folket därför att de kritiserade Guomindangs landsutförsäljnings- och kapitulationspolitik samt att de kunde genom att utveckla folkkrig vara överlägsen reaktionen i militära spörsmål.

Det åligger kommunisterna därför att vara föredömen inom fronten genom att bygga upp sina egna krigförande apparater. För detta ändamål måste de stå fasta i sina principer och alltid fortsätta att dra skiljelinjen mellan det proletära och det borgerliga ledarskapet. De andra klasserna ämnar aldrig att gå långt nog för att befria landet utan vill på ett eller annat vis reducera slagfältet till ett komplement till förhandlingsbordet. Betänk situationen i Palestina där folket uppenbarligen inte har något att förlora. Samtidigt hämmas kampen av alla de företrädare som sitter vid ett förhandlingsbord och blir erbjudna en individuell väg ur misären och godtar avtal som reducerar kampen. Detta är en väsensskillnad mellan det borgerliga och det proletära. Det proletära ledarskapet har inget annat än att förlora än sina bojor och kommer alltid prioritera slagfältet över förhandlingsbordet.

Palestina kommer oundvikligen att segra!

Vi kommunister vet mycket väl om att det palestinska folket oundvikligen kommer att segra. Det råder i Palestina ingen brist på kamp eller stridsvilja. Dessutom blir nödvändigheten för att kämpa större för var dag som går när israelerna tillsammans med USA-imperialismen framskrider i sina mörka planer. Men det som saknas är just det proletära ledarskapet. Det är dock inte omöjligt utan högst troligt att detta kommer att resas. Men det åligger den internationella kommunistiska rörelsen att framlägga den marxist-leninist-maoistiska vetenskapen klart och tydligt inför världens folk så att det kan anammas av kommunisterna i Palestina. Då kan de förstå  de lagar som styr enhetsfronten som är en klassfront för kriget och därav kan de fullfölja sin uppgift att bygga upp de egna styrkorna: det kommunistiska partiet och folkarmén som kan vinna ledarskapet inom fronten. Al-Aqsa flodvågen kommer svepa fram igen och de sionistiska folkmördarna kommer få betala det pris dessa helvetets bottenskrap förtjänar. Inget kan hejda historiens hjul!

FRÅN FLODET TILL HAVET – PALESTINA SKALL BLI FRITT!

 

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!