Revisionisternas ställning till valet
Bild: Nooshi Dadgostar (V), Povel Johansson (KP), Daniel Riazat (Framtidens Vänster), Ylva Vinberg (RKP) bakom Magdalena Andersson (S)
Det är snart riksdagsval i Sverige. I och med detta ser vi som vanligt hur politiken hos olika grupper formas och hur valfrågan får en särskild vikt, alltså i hur man ställer sig till den borgerliga staten och dess parlament. Under dessa tider växer dessa paroller och ”krav” på politiker som svampar ur jorden, och i detta virrvarr av rösthets och ”representation” ser vi hur revisionismens ansikte tillslut alltid blottas under den tunna masken av radikala fraser. Utan revolutionär teori kan inte heller finnas någon revolutionär rörelse, oavsett vilka ord de använder sig av.
Reformer och krav genomförs inte av nåd från de härskande utan de vinnes genom klasskampen. Idag, när kapitalismens allmänna kris förvärras, finns det inte utrymme, såsom förr i världen, för borgarklassen att gå med på sådana eftergifter.
I detta panorama blir den så kallade ”vänsterns” olika ”radikala” åtgärder och demokratiska paroller endast till valfoder då de inte visar på någon revolutionär väg där man tvingar borgarklassen via vapenmakt till förändring, utan endast anpassar sitt innehåll till att godkännas i maktens korridorer.
Med denna artikel vill vi alltså belysa vissa tendenser i olika revisionistiska grupper och den så kallade ”vänstern” som helhet i syfte att hjälpa läsaren till en bättre förståelse för marxismens grunder. Vi kommer att titta på varje organisation utifrån marxismen grundval; detta är alltså inte en fråga om strategi eller taktik, utan en fråga om teoretiska grunder då dessa partier på ett eller annat sätt påstår sig ha (eller ha haft) marxismen som grund för sitt ursprung. Vi skall således bearbeta de teoretiska felaktigheterna, blotta det naiva hyckleriet och det djupa sveket av arbetarklassen utifrån dess kärna. Därefter kommer vi återkoppla till verkligheten och den röda linje som alltid segrar i slutändan.
Vi börjar med det stora paraplypartiet som varit i först i ledet att leda arbetarklassen på villovägar i årtionden: Vänsterpartiet.
VÄNSTERPARTIET
Vänsterpartiet, V, har existerat under flera olika namn och härstammar från en splittring ur det ursprungliga Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) år 1917. Vänsterpartiet har en gång i tiden varit Sveriges kommunistiska parti under Komintern. För att göra en lång historia kort har Vänsterpartiets alla former nästan alltid varit en form av splittringsmaskin där majoriteten i partiet representerat revisionism och opportunism. Idag är de väldigt snabba på att pressa ur alla revolutionära element ur partiet, vilket också är anledningen att utbrytarpartier fortsätter uppstå ur dem. Framtidens Vänster, det nyaste splittringsförsöket, ska vi behandla senare i artikeln.
a) Vänsterpartiets teoretiska grund
Vänsterpartiet är idag ett parti som enligt deras partistadgar ”samlar människor för att bygga ett bättre samhälle”. Dessa ord i den ordningen är såklart inte felaktiga men säger heller inte väldigt mycket. Tillvägagångssätten för dem att etablera detta bättre samhälle är genom olika reformer i det borgerliga parlamentet – det som inom marxismen benämns reformism.
Därför bör vi prata om reformismen i sig, ur ett allmänt perspektiv, med Sverige som exempel. Reformer för arbetarklassen var en möjlighet då det fanns ett ekonomiskt utrymme för sådant: mellan 1950 och 1970-talet växte Sveriges ekonomi då man bland annat vunnit mycket på andra världskriget vilket skapade ett visst utrymme för olika eftergifter. Den sista av dessa eftergifter kom på 1980-talet, löntagarfonder, vilket också avskaffades 1991.
Idag finns inget ekonomiskt utrymme överhuvudtaget för reformer som gynnar arbetare, det närmaste vi har är en tillfällig variant av dem som alltid ska betalas tillbaka. Vi ser att dessa tillfälligheter idag kommer i form av skattesänkningar som upphör antingen innan årets slut, året därpå, eller vid mandatperiodens slut (i år, 2026, är detta extra tydligt i och med valet; prissänkningar på drivmedel, livsmedel, SL-kort i Stockholm, el- och gaskostnader, osv.). Det förbigår inte någon att tillväxten i landet stadigt sjunker och att vi befinner oss i en allmän kris där kapitalets exploatering nödvändigtvis måste öka för att försöka motverka denna tendens, och i den situationen finns det således inget ekonomiskt utrymme för långvariga eller permanenta reformer.
Trots detta kämpar V på med sin falska reformkampanj, spelar Bella Ciao i sina reklamfilmer inför valet, och pratar på sin hemsida om att ”dumpa regeringen” medans de i verkligheten endast svansar efter Socialdemokraternas motioner.
b) Opportunism och att rösta på det ”minst ondskefulla” partiet
Tidigare i somras blev Palestinafrågan aktuell igen inom Vänsterpartiet då de återigen börjat stryka folk som ser positivt på det palestinska motståndet. Det fungerar inte att ha progressiva element i det borgerliga parlamentet, och Vänsterpartiet är fullt medvetna om detta: 22 vänsterpartister har nu blivit strukna från valsedlarna eller lämnat själva i protest. Här ser vi en liknande situation med välmenande och i någon mån progressiva människor som vill göra skillnad men som fastnar och sedan pressas ut av kapitalismens inneboende logik. Det finns ingen plats för progressiva element i det borgerliga parlamentet och vi kommer troligen att se många av dessa ”politiska vildar” aktiva i Framtidens Vänster inom kort.
Här kanske man tänker att det visst är dåligt att de tar bort folk som har bra åsikter, men att de fortfarande det snälla och minst ondskefulla partiet som inte tycker om utvisningar. Låt oss jämföra detta med historisk fakta och se vad som stämmer och inte stämmer:
Under regeringsperioden 2019-2021 låg Socialdemokraterna, det regerande partiet tillsammans med Miljöpartiet, bakom en väldigt sträng flyktingpolitik som Vänsterpartiet – utifrån kriteriet ”det minst onda” – rimligen borde ha ställt sig emot. Istället fällde Vänsterpartiet (och Hyresgästföreningen) regeringen över marknadshyror och sa absolut ingenting om denna reaktionära flyktingpolitik. Sedan när mottagande av flyktingar blev populärt igen, ett år efter att kriget mellan Ryssland och Ukraina började, öppnade Vänsterpartiet (och Socialdemokraterna) Sveriges famn igen (samtidigt som Sverige också gick med på att bidra till denna dödsmaskin genom NATO).
Vänsterpartiet sätter på sin ”migrationsvänliga” mask när det passar och släpper den så fort det inte ligger i dagordningen. Därför är de lika skyldiga som alla andra partier till att utvisningspolitiken fortlöper – det finns ingen som helst anledning att de skulle prata om migration om det inte är en världsnyhet som Sverige kan tjäna pengar på. Detta är alltså ren och skär populism; att säga rätt ord för att samla åt sig en större mängd folk som kan rösta på dem. Vänsterpartiet är inget annat än ett stödparti till Socialdemokraterna, beroende av dem och deras politik. Socialdemokraterna sätter dagordningen, och om V blir tillsagda att rensa ut sitt parti från ”antisemiter” (som egentligen är antisionister) så gör de det med glädje för att få sitta kvar i riksdagen.
Det finns alltså inget borgerligt parti som utgör det ”minst ondskefulla”, varken här eller någon annanstans i världen, speciellt inte idag när den allmänna krisen har nått ett sådant stadium att det inte längre finns plats för minsta lilla reform för arbetarklassens skull. Alla eftergifter som arbetarklassen fått är på väg ut och snart finns endast valsedlarna kvar, och vid det läget kommer inte ens Vänsterpartiet stå på någon av dem.
KOMMUNISTISKA PARTIET
Kommunistiska partiet (KP) bildades år 1970 som KFML(r): Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna), som en utbrytargrupp ur KFML, Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna. Det krävs inget större utlägg om KFML(r), det enda som är värt att lägga fram är att de var väldigt tidigt i sitt skede en progressiv organisation som snabbt togs över av en reaktionär politik liknande det inom KFML. R:et i denna organisations namn togs bort år 2005 när de bytte till det vaga och otalande namn de har idag, och det kunde de lika gärna göra då detta ”r” under trettio års tid inte stod för något annat än reformism.
En revolution är i marxistisk mening en våldsakt varvid en klass ersätter en annan. För detta ändamål lär marxismen oss att arbetarklassen behöver ett parti som kan leda den i klasskampen. Historien lär oss att borgarklassen alltid väljer att slå hårt mot revolutionärer och att fängsla och mörda när tiden så kräver. Men är det denna revolutionära apparat som KP bygger?
KP varken är eller bygger ett revolutionärt parti, istället bygger de en bred valfront där de ämnar att samla så många som möjligt för att ta platser i kommunerna. Väl i kommunerna vill de förstås få genom sina krav och reformer. De höjer parollerna om ”Välfärd, inte vapen”, ”avskaffandet av karensavdraget” och ”sänkt arbetsvecka. Innehållsmässigt skiljer sig detta inte från Vänsterpartiet överhuvudtaget. I egenskap av att vara ett mindre parti söker de alltid stöd hos andra ”vänster”-grupper – framförallt just Vänsterpartiet. Vänsterpartiet lider dock av samma sjukdom som KP då dess krav alltid måste godkännas av Socialdemokraterna för att samla tillräckligt med mandat.
Våra kära läsare kanske nu tänker att, om KP ej kan få genom sina krav och reformer, kanske de kan använda valet för att nå ut till massorna med sin ”revolutionära” propaganda? Detta är såklart en rimlig tanke. Men i vekligheten har de tyvärr suddat ut allt som handlar om revolution: i dess utåtriktade tidning, Proletären, hittar du ingenting om revolution i vårt land eller om att ersätta den borgerliga staten med en arbetarstat. Varför? KP är väl medvetna om sin harmlösa natur och att dess ledning skulle sättas bakom lås och bom om de framförde något som staten inte hade godkänt. Dessutom är Proletären finansierad av just den stat som kommunister ska ämna att krossa, och detta är ingen meningslös moralfråga, deras finansiering utgör ett konkret hinder till revolutionär politik.
Det ironiska är att kritiken vi här framför av KP finner du även i dess egna program:
”59) Motsättningen mellan den revolutionära och den reformistiska grenen inom arbetarrörelsen är gammal. Enligt reformismen skulle kapitalismen avskaffas genom gradvisa reformer inom det bestående samhällets ramar. Idag framstår detta alltmer som en dröm utan förankring i verkligheten.”
Om reformismen framstår som ”en dröm utan förankring i verkligheten”, varför presenterar man då inget alternativ? Sanningen är att ledningen i KP vill inte göra revolution utan istället endast kanalisera massornas bristande förtroende för Vänsterpartiet för att vinna dess mandat. KP vill själva fylla Vänsterpartiets roll.
Vid intresse kan läsaren ta del av en mer utvecklad kritik av KP i en följande artikel som kommer att färdigställas och länkas här innan den 13:e september.
REVOLUTIONÄRA KOMMUNISTISKA PARTIET
Revolutionära kommunistiska partiet (RKP), är den svenska avdelningen av Revolutionära kommunistiska internationalen som fick sitt namn vid en ”lansering” 2024 efter att tidigare ha hetat Internationella marxistiska tendensen. Denna namnförändring kan vara den största kvalitativa förändringen som skett inom trotskismen under de senaste trettio åren.
RKP har varken partiprogram eller partistadgar på deras hemsida utan gömmer sin politik helt och hållet i teoretiska artiklar och uttalanden av olika slag. I deras artiklar är det svårt att urskilja den korrekta från den inkorrekta linjen eftersom att de pratar väldigt allmänt, och detta har ett syfte: en ny sympatisör ska nå hemsidan och se en mängd allmänna uttalanden som låter bra från en bred värdegrund, gå med i partiet, och övertygas till att delta på deras donationstävlingar. Den revolutionära politiken finns enbart i ord (och knappt det) för att locka åt sig pengar.
a) Trotskismens teoretiska grund
Trotskismen har ingen teoretisk grund utan fungerar endast som en sorts antites till Lenin och marxism-leninismen. Trotskij ville gärna benämna sig själv som en del av ”Lenins gamla garde” när han i verkligheten var i ständig kamp mot hans politik ändra fram till hans gnällande motbevisades under oktoberrevolutionen år 1917. Lenin påtalar detta otaliga gånger då hans kamp mot Trotskij sker redan vid Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis andra kongress 1903 och i samband med den första splittringen mellan bolsjevikerna och mensjevikerna. Under kongressen förklarade Lenin hur Trotskij helt missförstått Pleachanov och ur han fått Vad bör göras? helt upp och ner.
Under revolutionen 1905 utvecklade Lenin förståelsen av alliansen mellan arbetarklassen och bönderna och förstod att innehållet i revolutionens första etapp var borgerligt-demokratisk som sedan oavbrutet skulle fortsätta mot socialismen genom att garantera arbetarklassens ledning över revolutionen. Trotskij hade uppfattningen att bondeklassen inte alls stod på revolutionens sida och uppmanade till en arbetarregering. Detta var i praktiken mensjevism i förklädnad – inte konstigt då det var mensjevikerna han tillhörde, vilka hellre förhandlade med borgarna än att kämpa för en arbetarstyrd regering.
Trotskijs teori, framtagen av agenten Parvus, om den permanenta revolutionen hävdar att det segrande proletariatet oundvikligen måste komma i krig med bönderna, vilka han betraktar som en enda reaktionär massa. Men kommunisterna segrade i den ryska revolutionen just därför att de följde Lenins linje om arbetarklassens förbund med böndernas stora massor i kamp mot godsägare och storbönder, borgarklassens naturliga bundsförvanter.
Efter nederlaget vid 1905 års revolution måste Lenin och Stalin och de övriga bolsjevikerna föra en hård kamp mot likvidatorerna som ville uppge den hårda illegala kampen. Härvid hade Lenin ständiga sammanstötningar med Trotskij. Lenin skrev bland annat:
”Trotskij och de honom liknande trotskisterna och kompromissmakarna är skadligare än någon likvidator. Ty de övertygade likvidatorerna uttalar sina åsikter öppet och det är lätt för arbetarna att genomskåda deras falskhet, men herrarna Trotskij bedrager arbetarna, döljer det onda, och omöjliggör dess avslöjande och ett tillfrisknande. Var och en som understödjer trotskijgruppen understödjer lögnens och arbetarbedrägeriets politik, en politik som syftar till att dölja de likvidatoriska strävandena.” (Samlade verk. Band XV, sid. 278.)
I januari 1912 sammankallade Lenin den bekanta Prag-konferensen som drog den slutgiltiga skiljelinjen mellan bolsjeviker och mensjeviker. De opportunistiska grupperna med Trotskij i spetsen sammankallade samma år en konferens mot Lenin i Wien och bildade där det s. k. augustiblocket. I det blivande augustiblockets förberedande förklaring till Andra Internationalen, som offentliggjordes i Vorwärts den 26 mars 1912, heter det bl. a. om bolsjevikernas konferens i Prag:
”Rådplägningen förklarar, att denna konferens är ett öppet försök från en grupp av personer, vilka fullt medvetet vill driva partiet till splittring, att usurpera partiets fana, och vi uttalar vårt djupa beklagande över, att några partiorganisationer och kamrater har fallit offer för detta bedrägeri och därigenom befordrar det leninska kotteriets splittrings- och usurpationstendenser.”
Trotskij hoppade fram och tillbaka ideologiskt i frågor såsom revolutionens väg, partiets karaktär, massorganisationerna och fraktioner. Lenin ansåg därmed Trotskij också vara principlös:
”Trotskij har ännu aldrig haft en bestämd mening i någon enda betydande marxistisk fråga, han har alltid ’krupit i skydd’ av en eller annan meningsskiljaktighet och löpt över från den ena sidan till den andra. För närvarande befinner han sig i bundisternas och likvidatorernas sällskap. Och dessa herrar krusar inte för partiet.”
– Lenin, Om nationernas självbestämmande rätt, 1914
I en artikel skriven i maj samma år kompletterar han denna karaktäristik:
”I slutet av 1903 var Trotskij rabiat mensjevik, d. v. s. han hade sprungit över från ”Iskra”-anhängarna till ”ekonomisterna”; han förkunnade: ”mellan den gamla och den nya ”Iskra” ligger en avgrund”. Aren 1904-05 drog han sig ifrån mensjevikerna och intog en vacklande hållning varvid han än samarbetade med Martynov (”ekonomisterna”), än förkunnade den vänsterplumpa ”permanenta revolutionen”. Åren 1906-07 närmade han sig bolsjevikerna och på våren 1907 förklarade han sig solidarisk med Rosa Luxemburg. I sönderfallsperioden går han, efter lång ”icke-fraktionell” vacklan, åter till höger och i augusti 1912 ingår han i ett block med likvidatorerna. Nu drar han sig åter ifrån dem, men upprepar dock i allt väsentligt deras torftiga tankar. Sådana typer är karaktäristiska som spillror av historiska bildningar och formationer från i går, när den proletära massrörelsen i Ryssland ännu sov och vilken liten grupp som helst ”hade plats” att ställa upp sig själv som strömning, som grupp, som fraktion, med ett ord som en ”makt” som talade om förening med andra.”
Det var först efter oktoberrevolutionen 1917 som Trotskij då blev bolsjevik. Som den typiska opportunist han var flög han dit vindarna blåste. Han valdes in, inte på grund av sin ideologi eller politik, vilken man bekämpat många gånger, utan på grund av hans organisatoriska färdigheter. I SUKP(B) kunde man arbeta med fientliga element för att tjäna sitt huvudsyfte – år 1917 att segra i revolutionen.
Trotskij stoltserade sig ofta som Röda arméns främsta man, vilket inte kunde vara längre från sanningen. Trotskij litade framför allt på de gamla militära fackmännen och den gamla krigslitteraturen.
Han förstod aldrig att inbördeskriget har sin egen strategi och taktik. Trotskij föreslog exempelvis att förföljandet av Koltsjaks trupper på östfronten skulle hejdas och en del av den Röda armén överföras till fronten mot Denikin i söder. Partiets centralkommitté avvisade Trotskijs förslag och krossade Koltsjaks arméer vid Uralbergen för att senare ta itu med Denikin. Då Denikins trupper framträngde ända till Tula, 200 kilometer från Moskva, och det gällde att hejda hans offensiv, föreslog Trotskij en offensiv genom Dons steppområden, där det inte fanns några vägar och där de röda styrkorna skulle ha fått operera bland en fientligt sinnad kosackbefolkning. Stalin föreslog i stället att huvudstöten skulle riktas genom Charkov och Donbasängen, där de röda arméerna hade järnvägsförbindelser och säker folkförsörjning samt en vänskapligt sinnad industriarbetarbefolkning. Centralkommittén godkände Stalins plan och berövade på Stalins förslag Trotskij varje möjlighet att blanda sig in i sydfrontens angelägenheter. Det var Stalin, Vorosjilov och Budjonny, som förde den hårda kampen på denna front till avgörande seger.
Trotskij är också ansvarig för att framryckningen i Polen 1920 företogs planlöst och utan befästande av de erövrade baserna, varigenom det blev möjligt för polackerna att slå tillbaka den Röda armén. När Trotskij talar om sina militära förtjänster prålar han med lånta fjädrar.
Trotskijs opportunism botades inte i partiet. Han fortsatte att svänga i frågor och principlöst valde att vrida och vända sig för att hävda sig i partiets maktkamp. Detta går att se i följande frågor:
-
Trotskij lade fram år 1920 en oerhört byråktaisk avvikelse då han ville förstatliga fackföreningarna samtidigt som han senare anklagade Stalin för att vara för byråkratisk.
-
Trotskij stödde år 1917 revolutionens strejkbrytare Sinovjev och Kamenev som ville stoppa revolutionens utbrott.
-
Trotskij var emot partiets enhet och kämpade ständigt för fraktionsmakeri – ofta i det dolda.
-
Trotskij lät radikal i och med hans permanenta revolutionsteori där socialism skulle byggas från dag ett med en arbetarregering, medan han samtidigt proklamerade att socialism inte kunde införas i ett land och att revolutionen därmed var dödsdömd – viklet i praktiken var en kapitulationistisk linje som endast manade till att ge upp.
Trotskijs program blev nedröstat till förmån för det marxist-leninistiska programmet på den 13:e partikongressen år 1924 och på den 15:e år 1927 med hela 740 000 röster gentemot hans 4 000 röster, dvs. cirka 0,5 % av rösterna, vilket är en promille mer än vad Partiet nyans fick i riksdagsvalet år 2022.
Därefter började han bygga fraktion inom partiet och gick mot partiets demokratiska centralism. I och med detta utesluts han ur partiet och börjar stödja diverse gamla vita krafter, sabotörer, NEP-män (handelsmän) och kulaker. Med åren börjar han och andra likvidatörer att ta till hårdare angreppsmetoder och genomför politiska mord, terrorism, sabotage, med mera. Exempel på detta är bl. a. arrangerandet av en stor explosion i Kemerovgruvan, schaktet Centralnaja nr 11, där tio arbetare dödades och fjorton skadades, och arrangerandet av en rad järnvägsolyckor som vållat 63 människors död var jämte 154 skadades och lemlästades. Under denna tid finns det en uppenbar koppling mellan denna motståndsrörelse och Gestapo, samt Wall Street som gärna ville använda denna osämja för att förorsaka en kris i Sovjetunionen.
Den sovjetiska staten svarar på denna verksamhet med att landsförvisa Trotskij som då far till Mexiko. I Mexiko får han kontakt med Mexikos kommunistiska parti och börjar att organisera sin så kallade ”fjärde international” samtidigt som han febrilt skriver texter där han uppmanar till uppror mot proletariatets diktatur i Sovjetunionen som han förklarar vara en ”degenererad arbetarstat”.
Under tiden i Mexiko upphör inte hans oheliga allianser med världsreaktionen. Detta förtjänar i sin del en hel bok av utläggningar om trådar som man kan följa. Med vi lyfter ett exempel: i sin kamp mot ”stalinismen” förläste Trotskij år 1939 (!) för House of Un-American Activities Committee om ”stalinismen” och hur man skulle motarbeta den revolutionära rörelsen i USA och Mexiko. Följande år, 1940, träffade Trotskij med det amerikanska konsulatet i Mexiko och angav viktig information om Mexikos kommunistiska parti och dess olika nätverk. Detta resulterade i att USA-imperialismens lakejer kunde giva hårda, blodiga slag mot den revolutionära rörelsen i Mexiko. Här luktar det illa.
När man talar om en trotskism ska man inte se det som en helgjuten doktrin – trotskismens kärna är att den är antikommunistisk. RKP idag särskiljer sig inte i något väsentligt avseende teoretiskt från andra reformister. Likt KP påstår de sig basera sig på Lenin vilket enligt faktan ovan redan där förklarar dess tankemässiga missfoster.
b) Valopportunism
I RKP:s tidning Revolution skriver redaktionen den 26 augusti i artikeln Pest, kolera eller revolution att ”i höstens val förväntas vi välja mellan två alternativ som båda företräder denna superrika klass. Vi kommunister vill göra ett annat val”. De fortsätter med att skriva att istället för att välja mellan denna pest eller kolera så kan du ”göra skillnad, en avgörande skillnad. Både i Sverige och internationellt växer ilskan, missnöjet och kampviljan mot de fasor, problem och kriser som kapitalismen skapar i dag. Men det saknas ett helt ett parti som kan kanalisera detta till en gemensam kamp.” Därefter förklarar de att de ”bygger ett revolutionärt parti (…) för att störta kapitalismen i Sverige och internationellt.” Problematiken är att detta inte alls överensstämmer med deras praktik eller med dess egentliga syn på valet.
För det första; om RKP var ärliga med att skapa ett revolutionärt parti, skulle de inte då bygga upp en revolutionär organisation? Skulle inte deras apparatur präglas av en strikt säkerhetspolitik och av en gnutta militär – eller åtminstone djärv och radikal – verksamhet? I själva verket bygger man allt kring det lagliga arbetet. Man arbetar med öppet medlemskap, dess medlemmar skyltas på sociala medier med för- och efternamn, vilket såklart omöjliggör förmågan att bedriva någon form av klandestint och illegalt arbete. Den svenska staten är mycket väl medvetna om detta och anser således inte RKP som ett hot. I RKP protesterar man gärna framför ambassader men går hem när man blir tillsagd. Förutom det håller man endast bokbord och kramar pengar ur sina medlemmar.
För det andra; RKP är inte alls mot att ställa upp i borgerliga val. Kollar man på övriga i RKI så ställer flertalet av dess sektioner upp i valen i deras egna länder. Mest noterbart är att dess ledande organisation, som kontrollerar RKI och hela ideologisk-politiska linje, Revolutionary Communist Party i Storbritannien, ledd av den kontroversiella Alan Woods, själva ställer upp i val i koalition med olika socialdemokrater och borgerliga humanister genom sin representant Fioni Lali. RKP:s uppmaning att strunta i riksdagsvalet handlar inte om ett ställningstagande mot den borgerliga valkretinismen utan om gnällande över dess egna litenhet och oförmåga att ställa upp i valet.
Denna politik baserar sig främst på Trotskijs övergångsprogram. Metoden för revolution baserar sig på att vapen måste användas i en revolution, men att man gör allt som går för att undvika detta och att maktövertagandet då är baserat på att man genomdriver reformer i parlamentet som gör arbetarklassen medveten, och när borgarklassen sedan säger emot lyfter arbetarklassen vapen för att försvara reformerna och tar därigenom över statsmakten.
Detta är reformism i dålig förklädnad: resultatet blir otaliga försök till att ställa upp i val och samla röster utan framgång. Man centrerar sin politik kring valet, uppmanar till att rösta, etcetera. I valet främjas opportunism för att vinna röster och inte bli censurerad i borgarpressen. Kan detta överhuvudtaget fungera? Nej, lär av historien – detta har aldrig skett. Du blir inte tillåten i maktens salar om du bär ett revolutionärt budskap. En ung naiv Trotskij-anhängare kan såklart fråga, är detta dock beprövat? Ja, det är den mest beprövade metoden i kapitalismens historia. Definitionen av idioti brukar i folkmun vara att göra något om och om igen och förvänta sig ett nytt resultat…
STOCKHOLMS VÄNSTERALLIANS, ENAD RÖST, SOLIDARITET, FRAMTIDENS VÄNSTER & ANDRA ”ANTI”-VÄNSTERPARTIET-ORGANISATIONER
Alla dessa företeelser i riksdags-, region- och kommunalvalet 2026 är endast reaktioner på Vänsterpartiets förräderi. Dessa organisationer inkluderar flertalet utbrytningar ur Vänsterpartiet, ofta framtvingade av Vänsterpartiet genom uteslutningar och diverse andra metoder. Alla dessa agerar utifrån följande två premisser:
a) att Vänsterpartiet är opportunistiskt, korrupt eller förrädiskt, och, måste ersättas av ett ”ärligt” vänsterparti
b) att kampen inom parlamentet måste knytas till en utomparlamentarisk kamp för att behålla färgen
Båda dessa är felaktiga av flertalet skäl.
För det första; Vänsterpartiet är opportunistiskt, korrupt och förrädiskt, inte därför att dess ledare är i sig själva är onda, omoraliska eller själviska: många av dem var i ungdomens dagar riktiga eldsjälar i Ung vänsters led. I verkligheten handlar det om att de borgerliga finrummen – dess parlament – gör människor onda, omoraliska och själviska. Den borgerliga politiken handlar om att förvalta kapitalismen, som genom en lång rad mekanismer gör dess förvaltare till dess slavar. Ett exempel är genom politikerlöner, arvoden, vilka har nackdelen att en alltför ”radikal” politik kan få politikern att förlora sin inkomst. Samtidigt måste den borgerliga politikern konformera sig till den borgerliga världen för att beskrivas i ljus dager i dess medier. För det tredje genomförs överenskommelser med andra partier och aktörer genom oheliga allianser där man driver genom krav genom tjänster och gentjänster. Det är det borgerliga statssystemet som förvandlar dessa människor och organisationer till parasiter på folket.
Under förevändning att vara mot Vänsterpartiet är dessa ”ärliga vänsterpartister” endast i bästa fall naiva och kommer befinna sig i ett parlament skrikandes utan att någon hör dem. I värsta fall är de borgerlighetens agenter kampen mot Vänsterpartiets revisionism vilket kanaliseras i ett ”bättre vänsterparti”. Och under förevändningen att de skulle vara helt ärliga så kommer de i egenskap av löneslavar behöva överge sin radikala eller påstådda ”revolutionära” politik samtidigt som de blir motarbetade och suktade med mutor och korruption.
För det andra; att se den utomparlamentariska kampen som en motpol för att hålla arbetarklassens företrädare i schack inom parlamentet är en felvänd syn. Den utomparlamentariska kampen är mångfaciterad, men kärnan i den är att massorna reagerar på förtryck. Deras reaktion resulterar i att de sätts i rörelse. Denna rörelse har sin grund i massornas dagskrav såsom frågor om levnadskostnader och politiska fri- och rättigheter. Detta är i sig en väldig kraft när den blir medveten och förstår att den måste med våld krossa det gamla samhället genom att etablera en proletärdiktatur. Men om den förblir omedveten kan den istället tjäna till att förlänga det gamla samhällets, den borgerliga diktaturens, existens.
Borgarklassen vill gärna att den frustration som finns inom massorna ska kanaliseras i att de reducerar sin politiska aktivitet till att lägga en lapp i en urna var fjärde år. Om massorna tror på den vägen passiviseras de från att istället vandra och förbereda den väpnade kampen. Genom att den utomparlamentariska kampen begränsas till att genomtvinga reformer i parlamentet blir den en rörelse av systemförsvar som inte utmanar den borgerliga staten utan endast förbättrar den. Men den blir inte bättre för folket; kapitalismens interna logik gör att exploateringen kommer öka oavsett vad då borgarklassen är i kris. Enstaka små förbättringar kommer ätas upp av prishöjningar, skatter och löneavdrag. Varenda eftergift från borgarklassen kan tas tillbaka såvida arbetarklassen inte besitter statsmakten.
OLIKA ANARKISTERS SYN PÅ INDIVIDUELL TERRORISM
Avslutningsvis vill vi även lyfta vissa synpunkter om våld som går att återfinnas bland dylika anarkistiska cirklar. Det finns, trots de tidigare nämnda reformiströrelserna, väldigt många individer och organisationer som förstår att samhället endast kan förändras genom våld, och i dagens panorama krävs det inte någon kärnfysiker för att förstå samhällets rörelselagar. Samtidigt är det många som inte förstår vikten av det organiserade våldet. Det finns många som tror att enskilda väpnade aktioner gentemot enskilda politiker kan tvinga dem att ändra ståndpunkter i vissa frågor och tvingas till reformer eller genomföra krav från folket. Detta tror vissa kan leda till att massorna förstår att politisk makt växer ur gevärspipan.
Och det stämmer att det krävs våld, men, våldet måste organiseras och riktas rätt. Huvudkontentan inom marxismen är klassanalysen. Marxismen lär oss att samhället är uppdelat i klasser och att en klass utövar en diktatur gentemot den andra. Instrumentet för denna diktatur är staten och statens bas är dess väpnade styrkor. Det är just mot dessa väpnade styrkor som den förtryckta klassen måste rikta sin stötar för utan denna grund faller diktaturen. Detta är ingen uppgift som kan tas lättvindigt utan måste organiseras som en del av massornas dagskravskamp, men med målet riktat mot maktens erövring.
VAD ÄR NÖDVÄNDIGT?
Illusionen av att vi lever i en demokrati där det finns en möjlighet till räddning inom samhällets befintliga ramar är just den ideologiska tyngd som håller massorna nere och stoppar dem från att kanalisera sin ilska, som i Sverige är orsakad av minst 40 år av försämringar i levnadsvillkor. Det är denna illusion som är massornas främsta boja och som vi har som uppgift att avslöja. Samtidigt fungerar denna lögn eller illusion inte lika väl som den en gång gjorde: förtroendet för den svenska demokratin och deltagandet i dess valspektakel blir bara lägre och lägre. Detta är uppenbart i de mest fattiga proletära orter, där det inte är en ovana att se ett valdeltagande på under 50%. Även bland de som faktiskt röstar gör de inte det av kärlek för den ”svenska demokratin”, utan av vana, eller för att rösta på det ”minst onda”.
Reformister finns i alla länder, ty överallt söker borgarklassen på ett eller annat sätt förleda arbetarna och göra dem till nöjda slavar som ger upp tanken på att avskaffa slaveriet. Alla partier och organisationer som väljer att understödja parlamenten blir i praktiken systemförsvarare som endast ökar den ideologiska tyngden på massorna, och all deras tillsynes ”radikala” politik blir i grund och botten reaktionär.
Vi återbekräftar således vår ställning till en aktiv valbojkott som ämnar att avslöja valet som inte bara ett spektakel utan framförallt också som systemets viktigaste försvar.