Denna artikel beskriver vad det innebär att den borgerliga staten är just en borgerlig stat, men även den kamp som finns inom denna stat om hur den ska tjäna borgarklassen. Eftersom att borgarklassen består av olika individer vars relation till varandra är i form av konkurrenter uppstår motsatta linjer. Denna artikel belyser hur dessa motsättningar påverkar politiken inom industrin med särskilt fokus på Wallenbergs uppköp av det ”gröna” stålbolaget Stegra.
”Den moderna statsmakten är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer.”
– Det Kommunistiska Partiets Manifest, 1848, Marx & Engels
Redan Marx och Engels kunde påvisa hurdant den avgörande frågan i varje samhälle är vilken klass som besitter makten i det, dvs. vilken klassdiktatur som råder, och sedan hurdant denna klass, inom ett panorama av klasskamp, väljer att formera denna klassdiktaturs realisering. Lenin kunde påvisa hur statens viktigaste beståndsdel var dess väpnade styrkor och i synnerhet dess armé. Mao lärde oss att skilja mellan statens statssystem (vilken klass som har makten i staten) och regeringsform (hurdant denna klass organiserar makten; en liberal-demokratisk eller fascistisk regeringsform). Således lär oss marxismens klassiker att frågan om vilket parti som innehaver statsmakten ingalunda ändrar dess klasskaraktär.
Samtidigt arrangerar borgarklassens diktatur riksdagsval var fjärde år där väljarna får bestämma vilket parti som ska inta regeringsrollen och vilken som ska stå i opposition. I denna artikel ska vi redogöra för riksdagsvalets funktion för borgarklassen och hur det belyser några fundamentala motsättningar mellan olika delar av den svenska borgarklassen.
DET SVENSKA KLASSAMHÄLLETS KARAKTÄR OCH GRUNDLÄGGANDE MOTSÄTTNING
Sedan inledningen av 1900-talet har kapitalismen nått sitt högsta stadium imperialismen. De kapitalistiska länderna hade då uppdelat jordens alla länder och försatt de förtryckta länderna och nationerna till att bli kolonier eller halvkolonier (dvs. formellt självständiga: politiskt ”självständiga”, ekonomiskt och militärt underkuvade). Detta skapade en grundläggande motsättning mellan de kapitalistiska, nu imperialistiska länderna, och de förtryckta länder och nationerna.
I Sverige har sedan den svenska kapitalismen gått genom en monopoliseringsprocess varvid ett allt större fåtal inom borgarklassen utvecklats till ett imperialistiskt monopolborgerskap. Den svenska ekonomin domineras av de så kallade ”femton familjerna” som kontrollerar runt 70% av den svenska ekonomin. Däri är familjen Wallenberg i spetsen, som enligt borgerlig statistik är mer dubbelt eller tredubbelt så förmögen som den näst rikaste familjen, och kontrollerar runt 40% av Stockholmsbörsen. Dessutom, som kommer påvisas i en nästkommande artikel, kontrollerar de ett allt större antal företag en vad deras direkta förmögenhet avslöjar genom dess strategiska uppköp av A-aktier i företag som gör att de får större rösträtt i bolagsstämmor än vad dess ägarandel skulle påvisa.
Genom denna kontroll över ekonomin kan det imperialistiska monopolborgerskapet påverka opinion genom delvis att äga 90% av de privatägda medierna, använda ekonomiska påtryckningar mot stat, region och kommun, lobbyverksamhet, hemliga avtal, strategiska positioner i statsbyråkratin med mera.
De står således i motsättning mot den stora majoriteten av det svenska folket. Denna motsättning uttrycks i motsättningen mellan borgarklassen och proletariatet. Denna motsättnings natur är enkel: borgarklassen vill bli rikare genom att exploatera arbetarklassen mer medan det arbetande folket vill ha högre löner, lägre priser etc. vilket skulle minska borgarklassens vinster.
BORGARKLASSENS GEMENSAMMA NATUR
Borgarklassen har gemensamma klassintressen. Dess intresse är enkelt: de vill bevara sitt eget herravälde och möjliggöra ökad utsugning av arbetarklassen. Detta kan vi se i den svenska politiken; alla partier kan gemensamt ena sig kring att militarisera staten, öka polisväldet och inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna.
Men ytterligare för att bevara sin egen diktatur behöver borgarklassen legitimera sitt herravälde. Det viktigaste i detta är att påverka massornas medvetande. De behöver dölja sin diktatur för massorna för att undvika motstånd och uppror. Här blir lögnen om den svenska demokratin dess viktigaste verktyg. Genom att lura massorna att de själva har valt och styr ett system som gör de rika rikare och de fattiga fattigare kan de gömma sig från all skuld och följa borgarklassens motto att ”verka utan att synas”.
Lenin skriver i Staten och revolutionen (1917):
”Utvägen ur parlamentarismen består naturligtvis inte i att avskaffa de representativa institutionerna och valprincipen, utan i att förvandla de representativa institutionerna från pratkvarnar till ”arbetande” institutioner. ’Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång.’
’Inte en parlamentarisk, utan en arbetande’ korporation – detta träffar de nutida parlamentarikerna och socialdemokratins ”knähundar” rakt i hjärtat! Betrakta första bästa parlamentariska land, från Amerika till Schweiz, från Frankrike till England, Norge o.a.; det verkliga statliga’ arbetet utföres bakom kulisserna och verkställs av departement, kanslier och staber. I parlamenten bara pratar man i det speciella syftet att bedra ’det enkla folket’. Detta är så till den grad riktigt som alla dessa parlamentarismens synder kom till uttryck t.o.m. i den ryska republiken, en borgerligt-demokratisk republik, innan den ens hunnit skapa ett verkligt parlament. Sådana den ruttna kälkborgerlighetens hjältar som herrar Skobelev och Tsereteli, Tjernov och Avksentiev har lyckats besudla också sovjeterna med den uslaste borgerliga parlamentarism genom att förvandla dem till tomma pratkvarnar.”
I det borgerliga samhället bestämmes den enskildes lycka utifrån hur mycket pengar den har. För att klättra i systemet är inte det viktiga att säga sanningar utan att säga det någon vill höra; särskilt om personen i fråga är rik och kan betala dig. Bland alla genomruttna karriärister med endast lite av talets förmåga kan det vara angenämt att upprepa fraser som borgarklassen vill höra för att få plats i de fina rummen och få fina karriärmöjligheter. Parlamentarikerna blir då pratkvarnar som endast tjänar på ”pratet” och ”försvaret av sitt prat” oberoende av sanningen.
Dessutom behöver de inom politikens sfär dölja huvudmotsättningen i det svenska klassamhället – den mellan borgarklassen och proletariatet – genom att ständigt förringa sanningen om roten till olika samhällsproblem; att inflation, kriminalitet, vårdköer, rasism etc. inte skulle vara ett resultat av klassamhället och den ökade utsugningen av arbetarklassen. De gör detta genom att betala olika former av propagandister såsom opinionsbildare, PR-konsulter, journalister och statstjänstemän.
De enda gångerna de tillåter eller gör reklam för mer ”radikala” åtgärder, såsom en ”jordomskakande” miljardärsskatt, görs detta endast för att fånga upp de mest medvetna skikten av de frustrerade massorna och mätta dess behov för förändring genom ”radikalt prat”. Detta görs exempelvis friskostligt av Vänsterpartiet som ämnar att bilda regering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet under socialdemokratisk hegemoni. Socialdemokraterna har haft alla möjligheter i världen att vid flera tillfällen införa en miljardärsskatt om de så ville utan att ha gjort det. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet agerar alla som stödpartier till Socialdemokraterna och kan på sin höjd påverka formuleringar i deklarationer: politiken följer status quo.
Därefter tillämpar de det heliga romerska rikets metod att ”härska och söndra” genom att propagera för olika lösningsförslag på alla dessa problem så att olika politiker och opinionsbildare tror på olika metoder för förändring. Detta gör att olika riksdagspartier föreslår olika sätt att lösa problem trots att lösningen oftast är enkel och går att komma fram till vetenskapligt.
Betänk: Om vi utgår från kriteriet att samhällsvetenskap är en vetenskap likt många andra vetenskaper. Då borde det gå att tillämpa samma vetenskapliga metoder för att lösa samhällsproblem som i andra vetenskapsområden såsom sjukvård. I sjukvården finns det en kunskapsbank som gör att när en patient kommer in till en vårdavdelning och talar med läkaren så genomför läkaren en undersökning, gör diagnos och därefter genomför en behandling som botar sjukdomen. Detsamma borde gälla för samhällsvetenskapliga problem. Detta till trots kan politiker diskutera osanningar i år och dagar i TV-rutan. Varför är det så?
Jo, detta förstärker illusionen av att den svenska medborgaren har ett val. Den kan rösta på den ena eller den andra lösningen av problemet trots att vallöftet oftast bryts ändå.
Det är i denna process borgarklassen kan öppna vallokalerna, proklamera demokrati och fortsätta sitt herravälde. Valet blir inte mer än ett spektakel!
BORGARKLASSENS INNEBOENDE MOTSÄTTNINGAR
Trots att borgarklassen har ett gemensamt intresse att bevara sin diktatur och att öka utsugningen av arbetet skiljer dess intressen sig också. Den enskilde borgaren får sin makt genom sitt ägande av kapital. Desto mer kapital, desto mer makt. När borgarklassen dominerar arbetet så blir dess viktigaste kamp mot varandra. I det givna landet är de olika borgarna varandras konkurrenter. Om den ena borgarens företag går dåligt så öppnar det upp för en annan borgare att ta marknadsandelar. Eftersom de olika borgarna därav har olika ekonomiska intressen betyder detta att de vill ha olika politiska beslut för att realisera de enskilda intressena. Detta gör att vi kan analysera olika fraktioner inom storborgerskapet för att dra slutsatser om hurdant de vill påverka ekonomin.
Den marxistiska filosofin, den dialektiska materialismen, lär oss att alla ting delar sig i två. När borgarklassen ska komma fram till ett gemensam lagstiftning eller politisk plan kommer de alltid samlas i två huvudsakliga läger. Detta innebär att det finns två huvudsakliga fraktioner inom storborgarklassen. Dessa är den privatmonopolistiska fraktionen inom storborgarklassen och den statsmonopolistiska fraktionen inom storborgarklassen. Vi kommer förklara dessa fraktioners intressen på ett förenklat vis för att visa på en trend. Verkligheten är givetvis mer komplicerad än följande tankeexempel men det kommer ge den övergripande förståelsen av de krafter som verkar.
a) Förenklat, vad är den privatmonopolistiska fraktionens intressen?
Om du besitter en stor aktieportfölj och investerar ditt kapital i olika sektorer gläds du gärna av att det finns så få regleringar som möjligt och att en stor del av marknaden är öppen för investeringar. Således är du också glad om staten inblandar sig så lite i marknaden som möjligt så ditt kapital kan växa ostört. Om investeringsmöjligheterna bleknar i Sverige har du inget större problem med att ta ditt pick och pack, och likt många andra, flytta ditt kapital utomlands. Detta är intresset hos de flesta storborgare.
Den politik som den privatmonopolistiska fraktionen oftast propagerar är en politik av privatisering, nedskärning, bolagisering samt idéer kopplade till ”fri marknadsliberalism”. I deras värld finns det inget problem, såsom har skett i Sverige de senaste 40 åren, att kräma ut svensk infrastruktur till den grad att den inte längre fungerar så länge som någon har kunnat tjäna pengar på det. Deras intresse är således kortsiktigt och utgår endast från dess kapitals närmsta tillväxt och är inte direkt knutet till den ena eller andra landet.
För att läsa fler exempel på detta rekommenderar vi en tidigare artikel från Kommunisten som du kan läsa här.
b) Förenklat, vad är den statsmonopolistiska fraktionens intressen?
Tänk dig istället att du är den rikaste och mäktigaste storborgaren. Du vill gärna stävja och hämma dina konkurrenter. Då kan det falla dig i smaken att använda statsapparaten till din egen gagn för att utesluta konkurrens och forma ekonomin efter ditt eget tycke. Du har således inga problem ifall staten kontrollerar, och till och med äger, stora delar av ekonomin så länge som du kan manipulera detta till att dina vinster maximeras. Givet att du kontrollerar en stor del av svensk industri och anställer en stor del av svensk arbetskraft har du ett stort intresse av ”business as usual” och att infrastrukturen inte lider av för många störningar och att arbetskraften är duglig och inte dör som flugor.
Framförallt kan den statsmonopolistiska fraktionen underkasta hela rikets skattebetalare sin egen vision genom att använda statskassan till dess egna projekt. Detta gör att de själva kan undvika de största kostnaderna, som läggs på staten, och enbart fokusera på att skörda vinsten. Genom att påverka statliga lagar, regleringar, projekt och investeringar kan de hämma sina konkurrenter och gynna sig själva.
Dessa två fraktioner är inte statiska. Deras intressen kan ibland sammansvärjas i olika frågor men motsättningarna dyker alltid upp om två olika vägar att gå. I breda drag: För den statsmonopolistiska fraktionen av den imperialistiska storborgarklassen är den svenska imperialismens strategiska målsättningar viktiga då de har mer investerat i det enskilda landet. Medan den privatmonopolistiska fraktionen har ögonen på kortsiktiga vinster och inte är lika knuten till den inhemska marknaden.
Om man tittar på listan av de ”femton familjerna” är det ganska lätt att se att den rikaste familjen, Wallenberg, mer eller mindre dominerar den statsmonopolistiska fraktionen och att många av de andra faller in i den privatmonopolistiska fraktionen.
TUDELNING OM DEN SVENSKA IMPERIALISMENS STRATEGISKA INTRESSEN
Utgåendes från att den svenska statsmonopolistiska fraktionen inom storborgarklassens intressen alltmer är sammanflätat med den svenska imperialismens strategiska intressen medan den privatmonopolistiska fraktionen har mer individualistiska och kortsiktiga intressen blir analysen av den svenska partipolitiken allt mer intressant.
Förklarat enkelt: traditionellt har å ena sidan den statsmonopolistiska fraktionen inom storborgarklassen, med familjen Wallenberg i spetsen, lierat sig med Socialdemokraterna och genom dess korporativistiska strukturen tillskansat sig en stor ekonomisk dominans över sina konkurrenter, medan den privatmonopolistiska fraktionen inom storborgarklassen å andra sidan har allierat sig med Moderaterna som tagit nedskärningspolitiken i tak. Här är det viktigt att inte stirra sig blind på denna tendens utan att se det finns sammansvärjning och tvist överallt i borgarklassens led och att pengar inte hyser några blockgränser.
Ett tydligt exempel på denna tudelning ser vi inom energisektorn. I många år har Tidöpartierna kritiserat de gröna industrisatsningarna i norra Sverige och kallat de ”slösaktiga” medan både Wallenberg och Socialdemokraterna länge förespråkat dess realisering.
Projektet med ”grön” stålproduktion under Stegra inleddes år 2020. Stegra, tidigare H2GS AB eller H2 Green Steel, är ett svenskt företag med planer att producera stål med en nästintill fossilfri process med hjälp av vätgas. Det grundades 2020 av bland andra Harald Mix (Vargas Holding).
I februari 2021 offentliggjordes att dåvarande H2 Green Steel AB avsåg att etablera ett stålverk i Norra Svartbyn i Boden. Stålproduktionen beräknades starta år 2024 med en kapacitet på 2,5 miljoner ton/år. Projektet beräknas skapa 1 500 arbetstillfällen i regionen.
Den planerade investeringen i Boden beräknades till 25 miljarder kronor. Förutom stålverk ingick också en anläggning för att producera vätgas i investeringen. Målet var att från 2030 producera fem miljoner ton stål för bland annat fordonsindustri och vitvarutillverkare.
Startmålet flyttades senare till 2027 efter svårigheter med finansiering. Att bygga en vätgasstålindustri kräver trots allt mycket konstant kapital och tar lång tid innan det faktiskt slutförs och kan gå på vinst. Detta innebär att investeringen inte är kortsiktigt lukrativ. Med sådana industrisatsningar är det ofta staten som går in som en storinvesterare. Varför skulle Stegra vara strategiskt intressant för den svenska imperialismen?
Projektet för ”grön” stålproduktion skulle göra Sverige och i förlängning Europa mindre energiberoende än i nuvarande läge tack vare bolagets affärsidé att tillverka stål med upp till 95 procent lägre utsläpp av koldioxid jämfört med konventionella metoder.
Detta hade fallit de europeiska imperialisterna i smaken, särskilt de tyska, då de tidigare varit beroende av rysk olja och gas. Rysslands andel av EU:s import av gas via rörledningar minskade från omkring 40% 2021 till cirka 6% 2025. Dess andel av EU:s import av olja har fallit från 25,8% år 2021 till 2,2% 2025. Idag ligger cirka 25% av EU:s oljeimport från Mellanöstern på cirka 25%. Sprängningen av Nordstream 2 och Irankriget har försatt den tyska imperialismen, vilken är en av, om inte den mest, ekonomiskt dominanta i regionen. Tyskland har då blivit beroende av flytande naturgas från USA. Denna är oerhört dyr och de senaste årens tullpolitik har inte gjort det lättare. Detta har gjort att de europeiska imperialisterna hamnat än mer bakom USA-imperialismen samt den kinesiska socialimperialismen.
Genom en stålproduktion som skulle kunna vara alltmer självförsörjande och allt mindre energiberoende skulle den svenska imperialismen kunna konkurrera med de kinesiska jättarna som idag dominerar den europeiska vätgasstålmarknaden.
Så det är tydligt hurdant dessa satsningar på Stegra skulle kunna tjäna den svenska imperialismens strategiska intressen. Men hur har politiken utformats? I mars 2026 skrev Jonas Algers och Max Jerneck från det fackliga idéinstitutet Katalys – socialdemokratisk opinionsbildarverksamhet – följande:
”Stegra är en enorm industrisatsning. Tanken är att använda Sveriges rika energi- och mineralresurser för att producera stål utan importerade fossila bränslen. Flera bolag har redan tecknat avtal om att köpa stålet, bland annat Microsoft, BMW och Electrolux. Projektet kan bidra till att skära Sveriges och EU:s importberoende av fossila bränslen och på sikt kommer etableringen att nästan dubblera Sveriges produktionskapacitet.
Men Stegra har fått problem: regeringens motstånd mot grön industripolitik.
Offentliga stöd till industriinvesteringar har ett viktigt signalvärde – att regeringen tror på projektet och vill att det ska lyckas. Så kan man uppmuntra privata investerare att våga satsa. Men i Sverige har regeringen gjort tvärtom och sått tvivel om Stegras finansiering. I och med att EU-kommissionen godkänt ett stöd på 265 miljoner euro har regeringen hållit tillbaka hälften av pengarna. Sverigedemokraterna har också sagt att Industriklivet inte ska få stötta Stegra flera gånger – trots att hela tanken med programmet är att dela upp stöd i en liten del först och en större del senare, så att projekt kan mogna.
Detta har skapat allvarlig politisk risk som skrämmer bort privata investerare. Dessutom har regeringens bristfälliga infrastrukturpolitik skadat projektet. För att bolaget ska kunna leverera stål måste man ha en större räls och hamn i Luleå. Men Luleå kommun klarar inte av att ta risken på egen hand, och har sökt hjälp hos regeringen. Energi- och näringsminister Ebba Busch sade då att ’det är inte rimligt att något som i allra högsta grad är en nationell angelägenhet blir ett så ensidigt tungt kommunalt ansvar’.
Men istället för att ta det ansvaret har regeringen istället dumpat över kostnaden på Stegra och öppnat ett hål i bolagets finanser. Eftersom Industriklivet inte får ge stöd igen till Stegra kan de inte ens få ett delstöd för denna kostnadsökning.
Samtidigt som Sveriges regering motarbetar svensk industri satsar andra länder på sina industrier. Kina har med stora industripolitiska program pressat kostnaderna och utvecklat egen teknik som nu i många fall slår den i Europa. Det kinesiska statliga bolaget HBIS har redan exporterat vätgasstål till EU och nu ska bolaget Baowu storsatsa på vätgasstål kopplat till havsbaserad vindkraft.
Även europeiska regeringar stöttar omställningen av stålindustrin. Frankrikes liberala president Macron har gett motsvarande 8.5 miljarder kronor till ArcelorMittal, som nyligen annonserade en stor investering i Dunkirk. Även konservativa Merz i Tyskland har ökat stödet till tyska stålföretaget Salzgitters omställning till närmare 13 miljarder kronor. Effekten blir att Tidöregeringen bromsar medan andra satsar vilket sänker svensk konkurrenskraft och svenska arbetare står kvar med notan.
Sverige har alla förutsättningar för en konkurrenskraftig stålindustri: förnybar energi, malm och tekniskt kunnande. Med en aktiv industripolitik som både stöttar där det behövs och ställer motkrav på bolagen att ha goda arbetsförhållanden och minska underentreprenörled kan vi leda EU mot självständighet och fossilfrihet med trygga arbetsplatser. Det kräver dock en regering som inte motarbetar svensk industri och sedan dumpar över riskerna på vanliga löntagare.”
Här ser vi hur Tidöregeringen, politisk representant för den privatmonopolistiska fraktionen inom storborgarklassen, ser på saken. De ser dessa nödvändiga statliga investeringar som dyra och slösaktiga då detta företag inte kommer tjäna den enskilde kapitalisten allt för mycket. Det strategiska intresset sätts åt sidan för att undvika kortsiktiga kostnader. Men vad hände härnäst?
Jo, den 14 april blev det klart att Stegra fick in 15,1 miljarder kronor från ett konsortium där Wallenberg Investments och familjen Wallenberg i förlängning, plötsligt blir nya huvudägare. Detta efter att socialdemokratin länge talat om vikten att slutföra Stegra-projektet medan Tidöregeringen undanhållit nödvändigt kapital. Häri blir det tydligt hur denna motsättning mellan storborgarklassens olika fraktioner är reell och påverkar politiken.
Kalle Sundin skriver i Aftonbladet:
”När det kommer specifikt till Stegra har SD till och med försökt tvinga regeringen att stoppa statsstöd som var redo att betalas ut. Som EU redan godkänt. Att staten på egen hand skulle rädda Stegra var såklart aldrig aktuellt, men det som skett är att den aktivt lagt krokben.
USA och Kina pumpar ut offentliga stöd till strategiskt viktiga industrier. I Sverige sätter Jimmie Åkessons gäng stopp när Energimyndigheten vill göra minimala insatser på några hundra miljoner.
Med en sådan industripolitik är det viktigt att Wallenbergsfären finns som en motkraft. De sysslar såklart inte med någon välgörenhet, ska tydligt poängteras. Men de bidrar med en stabilitet som gynnar flertalet. Det är den sortens huvudägare som stater och kommuner kan kroka arm med.”
I syntes visar Stegra-affären hur borgarklassens politik delar sig i två läger. Den ena däri den svenska imperialismen kan på sikt bli mer konkurrenskraftig och bidra till europeisk självförsörjning medan den andra är kortsiktig och tvingar den svenska imperialismen alltmer att svansa efter andra.
Men det var inte alltid självklart att Stegra skulle få detta stöd. Glöm inte det snarlika projektet Northvolt. Northvolt var ett företag som ämnade att producera ”gröna” batterier i Norrland. Northvolts VD Peter Carlsson uttalade sig med tårarna i halsen om hur Northvolts konkurs, med skulder på upp till 80 miljarder kronor, minsann aldrig skulle ha skett om Socialdemokraterna hade regeringsmakten! I en interju likställer han Northvolts konkurs med Kreugerkraschen under den Stora depressionen:
”– I modern tid så är det ju absolut kanske den största industriella konkursen. Men det är klart att det är svårt att inte tänka på Kreugerkraschen när man tittar på omfånget.”
STATSFINANSER
Som det ekonomiska huvudet på staten vill den statsmonopolistiska fraktionen inom storborgarklassen att statsfinanser ej ska slösas utan gå till dess egna fickor. Detta skiljer sig från den privatmonopolistiska fraktionen som mer än gärna plundrar varenda del av statsfinanserna för att öppna upp investeringsmöjligheter.
Under många år har vi sett exempelvis inom vården hur vårdcentraler, boenden, osv. har sålts ut till privata ägare samtidigt som de fortsatt vara statligt finansierade. Detta har lett till försämrad vård men också goda vinster för privata aktörer.
Nu
har trenden dock vänt och det är mer vanligt att regioner köper
tillbaka delar av vården än att de säljs ut. Detta orsakas av att den
statsmonopolistiska fraktionen inte vill fortsätta slösa statsfinanser
på sina konkurrenter utan hellre vill ha en mer effektiv
statsförvaltning som kan tillgodose den svenska imperialismen med god
infrastruktur och goda möjligheter till nödvändiga industrisatsningar.
Denna
process kommer vi säkerligen se mer av framöver. Den
statsmonopolistiska fraktionen av storborgarklassen tenderar att gå fram
under tider av militarisering och krig då borgarklassen alltmer behöver
enas under en gemensam näve för att möta samtidens utmaningar. Idag ser
vi en Europeisk imperialism som möter allt svårare konkurrens från både
väst och öst och samtidigt går allt mer på reträtt i det försämrade
världsläget. När alla imperialister förbereder sig för världskrig ställs
högre krav på militarisering och krigsförberedelser; detta innebär
större krav på självförsörjning och således högre krav på industrin.
SLUTSATS
Kapitalismens inneboende karaktär ändras inte av vilken fraktion som besitter makten. Det brutala exploateringsförhållandena arbetarklassen sitter fast i hårdnar dag för dag. Således fördömer vi båda fraktionerna inom storborgarklassen.
Men eftersom den statsmonopolistiska fraktionen är mer kopplad till staten är kampen mot den mer kopplad till frågan om den politiska makten. Vi vet också att i en tid då alla grundläggande motsättningar hårdnar och imperialisterna förbereder sig för världskrig, krävs det en viss åtstramning inom borgarklassens led och att dess planer går samman för att tjäna den svenska imperialismens allmänna intressen. I sådana tider är det just den statsmonopolistiska fraktionen inom storborgarklassen som blir alltmer dominant eftersom den i mångt och mycket representerar vissa särskilda strategiska intressen mer än den privatmonopolistiska fraktionen. Därav gläds vi av dess konstanta misslyckanden. Dess strategi är möjliggöra att den svenska imperialismen ska kunna agera bättre som imperialist, och detta innebär endast att vara bättre på att exploatera och förtrycka fler folk.
Det är av stor vikt att avslöja valets spektakel samtidigt som vi inte blir blinda inför motsättningarna inom storborgarklassen. Det är viktigt att vi kan se de olika tendenserna för att bättre orientera oss inom politiken för att veta hur vi bäst kan slå mot borgarklassen.
Vi höjer således vårt glas för mer splittring i borgarklassens led och för en stor våg av proletär revolution!
Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!