REINO UNIDO: MANIFESTANTES IRRUMPEN EN CÁRCEL POR ACTIVISTA PALESTINA

🔴✊REINO UNIDO: MANIFESTANTES IRRUMPEN EN CÁRCEL POR ACTIVISTA PALESTINA
⭕ Manifestantes en Reino Unido irrumpieron en la prisión de Wormwood Scrubs, en el oeste de Londres, en apoyo de un activista vinculado al movimiento Acción Palestina, lo cual motivó la intervención policial.
⭕ Según la Policía Metropolitana, un grupo de personas penetró el perímetro penitenciario, bloqueó entradas y salidas del personal y amenazó a agentes.
⭕ La demostración fue realizada en apoyo de Omar Khaled, uno de los cinco acusados de asaltar una base de la Royal Air Force en julio pasado y dañar dos aviones Voyager.
⭕ Con posterioridad, varios de ellos fueron detenidos bajo sospecha de “agresión agravada”, tras la violación de los terrenos de la cárcel.
#ReinoUnido #manifestaciones #PrisiónWormwoodScrubs #OmarKhaled #MovimientoAcciónPalestina

Stop operation Kagaar - stop Genocide Adivasi people

 

miércoles, 21 de enero de 2026

BELGICA:t Towards Bruxelles 27th January - Stop operation Kagaar - stop Genocide Adivasi people

 

https://youtu.be/DP4BM5HjUgwhttps://youtu.be

INGLATERRA: From Bastar to Palestine - End the massacres! from Birmingham to bruxelles 27th january

lunes, 19 de enero de 2026

INGLATERRA:🪧 'Stop Operation Kagaar' Protest Indian Consulate, 2 Darnley Rd, Birmingham B16 8TE 🕰️ January 27th, 4PM

🪧 'Stop Operation Kagaar' Protest

📍 Indian Consulate, 2 Darnley Rd, Birmingham B16 8TE
🕰️ January 27th, 4PM
More details to follow

There will be two protests the same day in Brussels, to coincide with both a India-EU summit and the European Parliament's Foreign Affairs Committee - Human Rights Subcommittee. These protests have been called by the International Emergency Campaign Against Operation Kagaar. We, the Joint Committee to Stop Repression in India (JCSRI), are calling for progressives in Britain to also join in and make this an international day of action.

This is to oppose the Hindutva Brahminical Modi regime's full-fledged military operation named "Operation Kagaar" in central India - in the states of Chattisgarh, Telangana, Odisha, Andhra Pradesh, Jharkhand - the so-called "tribal belt" where Adivasi populations live. Besides murders of CPI-Maoist members under illegal fake encounters - this assault serves to displace and genocide Adivasi populations to serve mining interests.

We must expose repression in India and oppose Britain and the EU's imperialist "free" trade deals with India which fuel this extractive violence. Operation Kagaar is being perpetrated to serve global imperialist interests and British companies and the British state are deeply complicit in various oppressions committed in and by India. The capitalists directly involved and benefitting include the infamous Adani Group - who are involved in colonising Palestine, for example their drone partnership with Elbit and even owning Haifa Port.

Stop Operation Kagaar!
Armed forces out of Adivasi areas!

Publicado por dazibao rojo en 10:13 a. m.

ROTE FAHNE - 24.1. Demonstration: Hände weg von Venezuela!

 

24.1. Demonstration: Hände weg von Venezuela!

Hier möchten wir einen gemeinsamen Aufruf verschiedener Organisationen für eine Demonstration in Solidarität mit Venezuela veröffentlichen. Auch unsere Zeitung, die Rote Fahne, unterstützt den Aufruf für die Demonstration. Gleichzeitig wollen wir zur zahlreichen Teilnahme an diesem notwendigen Protest aufrufen: gegen die Aggression der USA in Lateinamerika, gegen die Beteiligung der EU und für ein festes Band der Völkerfreundschaft!

Den kompletten Aufruf findet ihr hier:

https://www.rotefahne.at/.../24-1-demonstration-h%C3...

 

BANDERA ROJA BOLIVIA: Editorial: ¡BOLIVIA NO SE VENDE!

f2  ·

Editorial: ¡BOLIVIA NO SE VENDE!

 

El régimen proyanqui cercado ante la contundente movilización popular

 

La abrogación del decreto hambreador y vendepatria N.º 5503 no fue producto del “diálogo” ni de la negociación entre la dirigencia de la Central Obrera Boliviana (COB) y los reaccionarios del gabinete ministerial. No. Fue, y lo decimos sin rodeos, el resultado directo de la amplia y contundente movilización obrera, campesina y popular. El régimen Paz-Lara-FMI retrocedió porque fue cercado por la acción combativa de las masas.

Sin embargo, este retroceso no implica para las clases dominantes, ni remotamente siquiera, la renuncia a su proyecto entreguista. Al día siguiente mismo de la abrogación del 5503, el Ejecutivo promulgó el nuevo Decreto Supremo 5516, pactado con la cúpula de la COB. Esta nueva norma mantiene intacto el núcleo del ajuste neoliberal, o sea, la eliminación de la subvención a los carburantes. Lo que la lucha popular sí logró frenar, al menos temporalmente, son los otros elementos, tan brutales como el gasolinazo contenido en el 5503 y en el 5516, medidas como el régimen de inversiones “fast-track”, que pretende otorgar al Ejecutivo la facultad de entregar a voluntad nuestros recursos naturales estratégicos a las transnacionales imperialistas, así como eximir al agronegocio de la obligación de garantizar el abastecimiento interno de alimentos, priorizando la exportación hacia el exterior, entre otros aspectos.

La lucha demostró desde el inicio una fortaleza extraordinaria. Las élites racistas gobernantes tuvieron que ver como ante sus narices irrumpía la indiada: miles y miles de obreros y campesinos, y con ellos el fantasma del cerco a las ciudades, amenazando con desatar un conflicto de magnitudes imprevisibles. Tras el descalabro del MAS y su demagogia pseudo revolucionaria y falsamente socialista, pensaron que el pueblo estaba desmoralizado y desorganizado. Se equivocaron.

A partir de la publicación del decreto hambreador y entreguista, miles de obreros movilizados en la sede de gobierno sostuvieron protestas ininterrumpidas, incluso durante las festividades de fin de año. Pese a la intensa campaña de desinformación y criminalización, muchas organizaciones populares se fueron sumando a la lucha hasta la llegada de la marcha “Bolivia No Se Vende”, en la que medio millón de manifestantes paralizaron la ciudad de La Paz. El punto de inflexión fue la entrada en escena del campesinado, los bloqueos carreteros se extendieron a escala nacional, superando en su punto más alto los 70 cortes de carreteras y con acciones radicales como la toma de estaciones de YPFB en Santa Cruz.

Frente a esta irrupción masiva fracasaron estrepitosamente todos los intentos de desprestigio y calumnias. La prensa burguesa cerró filas con el régimen intentando construir una opinión pública favorable a la represión; los llamados a enfrentar masas contra masas, y la organización de protestas favorables al régimen naufragaron en el ridículo por su escasa convocatoria y su discurso abiertamente racista y fascista. Tampoco prosperó la narrativa de los pseudoanalistas que intentaron presentar la lucha como una maniobra de elementos minoritarios (“minorías eficientes”) y residuales del evismo. No pudieron ocultar la evidencia, la lucha habíase convertido en una confrontación política abierta contra la entrega del país. En las calles se impuso y generalizó una consigna clara: Bolivia no se vende.

Pero la movilización también expuso con crudeza los problemas y limitaciones de la dirección. El día en que la COB firmó el acuerdo con los ministros del régimen, emitió simultáneamente un instructivo para levantar los bloqueos, acuerdo e instrucción emanada sin consulta a las bases y justo cuando desde el campesinado se comenzaba a demandar la renuncia del presidente. La cúpula sindical actuó como bombero del régimen, como su apaga incendios, sofocando la radicalización y desviando la lucha hacia la conciliación. No es casual que esa decisión haya sido repudiada inmediatamente, ni que el vehículo de la dirigencia sindical haya sido apedreado por campesinos que, no sin razón, los acusaron de traidores. Tampoco es casual que, tras el acuerdo, la represión se haya descargado con especial saña en la ciudad de El Ato, sobre los sectores campesinos que rechazaron el acuerdo.

Hoy, con los bloqueos levantados, el régimen prepara su contraofensiva. Avanza el proyecto de ley “antibloqueos”, que busca criminalizar uno de los principales métodos históricos de lucha del pueblo. Se habla abiertamente de penas de hasta 20 años de cárcel. Paz y su gobierno carente de legitimidad social y con divisiones intestinas, cercado por el pueblo, solo puede intentar sostenerse profundizando el autoritarismo, la persecución política y la represión, justificandose con el discurso reaccionario de “emergencia económica”.

Asimismo, se agudizan las disputas entre las facciones de la clase dominante. La necesidad del Ejecutivo de gobernar mediante decretos, relegando al Legislativo a una instancia subordinada, se agrava con los constantes ataques del vicepresidente, que es quien preside el Legislativo. El vicepresidente aspira a convertirse en presidenciable y, para ello, se ha convertido en el instrumento de la burguesía burocrática y los resabios del evismo, que ahora lo promueven como un gran líder. Pretenden, en un futuro próximo, aprovechar la eclosión de las masas para derrocar a Paz y colocar en su lugar a Lara, conscientes de que Morales es demasiado repudiado por gran parte de la sociedad. Así es como los vestigios del MAS se reciclan en torno al vicepresidente para asegurarse cierto margen de maniobra política.

La abrogación del D.S. 5503 fue una victoria parcial, arrancada por la acción directa de las masas. Pero la batalla continúa. Este episodio es apenas la primera escaramuza de la resistencia popular contra el ajuste neoliberal dictado desde Washington y se enmarca en el contexto de la crisis general del capitalismo burocrático y del sistema imperialista.

Debemos comprender estos acontecimientos dentro de un marco más amplio: la agresión del imperialismo yanqui contra los pueblos de América Latina. El imperio en decadencia irremediable pretende reordenar su “patio trasero”, profundizando nuestra condición de países semicoloniales para salvarse de su propia crisis y colocarse en mejor posición en sus disputas interimperialistas con China y Rusia.

Los yanquis ambicionan el litio boliviano y las tierras raras. Las constantes “visitas” de diplomáticos, congresistas y funcionarios norteamericanos al país tienen como objetivo negociar la entrega de estos recursos estratégicos. El ajuste neoliberal responde a esa política depredadora y forma parte del proyecto de reestructuración del Estado boliviano bajo la preeminencia de la burguesía compradora, subordinada al imperialismo yanqui.

Por lo tanto, el movimiento popular no debe bajar la guardia, ni dar un minuto de tregua al régimen.

Bandera Roja – Prensa Popular

Enero de 2026

 

 

Kommunisten@riseup.net!:Algunas reflexiones sobre la situación en Irán

| Noticias

  

 

En una época en la que la estupidez y la ignorancia se han convertido en la norma, en la que nos gobierna el gobierno más incompetente y descarado del país, y en la que escuchamos al portavoz colectivo del sistema imperialista, que se autodenomina "medios de comunicación" y a veces finge dedicarse al "periodismo", cuando prácticamente cualquier cosa se dice, no es de extrañar que haya cierta confusión. Esto ocurre incluso cuando todas, o al menos la mayoría, las cartas ya están sobre la mesa cuando varios periodistas de cerveza pilsen y entusiastas del genocidio han vomitado sus entrañas reaccionarias y las han presentado como "hechos independientes", y nos encontramos en una situación en la que el ladrón grita irónicamente "¡Atrapen al ladrón!" y la banda de carniceros del genocidio en curso en Palestina de repente se hace la paloma de la paz y simpatiza con los "manifestantes pacíficos que van a ser ahorcados en Irán". 

 

Este texto pretende, además de aclarar la compleja maraña de contradicciones e intrigas que rodea la situación actual, oscurecida por la repentina aparición de banderas israelíes ensangrentadas en manifestaciones de todo el mundo, y el flujo de información de EE. UU., en cambio, nos pide que miremos a Groenlandia, aplicar y explicar dos temas importantes. El primero es un humilde intento de analizar el capitalismo burocrático, su papel y funcionamiento, y el segundo es la cuestión de las contradicciones, específicamente cómo la cuestión de la contradicción principal influye en todas las demás contradicciones y cómo puede haber un cambio en esta y en la relación de los comunistas con ella.  

 

Este artículo trata principalmente sobre Irán, así que primero repasemos lo sucedido. Sin embargo, dado que el Imperio Persa tiene una historia de varios miles de años, esto debe hacerse de forma muy breve. Sin embargo, se requieren algunas ampliaciones en torno a las tesis básicas, y para quienes no puedan leer más de tres líneas, al final se proporcionará una síntesis y una lista de medidas a tomar. 

 

Sobre las “manifestaciones pacíficas” que se convirtieron en sangrientos disturbios Lenin nos enseñó, al hablar de situaciones revolucionarias, que las revoluciones no surgen de discursos ni resoluciones, sino de millones de trabajadores que deciden dar su vida por la revolución antes que morir de hambre. La gente no sale a las calles porque un pretendiente al trono fracasado lo diga con palabras, pero siempre hay algo más detrás.

La lucha de clases es la fuerza motriz de la historia y la tesis central del Manifiesto Comunista de Marx y Engels de 1848. ¿Pero por qué? Pues porque es la contradicción más fundamental (trabajo y capital, específicamente trabajadores versus capitalistas) en el capitalismo y similar en toda sociedad de clases. En concreto, se trata de cómo todos consiguen comida: ¿trabajas o alimentas o te aprovechas de los demás? Para quienes ostentan el poder, la pregunta más importante es cómo extraen riqueza (explotan) sin generar una resistencia real y peligrosa. En una sociedad de clases, desde la perspectiva de los gobernantes, se trata de impedir que quienes trabajan piensen como obreros sin formar proletarios con mentalidad y sueños capitalistas.  

En el caso de Irán, el gobierno contrarrevolucionario pretende que la gente no se vea como obreros y campesinos, sino como súbditos, mediante los dogmas religiosos del régimen, de forma corporativista. Esto se hace aún más evidente si tomamos como ejemplo la ocupación de un país sobre otro, como en la creación de una colonia. Cuando un individuo se ve oprimido y sus condiciones de vida no se pueden satisfacer en las condiciones actuales, y su comprensión ideológica de esta situación, combinada con el conocimiento de alternativas (puede ser una comprensión comunista consciente, así como las miradas lujuriosas de envidia hacia el estilo de vida en Estados Unidos), puede llevar a la acción (léase con atención: la combinación de factores objetivos y conciencia subjetiva). 

En Irán, la vida es relativamente dura (en comparación con Suecia), pero también relativamente fácil (en comparación con Palestina) para el ciudadano común. El régimen del ayatolá es profundamente reaccionario, con un gobierno medieval en muchos aspectos, y la economía está muy estresada. Además, en Irán hay abundante información sobre el mundo exterior que incita a pensar: «Podríamos vivir de otra manera» (esto aplica a todos, incluso en Suecia muchos piensan: «Debería vivir en Tailandia»; este principio es universal y no solo se relaciona con la pobreza). También se requiere un análisis para que el pensamiento se convierta en acción, y este análisis puede llevar a diferentes conclusiones. Por ejemplo:

A: Vivo pobremente → Puedo hacerme rico si gano la lotería; lo he visto en la televisión → Compraré un pequeño billete de lotería. 

 O…

 B: Vivo pobremente → Puedo convertirme en un nosotros si nos organizamos → Vemos los ejemplos históricos → Podemos, queremos y ganaremos en una guerra popular. 

Así pues, para comprender los acontecimientos y las lealtades aparentemente cambiantes, debemos partir de la situación interna de Irán, y solo entonces podemos tener en cuenta el análisis de los iraníes en el extranjero. Esto se hace de la misma manera que manejamos y distinguimos una fuente primaria de una secundaria. Dado que esta fuente primaria es extremadamente escasa, significa que la mayoría de las opiniones sobre cómo piensan los manifestantes son, en el mejor de los casos, conjeturas cualificadas. Además, estas expresiones de insatisfacción se están produciendo en todo el país, lo que hace completamente imposible realizar un "análisis concreto de situaciones concretas" completamente aceptable.

  Dicho esto, hay ciertas cosas que son objetivas, como la enorme insatisfacción de las masas con su situación, la vulnerabilidad económica, la opresión política con connotaciones religiosas, las constantes amenazas de guerra, etcétera. 

El descontento concreto expresado a principios de 2026, que inmediatamente atrajo la atención del mundo exterior, comenzó con las masas tomando las calles y plazas, manifestando su descontento en varias ciudades simultáneamente. Por un lado, fue una expresión de la contradicción entre el pueblo y el capitalismo burocrático, y las masas ejercieron su derecho más obvio y sagrado: "rebelarse contra las autoridades obsoletas", como lo estableció nuestro presidente Mao Zedong, en este caso contra el reaccionario régimen capitalista semicolonial, semifeudal y burocrático de los ayatolás.

 

  Por otro lado, este régimen también tuvo que responder por el daño económico que otros le habían causado mediante sanciones intocables, incluso "ilegales" según la ley burguesa, cuyo objetivo era hacer la vida del pueblo iraní lo más insoportable posible para luego volver este descontento contra el régimen y lograr el tan ansiado "cambio de régimen" (que ahora se llama golpe imperialista, aunque Trump ha dicho que el concepto de "cambio de régimen" no es "PK"). Véase el patrón que se puede discernir aquí: Nosotros, los comunistas del mundo, hemos leído el Manifiesto y sabemos que son las masas las que crean la historia, lo cual es una extensión de la tesis de Marx: "Toda la historia hasta ahora es la historia de la lucha de clases", y basamos toda nuestra práctica en esta tesis central del marxismo-leninismo-maoísmo. Pero no solo nosotros lo hacemos y lo entendemos, sino también la reacción. Por eso, Estados Unidos y su perverso proyecto colonial, Israel, hacen todo lo posible para echar más leña al fuego y pretenden explotar a los manifestantes para un supuesto "cambio de régimen", a pesar de saber que el régimen debe ser derrocado militarmente porque "la guerra es política con derramamiento de sangre", y la columna vertebral de todo Estado son sus fuerzas armadas, y la República Islámica de Irán cuenta con un ejército poderoso y ha puesto gran énfasis en los misiles y la defensa aérea, y mantiene a Israel como rehén, y el mundo sabe que pueden volver a lanzar sus misiles contra la odiosa Tel Aviv. 

 

Este es el trasfondo de los disturbios: el bajo nivel de vida de las masas, frustradas con el gobierno, la naturaleza reaccionaria del Estado y las actividades de los agentes del imperialismo yanqui. Las masas son, como es bien sabido, un campo de batalla para diferentes ideas e ideologías, como explicó el Presidente Gonzalo, y la expresión «las masas crean la historia» no debe entenderse ni malinterpretarse como «las masas solo crean la historia progresista», sino que incluso los fascistas, al igual que los líderes religiosos, pueden crear y liderar movimientos reaccionarios de masas. Las «masas» son masas de personas en movimiento, por definición, y tampoco constituyen una clase específica. Tampoco hay duda de que Estados Unidos y sus principales "aliados" en el abominable régimen sionista de Israel están sobre el terreno distribuyendo armas pequeñas (algo reconocido en la prensa israelí leal a Netanyahu) y el último equipo de comunicaciones Starlink del multimillonario archirreaccionario Elon Musk (que está prohibido en Irán y esta distribución es reconocida por la reacción mundial), y también están las declaraciones "espontáneas" de Trump en sus propias redes sociales, Truth Social, de que "hemos desprotegido nuestras armas" y "venimos a salvarlos" y "destruyan edificios" y finalmente una: "¡MIGA!" Toda esta acción del imperialismo yanqui durante la acalorada situación llevó a que las manifestaciones en algunos lugares se convirtieran en disturbios armados que, por supuesto, fueron respondidos con armas.

 

El fracasado pretendiente al trono, Phalavi, el "príncipe yanqui desempleado", respondió cínicamente desde su cuna en Washington D. C., cuando se le preguntó si su llamado a la gente a tomar las calles y plazas (con armas de fuego repartidas) condujo a la masacre, que "la gente muere en la guerra y esto es la guerra", en una entrevista en los medios yanquis. 

 

 Los disturbios han incendiado varios edificios (algunos de los cuales son mezquitas y edificios gubernamentales, así como vehículos privados), ha habido tiroteos y circulan diversas cifras, por supuesto tomadas desde el aire, sobre el número total de muertos. Existe un mar de información y desinformación en torno a los disturbios, pero actualmente parece que estos han amainado y que ambas direcciones han fracasado: las protestas y el plan imperialista para un cambio de régimen.  

 

Es obvio para cualquiera que tenga ojos que esto es una fusión de genuina insatisfacción con las actividades pagadas de los provocadores y las actividades de los monárquicos, y ahora piense con lógica: ¿Por qué alguien quemaría mezquitas si no es para forzar un genocidio del régimen provocado? ¿Por qué hay tantas fotos de agentes dentro de Irán con carteles instando a Trump a bombardear el país con el lema "¡Trump, ayuda!"? Lo mismo ocurre con las "fuentes primarias" citadas en los medios occidentales: Los Activistas de Derechos Humanos en Irán, a menudo llamados HRA o HRAI (HRANA en los medios), son el "grupo de expertos" que los medios occidentales más utilizan como fuente y han servido de base para artículos en, entre otros, CNN, The Wall Street Journal, NPR, ABC News, Sky News y The New York Post. Está financiado por la CIA, a través de su organización especial, la Fundación Nacional para la Democracia (NED). El segundo grupo más citado es el Centro Abdorrahman Boroumand para los Derechos Humanos en Irán (ABCHRI), financiado por la NED. Por supuesto, se trata de la misma NED, la organización estadounidense de cambio de régimen que intentó derrocar a Chávez e instalar al ganador del Premio Nobel de la Paz Machado, que estuvo detrás de la elección de Yeltsin en Rusia en los años 1990, la revolución de Maidan en Ucrania en 2014, etc. 

 

Bueno, este Phalavi número tres es claramente un títere reaccionario del imperialismo estadounidense que vivió su patética vida bajo la protección del imperialismo y fue criado y educado para algún día poder ascender al trono que se resquebrajó y finalmente cayó en 1979. Dijo: «El verdadero Irán es otro Irán, un Irán hermoso, pacífico y próspero. Es un Irán que existía antes de la República Islámica y que volverá a serlo tras la caída del régimen islamista». También promete «reconocer a Israel de inmediato», etc. Es un patético vendedor que aspira a ser coronado rey. Sin embargo, hay muchos iraníes en el extranjero que, por supuesto, odian al régimen actual con tal dulzura que buscan cualquier esperanza de que los mulás caigan. Esto se debe a la falta de una fuerza unificadora que, en lugar de reemplazar un régimen burocrático-capitalista antipopular, reaccionario y vendepatria, basado en la explotación del trabajo, por otro, construya un estado mundial que defienda y que no se base en la explotación de una persona por otra.

 

 En concreto, faltan los comunistas, liderazgo proletario y un partido marxista-leninista-maoísta militarizado. Volvamos a esta cuestión central. 

 

 Capitalismo burocrático 

 

Primero, debemos abordar brevemente el "juego" que se está desarrollando, que en el lenguaje universitario moderno se llama "geopolítica", pero que los antiguos romanos llamaban: ¡Divide y vencerás! El imperialismo es un coloso con pies de barro, en conspiraciones temporales, pero siempre en disputa, porque en su naturaleza (esencia) siempre hay competencia, ya que se odian entre sí, a veces más que a sus enemigos naturales. Así pues, todos los imperialistas sirven ante todo a sus propios intereses (por eso el proyecto de la UE es básicamente un castillo de naipes), pero estos a veces coinciden con los de otros, convergen, y en este sentido no se diferencian de los regímenes burocráticos-capitalistas.

 

  Recordemos que el imperialismo es el capitalismo actual, una fase final, monopolista, parasitario y moribundo. Del PKP, Línea de Masas 1988: “Basándose en la tesis del Presidente Mao, este nos enseña que este capitalismo burocrático tiene cinco características: 1) que el capitalismo burocrático es el capitalismo que el imperialismo desarrolla en los países atrasados, que incluye el capital de los grandes terratenientes, los grandes bancos y los grandes magnates burgueses; 2) explota al proletariado, a los campesinos y a la pequeña burguesía y restringe a la burguesía media; 3) experimenta un proceso mediante el cual el capitalismo burocrático se fusiona con el poder estatal y desarrolla un capitalismo monopolista estatal, comprador y feudal, de lo cual se puede entender que en la primera etapa se desarrolla como gran capital monopolista no estatal y en la segunda etapa, al fusionarse con el poder estatal, se convierte en capitalismo monopolista de Estado; 4) las condiciones para una revolución democrática maduran cuando esta alcanza la cúspide de su desarrollo; y 5) la confiscación del capitalismo burocrático es crucial para la apertura a la revolución democrática y necesaria para la transición. “a la revolución socialista.” 

 

El capitalismo burocrático es la forma enfermiza y limitada del capitalismo que se desarrolla en las naciones oprimidas y que depende de una potencia colonial, ya sea total o parcial, que las domina en diversos grados (Kosovo está más dominado que, por ejemplo, Turquía, y sus regímenes, por lo tanto, tienen un margen de maniobra diferente). Un régimen capitalista burocrático, al igual que una potencia imperialista débil, puede enfrentar a sus amos imperialistas, quienes lo dominan, para obtener ventajas. En el caso de Irán, que es obviamente una nación capitalista burocrática, dominada como semicolonia principalmente por el imperialismo ruso y chino (y miembro tanto del grupo económico BRICS como de la Organización de Cooperación de Shanghái (OCS), bajo hegemonía socialimperialista), se recomienda leer las obras del presidente Mao, Sobre la práctica y Sobre las contradicciones, para utilizar este método de análisis en esta situación. Toda cosa o proceso consta de varias contradicciones, una de las cuales es la principal (porque no hay nada exactamente igual) y la domina, definiendo y condicionando a las demás.  

 

En el mundo, la principal contradicción se da entre el imperialismo y las naciones oprimidas, y en particular, en los países del Tercer Mundo (hay varias naciones oprimidas que no pertenecen al Tercer Mundo, como Quebec y Cataluña, cuyas luchas pueden ser importantes, pero sin embargo secundarias en este sentido). Dentro de un país específico, la principal contradicción puede ser otra. Por ejemplo, al inicio de la Guerra Popular en Perú en 1980, la principal contradicción era la de las masas-feudalismo, mientras que la principal contradicción a nivel mundial era la de imperialismo-naciones oprimidas. Cualquiera que haya estado en América Latina o la conozca debería comprender exactamente lo que esto significa. 

 

El imperialismo yanqui domina y condiciona a todos estos países: económica, política y militarmente. En Venezuela, tras el secuestro y bombardeo criminal de la capital, Caracas, por parte de Estados Unidos, la principal contradicción del país pasó del capitalismo burocrático-popular (el gobierno de Maduro, ahora sin Maduro) al imperialismo-nación oprimido. En Ucrania, se produjo un desarrollo similar durante el ataque del imperialismo ruso, cuando el régimen en torno al payaso-mendigo Zelenski era extremadamente racista, reaccionario, antipopular y, provocativamente, muy proimperialista. 

 

¿Cuál es la postura de los comunistas ante los regímenes reaccionarios? 

 

 El objetivo de los comunistas es el comunismo, y para alcanzarlo es necesario realizar constantemente análisis concretos de las condiciones concretas y no partir del dogmatismo ni de intentos de adaptar el mundo y la realidad a las propias ideas. Para entender qué debemos hacer en Irán, podemos observar a China y al presidente Mao. Una breve lección de historia: primero, los comunistas y los nacionalistas (KMT) lucharon codo con codo contra caudillos (señores feudales) y bandidos; luego, surgió un conflicto y la contradicción principal cambió; después, Japón invadió y se formó de nuevo un frente unido entre el PCCh y el KMT. Sin embargo, tras la victoria sobre el imperialismo fascista japonés, la contradicción cambió de nuevo y la guerra popular se volvió contra el KMT, expulsando a estos reaccionarios al mar, quienes tuvieron que empacar y huir a Taiwán. El frente unido es un frente entre clases para reunir la mayor fuerza de combate posible y atacar al enemigo principal (que está determinado por la contradicción principal).

 

  También queremos enfatizar que todo es materia en cambio, subrayando la palabra cambio, y es una trampa política caer en la idea de que un fenómeno fue de cierta manera alguna vez. Tomemos como ejemplo la historia moderna de Irán. El régimen de los ayatolás tomó el poder en 1979. Estados Unidos, con un auténtico espíritu de divide y vencerás, utilizó a su entonces títere en Irak, Saddam Hussein, a quien armó hasta los dientes con armas avanzadas (incluidas armas biológicas) para atacar a Irán. Tras los ocho años de la guerra entre Irán e Irak (1980-1988), el imperialismo estadounidense y la conspiración burocrático-capitalista iraquí se convirtieron en enemigos declarados. Tras la Operación Tormenta del Desierto en 1991, las sanciones y, finalmente, la Operación Libertad Iraquí en 2003 (la invasión estadounidense a gran escala), Irak dejó de ser el enemigo jurado de Irán, Saddam Hussein pasó de ser una marioneta yanqui a un "terrorista internacional" y hoy Irak es más favorable a Irán que nunca.

 

 La lógica de los imperialistas es, como señaló Mao, "fracasar, volver a intentarlo, volver a fracasar". Son los jinetes caídos del viejo mundo y están condenados a la ruina estratégica; son un coloso con pies de barro que flaquea y tropieza, pero eso no significa que sean inofensivos. Recordemos, sin embargo, que Mao dice que son un tigre de papel, pero tienen garras de verdad y matan a millones de personas. ¿Cómo se aplica esto a la principal contradicción en Irán? Corresponde a los comunistas iraníes analizar y definir estas contradicciones. Sin embargo, a falta de dicho análisis, se presenta lo siguiente: en Irán, es razonable considerar la contradicción interna entre el pueblo y el feudalismo, y entre el pueblo y el régimen reaccionario burocrático-capitalista, que basa su dominio en dogmas religiosos y cuyo pilar es la facción burocrática de la gran burguesía, que se aferra al poder estatal por todos los medios disponibles. Sin embargo, la principal contradicción internacional (imperialismo-naciones oprimidas) puede dividirse en dos o tres vertientes diferentes, ya que están involucrados varios amos imperialistas.

 

1. La contradicción con el imperialismo ruso, que domina principalmente el país y lo ha hecho dependiente de sus exportaciones militares sin ofrecer mucho a cambio. El régimen imperialista de Putin, el "perro flaco", trabaja en connivencia y disputa con Estados Unidos, el "perro gordo", y se ha mostrado dispuesto, al igual que este, a traicionar a sus aliados, como Assad en Siria. 

 2. El socialimperialismo chino (por socialimperialismo nos referimos al socialismo de palabra, al imperialismo en esencia y en acción), que se presenta como justo y como paloma de la paz, pero lleva a cabo proyectos económicos imperialistas injustos (exportaciones de capital con tintes chinos) y obtiene numerosos beneficios mediante acuerdos comerciales con Irán, con bienes creados gracias al esfuerzo del pueblo. 

 3. El imperialismo yanqui (y sus obedientes y serviles secuaces, las llamadas potencias occidentales "aliadas") y su banda israelí de asesinos, ladrones y violadores, que amenazan con destruir el país y también con una "solución nuclear", parecen estar en la fatídica lista de deseos de los sionistas. 

 

 Mientras el imperialismo no establezca una colonia completa (dominación total económica, política y militar), sino que se limite a una media colonia, no interfiera más que con lo mínimo y se "satisfaga" con la explotación de los recursos y la población del país, las contradicciones internas suelen ser las más importantes. Sin embargo, cuando los imperialistas invaden, secuestran, piratean, manipulan, bombardean, etc., la contradicción cambia. Muchos críticos del régimen iraní se vuelven leales (temporalmente) a su gobierno reaccionario. Muy pocos desean una invasión extranjera, y para "ganar", los imperialistas deben derrotar militarmente toda resistencia, y eso solo puede lograrse mediante el genocidio. Incluso el Sr. Trump (y su gabinete fantasma) lo sabe y se pronunció sobre la posibilidad de que la reciente ganadora del Premio Nobel de la Paz, Machados, se instale como dictadora títere en Venezuela, afirmando (con toda razón) que no cuenta con el apoyo del pueblo. Anhela que el imperialismo bombardee y asesine a su propio pueblo y se encoge de miedo ante Trump como un perro descarado. El régimen de Trump sabe que, de la misma manera que el príncipe desempleado carece de apoyo en Irán, el heroico pueblo iraní jamás se desangraría en las calles para reinstaurar su antigua y odiada dinastía de lacayos corruptos de Estados Unidos y Gran Bretaña. El sucio papel del revisionismo en Irán Ahora que hemos hablado un poco sobre las contradicciones en el caso de Irán, nos gustaría plantear otra pregunta: ¿

 

Por qué falta un liderazgo proletario en Irán y por qué es relevante que el fracasado pretendiente al trono, desempleado, sea erigido como una nueva marioneta en el trono caído?

Entonces debemos explicar, brevemente, dado lo amplio del tema, el papel del revisionismo y por qué genera revoluciones a medias como las de Irán en 1979, Cuba o Venezuela. Si bien la contradicción principal es decisiva, cuando los comunistas hablan del "peligro principal" nos referimos a algo más, algo cuyo peligro supera con creces las garras y bombas sangrientas del imperialismo: el revisionismo. El revisionismo consiste en "reescribir" el marxismo, cambiar su esencia revolucionaria y crear un pensamiento liberal sin sentido, presentándolo como marxista. El revisionismo, como pensamiento, no busca hacer una revolución ni instaurar el socialismo, sino, con frecuencia, permanecer como una oposición de conciencia y ablandar a la extrema derecha, que vive en sus cómodas villas y disfruta de los frutos robados de la vieja sociedad. 

 Cuando los revisionistas, por otro lado, toman el control de un país socialista, como la Unión Soviética en 1956 o China en 1976, y ya poseen el poder, quieren aferrarse a él con uñas y dientes, pero aún así juegan con ideas sobre diferentes maneras de enriquecerse a sí mismos y a sus seres queridos a expensas de otros en nombre del socialismo, como la cita de Deng Xiaoping: «Enriquecerse es glorioso». 

 Durante la llamada «Guerra Fría», hubo dos superpotencias que eran superpotencias en el sentido de que eran marcadamente diferentes: económica, cultural, política y militarmente en fuerza respecto a las demás potencias imperialistas, y que, en general, eran muy superiores a las demás: los reaccionarios liberales Estados Unidos y la Unión Soviética, un país revisionista capitalista de Estado (cuando el Estado actúa como capitalista y los revisionistas no poseen formalmente fábricas, sino que lo hacen en la práctica a través del Estado). La Unión Soviética pronto asumió un papel extremadamente reaccionario, pero en un mundo donde la gente anhelaba la revolución y el socialismo, pero también tenía una confianza genuina en la Unión Soviética, que anteriormente había hecho tanto bien en el mundo, como derrotar a Hitler y apoyar la lucha de todos los pueblos oprimidos contra el colonialismo, contaba con un gran apoyo internacional. Esto significó que la influencia ideológica soviética fue enorme, y cuando incluso la China socialista cayó en 1976 ante el destructivo revisionismo fascista de Deng Xiaoping, muchos movimientos se sintieron confundidos. 

 

En este caso, es en gran medida solo el Partido Comunista del Perú (de los partidos relevantes con las armas en la mano) el que se distanció directamente del revisionismo chino y, además, fue a contracorriente e inició la Guerra Popular en el Perú el 17 de mayo de 1980. La ideología y las cuestiones ideológicas son de suma importancia, y lo primero que hacen los revisionistas cuando usurpan el poder en un partido comunista es dejar de impartir cursos de marxismo para poder vender todo tipo de disparates políticos y disparates filosóficos posmodernos a sus miembros y fingir que basta con leer, por ejemplo, el curso intensivo de socialismo del viejo Anders Carlsson (exlíder del KP) y que Marx y Lenin son para líderes mayores que desean profundizar en curiosidades históricas.

 

Cuando existía la Internacional, no había mucho espacio para que figuras extrañas lideraran revoluciones (ciertamente hubo revisionismo, por ejemplo, trotskistas, pero permanecieron irrelevantes) porque los camaradas, y el camarada Stalin, lideraron la lucha ideológica, y luego el Presidente Mao tomó la bandera cuando la Unión Soviética fue distorsionada en la contrarrevolución de 1956. Sin embargo, después de 1976, ya no había un liderazgo reconocido y pocos conocían siquiera el gran poema heroico de la historia escrito en el pueblo de Chuschi, en el departamento de Ayacucho, Perú. De repente, el movimiento comunista internacional (MCI) perdió la misma fuerza y ​​liderazgo, y los comunistas conscientes se dispersaron, creando un vacío ideológico y, como resultado, confusión política. 

 

 Ha habido demasiada mentalidad de seguidismo en nuestra historia y una tendencia a seguirla ciegamente con la batuta. Por lo tanto, debemos dejar bien sentado que cada uno debe ser una fortaleza para su ideología, para el Presidente Gonzalo, y siempre realizar análisis concretos de las condiciones concretas y, bajo cualquier circunstancia, perseverar en el camino necesario de la guerra popular y nunca reconciliarse con el revisionismo y el oportunismo. 

 

 Fue precisamente en este vacío ideológico que los imperialistas (principalmente los yanquis bajo el presidente Jimmy Carter) tuvieron la oportunidad de enviar al Ayatolá Jomeini a Irán en 1979 en un avión fletado especialmente por Air France, con el propósito colectivo de los imperialistas (en conspiración y disputa) de desviar la revolución y darle un carácter religioso y supuestamente inofensivo (para el imperialismo). ¿Por qué los imperialistas no detuvieron la revolución iraní? Respuesta simple: no pudieron, solo son expertos en genocidio contra masas desarmadas y en derrotas, específicamente porque la dictatorial y genocida dinastía Phalavi (que obtuvo sus poderes dictatoriales con el derrocamiento o "cambio de régimen" de la Mossadeh elegida popularmente en 1953), con sus agentes de la SAVAK (la "SÄPO" de la monarquía iraní), tortura, desapariciones, corrupción y despilfarro, y cuyas finanzas estatales estaban en caída libre (y, como guinda del pastel, celebraron la fiesta más cara del mundo en el desierto para el 2500 aniversario del Imperio Persa), estaba extremadamente deteriorada y el pueblo se rebeló y se armó. Sin embargo, faltaba liderazgo proletario. 

 

Los comunistas estaban o se confundieron y dividieron, y no contaban con el apoyo necesario entre las capas más profundas o más amplias, pero sobre todo no tuvieron la iniciativa para tomar el poder cuando el rey estaba en jaque mate (que significa precisamente "el rey está indefenso" en persa). En muchos casos, fueron cegados por el Ayatolá que llegó a Irán, como el "viejo en la caja", de repente, prometiendo grandes palabras y llevando una retórica antiimperialista. Así, cuando él, el Sr. Jomeini, bajó del avión en el aeropuerto de Merhabad en Teherán en febrero de 1979, él (quien había vivido en el extranjero durante más de dos décadas, la última de las cuales en una villa en Francia) fue recibido por una multitud entusiasta y expectante. Una vez más, una reafirmación de que las masas son las creadoras de la historia, independientemente del rumbo que tome esta. Los comunistas que no huyeron de Irán fueron sometidos a la más cruel persecución y se convirtieron en víctimas de tortura y ejecuciones. Los comunistas que se identificaron con el pensamiento de Mao Zedong realizaron una heroica resistencia armada en la ciudad de Amol, en 1982, pero fueron derrotados y los arrestados fueron ahorcados y la organización pasó a llamarse Sarbedaran (aproximadamente: Nosotros que mantuvimos la cabeza en alto cuando nos iban a ahorcar) y su organización en el exilio pasó a afiliarse al Movimiento Revolucionario Internacionalista (RIR - en inglés RIM) pero lamentablemente terminaron en las garras de Bob Avakian y el revisionismo del PCR.

¿De qué son expresión las protestas en Irán? Las protestas en Irán son expresión de la agudización y resolución de la principal contradicción mundial. El imperialismo, como es bien sabido, se compone de dos polos: los imperialistas y sus lacayos, y los pueblos del mundo. La dialéctica nos enseña que, como en todo, el imperialismo se desarrolla a partir de la lucha entre sus contradicciones internas, que lo identifican, y que se constituye en la contradicción principal, la que existe entre el imperialismo y las naciones oprimidas, la cual ha incrementado la explotación de los pueblos oprimidos del mundo entero.  

La fuerza de los imperialistas reside en que, mediante la explotación de los pueblos del mundo, creada a través del hambre y la pobreza, ejercida mediante la violencia, la guerra y la opresión, han podido construir aparatos tecnológicamente avanzados y poderosos ejércitos. La fuerza de los pueblos del mundo reside en que luchan por una causa justa, que sirve a sus propios intereses, y son la mayoría absoluta. Basándose en la tesis de que "las masas crean la historia", la naturaleza de los imperialistas se convierte en su sepulturera. Volviendo a la dialéctica. Todos los fenómenos y cosas constan de dos polos (opuestos) que crean su identidad. La lucha entre los opuestos lleva a un bando a dominar al otro, aunque esta lucha pueda ser larga y desigual. Toda cosa o fenómeno posee, por lo tanto, una tendencia y una contratendencia. En ocasiones, una es la principal, en otras, la otra. Lo decisivo en todas las contradicciones es ver quién tiene la ventaja estratégica, quién tiene el núcleo de la victoria. En la historia, la revolución es la tendencia principal cuando cada sociedad de clases ha sido reemplazada por una nueva que ha impulsado la historia, pero durante períodos específicos, la contrarrevolución ha sido temporalmente la tendencia principal. En los primeros tiempos del imperialismo, la contrarrevolución era la tendencia principal. Pero el imperialismo, que es el capitalismo monopolista, parasitario y moribundo, su etapa final, ya no se encuentra en ventaja estratégica sobre los pueblos del mundo. En el pasado podía crear colonias y semicolonias y librar victoriosas guerras de saqueo. Hoy esto ya no es posible. Hoy, los imperialistas solo pueden fracasar una y otra vez con sus planes y campañas. Lo único que pueden ofrecer a los pueblos del mundo es miseria, guerra y muerte. La crisis del imperialismo es evidente, a partir de la década de 1980, en la creciente dificultad para extraer plusvalía del trabajo, lo que agudiza todas las contradicciones internas. Esto significa que los imperialistas intentan resolver este problema inherente incrementando la explotación de los pueblos del mundo, obligándolos a trabajar más duro por salarios más bajos, exigiendo un mayor pago por los bienes y recortando todas las victorias que los pueblos del mundo han obtenido mediante sus arduas luchas (como las migajas llamadas bienestar social), y convirtiéndolos en carne de cañón al preparar una nueva guerra de redistribución del Tercer Mundo, que significará una Tercera Guerra Mundial. Todo esto ha hecho que los pueblos del mundo sean cada vez más efectivos, objetivamente hablando, y tengan la ventaja estratégica. La contrarrevolución ya no es la tendencia principal en el mundo, sino la revolución. Una expresión de esto es que las masas de todo el mundo se rebelan cada día con más fuerza. Basta con observar el año pasado, un año que recordaremos con cariño como "Un Año de Rebelión". Esto es algo que profundizaremos en un artículo posterior. Pero la síntesis de esto es que la revolución es la tendencia principal en el mundo actual y que los factores objetivos para la revolución y el derrocamiento del imperialismo son mejores que antes. Pero, una vez más, el levantamiento de las masas puede ser usurpado por fuerzas que desvían la lucha de las masas. Así pues, a pesar de que las calles y plazas de Irán no solo están repletas de masas honestas y frustradas, sino también de agentes del Mossad y filiales de la CIA, esto es una expresión del fortalecimiento de los factores objetivos para la revolución en todo el mundo. De nuevo, la cuestión de la centralidad del liderazgo proletario y la necesidad del Partido Comunista es evidente. Sin la constitución o reconstitución de Partidos Comunistas, dispuestos a iniciar, defender y desarrollar guerras populares, el levantamiento de las masas se prolongará, la masacre continuará y se perderán oportunidades para que los amos sean derrocados. Vivimos en los 50-100 años en que el Presidente Mao predijo que el imperialismo sería barrido de la faz de la tierra. Apoyamos plenamente esta tesis, ya que las contradicciones internas del imperialismo se están agudizando y es más probable que los comunistas emprendan sus tareas en todo el mundo y luchen contra esta bestia que que los pueblos del mundo sigan sufriendo bajo el yugo del imperialismo.

 

Síntesis

 

 Es justo rebelarse y apoyar a las masas en Irán y en otros lugares que se alzan contra la reacción. Condenar toda injerencia y provocación imperialista. En una invasión de Irán, la contradicción principal cambia del capitalismo burocrático-popular al imperialismo-nacional. La consecuencia de esto es que nuestra postura hacia el régimen reaccionario cambia según la intervención yanqui. El revisionismo ha tenido un impacto devastador en Irán, que carece de un liderazgo proletario con la capacidad de liderar la lucha de las masas.

 

  ¿Qué se debe hacer? En Irán, todos los camaradas progresistas y de mentalidad comunista deben luchar por reconstruir su glorioso Partido Comunista bajo la gran bandera roja del maoísmo y, con ello, retomar las contribuciones universalmente válidas del Presidente Gonzalo, recogidas en la Línea Política General. Estas abordan, en particular, la militarización del Partido (un tema que probablemente ningún camarada iraní serio cuestiona) y la construcción concéntrica, cuyo propósito es ser capaces de librar la guerra popular en una revolución de nueva democracia, derrocar el Poder reaccionario y establecer una república popular para instaurar la dictadura del proletariado y marchar implacablemente hacia el reino de la gran armonía, el comunismo, mediante revoluciones culturales y en colaboración con los pueblos del mundo.

 

  En el extranjero (desde una perspectiva iraní), se debe librar una dura lucha contra quienes han caído en la tentación del imperialismo y el sionismo, y se les debe explicar con paciencia que existe un gran riesgo de que sus aspiraciones y su lucha contra la injusticia favorezcan a enemigos aún más graves: los monárquicos, Estados Unidos e Israel. Existe una antigua expresión persa que dice "un lobo no se come a otro lobo" (gorg gorg ra nemikhord), lo que significa que los gobernantes corruptos y miserables están unidos contra el pueblo. Sin embargo, hay que mostrar que ciertamente hay esperanza y que no se debe elegir al mejor lobo-monarca, sino que el futuro reside en el punto anterior. Esto es importante, camaradas: en el mundo actual, donde la conciencia pública está distorsionada, como en un castillo de naipes donde lo alto se convierte en lo bajo y lo correcto en lo incorrecto, y es difícil de navegar, debemos decirlo con la mayor claridad posible para que nadie malinterprete y para que todos los que escuchen nuestras voces puedan estar seguros de que lo decimos en serio cuando gritamos:

 

 ¡YANKEE, GO HOME! 

 ¡Muerte al sionismo! ¡Defendamos a Irán contra los planes de genocidio y ocupación del imperialismo! ¡rRebelarse es justo! ¡Reconstituyamos el Partido Comunista de Irán como un partido militarizado con una construcción concéntrica! ¡Viva el maoísmo! ¡Abajo el revisionismo! ¡Creamos un frente unido y unimos al pueblo iraní para el gran inicio de la guerra popular en Irán! ¡Guerra popular hasta el comunismo!

Kommunisten@riseup.net!

Kommunisten@riseup.net!: Några tankar om situationen i Iran

| Nyheter

I en tid då dumhet och ignorans upphöjts till norm, då vi styrs av landets mest inkompetenta och fräcka regering, och då vi hör från det imperialistiska systemets samlade språkrörskör, som kallar sig “media” och ibland låtsas syssla med “journalistik”, när det rapas ut i princip vad som helst är det inte konstigt att det kan råda viss förvirring. Detta även om alla, eller i alla fall merparten av korten, redan ligger på bordet då diverse pilsnerjournalister och folkmordsvurmare spytt upp sina reaktionära inälvor och presenterar det som “oberoende fakta” och vi har en situation där tjuven ironiskt ropar “ta fast tjuven” och slaktarligan från det pågående folkmordet i Palestina plötsligt spelar fredsduvor och ömmar för de “fredliga demonstranter som ska hängas i Iran”.

Denna text syftar till att, förutom reda klarhet i det komplexa garnnystan av motsättningar och intriger kring den nuvarande situationen, som fördunklas av faktum som att det plötsligt dyker upp blodsdrypande Israelfanor på demonstrationer världen över, och USA hux flux istället vill vi ska titta på Grönland, tillämpa och förklara två viktiga teman. Det första är ett ödmjukt försök att analysera byråkratkapitalismen, dess roll och funktionssätt och det andra är frågan om motsättningar, konkret hur frågan om huvudmotsättningen färgar av sig på alla andra motsättningar och hur det kan ske ett skifte av denna samt kommunisternas förhållande till denna. Men denna artikel handlar främst om Iran, så låt oss först gå igenom vad som hänt, men då det Persiska riket har en mångtusenårig historia så bör detta ske på ett synnerligen kortfattat sätt.

Däremot krävs vissa utvidgningar kring de grundläggande teserna, och för den som inte orkar läsa mer än tre rader kommer en syntes och en vad ska vi göra-lista på slutet.

Om de “fredliga demonstrationerna” som blev blodiga kravaller

Lenin lärde oss, när han talade om revolutionära situationer, att revolutioner kommer inte utav tal eller resolutioner, utan av att miljoner arbetare hellre än att dö av svält väljer att ge sina liv för revolutionen. Folk går inte ut på gatorna för att en misslyckad tronpretendent säger så i ord utan det ligger alltid mer bakom.

Det mänskliga tänkandet (medvetande) är en reflektion av hennes samlade erfarenheter (sinnesintryck) som sedan processas (tanke) och färgas av andra erfarenheter (sekundär kunskap såsom böcker och TikTok) utefter hennes individuella slutledningsförmåga som delvis formas av hennes biologiska förmåga men primärt av de materiella betingelserna. Vi är således alla en produkt av vår specifika omgivning och i ett modernt samhälle (som är kollektivt beskaffat ehuru idag privatägt) är vi alltså en social produkt. Det betyder att det som först och främst driver oss är (förutom reflexer) hjärnan och alla människor har en ideologi (en samlad världsåskådning), även om de förnekar detta med “jag bryr mig inte om politik”, och denna ideologi är sällan uttalad men den finns objektivt där. Men den ideologiska föreställning som de flesta har är en ovetenskaplig ideologi som härrör till den härskande klassen som avsiktligen och systematiskt påverkar denne. Gemensamma intressen håller samman grupper och det mest viktiga är det ekonomiska, det vill sägs ditt läge i samhällsproduktionen, detta är din klass, exempelvis proletariatet. Eftersom klasserna har olika intressen pågår en ständig konflikt mellan dessa, både i idévärlden och i ekonomisk dagskravskamp (lön, arbetstid, fikapausens längd, hyra etcetera), vilket är klasskamp och det är den som blossade upp i Iran främst på grund av ekonomiska frågor kring brist på livets nödtorft.

Klasskampen är drivkraften i historien och det är den mest centrala tesen i Marx och Engels Kommunistiska manifest från 1848. Men varför är den det? Jo, därför att det är den mest grundläggande motsättningen (arbete och kapital – konkret arbetare mot kapitalister) i kapitalismen och liknande i varje klassamhälle. Konkret handlar det om hur envar får mat på bordet: är du någon som arbetar eller livnär eller någon som parasiterar på andra? För de härskande är den viktigaste frågan hur de drar ut rikedomar (exploatera) utan att alstra ett verkligt och farligt motstånd på halsen. I klassamhället handlar det således från härskarnas perspektiv att stoppa de som arbetar att tänka som arbetare utan att fostra proletärer med ett kapitalistiskt sinnelag och kapitalistiska drömmar. I Irans fall vill den kontrarevolutionära regeringen få folket att inte se sig som arbetare och bönder utan som undersåtar, via religiösa dogmer till regimen, detta på ett korporativt sätt.

Ännu tydligare blir detta om man tar som exempel en ockupation från ett land över ett annat, såsom vid skapandet av en koloni. När en individ är förtryckt och dess levnadsförhållanden inte kan tillgodoses under nuvarande förhållanden och när dennes ideologiska förståelse av denna situation i kombination med kunskap om alternativ till det nuvarande (kan vara en medveten kommunistisk förståelse likväl som avundsjukans lystra blickar på livsstilen i Förenta staterna) så kan detta leda till aktion (läs väl: kombinationen av objektiva faktorer och subjektivt medvetande). I Iran är livet relativt hårt (jämfört med Sverige) men även relativt lätt (jämfört med Palestina) för gemene man. Ayatollans regim är djupt reaktionär, i många avseenden medeltida i sitt styre, och ekonomin är väldigt pressad. Utöver detta finns det i Iran gott om information tillgänglig om omvärlden vilket väcker tanken “vi kan ha det annorlunda” (detta gäller alla, även i Sverige tänker många “jag borde leva i Thailand” – principen är universell inte endast relaterad till fattigdom). Det krävs även en analys för att tanke ska bli till handling och analysen kan leda en till olika slutsatser. Exempelvis:

A: Jag lever fattigt → Jag kan bli rik om jag vinner på lotto, det har jag sett på TV → Jag köper en liten lott.

eller…

B: Jag lever fattigt → Jag kan bli till vi om vi organiserar oss → Vi ser de historiska exemplen → Vi kan, vill och ska segra i folkkrig.

Så, för att förstå skeendet och de tillsynes växlande lojaliteterna måste vi utgå från den interna situationen inuti Iran, och först därefter kan vi ta till oss utlandsiraniers analys. Det sker på samma sätt som vi hanterar och särskiljer en primär från en sekundärkälla. Då denna primärkälla är extremt sällsynt betyder det att de mesta tankar kring hur demonstranterna tänker blir på sin höjd kvalificerade gissningar, och dessutom sker dessa missnöjesyttringar i hela landet och därmed är det fullkomligt omöjligt att göra en fullständigt godtagbar “konkret analys av konkreta situationer”. Med det sagt, finns det vissa ting som är objektiva, såsom att massorna hyser ett enormt missnöje med sin situation, ekonomisk utsatthet, politiskt undertryckning med religiösa toner, ständigt krigshot och så vidare.

Det konkreta missnöje som kom till uttryck i början av 2026, som omedelbart fick omvärldens uppmärksamhet, började i och med att massor gick ut på gator och torg och visade sitt missnöje i flera städer simultant. Det var dels ett uttryck för motsättningen folket-byråkratkapitalismen och massorna tog ut sin mest självklara och heligaste rätt, att “göra uppror mot förlegade auktoriteter”, såsom vår Ordförande Mao Zedong etablerade, i detta fall mot den reaktionära halvkoloniala, halvfeodala och byråkratkapitalistiska Ayatollaregimen. Å andra sidan fick även denna regim stå till svars för skada som andra åsamkat den ekonomiskt genom otagliga, även enligt den borgerliga rätten “olagliga”, sanktioner vars syfte är att göra livet för folket i Iran så odrägligt som möjligt för att senare kunna vända detta missnöje mot regimen i syfte att åstadkomma ett efterlängtat “regimskifte” (som man numera kallar en imperialistisk kupp även om Trump sagt att begreppet “regimskifte” inte är “PK”). Se mönstret som kan skönjas här:

Vi, världens kommunister har läst Manifestet och vet att det är massorna som skapar historien, vilket är en förlängning av Marx tes “all hittillsvarande historia är historien om klasskamp”, och lägger hela vår praktik på denna marxismen-leninismen-maoismens centrala tes, men inte bara vi gör och förstår detta, utan även reaktionen. Det är därför USA och deras perversa kolonialprojekt på steroider, Israel, gör allt för att kasta eld på lågorna och önskar utnyttja demonstranterna för så kallade “regimskifte”, även om de vet att regimen måste störtas militärt för “krig är politik med blodsutgjutelse”, och ryggraden i varje stat är dess väpnade styrkor och den islamska republiken Iran har en stark armé och har satt stort fokus på missiler och luftvärn, och håller Israel som gisslan, och världen vet de kan ånyo sända sina missiler mot det förhatliga Tel Aviv.

Detta är bakgrunden till kravallerna, det vill säga massornas låga levnadsstandard med frustration över regeringen och statsskickets reaktionära karaktär samt Yankee-imperialismens agentverksamhet. Massorna är som bekant “ett slagfält” för olika idéer och ideologier som Ordförande Gonzalo förklarade, och uttrycket “massorna skapar historien” ska inte förstås eller misstolkas som “massorna skapar bara progressiv historia” utan även fascister kan skapa och leda reaktionära massrörelser, tillika religiösa ledare. “Massorna” är mängder av människor i rörelse, rent definitionsmässigt, och är heller ingen specifik klass. Det råder heller ingen tvivel att USA och deras viktigaste “allierade” i den vedervärdiga sionistregimen i Israel befinner sig på plats och delar ut både handeldvapen (något som erkänts i israelisk Netanyahutrogen press) och den senaste Starlinkutrustningen för kommunikation av den ärkereaktionära miljardären Elon Musk (vilken är förbjuden i Iran och detta utdelande erkänns av världsreaktionen), och här finns även Trumps “spontana” uttalanden på sin egen sociala media, Truth Social, att “vi har osäkrat våra gevär” och “vi kommer och räddar er” och “inta byggnader” och slutligen ett: “MIGA!”. Allt detta agerande från yankee-imperialismen under den upphettade situationen ledde till att demonstrationerna på vissa platser övergick i väpnade kravaller som givetvis besvarades väpnat.

Den misslyckade tronpretendenten, Phalavi, den “arbetslöse yankee-prinsen”, har från sin trygga vagga i Washington DC cyniskt svarat på frågan om hans uppmaning till folket att gå ut på gator och torg (med utdelade eldvapen) lett till slaktandet, att “folk dör i krig och detta är krig” i en intervju i yankee-media. Kravallerna har bränt ett antal byggnader (varav en del moskéer och statsbyggnader samt privatbilar) och det har förekommit skottlossning och det flödar diverse siffror, givetvis tagna från luften, kring det totala antalet döda. Kring kravallerna finns ett hav av information och desinformation men det tycks i dagsläget som att kravallerna avtagit, och båda riktningarna misslyckats: protesterna  och imperialisternas plan för regimskifte. Uppenbart för alla med ögon är att detta är ett sammansmältande av genuint missnöje med provokatörers betalda verksamhet, och monarkisternas verksamhet, och tänk nu logiskt:

• Varför skulle någon bränna moskéer om inte för att tvinga fram ett folkmord från den provocerade regimen?

• Varför florerar det bilder på agenter inuti Iran med skyltar som kallar Trump till att bomba landet med parollen “Trump help!”

Detsamma gäller att angående de ”primärkällor” som citeras i västerländsk media:

• Human Rights Activists In Iran, ofta kallade HRA eller HRAI, HRANA i media, är den ”expertgrupp” som västerländska medier använder mest som källa och har lagt till grunden artiklar i bland annat CNN , The Wall Street Journal , NPR , ABC News , Sky News och The New York Post. Den är finansierad av CIA, genom dess specialorganisation, National Endowment for Democracy (NED).

• Den näst mest citerade är Abdorrahman Boroumand Center for Human Rights in Iran (ABCHRI) och är finansierad av NED. Detta är givetvis samma NED, USA:s regimskifteorgansation, som försökte störta Chavez och installera nobelsfredspristagaren Machado, låg bakom valet av Jeltzin i Ryssland under 1990-talet, Maidanrevolutionen i Ukraina 2014 etcetera.

Nåväl, denne Phalavi nummer tre är uppenbart en total reaktionär nickedocka till USA-imperialismen som levt sitt patetiska liv under imperialismens skydd och närts och fostrats för att en vacker dag kunna tillträda den tron som rämnade och slutligen föll år 1979. Han sa “det riktiga Iran är ett annat Iran, ett vackert, fredsälskade och överflödande Iran. Det är ett Iran som existerade före den islamiska republiken och skall bli så igen efter att den islamistiska regimen fallit”. Han lovar dessutom att omedelbart “erkänna Israel” etcetera. Detta är en patetisk försäljare som hoppas tillsättas som kung. Emellertid är det många Iranier i utlandet som givetvis hatar den sittande regimen så till den milda grad att de drar varje halmstrå de kan finna för ett hopp att mullorna ska falla. Detta är ett resultat av att det saknas en enande kraft, som istället för att byta ut en folkfientlig, reaktionär, landsutförsäljande byråkratkapitalistisk regim, byggd på exploatering av arbete, mot en annan, bygger upp en stat värld att försvara som inte är byggd kring den ena människans utsugning av den andra – konkret, det fattas kommunister, proletär ledning och ett militariserat marxist-leninistiskt-maoistiskt parti och låt oss återkomma kring denna centrala fråga.

Byråkratkapitalismen

Först behöver vi beröra lite av det “spel” som spelas runt omkring, som på modernt universitetsspråk kallas “geopolitik”, men som de gamla romarna hade kallat: Divide et Impere! (Söndra och härska!). Imperialismen är en koloss på lerfötter i temporära sammansvärjningar men städse i tvist, därför att i deras natur (essens) finns alltid en konkurrens, då de hatar varandra, ibland mer än sina naturliga fiender. Så, alla imperialister tjänar alltså sina egna intressen främst (detta är förklaringen till att EU-projektet i grunden är ett korthus), men dessa sammanfaller ibland med andras, de konvergerar, och i detta avseende skiljer de sig inte heller från byråkratkapitalistiska regimer. Kom ihåg att imperialismen är kapitalismen av idag, en sista fas, monopolistiska, parasitär och döende.

Från PKP, Masslinjen 1988:

“Utifrån Ordförande Maos tes lär han oss att denna byråkratkapitalism har fem kännetecken: 1) att byråkratkapitalismen är den kapitalism som imperialismen utvecklar i de efterblivna länderna, som omfattar kapital från storgodsägarna, storbankerna och magnaterna inom storborgarklassen, 2) den exploaterar proletariatet, bönderna och småborgarklassen och begränsar mellanbourgeoisien, 3) den genomgår en process genom vilken byråkratkapitalismen sammansmälter med statsmakten och utvecklar en statlig, komprador och feodal monopolkapitalism, utifrån vilket man kan förstå att den i det första stadiet utvecklas som monopolistiskt storkapital som inte är statligt och i den andra fasen, när den sammansmälter med statsmakten, utvecklas till monopolistisk statskapitalism, 4) förutsättningarna för en demokratisk revolution mognar när den når höjdpunkten i sin utveckling, och 5) att konfiskera byråkratkapitalismen är avgörande för att öppna upp för den demokratiska revolutionen och nödvändigt för att övergå till den socialistiska revolutionen.”

Byråkratkapitalism är den sjuka och fjättrade form av kapitalism som utvecklas i de förtryckta nationerna och som är beroende av en hel, eller halv kolonialmakt som dominerar dem i olika grad (Kosovo är mer dominerat än till exempel Turkiet och dess regimer har således olika manövreringsutrymme). En byråkratkapitalistisk regim kan liksom en svag imperialistmakt spela ut sina imperialistherrar, som dominerar dem, mot varandra för att vinna fördelar. I fallet Iran, som uppenbarligen är en byråkratkapitalistisk nation, som domineras som halvkoloni av huvudsakligen den ryska och den kinesiska imperialismen (och är med i både det ekonomiska organet BRICS och det politiskt-militära Shanghai samarbetsorganisation (SCO), under socialimperialistisk hegemoni).

Om konceptet huvudmotsättning

Ett lästips här är Ordförande Maos Om praktiken och Om motsättningar för att använda denna analysmetod i denna situation. Varje ting eller process består av ett antal motsättningar varav en är huvudmotsättning (därför att det existerar inget exakt eller totalt lika) och dominerar tinget eller processen och definierar och sätter sin färg på de andra. I världen är huvudmotsättningen mellan imperialismen och de förtrycka nationerna och här i synnerhet länderna i tredje världen (det finns flera förtryckta nationer som inte tillhör den tredje världen såsom Québec och Katalonien vars kamper kan vara viktiga men ändock sekundära i detta avseende). Inom ett specifikt land kan huvudmotsättningen vara en annan. Till exempel vid folkkrigets inledande i Peru 1980 var huvudmotsättningen massorna-feodalismen samtidigt som huvudmotsättningen på världsnivå var imperialismen-förtryckta nationer. Alla som varit i eller känner situationen i Latinamerika bör förstå exakt vad detta innebär. Yankee-imperialismen dominerar och färgar av sig i alla dessa länder: ekonomiskt, politiskt och militärt. I Venezuela tog, i och med USA:s kriminella kidnappning och bombning av huvudstaden Caracas huvudmotsättningen i landet och förändrades från folket-byråkratkapitalismen (Maduroregeringen, nu utan Maduro) till förtryckt nation – imperialism. I Ukraina fanns en liknande utveckling vid den ryska imperialismens angrepp då regimen kring tiggar-clownen Zelensky var ytterst rasistisk, reaktionär och folkfientlig och provocerande mycket proimperialistisk.

Vad är då kommunisternas ställning gentemot reaktionära regimer?

Kommunisternas mål är kommunismen och för att komma dit måste man konstant göra konkret analys av konkreta förhållanden och inte utgå från dogmatism eller försök att anpassa världen och verkligheten efter sina egna föreställningar. För att förstå hur vi bör göra i Iran kan vi titta på Kina och Ordförande Mao. En snabb historielektion: Först slogs kommunisterna och nationalisterna (KMT) sida vid sida mot krigsherrar (feodalherrar) och banditer, sen blev det konflikt och huvudmotsättningen ändrades, sen invaderade Japan och det blev ånyo en enhetsfront mellan KKP och KMT, men efter segern mot den japanska fascist-imperialismen ändrades motsättningen igen och folkkriget vände sig mot KMT och fördrev dessa reaktionärer ut i havet och de fick ta sitt pick och pack och fly till Taiwan. Enhetsfronten är en front mellan klasser för att uppbåda största möjliga slagstyrka i syfte att slå mot huvudfienden (som avgörs av huvudmotsättningen). Vi vill även understryka att allt är materia i förändring, med ordet förändring understruket, och det är en politisk fälla att fastna i ett åskådningssätt för att ett fenomen var på ett visst sätt en gång i tiden.

Ta Irans moderna historia som exempel. Ayatollaregimen grep makten 1979. USA, i sann söndra och härska anda, använde sin då marionettdocka i Irak, Saddam Hussein, som de väpnade till tårna med avancerade vapen (inklusive biologiska) för att slå mot Iran. Efter Iran-Irakkrigets 8 år (1980-1988) vände USA-imperialismen och den irakiska byråkratkapitalismens sammansvärjning till tvist och blev svurna fiender. Efter Operation Desert storm 1991, sanktioner, och slutligen Operation Iraqi Freedom 2003 (USA:s fullskaliga invasion) hade Irak vänt från att vara Irans svurna dödsfiende, Saddam Hussein hade förvandlats från Yankeedocka till ”internationell terrorist och idag är Irak mer Iran-vänligt än någonsin förr.

Imperialisternas logik är ju som Mao påpekade att “misslyckas – försöka på nytt – misslyckas på nytt”, de är den gamla världens fallna ryttare och är dömda till undergång strategiskt, de är en kollos på lerfötter som vacklar och fumlar men det betyder inte de är ofarliga. Kom ihåg dock att Mao säger att de är en papperstiger men har riktiga klor och dödar miljoner människor.

Hur tillämpas detta med huvudmotsättning i Iran?

Det åligger de iranska kommunisterna att slutligen analysera och definiera dessa motsättningar, men i brist på tillgång på en sådan analys presenterar i följande: i Iran är det rimligt att se det på följande sätt att motsättningen inom landet mellan folket och feodalismen samt mellan folket och den reaktionära byråkratkapitalistiska regimen, som baserar sitt välde på religiösa dogmer och vars stöttepelare främst är den byråkratiska fraktionen av storborgerskapet som klamrar sig fast vid statsmakten med alla tillbuds stående medel. Men den internationella huvudmotsättningen (imperialismen-förtryckta nationer) kan här delas in i två eller tre olika spår, då flera imperialistiska herrar är involverade.

1. Motsättningen med den ryska imperialismen som främst dominerar landet och gjort det beroende av sin militärexport utan att ge mycket tillbaka. Putins imperialistiska regim, den “magra hunden”, arbetar i sammansvärjning och tvist med USA, “den feta hunden”, och har visat sig redo att, liksom USA, sälja ut sina allierade, såsom Assad i Syrien.

2. Den kinesiska socialimperialismen (med socialimperialism menas socialism i ord, imperialism i väsen och handling) som framställer sig som rättfärdiga och som fredsduvor men genomför orättvisa imperialistiska ekonomiska projekt (kapitalexport med kinesiska förtecken) och extraherar många fördelar genom handelsavtal med Iran varor skapade av folkets slitsamma arbete.

3. Yankee-imperialismen (och deras lydiga och lismande underhuggare de så kallade “allierade” västmakterna) samt dess israeliska mördarförband av hundar, rövare och våldtäktsmän som hotar förgöra landet och även en “kärnvapen-lösning” tycks finnas på sionisternas ödesmättade önskelista.

Så länge imperialismen inte inrättar en helkoloni (total dominans ekonomisk, politisk, militär) utan håller sig med en halvkoloni, och inte lägger sig i mer än ett minimum och “nöjer sig” med att exploatera landets resurser och folk är det ofta de interna motsättningarna de viktigaste, men när imperialisterna invaderar, kidnappar, sjörövar, manipulerar, bombar och så vidare då ändras motsättningen. Då blir många av regimkritikerna i Iran lojala (temporärt) med deras reaktionära styre. Ytterst få vill ha en invasion från utlandet, och för att “vinna” måste imperialisterna besegra allt motstånd militärt, och det kan endast göras genom folkmord. Även mister Trump vet (och hans spökkabinett) detta och uttalade sig om den senaste nobelpristagaren i fred, Machados, möjlighet att installeras som marionettdiktator i Venezuela och sa (helt korrekt) att hon har inte “folkets stöd”. Hon ivrar ju för att imperialismen ska bomba och mörda det egna folket och kryper för Trump som en skamsen hund. Trumpregimen vet att på samma sätt saknar den arbetslöse prinsen stöd i Iran. Det iranska hjältemodiga folket skulle aldrig blöda på gatorna för att återinföra sin gamla hatade dynasti av korrupta lakejer till USA och Storbritannien.

Revisionismens smutsiga roll i Iran

Nu, när vi talat lite om motsättningar i fallet Iran önskar vi lyfta en annan fråga. Varför fattas det ett proletärt ledarskap i Iran och varför är den misslyckade arbetslöse tronpretendenten överhuvudtaget aktuell att lyfta upp som ny nickedocka på den fallna tronen?

Då måste vi förklara, kortfattat ty ämnet är digert, revisionismens roll och varför revisionismen alstrar halvgjorda revolutioner som i Iran 1979, på Kuba eller i Venezuela? Även om huvudmotsättningen avgör så är det så att när kommunister pratar om “huvudfaran” så menar vi någonting annat, något vars farlighet vida överstiger imperialismens blodiga klor och bomber, nämligen revisionismen. Revisionism är att “skriva om” marxismen, att ändra dess revolutionära väsen och komma med en meningslös liberal tanke och paketera den som marxistisk. Revisionismen som tanke vill inte göra revolution eller införa socialism utan, oftast, vill de vara kvar som en samvetets opposition och mildra den yttersta högern därför att de lever i sina bekväma villor och njuter av det gamla samhällets stulna frukter. När revisionister däremot tar över ett socialistiskt land, såsom Sovjetunionen år 1956 eller Kina år 1976, och redan besitter makten vill de med näbbar och klor klamra sig fast vid den, men ändå leka med idéer kring olika sätt att berika sig och sina närmaste på andras bekostnad i socialismens namn, såsom Deng Xiaopings citat “att bli rik är ärofullt”.

Under det så kallade “kalla kriget” fanns två supermakter som var supermakter i det avseende att de markant skilde sig: ekonomiskt, kulturellt, politiskt och militärt i styrka från de andra imperialistmakterna och att de sammantaget var de andra vida överlägsna: det reaktionärt liberala Förenta staterna, och det revisionistiska statskapitalistiska (när staten agerar kapitalist och revisionisterna inte formellt äger fabriker men gör det i praktiken via staten) Sovjetunionen. Sovjetunionen kom snabbt att spela en ytterst reaktionär roll men i en värld där folket dels önskade revolution och socialism, men även hade ett genuint förtroende för Sovjetunionen som tidigare gjort så mycket gott i världen, såsom att besegra Hitler och stödja alla förtryckta folkens kamp mot kolonialismen, hade de ett stort stöd runt omkring världen. Detta innebar att Sovjets ideologiska inflytande var enormt och när även det socialistiska Kina föll 1976 till förmån för den fördärvsbringande fascistiska revisionismen under Deng Xiaoping blev många rörelser förvirrade. Här är det i stort sätt enbart Perus kommunistiska parti (av de partier som var relevanta med vapen i hand) som direkt tog avstånd från den kinesiska revisionismen och dessutom gick mot strömmen och inledde folkkriget i Peru 17 maj 1980.

Ideologi och ideologiska frågor är av yttersta vikt och det första revisionister gör när de usurperar makten i ett kommunistiskt Parti är att sluta hålla studier i marxism för att de ska kunna prångla på medlemskåren alla möjliga varianter av politisk dynga och filosofisk postmodern geggamoja och låtsas att det räcker att läsa till exempel gamle Anders Carlssons (före detta ledare i KP) snabbkurs i socialism och att Marx och Lenin är för äldre ledare som vill förkovra sig i historisk kuriosa.

När Internationalen fanns existerade inte så mycket utrymme för konstiga avarter att leda revolutioner (visst fanns revisionism, till exempel trotskister men de förblev irrelevanta) därför att kamraterna, och Kamrat Stalin ledde den ideologiska kampen och sedan tog Ordförande Mao över fanan när Sovjet förvreds i kontrarevolutionen 1956, men efter 1976 fanns inte längre någon erkänd ledning och få kände ens till den historiens stora hjältedikt som skrevs i byn Chuschi i departementet Ayacucho i Peru, och helt plötsligt fanns inte samma kraft och ledning inom den internationella kommunistiska rörelsen (IKR) och de medvetna kommunisterna skingrades och det skapades ett ideologiskt vakuum, och politisk förvirring till följd därav. Det har i vår historia förekommit allt för mycket svans-mentalitet och en tendens att blint följa den med fältherrestav. Därför måste vi rista i sten att var och en måste vara en fästning för vår ideologi, för Ordförande Gonzalo och alltid göra konkret analys av konkreta förhållanden och under varje förhållanden framhärda i folkkrigets nödvändiga väg och aldrig försona sig med revisionismen och opportunismen.  

Det är just i detta ideologiska vakuum som möjlighet fanns för imperialisterna (främst jänkarna under president Jimmy Carter) att 1979 skicka Ayatolla Khomeini till Iran i ett specialchartrat Air France plan, detta i imperialisternas samlade syfte (i sammansvärjning och tvist) att leda revolutionen på villovägar och ge den en religiös och förmodad harmlös (för imperialismen) prägel.

Varför stoppade inte imperialisterna den iranska revolutionen? Enkelt svar: de förmådde inte, de är bara experter på folkmord mot obeväpnade massor och nederlag och konkret därför att den diktatoriska och folkmördande Phalavidynastin (som erhöll sina diktatoriska befogenheter med störtandet, eller “regimskiftet” av den folkvalde Mossadeh år 1953) med sina SAVAK (iranska monarkins “SÄPO”) agenter, tortyr, försvinnanden, korruption och slöseri och vars statsfinanser var i fritt fall (och som grädde på moset genomförde de världens då dyraste partaj i öknen för att fira perserrikets 2 500 års jubileum) extremt fallfärdig och folket reste sig och var väpnat. Emellertid fattades det proletär ledning. Kommunisterna var eller blev förvirrade och splittrade och hade inte erforderligt stöd bland de djupaste eller bredaste lagren men framförallt hade de inte initiativet att gripa makten när kungen var i schack matt (som betyder just “kungen är hjälplös” på persiska). I många fall blev de förblindade av Ayatollan som kom till Iran lite som “gubben i lådan”, plötsligt och lovade vitt och brett och förde en antiimperialistisk retorik. Så, när han, herr Khomeini, nedsteg från planet på Merhabad-flygplatsen i Teheran i februari 1979 möttes han (som levt i mer än 2 decennium utomlands, varav sista tiden i en villa i Frankrike) av en entusiastisk och förväntansfull folkmassa. Återigen en återbekräftelse att massorna är skaparna av historien oavsett vilken riktning historien tar.

De kommunister som inte flydde från Iran utsattes för den grymmaste förföljelsen och blev offer för tortyr och avrättningar. De kommunister som tillerkände sig till Mao Zedongs tänkande genomförde ett hjältemodigt väpnat motstånd i staden Amol, år 1982, men blev besegrade och de gripna blev hängda och organisationen kom att kallas Sarbedaran (ungefär: Vi som höll huvudet högt när vi skulle hängas) och deras exilorganisation kom att anslutas till den Revolutionära internationalistiska rörelsen (RIR – På engelska RIM) men tyvärr hamnade de i klorna på Bob Avakian och RCP:s revisionism.

Vad är protesterna i Iran ett uttryck för?

Protesterna i Iran är ett uttryck för världens huvudmotsättning håller på att skärpas och lösas. Imperialismen består ju som känt av två poler, imperialisterna och dess lakejer och världens folk. Dialektiken lär oss att, precis som i alla ting, utvecklas imperialismen utifrån kampen mellan dess interna motsatser, som identifierar denna, vilket utgörs av huvudmotsättningen, den mellan imperialismen och de förtryckta nationerna, vilket har ökat exploateringen av hela världens förtryckta folk. Imperialisternas styrka ligger i att de genom utsugning av världens folk, skapat genom hunger och nöd genomfört med våld, krig och förtryck, har kunnat bygga teknologiskt avancerade apparater och väldiga militärer. Världens folks styrka ligger i att de kämpar för en rättfärdig sak, som tjänar dess egna intressen, och är den absoluta majoriteten. Utifrån tesen att ”massorna skapar historien” blir imperialisternas natur dess dödsgrävare.

Återigen till dialektiken. Alla företeelser och ting består av två poler (motsatser) som skapar dess identitet. Kampen mellan motsatserna leder till att den ena sidan övertar den andra även om denna kamp kan vara långvarig och ojämn. Varje ting eller företeelse besitter således en tendens och en kontratendens. I vissa tider är den ena huvudsaklig och i andra tider är den andra huvudsaklig. Det som är avgörande i alla motsättningar är att se vem som har det strategiska övertaget – vem har kärnan till segern? I historien är revolutionen huvudtendensen då varje klassamhälle har ersatts av ett nytt vilket har drivit historien fram, men under särskilda perioder har kontrarevolutionen varit huvudtendensen temporärt. Under imperialismens tidiga dagar utgjorde kontrarevolutionen huvudtendensen. Men imperialismen, som är monopolistiskt, parasitär och döende kapitalism, dess slutgiltiga stadium, befinner sig inte längre i ett strategiskt övertag gentemot världens folk. Förr kunde den skapa kolonier och halvkolonier och bedriva segerrika rovkrig. Idag går det inte längre. Idag kan imperialisterna bara fortsätta att misslyckas och återigen misslyckas med sina planer och fälttåg. Det enda imperialisterna har att erbjuda världens folk är misär, krig och död.

Imperialismens kris märks, med utgångspunkt från 1980-talet, i att det blir svårare och svårare för de att extrahera mervärde från arbetet, vilket gör att alla motsättningar inom imperialismen skärps. Detta gör att imperialisterna försöker lösa detta inneboende problem genom att öka utsugningen av världens folk genom att tvinga de att arbeta hårdare för lägre lön, kräva mer betalt för varor och genom att skära ned på alla de segar världens folk vunnit genom sina hårda kamper (såsom smulorna som kallas välfärd) samt genom att förvandla människor till kanonmat genom att förbereda sig för ett nytt omfördelningskrig av den tredje världen, vilket kommer att innebära ett tredje världskrig. Allt detta har gjort att världens folk allt mer, rent objektivt, är mer slagkraftiga än förr och har det strategiska övertaget. Det är inte längre kontrarevolutionen som är huvudtendensen i världen utan det är revolutionen.

Ett uttryck för detta är att världen över gör massorna fler uppror för varje dag som går. Titta bara på det senaste året, ett år som gärna kan minnas som ”Ett år i uppror”. Detta är något som vi kommer att elaborera i en efterföljande artikel. Men syntesen av detta är att revolutionen är huvudtendensen i världen idag och att de objektiva faktorerna för revolution och imperialismens bortsopande är bättre än för.

Men återigen, massornas uppror kan usurperas av krafter som för massornas kamp på villovägar. Så, trots att Irans gator ochr torg inte bara kryllar av ärliga frustrerade massor, utan även av Mossadagenter och CIA-filialer, så är detta ett uttryck för att de objektiva faktorerna för revolution världen över stärks. Återigen är det här frågan om det proletära ledarskapet är centralt och nödvändigheten av det Kommunistiska partiet är klart för alla att se. Utan konstitueringen eller rekonstitueringen av de Kommunistiska partierna, redo att inleda, försvara och utveckla folkkrig, kommer massornas uppror förlängas, masslakten fortlöpa och möjligheter för herrar att störts kommer att missas. Vi lever i de 50-100 åren som Ordförande Mao förutspådde att imperialismen kommer att svepas bort från jordens yta. Vi står helt och hållet bakom denna tes då imperialismen interna motsättningar skärps och det är mer troligt att kommunisterna åtar sig sina uppgifter världen över och bekämpar denna best än att världens folk ska fortsätta lida under imperialismens ok!

Syntes

Det är rätt att göra uppror, stöd de massor i Iran och annorstädes som reser sig mot reaktionärer.

Fördöm all imperialistisk inblandning och provokation.

Vid en invasion av Iran ändras huvudmotsättningen från folket-byråkratkapitalismen till nation-imperialismen.

Konsekvensen därav är att vår ställning till den reaktionära regimen ändras avhängigt en yankee-intervention.

Revisionismen har haft en förödande inverkan i Iran som saknar proletärt ledarskap med förmågan att leda massornas kamp.

Vad måste göras?

I Iran måste alla framstegsvänliga och kommunistiskt sinnade kamrater kämpa för att återskapa sitt ärorika Kommunistiska parti under maoismens stora röda fana och med detta ta till sig Ordförande Gonzalos universellt giltiga bidrag, som finns samlade i den Allmänpolitiska linjen och i synnerhet handlar dessa om militariseringen av Partiet (en fråga som nog inte ifrågasätts av någon allvarligt sinnad iransk kamrat) och koncentrisk konstruktion vars syfte är att vara kapabel att föra folkkrig i en nydemokratisk revolution, störta regeringen och sedan upprätta en folkrepublik för att införa proletariatets diktatur för att medelst kulturrevolutioner och skuldra vid skuldra med världsfolken obevekligt marschera in i den stora harmonins rike, kommunismen.

I utlandet (utifrån ett iranskt perspektiv) måste det föras en hård kamp mot de som fallit för imperialismen och sionismens locktoner och det måste tålmodigt förklaras för dem att det finns en stor risk att deras strävan och kamp mot en orättvisa spelar i händerna på värre fiender, monarkister, USA och Israel och det finns ett gammalt persiskt uttryck som säger “en varg äter inte en annan varg” (gorg gorg ra nemikhord) vilket betyder att de korrupta och nesliga härskarna håller ihop mot folket. Dock måste det framläggas att det visst det finns hopp och att man måste inte välja första bästa ulv-monark utan framtiden ligger under föregående punkt.

Detta är viktigt, kamrater: i världen av idag där det allmänna medvetandet förvrids, såsom i lustiga huset där upp blir ner och rätt blir fel och det är svårt att navigera, måste det sägas mer än tydligt så att ingen ska missförstå och att var och en som hör våra röster ska vara försäkrade att vi menar allvar när vi ropar:

YANKEE GO HOME! DÖD ÅT SIONISMEN!

FÖRSVARA IRAN MOT IMPERIALISMENS PLANER PÅ FOLKMORD OCH OCKUPATION!

DET ÄR RÄTT ATT GÖRA UPPROR!

REKONSTITUERA IRANS KOMMUNISTISKA PARTI SOM ETT MILITARISERAT PARTI MED KONCENTRISK KONSTRUKTION!

LEVE MAOISMEN! NED MED REVISIONISMEN!

SKAPA EN ENHETSFRONT OCH ENA IRANS FOLK FÖR DET STORA INLEDANDET AV FOLKKRIGET I IRAN!

FOLKKRIG TILL KOMMUNISMEN!

 

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!