STATEN OCH KVINNORNAS FRIGÖRELSE
STATEN OCH KVINNORNAS FRIGÖRELSE
8 mars 2026
”Marxismen behandlar kvinnofrågan i förhållande till egendomen, familjen och staten eftersom kvinnornas villkor och historiska roll alltid varit intimt knutet till dessa tre faktorer.”
– Perus kommunistiska parti, Marxismen, Mariategui och kvinnorörelsen, 1973.
”I sin opposition mot de juridiska och heliga kyrkliga giftermålet slåss feministerna mot en fetisch. De proletära kvinnorna krigar istället mot de faktorer som ligger bakom den moderna formen av äktenskapet och familjen. De har, i sin strävan att fundamentalt förändra levnadsförhållandena, insett att de också bidrar till att förändra relationerna mellan könen. Här ligger den huvudsakliga skillnaden mellan den borgerliga och den proletära inställningen till det komplicerade problemet som är familjen.”
– Alexandra Kollontaj, Kvinnospörsmålets sociala grundvalar, 1909.
”Godsägarnas politiska välde är ryggraden i alla de övriga systemen för herravälde. Då det störtats börjar klanväldet, det religiösa väldet och den äkta mannens välde allesammans att vackla.”
– Mao Zedong, Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan, 1927.
1. Inledning: Den borgerliga staten är patriarkatets ryggrad.
Den stora majoriteten av kvinnorna i Sverige är en del av proletariatet, den egendomslösa arbetarklassen. Samtidigt särskiljer de sig i viss mån från de manliga arbetarna. Hon möter ett distinkt könsbundet förtryck i hemmen, på gatorna och på arbetsplatsen. Summan av dessa förtrycksformer kallar vi för patriarkala. Den speciella makten över kvinnorna har sitt ursprung i de första primitiva egendomarna, när gårdarna i byarna började producera ett överflöd för byteshandel och ackumulation. Behovet av tydliga och rättsliga familjer uppstod för att försäkra äganderätten över den nya egendomen, styra arbetsdelningen på gården och styra upp arvet av gården till kommande generation. Kvinnorna fick i denna process en underordnad roll. Engels kallar detta för ”kvinnornas ursprungliga nederlag”. Familjen som apparat – knuten till egendomen – har sedan ärvts vidare från epok till epok. Den har omvandlats i samma mån som egendomsformerna har skiftat (slavjordbruk, feodala gårdar, radhus, kapitalistiska fabriker osv.) men har alltid hittat sin roll. Familjen, patriarken och kvinnan har räddats vidare av de nya herrarna, som ordnat upp överbyggnaden för att tjäna sin speciella utsugningsform.
Att kärnfamiljen uppstår som en cell i samhället är inget naturligt. Den växer fram som institution, försvaras och omvandlas i linje med den härskande klassens politiska behov. De formulerar sina lagar, sina städer, sin propaganda och fostran för att ständigt reproducera familjen som en lämplig apparat. Det beslutsfattande och beväpnade centralen för denna reproduktion är staten. Mot denna ryggrad kan varenda liten patetisk huspatriark, varenda våldtäktsman, varenda präst osv. luta sin makt över den individuella kvinnan. Utan statens engagemang i den patriarkala systemet som helhet skulle familjen, kyrkan, chefen osv. snabbt smulas sönder, eller i alla fall ”vackla” som Mao skriver i citatet ovan. Den svenska bourgeoisins politiska välde är ryggraden i alla de övriga systemen för herravälde.
I denna text ska den svenska statens funktion i kvinnornas förtryck analyseras. Vi börjar i det tidiga 1900-talet då den industriella kapitalismen började etableras på allvar. Sveriges politiska, sociala och kulturella ansikte genomgick djupa förändringar på basen av den nya ekonomin, däribland familjen. Under 20- och 30-talet hade de gamla normerna och mönstren blivit förlegade och nya borgerliga relationer behövde konstrueras. Ansvaret för att lösa denna kris föll naturligtvis på den borgerliga staten. Den socialdemokratiska fraktionen av den statliga byråkratin kunde ge de rätta svaren och leda den nödvändiga omstruktureringen av könsrollerna och familjen.
2. Kris i befolkningsfrågan 1934: Staten och reproduktionen av arbetet.
Det jordbruksbaserade produktionssättet gav under sekelskiftet vika för de uppåtstigande industrierna. Processen framtvingade omförflyttningar av arbetskraften. De gamla byarna rycktes upp med rötterna och arbetarna drogs in i de nya fabrikerna. Den moderna motsättningen mellan kapital och arbete tog definitiv form i de svenska städerna. Befolkningen i tätorterna steg från cirka 1,4 till 3 miljoner mellan år 1900 och 1930. De gamla, i högre grad självförsörjande, hushållen byttes till trångbodda bruksstäder och underkastades kapitalismens lag om arbetarnas utarmning. Lönerna pressades ner till ett absolut existensminimum för att arbetarfamiljen skulle överleva. För att försörja hushållet krävdes i högre grad att kvinnan tog ett lönearbete bredvid mannen. Detta gav upphov till en allvarlig motsättning mellan kvinnans reproduktiva arbete (hushållssysslor, matlagning, barnskötsel och -uppfostran) och hennes deltagande i produktionen. Den individuella familjen hade helt enkelt inte råd att reproducera sig som innan. Födelsetalen stannade av.
Den reformistiska socialdemokratin, som livnärt sig på den alltmer kritiska motsättningen mellan arbetarens liv och kapitalets oreglerade profitjakt, såg den farliga utvecklingen under 1900-talets första hälft. Den tygellösa utsugningen skapade dels en antagonisering av klasskampen (som återspeglades i SKP och strejkrörelsen), dels en situation där arbetarnas livssituation förstörde förutsättningarna för nya friska generationer av arbetare. Sjukdomarna, fattigdomen och kvinnornas lönearbete försämrade arbetskraften och tvingade familjerna att välja bort barn i högre omfattning.
1934 larmar två framträdande socialdemokrater om Kris i befolkningsfrågan. Makarna Alva och Gunnar Myrdal skriver i sin bok, som blev Socialdemokraternas ”socialpolitiska” programförklaring, att:
”Det går emellertid ej att skymma undan det faktum, att mellan kvinnornas förvärvsarbete och deras benägenhet att föda barn för närvarande råder en ödesdiger konflikt. (…) Vi kunna icke godtaga de förhållanden, som nu i allt högre grad driva kvinnorna till sterilitet för att kunna få arbeta. (…) Ty barnlöshet är onekligen en viss form av ’anpassning’ efter familjens och särskilt kvinnornas förändrade sociala livsbetingelser. (…) Man blir tvungen att söka påverka motivspelet genom ett socialpolitiskt reformarbete, som griper djupt nog att möjliggöra en familjesociologisk reorganisation.”
Reformerna som nämns handlade främst om ”en kollektivisering av barnuppfostran” och andra hushållsuppgifter i statens händer för att ge kvinnorna och familjerna råd att både arbeta och fortplanta sig. Man frigör därmed den kvinnliga reservarmén i arbete och övertar familjens tidigare uppgifter för att garantera arbetarklassens och därmed systemets fortlevnad.
Detta tar oss till den svenska korporativa statens – och över huvud taget den borgerliga statens – hjärta: en ”bekännelse att detta samhälle invecklat sig i en olöslig motsägelse med sig självt, splittrats i oförsonliga motsättningar, som det inte är i stånd att lösa” (Engels), det vill säga ”en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet” (Lenin). Kapitalismen skapar genom sin mekanism sina dödgrävare, arbetarklassen, och omöjliggör förutsättningarna för sin egen överlevnad. Den förstör sina arbetare och triggar dem till kompromisslös revolutionär kamp. Med statens hjälp kan de emellertid sakta ner denna process och skjuta upp sin ofrånkomliga undergång. I huvudsak handlar det om reaktionär – i sista hand militär – kontroll över de revolutionära yttringarna. Men som ett nödvändigt komplement tar staten ett växande ansvar för reproduktionen.
”Kapitalet är (…) fullständigt skoningslöst gentemot arbetarens hälsa och livslängd, när det inte tvingas till hänsyn genom samhällets åtgärder” (Marx). Denna motsättning mellan kapitalets kortsiktiga och individuella intressen (”jag vill ha en snabb maximal profit innan nästa bokslut”) och långsiktiga och kollektiva intressen (”jag vill ha förutsättningar för stabil profit under en överskådlig framtid”) är basen för nästan alla motsättningar inom storbourgeosin, mellan höger och vänster i Riksdagen, mellan Svenskt Näringsliv och staten. Den eviga debatten om skatterna blir dess koncentrerade uttryck. Det sammanlagda värdet som skapas – totalprodukten – delas upp i tre flexibla delar: Lön till de värdeskapande arbetarna, profit till kapitalisterna och skatt (främst via inkomstskatt, kapitalskatt och moms) till den statliga apparaten. Staten delar sedan upp sina utgifter i lika flexibla delar: Rena utgifter som militär och övervakning; rena investeringar i statliga värdeskapande bolag; och reproduktiva kostnader för att uppfostra, vårda och forma arbetarklassen.
Reproduktionen, som tidigare helt betalats av den enskilde familjens lön, övertas och centraliseras alltså av staten. Lönen kan med andra ord sänkas under kostnaden för arbetarens överlevnad eftersom en del av hans mervärde redan kanaliserats via staten, som köpt vård, skola och kollektivtrafik åt henne. Strategin gör att reproduktionen blir billigare, effektivare, jämnare över hela landet och mer förutsägbar. Makarna Myrdal sammanfattar:
”Det gäller att företaga en sådan omfördelning av de tillgängliga inkomsterna så att de med barnens uppfödande och uppfostran under moderna industriella förhållanden direkt förenade ekonomiska bördorna minskas för de enskilda familjerna. Detta är en krass formulering av det program, som blir en given slutsats av varje positivt och ingående studium av vår befolkningsfråga. Vill man ha en mera idealistisk formulering kan man uttrycka saken så, att hela nationen måste i högre grad än hittills besinna sitt gemensamma ansvar för de barn, som skola bilda dess nästa generation.”
Socialdemokraterna blev de borgerliga hjältarna som kunde garantera en sådan uppskjutning av kollapsen under kapitalismens djupa ekonomiska och politiska kris. Deras politiska strategi kunde bland annat (1) stabilisera reproduktionen av ett ständigt inflöde av ny och bra arbetskraft, (2) stabilisera en planmässig konsumtion av industrins varor via växande statliga inköp och (3) passivisera arbetarklassen och inkorporera den i det ”nationella” intresset av stadig tillväxt. Kvinnorna spelade (och spelar) en central roll i alla dessa tre statliga strategier för kapitalismens överlevnad. Stora delar av de kvinnliga massorna blev från och med 1930-talet en spelpjäs i den svenska statens omstruktureringar, från välfärdsstatens och det miljonhövdade välfärdsproletariatets framväxt till nedskärningarna från 1980-talet och framåt. Deras frigörelse är därmed sammanflätat med krossandet av den borgerliga staten.
Makarna Myrdal lyfter även fram en annan statlig funktion för att rädda kapitalismen från den förödande allmänna krisen: Överproduktionskriserna. De cykliska kriserna – eskalerande produktion i kombination med nedpressad köpkraft bland massorna, där varor plötsligt inte kan konsumeras av hushållen varpå bolag kollapsar – skapar arbetslöshet, ”social oro” och oförutsägbara marknader. Den brittiska borgerliga ekonomen John Maynard Keynes (1883-1946) hade nyligen lanserat sina förslag för att överbrygga dessa kapitalistiska kriser genom att flytta konsumtionen från hushållen till staten, som genom expansiva investeringar och utbyggnad kan planera sin konsumtion och bryta en ekonomisk nedgång. Dessa metoder bildade grunden för Socialdemokraternas ekonomiska program, särskilt under efterkrigstiden, och ett ekonomiskt skäl till den i hög grad kvinnobemannade välfärdsstaten och ”Folkhemmet”:
”Den uppväxande generationens stora ekonomiskt organisatoriska uppgift är att med bibehållande av den genom industrialismen möjliggjorda, produktionsstegrande arbetsfördelningen dock göra produktionen till en samhällelig behovshushållning, där en maximal produktion är basen för en maximal konsumtion och vice versa.”
Den socialdemokratiska omvandlingen av Sverige står alltså inte i någon motsättning till kapitalets långsiktiga intressen. Detta gäller både (1) centraliseringen av reproduktionen från hushållen till institutionerna, (2) kvinnornas intåg i arbetslivet och (3) välfärdsstatens expansiva konsumtion. Samtidigt leder åtgärderna, precis som alla ”lösningar” från kapitalets sida, till att undergräva kapitalismen som system och bana vägen för socialismen, i detta fall genom att alstra ett enormt sammankopplat kollektiv av arbetarkvinnor med en ensam fiende i form av den borgerliga staten själv. Den gnista som antänder den potentiella revolutionära kraften i detta förhållande – mellan den patriarkala staten och dess cirka 1 000 000 kvinnliga löneslavar – kommer att sätta den svenska kapitalismen i brand.
3. Den borgerliga staten köper arbete: Om icke-produktivt kvinnligt arbete.
Det finns alltså anledning att flytta reproduktiva uppgifter till statens institutioner, och samtidigt en stor kvinnlig reservarmé att sätta i arbete. Med staten som arbetsköpare kan kvinnans gamla roll som moder och hushållsslav på ett kontrollerat sätt ärvas vidare från den feodala världen utan några störningar i den sociala sammansättningen och barnafödandet. Med andra ord skapas under 1930-40-50-talet förutsättningarna för de moderna offentliga kvinnoyrkena. Möjliggöraren, eller motorn, som gör verklighet av förutsättningarna är det ekonomiska uppsvinget under efterkrigstiden. De arbetande kvinnomassorna bygger upp den så kallade välfärdsstaten.
Den nya sektorn är tjänstebaserad och icke-produktiv. Med det första menar marxismen att den inte har som mål att färdigställa eller realisera (dvs. lagra, transportera och sälja) varor. Med det andra menas att arbetskraften inte köps för att skapa en profit (mervärde) åt en kapitalist, utan för att indirekt möjliggöra och tjäna den produktiva (värdeskapande) sektorn.
Sektorns uppsving efter världskriget kan synliggöras med några statistiska siffror.
Kvinnornas deltagande i arbetskraften följer en U-formad kurva från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Den stora rörelsen drivs, som vi beskrivit ovan, av att bondekvinnan ersattses av den offentligt anställda kvinnan. Det finns även ett betydande flöde av kvinnor till den samtidigt växande tjänste- och handelssektorn. Detta mönster kallas Goldins Kurva efter en borgerlig ekonom och har bekräftats med svensk forskning. Den tydligaste kurvan gäller kategorin ”gifta kvinnor”. Ogifta kvinnor har i regel varit mer flexibla och hittade ofta jobb i industrierna under hela perioden.
Från 1920 till 1950 växte antalet offentligt anställda kvinnor från 59 000 till 164 000 och antalet kvinnor i handelssektorn från 73 000 till 196 000 (International Labour Review). Siffran växte sedan i samma takt till 80-talet varpå kurvan planas ut. Samma tandens avspeglas i de statliga utgifternas andel av BNP vilket steg från under 10 procent under 10-talet till ett maximum omkirng 60-70 procent under 80- och 90-talet. Därefter har kruvan stagnerat och minskat något.
Om man betraktar Gävleborg som ett exempel kan vi idag (2024) notera att en majoritet av de yrkesverksamma kvinnorna är mobiliserade i den offentliga sektorn. Av 56 000 registrerade kvinnor i SCB:s yrkesregister är drygt 34 000, eller 60 procent, anställda av staten. Bland dessa är undersköterskor och vårdbiträden den största gruppen (13 000) följt av lärare och barnskötare (9 700). De fyra stora privata yrkesgrupperna är ungefär lika stora (4-5000 st) och består av industri- och transportarbetare, sekreterare och receptionister, kök och städ respektive butiksarbetare.
Den kraftiga ökningen av kvinnliga arbetare i offentlig sektor understöddes av en växande logistik i form av yrkesskolor, kampanjer och nya lagar kring graviditet, föräldraledighet och diskriminering. Nya fack (se nedan) skapades. Med kraft av sitt fullständiga monopol som arbetsköpare kunde man strängt kontrollera lönerna och styra den efter statens ekonomiska och politiska intressen. Lönen har därmed konsekvent legat lägre än inom industrin och handeln, vilket driver den totala ojämlikheten i lönefrågan, vilket i sin tur driver en del av den kvinnofientliga ideologin som härskar i samhället och i hushållen. En del kvinnor i mer specialiserade offentliga yrken (läkare, sjuksköterskor osv.) har försökt söka sig till bemanningsföretag för att kunna kräva marknadsmässiga löner, men dessa bekämpas intensivt av staten, som med sin monopolställning kontrollerar nästan alla arbetstillfällen.
4. Staten försvarar kvinnorollen från upplösning och förnyar den.
Som vi redan märkt intresserade sig 1900-talets borgerliga samhällsingenjörer särskilt för kvinnans roll i samhället. Övergången från hushållet till industrin som produktionscentrum slungade ut hundratusentals svenska kvinnor i moderna, urbana och osäkra miljöer. Födelsetalen och barnomsorgen hamnade i motsättning till de nya kapitalistiska förhållandena och krävde statens stadiga hand. Industrin hade ännu inte absorberat den kvinnliga arbetskraften och arbetslösheten bland kvinnor nådde sin högsta punkt under 30- och 40-talet då endast 28 procent av kvinnorna hade jobb. Prostitutionen bredde ut sig i städerna. ”Den desorganisation och felanpassning, vari den gamla familjens upplösning består, kan botas, men endast genom djupgripande socialpolitiska reformer”, skriver makarna Myrdal. Familjen som konsumtionscell (dvs reproduktionscell) och den kvinnliga könsrollen ska räddas över till den nya epoken och moderniseras.
Så kan staten inkorporera kvinnorna i arbetskraften genom att ta över delar av reproduktionen och skapa den moderna kärnfamiljen med två inkomster och 2-3 barn. De kvinnor som inte ansågs vilja inkorporeras i den nya mönsterfamiljen skulle omskolas, kontrolleras eller tvångssteriliseras. Under nya begrepp som folkhälsa, folkhem, asocial och rashygien döljer sig statens nya ingripande funktioner i hela samhällslivet för att kontrollera massornas beteende, fortplantning och arbetsförmåga. Kvinnorna i arbetarklassen, som födde nya arbetarbebisar och ännu inte riktigt tilldelats sin roll i produktionen, drabbades allra hårdast. Staten bröt sig in i tidigare privata sfärer på ett sätt som den gamla kyrkan bara kunde drömma om. Många av de normer som fortfarande kontrollerar vårt beteende uppstod i dessa statliga interventioner: Hon ska vara moderlig, flitig och balansera sitt samhällsnyttiga hushåll med sitt samhällsnyttiga jobb, underordna sig ”samhällets” intressen utan att klaga, föda och uppfostra friska och duktiga barn och harmonisera den nya tidens familj.
Den mest använda kontrollmekanismen av mammor och kvinnor sker idag via Socialtjänsten. Varje år skrivs runt 400 000 så kallade orosanmälningar om att barn far illa, varav en stor majoritet handlar om mammorna. År 2024 var 26 300 ”omhändertagna” av Socialtjänsten. Dessa tas i regel från fattiga hem (fyra gånger så vanligt) och placeras ofta i ”familjehem”. En gravid kvinna besöker mödravården 6-10 gånger under en normal graviditet för att screena för hälsomässiga och sociala problem. För många leder detta till hembesök av socialarbetare med risk för omhändertagande av barnet. Den vanligaste orsaken till detta är ”brister i omsorgen”. Det hela görs med det uttalade syftet att stödja familjer och ”barn som riskerar fara illa”. En annan betydande kontroll görs från skolans sida där lärare och kuratorer står för en stor del av orosanmälningarna och arbetar tätt med andra statliga myndigheter för att korrigera föräldrarnas omsorg med hot om att ta barnen eller andra åtgärder. Denna maskin är konstruerad med det enda syftet att kontrollera reproduktionen i hushållen och att i förlängningen säkerställa att familjerna (i regel kvinnorna) följer statligt subventionerade mönster. Detta leder till befogade och rättvisa reaktioner från främst fattiga mödrar i förorterna, som samlats till protester mot Socialens kontrollorgan.
Som parentes måste det fysiska våldet kommenteras. Troligtvis spelar alla de ovan nämnda kontrollmekanismerna roll för hur kvinnokroppen misshandlas, utnyttjas och granskas i både ”offentliga” och ”privata” miljöer idag. Kvinnans kropp har aldrig förr varit så övervakad och kontrollerad av olika politiska och ekonomiska intressen. Till dessa hör, förutom staten, de ruttna och kvinnofientliga imperialistiska kulturapparaterna, reklamen, prostitutionen och människohandeln som tillåts äga rum inom den borgerliga statens ramar. Sammantaget bryter dessa kapitalistiska institutioner ner respekten för kvinnorna och den enskilda kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp. Detta avspeglas med hjälp av kulturens och löneskillnadernas kraft i den enskilda mannens, makens eller pojkvännens hjärna, där drömmen väcks om den urgamla patriarken: att få vara en liten kung i hemmet och förfoga över ”sin” hustru och främmande kvinnors kropp. 2025 anmäldes 33 043 fall av misshandel mot vuxna kvinnor till Polisen.
5. Den arbetande kvinnan inkorporeras: Facken.
När kvinnan inkorporerats i den nya kärnfamiljen ska hon på ett korrekt och planerat sätt inkorporeras på arbetsmarknaden. Staten hade vid det laget lärt sig vilken effekt industrialiseringen av arbetarklassen haft på klasskampens hårdnande. De kände, precis som marxisterna, att ”Kapitalismen genom att inkorporera kvinnorna i produktionen ökar exploateringen och simultant skapar den materiella basen för kvinnornas kamp och krav” (PKP). Passiviseringen och kontrollen av denna nya kategori av löneslavar krävde ett förnyat nyttjande av gamla verktyg: Det köpta facket och den statliga repressionen. Utvecklingen av ett medvetet kämpande kvinnligt proletariat mötte nya speciella hinder, som fortfarande färgar arbetarkvinnans särskilda förtryck.
Under 1900-talets första år skapade den nya vågen av kvinnliga yrkesarbetare behovet av facklig organisering. LO:s ovilja att släppa in dem i de befintliga manliga fackförbunden tvingade kvinnliga pionjärer som sömmerskan Anna Sterky att etablera Kvinnornas Fackförbund (1902) och Stockholms Tjänarinneförening (1904). Under följande år, fram till 60-talets explosiva tillväxt av offentliga jobb, inkorporerades industrins kvinnor i samma takt som de gick ut i arbetslivet.
Under efterkrigstiden växer de offentligt anställdas fackförbund fram. Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal), som idag organiserar 500 000 barnskötare, städerskor, undersköterskor, kökspersonal och vårdbiträden, växte från en mycket marginell medlemsorganisation inom LO till dess största: från 86 000 år 1950 till 515 000 år 1980. Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaförbund (idag Vårdförbundet) bildades 1965 som en koalition mellan sjuksköterskorna och andra ofta kvinnliga landstingsyrken för att sedan bli en dominerande del av TCO. Samma utveckling sker i det som idag är Vision (tidigare Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund) där 200 000 socialsekreterare, administratörer, medicinska sekreterare och tandsköterskor försöker få sina fackliga klassintressen tillgodosedda.
De historiska skillnaderna mellan de kvinnliga och manliga arbetarnas fackförbund har färgat traditionerna och medvetandegraden i den svenska arbetsplatskampen.
För det första utvecklades de ”kvinnliga” facken betydligt senare än de ”manliga”, under en period då korporativiseringen och saltsjöbadsandan vunnit en fullständig seger i facken. De stora striderna innan avtalet 1938, eller innan kommunisternas bannlysning ur facken 1945, lever i lägre grad kvar i traditionerna och medlemmarnas medvetande. De kvinnliga förbunden är så att säga formade på gul arbetararistokratisk grund.
För det andra förhandlar kvinnorna i regel mot SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) snarare än Svenskt Näringslivs medlemsorganisationer. SKR är en enormt centraliserad arbetsköparförening och fungerar i viss mån som en statligt inkorporerad myndighet i struktureringen av välfärdsstaten.
För det tredje utnyttjar man i högre utsträckning olika politiska vapen mot de kvinnliga arbetarnas stridsåtgärder. Det ökända bruket av skyddsarbete tvingar (i regel offentliganställda) arbetare att bli strejkbrytare för att ”se till att samhällets grundläggande funktioner skyddas”. Detta drabbar oftast sjukvårdsanställda. I samma anda brukar regionerna och kommunerna tjuta om ”samhällsfarliga” stridsåtgärder för att splittra de strejkande arbetarna från den övriga massan. Till denna kategori hör också den utvecklade myten om den kvinnliga ”ängeln” i sjuksköterskekläder, som full av kärlek är ”kallad” till sitt människovårdande yrke och därmed inte bör ägna sig åt ”störande” och ”egoistisk” intressekamp.
Alla dessa tre särskilda förutsättningar för kvinnlig facklig verksamhet gör det svårare att segra i strider om lön och arbetsförhållanden. Det leder till att kvinnornas löner halkar efter, men även till en frustrerad bitterhet bland medlemmarna. De känner tydligare av de hårda begränsningarna som råder för den fackliga kampen i Sverige. Detta är samtidigt en stor styrka. Om vi analyserar baksidan av de tre respektive historiska skillnaderna ovan, ser vi (1) att de kvinnliga facken, som ett resultat av sin sena tillkomst, också är fria från en del gamla reformistiska fördomar och traditioner, (2) att de har förmånen att agera tillsammans i samfälld aktion mot en ensam papperstiger till fiende, den svenska staten, och inte mot något av Svenskt Näringslivs 60 000 medlemsföretag, samt (3) att kvinnorna i de ”grundläggande funktionerna” direkt ställs inför motsättningen mellan legal och illegal facklig kamp, att de för varje steg framåt måste klassas som ”samhällsfarliga” och därmed utmana statens grundvalar.
Det ”kvinnliga” fackförbundet är alltså ett hårt slagfält mellan höger och vänster – mellan arbetets och kapitalets intressen. Det inkorporeras via starka band mellan förbundsledningens aristokrater, de halvstatliga arbetsgivarorganisationerna och den anti-fackliga reaktionära staten, vilka bildar en svart triangel runt den proletära kvinnans klasskamp, både fackligt och i allmänhet.
En annan aspekt är det särskilt slitsamma och nedbrytande karaktären hos de kvinnliga yrkena. Vi ska senare titta på den höga sjukskrivningsgraden och utbrändheten hos kvinnor i välfärdsyrken. Detta är, precis som de redan nämnda karaktärsdragen, en källa till extremt förtryck och svårigheter att engagera sig politiskt för sin frigörelse, men samtidigt en källa till stor revolutionär potential och sprängkraft när den arbetande kvinnan rätar på ryggen och slår sig fri.
De folkfientliga myterna om ”den kvinnliga naturen” har utan tvekan formats på basen av hennes samhälleliga funktion. Från bondehushållningens husmoder och hemslavinna, till den moderna imperialistiska ”välfärdsstatens” avelskossa, hora och sjukhusslav: Den härskande klassen har alltid – i mer eller mindre sammansvärjning med den proletära mannen – hittat en ny form för det särskilt patriarkala förtrycket. De alstrar myter och fördomar för att normalisera detta förtryck och hålla de arbetande kvinnorna i ett hårt koppel vid den patriarkala statens fötter.
6. Sovjetunionens kollektivisering av hushållsarbetet.
Som vi sett har den svenska staten arrangerat församhälleligandet av kvinnomassornas arbete. Den privata sfären slogs sönder och familjens medlemmar flöt på olika sätt ut i det stora samhällets intressen. Detta har de gjort helt och hållet i den kapitalistiska exploateringens och tillväxtens tjänst. I reformisternas mun har detta kallats ”frigörelse” och förutsättningen för en omdaning av kvinnorollen i riktning mot jämlikhet mellan könen. I viss mån har de rätt. Engels skriver i sin redan citerade bok att:
”Den demokratiska republiken upphäver inte motsättningen mellan de båda klasserna. Tvärtom, först den erbjuder den mark, på vilken den utkämpas. Och likaledes kommer också den egenartade karaktären hos mannens herravälde över kvinnan i den moderna familjen, likväl som sättet att upprätta en verklig samhällelig likställighet mellan båda könen, först då att framträda i öppen dag. (…) Det kommer då att visa sig, att kvinnans befrielse först och främst är betingad av att hela kvinnokönet åter föres in i det samhälleliga arbetet.”
Den svenska statens ansträngningar under 1900-talets andra hälft har som bekant utvecklat denna ”mark” i mycket hög utsträckning. Med en enorm offentlig sektor har man tagit över mycket av det reproduktiva ansvaret och samtidigt förflyttat miljoner kvinnor från hushållen till löneslaveriet. Den svenska borgerligheten är världsunik i den omfattning som de lyckats med detta. I borgerliga indexmätningar klassas Sverige alltid topp fem avseende ekonomisk jämlikhet mellan könen. Innebär detta att vi tågar framåt mot kvinnans frigörelse? Nej.
Låt oss belysa detta med ett högintressant exempel. Rysslands kvinnor stormade fram 8 mars 1917 vilket blev en impuls för den socialistiska revolutionen. Detta brände fast dagens datum i den internationella arbetarklassens medvetande.
Åren efter Oktoberrevolutionen proklamerades formell juridisk jämställdhet mellan könen. Skolorna öppnades för kvinnliga studenter och en storskalig planmässig inkorporering av kvinnor i produktionen sjösattes. Aborter och skilsmässor legaliserades. Betald föräldraledighet och stora satsningar inom statlig barnomsorg tog över mycket av bördan från familjerna. Under 1920-talet rådde ingen tvivel om att Sovjetunionens kvinnor levde i världens mest avancerade jämlikhet. Under Lenins och Stalins ledarskap bereddes marken radikalt för kvinnans fullständiga frigörelse från könsordningen. Mobiliseringen av kvinnorna i revolutionens bataljoner och sedan i den socialistiska omvandlingens främsta led bidrog till att nya proletära könsroller började ta form, men det är uppenbart att processen begränsades av olika anledningar.
Alexandra Kollontaj (1872-1952) brukar ofta citeras som de nya socialistiska könsrelationernas förkämpe. I artiklar och romaner beskrev hon de nya idealen i vilka män och kvinnor kunde mötas som jämlikar i kärleken, som kamrater, utan utrymme för svartsjuka, kryperi och kontroll. Kampen mot det gamla fick dock, precis som många andra stridsfrågor i den ideologiska överbyggnaden, skjutas på framtiden för att ”marken” först skulle beredas genom kvinnornas inkorporering i produktionen. Den radikala politiska brytningen med de gamla könsnormerna – den proletära kulturrevolutionen – blev för den stora massan en obestämbar hägring i framtiden. I sitt viktiga verk om Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen beskriver hon tidslinjen för kvinnans frigörelse på landsbygden:
”Ju mer arbete som bondekvinnan, i egenskap av självständig arbetare och vald medlem av rådet, lägger ner i allmännyttiga arbeten för kretsen, byn eller ujezden, desto naturligare och oundvikligare är det att den forna åsikten om kvinnornas mindervärdighet dör bort och desto lättare fullbordas kvinnornas frigörelse på landsbygden. Denna utveckling kommer att stärkas ytterligare när lantbruket går över till mekaniskt arbete – elektrifikationsplanen – och kooperationen utvidgas. Då kommer även den ryska landsbygden att kunna utveckla de betingelser som krävs för att revolutionen inom livssättet, och kvinnans fullständiga frigörelseprocess kan ta sin början.”
Betingelserna ska förberedas för att så småningom påbörja den politiska frigörelsen. I Familjen och den kommunistiska staten kommenterar hon statens övertagande av kvinnornas gamla reproduktiva plikter i hemmet:
”Privathushållningen försvinner; det ersätts mer och mer av ett kollektivt hushåll. Den yrkesarbetande kvinnan behöver snart inte ta hand om hushållet själv; i morgondagens kommunistiska samhälle kommer detta arbete att utföras av en speciell kategori arbeterskor som enbart kommer att göra detta.”
Denna förvaltning av kvinnornas frigörelse ”uppifrån” skapade allvarliga begränsningar i revolutionens fortsättning under socialismen. Inställningen, som förstärktes och cementerades av den uppstigande byråkratin, blev ett hinder för massornas politisering och medvetna mobilisering mot klassfienden och klassfiendens kultur.
Kvinnorna frigjordes från hushållen, men fastnade i hög grad i så kallade kvinnodominerade yrken i den nya effektiviserade reproduktionsapparaten. De blev sjuksköterskor, sekreterare, barnskötare osv. – arbeterskor. En övertro på mekanisering och produktivkrafternas effektivisering åsidosatte den ideologiska skolningen i marxismen-leninismen bland de breda massorna. Den revisionistiska byråkratins kontrarevolutionära kupp under 50- och 60-talet slungade snabbt tillbaka kvinnorna 40 år i tiden, till det gamla svarta borgerliga samhällets underkastelse, våld och husmorsideal. Det enda som hade kunnat stå emot – det väpnade havet av ideologiskt stålsatta proletära kvinnor – var inte tillräckligt starkt.
7. Den stora proletära kulturrevolutionen skakar patriarkatet i grunden.
Förstatligandet av produktiva och reproduktiva verksamheter är inte i sig ett steg närmare socialismen. Det avgörande är det politiska innehållet i omvandlingen, som avspeglas i förtruppens och massornas ideologiska nivå. Så avgörs riktningen på samhällsutvecklingen genom att kommunisterna, politiskt förankrade i de arbetande massorna, tar ett fast och revolutionärt grepp om processen. Detta har varit den proletära revolutionens princip sedan Marx. I sin Kritik av Gothaprogrammet går han till angrepp mot planen att försona partiet med Ferdinand Lasalle (1825-1864), som förespråkade ett slags ”socialism” genom legala kooperativ under den borgerliga statens ledning. Marx angrep dessa reaktionära kooperationer:
”Att arbetarna vill skapa betingelserna för en kooperativ produktion (…) betyder blott att de arbetar på att omstörta de nuvarande produktionsbetingelserna och har ingenting gemensamt med bildandet av statsunderstödda kooperativa föreningar. (…) De har värde endast för så vitt de är arbetarnas eget verk och är oavhängiga och inte beskyddade av vare sig regeringen eller bourgeoisin.”
Förstatligandet av industrier, gruvor, vårdcentraler osv. kan alltså fyllas med antingen svart reaktionärt innehåll (vilket dessutom är en monopolkapitalistisk allmän tendens) eller rött revolutionärt innehåll, givet att de (1) hålls kvar i proletariatets självständiga händer och (2) arbetar för (eller tjänar) det totala omstörtandet av hela samhällssystemet. Detsamma gäller de icke-produktiva grenarna av arbetet, vars ”privatisering” så högljutt beklagas av alla Sveriges reformister. Om statens övertag av uppfostran (dvs. skolan) skriver Marx som följer:
”Fullständigt förkastlig är en ’folkuppfostran genom staten’. (…) Snarare bör regering och kyrka i lika hög grad uteslutas från varje inflytande över skolan. I preussisk-tyska riket (…) behöver i stället staten en synnerligen hårdhänt uppfostran genom folket.”
Den enda kollektiva skolan som egentligen betyder något för revolutionen är folkets egen skola, som formerar massor i hänsynslös kamp mot den gamla staten. Det rent tekniska förstatligandet är blott en effektivisering av den berörda verksamheten och innebär ingen automatisk befrielse av varken klassen, skolbarnen eller de tusentals kvinnor som tvingas underkasta sig sin nya statliga patriark. Det behöver knappast nämnas att den svenska socialdemokratins första program (1882) var en direkt kopia av tyskarnas Gothaprogram (1875).
Den rena mekaniseringen, förstatligandet eller mobiliseringen av kvinnlig arbetskraft betyder ingenting om de inte genomförs under ett enormt tryck från de politiskt medvetna massor som arbetar i verksamheterna. Detta var den stora insikten som gav den kinesiska revolutionen, under ordförande Mao Zedongs ledning, den kraft som skulle spränga alla ramar, inklusive de förstelnade könsnormerna. Det var Den stora proletära kulturrevolutionens budskap. Chen Yonggui, ledaren för den berömda folkkommunen Dazhai, beskrev utvecklingen på landsbygden:
”Mekaniseringen av jordbruket kan bara leda till framsteg på den socialistiska vägen om den är ett resultat av en ideologisk revolutionering. (…) Om man inte förstår och inte tillämpar ordförande Maos revolutionära linje kommer inte mekaniseringen att medföra socialism utan kommer tvärtom att leda till att kapitalismen kommer tillbaka. (…) Mekaniseringen är inte bara en teknisk fråga. Mekaniseringen av jordbruket kommer in på fel väg om man uteslutande syftar till en mekanisering, om man sätter in den i felaktigt sammanhang och inte sörjer för människornas ideologiska revolutionering.”
Den kinesiska erfarenheten understryker alltså frågan om hur det nya kvinnliga arbetet äger rum. Är det förenat med ökande deltagande i det politiska livet, i revolutionen? Hanteras dialektiken mellan deltagande i produktionen och växande inflytande över den? Används kvinnornas nya sociala ställning som hävstång för att radikalt bryta med de gamla könsmönstren? Detta innebär att sätta politiken i befäl och inte passivt låta ideologin släpa efter den ekonomiska utvecklingen.
Det finns en lång rad vittnesmål från det socialistiska uppbyggandet och revolutionens fortsättning ur kvinnornas perspektiv: Från 50-talets kvinnoföreningar på landsbygden och Allkinesiska Kvinnoförbundet till 60- och 70-talets röda garden och kvinnliga mönsterarbetslag. De gick alla i täten för att utmana och krossa de befintliga könsnormerna, genom kamp och skolning, och förverkliga ordförande Maos paroll att det som en man kan göra, kan också en kvinna göra och att kvinnorna håller uppe halva himlen. Man förklarade krig mot den gamla teorin om den kvinnliga naturen och den mur som byggts upp mellan ”manliga” och ”kvinnliga” verksamhetsområden. Arbetslag med kvinnliga arbetare etablerades inom den tunga industrin, avancerade jordbruk, flyg- och sjöfart, energi- och gruvsektorn. Detta kombinerades med politiska kampanjer för att förklara utvecklingen av en ny arbetsfördelning och en ”ny kvinna”, som bryter ny mark i den socialistiska uppbyggnaden.
Från den redan nämnda folkkommunen Dazhai spreds nyheten om ”järnflickorna”, som trotsade alla svårigheter (både fysiska och ideologiska) för att utveckla den regionala produktionen. Arbetslaget bestod av rödgardister, kvinnor i 20-årsåldern, som i ordförande Maos anda gick ut bland arbetare, framgångsrikt deltog i fysiskt krävande uppgifter, bekämpade alla tveksamheter och fördomar, och därmed skakade om den rådande patriarkala teorin om den kvinnliga naturen. Snart fanns liknande arbetslag i oljesektorn, i fabrikerna och i jordbruket. Ett lag blev till 460 och därefter spreds idén över hela Kina. De baserade sig i principen att tjäna folket och att lita på egna krafter. I boken New Women in New China (Foreign Languages Press, 1972) beskrivs dessa banbrytande arbetslag:
”Energiska unga kvinnor över hela Kinas landsbygd har formerat sig i chocktrupper som bland folket kallas lag av järnflickor. Vägledda av Mao Zedongs tänkande tar de en aktiv roll i klasskampen, kampen för produktionen och i vetenskapliga experiment. (…) Under den socialistiska revolutionens och konstruktionens gång växer de snabbt upp till en ny generation av kvinnor, beväpnade med Mao Zedongs tänkande. (…) En grupp av skickliga proletära yrkeskvinnor tar form – snickare, svetsare, metallarbetare, cementarbetare, elektriker och maskinoperatörer. Med stöd från veteranarbetare kan de nu arbeta självständigt utifrån ritningar.”
De tvekade inte för de hårdaste arbetsuppgifterna och utgjorde föredömen med sitt osjälviska arbete. Parallellt bekämpade man allt motstånd mot de könsbaserade löneskillnaderna och krävde männens fulla deltagande i den före detta ”kvinnliga” reproduktiva sektorn i form av manliga barnskötare, städare, köksarbetare osv. i både yrkes- och hushållslivet. Ledaren för Beijings Kvinnoförbund, Hsu Kwang, sammanfattar Kulturrevolutionens framsteg som följer:
”Vad är det som möjliggör en så djupgående omvandling av den kinesiska kvinnans status i Nya Kina? Jag är övertygad om att anledningen är kvinnornas deltagande bredvid männen i de långa revolutionära kamperna, under ordförande Mao och Kommunistiska Partiets ledarskap. De har etablerat proletariatets diktatur och framhärdat i att fortsätta revolutionen under denna diktatur. (…)
Just på grund av att hundratals miljoner kinesiska kvinnor, tillsammans med resten av folket, aktivt deltog i de revolutionära striderna, kunde imperialismens, feodalismens och byråkratkapitalismens mörka välde störtas 1949. Kinas folk slog sig fri och de kvinnliga massornas frigörelse gick in i en ny fas. (…)
Den snabba omvandlingen [under Kulturrevolutionen] av den socialistiska ekonomin och kulturen har skapat en lång rad möjligheter för kvinnor att delta i det produktiva sociala arbetet. (…) Kvinnorna studerade marxismen-leninismen-Mao Zedongs tänkande noga under kampens gång och stärkte sitt medvetande i klasskampen och tvålinjekampen. (…) Vanliga textilarbeterskor har blivit ledare i Partiet och Staten och tidigare tibetanska livegna leder nu kadrer och respekteras av alla. (…) Varje framsteg i revolutionen flyttar kvinnornas frigörelse ett steg framåt.”
Kvinnornas egna deltagande och politiska medvetenhet, vars konsekvens blir att fler kvinnor leder kampen på olika nivåer, är alltså den nyckel som kan ge en politisk riktning till det kvinnliga arbetet i den nya socialistiska ekonomin. Denna medvetna massa av kvinnor kommer hårdnackat att genomtvinga och försvara revolutionen. De är garanten för att revolutionen går framåt på kvinnoförtryckets område och att de frigjorda kvinnorna i sin tur leder revolutionen osv. De två sidorna är oskiljaktiga. Hsu Kwang fortsätter:
”Etableringen av det socialistiska systemet har öppnat oändliga vyer för kvinnornas fullständiga frigörelse. Reaktionens styrkor smider dock ännu planer för att vrida tillbaka historiens hjul. Vi måste slå sönder deras strävan efter tillbakagångar och restauration av den gamla ordningen. Resterna från det gamla konceptet, att ’män är överlägsna och kvinnorna underlägsna’ och de gamla vanorna och traditionerna som det gamla samhället har lämnat efter sig måste grundligt tillintetgöras.”
Könens fullständiga jämlikhet, upplösningen av könsrollerna, kommer att förverkligas i samma takt som klasserna och diktaturen vittrar bort, i samma takt som kommunismen tar form. Klasskampens fortsättning för att rycka bourgeoisins rötter ur marken kräver en hög grad av vaksamhet och aktivitet bland massorna. De kan inte överges som passiva kuggar i den nya maskinen. ”Massorna skapar historien” och måste mobiliseras för att sätta den nya maskinen i rörelse i rätt riktning.
Villfarelser om det rent tekniska förstatligandet av reproduktionen – eller den rent tekniska förflyttningen av kvinnorna till arbetskraften – har alltså fördjupat den svenska reformismens grepp om staten och till och med hejdat de sovjetiska kvinnornas kraftfulla marsch mot kommunismen. De är två diametralt motsatta exempel avseende klassdiktatur, men de visar könsfördomarnas sega och ibland diffusa liv i den revolutionära rörelsen. Frågan om könsmotsättningarna och kulturen löstes först i Kina under ordförande Maos ledning. I praktiken låste de två in kvinnorna i nya kvinnodominerade och slitsamma sektorer och därmed cementerade de gamla könsnormerna istället för att spränga dem. Det patriarkala förtrycket har levt vidare, bortom de arbetande kvinnornas räckvidd, även om man i de styrande skikten diskuterat och experimenterat med ”feminism” och nya könsförhållanden.
8. Från välfärd till utmattningssyndrom: Välfärdsstatens omstrukturering.
Åter till det svenska ”Folkhemmet”. Från 70-talets sista år och framåt bryts en nästan 30-årig period av högkonjunktur och stadig kapitalistisk tillväxt. Motorn var den framgångsrika exploateringen i exportsektorn, som under 50- och 60-talen kunde börja handla på en alltmer globaliserad marknad i USA-imperialismens kölvatten. Socialdemokraternas korporativism kunde stabilisera den politiska situationen och passivisera klasskampen. Det ständigt växande mervärdet kunde finansiera utbyggnaden av de offentliga institutionerna och miljonprogrammet. Dessa ”rekordår” var den ekonomiska möjliggöraren för det program som staten genomtvingade gentemot de arbetande kvinnorna: mobiliseringen i det stora statsmonopolistiska ”hushållet”, den sociala kontrollen och passiviseringen. Perioden bröts emellertid av en kraftig nedgång. De tidigare sönderbombade imperialistmakterna (läs Japan och Tyskland) återhämtade sig i konkurrensen, efterfrågan på exportprodukter sjönk, oljepriserna sköt i höjden, och inflationen eskalerade – med ett brak vändes högkonjunktur i en djup kris och den offentliga sektorn tvingades till en ny omstrukturering.
Röster började höjas mot de svällande offentliga utgifterna, som ansågs dra värdefullt kapital från den ”konkurrensutsatta sektorn”. Kapitalet drog i bromsen och byråkraterna följde snart efter. 1981, under vad som kallas ”den underbara natten”, gjordes överenskommelser mellan Socialdemokraterna (Palme, Feldt m.fl.) och högerpartierna för att sänka marginalskatterna och bromsa den offentliga sektorns andel av ekonomin. Kreditmarknaden avreglerades och de så kallade Allemansfonderna blåste liv i finanssektorn. Högern och Sossarna turades om att ”sanera” statsbudgeten för att överföra pengar till hushållens konsumtion av nya varor och tjänster. ”Konsolideringsprogrammet” 1994-1998 ledde till utgiftsminskningar (dvs. nedskärningar) på över 120 miljarder kronor. Målet om full sysselsättning skrotades och arbetslösheten steg från 2 till över 10 procent under några år. Kapitalets profiter tog dock ny fart, vilket förstärktes ytterligare när den nya IT-sektorn föddes. Den nya pumpade privatkapitalistiska sektorn, delvis frigjord från den betungande men stabiliserande statssektorn, går tillbaka till gamla anarkiska och pendlande mönster. 2008 kommer den värsta kraschen sedan 30-talet, under Covid-19 kraschar ekonomin igen osv.
Nedskärningarna tvingades igenom av den ”privata” fraktionen av den svenska storbourgeoisin. 1976 tillträdde en ny militant ledning i SAF (Svenska Arbetsgivarföreningen, idag Svenskt Näringsliv) under ASEA-direktören Curt Nicolin. Man avancerade i klasskampen för att bryta löneökningarna, kräva nollbud i avtalsrörelsen, strypa de vilda strejkerna och dämpa trycket ”underifrån” i facken genom propagandakampanjer för ”krismedvetande” och ”satsa-på-dig-själv-anda” bland proletariatet. Man pressade den borgerliga staten (som nu för första gången på mycket länge styrdes av ett högerparti) att minska de statliga utgifterna och sänka skatten för att den nya hårda anti-fackliga linjen inte skulle leda till reallöneminskningar och uppror. SAF och Nicolin lade upp en ny strategi, att genom stora lockouter och en ovilja att kompromissa tvinga staten att kliva in och göra vissa strukturella förändringar för att frigöra resurser till den privata sektorn. Man krävde bland annat att en regeringsdelegation, tillsammans med SAF, skulle utreda nedskärningar av de offentliga utgifterna.
SAF:s nya hårda linje mötte motstånd från fackförbunden och Storkonflikten 1980 bröt ut. 100 000 arbetare togs ut i strejk och upp till 700 000 lockoutades. Detta är den sista strejken med sådant omfång och sticker ut för att de offentliganställda kvinnorna för första gången deltog som en avgörande part. Offentligfacken var pådrivande och ställde hårdare krav än LO. Stora störningar uppstod i industrierna, sjukhusen och kommunerna.
Ur kapitalets perspektiv gick man i strid för att sänka löneutgifterna. För att göra detta krävde man alltså skattesänkningar genom nedskärningar för att hushållens reallöner inte skulle sänkas. Staten tvingade igenom ett kompromissbud för att avbryta konflikten, men en ”nyliberal” rörelseriktning hade tagit fart. Under 90-talet stängdes en fjärdedel av alla akutsjukhus, mentalsjukhusen lades ner och allt effektiviserades. Den offentliga konsumtionens andel av BNP sjönk från nära 70 till 50 procent av BNP. Detta utan att behovet av de offentliga insatserna egentligen sjunkit. Tvärt om växer den sjuka och äldre befolkningen, den psykiska ohälsan eskalerar och skolklasserna växer. Samtidigt har militären, polisen och rättsväsendet absorberat en större och större del av statens budget.
Det enda möjliga sättet för staten att förena nedskärningar med växande behov är att pressa välfärdsproletariatet till hårdare arbete och längre arbetsdagar. Statens offensiv mot välfärdsproletariatet under de sista 30 åren har varit det största utsugningsexperimentet sedan industrialiseringen. Byråkrater, politiker och konsulter har skapat nya tekniker för sin dominans: Lean Production, patientcentrerad vård, New Public Management, avinstitutionalisering, offentlig-privat samverkan och marknadsstyrning är alla nya ”löpande band”-tekniker för att pressa ut mer arbete för samma eller lägre lön. Det stigande trycket pressar alla städerskor, barnskötare, vårdbiträden, undersköterskor, sekreterare osv. till en enorm stress.
Vårdfacken rapporterar att 80 procent av de som drabbas av stressrelaterade sjukdomar är kvinnor, majoriteten i välfärdsyrken. Mellan 2010 och 2023 femdubblades sjukskrivningsgraden i dessa grupper. Vanliga sjukskrivningsorsaker är utmattning, depression, ångestsyndrom, smärttillstånd, sömn- och minnesstörningar. 15 procent av alla kvinnor i den arbetande befolkningen upplever stress och andra psykiska påfrestningar i vardagen enligt statens egna Arbetsmiljöverket. De växande sjukskrivningstalen har i sin tur ökat trycket på Försäkringskassan, som efter politiska direktiv svarat med att kraftigt försvåra möjligheterna att få sjukpenning, särskilt efter 180 dagar. Mellan 2014 och 2016 dubblerades antalet patienter som fick avslag på sina läkarintyg av Försäkringskassan. Från 2023 till 2024 ökade avslagen med 29,5 procent enligt statistik från protestgruppen #1160omdagen. Tusentals kvinnor i statens slavläger blir alltså sjuka av stressen och tvingas sedan tillbaka till sina jobb för att maskinen ska rulla på och kostnaden hållas nere.
Den frustration och solidaritet som detta skapar kanaliseras idag i individuella ”stridsåtgärder” (uppsägningar, hyruppdrag, maskning osv.) och i ett tryck underifrån i de stora facken för åtgärder och protester. Aristokratin i dessa fack, som intensivt uppvaktas av SKR och staten, blir nyckelspelare för att kapsla in och passivisera missnöjet. Runt aristokratin bygger staten ett till lager av repression i form av anti-facklig propaganda om samhällsfarliga stridsåtgärder. Sedan ytterligare ett lager i form av repressiva lagar om skyddsarbete, vilda strejker och statligt kontrollerad medling mellan fack och arbetsgivare. 1980 års storkonflikt ledde till en mycket mera ingripande roll från statens sida (statens medlingsinstitut stärktes markant under 90-talet vilket, tillsammans med så kallade ”Samarbetsavtal om utveckling och lönebildning” mellan fack och arbetsköpare, åstadkom en ny nivå av saltsjöbadsanda och klassamarbete) för att förhindra ”löneglidning” och ”löneinflation” och därmed värna kapitalisternas profiter. Bakom detta juridiska lager vaktar den nakna väpnade klassmakten. Staten har med dessa åtgärder bromsat löneutvecklingen proletariatet och låst in de arbetande kvinnorna i en svart cirkel av nedskärningar och akut stress.
Avslutningsvis leder nedskärningarna dessutom till olika sociala explosioner ute i samhället: Hemlöshet, eskalerande drogberoende, våld och kriminalitet, hot och spontana aggressioner mot de statliga myndigheterna. I regel anklagas personalen i vården, hemtjänsten, skolan osv. för denna kollaps. Om det inte är lärarnas eller vårdens fel så är det familjernas (dvs. mammornas) fel. Arbetarna i den offentliga sektorn drabbas också av olika attacker riktade mot staten: 2021 kartlade Arbetsmiljöverket att 35 procent av vårdarbetarna utsatts för våld (främst slag, skallning, strypning och rivning) eller hot om våld. Senaste tidens skolskjutningar och ambulansmord är tydliga exempel på denna tendens. Staten sänker stöden och tvingar fram desperata reaktioner, och tvingar sedan överansträngda kvinnliga välfärdsarbetare till frontlinjen. Bakom sitter den patriarkala byråkratin som noggrant och cyniskt experimenterar med budget och tidböcker.
Nedskärningarna leder naturligtvis till att staten överger sin reproduktiva roll på flera områden. Uppgifterna flyttas tillbaka till kvinnorna i hushållen som på inget sätt får några förutsättningar för att klara detta. Resultatet blir en ny ”kris i befolkningsfrågan” när kvinnorna tvingas välja mellan arbete (statens slav) och familj (hushållets slav). Under 2020-talet larmar SCB om historiskt låga födelsetal. Socialdemokratins statliga ”lösningar” leder alltså bara till en fördjupning av krisen. Värst drabbas kvinnorna. Mammor i förorten, som slitit och burit välfärdsmaskinen och nu tvingas till arbetslöshet, deltidsarbete och stress i samma takt som staten skär ner budgeten, måste samtidigt ta ett större reproduktivt ansvar för barnen och hushållet. Bidragen sänks och priserna går upp. När ungdomarna sedan hamnar snett får de skulden: barnen omhändertas eller sätts i fängelse. Samtidigt trakasseras de av den alltmer rasistiska och familjekonservativa ideologin, som lägger hela skulden hos det individuella hushållet (i regel mamman), och av den alltmer militariserade statens övervakning, repression och främlingshat. Denna omstrukturering av välfärdsstaten är alltså i stor grad en omstrukturering av kvinnorollen och de arbetande kvinnornas situation i Sverige.
9. Sammanfattning: Död åt den patriarkala byråkratin.
Den borgerliga Svenska staten koncentrerar och förvaltar den svenska imperialistiska bourgeoisins gemensamma intressen. Under 20- och 30-talet var bourgeoisin akut intresserad för en omstrukturering av reproduktionen, kvinnorollen och familjen. Lösningen dikterades av de korporativa reformisterna i staten, facken och kapitalisterna. Den enormt svällande välfärdsstaten, det kvinnliga välfärdsproletariatet och myndigheternas intrång i den privata familjesfären löste tillfälligt den kapitalistiska krisen. Staten har dock växt på de kortsiktiga profiternas bekostnad vilket tvingar kapitalisterna att rebellera mot sin egen stat och kräva skarpa nedskärningar i dess utgifter. Bourgeoisin har inte längre råd med välfärdsstaten som vapen i klasskampen. De släpper därmed fram de gamla motsättningarna som i viss mån varit vilande under klassamarbetets törnrosasömn.
Skillnaden nu, och nyckeln till den borgerliga statens krossande, är det kvinnliga enormt koncentrerade proletariatet. Borgarna har tvingats mobiliserat dessa dödgrävare för att tjäna profiterna, men möts nu av en armé av undersköterskor, barnskötare, städare osv. som under 100 år odlat ett hat och kampkänsla riktat mot själva staten. De har slitit för välfärdsstatens uppbyggnad och bär nu den tyngsta bördan för nedskärningarna. De har mött särskilt hårda gränser i den legala klasskampen. De ska bli den patriarkala byråkratins revolutionära fiender, förenade med sina klassbröder, och leda stormangreppet mot den gamla staten i folkkriget.
KROSSA DEN PATRIARKALA & KAPITALISTISKA STATEN!
LEVE DE ARBETANDE KVINNORNAS RÄTTVISA KAMP!
Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!