Kommunisten@riseup.net!: 7 oktober 2026: 3 år sedan Al-Aqsa flodvågen

7 oktober 2026: 3 år sedan Al-Aqsa flodvågen

| Nyheter

Det har nu gått 3 år sedan det palestinska folket tog sitt historiska beslut att bryta sig loss från den sionistiska staten Israels fängelsemurar genom en överraskningsattack mot den ekonomiskt och, teknologiskt överlägsne fienden stöttad av imperialismen. Under dessa tre år har världen utvecklats och vi vill denna dag markera ett par aspekter vi anser viktiga för att kommentera världsläget. Vi väljer därför att kommentera likheten med befrielserörelsen i Palestina med Iran, Kuba, Ukraina och Venezuela och lyfter därav frågan om enhetsfronten.

Al-Aqsa flodvågen var en rättfärdigad kontraoffensiv

Vi vill börja med att hylla den aktion som genomfördes den 7 oktober 2023 av den palestinska befrielserörelsen. Denna aktion är ett gott exempel på hur man kan med ett beslut, en plan och massornas deltagande kan genomföra stordåd mot en fiende som till det yttre gärna vill visa sig oövervinnerlig. Man bröt genom fängelseportarna till Gaza, världens största öppna fängelse som är omgivet av murar och staket och militärblockad, via land, via luftrummet med paragliders och via havsvägen. Den rättfärdigade motståndsrörelsen inledde en chockoperation. Den 7 oktober drabbades inte bara den israeliska staten utan även imperialisterna av en stor prestigeförlust och myten om en ”orubblig makt” fick sig en allvarlig törn. De palestinska nationella befrielsestyrkorna visade att det är möjligt att besegra en stark makt med hjälp av en svag men organiserad rörelse som bygger på folket. Denna möjlighet har ett lärorikt djup för alla revolutionära och nationella motståndsrörelser.

Al-Aqsa flodvågen delade in den palestinska rörelsen i två:

a) De som sa att det är rätt att göra uppror, som förstod att om kampen kräver våld och auktoritet så är man för den utan fega reservationer, gentemot

b) De som började skaka inför sionisternas krigspropaganda ochbeklagade sig över att massorna ”gått för långt”. I förlängning erkände de att endast förtryckaren har rätt att bruka våld mot de förtryckta och inte tvärtom. Således har de dömt det palestinska folket till ett liv av evigt förtryck.

Det finns även de som retroaktivt vill reducera Al-Aqsa flodvågen till att vara en israelisk komplott genom att påstå att Israel visste om att kontraoffensiven skulle äga rum i förväg och till och med bistod den under dess gång. Detta är ett sätt för världsreaktionen att sprida myter vars syfte är att undergräva komplexiteten och slagkraften i massornas krigföring. Genom att höja Israels demagogiska agerande reducerar man det palestinska folkets beslut och dess aktion.

Det palestinska motståndets begränsning

Trots denna exemplariska motståndshandling från massornas uppror och självuppoffrande har det palestinska folket fått inta stora bakslag. Gaza har demolerats och Israel har visat för världen att imperialisterna är experter på folkmord. Israel är i en uppenbar politisk kris då dess enda metod för att lösa palestinafrågan visar sig vara just folkmord och fördrivning – vilket skadar dess internationella anseende. De har med sina folkmordsplaner försökt avskräcka det palestinska folket från att stanna kvar i Gaza och/eller sluta gör motstånd. Detta är illusioner som verkligheten suddat ut då det palestinska folket fortsätter att kämpa. På detta vis har skiljelinjen mellan folket och fienden blivit klarare än någonsin i Palestina. Trots det står motståndet inför stora svårigheter.

Detta måste förstås utifrån karaktären i Hamas. Det råder inget proletärt ledarskap över den palestinska befrielserörelsen utan ett borgerligt-byråkratiskt sådant. Det ligger i dess ledarskaps klassnatur att kompromissa, försona och utförsälja för att vinna segrar vid förhandlingsbordet. Den väpnade kampen används således endast som ett komplement till förhandlingsbordet – vilket är bak och fram.

Och, ja, det stämmer fullt riktigt att det palestinska befrielsekriget är ett massornas krig och att Hamas använder sig av det väpnade folket. Men, och detta är viktigt, det betyder inte att de använder sig av folkkrigets metoder utan sanningen är sådan att massornas krig begränsas på grund av den linje som dominerar det palestinska motståndet.

Det som nödgas är ett proletärt ledarskap som prioriterar slagfältet över förhandlingsbordet. Detta kan endast vara ett marxist-leninist-maoistiskt parti eftersom befrielsen kräver ett brott med imperialismen och alla dess hejdukar, byråkratkapitalisterna, kompradorer och godsherrar. För att kunna besegra den sionistiska besten kan inte massornas krig föras med ett koppel i syfte att göra sig duglig för en regering godkänd av imperialisterna utan massornas fullständiga raseri måste släppas löst.

Kommunisterna ser förhandlingarna endast som ett komplement till den väpnade kampen och hyser inga illusioner om försoning inom det imperialistiska systemet. Dessutom tillåter det proletära ledarskapet inte att individer säljer ut kampen för sin egna vinning. Den förkroppsligar istället sin klass egenskap att inte ha något annat att förlora än sina egna bojor.

USA-imperialismen skämmer ut sig i Iran

Under det senaste året har USA-imperialismen eskalerat sin aggression gentemot den iranska nationen. USA-imperialismen har som intresse att få genom ett regimskifte som kan bryta upp den så kallade ”motståndsaxeln” utgjord av Iran, gamla Syrien under Assad, Libanon och Palestina. Detta har dock visat sig inte vara så enkelt.

USA-imperialismen inledde kriget med att skicka in provokatörer från oppositionen i Iran, mossad från Israel samt en del specialister från CIA i hopp om att iscensätta en folkrörelse som kunde störta den Islamiska republiken. Detta misslyckades då de ej lyckades samla något reellt folkstöd. Därefter försökte de finna stöd hos den kurdiska befolkningen och försökte utnyttja motsättningen mellan den och den Islamiska republiken för att släppa lös sitt krig i regionen. Även detta misslyckades. Detta lämnade USA-imperialismen utan någon som helst allierad kraft som kunde genomföra en markinvasion. Därefter försökte USA-imperialismen istället inta öarna i Hormuzsundet för att hålla dessa gisslan och därav sätta mer press från regimen i Iran. Även detta misslyckades då det militärstrategiskt är mycket svårt att försvara och stabilisera öar.

Detta har lämnat USA-imperialismen till att endast bruka en återstående metod vilket är bombardering. USA-imperialismen försöker hålla det iranska folket gisslan samtidigt som de försöker eliminera personal inom regimen för att få genom en kapitulation eller regimskifte. Detta faller dock på eget grepp då de pro-yankee krafterna inom landet blir mindre populära när USA-imperialismen visar sitt fula tryne. Samtidigt fortsätter Iran att genomföra militära aktioner mot USA-imperialismens allierade i regionen. Gulfstaterna har fått smaka på drönarattacker och fasaden om ”business as usual” är svår att upprätthålla.

I syntes har därför USA-imperialismen kört fast i Mellanöstern. De har trängt in sig i ett hörn som de ej förmår att ta sig ur. Det hjälper inte att den självgode president Trump gång på gång ljugit och förskönat USA-imperialismens krigsresultat vilket bara gör det än mer förödmjukande att dra sig ur.

USA-imperialismens axel flyttas västerut

I brist på framgång i världens mest oljerika region flyttas USA-imperialismens luktsinne istället söder om dess gräns. I dess historiskt mest avgörande intressesfär och bakgård vilket är hela Amerika söder om dess egen gräns växer missnöjet inom befolkningsleden. Det glädjer heller inte USA-imperialisterna att det finns flertalet byråkratkapitalistiska regimer där som öppet flörtar med både de europeiska och ryska imperialisterna, men kanske värre än något annat så flörtas det med den kinesiska socialimperialismen: dess största konkurrent. För USA-imperialismen är det viktigt att säkra sin egen bakgård. De ämnar att bygga en axel genom hela Amerika, från norr till syd som kan vara som ett hangarfartyg mot allt motstånd mot dess hegemoni. Men tendensen visar att detta blir svårare då anti-yankee känslorna bland folken blir starkare.

Därför blir det återigen viktigt för USA-imperialismen att göra sig av med de regimer som mest hyser anti-yankee sentiment. De lyckades med detta i Venezuela i början av året genom att kidnappa dess president Maduro. Därefter väntade sig många att detta skulle efterföljas av ett krig. Men i sin sanna lakejkaraktär valde den venezuelanska regimen att sälja ut sig och inrätta sig i pro-yankee ledet. Därefter har vi sett hur jänkarna har eskalerat sin aggression mot Kuba.

Varför Kuba? Jo, Kuba har sedan den avbrutna revolutionen 1959 varit en symbol för anti-USA sentiment för hela kontinenten. Även om den socialistiska vägen övergavs genom att man totalt underkuvade sig den ryska socialimperialismen och reducerade sig till att förbli sockerkoloni under ny herre, har dess nationella befrielse från jänkarnas kedjor och dess försvar gentemot jänkarnas invasionsförsök utgjort ett bevis för att det går att för ett litet land att besegra ett stort. Betänk hur USA:s ekonomi är mer än 200 gånger större än Kubas, hur USA är världens militära supermakt som spenderar mer på en enda dag än vad Kuba spenderar på sina försvarsstyrkor under ett helt år.

USA-imperialisterna hoppas att ett regimskifte på Kuba skulle vara enklare att genomföra än ett regimskifte i Iran. CBS News rapporterade förra veckan att Trump planerar en invasion av Kuba som ska äga rum om mellan 90 och 120 dagar. Detta efter ett år av förberedelser.

I början av året genomfördes nya sanktioner mot Kuba som redan levt många år under halsembargo. Framförallt inleddes en energibelägring som i FN:s generalförsamling beskrevs som en sjöblockad och en krigshandling. Dessa sanktioner har varit katastrofala för folket på Kuba.De har utlöst ett sammanbrott i Kubas elnät och all transport över hela landet, samt allvarligt stört tillgången till mat, dricksvatten, hälso- och sjukvård och utbildning. På bara några månader har USA, bokstavligen talat, reducerat Kuba till ett förindustriellt tillstånd. Sanktionerna har förvärrat bristen på kött, mjöl, grönsaker, modersmjölksersättning och andra varor på ön, som importerar 80 % av sin mat. Idag finns det en brist på medicin och preventivmedel i hela landet vilket lett till en folkhälsokris. Enligt det Kubanska observatoriet för mänskliga rättigheter lever hela 94 % av kubanerna i extrem fattigdom. Åtta av tio kubaner uppgav att de tvingas hoppa över minst en måltid om dagen på grund av matbrist eller brist på pengar och 68 % av de tillfrågade hushållen klarar sig på mindre än 20 000 kubanska pesos per månad. Det är bara 87 cent per dag för ett helt hushåll.

Vad är då syftet med dessa utsvältningsmetoder? Vi låter Trumps högerman och ”Kuba-expert” utrikesminister Marco Rubio förklara: ”Vad vi försöker lära dem är att det inte finns några utvägar”, sa han till Axios i augusti.

I Europa fortsätter krigshetsen från båda sidor

Kriget i Ukraina som inleddes den 24 februari 2022 fortsätter allt jämnt. USA-imperialisterna som i krigets inledande stadium var högljudda i sitt stöd för Ukraina i det krig som de själva provocerade fram har tystnat med tiden och riktat sitt fokus åt annat håll. Inte särskilt konstigt då utfallet i kriget inte är av existentiell betydelse för jänkarna. Några som dock inte tystnat är de europeiska imperialisterna som ökat sitt stöd för Ukraina och utvecklat sin krigsapparater under förevändningen av hotet från Ryssland. Den ryska imperialismen har även denna ökat uppbyggnaden av sin ekonomi i en riktning för kontinentalt krig för att svara på krigshetsen på den andra sidan av krigsfronten. I mitten av detta hamnar det ukrainska folket.

Krigets karaktär förblir av ett imperialistiskt angreppskrig mot den ukrainska nationen som måste svara med ett nationellt befrielsekrig. Problematiken i Ukraina är att de subjektiva krafterna är oerhört svaga och i spetsen för den antiryska fronten går lakejen Zelenskyj som är avskydd av sitt eget folk och är villig att gå sina imperialistiska herrars ärenden in i graven så länge han får lite betalt. Detta gör att den sekundära aspekten inom kriget – den interimperialistiska aspekten – blir mer synliggjord i det förnumna synfältet samtidigt som de grundläggande motsättningarna förblir imperialismen mot nationen.

Häri är det viktigt att belysa hur detta krig, i kombination med krigen i Mellanöstern, förvärrar den kris som finns framförallt inom den europeiska ekonomin. Detta har skett huvudsakligen genom att den tyska imperialismens beroende av importerad energi har ökat vilket suttit ekonomin i halt. Den tyska imperialismen fungerar som den europeiska ekonomins motor. Detta beroende har gjort att motorn har snurrat långsammare vilken suttit hela ekonomin i halt då priserna för energi har ökat markant vilket har drivit upp resterande priser. Detta har gjort det allt svårare för de europeiska imperialisterna att vara konkurrenskraftiga särskilt mot kineserna, såsom vi ser i exempelvis just den tyska bilindustrin som producerar bilar hälften så snabbt som kineserna, samtidigt som utgifterna för krigsförberedelserna ökar. Som resultat hårdnar kampen inom de europeiska landsgränserna mellan proletariatet och borgarklassen då exploateringen behöver öka för att betala räkningarna.

Har Al-Aqsa flodvågen radikalt förändrat världspanoramat?

Det enkla svaret på denna fråga är nej. Vi ser att situationen i alla dessa länder är lika och följer tydligt både klasskampens och krigets lagar. Inom Palestina, precis som inom de andra krigsfronterna mot imperialismen, finns det en uppenbar huvudmotsättning mellan nationen och imperialismen som mobiliserar fler krafter inom landet än endast de progressiva klasserna proletariatet, bönderna, småborgerskapet och det nationella borgerskapet. I Palestina, Iran, Ukraina, Kuba och Venezuela ställer sig i olika grader representanter för byråkratkapitalet, kompradorer och godsherrar i motsättning mot den imperialistiska angriparen och väljer att kämpa med folket. Dock väljer de, i olika grad, att begränsa och sälja ut motståndet för egen vinning. I alla dessa länder saknas den magiska formeln för verklig befrielse: massorna och det kommunistiska partiet.

I mellanöstern finns det mycket missnöje och mycket kamp men utan konstitueringen eller rekonstitueringen av de kommunistiska partierna kan inte dessa kamper ledas på ett vis som bryter med det imperialistiska systemet. Folket kämpar i alla länder, och i regionen särskilt i Palestina, Libanon, Syrien, Irak och Jemen. Men utan det proletära ledarskapet förvandlas kampen till att bli en svans för olika imperialistiska herrar. Då kan dylika borgerliga företrädare som endast har den byråkratiska vägen att gå att försona med imperialismen och förvandlas då till folkets flaskhalsar och bödlar. Varför tas då den byråkratiska vägen? Jo, därför att det inte finns en tredje väg; antingen nationell befrielse medelst ny-demokrati eller fortsatt imperialistiskt förtryck. 

Massornas deltagande i motståndet bestämmer staternas agerande

Okej, men hur ska man analysera motsättningarna i dessa länder? Vi börjar med att konstatera att i förtryckta nationer förvandlas huvudmotsättningen till nationen mot imperialismen under ett imperialistiskt angreppskrig. För alla krafter som kämpar mot angriparen blir huvudfokuset att kasta ut angriparen. Detta gör att även om kommunisternas grundläggande revolutionära uppgift är att ersätta den gamla staten, som står i tjänst för imperialismen och de exploaterande klasserna, med en ny stat, så pausas denna kamp under angreppskriget. Striderna mellan revolutionärerna och de delar av den inhemska reaktionen och den gamla staten som väljer att kämpa mot inkräktaren upphör temporärt. Detta är ett temporärt eldupphör i tjänst för försvarskriget mot angriparen. Ordförande Mao Zedong lärde oss under försvarskriget mot den japanska imperialismen att vi inte kunde börja ens tala om kommunismen om vi inte hade ett land att tillämpa den i.

Vad är det som händer ifall kommunisterna skulle välja att inte tillfälligt alliera sig med de delar av den inhemska reaktionen och den gamla staten som försvarar landet mot den imperialistiska inkräktaren? Jo, då skulle kommunisterna faktiskt stärka den imperialistiska inkräktaren genom att den försvagar en del av motståndet.

Detta leder oss vidare till ett annat problem. Ifall kommunisterna tillfälligt ska alliera sig med de delar av den inhemska reaktionen som kämpar mot den imperialistiska inkräktaren – hur ska då denna allians fungera? Den inhemska reaktionen besitter ju oftast stöd från andra imperialistherrar och avskyr kommunisterna. Är det inte så att den islamiska republiken i Iran tillhandahåller ett stort stöd från den kinesiska socialimperialismen och att Zelenskyj-regimen i Ukraina är helt beroende och korrumperade av några av de mest reaktionära elementen bland de västerländska imperialisterna. Detsamma problem gäller självklart i både Palestina och på Kuba där Hamas tidigare har riktat gevären mot det egna folket under protester 2019 och på Kuba där den socialfascistiska regimen slår hårt mot oppositionella.

För de delar av den gamla staten och den inhemska reaktionen som väljer att kämpa mot inkräktaren blir frågan om massmobiliseringen av oerhörd vikt särskilt i de fall där inkräktaren är överlägsen i fråga om ekonomi, materiell och teknologi. Desto mer överlägsen inkräktaren är i dessa kriterier desto viktigare blir massornas deltagande. Detta vet världens alla militärstrateger som öppnat en historiebok någon gång i sitt liv. Problematiken ligger dock i just reaktionärernas kapacitet att mobilisera massorna till kriget. I Ukraina upplever exempelvis Zelenskyj-regimen oerhörda problem i fråga om just mobiliseringen av massorna till armén. Detta är inte konstigt då regimen är en regim av folkets bödlar och är därför oerhört impopulär. Skillnaden är att i Palestina och på Kuba är folkets hat mot inkräktaren betydligt större och nödvändigheten att kämpa är allt mer direkt nödvändig för överlevnaden. Därför är förutsättningarna bättre för motståndet att föra ett massornas krig.

Det finns dock ett problem för de delar av den inhemska reaktionen och den gamla staten som väljer att använda sig av massornas krig. Det är att när massorna själva bär initiativet, med vapen i hand och beslutar om sitt eget öde så är det inte helt klart att deras stridslystnad minskar när förhandlingsrummen öppnas för de inhemska reaktionärerna med sina angripare. Ett stridsvilligt folk kan välja att sopa undan de landsutförsäljande och förrådande krafter inom den gamla statsapparaten. Detta gör det svårare för de politiska representanterna för komprador- och byråkratkapitalet samt för godsherrarna att återställa ”buisness as usual” genom att kapitulera inför angriparens krav. I Venezuela där folkets motstånd var oerhört svagt kunde regimen ändra kurs direkt efter USA:s aggression. Detta ter sig dock inte lika troligt i ett land som Kuba där folket är mer stridsvilligt och organiserat och kommer inte tillåta en kapitulation från den kubanska statsapparaten. Därför finns det alltid inom reaktionärernas led en passiviseringskampanj i olika grader mot massorna för att bibehålla kontrollen och så att massorna ”inte går för långt”.

Men eftersom massorna är den avgörande aspekten inom det folkliga motståndet blir kommunisternas roll i befrielsekriget allt mer tydlig. Historien lär att det är massornas deltagande, dess ideologi och vägledning som avgör de stora striderna. I nationella befrielsekrig är det massornas deltagande som oftast är förutsättningen för ett nationellt motstånd. Kommunisterna besitter en allt bättre förmåga än de inhemska reaktionärerna har för att leda massorna och införliva dem i motståndskriget. Det är just detta som gjorde det svårt för figurer som Chiang Kai-shek, som hade oräkneliga kommunisters blod på sina fingrar, att rikta pipan mot kommunisterna istället för mot den japanska inkräktaren.

Kommunisterna tillåts verka inom motståndet av de inhemska reaktionärerna inte eftersom de är tandlösa eller väljer att upprepa reaktionärernas slagord utan därför att de tvingar reaktionärerna att låta dem verka på grund av sin egen kapacitet inom motståndet. Det är kommunisternas förmåga att föra krig som är avgörande för denna allians.

Frågan kring enhetsfronten blir ytterst relevant för kommunisterna

Det är just därför som förståelsen kring fronten, som ett av revolutionens tre instrument, blir av oerhörd betydelse för kommunisterna i världen idag. För att vara kapabel att föra ett krig överlägset den inhemska reaktionen och därav framtvinga en temporär allians behöver kommunisterna en överlägsen apparat.

Förutsättningen för att kommunisterna ska kunna leda en bred front mot imperialismen är att de förstår vad fronten är för något. I Perus kommunistiska partis Linje för uppbyggnaden av revolutionens tre instrument (1988) skriver dem:

”Det är Ordförande Mao som för första gången utvecklar en fullständig teori om enhetsfronten och fastställer dess lagar. En front baserad på arbetar-bondeförbundet som garanti för proletariatets hegemoni i revolutionen; en klassfront ledd av proletariatet representerat av Partiet, i syntes en enhetsfront under det Kommunistiska Partiets ledning; en enhetsfront för folkkriget, för revolutionen, för erövrandet av Makten till förmån för proletariatet och folket. Så, konkret, är enhetsfronten samlandet av de revolutionära styrkorna mot de kontrarevolutionära styrkorna för att göra kampen mellan revolution och kontrarevolution huvudsakligen medelst folkkriget, med vapen. Enhetsfronten är, vilket är uppenbart, inte likadan i varje etapp av revolutionen och än mer, har den sina specifika drag enligt de olika perioderna i varje etapp; likaledes är enhetsfronten i en konkret revolution inte densamma på världsnivå, även om båda följer samma allmänna lagar. Utöver detta, är det viktigt att framhäva förhållandet mellan front och Stat som Ordförande Mao etablerar genom att framlägga att enhetsfronten är en form av gemensam diktatur, när man utvecklade det antijapanska kriget, en fråga som förtjänar att studeras speciellt av de vilka som vi står inför demokratiska revolutioner.”

Här vill vi understryka en del strofer såsom att fronten är ”en klassfront ledd av proletariatet representerat av Partiet, i syntes en enhetsfront under det Kommunistiska Partiets ledning; en enhetsfront för folkkriget, för revolutionen” och ”konkret, är enhetsfronten samlandet av de revolutionära styrkorna mot de kontrarevolutionära styrkorna för att göra kampen mellan revolution och kontrarevolution huvudsakligen medelst folkkriget, med vapen”. Dessutom anser vi det värt att understryka att fronten inte ser likadan under alla etapper i revolutionen utan den front man kan bilda med de inhemska reaktionärerna under ett befrielsekrig upphör sedan när invasionen är över och piporna riktas då mot de inhemska reaktionärerna.

I det nationella befrielsekriget, när huvudmotsättning är nationen mot imperialismen, utgörs fronten av summan av alla de krafter som kämpar mot inkräktaren. Fronten blir därav en krigsfront – det är skiljelinjen på slagfältet. Denna front är i sig ett slagfält då den kan tjäna, såsom i Ukraina, andra imperialisters intressen, eller som i Kina under det anti-japanska kriget, folket. Den avgörande faktorn är kommunisternas förmåga att leda fronten.

PKP är oerhört tydliga. Förutsättningen för att samla alla anti-invasionsstyrkor i den givna etappen är ett kommunistiskt parti som kan leda fronten till att föra folkkrig. Detta kräver att partiet i sig militariserat och att den leder sina egna väpnade styrkor: revolutionens andra instrument armén. Utan att ha den egna kapaciteten och organisationen faller kommunisterna i en fälla att förvandlas till de inhemska reaktionärernas svans om de inte centrerar arbetet kring att bygga den egna styrkan. Om kommunisterna inte kämpar för att bygga upp ett parti som leder en egen armé så kan de ej genomtvinga sin linje inom fronten. Det ska inte vara en fråga om styrkeförhållanden inom fronten som avgör kommunisternas strategi utan endast dess taktik. Om kommunisterna är svaga i ett givet land så ska de inte bli påhejare för de inhemska reaktionärernas kamp för nationell suveränitet utan då ska de centrera arbetet kring att bygga upp sin egen organisation för att föra folkkrig. Med en korrekt ideologisk-politisk linje kommer kommunisterna kunna vinna över förtroende inom fronten och kan bygga en allians baserat på vapenmakt.

Huvuduppgiften består således fortfarande för kommunisterna i alla dessa länder att bygga upp sina egna styrkor som är de enda som är förmögna att leda landet ur den imperialistiska dominansen. De gamla härskande klasserna begränsar kampen för nationell suveränitet till deras egen regim som accepteras av den imperialistiska ordningen som administratörerna av landets territorium. De ämnar aldrig till verklig befrielse från imperialismen och är därför inte villiga att betala det nödvändiga priset för detta ändamål vilket är att släppa lös massornas raseri. Kriget kan under dessa herrar endast få temporära slut eftersom att inom imperialismen är kriget permanent och kommer oundvikligen eldas igång igen senare.

Kommunisterna måste dra en tydlig skiljelinje mellan sig själva och de övriga delarna inom fronten. Betänk hur Kinas kommunistiska parti under ledning av Mao Zedong kunde vinna över stora delar av fronten under kriget mot japanerna trots att de började i ett numerärt, teknologiskt och ekonomiskt underläge gentemot de inhemska reaktionärerna som också deltog i motståndskriget. De kunde vinna ett brett förtroende inom folket därför att de kritiserade Guomindangs landsutförsäljnings- och kapitulationspolitik samt att de kunde genom att utveckla folkkrig vara överlägsen reaktionen i militära spörsmål.

Det åligger kommunisterna därför att vara föredömen inom fronten genom att bygga upp sina egna krigförande apparater. För detta ändamål måste de stå fasta i sina principer och alltid fortsätta att dra skiljelinjen mellan det proletära och det borgerliga ledarskapet. De andra klasserna ämnar aldrig att gå långt nog för att befria landet utan vill på ett eller annat vis reducera slagfältet till ett komplement till förhandlingsbordet. Betänk situationen i Palestina där folket uppenbarligen inte har något att förlora. Samtidigt hämmas kampen av alla de företrädare som sitter vid ett förhandlingsbord och blir erbjudna en individuell väg ur misären och godtar avtal som reducerar kampen. Detta är en väsensskillnad mellan det borgerliga och det proletära. Det proletära ledarskapet har inget annat än att förlora än sina bojor och kommer alltid prioritera slagfältet över förhandlingsbordet.

Palestina kommer oundvikligen att segra!

Vi kommunister vet mycket väl om att det palestinska folket oundvikligen kommer att segra. Det råder i Palestina ingen brist på kamp eller stridsvilja. Dessutom blir nödvändigheten för att kämpa större för var dag som går när israelerna tillsammans med USA-imperialismen framskrider i sina mörka planer. Men det som saknas är just det proletära ledarskapet. Det är dock inte omöjligt utan högst troligt att detta kommer att resas. Men det åligger den internationella kommunistiska rörelsen att framlägga den marxist-leninist-maoistiska vetenskapen klart och tydligt inför världens folk så att det kan anammas av kommunisterna i Palestina. Då kan de förstå  de lagar som styr enhetsfronten som är en klassfront för kriget och därav kan de fullfölja sin uppgift att bygga upp de egna styrkorna: det kommunistiska partiet och folkarmén som kan vinna ledarskapet inom fronten. Al-Aqsa flodvågen kommer svepa fram igen och de sionistiska folkmördarna kommer få betala det pris dessa helvetets bottenskrap förtjänar. Inget kan hejda historiens hjul!

FRÅN FLODET TILL HAVET – PALESTINA SKALL BLI FRITT!

 

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!