Friday, November 20, 2026

Kommunisten@riseup.net!: Imperialism in decline: The energy crisis (part 1)

 

Photo: Ansar Allah blows up an oil tanker in the Red Sea, 2024

Imperialism is, as we demonstrate in this series of articles, an incredibly fragile system that is in the midst of a very deep crisis. We will now take a closer look at and attempt to analyze current events from several different conflict zones, and then show how the consequences of these conflicts extend all the way to Sweden, given that imperialism is a global system whose crises create ripples around the world.

Everything we do—from shopping at the store to reading a book or arming a country for war—depends on the production and transportation of immense amounts of energy. This energy has a source and is, like so much else in this world, a commodity. War and conflict shape the world’s energy supply in ways that threaten the very foundations of most societies. We will therefore examine specifically how the conflicts in the Middle East and Ukraine affect the energy situation here in Europe.

It should also be noted here that we are not approaching this from any kind of Eurocentric perspective, where global events are only of interest if they affect us directly—the ravages of imperialism are just as unforgivable regardless of how many people are affected, and we are well aware that the energy crisis has far worse consequences than just slightly higher prices at the gas pump in Sweden —but rather, we are doing this to connect the global to the local and demonstrate the connection between them. In doing so, we can also demonstrate that there can be no event on this scale that does not have global consequences.

Part 2 will be available to read here soon.

Developments in the Middle East

When it comes to analyzing the energy issue internationally, it’s clear to everyone that a contributing factor to the rise in energy costs worldwide stems from developments in the Middle East, and that the conflicts in the region have damaged the infrastructure related to energy production.

A chain of bottlenecks throughout the system—from oil fields to gas pumps—has led to a decline in energy exports from the region and higher prices:

  • Damaged refineries and diesel shortages: Conflicts have damaged major refineries in the Gulf region and Russia, among other places. Net exports of refined products (such as diesel and jet fuel) have plummeted, driving up the price differential between crude oil and finished products.
  • High freight and insurance costs: It is expensive and risky to send tankers through the Strait of Hormuz. War risk insurance premiums have skyrocketed (up to 6–10% of a vessel’s value), which particularly affects smaller vessels transporting fuel.
  • Longer transport routes: When tankers are forced to take detours (“ton-miles”), capacity is tied up in longer voyages, which increases transport costs and drives prices even higher.
  • Depleted stockpiles: Global oil and fuel reserves have been depleted during the crisis. Even if the war were to end immediately, it would take time to repair refineries, rebuild stockpiles, and bring down insurance premiums.

It takes more than just getting crude oil shipments moving again to lower prices at the pump—the entire chain of refining, insurance, and distribution must return to normal.

What has happened?

No one who reads the newspaper can fail to notice how the war against Iran has affected the global energy market, but certain points are still worth repeating:

  • The war has affected Iran’s ability to export its oil and gas. The Iranian economy accounts for 10% and 15%, respectively, of the world’s proven oil and gas reserves. Its largest export partners are China (36%), Turkey (20%), Pakistan (10%), and the United Arab Emirates (10%).
  • The Persian Gulf, the source of 21 million barrels of oil—and thus slightly more than 20% of the world’s oil—has become a clear target of attacks.
  • Ports, refineries, military installations, infrastructure, and more have been destroyed by the resistance against the U.S.-imperialist-led aggression in the United Arab Emirates, Bahrain, and Qatar.
  • Iran has succeeded in holding the Strait of Hormuz hostage. Now, only ships with costly security measures can pass through—with Iran’s consent.

This is nothing new; it has been the reality since the outbreak of the war. But on the other side of the Arabian Peninsula, significant developments have taken place that have had repercussions in every corner of the globe.

Ansar Allah’s Counteroffensive

Ansar Allah, often referred to as the Houthi movement in the media, is a resistance group (without proletarian leadership) waging a national liberation struggle and mobilizing the masses against Yemen’s comprador government forces. They are at war with Saudi Arabia, and this war has escalated recently: Over the summer, Saudi Arabia intensified the genocide it has been carrying out in Yemen under the pretext that flights between areas controlled by Ansar Allah and Iran would be interpreted as acts of war. This subsequently enabled Ansar Allah to launtch a counteroffensive that is currently shaking not only the Yemeni government but also the entire Kingdom of Saudi Arabia.

So, in a nutshell, what has happened?

Below, we’ve included a map of the Arabian Peninsula. This peninsula consists of Saudi Arabia, Yemen, Oman, and the Gulf States. Economic life on the peninsula is directly dictated by oil exports. On one side lies the Strait of Hormuz, on the other side lies the Bab al-Mandeb Strait, and to the north lies the Suez Canal. Oil and gas, among other things, can be transported through these sea routes.

It may also be helpful to get an overview of the population figures here:

Yemen 41.8 million
Saudi Arabia 37 million
United Arab Emirates 11.5 million
Oman 5.5 million
Kuwait 4.9 million
Qatar 3 million
Bahrain 1.6 million

However, there are some issues with these figures: first, in several of these countries, a large proportion of the workforce consists of migrant workers who work on seasonal contracts and then return to their home countries; and second, not all countries have conducted censuses in recent years—the war in Yemen has likely contributed to changes in its population.

Below is the same table excluding guest workers:

Yemen 41.5 million
Saudi Arabia 19.6 million
Oman 3 million
Kuwait 1.6 million
United Arab Emirates 1.3 million
Bahrain 0.74 million
Qatar 0.35 million

Yemen and Saudi Arabia are thus by far the most populous countries on the peninsula.

In Yemen, moreover, a civil war has been raging since 2014, which, in short, involves Yemen’s government forces (closely allied with U.S. imperialism, Saudi Arabia, and the Gulf states) waging war against their own people, led by Ansar Allah. In the context of this civil war, Ansar Allah has taken control of large parts of western Yemen, thereby gaining significant influence in the Red Sea, where, among other things, they have been able to carry out attacks on ships delivering goods to Israel.

In September and October, Ansar Allah launched a counteroffensive after Saudi Arabia and Yemeni government forces escalated their attacks on the population. In addition to Ansar Allah’s numerous attacks against Saudi Arabia—primarily acts of sabotage targeting its oil industry—the group has also launched an offensive within Yemen. Taiz, the country’s third-largest city, is currently under siege by Ansar Allah.

The Attacks Against Saudi Arabia

The Gulf Research Center recorded 82 attacks against Saudi Arabia between July 13 and October 25 of this year, including 12 targeting airports and 10 targeting energy facilities. The number of attacks rose from 4 in July to 17 in September, before surging to 54 between October 1 and 25—accounting for roughly two-thirds of the total. In other words, the war is escalating.

To illustrate the scale of these attacks, we have chosen to highlight a few examples:

  • April 9: Attacks on Saudi energy infrastructure reduced oil production by 600,000 barrels per day and capacity in the east-west pipeline by approximately 700,000 barrels per day
  • July 13–August 14: Ansar Allah attacks Aramco’s oil facilities on the Red Sea
  • July 27: Ansar Allah attacks the refinery in Jizan—according to Reuters, the facility was so severely damaged that the refinery was shut down. It had a capacity of 400,000 barrels per day
  • September: The East-West pipeline is temporarily shut down following drone attacks. The pipeline normally transported approximately 4–5 million barrels per day
  • October 13–14: Attacks on Aramco’s headquarters in Dharan and on the refinery in Riyadh
  • October 18–22: Attacks on the Shaybah oil field and Aramco facilities in Yanbu
  • October 24–26: Attacks on pumping stations and the Petro Rabigh refinery
  • October 27: Attacks on one of Saudi Arabia’s most important export hubs: Ras Tanura. The oil export terminal was set on fire by a ballistic missile
  • November 8: An Aramco administrative building was damaged in Riyadh
  • November 9: Additional drone attacks and fires on the East-West Pipeline
  • November 10: An oil tanker is damaged off the coast of the United Arab Emirates, with up to 1.87 million barrels of Saudi oil lost

An article published in the New York Post on September 15, titled “Houthis are the world’s biggest new threat to global oil supply — and US ally infighting is to blame,” describes the situation:

“The Iran-backed Houthi rebels are now the biggest threat to the world’s oil supply after their latest attacks in Yemen and Saudi Arabia — with the terror group taking advantage of infighting among US allies in the Gulf.

In the past week, the rebel group has effectively taken over the critical Bab al-Mandeb Strait and are accused of masterminding the strike on the Saudi’s massive East-West oil pipeline, which has likely shut it down for weeks.

The disruption threatens the flow of oil from Saudi Arabia, the world’s second-largest supplier of crude, with the price of a barrel of oil jumping to $108 on Tuesday.”

The Bab al-Mandeb Strait had become Saudi Arabia’s primary export route after Iran closed the Strait of Hormuz. Now that Ansar Allah has closed this strait as well, only the Suez Canal remains—a route that adds weeks to oil tankers’ journeys.

Through its military operations, Ansar Allah has thus been able to hold oil production hostage. By cutting off the East-West pipeline that runs through Saudi Arabia, exploiting the situation at the Strait of Hormuz, and exercising control over the Bab al-Mandeb Strait, they have been able to force exports to go through the Suez Canal. The problem with the Suez Canal is that its queues are very long, as it handles around 10% of all global maritime trade. In addition, a spokesperson for Ansar Allah has publicly threatened to blow up the telephone lines that run via undersea cables in the Red Sea. This would cut off internet and telephone connectivity between Europe, the Middle East, and South Asia. Traffic would then be forced to reroute via the Atlantic, through the U.S., across the Pacific, and through Asia—which would be nearly impossible.

Oil Production in Saudi Arabia

Saudi Arabia is one of the world’s largest oil-producing countries, second only to the U.S., and produced an average of 10.3 million b/d (barrels per day) in 2018 and 9.9 million in 2019. It has the world’s largest proven oil reserves spread across 85 fields, which contain more than 1,000 production wells and 60 major geographical gas wells for production facilities.

Most Saudi oil is “sour” and must pass through a stabilizer that removes hydrogen sulfide. The largest facility, in Abqaiq, stabilizes 6–7 million b/d of crude oil, with up to 7 million b/d of additional capacity. The other nine operational facilities process only 2.8 million b/d. The entire oil infrastructure is linked by nearly 20,000 km of pipelines. Running from oil fields in the east to refineries and ports in the west is the East-West Pipeline, which pumps approximately 1.9 million b/d. KSA exports about 7.4 million b/d of crude oil and 1.9 million b/d of refined products. Four-fifths of these are shipped through the Ras Tanura and Ras al-Juaymah export terminals on the east coast.

Revenues from the Saudi oil industry account for 87 percent of budget revenues, 42 percent of GDP, and 90 percent of export revenues—this puts into perspective just how vulnerable Saudi Arabia is to disruptions in oil flows. A fact that has not been lost on Ansar Allah.

Why can’t Saudi Arabia defend itself?

It goes without saying that an incompetent monarchy consisting of children of incest and nepotism—who would rather spend their time inviting OnlyFans models to their palaces, engaging in pedophilia, or building a soccer league with world-class stars playing in front of empty stands—will not make the best decisions in a crisis situation. The Saudi monarchy has handled the crisis so poorly that trust among the country’s tribal leaders has plummeted, and there has even been speculation about a regime change(!).

But perhaps what’s more interesting is how the modern American Patriot system—described as unbeatable—has failed the Saudi tyrants. Saudi Arabia relies on the Patriot system (PAC-2/3) for its ballistic missile defense; these systems are extremely expensive (in the range of $1 billion each) and defend only a relatively small area. They also struggle to intercept cruise missiles and drones capable of flying at very low altitudes.

The problem with this massive and expensive missile system is that Ansar Allah, with its simple, inexpensive drones, has managed to penetrate these systems and take out key parts of the Saudi infrastructure. Sometimes something can seem difficult until you try to strike against it, and the mighty, wealthy, and technologically superior Kingdom of Saudi Arabia has proven to be nothing more than a paper tiger.

Prices are rising and stocks are running low

“The world has eroded its supply buffers by drawing nearly 1 billion barrels of oil from global reserves since the U.S.-Israeli war against Iran disrupted shipping through the Strait of Hormuz,” said the CEO of Abu Dhabi’s state-owned oil company, ADNOC.

Diesel inventories in some regions are at their lowest levels in 35 years for this time of year, while others face an LNG shortfall of 600 billion cubic feet, according to Sultan Al Jaber at the United Arab Emirates’ ADIPEC conference.

According to Al Jaber, the cost of shipping and logistics has risen to 30% of the cost per barrel, up from 5% before the war in Iran. Based on the international benchmark Brent index, oil is trading at around $110 per barrel, an increase of approximately 50% from February, just before the war began. Last month, the International Energy Agency agreed to release more than 20 million barrels of diesel onto the market, as well as any remaining oil from a record-breaking emergency reserve release promised in March to increase supply and cool rising prices. Amin Nasser, CEO of Saudi Arabia’s state-owned oil company Saudi Aramco, said last month that fewer than 6 billion barrels of commercial stockpiles remain, with the vast majority not practically accessible.

Governments are depleting their emergency oil reserves faster than ever, and the room to continue doing so is shrinking

As early as October 7, member countries of the International Energy Agency (IEA) endorsed accelerating the oil withdrawals they had committed to under the agency’s “Collective Action” plan from March 2026, with the goal of completing them as soon as possible. They also agreed to prioritize diesel, given how strained that market has become. An analyst at JPMorgan interprets the measure as an acceleration of the oil releases already promised.

The March measure was historic in its own right. In response to the war in Iran and disruptions to tanker traffic through the Strait of Hormuz, IEA member countries agreed to make 400 million barrels of oil available to the market. This was the sixth collective action since the agency’s founding in 1974, and by far the largest.

Seven months later, the buffer stock is noticeably smaller. IEA member countries still hold approximately 1.1 billion barrels in public emergency reserves, including more than 200 million barrels of diesel, according to the agency. In March, that figure stood at more than 1.2 billion barrels. Aramco CEO Amin Nasser estimates that more than 1 billion barrels have been withdrawn from reserves worldwide. The IEA’s action followed a video conference on October 2 between G7 leaders, convened by French President Emmanuel Macron. In a joint statement, the leaders said they had agreed on coordinated measures to “stabilize the immediate energy supply and protect households and businesses from price shocks.”

At the heart of the plan is a coordinated release of 100 million barrels through the IEA over four months, with a large proportion of diesel to be released within the first 20 days. The G7 also pledged to stagger maintenance work at refineries so that facilities do not shut down simultaneously. The members pledged to urge refineries to operate at higher capacity where possible and to encourage countries with significant refining capacity to increase diesel production, as well as to ensure that energy exports among themselves would not be restricted.

Diesel is the critical issue. Damage to refineries and disruptions to shipping resulting from the wars in Iran and Ukraine have driven diesel prices to record highs in many markets, directly affecting the costs of trucking, agriculture, and freight transport. IEA Executive Director Fatih Birol urged everyone, including those who have already fulfilled their promised withdrawals, to consider whether additional diesel needs to be withdrawn from stockpiles.

US oil reserves are running low

In the U.S., the strain on the Strategic Petroleum Reserve (SPR) is becoming apparent. In March, the Trump administration initiated an emergency drawdown of 172 million barrels as its contribution to the IEA’s effort. Since then, the SPR has fallen to approximately 284 million barrels—the lowest level since 1982—and is on track to drop to about 243 million once the final barrels have been delivered. Energy Secretary Chris Wright has warned that draining the reserve too rapidly could damage the salt caverns where the oil is stored. This marks a sharp reversal from the administration’s earlier pledge to replenish the SPR “all the way to the top.”

A report from the Government Accountability Office (GAO), published in May and released in June, suggests that the problems run deeper than just inventory levels. The GAO found that the Department of Energy (DOE) has released more than 500 million barrels of crude oil from the SPR since 1985, more than half of which were released in connection with emergencies such as wars. Nearly 70% of all withdrawals occurred between 2014 and 2025. Prior to 2026, the largest withdrawal ever recorded was the emergency sale of 180 million barrels that took place in 2022 following Russia’s invasion of Ukraine.

This pace has clashed with an aging infrastructure: the GAO found that investments in the reserve are not keeping pace with needs, leading to a growing maintenance burden. The DOE itself has warned that aging equipment will increasingly limit the SPR’s ability to carry out replenishment or withdrawal orders.

The bigger shortcoming, according to the GAO, is strategic. The DOE has not conducted a long-term review of the SPR since 2016, and Congress has never established a target size.

“Without an updated long-term plan or target size for the SPR, the DOE and Congress are making operational and investment decisions amid uncertainty about what the SPR is currently capable of, what it should be capable of in the future to meet the United States’ evolving needs and commitments, and what investments and other measures may be required to bridge any gaps,” the report states.

In addition, the Pentagon has recently requested $67 billion in funding “to continue operations … while many Americans are still struggling to cope with escalating bills.”

On the other side of the Red Sea

We consider it equally important to also highlight what is happening on the other side of the Bab el-Mandeb Strait—in the Horn of Africa. Here lies an entirely different conflict zone that may also have an impact on the global energy market. This is a region that encompasses numerous states, peoples, armed groups, and interests, which we will now once again briefly address:

Ethiopia is the region’s most populous and economically powerful country. It is a federal republic consisting of two autonomous, privileged cities: Addis Ababa and Dire Dawa; as well as twelve ethnically based regions: Afar, Amhara, Benishangul-Gumuz, Central Ethiopia, Gambela Hizboch, Harari, Oromia, Sidama, Somali, the Southwestern Ethiopian Peoples’ Region, Southern Ethiopia, and Tigray. The country has a population of over 100 million. Ethiopia has an estimated GDP of approximately 210 billion USD.

What is unique about Ethiopia is that it is one of the world’s largest countries by area without a seaport. It is not surprising that this creates fertile grounds for conflict under imperialism, and we will now examine the largest of these conflicts: Ethiopia and Eritrea.

Eritrea is one of the world’s poorest countries, with a GDP of only 1.9 billion USD. Compared to Ethiopia, Eritrea is a dwarf in many ways—economically, geographically, and, not least, in terms of population. Eritrea was formerly part of Ethiopia but waged a war of liberation, resulting in its independence in 1993. Since then, there have been obvious tensions between Ethiopia and Eritrea. Between 1998 and 2000, a war broke out between the two countries, and it took seven years before new borders were drawn between them. Subsequently, a peace agreement was signed, and the UN lifted the arms embargo against Eritrea. Relations between the countries improved, a fact we would later see confirmed in the fall of 2020, when a common enemy emerged.

As mentioned, there are several ethnic groups in Ethiopia fighting for their right to self-determination. In the north, along the border with Eritrea, live the Tigray people. The Tigray people, much like the Eritrean people did in the past, are fighting for freedom from the rulers in Addis Ababa. The Tigray region is home to 7.4 million people, and the area is governed by the Tigray People’s Liberation Front (TPLF). Its armed forces consist of 250,000 people. During the war that raged from 2020 to 2022, Eritrea and Ethiopia chose to jointly crush the Tigray people’s uprising. This war, known as the Tigray War, is said to be one of the deadliest of modern times, with approximately 500,000 fatalities. The war ended with an agreement signed between Tigray and Ethiopia, from which Eritrea was excluded. Eritrea sought to reunite the Tigray People’s Liberation Front.

In 2024, the TPLF split into two factions led by Getachew Reda and the hard-line Debretsion Gebremichae. In March 2025, Debretsion staged a coup in Mekelle, the capital of Tigray. According to The Guardian, Debretsion’s faction received support from Eritrea’s intelligence services—the very same country that had previously sought to eliminate them.

On September 20, 2026, seven armed groups announced the formation of the Ethiopian People’s Forces Alliance for Survival—an alliance whose goal was to overthrow the rulers of Ethiopia. Among these are the TPLF and similar groups from Amhara and Oromo.

At the same time, Ethiopia is making a lot of money by selling weapons from the United Arab Emirates to Libya and Egypt, while also participating in the war in Sudan. There, they are supporting the Rapid Support Forces (RSF), which are backed by the United Arab Emirates. This is interesting because on the other side of the conflict stands the Sudanese Armed Forces (SAF), which is supported and trained by Eritrea. Many of the rebel groups in Ethiopia are also based in Sudan; for example, earlier this year they held preparatory meetings for the formation of a rebel alliance in Ethiopia.

Furthermore, amid the chaos, Ethiopia has accused Eritrea of supporting the rebels. The governor of the Afar Region has accused Eritrea of attempting to cut off the route to Djibouti, which handles 97 percent of Ethiopia’s international trade.

Ethiopia depends on being able to transport its goods to the port in Djibouti, a country that, aside from its port, is not much different from a military base. France has two military bases in the country, while China, Japan, Italy, and the U.S. each have one. The U.S. has the largest presence, with a military force of approximately 5,000 troops, while France and China each have around 1,500–2,000. A full 97% of Ethiopia’s trade passes through the port of Djibouti. Ethiopia has to pay exorbitant fees for this trade and surely misses the days when it could use the port cities in Eritrea. If the highway to Djibouti were cut off, Ethiopia would lose access to the sea almost entirely, which would, of course, create further economic uncertainty. In addition, Djibouti would lose up to $2 billion in fees it collects from Ethiopia—a massive blow to an economy worth $4.6 billion.

Over the past month, the conflict between Ethiopia and Eritrea has escalated. Eritrea has deployed armed forces into the Tigray region, while Ethiopia is redeploying most of its forces from Somalia, another key conflict zone in the region.

On October 1, Addis Ababa severed ties with Asmara, accusing it of “interference in activities that pose a direct threat to Ethiopia’s national security.” At present, evidence of Eritrean support is weak. Fragmentation in Ethiopia could shield Eritrea from pressure over Assab, but a conflict moving toward its border could leave Asmara vulnerable.

Why is this relevant to the energy trade? Since this is unfolding on the other side of the Red Sea, it involves a particularly important player. Eritrea has certain ties to the so-called “axis of resistance” and could become yet another force within it. Furthermore, as we have seen previously, Ethiopia has ties to several Gulf states.

Eritrea’s Foreign Minister Osman Saleh attended the inauguration of Iranian President Masoud Pezeshkian in 2024, and Asmara condemned the assassination of Hamas leader Ismail Haniyeh in Tehran. Ethiopian analysts have claimed that Iran supplied drones to Eritrea and that Eritrean territory has served as a route for weapons bound for Sudan. Furthermore, Eritrea did not join in the Western condemnations of Ansar Allah’s Red Sea campaign against Israel, although allegations that Eritrea has aided the Sanaa-based movement remain unproven. Commenting on Yemen, Saleh said that the Saudi-backed government had “no control” over Yemen and warned that foreign powers cannot subjugate Yemen. When asked whether Eritrea would impose tolls on the Red Sea, Saleh said, “This is a new idea, a new concept,” but added that he could not comment on the matter as long as there was a war in Yemen. Furthermore, the Eritrean regime shares enemies with the resistance axis, as several opposition groups opposing the regime receive support and training from Israel.

Ethiopia has also participated in campaigns alongside Israel to gain control of the Red Sea. In February of this year, a four-party agreement was finalized linking Israel, India, the United Arab Emirates, and Ethiopia. This emerging axis focuses on securing maritime hubs in the Gulf of Aden and Bab al-Mandeb, while laying the groundwork for an alternative to China’s Belt and Road Initiative (BRI) in East Africa.

At the same time, we wish to highlight how the U.S. is openly attempting to coax Eritrea onto its side to prevent the conflict from escalating. In September, Washington lifted sanctions against the country and has sought closer ties with Asmara as Sanaa continues to disrupt shipping in the Red Sea.

This volatile situation could thus also disrupt—and possibly contribute to the closure of—yet another critical hub in global energy shipping. This also contributes, among other things, to increased insurance and security costs to maintain trade under the guise of “business as usual.”

Conclusion

When it’s cheaper to take a weekend trip to space than to charter a ship around the Arabian Peninsula, it’s not hard to see that there are problems in the world.

Imperialism is a global system that depends on the exploitation of the natural resources and labor of Third World countries. One of the problems with such a system is that it is highly vulnerable to global crises, and a conflict in one region has repercussions throughout the world, as we have now demonstrated. Capital’s general process of monopolization also means that any competition that may exist in a global market results in bankruptcies, and that an ever-greater centralization of control over resources essential to the entire globe occurs among a handful of powers.

But it is also not easy to control and maintain a colony, as the global trend is for people to resist this parasitic system more and more. During the colonization of the Americas and Africa, Europeans were able to prevail thanks to their superior weapons; today, the Americans’ Patriot missile system is being taken out by cheap Yemeni drones. At the same time, the masses are growing in number, becoming hungrier and angrier.

Energy reserves are being depleted worldwide. Wars are driving up the price of all energy, and the result is that the cost of all operations in society is rising. After all, there is no industry that does not require the transportation of goods, and the war in the Middle East is affecting merchant fleets around the world. In China, for example—one of the countries most dependent on oil from the Middle East—prices are being driven up for the production of goods on which both Americans and Europeans depend.

The shockwaves from this crisis show no signs of abating, and this will be demonstrated in the following part 2 article by examining the situation in Europe.

Thursday, November 19, 2026

Imperialismo en decadencia: La crisis energética (Parte 1)

 

Imagen: Ansar Allah haciendo estallar petroleros en el Mar Rojo, 2024

El imperialismo es, como demostramos en esta serie de artículos, un sistema extremadamente frágil que se encuentra en una crisis muy profunda. Ahora examinaremos más de cerca e intentaremos analizar los acontecimientos de hoy en varias zonas de conflicto diferentes, y luego mostraremos cómo las consecuencias de estos conflictos llegan hasta Suecia, ya que el imperialismo es un sistema global cuyas crisis crean ondas en las aguas de todo el mundo.

Todo lo que hacemos, desde comprar en la tienda hasta leer un libro o rearmar un país para la guerra, depende de la producción y el transporte de enormes cantidades de energía. Esta energía tiene un origen y, como muchas otras cosas en este mundo, es una mercancía. La guerra y los conflictos caracterizan el suministro energético mundial de una manera que amenaza los cimientos de la mayoría de las sociedades. Por lo tanto, examinaremos específicamente cómo los conflictos en Oriente Medio y Ucrania afectan a la situación aquí en Europa, en particular en lo que respecta a la energía.

También hay que mencionar aquí que no estamos haciendo esto desde una especie de perspectiva eurocéntrica en la que los acontecimientos globales sólo son interesantes si nos afectan directamente - los estragos del imperialismo son igual de imperdonables independientemente de cuántas personas se vean afectadas, y somos muy conscientes de que la crisis energética tiene consecuencias mucho peores que volverse un poco más cara en el surtidor en Suecia - sino que estamos haciendo esto para conectar lo global con lo local y demostrar la conexión entre ellos. Al hacerlo, también podemos demostrar que no puede haber ningún evento de esta escala que no tenga consecuencias globales.

La Parte 2 estará disponible para leer aquí en un futuro próximo.

Desarrollo en Medio Oriente


Cuando se trata de analizar la cuestión energética a nivel internacional, a nadie se le escapa que una de las causas que contribuyen al aumento de los costos de la energía en todo el mundo se basa en los acontecimientos en el Medio Oriente, y que los conflictos en la región han dañado la infraestructura relacionada con la producción de energía.

Una cadena de cuellos de botella en todo el sistema, desde los yacimientos petrolíferos hasta los surtidores de gas, ha provocado una disminución de las exportaciones de energía de la región y un aumento de los precios:

Refinerías dañadas y escasez de diésel: Los conflictos han dañado grandes refinerías en la región del Golfo y en Rusia, entre otras. Las exportaciones netas de productos refinados (como el diésel y el combustible para aviones) han caído drásticamente, aumentando el diferencial de precios entre el petróleo crudo y los productos terminados. 

Altos costos de envío y seguros: Enviar buques cisterna a través del Estrecho de Ormuz es costoso y arriesgado. Los seguros contra riesgos de guerra se han disparado (hasta un 6-10% del valor del barco), afectando especialmente a los buques más pequeños que transportan combustible. 

Rutas de transporte más largas: cuando los camiones cisterna se ven obligados a tomar desvíos ("toneladas-milla"), la capacidad queda inmovilizada en viajes más largos, lo que aumenta los costos de transporte y hace subir aún más los precios. 

Existencias agotadas: Las reservas mundiales de petróleo y combustible se han agotado durante la crisis. Incluso si la guerra terminara inmediatamente, se necesita tiempo para reparar las refinerías, reconstruir las existencias y reducir las primas de seguros.

Se necesitará algo más que simplemente acelerar los envíos de petróleo crudo para bajar los precios en el surtidor: toda la cadena de refinación, seguro y distribución debe volver a la normalidad.

¿Qué ha pasado?

A cualquiera que lea el periódico no se le escapa cómo la guerra contra Irán ha afectado al mercado energético mundial, pero vale la pena repetir algunas cosas:

La guerra ha afectado la capacidad de Irán para exportar su petróleo y gas. La economía iraní proporciona el 10% y el 15% de las reservas mundiales de petróleo y gas descubiertas, respectivamente. Sus mayores socios exportadores son China (36%), Turquía (20%), Pakistán (10%) y los Emiratos Árabes Unidos (10%). 

El Golfo Pérsico, fuente de 21 millones de barriles de petróleo y, por tanto, de poco más del 20% del petróleo mundial, se ha convertido en un claro objeto de ataque. 

Puertos, refinerías, instalaciones militares, infraestructura y más han sido destruidos por la resistencia a la agresión encabezada por el imperialismo estadounidense en los Emiratos Árabes Unidos, Bahrein y Qatar. 

Irán ha logrado mantener como rehén al Estrecho de Ormuz. Ahora sólo pueden pasar barcos con autorizaciones de seguridad muy pagadas, con la buena voluntad de Irán.

Esto no es nada nuevo, pero es un hecho desde que estalló la guerra. Pero al otro lado de la Península Arábiga se han producido acontecimientos importantes que han tenido repercusiones en todos los rincones del planeta.

La contraofensiva de Ansar Allah

Ansar Allah, a menudo llamado el movimiento hutí en los medios de comunicación, es un grupo de resistencia (sin liderazgo proletario) que libra una lucha de liberación nacional y moviliza a las masas contra las fuerzas del gobierno comprador de Yemen. Están en guerra con Arabia Saudita, y esta guerra se ha intensificado últimamente: Arabia Saudita ha intensificado su genocidio en Yemen durante el verano con el pretexto de que los viajes aéreos entre áreas controladas por Ansar Allah e Irán se interpretarían como un acto de guerra. Esto llevó posteriormente a que Ansar Allah pudiera llevar a cabo una contraofensiva que actualmente está sacudiendo no sólo al gobierno yemení, sino también a todo el reino de Arabia Saudita.

Entonces, brevemente, ¿qué ha pasado?

A continuación adjuntamos una imagen de la Península Arábiga. Esta península está formada por Arabia Saudita, Yemen, Omán y los estados del Golfo. La vida económica en la península está directamente dictada por las exportaciones de petróleo. A un lado está el Estrecho de Ormuz, al otro lado está el Estrecho de Bab al-Mandeb y al norte está el Canal de Suez. A través de estas rutas marítimas se puede transportar, entre otras petróleo y gas cosas, petróleo y gas

 

.

Aquí también puede ser útil tener una visión general de las cifras de población:

Yemen                 41,8 millones

Arabia Saudita        37 millones

Emiratos Árabes Unidos 11,5 millones

Omán                    5,5 millones

kuwait                  4,9 millones

Catar                   3 millones

Bahréi                   1,6 millones

Sin embargo, estas cifras presentan algunos problemas: en primer lugar, en varios de estos países hay una gran proporción de trabajadores invitados que trabajan con contratos estacionales y luego regresan a sus países de origen, y en segundo lugar, no se han realizado censos en todos los países en los últimos años; la guerra en Yemen probablemente ha contribuido al cambio en su población.

A continuación se muestra la misma tabla sin trabajadores invitados:

Yemen              41,5 millones
           

Arabia Saudita      19,6 millones

Omán                   3 millones

kuwait                1,6 millones

Emiratos Árabes Unidos 1,3 millones

Bahréin                 0,74 millones

Catar                    0,35 millones

Yemen y Arabia Saudita son, por tanto, con diferencia los países más poblados de la península, y es importante tener esto en cuenta si se quiere entender lo que está sucediendo allí.

En Yemen, también ha habido una guerra civil desde 2014, que en resumen trata sobre cómo las fuerzas del gobierno yemení (estrechamente aliadas con el imperialismo estadounidense, Arabia Saudita y los estados del Golfo) están en guerra contra su propio pueblo liderado por Ansar Allah. En relación con esta guerra civil, Ansar Allah ha tomado el control de gran parte del oeste de Yemen y con ello ha creado una gran influencia en el Mar Rojo, donde, entre otras cosas, ha podido llevar a cabo ataques contra barcos que entregan mercancías a Israel.

Durante septiembre y octubre, Ansar Allah inició una contraofensiva después de que Arabia Saudita y las fuerzas del gobierno yemení aumentaran sus ataques contra el pueblo. Además de los numerosos ataques de Ansar Allah contra Arabia Saudita, principalmente ataques de sabotaje a su industria petrolera, también han podido llevar a cabo una ofensiva en Yemen. Taiz, la tercera ciudad más grande del país, se encuentra actualmente bajo asedio de Ansar Allah.

Los ataques a Arabia Saudita

El Centro de Investigación del Golfo registró 82 ataques contra Arabia Saudita entre el 13 de julio y el 25 de octubre de este año, incluidos 12 contra aeropuertos y 10 contra instalaciones energéticas. El número de ataques aumentó de 4 en julio a 17 en septiembre, antes de aumentar a 54 entre el 1 y el 25 de octubre, lo que representa aproximadamente dos tercios del total. En otras palabras, la guerra está aumentando.

Para mostrar el alcance de estos ataques, hemos decidido destacar una selección:

9 de abril: Los ataques a la infraestructura energética saudí redujeron la producción de petróleo en 600.000 barriles por día y la capacidad del oleoducto Este-Oeste en unos 700.000 barriles por día.

13 de julio – 14 de agosto: Ansar Allah ataca las instalaciones petroleras de Aramco en el Mar Rojo.

27 de julio: Ansar Allah ataca la refinería de Jizan; según Reuters, la instalación sufrió tantos daños que la refinería fue cerrada. Tenía una capacidad de 400.000 barriles diarios. 

Septiembre: el oleoducto Este-Oeste se cierra temporalmente después de los ataques con aviones no tripulados. El oleoducto normalmente transportaba entre 4 y 5 millones de barriles por día.

13 y 14 de octubre: Ataques a la sede de Aramco en Dharan y a la refinería de Riad

18-22 de octubre: Ataques al campo petrolífero de Shaybah y a las instalaciones de Aramco en Yanbu

24-26 de octubre: Ataques a las estaciones de bombeo y a la refinería de Petro Rabigh

27 de octubre: Ataques a uno de los centros de exportación más importantes de Arabia Saudita: Ras Tanura. La terminal de exportación de petróleo es incendiada por un robot balístico

8 de noviembre: Un edificio administrativo de Aramco resulta dañado en Riad

9 de noviembre: más ataques con drones e incendios en la línea Este-Oeste

10 de noviembre: Un petrolero resulta dañado frente a los Emiratos Árabes Unidos y se derraman hasta 1,87 millones de barriles de petróleo saudí.

En un artículo publicado en el New York Post el 15 de septiembre bajo el título "Los hutíes son la nueva amenaza más grande del mundo para el suministro mundial de petróleo, y la culpa es de las luchas internas de los aliados de Estados Unidos", se podía leer acerca de cómo:

“Los rebeldes hutíes respaldados por Irán son ahora la mayor amenaza para los suministros mundiales de petróleo después de sus últimos ataques en Yemen y Arabia Saudita, y el grupo terrorista se aprovecha de los combates entre los aliados de Estados Unidos en el Golfo.

Durante la semana pasada, el grupo rebelde se ha apoderado efectivamente del crítico estrecho de Bab al-Mandeb y está acusado de estar detrás de los bombardeos al enorme oleoducto saudí de este a oeste, que se cree que lo cerró durante semanas.

La interrupción amenaza el flujo de petróleo de Arabia Saudita, el segundo mayor proveedor de petróleo crudo del mundo, y el precio del barril de petróleo saltó a 108 dólares el martes”.

El estrecho de Bab al-Mandeb se había convertido en la principal ruta de exportación de Arabia Saudita después de que Irán cerrara el estrecho de Ormuz. Ahora, con Ansar Allah cerrando incluso este estrecho, sólo queda el Canal de Suez, una ruta que añade semanas al viaje de los petroleros.

Ansar Allah, a través de su guerra, ha podido mantener como rehén la producción de petróleo. Al cerrar el oleoducto Este-Oeste que atraviesa Arabia Saudita, explotar la situación en Ormuz y mediante su control del estrecho de Bab al-Mandeb, han podido forzar que las exportaciones pasen por el Canal de Suez. El problema con Suez es que sus colas son muy largas, ya que maneja alrededor del 10% de todo el comercio marítimo mundial. Además, un portavoz de Ansar Allah salió a amenazar con volar las líneas telefónicas que pasan por cables submarinos en el Mar Rojo. Esto cerraría la capacidad telefónica y de Internet entre Europa, Oriente Medio y el sur de Asia. Entonces se habrían visto obligados a cambiar para pasar por el Atlántico, los Estados Unidos, el Pacífico y Asia; esto sería casi imposible.

Producción de petróleo en Arabia Saudita


Arabia Saudita es uno de los países productores de petróleo más grandes del mundo, solo superado por Estados Unidos, y produjo un promedio de 10,3 millones de b/d (barriles por día) en 2018 y 9,9 millones en 2019. Tiene las reservas probadas de petróleo más grandes del mundo repartidas en 85 campos, que contienen más de 1.000 pozos de producción y 60 grandes pozos de gas geográficos para instalaciones de producción.

La mayor parte del petróleo saudita es "agrio" y debe pasar por una planta de estabilización que elimina el sulfuro de hidrógeno. El más grande en Abqaiq estabiliza entre 6 y 7 millones de b/d de crudo con hasta 7 millones de b/d de capacidad adicional. Las otras nueve instalaciones operativas procesan sólo 2,8 millones de b/d. Toda la infraestructura petrolera está conectada por casi 20.000 kilómetros de oleoductos. Desde los campos petroleros del este hasta las refinerías y los puertos del oeste se encuentra el oleoducto Este-Oeste, que bombea alrededor de 1,9 millones de b/d. KSA exporta aproximadamente 7,4 millones de b/d de petróleo crudo y 1,9 millones de b/d de productos refinados. Cuatro quintas partes de ellos se envían a través de las terminales de exportación de Ras Tanura y Ras al-Juaymah en la costa este.

Los ingresos de la industria petrolera saudita representan el 87 por ciento de los ingresos presupuestarios, el 42 por ciento del PIB y el 90 por ciento de los ingresos por exportaciones; esto pone en perspectiva cuán sensible es Arabia Saudita a las interrupciones en los flujos de petróleo. Un hecho que no pasó desapercibido para Ansar Allah.

¿Por qué Arabia Saudita no puede defenderse?

No hace falta decir que una monarquía incompetente formada por bebés incestuosos y nepobabies -que dedican más tiempo a invitar a modelos de Onlyfans a sus palacios, a la pedofilia o a construir una liga de fútbol con estrellas mundiales jugando frente a gradas vacías- no tomará las mejores decisiones en una situación de crisis. La monarquía saudita ha manejado tan mal la crisis que la confianza entre los líderes de los clanes en el país ha disminuido enormemente e incluso ha habido especulaciones sobre un cambio de régimen (!).

Pero quizás lo más interesante es cómo el moderno sistema Patriot estadounidense, descrito como imbatible, les ha fallado a los tiranos sauditas. Arabia Saudita depende del sistema Patriot (PAC-2/3) para su defensa con misiles balísticos, y estos son muy costosos (del orden de mil millones de dólares cada uno) y defienden sólo un área relativamente pequeña. También luchan por interceptar misiles de crucero y drones que pueden volar a altitudes muy bajas.

El problema con este gigantesco y costoso sistema de misiles es que Ansar Allah, con sus simples y baratos drones, ha logrado atravesar estos sistemas y destruir partes importantes de la infraestructura saudita. A veces algo puede parecer difícil hasta que intentas luchar contra ello y el enorme, rico y tecnológicamente superior reino saudita ha demostrado ser nada más que un tigre de papel.

Los precios suben y las existencias se agotan


"El mundo ha erosionado sus reservas de suministro al drenar casi mil millones de barriles de petróleo del almacenamiento global desde que la guerra entre Estados Unidos e Israel contra Irán interrumpió el transporte marítimo a través del Estrecho de Ormuz", dijo el director ejecutivo de la compañía petrolera estatal de Abu Dhabi, ADNOC.

Las reservas de diésel en algunas zonas están en sus niveles más bajos en 35 años para esta época de la temporada, mientras que en otras hay un déficit de GNL de 600 mil millones de pies cúbicos, según Sultan Al Jaber en la conferencia ADIPEC de los Emiratos Árabes Unidos.

El costo del envío y la logística ha aumentado al 30% del costo del barril, desde el 5% antes de la guerra de Irán, según Al Jaber. Según el índice de referencia internacional Brent, se cotiza a unos 110 dólares el barril, un aumento de alrededor del 50% desde febrero, justo antes del inicio de la guerra. El mes pasado, la Agencia Internacional de Energía acordó poner en el mercado más de 20 millones de barriles de diésel, así como cualquier petróleo sobrante de una liberación récord de reservas de emergencia prometida en marzo para aumentar la oferta y frenar el aumento de los precios. Amin Nasser, director ejecutivo de la petrolera estatal de Arabia Saudita, Saudi Aramco, dijo el mes pasado que quedaban menos de 6 mil millones de barriles de existencias comerciales, y que la gran mayoría no estaba prácticamente disponible.

Los gobiernos están agotando sus reservas de petróleo de emergencia más rápido que nunca y el espacio para continuar haciéndolo se está reduciendo

Ya el 7 de octubre, los países miembros de la Agencia Internacional de la Energía (AIE) respaldaron una aceleración de las retiradas de petróleo que emprendieron en el marco de la "Acción Colectiva" de la agencia a partir de marzo de 2026, con el objetivo de completarlas lo antes posible. También acordaron dar prioridad al diésel, dada la tensión que se ha vuelto ese mercado. Un analista de JPMorgan interpreta la medida como una aceleración de las cantidades de petróleo ya prometidas.

La acción de marzo fue en sí misma histórica. En respuesta a la guerra en Irán y las interrupciones en el tráfico de petroleros a través del Estrecho de Ormuz, los países miembros de la AIE acordaron poner a disposición del mercado 400 millones de barriles de petróleo. Esta fue la sexta demanda colectiva desde la fundación de la agencia en 1974, y con diferencia la más grande.

Siete meses después, la reserva de reserva es notablemente menor. Los países de la AIE todavía tienen alrededor de 1.100 millones de barriles en reservas públicas de emergencia, incluidos más de 200 millones de barriles de diésel, según la agencia. En marzo, esa cifra era de más de 1.200 millones de barriles. El director ejecutivo de Aramco, Amin Nasser, estima que más de mil millones de barriles han sido retirados del almacenamiento en todo el mundo. La acción de la AIE se produjo tras una videoconferencia de los líderes del G7 el 2 de octubre convocada por el presidente francés Emmanuel Macron. En una declaración conjunta, los líderes dijeron que habían acordado medidas coordinadas para "estabilizar el suministro inmediato de energía y proteger a los hogares y las empresas de las crisis de precios".

El núcleo del plan es una liberación coordinada de 100 millones de barriles a través de la AIE durante cuatro meses, con una gran proporción de diésel ya liberada durante los primeros 20 días. El G7 también prometió repartir los trabajos de mantenimiento en las refinerías para que no se cierren las instalaciones al mismo tiempo. Los miembros se comprometieron a alentar a las refinerías a operar a mayor capacidad cuando sea posible y alentar a los países con una capacidad de refinería significativa a aumentar la producción de diésel, y que las exportaciones de energía entre ellos no serían restringidas.

El diésel es el punto crítico. Los daños a las refinerías y las interrupciones en el transporte marítimo debido a las guerras en Irán y Ucrania han llevado los precios del diésel a niveles récord en muchos mercados, afectando directamente los costos de transporte, agrícolas y de transporte. El director ejecutivo de la AIE, Fatih Birol, instó a todos, incluidos aquellos que ya han completado los retiros prometidos, a considerar si es necesario sacar más diésel del almacenamiento.

Las reservas de petróleo de Estados Unidos se están agotando


En Estados Unidos, la presión se siente en la reserva estratégica de petróleo (SPR). En marzo, la administración Trump inició un retiro de emergencia de 172 millones de barriles como parte del esfuerzo de la AIE. Desde entonces, la SPR ha caído a unos 284 millones de barriles, el nivel más bajo desde 1982, y está en camino de caer a unos 243 millones cuando se entreguen los últimos barriles. El ministro de Energía, Chris Wright, advirtió que un agotamiento excesivo de la reserva podría dañar las cuevas de sal donde se almacena el petróleo. Se trata de un cambio brusco en comparación con la promesa anterior de la administración de llenar el SPR "hasta arriba".

Un informe de la Oficina de Responsabilidad Gubernamental (GAO), publicado en mayo y hecho público en junio, sugiere que los problemas van más allá de los simples niveles de inventario. La GAO descubrió que el Departamento de Energía (DOE) ha liberado más de 500 millones de barriles de petróleo crudo de la SPR desde 1985, más de la mitad de los cuales en relación con emergencias como la guerra. Casi el 70% de todos los retiros tuvieron lugar entre 2014 y 2025. Antes de 2026, el mayor retiro jamás registrado fue la venta de emergencia de 180 millones de barriles que tuvo lugar en 2022 tras la invasión rusa de Ucrania.

Este ritmo ha chocado con una infraestructura obsoleta. La GAO descubrió que las inversiones en la reserva no van a la par de las necesidades, lo que genera crecientes necesidades de mantenimiento. El propio DOE ha advertido que los equipos obsoletos limitarán cada vez más la capacidad de la SPR para ejecutar órdenes de reabastecimiento o retiro.

La mayor deficiencia, dice la GAO, es estratégica. El DOE no ha realizado una revisión a largo plazo de la SPR desde 2016 y el Congreso nunca ha establecido un tamaño objetivo.

"Sin un plan actualizado a largo plazo o un tamaño objetivo para la SPR, el DOE y el Congreso están tomando decisiones operativas y de inversión en medio de la incertidumbre sobre lo que la SPR puede hacer actualmente, lo que debería poder hacer en el futuro para satisfacer las necesidades y compromisos cambiantes de Estados Unidos, y qué inversiones y otras acciones pueden ser necesarias para cerrar cualquier brecha", afirma el informe.

Además, el Pentágono ha solicitado recientemente un desembolso financiero de 67 mil millones de dólares "para continuar las operaciones... ya que muchos estadounidenses todavía están tratando de gestionar las crecientes facturas".

Al otro lado del Mar Rojo


Consideramos igualmente importante destacar lo que está sucediendo al otro lado del estrecho de Bab al-Mandeb, en el Cuerno de África. Aquí hay una zona de conflicto completamente diferente que también puede tener un impacto en el panorama energético global.
En Etiopía, como dije, hay varios pueblos que luchan por su derecho a la autodeterminación. En el norte, en la frontera con Eritrea, se encuentra el pueblo Tigray. El pueblo de Tigray, al igual que el pueblo de Eritrea en el pasado, está luchando por liberarse de los gobernantes de Addis Adeba. La región de Tigray alberga a 7,4 millones de personas y está gobernada por el Frente de Liberación Popular de Tigray (TPLF). Su fuerza de defensa está formada por 250.000 personas. Durante la guerra que duró entre 2020 y 2022, Eritrea y Etiopía optaron por sofocar conjuntamente la rebelión del pueblo de Tigray. Se dice que esta guerra, conocida como Guerra de Tigray, es una de las más mortíferas de los tiempos modernos, con alrededor de 500.000 víctimas. La guerra acabó con un acuerdo firmado entre Tigray y Etiopía, del que Eritrea quedó fuera. Eritrea buscó unir el Frente de Liberación Popular de Tigray.

En 2024, el TPLF se dividió en dos facciones lideradas por Getachew Reda y el partido de línea dura Debretsion Gebremichae. En marzo de 2025, Debretsion instigó un golpe de estado en la capital de Tigray, Mekelle. Según The Guardian, la facción de Debretsion recibió apoyo de la inteligencia de Eritrea, el mismo país que anteriormente intentó eliminarlos.

El 20 de septiembre de 2026, siete grupos armados anunciaron la formación de la Alianza para la Supervivencia de las Fuerzas Populares de Etiopía, una alianza cuyo objetivo era derrocar a los gobernantes de Etiopía. Entre ellos se encuentra el TPLF y grupos similares de Amhara y Oromo.

Al mismo tiempo, Etiopía gana mucho dinero vendiendo armas desde los Emiratos Árabes Unidos a Libia y Egipto, mientras participa en la guerra de Sudán. Allí apoyan a las Fuerzas de Apoyo Rápido (RSF) apoyadas por los Emiratos Árabes Unidos. Esto es interesante porque en el otro lado del conflicto están las Fuerzas Armadas Sudanesas (FAS), que cuentan con el apoyo y entrenamiento de Eritrea. En Sudán, muchos de los grupos rebeldes en Etiopía también pueden tener casas y celebraron, por ejemplo, a principios de este año reuniones preparatorias para la formación de la alianza rebelde en Etiopía.

Además, en medio del caos, Etiopía ha acusado a Eritrea de apoyar a los rebeldes. El gobernador de la región de Afar acusó a Eritrea de intentar cortar la ruta hacia Yibuti, que gestiona el 97 por ciento del comercio internacional de Etiopía.

Etiopía depende de poder transportar sus mercancías comerciales al puerto de Djibouti, un país que, aparte de su puerto, no se diferencia mucho de una instalación militar. Francia tiene dos bases militares en el país, mientras que China, Japón, Italia y Estados Unidos tienen una cada uno. Estados Unidos tiene la mayor presencia con una fuerza militar de alrededor de 5.000 hombres, mientras que Francia y China tienen entre 1.500 y 2.000 cada uno. Hasta el 97% del comercio de Etiopía pasa por el puerto de Djibouti. Etiopía tiene que pagar sumas caras por este comercio y ciertamente extraña los días en que se podían utilizar las ciudades portuarias de Eritrea. Si se corta la carretera a Yibuti, Etiopía perdería casi por completo el acceso al mar, lo que por supuesto habría creado mayor incertidumbre económica. Además, Djibouti perdería hasta 2.000 millones de dólares en concepto de tasas que cobra de Etiopía, un duro golpe para una economía cuyo tamaño es de 4.600 millones de dólares.

En el último mes, el conflicto se intensificó entre Etiopía y Eritrea. Eritrea ha trasladado fuerzas armadas a la región de Tigray al mismo tiempo que Etiopía está trasladando la mayoría de las fuerzas de Somalia, otra importante zona de conflicto en la zona.

El 1 de octubre, Addis Abeba rompió vínculos con Asmara, acusándolos de "interferencia en actividades que representan una amenaza directa a la seguridad nacional de Etiopía". Por el momento, las pruebas del apoyo de Eritrea son débiles. La fragmentación en Etiopía podría proteger a Eritrea de la presión sobre Assab, pero un conflicto que se acerque a su frontera podría dejar a Asmara vulnerable.

¿Por qué es esto interesante para el comercio de energía? Dado que esto ocurre al otro lado del Mar Rojo, es un actor extremadamente importante. Eritrea tiene ciertas conexiones con el llamado eje de resistencia y podría convertirse en una fuerza más en este sentido. Además, como hemos visto antes, Etiopía tiene conexiones con varios de los estados del Golfo.

El ministro de Asuntos Exteriores de Eritrea, Osman Saleh, asistió a la toma de posesión del presidente iraní Masoud Pezeshkian en 2024 y Asmara condenó el asesinato del líder de Hamás, Ismail Haniyeh, en Teherán. Los analistas etíopes han alegado que Irán suministró drones a Eritrea y que el territorio eritreo ha servido como ruta para armas con destino a Sudán. Además, Eritrea no participó en las condenas occidentales de la campaña de Ansar Allah en el Mar Rojo contra Israel, aunque las acusaciones de que Eritrea ha ayudado al movimiento Sanaa siguen sin probarse. Al comentar sobre Yemen, Saleh dijo que el gobierno respaldado por Arabia Saudita "no tenía control" sobre Yemen y advirtió que las potencias extranjeras no pueden subyugar a Yemen. Cuando se le preguntó si Eritrea introduciría peajes en el Mar Rojo, Saleh dijo que "es una nueva idea, un nuevo concepto", pero añadió que no podía hablar sobre el tema mientras hubiera guerra en Yemen. Además, el régimen de Eritrea comparte enemigos con el eje de resistencia, ya que varios grupos de oposición contra el régimen cuentan con el apoyo y entrenamiento tanto de Israel como de Israel.


Etiopía también ha participado en campañas junto a Israel para tomar el control del Mar Rojo. En febrero de este año se consolidó un acuerdo cuatripartito que une a Israel, India, Emiratos Árabes Unidos y Etiopía. Este eje emergente se centra en asegurar centros marítimos en el Golfo de Adén y Bab al-Mandeb, al tiempo que sienta las bases para una alternativa a la Iniciativa de la Franja y la Ruta (BRI) de China en África Oriental.

Al mismo tiempo, queremos resaltar cómo Estados Unidos está tratando abiertamente de sobornar a Eritrea para que se ponga de su lado para no agravar el conflicto. Washington levantó las sanciones contra el país en septiembre y ha buscado vínculos más estrechos con Asmara mientras Saná continúa perturbando el transporte marítimo en el Mar Rojo.

Por lo tanto, esta situación explosiva también puede perturbar y posiblemente contribuir a cerrar otro cruce importante en el transporte de energía en el mundo. Esto también contribuye, entre otras cosas, al aumento de los costos de seguros y seguridad para mantener el comercio bajo la fachada de "negocios como siempre".

Conclusión


Cuando es más barato hacer un viaje de fin de semana al espacio que suscribirse a un barco alrededor de la Península Arábiga, no es difícil ver que hay problemas en el mundo.

El imperialismo es un sistema global que depende de la explotación de los recursos naturales y la mano de obra de los países del tercer mundo. El problema con un sistema así es que es muy vulnerable a las crisis globales, y un conflicto en una región tiene repercusiones en todo el mundo, como hemos demostrado ahora. El proceso general de monopolización del capital también significa que la competencia que puede existir en un mercado global resulta en quiebras, y que se produce una centralización cada vez mayor entre unas pocas potencias sobre los recursos esenciales para todo el planeta.

Pero tampoco es fácil controlar y mantener una colonia ya que la tendencia en el mundo es que la gente se resista cada vez más a este sistema parasitario. Durante la colonialización de América y África, los europeos pudieron ganar gracias a sus armas superiores, hoy el sistema patriota estadounidense está siendo derribado por drones yemeníes baratos. Al mismo tiempo, las masas están cada vez más hambrientas y enojadas.

En todo el mundo las reservas de energía se están agotando. La guerra hace subir el precio de toda la energía y el resultado es que aumenta el coste de todas las operaciones en la sociedad. Al fin y al cabo, no existe industria que no requiera el transporte de mercancías, y la guerra en Oriente Medio está afectando a las flotas mercantes de todo el mundo. En China, por ejemplo, uno de los países más dependientes del petróleo de Oriente Medio, aumentan los precios de la producción de bienes de los que dependen tanto los yanquis como los europeos.

Las ondas expansivas de esta crisis no terminan, y esto se demostrará en la siguiente parte examinando la situación en Europa.


Kommunisten@riseup.net!: Imperialismen i förfall: Energikrisen (del 1)

 

Bild: Ansar Allah spränger oljetanker i Röda havet, 2024

Imperialismen är, som vi bevisar i denna artikelserie, ett oerhört fragilt system som befinner sig i en väldigt djup kris. Vi ska nu titta närmare på och försöka analysera dagens händelser från flera olika konfliktzoner, för att sedan visa hur konsekvenserna av dessa konflikter når ända fram till Sverige, i och med att imperialismen är ett globalt system vars kriser skapar ringar på vattnet jorden runt.

Allt vi gör, från att handla i affären, till att läsa en bok eller upprusta ett land inför krig, är beroende av produktionen och transporten av ofantliga mängder energi. Denna energi har ett ursprung och är, som mycket annat i den här världen, en vara. Krig och konflikt präglar världens energiförsörjning på ett sätt som hotar flertalet samhällens grundvalar. Vi ska därmed titta specifikt på hur konflikterna i Mellanöstern och Ukraina påverkar situationen här i Europa gällande just energi.

Det ska också nämnas här att vi inte gör detta ur något sorts eurocentriskt perspektiv där globala händelser enbart är intressanta om de påverkar oss direkt – imperialismens härjningar är lika oförlåtliga oavsett hur många människor som påverkas, och vi är väl medvetna om att energikrisen har mycket värre konsekvenser än att det blir lite dyrare vid pumpen i Sverige – utan att vi gör detta för att koppla det globala till det lokala och bevisa sammanhanget däremellan. Därigenom kan vi också bevisa att det inte kan finnas någon händelse på denna skala som inte får globala konsekvenser.

Del 2 kommer att finnas att läsa här inom snar framtid.

Utvecklingen i Mellanöstern

När det kommer till att analysera energifrågan internationellt så kan det inte undgå någon att en bidragande orsak till de höjda energikostnaderna världen om grundar sig i utvecklingen i Mellanöstern, och att konflikterna i regionen har skadat infrastrukturen relaterad till energiproduktionen.

En kedja av flaskhalsar i hela systemet, från oljefält till bensinpump, har orsakat en försämrad energiexport från regionen och ökade priser:

  • Skadade raffinaderier och brist på diesel: Konflikter har skadat stora raffinaderier i bland annat Gulfregionen och Ryssland. Nettoexporten av raffinerade produkter (som diesel och flygbränsle) har rasat kraftigt, vilket har drivit upp skillnaden i pris mellan råolja och färdiga produkter.

  • Höga frakt- och försäkringskostnader: Det är dyrt och riskabelt att skicka tankfartyg genom Hormuzsundet. Krigsriskförsäkringarna har skjutit i höjden (upp till 6–10 % av fartygets värde), vilket särskilt drabbar mindre fartyg som transporterar bränsle.

  • Längre transportvägar: När tankfartyg tvingas ta omvägar (”tonne-miles”) binds kapaciteten upp i längre resor, vilket ökar transportkostnaderna och pressar upp priserna ytterligare.

  • Uttömda lager: Globala olje- och bränslereserver har tömts under krisen. Även om kriget skulle upphöra omedelbart tar det tid att reparera raffinaderier, återuppbygga lager och få ner försäkringspremierna.

Det krävs mer än att bara få fart på råoljetransporterna för att sänka priserna vid pumpen – hela kedjan av raffinering, försäkringar och distribution måste fungera normalt igen.

Vad har hänt?

Det kan inte undgå någon människa som läser tidningen hur kriget mot Iran har påverkat den globala energimarknaden, men vissa saker tåls trots detta att upprepas:

  • Kriget har påverkat Irans kapacitet att exportera sin olja och gas. Den iranska ekonomin tillhandahåller 10% respektive 15% av världens upptäckta olje- och gasreserver. Dess största exportpartners är Kina (36%), Turkiet (20%), Pakistan (10%) och Förenade arabemiraten (10%).

  • Den persiska viken, källan till 21 miljoner oljefat och därav lite mer än 20% av världens olja, har blivit ett tydligt föremål för attacker.

  • Hamnar, raffinaderier, militära anläggningar, infrastruktur med mera har förstörts av motståndet mot den USA-imperialistledda aggressionen i Förenade Arabemiraten, Bahrain och Qatar.

  • Iran har lyckats hålla Hormuz-sundet gisslan. Nu kan endast skepp med stora bekostade säkerhetspådrag ta sig genom – med Irans välvilja.

Detta är inget nytt utan har varit faktum sedan krigets utbrytnad. Men på andra sidan den arabiska halvön har betydande utvecklingar skett som fått återverkningar på jordens alla hörn.

Ansar Allahs kontraoffensiv

Ansar Allah, ofta kallad Huthirörelsen i media, är en motståndsgrupp (utan proletärt ledarskap) som för en nationell befrielsekamp och mobiliserar massorna mot Jemens kompradora regeringsstyrkor. De är i krig med Saudiarabien, och detta krig har eskalerat på sistone: Saudiarabien har under sommaren intensifierat det folkmord det bedrivit i Jemen under förevändningen att flygresor mellan områden kontrollerade av Ansar Allah och Iran skulle tolkas som krigshandling. Detta ledde i efterhand till att Ansar Allah kunde genomföra en kontraoffensiv som just nu får inte bara den jemenitiska regeringen att skaka, utan även hela kungadömet i Saudiarabien.

Lite kortfattat då, vad är det som har hänt?

Nedan har vi bifogat en bild på den arabiska halvön. Denna halvö består av Saudiarabien, Jemen, Oman och gulfstaterna. Det ekonomiska livet på halvön dikteras direkt av oljeexporten. På ena sidan ligger Hormuzsundet, på den andra sidan ligger Bab al-Mandebsundet och i norr ligger Suezkanalen. Genom dessa sjövägar kan bland annat olja och gas fraktas.

Här kan det också hjälpa att få en överblick kring befolkningssiffrorna:

Jemen

41,8 miljoner

Saudiarabien

37 miljoner

Förenade Arabemiraten

11,5 miljoner

Oman

5,5 miljoner

Kuwait

4,9 miljoner

Qatar

3 miljoner

Bahrain

1,6 miljoner

Det finns dock finns en del problem med dessa siffror: för det första finns det i flera av dessa länder en stor andel gästarbetare som arbetar på säsongskontrakt för att sedan återvända till sina hemländer, och för det andra har inte folkräkningar skett i alla länder de senaste åren – kriget i Jemen har troligtvis bidragit till att dess befolkning förändrats.

Nedan är samma tabell utan gästarbetare:

Jemen

41,5 miljoner

Saudiarabien

19,6 miljoner

Oman

3 miljoner

Kuwait

1,6 miljoner

Förenade Arabemiraten

1,3 miljoner

Bahrain

0,74 miljoner

Qatar

0,35 miljoner

Jemen och Saudiarabien är alltså de absolut folkrikaste länderna på halvön, och det är viktigt att ha detta i åtanke om man vill förstå vad som händer där överhuvudtaget.

I Jemen har det dessutom pågått ett inbördeskrig sedan 2014, vilket i korthet handlar om hur Jemens regeringsstyrkor (tätt allierade med USA-imperialismen, Saudiarabien och Gulfstaterna) krigar mot sitt eget folk lett av Ansar Allah. I samband med detta inbördeskrig har Ansar Allah tagit kontroll över stora delar av västra Jemen, och genom detta skapat ett stort inflytande i Röda havet där de bland annat har kunnat genomföra attacker mot fartyg som levererar varor till Israel.

Ansar Allah har under september och oktober påbörjat en kontraoffensiv efter att Saudiarabien och Jemens regeringsstyrkor utökat attackerna mot folket. Utöver Ansar Allahs många attacker mot Saudiarabien, däri huvudsakligen sabotage attacker mot deras oljeindustri, har de också kunnat genomföra en offensiv i Jemen. Taiz, landets tredje största stad, genomgår i skrivande stund en belägring från Ansar Allah.

Attackerna mot Saudiarabien

Gulf Research Center registrerade 82 attacker mot Saudiarabien mellan 13 juli och 25 oktober i år, inklusive 12 riktade mot flygplatser och 10 inriktade på energianläggningar. Antalet attacker ökade från 4 i juli till 17 i september, innan de steg till 54 mellan 1 och 25 oktober, vilket motsvarar ungefär två tredjedelar av det totala antalet. Med andra ord eskalerar kriget.

För att visa omfattningen av dessa attacker har vi valt att lyfta ett axplock:

  • 9 april: Attacker mot saudisk energiinfrastruktur minskar oljeproduktionen med 600 000 fat per dag och kapaciteten i öst-väst-ledningen med cirka 700 000 fat per dag

  • 13 juli – 14 augusti: Ansar Allah attackerar Aramcos oljeanläggningar vid Röda havet

  • 27 juli: Ansar Allah attackerar raffinaderiet i Jizan – enligt Reuters skadades anläggningen så allvarligt att raffinaderiet stängdes. Den hade en kapacitet på 400 000 fat per dag

  • September: Öst-väst-ledningen stängs tillfälligt efter drönarattacker. Ledningen transporterade normalt cirka 4-5 miljoner fat per dag

  • 13-14 oktober: Attacker mot Aramcos huvudkontor i Dharan och mot raffinaderiet i Riyadh

  • 18-22 oktober: Attacker mot oljefältet i Shaybah och Aramcoanläggningar i Yanbu

  • 24-26 oktober: Attacker mot pumpstationer och raffinaderiet Petro Rabigh

  • 27 oktober: Attacker mot en av Saudiarabiens viktigaste exportknutpunkter: Ras Tanura. Oljeexporterminalen sätts i brand av en ballistisk robot

  • 8 november: En administrativ byggnad för Aramco skadas i Riyadh

  • 9 november: Ytterligare drönarattacker och bränder på öst-väst-ledningen

  • 10 november: En oljetanker skadas utanför Förenade Arabemiraten med upp till 1,87 miljoner fat saudisk olja raderade

I en artikel publicerad i New York Post den 15 september under titeln ”Houthis are the world’s biggest new threat to global oil supply — and US ally infighting is to blame” kunde man läsa om hur:

”De Iran-stödda Huthi-rebellerna är nu det största hotet mot världens oljeförsörjning efter deras senaste attacker i Jemen och Saudiarabien – med terrorgruppen som utnyttjar striderna bland amerikanska allierade i viken.

Under den senaste veckan har rebellgruppen i praktiken tagit över det kritiska Bab al-Mandebsundet och anklagas för att ha stått bakom bombningarna på Saudiernas massiva öst-västliga oljeledning, som troligen har stängt den i flera veckor.

Störningen hotar oljeflödet från Saudiarabien, världens näst största leverantör av råolja, med priset på ett fat olja som hoppade till 108 dollar på tisdagen.”

Bab al-Mandebsundet hade blivit Saudiarabiens främsta exportväg efter att Iran stängde Hormuzsundet. Nu, när Ansar Allah stängt även detta sund, finns endast Suezkanalen kvar – en väg som lägger till veckor på oljetankernas resa.

Ansar Allah har genom sin krigföring alltså kunnat hålla oljeproduktionen gisslan. Genom att stänga av Öst-väst-ledningen som går genom Saudiarabien, utnyttja situationen vid Hormuz, samt genom sin kontroll över Bab al-Mandebsundet har de kunnat tvinga exporten att gå via Suezkanalen. Problematiken med Suez är att dess köer är mycket långa då den behandlar runt 10% av all världens fartygshandel. Dessutom har en talesperson från Ansar Allah gått ut och hotat med att spränga upp telefonlinjerna som går via sjökablar i Röda havet. Detta skulle stänga av internet och telefonkapacitet mellan Europa, Mellanöstern och Sydasien. Då hade de tvingats att omkopplas att gå via Atlanten, genom USA, över Stilla havet och genom Asien – detta skulle vara nästintill omöjligt.

Oljeproduktion i Saudiarabien

Saudiarabien är ett av världens största oljeproducerande länder, näst efter USA, och producerade i genomsnitt 10,3 miljoner b/d (barrels per day) år 2018 och 9,9 miljoner år 2019. De har världens största bevisade oljereserver fördelade på 85 fält, som innehåller mer än 1 000 produktionsbrunnar och 60 stora geografiska gasbrunnar för produktionsanläggningar.

Det mesta av saudisk olja är ”sur” och måste passera genom en stabiliseringsanläggning som tar bort svavelväte. Den största i Abqaiq stabiliserar 6-7 miljoner b/d råolja med upp till 7 miljoner b/d extra kapacitet. De övriga nio operativa anläggningarna förädlar endast 2,8 miljoner b/d. Hela oljeinfrastrukturen länkas samman med nästan 20 000 km rörledningar. Från oljefält i öster till raffinaderier och hamnar i väster är East-West Pipeline, som pumpar runt 1,9 miljoner b/d. KSA exporterar cirka 7,4 miljoner b/d råolja och 1,9 miljoner b/d raffinerade produkter. Fyra femtedelar av dessa skeppas genom Ras Tanura och Ras al-Juaymahs exportterminaler på östkusten.

Intäkter från den saudiska oljeindustrin står för 87 procent av budgetintäkterna, 42 procent av BNP och 90 procent av exportintäkterna – detta sätter i perspektiv hur känsligt Saudiarabien är för störningar i oljeflöden. Ett faktum som inte förlorats av Ansar Allah.

Varför kan inte Saudiarabien försvara sig?

Det är självklart att en inkompetent monarki bestående av incestbarn och nepobabies – som spenderar mer tid med att bjuda in OnlyFans-modeller till sina palats, pedofili eller att bygga upp en fotbollsliga med världsstjärnor som spelar inför tomma läktare – inte kommer att ta de bästa besluten i en krissituation. Den saudiska monarkin har hanterat krisen så dåligt att förtroendet bland klanledare i landet har minskat enormt och det har även förts spekulationer om ett regimskifte(!).

Men det kanske mer intressanta är hur det moderna, amerikanska Patriotsystemet som beskrivits som oslagbart har svikit de saudiska tyrannerna. Saudiarabien förlitar sig på Patriot-systemet (PAC-2/3) för sitt ballistiska missilförsvar, och dessa är väldigt dyra (i storleksordningen 1 miljard dollar vardera) och försvarar endast ett relativt litet område. De kämpar också för att fånga upp kryssningsmissiler och drönare som kan flyga på mycket låga höjder.

Problemet med detta gigantiska och dyra missilsystem är att Ansar Allah, med sina enkla, billiga drönare, lyckats ta sig genom dessa system och slå ut viktiga delar av den saudiska infrastrukturen. Ibland kan något se svårt ut tills man prövar att slå mot det och det väldiga, rika och teknologiskt överlägsna saudiska kungadömet har visat sig vara inget annat än en papperstiger.

Priserna stiger och lagren töms

”Världen har urholkat sina försörjningsbuffertar genom att tömma nästan 1 miljard oljefat från globala lager sedan det amerikansk-israeliska kriget mot Iran störde sjöfarten genom Hormuzsundet”, sade VD för Abu Dhabis statliga oljebolag ADNOC.

Diesellagren i vissa områden är på dess lägsta nivåer på 35 år för denna tid på säsongen, medan andra har ett LNG-gap på 600 miljarder kubikfot enligt Sultan Al Jaber vid Förenade Arabemiratens ADIPEC-konferens.

Kostnaden för frakt och logistik har enligt Al Jaber stigit till 30 % av kostnaden för ett fat, från 5 % före Irankriget. Enligt det internationella referensindexet Brent handlas det på runt 110 dollar per fat, en ökning med cirka 50 % från februari strax före krigets början. Förra månaden gick Internationella energiorganet med på att släppa ut mer än 20 miljoner fat diesel på marknaden, samt eventuell olja som återstår från en rekordstor nödreservutsläpp som lovades i mars för att öka tillgången och kyla de stigande priserna. Amin Nasser, VD för Saudiarabiens statliga oljebolag Saudi Aramco, sade förra månaden att färre än 6 miljarder fat kommersiella lager återstår, med den stora majoriteten inte praktiskt tillgänglig.

Regeringarna tömmer sina nödoljelager snabbare än någonsin, och utrymmet för att fortsätta med detta krymper

Redan den 7 oktober ställde sig medlemsländerna i Internationella energimyndigheten (IEA) bakom en påskyndning av de oljeuttag som de åtagit sig inom ramen för myndighetens ”Collective Action” från mars 2026, med målet att slutföra dem så snart som möjligt. De enades också om att prioritera diesel med tanke på hur ansträngd den marknaden har blivit. En analytiker från JPMorgan tolkar åtgärden som en påskyndning av de redan utlovade oljemängderna.

Åtgärden från mars var i sig historisk. Som svar på kriget i Iran och störningarna i tankertrafiken genom Hormuzsundet enades IEA:s medlemsländer om att göra 400 miljoner fat olja tillgängliga för marknaden. Detta var den sjätte kollektiva åtgärden sedan byråns grundande 1974, och den överlägset största.

Sju månader senare är buffertlagret märkbart mindre. IEA-länderna har fortfarande cirka 1,1 miljarder fat i offentliga nödlager, inklusive mer än 200 miljoner fat diesel, enligt byrån. I mars uppgick den siffran till mer än 1,2 miljarder fat. Aramcos VD Amin Nasser uppskattar att mer än 1 miljard fat har tagits ut ur lagren världen över. IEA:s åtgärd följde på en videokonferens den 2 oktober mellan G7-ledarna, som sammankallats av Frankrikes president Emmanuel Macron. I ett gemensamt uttalande sade ledarna att de hade enats om samordnade åtgärder för att ”stabilisera den omedelbara energiförsörjningen och skydda hushåll och företag från prischocker”.

Kärnan i planen är en samordnad utsläppning av 100 miljoner fat genom IEA under fyra månader, där en stor andel diesel släpps ut redan under de första 20 dagarna. G7 lovade också att sprida ut underhållsarbetet vid raffinaderierna så att anläggningarna inte stängs av samtidigt. Medlemmarna lovade att de skulle uppmana raffinaderierna att köra på högre kapacitet där det är möjligt och uppmuntra länder med betydande raffinaderikapacitet att öka dieselproduktionen, samt att energiexporten sinsemellan inte skulle begränsas.

Diesel är den kritiska punkten. Skador på raffinaderier och störningar i sjöfarten till följd av krigen i Iran och Ukraina har drivit upp dieselpriserna till rekordhöga nivåer på många marknader, vilket direkt påverkar kostnaderna för lastbilstransporter, jordbruk och godstransporter. IEA:s verkställande direktör Fatih Birol uppmanade alla, inklusive de som redan har fullföljt sina utlovade uttag, att överväga om ytterligare diesel behöver tas ut ur lagren.

USA:s oljereserver börjar ta slut

I USA märks påfrestningarna i den strategiska oljereserven (SPR). Trump-administrationen inledde i mars ett nöduttag på 172 miljoner fat som sin del i IEA:s insats. SPR har sedan dess sjunkit till cirka 284 miljoner fat, den lägsta nivån sedan 1982, och är på väg att sjunka till ungefär 243 miljoner när de sista faten har levererats. Energiminister Chris Wright har varnat för att en alltför kraftig tömning av reserven kan skada saltgrottorna där oljan lagras. Detta är en kraftig omsvängning jämfört med administrationens tidigare löfte att fylla på SPR ”ända upp till toppen”.

En rapport från Government Accountability Office (GAO), som publicerades i maj och offentliggjordes i juni, tyder på att problemen är djupare än bara lagernivåerna. GAO fann att energidepartementet (DOE) har släppt ut mer än 500 miljoner fat råolja från SPR sedan 1985, varav mer än hälften i samband med nödsituationer såsom krig. Nästan 70 % av alla uttag skedde mellan 2014 och 2025. Före år 2026 var den största uttagningen som någonsin registrerats den nödförsäljning på 180 miljoner fat som ägde rum 2022 efter Rysslands invasion av Ukraina.

Denna takt har kolliderat med en åldrande infrastruktur. GAO fann att investeringarna i reserven inte håller jämna steg med behoven, vilket leder till ett växande underhållsbehov. DOE har själv varnat för att åldrande utrustning i allt högre grad kommer att begränsa SPR:s förmåga att genomföra påfyllnings- eller uttagningsorder.

Den större bristen, menar GAO, är strategisk. DOE har inte genomfört någon långsiktig översyn av SPR sedan 2016, och kongressen har aldrig fastställt någon målstorlek.

”Utan en uppdaterad långsiktig plan eller målstorlek för SPR fattar DOE och kongressen operativa och investeringsbeslut mitt i osäkerheten om vad SPR för närvarande klarar av, vad den bör klara av i framtiden för att möta USA:s föränderliga behov och åtaganden, samt vilka investeringar och andra åtgärder som kan krävas för att överbrygga eventuella luckor”, står det i rapporten.

Dessutom har Pentagon nyligen begärt ett finansiellt utlägg på 67 miljarder USD ”för att fortsätta verksamheten … när många amerikaner fortfarande försöker hantera eskalerande räkningar”.

På andra sidan Röda havet

Vi anser det lika viktigt att också lyfta vad som händer på andra sidan Bab al-Mandebsundet – på Afrikas horn. Här finns en helt annan konfliktzon som även den kan komma att ha en inverkan på den globala energimarknaden. Detta är en region som innefattar flertalet stater, folk, väpnade grupper och intressen, som vi nu återigen ska behandla kortfattat:

Etiopien är regionen folkrikaste och ekonomiskt mäktigaste land. Det är en förbundsrepublik som består av två självstyrande privilegierade städer: Addis Adeba och Dire Dawa; samt tolv etniskt-baserade regioner: Afar, Amhara, Benishangul-Gumuz, Centrala Etiopien, Gambela Hizboch, Harari, Oromia, Sidama, Somali, Sydvästetiopiska folkens region, Södra Etiopien och Tigray. Landet har en befolkning på över 100 miljoner. Etiopien har en uppskattad BNP på cirka 210 miljarder USD.

Det som är säreget med Etiopien är att det är ett av världens största länder till ytan utan någon tillgång till havet. Detta blir, som läsaren förstår, en grogrund för konflikter. Vi ska nu gå igenom den största av dem: konflikten mellan Etiopien och Eritrea.

Eritrea är ett av världens fattigaste länder med en BNP på endast 1,9 miljarder USD. I jämförelse med Etiopien är Eritrea en dvärg på många sätt, bland annat ekonomiskt och geografiskt, samt inte minst befolkningsmässigt. Eritrea var tidigare en del av Etiopien som sedan genomförde ett befrielsekrig med resultatet av en självständig stat år 1993. Sedan dess har det funnits uppenbara spänningar mellan Etiopien och Eritrea. Mellan åren 1998 och 2000 utbröt ett krig mellan de två länderna och det dröjde 7 år innan nya gränser drogs länderna emellan. Därefter skrevs ett fredsavtal och FN hävde vapenembargot mot Eritrea. Relationerna länderna emellan förbättrades, vilket vi sedan skulle få kvitto på under hösten 2020, när en gemensam fiende visade upp sig.

I Etiopien finns det som sagt flera folk som kämpar för sin rätt till självbestämmande. I norr, vid gränsen till Eritrea, finns Tigray-folket. Tigray-folket, mycket likt det Eritreanska folket tidigare gjorde, kämpar för frihet från härskarna i Addis Adeba. I Tigray-regionen bor det 7,4 miljoner människor, och området styrs av Tigray-folkets befrielsefront (TPLF). Dess försvarsmakt består av 250 000 människor. Under kriget som pågick mellan 2020-2022 valde Eritrea och Etiopien att gemensamt slå ner Tigray-folkets uppror. Detta krig, som kallas för Tigray-kriget, påstås vara ett av nutidens dödligaste med cirka 500 000 dödsoffer. Kriget avslutades med ett avtal som tecknades mellan Tigray och Etiopien, där Eritrea utelämnades. Eritrea yrkade för att förena Tigray-folkets befrielsefront.

År 2024 splittrades TPLF i två fraktioner ledda av Getachew Reda och den hårdföra Debretsion Gebremichae. I mars 2025 genomfröde Debretsion en kupp i Tigrays huvudstad Mekelle. Enligt The Guardian fick Debretsions fraktion stöd från Eritreas underrättelse – samma land som tidigare försökt eliminera dem.

Den 20 september år 2026 tillkännagav 7 väpnade grupper bildandet av de Etiopiska folkstyrkornas allians för överlevnad – en allians vars mål var att störta härskarna i Etiopien. Bland dessa finner du TPLF samt liknande grupper från Amhara och Oromo.

Samtidigt tjänar Etiopien mycket pengar på att sälja vapen från Förenade Arabemiraten till Libyen och Egypten, samtidigt som de deltar i kriget i Sudan. Där stödjer de Rapid Support Forces (RSF) som stöds av Förenade Arabemiraten. Detta är intressant då det på andra sidan av konflikten står Sudans försvarsmakt (SAF) som stöds och tränas av Eritrea. I Sudan kan även många av rebellgrupperna i Etiopien hålla hus och de genomförde exempelvis tidigare i år förberedelsemöten för bildandet av rebellalliansen i Etiopien.

Dessutom har mitt i kaoset Etiopien anklagat Eritrea för att stödja rebellerna. Guvernören för Afar-regionen har anklagat Eritrea för att försöka skära av vägen till Djibouti, som hanterar 97 procent av Etiopiens internationella handel.

Etiopien är beroende av att kunna transportera sina handelsvaror till hamnen i Djibouti, ett land som utöver sin hamn inte skiljer sig mycket från en militäranläggning. I landet har Frankrike två militärbaser medan Kina, Japan, Italien och USA har varsin. USA har störst närvaro med en militärstyrka på cirka 5000 man, medan Frankrike och Kina vardera ligger runt 1 500-2 000. Hela 97% av Etiopiens handel går via hamnen i Djibouti. Etiopien behöver betala dyra summor för denna handel och saknar säkerligen dagarna då man kunde bruka hamnstäderna i Eritrea. Om motorvägen till Djibouti skärs av, skulle Etiopien förlora tillgången till havet nästan helt och hållet, vilket såklart hade skapat ytterligare ekonomisk osäkerhet. Dessutom skulle Djibouti förlora upp till 2 miljarder dollar i avgifter som de samlar in från Etiopien, ett massivt slag för en ekonomi vars storlek är 4,6 miljarder dollar.

Under den senaste månaden har konflikten eskalerat mellan Etiopien och Eritrea. Eritrea har flyttat in väpnade styrkor in i Tigray-regionen samtidigt som Etiopien förflyttar flertalet styrkor från Somalia, en annan viktig konfliktzon i området.

Den 1 oktober bröt Addis Abeba banden med Asmara och anklagade dem för ”inblandning i aktiviteter som utgör ett direkt hot mot Etiopiens nationella säkerhet.” För tillfället är bevisen för eritreanskt stöd svaga. Fragmentering i Etiopien skulle kunna skydda Eritrea från trycket över Assab, men en konflikt som rör sig mot dess gräns kan lämna Asmara utsatt.

Varför är detta intressant för energihandeln? Eftersom att detta händer på andra sidan av Röda havet är det en synnerligen viktig aktör. Eritrea har vissa kopplingar till den så kallade motståndsaxeln och skulle kunna bli ännu en kraft i detta. Dessutom har Etiopien, som vi tidigare sett, kopplingar till flera av Gulf-staterna.

Eritreas utrikesminister Osman Saleh deltog i Irans president Masoud Pezeshkians invigning 2024 och Asmara fördömde mordet på Hamasledaren Ismail Haniyeh i Teheran. Etiopiska analytiker har påstått att Iran levererade drönare till Eritrea och att eritreanskt territorium har fungerat som en väg för vapen på väg till Sudan. Dessutom deltog inte Eritrea i de västerländska fördömanden av de Ansar Allahs Rödahavskampanj mot Israel, även om anklagelserna om att Eritrea har hjälpt Sanaa-rörelsen förblir obevisade. I kommentarer om Jemen sa Saleh att den Saudi-stödda regeringen inte hade ”ingen kontroll” över Jemen och varnade för att främmande makter inte kan underkuva Jemen. På frågan om Eritrea skulle införa vägtullar på Röda havet, sa Saleh ”det här är en ny idé, ett nytt koncept”, men tillade att han inte kunde tala i frågan så länge det var krig i Jemen. Dessutom delar den eritreanska regimen fiender med motståndsaxeln, då flera oppositionsgrupper mot regimen får stöd och tränas båda av och i Israel.

Etiopien har även deltagit i kampanjer tillsammans med Israel för att ta kontroll över Röda havet. I februari i år konsolideras en fyrpartsöverenskommelse som förband Israel, Indien, Förenade Arabemiraten och Etiopien. Denna framväxande axel fokuserar på att säkra marina knytpunkter i Adenviken och Bab al-Mandeb, samtidigt som den lägger grunden för ett alternativ till Kinas Belt and Road Initiative (BRI) i östra Afrika.

Samtidigt vill vi framhäva hur USA öppet försöker muta över Eritrea till sin sida för att inte eskalera konflikten. Washington upphävde i september sanktioner mot landet och Washington har sökt närmare band med Asmara eftersom Sanaa fortsätter att störa sjöfarten på Röda havet.

Denna explosiva situation kan därmed också störa och eventuellt bidra till att stänga ännu en viktig knytpunkt i sjöfarten för energin i världen. Detta bidrar också till bland annat ökade försäkrings- och säkerhetskostnader för att upprätthålla handeln under fasaden av ”business as usual”.

Slutsats

När det är billigare att genomföra en weekend-resa till rymden än att abonnera ett fartyg runt den arabiska halvön är det inte svårt att se att det finns problem i världen.

Imperialismen är ett globalt system som är beroende av utsugningen av tredje världens länders naturresurser och arbetskraft. Problemet med ett sådant system är att det är väldigt utsatt för globala kriser, och en konflikt i en region får en återverkan i hela världen, som vi nu bevisat. Kapitalets allmänna process till monopolisering gör även att den konkurrens som kan finnas på en global marknad resulterar i konkurser, samt att en allt större centralisering uppstår bland ett fåtal makter över essentiella resurser för hela jordklotet.

Men det är inte heller enkelt att kontrollera och bibehålla en koloni då tendensen i världen är att folket gör mer och mer motstånd mot detta parasitära system. Under kolonialiseringen av Amerika och Afrika kunde européerna segra på grund av sina överlägsna vapen, idag slås amerikanernas patriotsystem ut av billiga jemenitiska drönare. Samtidigt blir massorna fler och fler, hungrigare och argare.

I hela världen töms energireserver. Krigen driver upp priset på all energi, och resultatet blir att kostnaden för all drift i samhället ökar. Det finns trots allt ingen industri som inte kräver att varor transporteras, och kriget i Mellanöstern påverkar handelsflottan i hela världen. I Kina till exempel, ett av de länder som är mest beroende av olja från Mellanöstern, drivs priserna upp för produktionen av varor som sedan både jänkare och européer är beroende av.

Chockvågorna från denna kris tar inte slut, och detta ska i följande del bevisas genom att undersöka situationen i Europa.

 

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!