Introduktion:
Innan vi presenterar den del av transkriptionen av Ordförande Gonzalos tal på Perus kommunistiska partis (PKP) I:a Partikongress 1988, en framställning inför antagandet av texten: Angående Gonzalos tänkande, som behandlar den historiska betydelsen av Andra världskriget, så vill vi reda ut lite allmän bakgrundsfakta (punkt 1), som vi kunnat plocka fram ur den borgerliga medier, och därur vi fann några data som kommer klargöras i inlägget. Denna bakgrund följs av en sammanfattning av Ordförande Gonzalo, (punkt 2) som återkommer som hans tals avrundning.
1. Allmän bakgrund
Andra världskriget tog slut i Europa i och med de sovjetiska truppernas firade av erövringen av Berlin och med USA:s och Storbritanniens styrkor som avancerade in i norra och södra Tyskland.
Det var den 8 maj 1945 (9 maj för länderna i Östeuropa), och datumet firas varje år av alla de länder som segrade i andra världskriget, särskilt i Ryssland.
Den tyske diktatorn Adolf Hitler begick självmord den 30 april 1945, och den slutliga kapitulationen undertecknades den 8 maj 1945 i Berlin, huvudstaden för det besegrade nazistiska regimen i Tyskland, inför representanter från Sovjetunionen, USA, Storbritannien och Frankrike.
Även om kapitulationsceremonin ägde rum den 8 maj, högtidlighåller vissa länder, såsom Ryssland och Belarus, dagen den 9 maj. Detta beror på att när kriget i Europa formellt avslutades enligt det undertecknade dokumentet, den 8 maj kl. 23.01 (Berlin-tid), var det redan den 9 maj 01:01 i Moskva och andra tidszoner längre österut.
2: Sammanfattning av Ordförande Gonzalos rapport.
“Andra världskriget är en händelse av vidsträckt (sp. trancendental – övers.) betydelse. Sovjetunionens prestige kom att höjas till skyarna. Det räcker med att läsa världspressen från denna period, ni kamrater, var givetvis inte födda då, men med ålder tillkommer vissa fördelar och jag kan dra mig till minnes när Segerdagen skedde, och jag befann mig då i hamnen Callao, (som är Perus huvudstad Limas hamndistrikt, nära där Kongressen hölls- övers.) som nu är mycket nära där vi befinner oss, eller hur? Föreställ er alla fabriksvisslorna och fartygens mistlurar som tjuter för Tysklands kapitulation! För då var kriget redan vunnet, sen var det såklart en annan sak att avsluta det. Tänk er en sådan allmän glädjeyra, och jag kommer väl ihåg som om det var igår, och tidningarnas fylldes av spaltmeter om atombombens löften, att den likt en stryprem (sp. garrote, verktyg från en typisk spansk avrättningsmetod medelststrypning kallad garrotering – övers.) skulle skrämma de redan rädda (underförstått den japanska imperialismen- övers.) , och vi frågade oss: finns det risk för total förintelse, för Jordens fullständiga desintegration? Bomberna sågs dock av många som en nödvändigt och om det nu var så illa ställt med dem, så skulle vetenskapsmännen verkligen ha tillåtigt att de släpptes? Det skulle inte ha varit logiskt! Att inte förstå detta betyder att inte förstå den politiska essensen som föranleder ett krig och man kan heller inte se vapen som ett verktyg i funktion av politiska målsättningar. Dessa små men kraftfulla bomber dödade över 60.000 människor i Hiroshima; i Nagasaki var det över 145.000. Hur som helst var det gärningar av avgörande betydelse som kom att ingjuta kraftfulla intryck i medvetandet på de av oss som upplevde dessa turbulenta tider.”
Ordförande Gonzalo, 1988
Efter denna nödvändiga introduktion och sammanfattning som framlagts ovan kommer följande utlovade del av rapporten som vi valt att titulera:
Andra världskriget utgör en händele av historiskt vidsträckt betydelse.
Andra världskriget utgör en händele av historiskt vidsträckt betydelse, och rent tekniskt sett inleddes det 1939 och avslutades 1945 och nu får ni ursäkta mig om jag uttrycker sådanna skolboksförtydliganden, men jag tror det är viktigt att vi alla lägger sådant på minnet, och stundom misstänker jag att det finns kamrater bland oss som faktiskt inte känner till, och om jag inte misstar mig i detta förfarande så är det väl att föredra att jag upprepar sådant ni redan vet, än att vissa lämnas bakom och följaktligen inte förstår.
Det vi nu avhandlar är om Andra världskriget vars karraktär delvis är ett imperialistiskt rövarkrig, där de slåss om världsherravälde, såsom det till och med formulerades av Tyskland under Hitler, (Weltherrschaft-övers.) men samtidigt var det, och det är den andra aspekten, ett socialismens försvarskrig som utvecklade revolution. Så ser vi det, och det är klart som kristall och det är följaktligen riktigt att från Sovjetunionens perspektiv så var deras krig ett Stort fosterländskt krig.
Jag insisterar nu kamrater, vi bekämpar obevekligen revisionismen, och därför får vi nu inte glömma eller tappa bort vissa aspekter och det Stora fosterländska kriget var ett rättfärdigt försvarskrig, så har det definierats rätt och slätt och här utvecklades världsrevolutionen, därför att utöver det ärorika historiska försvaret – som kom att kosta Sovjetunionen mer än 20 miljoner döda – så pågick även en antiimperialistisk kamp som utbredde sig i de förtryckta nationerna och i synnerhet i Kina.
Och varför hävdar vi att detta främst skedde i Kina? Det är här bra att påminna oss om att Kina under lång tid uppehöll cirka 60 % av den japanska kejserliga armén, därför är vi inte eniga när vissa bara pratar om “västfronten och östfronten”, och således behandlar helheten som om det blott och endast avgjordes och utspelades i Europa. Dessa blundar för det som pågick i Östern, vilket var en stor kampfront och därutöver en stor revolutionär front. Det är felaktigt, enligt vår åsikt, när man försöker reducera det hela till de västerländska imperialisters ageranden, och framför allt framhäver de USA:s handlingar. Det överensstämmer emellertid helt enkelt inte med fakta.
Tvärtom så avgjordes saker mycket mer av de stora motståndskrig som fördes i de för förtryckta nationerna, såsom Kina, Korea, Burma, Indonesien, Filippinerna etcetera. Där flydde imperialistmakterna likt råttor då folket i dessa nationer tog till vapen. De av dessa folk som dessutom hade förmånen att ha ett framgångsrikt kommunistparti kunde segra och gjorde ytterligare framsteg, medan de som inte hade ett sådant åtminstone kunde lyckas i förhandlingar befria sig från att vara kolonier (hel– till skillnad från halvkolonier-övers), som till exempel Indonesien, som slutade vara en koloni under Holland som en konsekvens av detta krigs följder.
Bakom detta världskrig så fanns det en ondsint mörk plan: ett korståg mot självaste Sovjetunionen, och jag betonar här ordet korståg dels för att ordet med sina medeltida rötter tydligt uttrycker sin reaktionära kärna och dessutom så presenterade självaste Hitler det just som ett antibolsjevikiskt korståg då de hade en ondskefull dröm att sopa bort Sovjetunionen från jordens yta. Dårskap! En bräcklig dröm av glas och kristall! De kastade sig huvudstupa mot proletariatets diktatur, som stod stadigt under ledning av Partiet och kamrat Stalin, och de kastade sig mot det ryska proletariatet samt hela det ryska folket.
Kamrater: det skrevs i historiens hjältemodiga sidor! – Stalingrad! Den mest enastående kampen i stadsmiljö som var en utdragen gatustrid, som är den form som genererar mest död. Där kämpade man inte bara hus för hus, utan även rum för rum och det är dessa kapitel som har skakat om världen. Och i detta kan vi se tydligt det smutsiga spel som de allierade imperialisterna spelade: Förenta staterna och Storbrittanien, för i detta fall kan jag inte nämna Frankrike, som ju var under ockupation – och blev taget på enbart 18 dagar – som är svekfulla och höll tillbaka den inledande invasionen av kontinenten från norr, en invasion som hade kunnat slå mot hjärtat av Tyskland, varför? Jo, de satte sina förhoppningar till att fascisttyskland skulle besegra Sovjetunionen.
Vi vet alla fullt väl kamrater, och vi måste dra oss tillminnes, att denna fascistoffensiv som leddes av nazisterna, bistådda av de italienska fascisterna och de spanska Franco-fascisterna och de använde hela den ekonomiska makten från det underkuvade Europa. De satte in en och en halv miljon män, självaste tyska arméns blomstrande elit, 75% av sitt flygvapen, och de trängde in på Unionens mark. Men Kamrat Stalin hade viserligen hanterat diplomatin både i stort och smått – med handlingar såsom (fattas text i transkriberingen – övers.)
…den Tysk-Sovjetiska ickeangreppspakten var nödvändig (fattas text i transkriberingen – övers.)
…några påpekar dock att detta “inte hindrade invasionen av Sovjetunionen”, men dessa typer vet inte vad de talar om, ty det är en sak att vinna tid, och en annan att veta och förutse att Tyskland var nödgade och dömda att slå mot Sovjet, varför? Jo, för de kunde omöjligen ha fortsatt sin aktion i Väst med en sådan mäktig och farlig fiende som Sovjet i ryggen, som dessutom har en bördig och oerhört rik jord med en fantastisk potential. Ja, kamrater, detta måste vi klargöra, och dessutom ta till oss och se och behandla verkligheten sådan den är, för på så sätt förstår vi också på vilken grund dagens socialimperialism (åsyftas det revisionistiska Sovjetunionen från 1956 -övers.) baseras på, och de har ett folk på över 200 miljoner, invasionen var således oundviklig. Här måste man framhäva den sovjetiska underrättelsetjänstens skarpsinne och genomträngande förmåga – det var underrättelsetjänst! – de lyckades ta reda på vilken dag invasionen skulle ske. Man säger att detta “inte tjänade nått till” – de rapar fram tomma ord och fraser!
Vad kunde Ryssland göra inför en sådan massiv attack? De kunde tillämpat en strategisk defensiv och det var något som de faktiskt gjorde – vi som kommunister i folkkrig förstår mycket väl vad stategisk defensiv innebär – och utöver detta kvarlämnades ingenting åt angriparna i den brända jordens-taktik, bara avskalad mark. Kamraterna hade djärvheten att fatta höga och svåra beslut att spränga monumentala verk, såsom det berömda kanalbygget som förbinder Volga med Don, en konstruktion som krävt många års arbete – den blev helt zonika sprängd! Tyskarna hade inte ens kunnat drömma om att kamraterna skulle vara kapabla att göra detta, ty de tänkte att sovjeterna inte skulle våga spränga sitt mödosamma och viktiga projekt. Kamrater, proletariatets diktatur stod på spel, revolutionen likaså, och vi kan varken låta tvivel hejda oss, eller få oss att stanna av, såsom Ordförande Mao förklarade: i försvar av varje stycke mark eller tingest. Det är sådanna som vi är, vi kommunisterna.
Angriparna kom att stånga sina huvuden blodiga mot Leningrads portar, liksom vid Moskvas och Stalingrads och i de ockuperade områderna möttes de inte enkom av bränd jord, utan det kvarstannade gerillaförband och enskilda individer som tagit sitt bästa gevär över axeln och fyllt renseln med ammunition och lite vodka för att uthärda kölden, och för att slå ut en av dessa måste tyskarna offra 10 män, och det var i genomsnitt kamrater! Så det var inte så enkelt som tyskarna trott, tänk på det kamrater! Och deras offensiv var en militär plan av hög kvalitet smidd av de högsta och mest skarpsinniga av de tyska militärledarna, och tyskarna har som bekant en tradition av krig och de har gång på gång prövats. De tänkte: på tre månader skulle de erövra hela Sovjetunionen, på tre månader.
Kamrat Stalins förutsåg och vidtog åtgärder redan på 1930-talet i och med den stora omvandlingen av industri och landsbygd, och hade allokerat fabriker till andra sidan Uralbergen och dessutom skapat förutsättningar för att kunna överge självaste Moskva, och detta är sant, allt var redan klappat och klart utifall att de inte, i sista instans skulle kunna försvara staden. Att den skulle försvaras var dock det beslut som fattats, de skulle försvara Moskva, men därutöver så fanns det en beredskapsplan att flytta ledningen till Uralbergen. Så, det första som gjordes var att vidta åtgärder för att kunna förflytta Stalin, för han fick inte hamna i de smutsiga händerna på dessa eländiga avkommor från helvetet, han fick helt enkelt inte falla. Men hur löd då ordern, kamrater? Efter att fienden hade trängt sig ända fram till de nämnda portarna, var ordern: – Ingen reträtt! Nu kanske ni undrar: hur kan de då ha funnits planer på att dra sig tillbaka till Uralbergen? Kamrater, det finns alltid en plan utifall något går fel, vi gör aldrig bara en plan, så agerar de enfaldiga, vi har planer för flera omständigheter, även för extrema sådanna.
Det är mycket minnesvärt och vi måste alltid komma ihåg hur den 7 november, det vill säga på Oktoberrevolutionens årsdag, fanns det inte någon säker plats för att fira den, och man förutsatte således att det var omöjligt att genomföra firandet. Kamrat Stalin sa då: – Till stationen! Några ropade: “Men kamrat Stalin, där finns varken talarstol, podium eller bänkrader!” Kamrat Stalin välte där en låda, ställde sig på den och höll ett tal för att fira revolutionen och sa: “Hur många var vi när vi erövrade makten? Vilka krafter hade vi när vi avvisade den imperialistiska aggressionen som kom omedelbart efter Oktoberrevolutionen? Vi var få och vi var svaga i synnerhet i jämförelse med vad vi är idag. Därför kommer de inte att besegra oss. Vi ska krossa dem och förinta bestien i dess eget bo, i Berlin!”. Så sa han kamrater! Och det är sådant som vi måste komma ihåg, och här kan vi stå och anklaga kamrat Stalin, och Partiet säger dessutom att vi måste studera Andra världskriget.
Det är allmänt kännt hur, efter detta, kom det stora motståndet, och de tyska linjerna krackelerade och kollapsade och kamraterna inringade slutligen Stalingrad. Den tyska krigsledningen begärde då tillstånd från Hitler för att få retirera (…)
(text fattas i transkriberingen – övers.) men då svarade han, “Arier backar inte, arier kan inte besegras av barbarer, av mongoler, av underlägsna!!!” Javisst ja! Men de där underlägsna barbarerna och mongolerna jagade ut nazisterna som råttor och råttor som dessutom som bekant blev tvungna att stryka flagg.
Det tåls att upprepa: Stalin hanterade kriget med skicklighet och visdom, han hade alltid i åtanke det moraliska elementet och lät alla de besegrade, kapitulerade nazisterna visas upp och kasta sina flaggor, sina örnar, sina hakkors vid foten av Lenins mausoleum. Det var inte bara ett stort militärt nederlag för dem, utan ett stort moralisk nederlag! Den nazistiska arrogansen, den nazistiska överlägsenheten hade sänkts ner i gyttjan och trampats på, det var det största moraliska slaget de fick! Det var där det började, sammanbrottet i den nazistiska armén.
Vad beträffar den andra nazistiska motståndsfickan, den som utgjordes av 300.000 från “hjälterasen” som skulle förhindra ryssarnas entré till självaste Tyskland, kom att krossas och sprängas i 300.000 bitar när den sovjetiska Röda armén gick till offensiv; Tyskland var förstört, helt klart, kamrater. Det var då, först då som västimperialisterna pressade på för att kunna landstiga i Normadie. Varför? Jo, därför att Röda armén, kommunisterna och kommunismen framträdde som en hotande skugga som snabbt utbredde sig över Europa.
Det är väl etablerat att i början av maj 1945 intog Röda armén Berlin och die Reichstag, det korperativa parlament som de hade och de satte den röda fanan med hammaren och skäran på dess topp, något som förevigades på ett känt fotografi. Hitler tog sitt liv av daga, som vi väl vet, och dessutom brände de hans kropp för de visste vad som skulle ha skett om han kvarstannat, hans skulle aldrig ha förlåtits, möjligtvis av västmakterna, men absolut inte av Sovjetunionen.
Den andra stora fronten, i öst, hade sitt centrum i Kina där den japanska armén fastnade i ett hav av massor, i minerad och undergrävd jord av folkens gerillakrig. Olika förtryckta nationer tog till vapen mot dem. Västerlänningarna “stödde” först för att sedan dra sig tillbaka – det är bara att minnas MacArthur, den bästa kadetten som USA:s militärskola West Point någonsin haft, en av de högsta strateger som USA har producerat. Han hade sitt högkvarter på Filippinerna. Vad gjorde han? Han drog sig tillbaka och yttrade sin berömda fras: “Jag ska återvända!”. Ja, säkert du, när japanerna redan hade besegrades – den delen sa han inte, så klart, kamrater, för de återvände visst, men när återvände de? Jo, när japanerna var nedslitna och försvagade av kampen i Kina och i de olika förtryckta nationerna i öst. Det är alltså de förtryckta folken som har stått emot den japanska besten, som nu återigen är på krigsstigen.
Tänk på det här bara för att förstå vad kriget hade kostat USA: 100 000 soldater, det är allt som hela Andra världskriget har kostat dem, de flesta av dem döda soldater i öster. Ser ni nu? Och av rädsla för att när kriget på den västeuropeiska fronten var avslutat, och Sovjetunionen, enligt avtalen, skulle vända sina kanoner mot Japan, så tvingades USA att använda atombomben. Ja, där ser man tydligt hur politiken styr kriget. Japanerna skulle ju ändå ha blivit krossade, de kunde inte stå emot, och de ursäkter man vill presentera oss idag för bombningen är just det – ursäkter.
Hela denna storslagna händelse som var Andra världskriget skakade världen och har satt spår hos mänskligheten och gav goda frukter. Givetvis var de inte lika goda överallt, förstås, men till och med halvmogna frukter, exempelvis som de i Frankrike och Italien satte sina spår. Varför blev de inte fullgoda? Orsak: revisionisterna lät sig berövas självaste segern, frukterna av vinsten, trots att de hade gerillor på 500.000 respektive 300.000 man och de var dessutom härdade i det heroiska motståndet från Europas arbetarklass och folk. Detta måste vi ävenledes ha i beaktande.
Väl kamrater för att sammanfatta: Andra världskriget är en händelse av vidsträckt betydelse. Sovjetunionens prestige kom att höjas till skyarna. Det räcker med att läsa världspressen från denna period, ni kamrater, var givetvis inte födda då, men med ålder tillkommer vissa fördelar och jag kan dra mig till minnes när Segerdagen skedde, och jag befann mig då i hamnen Callao, som nu är mycket nära där vi befinner oss, eller hur? Föreställ er alla fabriksvisslorna och fartygens mistlurar som tjuter för Tysklands kapitulation! För då var kriget redan vunnet, sen var det såklart en annan sak att avsluta det. Tänk er en sådan allmän glädjeyra, och jag kommer väl ihåg som om det var igår, och tidningarnas fylldes av spaltmeter om atombombens löften, att den likt en stryprem skulle skrämma de redan rädda, och vi frågade oss: finns det risk för total förintelse, för Jordens fullständiga desintegration? Bomberna sågs dock av många som en nödvändigt och om det nu var så illa ställt med dem, så skulle vetenskapsmännen verkligen ha tillåtigt att de släpptes? Det skulle inte ha varit logiskt! Att inte förstå detta betyder att inte förstå den politiska essansen som föranleder ett krig och man kan heller inte se vapen som ett verktyg i funktion av politiska målsättningar. Dessa små men kraftfulla bomber dödade över 60.000 människor i Hiroshima; i Nagasaki var det över 145.000. Hur som helst var det gärningar av avgörande betydelse som kom att ingjuta kraftfulla intryck i medvetandet på de av oss som upplevde dessa turbulenta tider.