Antifascismen och det revolutionära våldet – vad kan vi lära oss av historien?
I ljuset av en allmän ökad reaktion i det svenska samhället, pådriven av det imperialistiska världssystemets förruttnelseprocess, vilken återverkar i Sverige genom att motsättningen mellan arbete och kapital skärps, förstår vi att frågan om fascism och antifascism faller på många människors tungor. Vi förstår att den gamla ”våldshögern” är på ingång igen. Vi har under de senaste åren fått smakprov på detta genom attacken i Gubbängen 2024 samt med misshandel i centrala Stockholm i början av september förra året. Detta är inget konstigt. Vi förstår att rörelser kommer och går. Detsamma gäller den så kallade ”antifascistiska vänstern”. Denna rörelse, som knappt finns kvar idag, kommer få ett uppsving tillsammans med den första. De existerar beroende av varandra.
I ljuset av detta vill Kommunisten bidra till diskussionen om vad antifascism innebär och för att göra detta låt oss först klargöra vad fascism är. Dessutom anser vi att det är viktigt att klargöra vad revolutionärt våld är och inte är.
Vad är fascismen?
Under Kominterns tid definierades fascismen som den mest reaktionära, öppet terroristiska formen för finanskapitalets diktatur som borgarklassen upprättar för att undertrycka arbetarklassen och alla progressiva krafter i samhället. Denna definition har sedan utvecklats efter Kominterns tid genom Ordförande Mao och Ordförande Gonzalo där fascismen definieras som en regeringsform – inte en uppsättning av lagar eller åsikter hos några fåtal härskande. Något kan vara reaktionärt utan att vara fascistiskt. Att blanda ihop detta gör att ”alla reaktionärer blir fascister” och således förlorar förståelsen av fascismen relevans.
Vi skiljer, såsom Ordförande Mao lärde oss, på statssystem och regeringsform, som två delar av en enhet, där frågan om statssystem är den plats som klasserna har i staten (vilken klassdiktatur är det som råder) och regeringsformen är det sätt som dessa härskande klasser organiserar sin makt. Regeringsformen i ett givet land, under ett borgerligt statssystem, kan antingen vara borgerligt demokratisk eller fascistisk. Men i båda fallen representerar den alltid de reaktionära klassernas diktatur. Om man inte har den förståelsen för fascismen gör man misstaget att likställa fascism med diktatur och således är en borgerligt demokratisk regering inte en diktatur. Då följer man likt en svans en av monopolborgerskapets fraktioner utifrån farsen att ”försvara demokratin” eller ”rösta på den minst dåliga”.
Därefter är det viktigt att klargöra att fascism inte endast utgörs av bristen ”demokratiska rättigheter” som många gör. Det finns inte en stat i världen (om man bortser från den nya makten i folkkrigen där en ny stat byggs upp) där utveckling går mot att folket får fler demokratiska rättigheter.
Fascismen uppstod under demokratins kris. En av de första marxist-leninisterna som studerade fascismen under dess framväxt var José Carlos Maríategui, grundare av Perus kommunistiska parti, som bodde i Italien under Mussolini. Han poängterade i boken Demokratins kris (1923) hur kapitalismens grundläggande motsättning, den mellan produktionens alltmera församhälleligande karaktär och dess privata tillägnelse vilket uttrycks i motsättning borgerskap och proletariat, har undergrävt demokratin och att således blir parlamentet endast de härskande klassernas parlament. Från den borgerliga statens födsel, när borgarklassen var folkets förtrupp och ledde den borgerligt-demokratiska revolutionen till seger, påbörjades en process av förruttnelse. Den borgerliga demokratins kärna var att parlamentet var den lagstiftande delen av staten. I början var parlamentet uppdelat mellan två fraktioner av borgarklassen, de konservativa och liberala samt klasspartier, såsom arbetarpartier. Men när den fria konkurrensen förvandlades till dess motsats – monopolet – gick demokratin i kris. Skiljelinjen mellan den konservativa och liberala delen av borgerskapet suddades ut. Lagstiftandet började alltmer förflyttas från parlamentet till tekniska kommittéer, rådgivare, lobbyistgrupper etcetera. Alla dessa gigantiska enheter av icke folkvalda byråkrater som omgärdar parlamentet skriver lagförslagen. Och valen i parlamenten har numera näst intill enbart uppgift att legitimera den borgerliga diktaturen. Därav uppstod en förutsättning för fascismen – parlamentets kris vilket innebär att parlamentet blivit försatt i en process av att bli mer och mer underkuvad de exekutiva delarna av staten.
Under imperialismens tidsålder finns det ingen fraktion inom borgerskapet, i de imperialistiska länderna, som utgör någon progressiv del. De tillämpar reaktion över hela linjen. Detta betyder att tendensen är att de borgerligt demokratiska rättigheterna minskar.
Vi vill även klargöra hur fascismen inte heller kan reduceras ner till användandet av våld och terror. Ordförande Gonzalo förklarar i intervjun med tidningen El Diario 1988 hur:
”När det gäller att likställa fascism med terror och repression anser vi att detta är ett misstag. Det handlar om följande: om man påminner sig om marxismen är staten organiserat våld, det är den klassiska definitionen. Alla stater använder våld eftersom de är diktaturer. Hur skulle de annars kunna hävda sig för att förtrycka och exploatera? De skulle inte kunna göra det. Följaktligen utvecklas fascism till ett bredare, mer raffinerat och mer ondskefullt våld. Men att likställa fascism med våld är ett grovt misstag.”
Vad utgör då fascismen och vad är dess kärna? Fascismen innehåller tre centrala delar:
1) Negation av borgerligt demokratiska rättigheter,
2) korporativism och
3) filosofisk eklekticism.
Negationen av de borgerligt demokratiska rättigheterna måste förstås som negationen av parlamentet. Parlamentet förlorar sin funktion när besluten om vilka lagar som ska stiftas görs i andra salar. Detta innebär inte att parlamentet behöver stängas utan att lagstiftning inte kommer ur parlamentet utan ur statens exekutiva delar. I Sverige idag ser vi inskränkandet av flertalet borgerligt demokratiska rättigheter. Sann mötesfrihet finns ej eftersom du måste få tillstånd från polisen för allmän sammankomst, yttrandefrihet finns ej eftersom vi har lagar mot hatbrott etcetera. Men återigen negationen av de borgerligt demokratiska rättigheterna är inte nog för att en stat ska vara fascistisk, då skulle alla världens länder vara fascistiska och ordet skulle förlora sin mening. Utan fascismens kärna är korporativismen.
Korporativismen betyder att staten är byggd på korporationer. Ordet korporativism kommer från latinets ”corporo” vilket betyder göra till kropp – staten ska göras till en kropp. Korporativismen innebär att samhället byggs utifrån Mussolinis tes ”allt inom staten, intet mot staten, intet utanför staten”. Korporativismen försöker organisera staten utifrån förevändningen om klassamarbete vilken är falsk då klassmotsättningarna finns kvar och intensifieras. Korporationerna ger den statsmonopolistiska fraktionen av storborgerskapet ett övertag över den privata fraktionen av monopolkapitalet. Den statsmonopolistiska fraktionen inom storborgerskapets grundval är hög koncentration och centralisering av kapitalet, monopolens allmakt i de kapitalistiska ländernas ekonomi och politik som leder till en sammansmältning av monopolens apparat och statsapparaten. Finansoligarkin lägger under sig den borgerliga staten. Denna fraktion använder statliga ingripanden och statliga bolag för att förstärka sin egen ställning och öka dess egen del av kapitalets herravälde. Exempelvis frambringar LKAB, ett statligt gruvbolag där både Marcus Wallenberg och Göran Persson agerat styrelseordförande, stora profiter för Wallenbergarna genom att köpa in produkter från exempelvis Atlas Copco (också ägt av Wallenbergsfären). Olika grupper monopolkapitalister dras in i kampen om herraväldet över statsapparaten, för poster i statliga organ (direkt eller via ombud) och för att kapa åt sig så mycket som möjligt av den statliga kakan. Motsättning mellan den privata och statliga fraktionen inom storborgerskapet är riktig och hård, därav är införandet av fascismen inte en enkel utan svår process, inte bara på grund av massornas förakt för fascismen utan även för delar av borgerskapet föraktar den. För det privata monopolkapitalet kan korporativismen ses som dyr och fylld av eftergifter till både statsutgifter och till den andra fraktionen inom storborgerskapet, vilken är dess konkurrenter. Här vi vill alltså återbekräfta att borgerskapet är i grunden en individualistisk klass som inte kan tjäna någon riktig klassolidaritet utan sammansvärjar sig endast när de själva vinner på det men i grund och botten ser de varandra som konkurrenter och inte som lagkamrater.
Korporativismens byggstenar byggs genom att införliva en massrörelse under statens kontroll. För att göra detta måste fascismen kunna mobilisera missnöjet inom folket. Krisen i samhället återspeglas i massornas medvetande. Massorna lyssnar på de säkras röster. Om kommunisterna inte erbjuder svar vänder de sig till de som ger svar. Ordförande Gonzalo lär oss att massorna är ett slagfält och kan således drivas både åt kommunisternas och fascisternas håll. För att knyta tillbaka till Maríategui kan allt missnöje i samhället antingen tjäna borgerskapet eller proletariatet, på grund av kapitalismens grundläggande motsättning- För att kunna attrahera massans missnöje in i storborgerskapets famn behöver fascisterna använda en retorik som tilltalar massorna och som kan delvis återge dess världsåskådning. Men fascisterna måste samtidigt använda sig av lögner för att dölja att klassamhället och exploateringen från en klass av en annan som är orsaken till dess problem. Därav är fascismen filosofiskt eklektisk. Den står utan principer utan dess kärna är populistisk och anpassningsbar utifrån massornas missnöje.
Fascismens rötter i Europa
”Fascismen är inte ett parti; det är en armé… en kontrarevolutionär armé, mobiliserad mot den proletära revolutionen… Deras handling kan bara vara våldsam. Fred för den är att vara overksam, arbetslös.“
– Maríategui 1924 (History of the World Crisis)
När demokratins kris bröt ut under kapitalismens övergång till dess högsta stadium – imperialismen – påbörjades därmed en process av reaktionarisering av hela samhället. Detta skedde samtidigt som det första världskriget bröt ut som en omfördelningskrig mellan imperialisterna om intressesfärer, kolonier och halvkolonier. Det första världskriget lämnade stora delar av Europa i ruiner, som också gav upphov till en våg av proletära revolutioner som reste sig ur en aska av interimperialistisk förstörelse och för arbetarklassens del; ett svek från revisionister, reformister och parlamentariker som gladeligen slagit krigstrummorna för borgarklassens räkning.
Dessa revolutioner blev grunden för bildandet av Komintern och ett brytande med socialdemokratin, men trots detta blev revolutionerna en förlust i vissa fall, bland annat i Tyskland och Ungern. Dock hade dessa uppror nu visat en skrämmande verklighet för borgarklassen. Den proletära revolutionen var nu ett faktum, som hotade kapitalismens överlevnad.
I Italien hade ett uppror inte inletts, men klasskampen hade år för år utvecklats till högre stadier, och under 1920-talet tog detta uttryck främst i strejker bland arbetarklassen, framförallt i norra Italien. För arbetare i landet hade kriget medfört en verklighet av försvårad fattigdom, bland annat hade levnadskostnaderna för en arbetarfamilj ökat med 560% sedan 1914, trots att Italien gått ut som en “segrare” med nya territorier och en större befolkning.
Staten hade svårigheter att hantera de ökade spänningarna, och i många fall kunde varken polisen eller armén hindra folket från att attackera godsägare och fabriksägare. I många fall upprättade arbetarna egna råd likt tidigare socialistiska revolutioner, och ockuperade landområden från godsägare på landsbygden. Detta var ett direkt hot mot makten som de härskande klasserna bar inom det italienska samhället, och nu var det viktigt för borgarklassen att hitta en ny lösning för att störta motståndet, eftersom att den borgerliga staten inte längre räckte till.
Röda gardet ockuperar en fabrik, 1920.
Fascisterna använde en revolutionär retorik för att fånga upp missnöjet bland massorna. Det nationella fascistiska partiet, som grundades 1921, förklarade att partiet skulle fungera som ”en revolutionär milis ställd i nationens tjänst. Den följer en politik som bygger på tre principer: ordning, disciplin, hierarki.” De försökte sudda ut klassmotsättningen genom att föra fram budskapet av klassamarbete i nationens tjänst. Detta till trots att den hade rötter i den syndikalistiska rörelsen.
Svartskjortorna, som officiellt kallades ”Frivilliga Milisen för Nationell Säkerhet” bildades som den paramilitära flygeln utav det Fascistiska partiet under ledning av den tidigare syndikalisten Benito Mussolini. I dess begynnelse var det främst en komposition av nationalistiska intellektuella, arméofficerare och godsägare, som såg den ”radikala arbetarrörelsen” som den största fienden. Den största finansieringen för deras rörelse kom från kapitalisterna i den italienska tungindustrin, bland annat från Fiat som senare kom att utveckla fordon för den italienska armén under andra världskriget. Det är uppenbart att Mussolini lyckades få denna finansiering just för att ha utlovat bättre villkor för kapitalägarna i den italienska industrin. Kapitalet kopplat till industrin var dock det kapital som var kopplat till den statsmonopolistiska fraktionen inom storborgerskapet.
Till en början var den italienska fascismens ekonomi en kompromissekonomi med liberalerna där Mussolini gärna vände kappan efter vinden för att göra sig populär och konsolidera sin makt. I flera tal uttryckte han bland annat att ”staten måste ta bort sina kladdiga fingrar från industrin”. I typisk eklektisk manér kunde Mussolini, i tjänst för storborgerskapet, trots sina tidigare ord använda statsapparaten för att framskrida industrin. När fascismens makt alltmer konsoliderades utvecklades den statsmonopolistiska kapitalismen. Under den stora depressionen övertogs flera privata bolag till statlig ägo som inte alltid gjordes med glada miner från den privata monopolkapitalistiska fraktionen inom storborgerskapet. År 1939 uppnådde det fascistiska Italien den högsta graden av statligt ägande av den nationella ekonomin i världen förutom i Sovjetunionen. Den italienska staten ”kontrollerade över fyra femtedelar av Italiens sjöfart och varvsindustri, tre fjärdedelar av dess tackjärnsproduktion och nästan hälften av stålproduktionen.”
En stor missuppfattning som sällan pratas om i det borgerliga medieutrymmet är hur fascisterna fick sina klor om makten. Oftast pekas ”Marschen mot Rom” ut som någon typ av revolution men faktum är att denna händelse snarare var av en symbolisk karaktär. I verkligheten formerade Mussolini en koalitionsregering tillsammans med liberalerna, kristdemokraterna, och socialdemokrater från Democrazia Sociale. Det var denna koalition skapad 1922, som levde fram till 1924 när Mussolini tillslut hade en egen majoritet som möjliggjorde avskaffandet av den borgerliga demokratin, helt inom lagens ramar och med stöd från den italienska kungen.
Förutom att attackera den kommunistiska rörelsen, tog de även rollen som strejkbrytare och utförde arbete medan proletärerna strejkade. Det var dock inte fascisterna som tvingade ockupationerna och strejkerna att upphöra, utan detta direktiv kom från den reformistiska ledningen i det socialdemokratiska partiet. Trots allt visar detta det återkommande inslag som ger upphov till fascismen. En borgerlig stat i kris, som hotas av den proletära revolutionen. En backning från de inhemska härskande klasserna. Och självklart ett vacklande från de borgerlig-demokratiska partierna, som ofta ingår allians med fascisterna.
Det vi även måste förstå i vår analys av fascismen, är att den inte alltid tar form i ett uttalat fascistiskt parti eller alltid tar ställning för rasistiska eller andra chauvinistiska positioner. Ser vi i en svensk kontext, var det snarare socialdemokratin som kom att bli den ledande kraften som hade möjligheten att införa fascismen i vårt land, där det var just socialdemokraterna som ledde kampen som kom att uttryckas i att fängsla kommunister i arbetsläger.
”Först och främst är det inte sant att fascismen är den enda kamporganisationen för borgarklassen. Fascismen är inte bara en militär-teknisk kategori. Fascismen är borgarklassens kamporganisation som förlitar sig på ett aktivt stöd från socialdemokratin. Socialdemokratin är objektivt den moderata flygeln av fascismen. Det finns ingen grund för att anta att borgarklassens kamporganisation kan uppnå seger i sina strider, eller att styra landet, utan ett aktivt stöd från socialdemokratin. Likaså finns det ingen grund för att anta att socialdemokratin kan uppnå seger, eller att styra landet, utan ett stöd från borgarklassens kamporganisation. Dessa organisationer utesluter inte varandra, utan snarare kompletterar varandra. De är inte motsatser, de är tvillingar.
Fascismen är ett informellt politiskt block utav dessa två organisationer; ett block som uppstod under omständigheterna av imperialismens kris under efterkrigstiden, och är menad att bekämpa den proletära revolutionen. Borgarklassen kan inte upprätthålla makten utan något sådant block. Det skulle därför vara ett misstag att tänka sig “pacifismen” visar likvidationen av fascismen. I den nuvarande situationen är “pacifismen” stärkandet av fascismen, med dess moderata, socialdemokratiska flygel, i framkant.”
– (Stalin, gällande den internationella situationen, 1924)
I övrigt har fascismen tagit flera olika uttryck. En av grundpelarna av fascismen är dess filosofiska eklekticism, som aldrig har några konkreta fasta principer, utan kan ta form även i monarkin som den delvis gjorde under Italien, Spanien och Portugal, som också använde kyrkan som ett verktyg för den fascistiska staten. Detta skilde sig från Tyskland, som aldrig visade något intresse av ett återinförande av den tyska monarkin. De rasbiologiska frågorna upplyftes betydligt mer av de tyska fascisterna än av exempelvis de italienska och spanska. I länderna styrda av de moderna revisionisterna förlitade fascisterna på de tidigare arbetarorganisationerna (kommunistiska partier, fackföreningar, massorganisationer etcetera) som maktorgan. I Sverige under perioden runt andra världskriget användes de socialdemokratiska fackföreningarna där arbetare förvandlades till strejkbrytare.
Rötterna av den antifascistiska rörelsen
Kampen mot fascismen är en lång och hård historia, som framförallt har sitt ursprung i Italien och Tyskland under 1920-talet. De första uttalade antifascistiska rörelserna växte fram i kamp mot Mussolini, bland annat Arditi Del Popolo som grundades av socialister och kommunister 1921 som framförallt tog till våldsamma gatustrider och barrikader mot de fascistiska svartskjortorna. Den fascistiska staten svarade med ett våld utan dess like, som uttrycktes i fängslandet och mördandet av alla ledarna i gruppen, vilket ledde till dess förlust.
Fortsättningsvis utvecklades kampen i Tyskland utav KPD (Tysklands Kommunistiska Parti) som grundade Roter Frontkämpferbund (RFB) 1924 som en paramilitär organisation där fokus var att rekrytera de främsta klasskämparna och utveckla en militärstruktur kapabel för att bruka revolutionärt våld mot sina fiender, bland annat Stormabteilung (SA) som var nazisternas motsvarighet till paramilitär.
Medlemmar ur RFB.
KPD menade att de var den enda konsekvent antifascistiska styrkan i Tyskland, vilket ytterligare bevisades när SPD (Socialdemokraterna) förbjöd RFB 1929 under motivationen att de var ett säkerhetshot, efter att de demonstrerade på första maj 1929 i Berlin, något som förbjudits av den socialdemokratiska poliskåren i staden. Detta ledde till flera dödsfall av demonstranter.
Vid sin höjd hade RFB uppemot 130 000 medlemmar, med en sammansättning av 98% arbetarklass med bara 1-2% högutbildade. 53% var partimedlemmar i KPD. Förutom detta bildade man även ungdomsgrupper och kvinnogrupper inom förbundet för att nå ut till fler delar av folket.
Förbundets arbete blev främst att agera som säkerhet och stöd under demonstrationer där de samarbetade med fackförbund för att försvara aktioner från eventuella fascistiska attacker. Vid andra tillfällen kunde de agera till försvar mot arbetare som blev vräkta av hyresvärdar. I det stora hela blev RFB en proletär organisation som kunde ”gå längre” i sina ageranden, och när det revolutionära våldet visade sig vara framgångsrikt, tvekade inte staten på att förbjuda organisationen.
Till följd av förbud bildade KPD även förbundet Antifascistisk Aktion eller AFA, vars minne än idag visas i det fortsatta användandet av organisationens namn och symbol i hundratals moderna grupperingar.
Grundandet av AFA 1932.
De svenska kommunisterna och det antifascistiska arbetet
Även i Sverige grundades en motsvarigheten 1930, under namnet Röda Frontförbundet, också under ledning av SKP. Likt den tyska förebilden skulle Röda Frontförbundet agera som en värnsorganisation, och som ett embryo till den Röda Armén. 1931 fanns det 15-lokalgrupper med uppemot 1 500 medlemmar och det bildades även en ungdomsorganisation under namnet Antifascistiska Ungdomsgardet eller Antifa. De som blev medlemmar i organisationen behövde även svära en ed av lojalitet till klasskampen, som löd:
”Vi klassmedvetna proletärer svär: att insätta alla våra krafter i kampen för alla arbetandes befrielse från kapitalistisk utsugning, förtryck och förföljelser.
I järnhård disciplin och strängaste självtukt underkasta vi oss alla befälets kommandon och förordningar, som är nödvändiga i kampen för proletariatets intressen.
Den arbetande klassens skarpaste förakt och den revolutionära domstolens strängaste dom skall drabba den som sviker den Röda Fronten eller förråder proletariatets intressen.
Res er Frontkämpar, höj den knutna näven. Vi svär rött. Seger eller död. Vi ägnar vårt liv åt klasskampens stora sak. Vi är den nya tidens röda pionjärer.
Seger eller död, en helig ed. Vi skall leva eller dö för Dig Du röda fana, den proletära diktaturens symbol.”
Förbundets tidning “Arbetarvärnet” 1933.
Dessa kamrater förväntades formera frontlinjen i klasskampen och vid denna period innebar detta att fysiskt konfrontera polisen vid demonstrationer, attackera strejkbrytare samt även försvara mot fascister. I jämförelse med Tyskland var den svenska nazistiska rörelsen mer begränsad men detta stoppade inte förbundet från att attackera nazisternas arrangemang, bland annat under påskkravallerna i Uppsala 1943 där polisen aktivt försvarade nazisterna och gick till attack mot antifascister med dragna sablar.
Nazisterna försökte även attackera kommunister vid flera tillfällen, bland annat vid attentatet mot Ny Dag 1931. Under kvällen den sjunde februari försökte tre nazistiska ungdomar att komma in i lokalen under täckmantel att de grundat en ungdomsklubb i Sickla och skulle träffa Hugo Sillén som befann sig i lokalen. När de togs emot i lokalen drog de upp revolvrar som de riktade mot Fritjof Lager som var ungdomsansvarig för SKU men vad de inte visste var att i rummet bredvid befann sig Hugo Sillén, Spanienveteranen Knut Olsson, redaktören Gustaf Johansson och arbetaren Lindbeck. Lindbeck hade precis varit i Chicago där han fått erfarenhet i att bekämpa gangstervåldet som försökte attackera fackföreningarna där. Därav var han var knappast en man som tvekade på att använda sig av våld.
Utan att ett enda skott avlossades avväpnade Lindbeck nazisterna. Med ena handen vred han armen ur led på den ena nazisten, varpå han med andra handen tvingade den andre nazisten att släppa den andra revolvern. Fritjof Lager var inte längre hotad av någon revolver, varpå han klappade till en av nazisterna som enligt utsago ”föll ihop som en säck potatis”.
Resultatet av denna händelse blev inte något större fördömande av nazisternas våldsamma ageranden. De tre ligisterna fick endast villkorliga domar, och de följande åren visade endast en hårdare repression mot kommunisterna i Sverige. Några år efter händelsen attackerades även Norrskensflamman, som inte lyckades försvara sig mot attacken, vilket ledde till 5 dödsfall.
Ledningen i SKP var redan infiltrerad av en högerlinje som skulle bana väg för socialdemokratin i Sverige med ett samarbete efter en stor valseger 1944, och det var just samma ledning som inte såg nödvändigt att vidareutveckla Röda Frontförbundet och dess revolutionära potential. Förbundet avvecklades senare 1933 i ett försök att tona ner den revolutionära framtoningen i SKP. Vidare var reaktionen från staten under samlingsregeringen en offensiv på kommunisternas lagliga rättigheter. 1940 beslöts bland annat transportförbudet på den kommunistiska pressen, och kamrater blev fortsatt offer för husrannsaker och arresteringar utan bevis. Ny Dag beskrev detta läge kort och gott som att: ”Polisdiktaturen har genomtrumfats.”
Utvecklingen till ett väpnad motstånd under andra världskriget
Under hela den här perioden var de borgerliga krafterna otroligt inkompetenta när det kom till frågan att ”bekämpa fascismen”. Ofta var de inkompetenta eftersom de själva försökte utveckla fascism medan i andra fall leddes den av den privata fraktionen inom den imperialistiska storborgerskapet som i de flesta fall var svagare än den statsmonopolistiska fraktionen under denna tid. Idag tycks alla partier påstå att de varit en del av antifascistiskt motstånd, men vad har detta motstånd inneburit? Det enda arbete som de genomfört var det parlamentariska vilket knappast kunde hejda de fascistiska krafterna. I många fall samarbetade de med fascisterna i parlamenten, just för att kunna begränsa kommunisternas arbete. Som kommunister vet vi att detta har klara anledningar, eftersom att fascismen bara fungerar som ett högre stadium av borgarklassens diktatur.
När nazismen väl tagit makten var det redan försent för dessa legalister och pacifister att kunna genomföra något motstånd. Och fortsättningsvis blev det främsta motståndet mot nazisterna av en revolutionär karaktär. När vi ser hur kriget vällde över Europa är det nästintill omöjligt att hitta någon typ av “fredlig” framgångsrikt agerande. Medan vissa liberala grupper spenderade tid med att trycka flygblad, visade sig samtidigt den växande partisanrörelsen som det främsta motståndet mot nazismen bakom frontlinjerna.
Över hela Europa tog folk till den väpnade kampen för att krossa fascismen, Bland annat i Italien, Jugoslavien, Sovjetunionen, Polen, Frankrike, Albanien och även i mindre skala i Norge och Danmark. I både Jugoslavien och Albanien lyckades partisanerna befria hela länderna och sparka ut fascisterna.
Partisaner i Italien 1945.
Trots att den borgerliga staten vill föra fram idéer om “fredlig” och “pacifistisk” politik inom lagens ramar är just denna fråga något som de aldrig kan förmedla på annat sätt än att: Folkets samlade kraft och väpnade kamp över hela världen, under ledning av SUKP, är anledningen till nazisternas förlust under andra världskriget.
Efterkrigstiden
Fascisternas nederlag under kriget utgjorde inte slutet på dess historia. Under denna tid kunde ekonomin återhämta sig och började växa igen. Detta gjorde även att den reaktionarisering inom den borgerliga staten som kännetecknade perioden mellan det första och andra världskriget vreds temporärt tillbaka. Under denna tid kunde fascisterna omprofilera sig till demokrater och fick således återigen goda positioner inom den borgerliga staten. Exempelvis Adolf Heusinger som invaldes 1938 i Oberkommando des Heeres (OKH), den tyska arméns högsta ledning i Nazityskland 1936–1945, blev senare 1955 generallöjtnant när Västtysklands försvarsmakt Bundeswehr bildades. År 1957 utsågs han till Bundeswehrs första generalinspektör motsvarande försvarschef, en post han hade fram till 1961. I April 1961, blev han utnämnd till ordförande för NATO:s militära kommitté i Washington DC och hade förordnandet fram till 1964. I Sverige kunde exempelvis kungafamiljen fortsätta leva som vanligt trots dess uppenbara stöd och kopplingar till nazisterna under kriget, detsamma gäller monopolkapitalistiska familjer som Wallenberg som tjänade stora summor i den nazistiska ekonomin eller Tage Erlander ansvarig för att spärra in kommunister och klassmedvetna arbetare i arbetsläger och belönades med Sveriges hittills längsta statsministerskap samt ett oräkneligt antal inom den svenska armén, underrättelseverksamheten och statsbyråkratin som fortsatte klättra karriärstrappan efter kriget.
Under denna tid fanns det även inget behov av fascistiska stormtrupper. Trots att det fanns stora kommunistiska partier i Europa som tidigare utkämpat väpnad kamp, som senare vändes till revisionismen, och senare stora masspartier under vägledning av Mao Zedongs-tänkande, fanns inga väpnade hot mot den borgerliga statsapparaten vilket gjorde partierna relativt tandlösa. Den praktik dessa partier hade efterliknade den taktik många partier haft innan första världskriget där ackumeleringsteorier om kraftsamling stod på dagordningen samt ett vurmande för stolar i parlamentet vilket gjorde partierna ofarliga och till och med ett bevis för ”västerlandets demokrati” som kunde släppa in dessa partier in i värmen.
Fascismen växer fram med krisen eller i under hotet av proletär revolution. Den ekonomiska basen formerar alltid tankarna och idéerna som befästs i överbyggnaden. Det är krisen som aktiverar missnöjet inom folket och som delar av borgerskapet försöker kanalisera mot folket genom att bygga upp den fascistiska rörelsen. Därav är det inte konstigt att i och med att imperialismen gick in i sin allmänna kris år 1980, som hade sin utgångspunkt i stagnationen under 1970-talet vars som utlöste den så kallade ”nyliberala” politiken med nedmontering av välfärden och utkontrakteringar högst upp på dagordning, började olika nya fascistiska våldssekter uppstå på den gamla kontinenten.
”Nyfascismen”
Från 1945-1980 var den nazistiska rörelsen väldigt begränsad i Sverige, men den lyckades trots allt att överleva, främst bland de högre skikten av borgarklassen och bland den svenska adeln. Den främsta organisationen under denna tid var Nordiska Rikspartiet (NRP). De uppgick aldrig till något större medlemsantal, och fick endast uppemot 150 röster vid allmänna val.
Något som dock lever kvar från denna tid är det kända fotografiet på ”Kvinnan med handväskan” från 1985 som visar Danuta Danielsson som går till attack mot en nazist med sin handväska. Något som inte de flesta känner till är hela historien kring händelsen. NRP hade fått tillstånd att demonstrera i Växjö men möttes av ett brett motstånd från hela staden. VPK hade samlat till en motdemonstration, som lyckades samla tusentals vanliga svenskar mot nazisternas smala tåg på endast ett tiotal personer.
Videor från händelsen visar hur vanligt folk i ett block av arbetare, pensionärer, och även barnvagnar, går till direkt fysisk konfrontation mot nazisterna och lyckas få dem att springa från platsen. En av nazisterna slogs till och med medvetslös. Tillslut sprang nazisterna hela vägen till tågstationen där de tvingades söka skydd på toaletterna.
Återigen visade folket sin ilska och sitt förakt mot nazismen på gatan. Denna händelse bevisar återigen att det främsta verktyget mot fascismen inte är någon öppen fredlig debatt med dessa avskum. Det enda språk som dessa nazister talar är våld, och när folket brukar våldet är nazisternas enda val att springa därifrån.
Länk till en video från konfrontationen: Sweden: Fight between the Communist party and nazis -1985
När vi når 1990-talet börjar dock fascismen återigen växa sig allt starkare i Sverige. Denna period visar främst två större grupper som var ett reellt hot, nämligen Vitt Ariskt Motstånd (VAM) och senare Nationalsocialistisk Front (NSF).
VAM hade främst en närvaro bland en växande scen av benskallar (en påstådd avgrening av skinheads) och försökte bygga en subkultur kring vit-makt musik. De följde en global trend av att använda sig av skinheadkulturen för att rekrytera medlemmar till sina nazistiska organisationer. Dessa organisationer fanns över hela världen och brukade alltmer våld mot antifascister och andra som de såg som fiender. I flera länder blev dessa direkt terroristiska grupperingar som mördade urskillningslöst oskyldiga, främst invandrare men även vänsteraktivister. Ett exempel är NSU gruppen i Tyskland.
VAM i Göteborg 1992.
I Sverige var VAM den första gruppen av denna typ som blev relevant, och ägnade flera bombhot mot allmänna platser, bland annat Åhléns och Arlanda. Förutom detta var de närvarande vid flera gatustrider under 1990-talet, oftast sida vid sida med Sverigedemokraterna. VAM kom dock inte att bli någon långvarig organisation, utan började att brista efter att dess ledargestalter blev dömda för brott och valde att avsluta sina aktiviteter 1993.
NSF grundades 1994 i Karlskrona med inspiration från just VAM. Denna organisation kom att bli relativt större, och var inte endast aktiva på gatorna, utan valde även att börja beväpna sig inför “det kommande raskriget”. Vid flera tillfällen plundrade man vapenförråd tillhörande både Försvarsmakten och Polisen. Dessa vapen användes senare till att begå flera rån, bland annat det kända fallet i Malexander, där tre nazister från NSF rånar en bank på 2.6 miljoner kronor för att senare fly från polis. När de kom till ett stopp sköt en av nazisterna de båda poliserna som föll ner, för att senare avrätta dem med nackskott. Dessa män blev alla dömda till livstids fängelse.
Denna period tyder alltså på en nazistisk rörelse som var alltmer våldsam och som inte tvekade på att utföra mord. Enligt Expo mördades 48 personer till följd av det nazistiska våldet under perioden 1983-2019.
NSF i Jönköping 2005.
Ett av de mer kända fallen av nazisternas våld var mordet på fackmannen Björn Söderberg 1999. Björn var medlem i SAC, och hade exponerat Robert Vesterlund som var nazist, samtidigt som han satt i styrelsen för fackförbundet Handels på sin arbetsplats. Efter att informationen kom ut uteslöts Robert från sin position och sa upp sig från jobbet. Följande månad började 3 nazister att hota Björn i telefon, och tillslut begav de sig till hans hem med en pistol, där de kom i konfrontation med Björn och sköt honom flera gånger. Händelsen ledde till stora demonstrationer med uppemot 20.000 människor i Stockholm. Till Björn Söderbergs minne delar man än idag ut Civilkuragepriset till fackliga hjältar.
Vilka medel ska vi bruka?
Något som skiljer den växande antifascistiska rörelsen i Sverige under den här perioden är dess politiska bas. Den tidigare antifascistiska rörelsen under mellankrigstiden och andra världskriget var i princip alltid ledd av de kommunistiska partierna anslutna till Komintern. Antifascismen var alltid en del av de flera arbeten som utfördes av de kommunistiska partierna och utkämpades i syfte att gripa makten i det egna landet eller för att försvara vid den tid världens enda socialistiska stat. I dessa organisationer fanns en klar förståelse av vad fascismen är, och med denna analys kunde man se den klara sanningen, att den borgerliga staten alltid var den främsta fienden, och det var endast genom staten som utvecklade och släppte lös fascismen som ett vapen mot den proletära rörelsen.
Utan ett kommunistiskt parti, växte det fram en spontan antifascistisk rörelse. Den spontana rörelsen, som Lenin lär oss i Vad bör göras? (1902) och som har bevisats i historien, är att den spontana rörelsen aldrig förmår att förena den spontana kampen till en kamp för den politiska makten. För detta krävs det att kampen tjänar ett större mål, än målet som står precis framför en, och i förlängning tjänar kampen för att bygga upp en kraft kapabel att riva ner den gamla staten och bygga upp en ny. För detta krävs det en medveten kraft, villig, principfast och kapabel, att bygga upp denna rörelse – ett kommunistiskt parti.
Utan en kommunistisk ledning blir dess spontana rörelser på sin höjd radikala småborgerliga rörelser, oavsett vilken klass deltagarna i rörelsen har, eftersom den inte tjänar proletariatets klassintresse att göra slut på samhället uppbyggt på exploatering. Dessa rörelser kan på sin höjd göra kapitalismen drägligare, genom att jaga iväg några nazistsvin, men genom detta endast ser till att bevara samhället som det är och gör de borgerliga demokraternas arbete åt dem.
Den växande autonoma rörelsen i Sverige gav då upphov till grundandet av Antifascistisk Aktion, som även de följde en global trend av växande antifascistiskt motstånd utan en kommunistisk ledning. En av de första stora kamperna skedde i Lund 1991. Den 30:e november är känd som firandet av “krigarkungen” Karl XII, och vid hans staty hade minnes firanden skett ända sedan 1880-talet. Men under 1980-talet tog minnesstunden en alltmer fascistisk karaktär och en syn som blev mer och mer vanlig var de nazistiska fanorna som prydde Lunds gator. Flertalet aktivister bestämde sig då för att hindra dessa nazister från att komma till staden, och 1991 kulminerade detta i otroligt stora motdemonstrationer med en enad front av antifascister som vägrade låta nazisterna att marschera genom staden. Motdemonstrationerna fortsatte varenda år tills att nazisterna helt enkelt slutade att genomföra marschen.
Antifascistisk motdemonstration 1991 i Lund.
Den trettionde november blev nazisternas försök att instifta någon typ av högtid där de kunde samla krafter och paradera genom städer, även i Stockholm. Men det samlade motståndet från folket tvingade nazisterna att vika till rädslan för att bli misshandlade och stoppade. Något som speglar dessa stora demonstrationer är faktumet att nazisterna sällan samlade mer än 100 personer, samtidigt som antifascister samlade tusentals. Det är i detta klimat som antifascismen fick en större uppmärksamhet. Just i denna fråga kliver två grupper fram som mer radikala och framgångsrika, som erbjuder viktiga erfarenheter, både bra och dåliga sådana, samt många lärdomar, för kommunister och revolutionärer.
Antifascistisk Aktion
AFA utvecklades till en rikstäckande organisation 1993 och började att ta till strid mot fascisterna i nya banor. Förutom att använda sig av traditionell verksamhet som affischeringar och flygbladsutdelningar, byggde man även upp en struktur av underrättelse för att kartlägga fascistiska organisationer och dess medlemmar. Bland annat lyckades man hacka det nazistiska Nordiska Förlagets webbplats 2004 och fick tillgång på ett kundregister på 1 500 personer samt hemliga planer på en ny organisation. Fortsättningsvis exponerade man ofta identifierade nazister i ett försök att ge allmänheten kännedom samt informera deras arbetsplatser om att dessa individer var organiserade nazister. En liknande attack skedde mot förlaget Midgård 2023, där man även publicerade kundregistret för allmänheten, något som även kom till användning av antifascister globalt.
Förutom underrättelsearbetet var det alltid en stark framtoning av våldet som ett verktyg mot nazismen. Från 1993 till 2012 genomfördes flertalet våldsamma konfrontationer inte bara mot nazister, utan även mot Kristdemokrater och Migrationsverket. Några av dessa aktioner är bland annat:
- Brandattack mot EU-valstugor under omröstningen 1994
- Kravaller och stenkastning mot nazister i Trollhättan 1996
- Brandattack mot Nationella Alliansens kontor 1996
- Kravaller och stenkastning mot nazister i Linköping 1997
- Stort slagsmål mot nazister i Gävle nyårsafton 2000
- Brandattacken mot NSF:s högkvarter i 2005, vilket klassades som mordbrand
- Attack mot SD:s nationaldagsfirande 2006 i Växjö, beväpnade med basebollträn
- Vandalisering av KD:s lokal i Kalmar för deras “arbetarfientliga attacker” 2006
- Yxattack mot en domare i migrationsdomstolen i Göteborg 2007
- Affischering och exponering av en nazist i Uppsala, där man erbjöd 500kr och ett gratis knogjärn för den som lyckades misshandla den utpekade nazisten.
- Misshandel mot en National Demokratisk politiker i Hagsätra 2009, vilket klassades som mordförsök
- Deltagande i Rosengårdskravallerna 2009.
För första gången lyckades rörelsen möta det nazistiska våldet genom att själva föra en offensiv mot den fascistiska rörelsen. Detta ledde till att flera av offren att söka empati i massmedia, och flertalet medier började nu rikta in sig på att fördöma detta våld, för att istället försöka söka ”samförstånd och dialog” med dessa nazister.
Med en karaktär av att bruka ett våld blev AFA även ett fokus för SÄPO som granskat och troligtvis försökt infiltrera organisationen. I flertal rapporter nämner SÄPO deras organisation som ledande i den autonoma rörelsen och att AFA aktivt kartlägger och attackerar personer från vit-makt miljön och även politiker inom Sverigedemokraterna. Rädslan och hatet mot AFA lever kvar hos Sverigedemokraterna än idag, och Charlie Weimers har även lagt fram förslag för att ”terroristklassa” AFA likt Trump i Förenta staterna.
Material konfiskerat av Polisen från en antifascist i Malmö 1994.
Revolutionära Fronten
Något som genomsyrade hela så kallade vänstern under den här tiden var en typ av subkultur, där man ofta placerade ens individuella livsstil som ett viktigt fokus, som ibland väger tyngre än ens riktiga praktik. Detta är något som kritiserades starkt av de som kom att grunda Revolutionära Fronten (RF), som själva kom från en bakgrund i förorter runtom i storstäderna.
Den kultur som fanns bland flertal vänstergrupper sågs som elitistisk och småborgerlig, som var isolerande och stängde ut många som kom från just en proletär bakgrund. På grund av detta ansåg man det nödvändigt att bygga en ny organisation från grunden med rötter i förorterna, och även i fotbollskretsar.
AFA sågs inte som att de kunde gå hela vägen och RF inledde sitt arbete med att försöka bygga upp ett större våldskapital än någon annan vänstergrupp tidigare gjort. Dock fungerade gruppen främst som en “vängrupp” och la inte något större fokus på att expandera till flera städer, utan var begränsade till Örebro och Göteborg under sin början.
Rapparen Sebbe Staxx från Kartellen tillsammans med RF 2013.
Organisationen mognade dock med åren och nya avdelningar öppnades upp bland annat i Stockholm. En disciplin byggdes upp bland medlemmar som nu vågade ta till strid mot nazister även när de var i underläge. Ryktet om RF:s styrka började sprida runt och de vann en viss popularitet bland den övriga vänstern, som nu aktivt sökte upp RF i för att be dem agera som säkerhet på demonstrationer.
Den politiska nivån var dock inte prioriterad och organisationen fick en relativt låg bas av enighet gällande det ideologisk/politiska. Det var inte något större arbete kring studier, utan de politiska diskussionerna skedde främst informellt och avdelningarna skilde sig från vilka ideologiska ståndpunkter man tog. Självklart var majoriteten dock aktiva i andra projekt på sidan av, där det politiska tog större utrymme. Man la dock fram tre enhetspunkter som löd: Socialism, internationalism och antifascism.
Det fördes ett brett arbete av RF som bland annat tog sig uttryck i gemensam träning, fotbollsturneringar och andra sportsliga evenemang. Fortsatt verkar det varit centrerat kring vänskapsgrupper som iallafall stod varandra väldigt nära och hade en väldigt stor lojalitet som inte alltid finns inom den politiska miljön. RF var även aktiv i att delta i fackliga blockader mot flera arbetsplatser och deltog även i ett antal husockupationer runtom i Sverige.
Basketturnering tidigt 2000-tal
Våldsam konfrontation mot nazister var inte något nytt i Sverige, men RF lyckades oförnekligen ta det ett steg längre under sin livstid. Genom sin hemsida filmade man attacker riktade mot individuella nazister, där de bland annat bröt sig in i deras hem och vandaliserade hela fastigheter. Andra gånger mötte de nazister ute på gatan och gick direkt till attack, ofta beväpnade med tillhyggen.
Med en avancerad mediekunskap publicerade man dessa videor som senare spreds över hela Sverige, som även visades på TV i bästa sändningstid. Från den borgerliga pressen försökte man måla upp en bild av våldsamma huliganer som attackerade oskyldiga människor och relativt ofta nämndes aldrig att de attackerade individerna var organiserade nazister. Samtidigt blev detta en stor inspiration för vanligt folk över hela landet särskilt bland ungdomar från förorterna.
De gamla revisionisterna började rikta kritik mot RF, som ansåg att de helt enkelt gick för långt i sina metoder och att man inte hade någon rätt att utmana statens våldsmonopol. Bland annat skrev Jonas Wikström såhär i Flamman 2014:
”Problemet med våldet är att det har lockelser på en helt annan nivå än den rationella: det skänker en känsla av att ”göra något”. Och det får man ju om man hoppar över den sega klasskampen och ger sig direkt på symptomen – de autonoma är alltså en slags upp och nedvänd vänster. Också i sin obehagligt hårda syn på de ofta unga pojkar som utgör grupperna av nazister och rasister. Som om det just i det fallet inte fanns några sociala omständigheter, bara ett svart hål av ondska.”
Istället menade de parlamentariska partierna att man skulle visa sitt missnöje med rasismen genom att ”vända ryggen” åt SD, och i vissa, mer konfrontativa skeenden, att ”skaka nycklar”.
Kommunpolitiker från V och C “vänder ryggen” till SD 2014.
Trots allt fick RF en otroligt stor uppmärksamhet, ytterligare i ett reportage från Uppdrag Granskning 2014 och även i en dokumentär från amerikanska Vice 2014 som fått miljontals visningar.
Länk till dokumentären från Vice: The Rise Of Sweden’s Far-Left Militants
Flera aktioner utförda av RF.
Denna metod av att söka upp nazister överallt, även i sina egna hem, ledde till en stor skräck bland den organiserade naziströrelsen. Den största nazistiska organisationen vid den här tiden, Svenskarnas Parti (Tidigare NSF) blev så pass påverkad av rädslan bland sina egna medlemmar att partiet valde att lägga ned 2015, med motiveringen av ett “bristande medlemsantal”.
Konsekvensen av denna militanta antifascism blev dock en repression mycket starkare än vad vi sett under en lång tid. Flertalet medlemmar blev dömda i stora rättegångar genom åren. En av de mer kända fallen blev den medlem som försvarade ett demonstrationståg i Kärrtorp 2013, när han knivhögg en av nazisterna som försökt kasta glasflaskor på det fredliga tåget. Han fick ett fängelsestraff på 6 år och 6 månader, men fick då ta del av en bred kampanj för hans frihet över hela Europa.
I november samma år inleder även Polisen ”Operation Eskil” som innebar en räd på flera RF medlemmar där de konfiskerade material och anhöll åtta personer. Polisen tog med sig reportrar från Aftonbladet som närvarade under räderna för att filma och fotografera arresteringarna som ett försök att smutsa ned organisationen ytterligare.
I samtal med medlemmar från rörelsen uppger flera att den hårda repressionen var en stor anledning till deras nedläggning 2015. Efter att SVP annonserat sin nedläggning, började nu RF även överväga en nedläggning. I september publicerades ett inlägg på deras Facebook sida som informerade om nedläggningen.
RF var till dess yttre en mer radikal version av AFA men det politiska innehållet var detsamma. Fienden som formulerades både i teori och praktik fortsatte att vara ”fascisterna”, ingen kamp fördes mot den borgerliga staten eller dess andra politiska verktyg såsom de liberala eller reformistiska och revisionistiska partierna. Detta gjorde att även om RF tillämpade en mer hårdför kamp mot fascistgängen och mobiliserade fler proletära element än vad AFA lyckades göra, fördes inte kampen mot det imperialistiska systemet och dess våldsapparat i Sverige – den borgerliga staten. Dessutom försummades den ideologisk/politiska uppbyggnaden vilket gjorde att den inte kunde bygga upp en organisation som klarade av en ökad reaktionarisering.
Både RF och AFA belyser återigen vikten av att utföra kommunisternas huvuduppgift att rekonstituera det kommunistiska partiet. Detta parti måste förstå klasskampen i Sverige, dess styrkeförhållanden, vilka massor det ska gå till, vilka kamper som kan omvandlas till väpnad kamp för att inleda ett revolutionärt krig, ett massornas krig, ett folkkrig mot den borgerliga staten och bygga upp en ny makt i dess vakuum. Alla kamper som befinner sig inom ramarna för systemet förlänger endast dess livstid. Även om kampen är illegal och brukar våld blir innehållet i den fortfarande systembevarande eftersom den inte riktar sig mot kärnan i den borgerliga diktaturen – dess statsapparat och väpnade styrkor.
Samtidigt är det viktigt att aldrig kasta ut barnet med badvattnet. Både AFA och RF visar hur det är möjligt att mobilisera massorna till väpnade konfrontationer och aktioner, hur det är möjligt att bygga upp illegala apparater i ett imperialistiskt land som Sverige, de erbjuder många värdefulla militära manövrar och visar på hur folket själva kan bygga upp stora och effektiva underrättelseverksamheter.
Situationen idag?
Den borgerliga staten med sina partier fördömde alltid det antifascistiska våldet och målade ofta upp antifascisterna som ”det verkliga hotet”. Idag står borgerliga politiker och självutnämnda experter och argumenterar hur ”vänstervåldet” är hemskare än ”högervåldet”, särskilt våldet från Palestinarörelsen, som med tiden bara blivit mer och mer passiv och fredlig i dess aktioner, i syfte att öka repressionen mot dess meningsmotståndare.
Den allmänna krisen i världen förvärras dag för dag i och med imperialismens process av förruttnelse där exploateringen av det arbetande folket ständigt ökar, reaktionariseringen intensifieras och militariseringen eskalerar i förberedelse för ett kommande imperialistiskt omfördelningskrig. Allt detta återverkar i det samhälleliga medvetandet. Utan en medveten kraft kommer fascister att vinna över stora delar av massan med dess ”systemkritik” och därav är det oundvikligt att det så kallade ”högerextrema våldet” kommer att bli mer och mer vardagligt.
Samtidigt som man gjort allt för att pacificera den antifascistiska rörelsen, har nazisterna vuxit sig starkare. Vissa menade att nazisterna var besegrade när Svenskarnas Parti lade ned 2015, men som marxister vet vi att dessa rörelser tar sig uttryck i idéer födda ur de materiella förhållandena som lever vidare och inte bara tar sig i uttryck i några mindre organisationer.
Idag finns det ett antal ”högerextrema” organisationer i Sverige, som till stor del är mycket svagare än tidigare, men samtidigt växer det fram en ny typ av fascistisk organisering, främst bland Aktiv Klubb. Likt den subkulturella bonehead rörelsen är Aktiv Klubb en del av ett globalt nätverk av nazister som samarbetar med varandra, som också verkar lägga främsta fokuset på att träna inför framtida konfrontationer med sina ”fiender”. Attacken i Gubbängen förra året kan nog bara ses som ett startskott i denna rörelses framtida mål. Med diskreta band till regeringen, är denna organisation åter ett försök att gå till attack mot den växande kommunistiska rörelsen. Dessa avskum kommer inte tveka på att attackera folk när de väl får sin chans, och i en tid då vi har en avsaknad av en antifascistisk rörelse med ett liknande våldskapital, kommer situationen förvärras.
Dock får vi inte hamna i fällan att endast se dessa minimala grupper som den fascistiska strömningen. Dessa vandaler är endast enkla fotsoldater för borgarklassens kamporganisation. Samtidigt som de gör smutsjobbet genom fysiska konfrontationer så är det de parlamentariska partierna som banar vägen för fascismen inom statsmaskineriet.
Ja, upprättandet av fascismen som en regeringsform är inte en fråga ”om” det kommer hända, utan en fråga om när. Med en enad blocköverskridande linje kvarstår frågan: Vem kommer att fullfölja denna reaktionarisering, blir det tillslut Sverigedemokrater som likt Mussolini lyckas ”lura” de borgerliga och liberala partierna till en koalitionsregering, eller blir det återigen Socialdemokraterna, möjligtvis med ett stöd från Vänsterpartiet, som blir den ledande kraften för att stävja den proletära klasskampen? Detta kommer vi resonera kring i framtida artiklar.
Vad är revolutionärt våld?
Revolutionärt våld är inte vilket våld som helst. Marx sa att ”Våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt”. Det revolutionära våldet är således medlet som de progressiva krafterna förändrar världen med. Lenin slog fast att ”Den borgerliga statens avlösning av den proletära är omöjlig utan en våldsam revolution“. Detta innebär att det revolutionära våldet måste riktas mot den borgerliga staten. Mao Zedong fortsatte och fastslog att ”Den centrala uppgiften och högsta formen för revolutionen är maktövertagandet med väpnat våld, tvistefrågans lösning medelst krig Denna marxist-leninistiska revolutionsprincip gäller universellt, för Kina och för alla andra länder”. Således måste våldet förberedas för att lösas genom krig vilket innebär behovet av en oerhörd disciplinerad organisering och stålsatthet. Detta kräver, eftersom fienden är starka och vi är svaga, att vi måste förlita oss på massorna, som är flertalet och är de som tjänar på förändringen, och införliva de i det revolutionära kriget.
Det revolutionära våldet måste tjäna målet att bygga upp det nya samhället och därav måste det riktas mot den gamla staten i syfte att krossa den och att etablera ett nytt våldsmonopol. Den grundläggande skiljelinjen mellan revolutionärt våld och våld i allmänhet är ifall det tjänar proletariatets kamp för den politiska makten, för proletariatets diktatur baserad på en väpnad styrka ledd av det kommunistiska partiet.
Borgerskapets klassintresse är att bevara den nuvarande, imperialistiska världsordningen och befästa privategendomen och löneslaveriet för all framtid. Med andra ord: arbetarna vill frigöra mänskligheten från alla former av förtryck och utsugning medan borgarna önskar befästa ett system där ett fåtal lever som parasiter på den stora massan. Arbetarklassen utkämpar alltså ett krig för att dra mänskligheten framåt mot överflödets rike medan borgarna utkämpar sitt krig för att bevara den ruttna existerande ordningen.
Genom att genomföra våld som inte hotar, eller ens har intentionen av hota, det gamla samhällets grundvalar blir alltså ett våld som bevarar den nuvarande, imperialistiska världsordningen där privategendom, löneslaveri och imperialistiska krig fortgår.
Att genomföra våld endast mot den ena fraktionen inom storborgerskapet, den fascistiska delen, och att försona sig med den borgerligt demokratiska, gör våldet till borgerligt demokratiskt våld som försvarar intressena hos den ena fraktionen av storborgerskapet och tjänar dess syften. Att endast utöva våld mot fascistiska våldssekter och inte mot den borgerliga statsapparaten innebär inte att våldet är revolutionärt utan även det tjänar till att legitimera den nuvarande ordningen och gör kapitalismen mer ”dräglig”. Den idé som sprids till massorna är att fascisterna är dåliga men de andra borgerliga politikerna är drägliga och kan således försonas med.
Vad är det som krävs av den antifascistiska kampen?
Genom att analysera fascismen, förstå dess karaktär och essens, förstår vi att det enda sättet att undvika ett nytt Nazityskland är genom revolutionen. Med andra ord är det kamp mot det borgerliga statssystemet, det vill säga mot staten, som är den enda metoden för att operera bort denna cancer inom mänskligheten. Att vända pipan mot dess nyttiga idioter, dess patetiska hantlangare till stormtrupper, blir som att ösa vatten ur en båt med hål i skrovet, det dämpar endast symptomen men löser ej orsaken.
Det grundläggande i proletariatets ideologi är frågan om den politiska makten och således är det endast kampen för den politiska makten som kan lösa denna fråga. Detta görs endast genom revolutionärt våld. Vad som avgör om våldet är revolutionärt eller inte beror på vem du riktar det mot. Detsamma gäller matroserna på den sjunkande båten. Det enda som utgör problemlösande hantering är den som försöker lösa orsaken till att båten sjunker, genom att laga skrovet, och oavsett hur goda avsikterna är som matroserna som öser vatten ur båten utgör de inte en del av den problemlösande kraften och således är ett bra verktyg för den som vill se båten på havsbotten.
Den så kallade antifascistiska rörelsen uppstår spontant och det gäller att omvandla dess insikt, att fascism måste bekämpas med våld, till medvetande: att fascism endast är ett uttryck för den borgerliga diktaturen och det är denna som måste krossas för att garantera en värld utan förtryck, vilket den endast kan göras genom att upprättandet av en ny stat, som krossar den gamla, under ledning av ett kommunistiskt parti. Detta framhäver behovet av att bygga en kommunistisk tribun som kan sprida medvetande bland alla progressiva element och organisera de till att tjäna processen för rekonstitueringen av Sveriges kommunistiska parti. Detta är det arbete som Kommunistiska Föreningen har åtagit sig att fullgöra.
Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!
