Upp till kamp emot (k)valen
Kommunistiska partiet gör det som dem är bäst på – skramla efter pengar bland sina medlemmar. Denna gång inte för att betala en konsultbyrå för en själlös logotyp som ser ut som Kelloggs.
Återigen är det valår i Sverige och återigen ska folket kallas till urnorna för att bekräfta den politiska eliten. Partierna tävlar om väljarnas röster med löften som sällan hålls samtidigt som de verkliga maktförhållandena förblir orörda. I skuggan av debatterna och vallöften pågår samma gamla spel och frågan är bara vem som orkar se igenom teatern den här gången. Det är kommunisternas uppgift att använda denna tid, när motsättningarna ligger framme för alla att se, till att avslöja den borgerliga statens karaktär genom propaganda och agitation.
Vi ska här granska Kommunistiska partiets (K) politiska linje, en linje som vid en första anblick framstår som tudelad. Partiet har fattat det strategiska beslutet att inte ställa upp i riksdagsvalet, ett val som motiveras av ekonomiska och taktiska skäl. Ändå kommer K att finnas på valsedlarna i ett flertal kommuner runt om i landet. Denna dubbla strategi – att samtidigt avstå från den nationella scenen och närvara på den lokala – väcker frågor. Är det en principfast revolutionär handling, eller en pragmatisk kalkyl för att klamra fast vid några mandat?
Både Kommunistiska partiet och dess ungdomsförbund Revolutionär kommunistisk ungdom (RKU) anser sig stå för Lenin, basera sig på marxism-leninismen och följa exemplet från Sovjetunionens kommunistiska parti (bolsjevikerna) förkortat som SUKP(b) – detta till trots att partiet vänt upp- och ner på Lenin, gång på gång gått den motsatta väg snarare än den marxist-leninistiska, och vars praktik mer liknar Liberalernas än SUKP(b):s.
I denna artikel kommer vi som sagt att undersöka men också lägga fram flera centrala punkter där vi är kritiska mot den linje som ledningen i Kommunistiska partiet företräder. Vi kommer att ta oss genom frågorna a) revolution eller reformism, b) det kommunistiska partiets karaktär, c) kommunisterna och parlamentet, d) valbojkott.
REVOLUTION ELLER REFORMISM
Låt oss börja med det uppenbara – vad betyder det är vara revolutionär idag? K och RKU påstår sig vara revolutionära kommunistiska organisationer byggda på erfarenheterna från den ryska revolutionen, Lenin och marxismen-leninismen. Men vad betyder det egentligen att vara revolutionär enligt marxismen-leninismen?
I varje klassamhälle är det en eller flera klasser som förtrycker och exploaterar andra klasser. Under kapitalismen är det borgarklassen som förtrycker och exploaterar arbetarklassen. De gör detta, som Lenin förklarar tydligt i Staten och revolutionen (1917), genom att etablera en klassdiktatur – en borgarklassens diktatur – vilken den utövar genom sin stat. Staten är enligt Lenin ”ett maskineri för den ena klassens undertryckande av den andra, ett maskineri för att låta en klass hålla de övriga, undertryckta klasserna i lydnad” (Om staten, 1919) och det är en ”tvångsapparat, en apparat för att med våld genomdriva sin vilja – genom fängelser, särskilda kategorier människor, trupper o.a.”
Statens ryggrad är dess väpnade styrkor som är maskineriet för att upprätthålla klassdiktaturen. Detta är sant oavsett om vi talar om en slavägarstat, en godsägarstat, en borgarstat eller en arbetarstat.
Att vara revolutionär enligt marxismen innebär att vara för nedrivningen av den exploaterande klassens stat och för byggandet av den förtryckta klassens stat. Marx är tydlig med att ”arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål” utan att arbetarklassen måste bygga en ny stat. För att uppnå detta ändamål är Lenin tydlig: ”Den borgerliga statens avlösning av den proletära är omöjlig utan en våldsam revolution”.
Detta medför, att vara revolutionär innebär enligt marxismen att man måste:
1. Erkänna klasskampen,
2. läran om staten,
3. kämpa för den proletära diktaturen och mot den borgerliga diktaturen,
4. erkänna att den borgerliga staten inte kan omvandlas till en proletär stat och därav erkänna att den måste krossas,
5. att detta måste ske genom en våldsam revolution.
Bedömningen ifall en människa eller organisation är revolutionär eller inte baserar sig på om den tar ställning och kämpar för genomförandet av en revolution utifrån ovannämnda kriterier. Om en människa eller organisation inte ämnar att genomföra en revolution baserad på ovannämnda kriterier kan den omöjligen genomdriva en samhällsförändring som avslutar klassamhällets förtryck – den kan endast ”på ett eller annat sätt förleda arbetarna och göra dem till nöjda slavar, som ger upp tanken på att avskaffa slaveriet” (Lenin).
Detta är alltså vad K och RKU säger sig stå för. Om det verkligen är den politik som partiet och dess ungdomsorganisation står för låter vi vara osagt för stunden medan vi går vidare.
DET KOMMUNISTISKA PARTIETS KARAKTÄR
Som kommunister lär redan Marx och Engels oss att arbetarklassen behöver ett kommunistiskt parti. Varför behövs detta parti menar de? Jo, därför att arbetarklassen inte bara lever under ett ekonomiskt och politiskt förtryck utan även under ett ideologiskt förtryck. De härskande klassernas ideologi kommer alltid påtvingas de arbetande massorna och gör således att det stora flertalet lever med ett falskt medvetande. Detta betyder att under kapitalismen påtvingar borgarklassen proletariatet en borgerlig ideologi som förklarar att borgerlig diktatur innebär demokrati, att alla kan bli rika eller skylla sina problem på sin granne eller arbetskamrat i stället för att rikta blicken mot den verkliga fienden.
Den borgerliga ideologin kan ta olika former men kärnan är alltid densamma – att försvara det borgerliga samhället. Här är det av ypperlig vikt att framhäva den borgerliga ideologins former som klär sig i mer demokratiska, progressiva och ibland även arbetarkläder. Om någon exempelvis är lite bildad om sin omvärld, har förstått att tesen ”alla kan bli rika” är falsk och att arbetarklassen blir exploaterad av borgarklassen så blir det svårt för den att gå med på de mest typiska borgerliga parollerna. Då behöver borgarklassen använda ord, fraser och resonemang som stämmer överens med en vänsterklingande världsbild samtidigt som slutsatsen av resonemanget INTE uppmanar till verklig systemförändring. Detta kan göras på många olika sätt. En vanlig sådan tankegång lyder: ”kapitalismen förtrycker arbetarklassen så därför behöver arbetarklassen kämpa för socialism genom att rösta rätt i valen”.
Därför kräver arbetarklassen en grupp som kan visa på den verkliga vägen för förändring samtidigt som den vederlägger de av borgarklassen tillåtna vägarna. Arbetarklassen behöver därmed en förtrupp, en vägvisare.
Därefter lär Marx oss att samhället inte förändras av diplomatiska middagar och handskakningar utan av klasskamp och revolution vilket vi kan illustrera med hans berömda citat ”våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt”. Med detta i beaktande formulerade Lenin att det kommunistiska partiet nödgades vara en kampstab för arbetarklassen – en grupp som kunde leda kampen inte bara ideologiskt utan även genom sin organisation. I texten Om partisankrig (1906) när Lenin utvärderade revolutionsförsöket 1905 presenterade han följande:
”Det är därför helt naturligt och oundvikligt att under en sådan period, en period av landstäckande politiska strejker, så kan en resning inte anta den gamla formen av individuella handlingar begränsade till en väldigt kort tid och en väldigt liten yta. Det är helt naturligt och oundvikligt att resningen kommer att anta den högre och mer komplexa formen av långvarigt inbördeskrig som omfattar hela landet, d.v.s en väpnad kamp mellan två delar av befolkningen. Ett sådant krig kan inte förstås annat än som en serie av några få större sammandrabbningar med lång mellanrum och större antal mindre sammanstötningar under dessa mellanrum. Just därför att det är så – och det är otvivelaktigt så – måste socialdemokraterna absolut göra det till sin plikt att skapa organisationer anpassade för att leda massorna i dessa större sammandrabbningar och, så långt som möjligt, även i dessa mindre sammanstötningar.”
Vidare lyfte Lenin vikten av att marxister förstod och grep sanningen av det revolutionära kriget. Den enda logiska slutsatsen, enligt Lenin, var att revolutionärerna byggde upp organisationer kapabla att leda och föra väpnad kamp.
”Under en period när klasskampen har skärpts till den grad att den nått inbördeskriget, måste socialdemokraterna göra det till sin plikt att inte bara delta utan också spela den ledande rollen i detta inbördeskrig. Socialdemokraterna måste träna och förbereda sina organisationer för att verkligen kunna agera som ett stridande parti, som inte missar ett enda tillfälle att tillfoga skada åt fiendens styrkor.”
Han fortsätter lyfta vikten av det proletära partiets ledande roll:
”I en period av inbördeskrig är det ideala proletära partiet ett stridande parti.”
Är det detta parti som kommunistiska partiet bygger?
HUR SKA DÅ DETTA PARTI VARA ORGANISERAT?
Lenin poängterade att det vapen som det ryska proletariatet behövde för att kunna genomföra en revolution var ett revolutionärt parti. Därav hans kända citat från Vad bör göras? (1902): ”Ge oss en organisation av revolutionärer, och vi skall vända upp och ned på Ryssland” och ”Utan revolutionär teori, ingen revolutionär rörelse”. Detta bekräftades av historien. Det finns och har funnits länder med likadana och även ännu bättre materiella förutsättningar för proletär revolution än Ryssland där det både genomförts och inte genomförts revolutioner. Nyckeln har alltid varit partiets vara eller icke vara samt dess karaktär (vad är dess politiska linje) och organisation (är partiet organiserat för att klara av detta ändamål).
Utifrån Lenin och Sovjetunionens kommunistiska parti (bolsjevikerna):s historia kan vi illustrera grundprinciper om hur ett kommunistiskt parti bör vara organiserat. Vi väljer i denna text att basera oss på boken Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna) historia – Kortfattad kurs godkänd av SUKP(b):s CK år 1938 – en bok som förövrigt gavs ut av KFML(r) 1979. Vi börjar från allmänna frågor om partiets grundläggande uppgifter till dess mera konkreta organisatoriska frågor.
Angående partiets sammansättning ansåg Lenin att partiet skulle bestå av två delar:
1. en inre fast kärna av ledande partiarbetare, huvudsakligen yrkesrevolutionärer, det vill säga partiarbetare utan annan sysselsättning än partiarbete och med ett nödvändigt minimum av teoretiska kunskaper, politisk erfarenhet, organisatorisk vana och förmåga att bemöta och bekämpa tsarens polis;
2. ett brett nätverk av lokala partiorganisationer och ett stort antal partimedlemmar med stöd från hundratusentals arbetare.
Lenin förstod och byggde partiet utifrån faktum att fredstider i klasskampen endast är temporära. När motsättningarna skärps åt i samhället kommer fredstiderna och det av borgarklassen temporärt tillåtna lagliga utrymme där fria, demokratiska, progressiva och kommunistiska tankar tillåts, att upphöra. Då skulle borgarklassen använda hela sin våldsapparat, statsmakten, för att leta upp, arrestera, fängsla och till och med avrätta företrädare för arbetarklassen. Detta bekräftades av historien gång på gång, då inte endast Lenin och även Stalin fick sitta bakom lås och bom, utan även många fler ledande partimedlemmar, där många också avrättades. Detta återbekräftades inte bara i det tsaristiska Ryssland utan i alla kapitalistiska länder, däribland Sverige, där den borgerliga terrorn var på häxjakt efter kommunister. Ett av de mest grymma exemplen är den vita terrorn i Finland som fortsatte långt efter det finska inbördeskriget 1918-19 till efter det andra världskriget.
Efter den segerrika ryska revolutionen fanns det en stor rädsla inom borgarklassen för ytterligare proletära revolutioner. Detta förklarar varför det var mot just kommunisterna som nazisternas första aktioner och arresteringsorder fördes. Inför andra världskriget övervakades i Sverige över 100 000 potentiella kommunister, varav många var endast bekanta eller släktingar till partimedlemmar. Under själva kriget sattes upp emot 1 500 kommunister, radikala socialdemokrater och andra antityska och demokratiska element i så kallade interneringsläger i Sverige under uppsyn av socialdemokraten Tage Erlander som senare skulle bli Sveriges längst sittande statsminister.
Därför förstod Lenin nödvändigheten av att hålla partiets medlemskap hemligt inför reaktionen samtidigt som dess band med arbetarklassen förblev starka. Lenin menade att partiet överkom motsättningen mellan det hemliga arbetet å ena sidan och det öppna arbetet, arbetet med massorna, å andra sidan. Detta genomfördes genom att kombinera illegalt och legalt arbete. Han framlade att partiet verkar med den mest stålsatta och disciplinerade arbetsstil i partiarbetet som av nödvändighet behövdes hemlighållas. Alla partimedlemmar använde täcknamn och dess apparater och strukturer hemlighölls.
Dess externa arbete sköttes dock öppet i arbetarorganisationerna men det är falskt att påstå att dessa inte skulle ha någon rättmätig säkerhetspolitik. De tillämpade de mest öppna och lösaste organisationsstrukturer, utan medlemsregister och stadgar. Kommunisterna hävdade sig där inte genom sitt partimedlemskap utan genom sina idéer. Därav kunde kommunister gömma sig som fisken i vattnet bland massorna.
Kan någon med handen på hjärtat säga att K uppfyller eller ens strävar till att uppfylla Lenins krav på det kommunistiska partiet? Bygger K:s ledning en verksamhet som visar nödvändigheten av en revolution, som en våldsakt däri en klass ersätter en annan, i sin propaganda? Kopplar K dagskravskampen till frågan om makten i tjänst för att genomföra en proletär revolution? Skyddar K sina medlemmar från att utsättas för borgerlig terror, något som inte alls kan verka så avlägset med tanke på tonårsutvisningar och barnfängelser? Förbereder sig K på något vis för att möta borgarstatens väpnade styrkor?
KOMMUNISTERNA MOT REFORMISMEN
Det kommunistiska partiet särskiljer sig från alla övriga partier genom att andra partier ämnar att förvalta det borgerliga statssystemet medan det kommunistiska partiet konsekvent kämpar för arbetarklassens befrielse väpnat med den vetenskapliga socialismen – läran om klasskampen.
Att kampen för reformer är en återvändsgränd är inte något förvånande för en kommunist. Redan i Det kommunistiska partiets manifest (1848) skriver Marx och Engels att ”den moderna statsmakten är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer”. Lenin förklarar att ”reformismen är ett borgerligt bedrägeri mot arbetarna som, oavsett enskilda förbättringar, alltid kommer att förbli löneslavar så länge kapitalets välde består” Marxism och reformism (1908).
Han fortsätter med:
”Även när reformismen är helt uppriktigt menad förvandlas den i praktiken till ett verktyg för att borgerligt förleda och försvaga arbetarna. Erfarenheterna från alla länder visar att arbetarna alltid blir lurade om de sätter sin lit till reformisterna.
Om arbetarna däremot har tillägnat sig Marx’ teori, d.v.s. har insett att löneslaveriet är ofrånkomligt så länge kapitalets välde består, så låter de inte lura sig av några som helst borgerliga reformer. I insikt om att reformer varken kan vara bestående eller betydande, när kapitalismen ännu finns kvar, kämpar arbetarna för förbättringar och utnyttjar förbättringarna för att ännu envisare kämpa vidare mot löneslaveriet. Reformisterna försöker att med allmosor splittra och lura arbetarna, avleda dem från deras klasskamp. De arbetare, som är medvetna om reformismens förljugenhet, utnyttjar reformerna för att utveckla och bredda sin klasskamp.”
Lenin bedrev en hård kamp mot reformister i olika former. Under det tidiga 1900-talet kämpade han mot de så kallade ”legala marxisterna”. Denna strömning var en konsekvens av att massornas missnöje skapade ett större intresse för marxismen. Dessa legala marxister hade studerat marxismen men tömt den på dess revolutionära innehåll och gjorde den således ofarlig. Genom att förklä sitt språk i marxistisk och arbetarvänlig retorik tilläts de sprida sina idéer fritt i det tsaristiska Ryssland. Exempelvis tilläts de distribuera sin tidningar och sälja sin böcker – ofta finansierat från ovan.
Genom att tömma marxismen på dess revolutionära innehåll kunde den tilltala de missnöjda och arga massorna – som kämpade för en ny värld – och föra in dem på en väg som passade de härskande väl.
Så dessa kristider medförde, att det till de marxistiska organisationerna plötsligt strömmade in hela massor av revolutionär ungdom från de intellektuellas kretsar, vilka var svaga i teorin, oerfarna i organisatoriskt och politiskt avseende och endast hade en dimmig, till största delen oriktig föreställning om marxismen, som de hämtat ur de ”legala marxisternas” opportunistiska skriverier, av vilka pressen överflödade. Denna omständighet ledde till att de marxistiska organisationernas teoretiska och politiska nivå sjönk, att ”legala marxistiska” opportunistiska stämningar trängde in i dessa samt att den ideologiska söndringen, det politiska vacklandet och det organisatoriska virrvarret ökade.
När den ideologiska nivån sänks i de marxistiska organisationerna blir det lättare för icke-revolutionärer att framstå som revolutionärer och få ett följe. Detta lamslår rörelsen då de medvetna elementen kanaliserar massorna ilska till det lagliga utrymmet. Detta reducerar kampen till att befinna sig inom borgarklassens tillåtna ramar och gör den således ofarlig. De ”legala marxisterna” lurade massorna att det fanns en lättare väg till befrielse än den väpnade. Den ”legala marxismen” kommer genom dess bekväma innehåll alltid dra åt sig många människor då priset för att följa är noll.
En annan avvikelse som Lenin kämpade mot under denna tid var ekonomismen som ibland även kallas för trade-unionismen. Denna avvikelse menade att kampen för massornas dagskrav var viktigare än kampen för den politiska makten. Ekonomisterna menade att massorna inte var intresserade av politik som inte matade deras magar och att genom att massorna kämpade för sina dagskrav skulle partierna i parlamenten tvingas till eftergifter. Denna avvikelse var farlig då den passiviserade massorna. Den gjorde dem köpbara då ett vallöfte eller en brödsmula kunde göra dem till nöjda slavar. Dessutom förevigade ekonomismen klassamhället eftersom dess politik var byggd på enbart dagskravskamp och aldrig någon plan för maktövertagande.
Lenin kunde påvisa att borgarklassen kunde använda otaliga metoder för att riva upp alla eftergifter arbetarklassen erövrat i klasskampen. Dessutom, menade Lenin, så var det endast hotet om maktövertagandet, det revolutionära hotet, som tvingade borgarklassen till eftergifter. Utan att bygga upp organisationer med det ändamålet kunde borgarklassen hejda dagskravskampen med terror och således göra den impotent. Ser vi inte detta i Sverige? Socialdemokraterna levererade endast reformer under trycket av arbetarklassens klasskamp, och för socialdemokraterna har det tåget gått, och idag erbjuder de i princip samma partiprogram som moderaterna?
Lenin menade därför att den viktigaste uppgiften inför revolutionen var skapandet av ett arbetarklassens enhetliga, centraliserade parti, byggd på en gemensam revolutionär ideologi, som inte kunde vara något annat än marxismen, som var i stånd att leda den revolutionära rörelsen. Den revolutionära rörelsen behövde ena kampen för massornas dagskrav med kampen för makten. Det var endast denna metod som kunde användas för att omvandla massornas missnöje till ett störtande av den borgerliga staten. Nyckeln för revolutionen låg i att bryta med det legala och aktivt göra massorna medvetna om vad som måste göras och att därefter organisera dem politiskt, ekonomiskt och på grund av klasskampens nöd: militärt.
ARBETARKLASSEN OCH PARLAMENTET
När det kommer till frågan om att kämpa mot reformismens lätta väg blir det viktigt att avhandla frågan om det borgerliga parlamentet. Borgarklassen, likt alla exploaterande klasser i världshistorien, gör allt vad den kan för att rättfärdiga sin diktatur gentemot folket. I Sverige gör den detta genom parlamentet och lögnen om den ”svenska demokratin”. Den säger att rösträtten försäkrar folkets makt och att vi själva har valt detta samhälle. När massorna är missnöjda uppmanar således borgarklassen massorna att göra sin röst hörd vid valurnorna. Väl i parlamentet genomförs ingen arbetarpolitik, där garanteras enbart borgarklassens vilja.
För kommunisterna blir det viktigt att förstå parlamentets funktion. Det fungerar som inget mindre än borgarklassens HR-avdelning. Det samlar in arbetarnas klagomål samtidigt som övriga företagslednings-strukturen fortsätter sina förutbestämda planer.
Återigen tillbaka till marxismens grunder:
Marxismen lär oss att samhällets utveckling drivs fram av massornas kamp. När exploateringen ökar försämras massornas levnadsvillkor. Massorna börjar då att kämpa men förblir omedvetna då borgarklassen påtvingar dem ett falskt medvetande. Exempelvis; i stället för att anklaga den borgerliga diktaturen anklagar många arbetare i stället invandrarna. För att massorna inte ska göra uppror påtvingar borgarklassen dem lögnen om demokratin. I stället för att ta vapen i hand och bygga en proletär diktatur bör du rösta på bästa möjliga parti som kan garantera bäst politik. Alla krav som lyftes på protester och demonstrationer kan likväl vilken populist som helst påstå sig gå till val på: allt för rösten.
Vad innebär det då att rikta sitt fokus mot dagskampsfrågor? Att styra om hela sin politik till att bilda ”fronter” i olika dagsaktuella frågor som hyreskamp, bostadskamp, mot arbetslösheten, mot privatisering och vinstdrivande inom tidigare statliga samhällsnödvändiga sektorer som skolor och kommunaltrafik? Vad har denna kamp för politisk höjdpunkt? Ett ständigt agiterande för de mest brådskande dagskampsfrågorna kan givetvis skapa momentum. Men vart leder detta momentum? Givet tillräckligt stor utbredning kommer frågorna plockas upp av de nuvarande riksdagspartierna, i form av nya oppositionsparoller och vallöften. Det som tidigare varit en kampfråga blir en fråga för parlamentet. Vart står då K i frågan? Ska vi rösta på dem, som är ett litet alternativ med några få kommunposter eller vänsterpartiet som har samma valfråga men som redan sitter i riksdagen? Deras kampanjer blir till ett indirekt stöd till de besuttna partierna, där den enda slutsatsen vi kan dra är att deras fjäskande enbart kan förklaras som att de tjänar det rådande systemet samtidigt som de göds av det med statliga subventioner för deras tidningar och annan verksamhet. Den som leder kampen för dagskrav till att sikta på legala reformer passivierar massornas revolutionära energi. Detta är ren ekonomism. Om man däremot leder kampen för dagskrav mot illegalitet som siktar på att arbetarklassen griper makten med revolution, då gör man dagskravskampen till en hävstång för revolutionen. Det är skillnaden mellan reformism och marxism i frågan om dagskrav.
Häri blir lögnen om den svenska demokratin det ideologiska hjärtat i den borgerliga diktaturen.
KOMMUNISTISKA PARTIET OCH PARLAMENTET
Vad är det då K gör? Väljer de att som Lenin säger gå emot det gamla samhällets ramar? Nej, motsatsen. Detta säger moderpartiet:
”Kommunistiska Partiet går till val 2026 med ett tydligt krav: välfärd, bostäder, jobb och trygghet måste prioriteras framför militarism och vinstjakt. Vi kräver att våra skattepengar går till vård, skola, omsorg och kollektivtrafik, att hyrorna sänks och att Sverige dras ur Nato och all krigsberedskap. Det är arbetarnas och vanliga människors liv som ska styra politiken, inte kapitalets profit.
Sverige utvecklas åt fel håll. Klassklyftorna ökar, arbetslösheten är kvar på skyhöga nivåer och majoriteten av våra landsting och en tredjedel av alla kommuner går med underskott. Samtidigt har pengarna till militären ökat med närmare 300 procent de senaste tio åren. Kommunistiska Partiet arbetar för att vända på utvecklingen, vi säger välfärd, inte vapen!”
Som svar på nedmonteringen av arbetarklassens vunna rätt till vård, bostad, jobb, trygghet och mot borgarklassens förberedande för att använda den svenska arbetarklassen som kanonmat i ett kommande orättfärdigt krig uppmanar K till valet. I stället för att ta tillfälle i akt – när massorna intresse för en samhällsomvälvning ökar – att propagera för att krossa de gamla samhället väljer K att välja den lätta vägen och förespråka att de kan vända eller bromsa samhällsutvecklingen genom parlamentet.
De påstår sig kämpa för kraven ”Fred och socialism”, ”Välfärd, inte vapen” och andra krav som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet redan driver som avskaffandet av karensavdrag samt reducering av arbetsveckan.
Angående de andra dagskravsfrågorna är det viktigt att förstå hur småpartier används i de borgerliga parlamenten. När du ska genomdriva politik i ett parlament behöver du mandat. Du får mandat genom antalet röster. För detta krävs det att du bygger en bred valfront där de ämnar att samla så mycket stöd som möjligt för att ta plats i kommunfullmäktige. För att lyckas med detta krävs det att du:
1. driver en politik som är tillåten av borgarklassen (dvs. inte pratar om otillåtna saker som revolution), och
2. bedriver en politik där du finner stöd från de andra större partierna.
I egenskap av ett litet parti måste kraven godkännas och skapa enhet med de andra partierna i parlamentet. K söker då alltid, i alla kommuner de verkar, enhet hos andra ”vänster”-grupper – framförallt Vänsterpartiet. Vänsterpartiet lider dock av samma sjukdom som K då dess krav alltid måste godkännas av den ännu större hunden, Socialdemokraterna för att samla tillräckligt med mandat.
Nämen titta, vilket råd. K:s något ”radikala krav” behöver i slutändan alltid godkännas av socialdemokraterna. Men om K ej kan få genom sina krav och reformer kanske de kan använda valet för att nå ut till massorna med sin ”revolutionära” propaganda?
Jo, det skulle man kunna tänka sig att de skulle göra. Men i verkligheten har de suddat ut allt som handlar om revolution. Till och med i deras utåtriktade tidning, Proletären, kan du inte läsa om revolution i vårt land eller om att ersätta den borgerliga staten med en arbetarstat. Varför det? Jo, de är ju inte dumma. De vet mycket väl om att ifall de talade om detta skulle dess ledning kunna sättas bakom lås och bom. Dessutom är Proletären finansierad av just den stat som kommunisterna är ämnade att krossa.
VALEN: FLASKHALSARNAS FAVORITHÖGTID
K är inte ensamma om att ha en falsk tilltro till de borgerliga valen. Genom den internationella kommunistiska rörelsens historia har frågan om kommunisternas deltagande i valen varit en avgörande kamp mellan höger och vänster inom de kommunistiska partierna. Se bara i Västeuropa.
Under mellankrigstiden pågick kapitalismens dittills värsta kris: den stora depressionen. Kommunisterna hade dock vind i seglen med den Tredje internationalen och med kommunisternas seger i Sovjetunionen. Många partier i Europa hade underjordiska nätverk, klandestina delar av partiet och framförallt väpnad kamp. Under andra världskriget var det kommunisterna som gick i spetsen för motståndet i Spanien, Frankrike, Italien, Belgien, Tyskland, Österrike, Danmark, Norge med mera. De förde en väpnad kamp mot nazisterna. Efter krigets slut hade kommunisterna vunnit en enorm prestige bland folket och var tungt beväpnade. Men i stället för att fortsätta den väpnade kampen mot sin egen borgarklass valde alla dessa partier att ställa upp i valen och kämpa för bekväma stolar i parlamenten. Alla dessa partier, utan undantag, degenererades med tiden och blev dagens vänsterpartier.
Här är det viktigt att poängtera den katalyserande rollen från Nikita Chrusjtjov i Sovjetunionen som uppmanade alla till den ”fredliga övergången”.
Under det revolutionära uppsvinget på 1960-talet, som inspirerades av framförallt av kommunisterna i Kina och Vietnam, uppstod många antirevisionistiska partier som ersatte de gamla kommunistiska partierna som ledning för arbetarklassen. Dessa partier växte sig stora i många länder och hade verklig vind i seglen. Men bland alla dessa partier centrerades politiken kring valen och inte kring den väpnade kampen. Med tiden degenererades dessa igen. Valen har alltid varit en bra ursäkt för att inte göra någon revolutionär praktik.
VAD TYCKTE KFML(r) I DESS TIDIGA DAGAR?
Om vi då leker med tanken att det skulle vara korrekt att idag ställa upp till val, hur skulle detta egentligen se ut? Låt oss se vad KFML(r)1 hade att säga 1973 i förordet till sin utgivna antologi: Lenin om den kommunistiska valkampanjen.
”Idag vore det en tomhet att påstå att borgar- och småborgarpartierna är endast valpartier, uppbyggda som en valapparat och valmaskin kring valkampen var tredje år.2 Utvecklingen har gått betydligt längre än så. Partierna är oförmögna och rädda för att möta vanligt folk. Ordnar de utomhusmöten, även om till och med partiordförande talar, så möter de som regel en gles skara passiva och misstroende åhörare. Hembesök och husagitation har de nästan helt tvingats frångå. Deras valkampanj och valreklam möts med samma misstänksamma misstro som all annan reklam och partiernas valarbetare känner sig uppenbart beklämda och besvärade över att möta vanligt folk öga mot öga. De väldiga partianslagen från stat, kommun och landsting har partierna huvudsakligen slängt ut på ’trycksaker’, det vill säga på en allt stridare flod av valreklam till brevlådorna. Postverket är borgar- och småborgarpartiernas främste valarbetare. Pressen, radio och mer än något annat TV är däremot deras favoritforum som kan erbjuda den efterlängtade ostörda och bekväma avskildheten från massan.”
Deras analys av valfarsen var korrekt 1973, och har inte utvecklingen ytterligare gått till extrema längder i fortsatt håll? I årets valrörelse – liksom den förra – ser vi knappt ens längre valaffischer, valstugor osv. ute på gator och torg. Inte heller kommer det några partifunktionärer och knackar dörr eller delar ut flygblad. Partirepresentanter låtsas inte ens i TV-debatter att de förespråkar olika politiska strömmningar, utan föredrar att framträda på en eller annan podcast där deras egon ej blir ifrågasatta. Allt detta vet vi – men hur ska då vi kommunister, enligt KFML(r), famträda gentemot folket. Låt oss fortsätta och se vad KFML(r) säger:
”Med denna dekadenta och mot massorna föraktliga och räddhågsna inställning måste kommunisterna bryta fullständigt. Vår valkampanj och valagitation ska obönhörligt förläggas dit arbetarklassens massa och samhällets fattiga lever och verkar; till industrierna och verkstadsgolven, till de proletära bostadsområdena, till gator och samlingsplatser i arbetarstadsdelarna. Överallt där arbetarna och enkelt folk finns, där ska vi verka.”
Och vidare.
”Mer än 90 procent av vårt arbete i valkampanjen måste ske genom den muntliga agitationen, genom samtal och diskussioner – man och man emellan grupper. Vi måste dra igång diskussioner överallt där arbetarna samlas. Hembesök måste organiseras systematiskt. Våra allmänt utlysta möten ska vara förlagda till arbetarstadsdelarna liksom våra demonstrationer. Men en sådan uppläggning av vår valkampanj förutsätter att förbundet inte bara kan ställa upp ett mindre antal mötesdeltagare och debattörer: det förutsätter att varje medlem är väl förtrogen med förbundets politik efter förmåga och förberedelsearbetet inför valkampanjen koncentreras kring den ideologiska skolningen för agitationen.”
Det är svårt att läsa era egna ord från 1973 utan att känna en sorgsen igenkänning då ni i ert partis begynnelse, i alla fall i ord, stod för något. Ovan citat är en krigsförklaring mot likgiltigheten, en insikt om att klasskampen inte kan vinnas med flygblad och valstugor, utan genom hudkontakt, genom att stå i arbetarnas stadsdelar och tvinga fram samtalen. Ni krävde att varje medlem skulle vara väl förtrogen med förbundets politik och att förberedelsearbetet skulle koncentreras kring den ideologiska skolningen.
Det är vår mening att det var fel att ställa upp i valet även 1973 men skillnaden i formuleringen om valtaktiken är slående. Ideologin var vapnet, agitationen var striden och arbetarna var målet och trots att ni endast fick åtta tusen röster, ett blygsamt resultat javisst, men kämpade ni då med en intensitet som gjorde er till revolutionärer, därav (r):et i KFML(r). Ni vägrade sälja er själva för enkla paroller och gick ut på fältet för att vinna varje enskild arbetares förtroende. Men vad ser vi idag? Nu, 2026, ställer ni inte upp i riksdagsvalet alls – inte för att ni påstår att det är fel och att ni är för en bojkott som den korrekta politiken utan för att med partisekreterarens egen motivering att det ”inte är realistiskt” och att ni ”behöver fortsätta stärka partiet organisatoriskt och göra det politiska basarbetet som krävs.”
Av detta följer således frågan vad är den korrekta kommunistiska politiken i frågan om val? På detta svarar vi – bojkott.
OM BOJKOTT UNDER LENINS TID
För Lenin och bolsjevikerna var bojkotten aldrig en passiv handling eller en handling som inte var politisk. Den var ett aktivt vapen i den revolutionära kampen. Det bästa exemplet är bojkotten av den första duman3 1906. I ett resolutionsförslag från 1906 angav Lenin ett antal skäl för bojkott, som alla utgick från att duman var en del av tsarregimens strategi. Vi lägger fram dem här i kort form:
-
En fälla för att avväpna revolutionen: Regeringen förväntade sig att duman skulle lugna den revolutionära opinionen, både inrikes och utrikes, och därmed fördröja tsardömets fall.
-
Undvika att vilseleda massorna: Att delta i valen skulle kunna skapa en falsk föreställning hos folket om att det fanns en möjlighet till rättvis representation, vilket avledde uppmärksamheten från den verkliga kampen för att störta regimen.
-
Fokusera på kampen utanför parlamentet: Deltagande skulle signalera att den revolutionära perioden var över och att partiet valde en konstitutionell väg, vilket kunde sänka den revolutionära stämningen bland arbetarklassen.
-
En enad front mot regimen: Lenin noterade att inte bara socialdemokrater, utan även breda lager av bönder och borgerliga demokrater, avvisade duman och valen till den.
Detta var med andra ord en aktiv bojkott, där bolsjevikerna inte drog sig tillbaka, utan i stället använde valrörelsens alla möten för att agitera, avslöja dumans sanna natur och uppmana till revolutionär kamp för en folklig konstituerande församling.
Vi måste komma ihåg att Den ryska revolutionen 1905 hade inletts med Blodiga söndagen den 9 januari, då tsarens trupper sköt mot en fredlig arbetardemonstration i Sankt Petersburg, vilket utlöste en våg av strejker, bonderevolter och myterier inom militären som nådde sin höjdpunkt i oktober samma år med en generalstrejk som tvingade tsaren att utfärda ett manifest den 17 oktober. I detta manifest lovade tsaren att instifta en statsduma, ett parlament med begränsad makt, vilket Lenin tolkade som en manöver för att avleda den revolutionära rörelsen och skapa konstitutionella illusioner bland massorna.
När valen till den första duman närmade sig i februari–april 1906, befann sig revolutionen fortfarande i en uppåtgående fas, och Lenin uppmanade därför till en aktiv bojkott av valen, eftersom han ansåg att duman var en ”ynklig förfalskning” och en fälla från regimens sida, och att deltagande skulle legitimera tsarmakten och försvaga den revolutionära kampen. Detta bevisades korrekt bland annat när den första duman samlades i april men upplöstes redan i juli samma år efter att ha kritiserat regeringen. Under sommaren 1906 och framåt försvagades revolutionen gradvis, med misslyckade uppror som Sveaborgsupproret i juli, och tsarregimen återgick till en alltmer reaktionär politik, varvid det stod klart att revolutionen 1905 hade besegrats.
Inför valen till den andra duman i februari 1907 hade därför den politiska situationen förändrats radikalt, och Lenin genomförde ett taktiskt skifte där han nu i stället uppmanade till deltagande i valen, eftersom revolutionen var krossad och partiet i en period av reaktion behövde använda duman som en laglig plattform (tribun) för agitation och propaganda för att nå ut till de breda massorna och avslöja systemets borgerliga karaktär, en hållning han senare i skriften Radikalismen – kommunismens barnsjukdom (1920) beskrev som den korrekta strategin under sådana förhållanden, samtidigt som han erkände att bojkotten 1906 hade varit ett taktiskt misstag, dock ett litet och lätt avhjälpt sådant, som berodde på en övervärdering av revolutionens styrka i det specifika ögonblicket.
DEN LENINISTISKA SYNEN PÅ EN TRIBUN OCH BOJKOTT IDAG
Övergången från bojkott till att delta i valen 1907 innebar just att Lenin började omsätta konceptet med en röd tribun i praktiken. Deltagandet i valen var då inte ett mål i sig, utan ett strategiskt verktyg för revolutionär agitation där talarstolen kunde användas för att få fram bolsjevikernas politik till massorna. Även om begreppet tribun kanske inte är vanligt idag så gillar många reformister att anspela på konceptet – att använda parlament eller kommunfullmäktige för att få ut socialistisk politik. Detta kan låta bra, varför skulle inte en talarstol användas på detta sätt?
Problemet är bara att man inte är med i parlamentet. Kommunister är visserligen inte rädda att kavla upp ärmarna och ta sig an svåra uppgifter. Men att lägga all energi idag på att försöka ta sig in är bortkastad tid, inte för att vägen dit är lång, resurserna är små och konkurrensen från de etablerade partierna är hård, utan för att en kommunistisk organisation som idag ägnar sig åt detta arbete kommer att gå vilse på reformismens villovägar.
Samtidigt tickar klockan och arbetarna väntar inte på att någon ska nå en fyraprocentsspärr, de behöver organisering och kamp här och nu. Den borgerliga talarstolen är inte en plattform för revolutionär politik, den är en fälla som suger åt sig tid, pengar och vilja och leninismen säger oss att om parlamentet inte kan fungera som en effektiv röd tribun – det vill säga en plattform för att nå massorna, agitera för revolution och avslöja systemets karaktär – så är det inte lönt att ställa upp i val. Deltagandet är inte ett mål i sig utan ett medel och parlamentets värde var att det gav en plattform för att nå massorna. Men vad händer när massorna inte längre lyssnar?
Valdeltagandet sjunker, människor röstar inte längre i samma utsträckning, och har ständigt gjort det med undantag för valen 2006-2018 när många arbetare lurades av att antingen rösta in Sverigedemokraterna eller rösta i försök att hålla dem ute. Det betyder att parlamentets räckvidd minskar, för att inte tala om regioner och kommuner där trenden är desto större. Även om en revolutionär talare skulle stå i riksdagen, når denne inte längre ut till de breda lager av arbetarklassen som har vänt ryggen åt hela systemet. Samma tal kan föras utanför parlamentet och nå ut till fler massor. Även tilliten till partierna är historiskt låg och människor ser parlamentet som en plats där eliter förhandlar om makt, inte där deras verkliga problem löses.
Om parlamentet inte längre är en röst för att nå ut till massorna, utan bara en arena för en isolerad politisk klick, då förlorar det sin funktion som tribun. Då är det inte längre lönt att delta. Här ser vi anledningen till varför det som kommunist idag är rätt att vara för valbojkott.
Sverige har dock fortfarande ett väldigt högt valdeltagande i jämförelse med resten av Europa. Ja, i dagens Europa där den ekonomiska och politiska krisen har nått längre, och som inte har samma starka arv av den lögnaktiga socialdemokratin, så sjunker det desto mer. Tilliten hos massorna är förbrukad och parlamentet kan uppenbart inte kan lösa kapitalismens kriser. Kommunisterna måste stå för en bojkott. Parlamentet har förlorat sin funktion som en tribun för massorna. Att delta skulle bara ge sken av att det finns en demokratisk väg framåt, vilket det inte gör. Bojkotten är inte en reträtt utan en offensiv handling för att bryta med illusionen om att detta system går att reformera.
AVSLUTNING
Sanningen är enkel, de som förespråkar ovan nämnda ståndpunkter är rädda, rädda för ideologin och rädda för att ta den på allvar. De är rädda för att kräva av sina medlemmar vad varje kommunistiskt parti eller organisation måste kräva. Det är bekvämare att sitta på Marx-Engelshuset och hoppas på en röst i Lysekil, det är bekvämare att skylla på det ”nuvarande politiska läget” än att erkänna att man måste sätta det illegala arbetet som ledande och sätta politiken i befäl.
Vi uppmanar alla medlemmar i RKU och K att aktivt studera marxismens klassiker i frågor om partiets karaktär, revolution eller reformism, parlamentet och den väpnade kampen. Vi ser gärna att detta diskuteras internt och att en debatt förs om K:s inställning till valet.
1 Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna) var det tidigare namnet som Kommunistiska partiet hette när det bildades 1970.
2 Vår notering – under åren 1970-1994 var mandatperioderna i Sverige på tre år i stället för fyra som de var och är innan och efter denna period.