Wednesday, November 18, 2026

Rote Fahne: Die Proteste der Jugend lassen Frankreich erbeben

 

Wochenlang protestierte die französische Jugend gegen die schlechten Zustände an Schulen und Universitäten. Der französische Staatsapparat reagierte mit tausenden Festnahmen, Staatsgewalt und Massenrepression gegen die „Kinder Frankreichs“. Statt Einschüchterung und Rückzug, entwickelte sich aus dem Protest der Jugend eine landesweite kämpferische Volksbewegung gegen die verhasste und abgehobene herrschende Klasse Frankreichs. Die Rebellion des französischen Volkes, besonders der armen Jugend, bringt dabei nicht nur die geplante Einsparungswelle, sondern auch die imperialistische Kriegspolitik in Bedrängnis. Der Widerhall der kämpfenden Jugend erstreckt sich auf mehrere Länder. 
 
 
Weniger anzeigenDie Proteste der Jugend lassen Frankreich erbeben
rotefahne.at
Die Proteste der Jugend lassen Frankreich erbeben
 

Wochenlang protestierte die französische Jugend gegen die schlechten Zustände an Schulen und Universitäten. Der französische Staatsapparat reagierte mit tausenden Festnahmen, Staatsgewalt und Massenrepression gegen die „Kinder Frankreichs“. Statt Einschüchterung und Rückzug, entwickelte sich aus dem Protest der Jugend eine landesweite kämpferische Volksbewegung gegen die verhasste und abgehobene herrschende Klasse Frankreichs. Die Rebellion des französischen Volkes, besonders der armen Jugend, bringt dabei nicht nur die geplante Einsparungswelle, sondern auch die imperialistische Kriegspolitik in Bedrängnis. Der Widerhall der kämpfenden Jugend erstreckt sich auf mehrere Länder.



Vom Schulprotest zur Rebellion gegen die herrschende Ordnung


Besonders schlecht sind die Zustände im Bildungswesen in den armen Vorstädten, von wo die Schülerproteste ihren Ausgang nahmen. Die Kinder der Arbeiter, ohne Aussicht auf Arbeit, dafür mit Erfahrung über die Bedeutung von Polizeirepression und Staatsgewalt – gaben den Startschuss für die Proteste. 1/3 aller Schulen wurden besetzt [1]. Die massive Anwendung von Gewalt und Massenrepression gegen die Schüler und Studenten führte zu großer Solidarisierung von breiten Teilen der französischen Bevölkerung. Überfüllte Klassen, baufällige Schulen, enormer Lehrermangel und die „Reformen“ im Hochschulwesen der letzten Jahre, wurden zu einem Symbol für die gesamte volksfeindliche Politik der herrschenden französischen Elite.



Der 17. Oktober 1961 und 2026


Am 17. Oktober erfolgte ein landesweiter Protest der Schüler, Studenten, Arbeiter, Bauern und weiterer Teile des Volkes, die sich gegen den Kurs der herrschenden Politik richtete: Sparmaßnahmen für das Volk, steigende Lebenserhaltungskosten bei gleichzeitiger massiver Kriegsvorbereitung und Militarisierung des Staates. „Wir stürmen die Bastille“[2], „Es ist die Revolution“, Aussagen wie diese von Demonstrationsteilnehmer drücken die Stimmung des Protestes an diesem Tag aus, welcher im Laufe des Tages wie ein Erdbeben über die Institutionen des französischen Staates hinwegrollte.


Der 17. Oktober steht symbolisch für die gesamte Heuchelei und Verlogenheit der sich selbst ernannten „demokratischen“ imperialistischen Kapitalherrschaft. Am 17. Oktober 1961 richtete der französische Staat ein Massaker an einer antiimperialistischen Algerischen Demonstration in Paris an: 200 Demonstranten wurden ermordet, mehr als 2.000 Inhaftiert und misshandelt – um seine Macht in der damaligen Französischen Kolonie Algerien zu behaupten. 65 Jahre danach, am 17. Oktober 2026, wurden mehr als 2.400 Demonstranten verhaftet [3], zwei Demonstranten ermordet [4], und ein Ausnahmezustand über viele Städte Frankreichs verhängt. Demokratie gibt es für das Volk offensichtlich nur so lange wie es still hält, sobald es eigene Forderungen formuliert und eigene Interessen vertritt, wird das ohnehin verstümmelte demokratische Recht ausgesetzt, und die Staatsgewalt tritt zur Verteidigung der Herrschaftsinteressen nach vorne. Doch so wie damals führen die Morde und die Repression nicht zur Stabilisierung des französischen Imperialismus, sondern vertiefen dessen Krise.



Krise der politischen Ordnung:


Selbst der Innenminister Nuñez musste angesichts der standhaften und kämpferischen Proteste einen „Kontrollverlust“ einräumen. Viele Viertel und teilweise große Teile klein- und mittelgroßer Städte Frankreichs konnten von den Protesten kurzzeitig dominiert werden, die Polizeikräfte wurden an vielen Orten erfolgreich zurückgedrängt. Der gerechtfertigte Zorn der Demonstranten gegen die Symbole der herrschenden politischen Ordnung, wie dem Rathaus in Limogés, weiteren Amtsgebäuden und den Geschäftsstraßen der Monopole, etc. sind zu Beweisen der tiefen politischen Krise der französischen herrschenden Klasse geworden.


Die unterschiedlichen Fraktionen der herrschenden Klasse Frankreichs versuchen nun durch eine scheinheilige Verurteilung der „Gewalt“ die Proteste zu kanalisieren und in ihre verlogene Wahlkampftaktik zu integrieren. Während der „linke“ Mélenchon und seine „La France insoumise“ (LFI) ein Ende der Bewegung durch „Verhandlungen“ fordern, um damit die Bewegung in kontrollierbare Bahnen zu lenken, präsentiert sich der „Rassemblement National“ (RN) als repressiver Ordnungshüter gegenüber der „Gewalt der extremen Linken“. Beide Parteien sind offensichtlich schon fest im Wahlkampfmodus, versuchen Teile der Protestbewegung für ihre eigenen Zwecke zu missbrauchen und bieten sich als „bessere“ Verwalter des morschen französischen Imperialismus an.



Proteste bedrohen die Kriegspläne der Imperialisten


Wie in vielen anderen europäischen Ländern wird auch in Frankreich unter dem Vorwand der „Stabilisierung des Staatshaushaltes“ ein Sparpaket nach dem Anderen geschnürt. Zig Milliarden sollen auf Kosten des Volkes eingespart werden, während Sektoren wie die Kriegsindustrie massive staatliche Zuschüsse erhalten. Im Oktober hat Frankreich so wie andere europäische Länder ein neues milliardenschweres Finanzpaket zur Fortführung des Ukraine-Kriegs mitbeschlossen, gleichzeitig werden im Rahmen des Wiederaufrüstungsplans Europas „ReArm Europe“ Militärausgaben von bis zu 800 Milliarden vorbereitet. Waffenlieferungen an Israel zur Unterstützung seines Genozids werden weiterhin zugelassen. Die landesweiten Proteste, welche die politische Krise Frankreichs befeuern, bedrohen den Kriegskurs des französischen Imperialismus sowie auch der EU. Daher muss die massive Repression und die Ausschaltung demokratischer Grundrechte (Ausgangssperren, Demonstrationsverbote) auch als Versuch der Verteidigung der finanziellen und militärischen Interessen des französischen Imperialismus gewertet werden.


Die Ausweitung und der Widerhall der Proteste in andere Länder wie Italien, Belgien, Albanien, etc. zeigt dass die Kämpfe in Frankreich nicht nur ein Ausdruck lokaler oder nationaler „Versäumnisse“ sind, sondern einer breiten Gegnerschaft zum allgemeinen politischen Kurs der imperialistischen Kriegstreiberei und Angriffe auf die Lebensgrundlage der Bevölkerung, entspringen.



Antiimperialismus und Solidarität


Nicht nur der Zusammensetzung nach, auch die Symbole und Forderungen der Protestbewegung in Frankreich tragen den Stempel des Antiimperialismus. Die Palästinasolidaritätsbewegung der letzten Jahre fand in Frankreich besonders großen Widerhall. Als ehemalige Kolonialmacht und heutiger imperialistischen Macht versuchen die herrschenden Frankreichs ihren Einfluss im arabischen Raum sowie in Nordafrika gegen Unabhängigkeits- und Souveränitätsbestrebungen zu verteidigen. Dazu gehört nach ihren Plänen nicht nur die Aussöhnung mit dem Bluthund Israel, sondern auch die Unterdrückung der Unabhängigkeisbestrebungen in Afrika. Seit den 1960ern hat Frankreich über 60 Kriege in ihren ehemaligen Kolonialländern geführt, das ist statistisch gesehen einer pro Jahr. Die Protestbewegung und Rebellion ist damit nicht nur ein wesentlicher Faktor gegen die imperialistische Unterstützung und Tolerierung des Genozids in Palästina und den US-Krieg gegen den Iran, sondern auch gegen alle weiteren Kriegspläne der EU-Imperialisten in sogenannten „Mittleren Osten“ und Nordafrika.



Die Frage der „Gewalt“


Der französische Präsident Macrón - dessen Tage gezählt sind - ruft dazu auf „sich von der Gewalt zu distanzieren“, womit er selbstverständlich die Gewalt der Protestbewegung, nicht aber die der Staatsgewalt meint. Der Staatsgewalt werden alle demokratischen Hindernisse aus dem Weg geräumt, Demonstrationsverbote und Ausgangssperren durchgedrückt, das Militär wird mobilisiert. Nicht nur die politisch rechte Fraktion der Herrschenden, auch die „linke“, kommt dieser Aufforderung Macróns ohne Zögern nach. Auch in anderen Ländern, wie beispielsweise Österreich, scheinen sich hier alle bürgerlichen Politiker einig zu sein: Von ÖVP und FPÖ, bis zur SPÖ, wo EU-Abgeordneter Schieder heuchlerisch meint „Gewalt ist nie eine Lösung“[5].


Die Protestformen des französischen Volkes entsprechen der politischen Lage in der sie sich entwickeln, in welcher die „demokratischen Rechte“ nicht viel mehr als Slogans zu Wahlkampfzeiten sind. Die letzten großen Protestbewegungen Frankreichs, wie die Gelbwesten-Proteste oder die Proteste gegen die Pensionsreform, haben gezeigt, dass der herrschende Staatsapparat seine Interessen mit Gewalt verteidigt und eine Protestbewegung die sich nicht selbst verteidigen kann wenig Aussicht auf Erfolg hat. Gerade der kämpferische Charakter und die Methoden des Kampfes der aktuellen Protestbewegung sind der Garant dafür, dass die Herrschenden in Frankreich ihre Pläne nicht mehr so einfach durchsetzen können, und die Anliegen und Interessen der Bevölkerung wieder zurück auf die Tagesordnung gesetzt werden.



Quellen:

[1] La Cause du Peuple (LCDP): What the Struggle Teaches Us: 10 Years of the High School Student Movement; 10. Oktober 2026.

[2] kurier.at: Schwere Ausschreitungen bei Protesten in Frankreich; 18. Oktober 2026.

[3] diepresse.com: Frankreichs Innenminister räumt „Kontrollverlust“ ein, Macron fliegt nach Kuwait; 19. Oktober 2026

[4] Telepolis.de: Frankreich: Zwei Tote, zahlreiche Schwerverletzte und ein trojanisches Pferd; 21. Oktober 2026

[5] exxpress.at: SPÖ Schieder begrüßt Proteste in Europa fordert aber Deeskalation


Bildquellen:


 

Sunday, November 15, 2026

Kommunisten@riseup.net!: Cuba’s new market reforms

 

U.S. imperialism is knocking on the door of the Cuban people. CBS News reported as early as late September that Trump is planning an invasion of Cuba to take place within 90 to 120 days. As part of an escalation of the trade embargo, Cuba has been subjected to additional U.S. sanctions this year, creating a humanitarian crisis on the island. Cuba relies on imports for many basic necessities—for example, a full 80% of the country’s food is imported. In addition to food, the embargo also covers drinking water, healthcare equipment, medicine, contraceptives, and more. Furthermore, the year began with an energy blockade described even by the UN—imperialism’s own “peacekeepers”—as an act of war.

The Yanks have said they don’t intend to stop there. They have stated loud and clear on numerous occasions that they will continue to increase pressure on the regime until it capitulates. But what does this mean? What changes do the Yanks want to see?

To answer that question, we need to have a brief look at Cuba’s modern history.

THE INTERRUPTED REVOLUTION: CUBA’S MODERN HISTORY

To make a long story short, let’s try to summarize Cuba’s modern history. Cuba began the twentieth century by freeing itself, two years earlier in 1898, from the colonial rule of the Spanish Crown. During the final year of the conflict, the Cuban freedom fighters received significant support from the United States, whose capitalism had by then evolved into monopoly capitalism. American capitalists were able to impose a semi-colonial relationship on Cuba by financing (and controlling) a handful of landowners. In addition, the Yanks were able to invest a small amount of capital in the country to establish their financial control, which created a clique of bourgeois on the island that was directly dependent on Yankee capital. This clique evolved into the compradors—the local administrators of U.S. imperialism.

Over the course of the 20th century, the capital, Havana, developed into a harem for Yankees who wanted to live a decadent, hedonistic life. In Havana, you would find a city built for tourists, rife with drugs, poverty, and prostitution. Surrounding the city was a relatively large semi-proletariat and urban petty bourgeoisie; in the countryside, the majority were peasants.

During the 1930s, the working class and the peasants launched a major uprising across the country. They went on strike and demonstrated. Weapons were even raised against the island’s rulers. Within the country’s most important industry—the sugar mills—a Soviet movement emerged, featuring revolutionary workers’ councils. It all culminated in the fall of the U.S.-led comprador government. But not long after that, the army staged a coup and established a classic Latin American-style military dictatorship led by Fulgencio Batista. It was all orchestrated from Washington.

During the 1950s, the petty bourgeoisie had developed into one of the most numerous classes in the country, as it was their organizations that were the most militant. Castro’s July 26 Movement emerged precisely from the petty bourgeoisie. Its 1956 program contained classic bourgeois demands and phrases. It was “guided by the ideals of democracy, nationalism, and social justice,” a “Jeffersonian democracy” (named after U.S. President Jefferson, 1801–1809), and they declared that “democracy cannot mean a government of one race, class, or religion; rather, it must be a government for the entire people.” In other words: the Castro-led movement did not fight for socialism or a new democracy, but to take over the U.S.-controlled economy and make it Cuban; it fought for a democracy that claimed to be above the classes.

With this program, Castro and a small group took up arms against Batista’s government in the Sierra Maestra mountains, while other young intellectuals and professionals organized resistance in the cities. This war won the support of nearly all other classes except for the small handful of people directly linked to the landowners and the United States. In the struggle, the decisive force was the small farmers, who waged an armed struggle against the landowners and the army. Batista’s army, which consisted largely of farmers, soon began to fall apart. Batista’s government disintegrated after two years of fighting in which only a few hundred armed rebels were involved.

During the final months of the fighting, even the U.S. government had withdrawn some of its support for the Batista regime, believing it was more likely that the July 26 Movement would agree to a settlement than that the Batista regime could survive. Shortly after taking power in 1959, Castro traveled to the U.S. on a “goodwill tour” and declared in New York: “I have clearly and definitively stated that we are not communists… The doors are open to private investment that contributes to Cuba’s development.” He even advocated for a massive U.S. aid program for Latin America, “to avoid the danger of communism.” His openly anti-communist rhetoric, intended to appease the Yanks, stemmed from the same reason that later forced him to change his tune and adopt “communist” rhetoric to appease the Soviet Union: he was the embodiment of opportunism.

Creating a new Cuba required expropriating the sugar plantations, which ran counter to the Yanks’ capitalist interests. These were the pillars of the economic and political system that had originally sparked the uprising. Challenging them meant challenging the entire colonial system that prevailed on the island, and there was no turning back, as the people would rightly view it as a capitulation. So it was quite convenient that a certain Nikita Khrushchev, who had recently led a capitalist restoration in the Soviet Union, came knocking on the door.

CUBA IS TRANSFORMED INTO A SEMI-COLONY OF THE SOVIET UNION

Following the capitalist restoration, the Soviet Union had begun to be governed by the laws of imperialism—that is, it was driven by the need to monopolize sources of raw materials, export capital to extract superprofits, and compete with imperialist rivals for world domination. They realized that by bringing Cuba into their imperialist sphere of influence, they would be able to extract great wealth from the country. Cuba thus became a political and military tool in the revisionist Soviet Union’s struggle against its American rivals.

Like any entrepreneur, the Soviets granted the first loans to Cuba at a low cost. In the early years of “aid,” loans were provided interest-free, and later they began charging 2.5% interest. Their actual profit, however, was much higher than that. Under the original agreement, 80% of the Soviet Union’s credit and funds were to be used to purchase Soviet products at heavily inflated prices. Just as with interest rates, once Cuba’s dependence had been firmly established, the Soviets raised the stakes and demanded that all credit be spent on Soviet products. According to one author with access to Cuban statistics, the Soviet Union charged 11% to 53% more for machinery than the price of comparable machinery in the West. And to make this robbery even more outrageous, they sold much of this sugar at an even higher price to Eastern Europe, even though the Soviets initially paid Cuba more for its sugar than the world market price at the time (which, of course, they soon stopped doing).

This was standard Soviet practice throughout the world. It was through unequal trade that the Soviet Union realized the surplus value generated by capital exports. Essentially, it was little more than an accounting arrangement regarding whether the profit returned to the Soviet Union in the form of interest or in the form of superprofits from sales, when those sales were tied to trade agreements and capital exports.

It was the sugar plantations that the Cuban economy was condemned to produce and export throughout the nineteenth century and the first half of the twentieth century. During the Spanish colonial era, it was administered by Spanish officials on the island; during the American era, by the landowners and compradors in the city; and later, by government officials in Havana during the Soviet era. During the Batista era, farmers were forbidden from cultivating unused land, as they were instead required to work on the sugar plantations. The same occurred under Castro. The people were herded into working on the sugar plantations; they were forced to work longer hours and, over time, were paid less.

Castro claimed that the country did not need to develop any other industry but, as mentioned, condemned the people to a life of perpetual plantation labor. Instead, he and his associates asserted that Soviet aid and sugar purchases enabled them to buy everything they needed to “build socialism and communism simultaneously in Cuba.” The Soviet Union succeeded in buying itself a new colony.

Castro had no interest in developing the country or building socialism. Instead, he chose to ensure that, just as the island had been ruled under the rule of landowners and compradors under the control of U.S. imperialism, the sugar industry would continue to dominate economic life on the island.

CUBA IS GOVERNED BY THE LAWS OF IMPERIALISM

Castro claimed, in an attempt to mislead the masses, that in order to achieve communism, Cuba first needed to develop the productive forces to produce a surplus. Therefore, he argued that the country needed to plan to maximize its profits by centering the economy on sugar plantations, and use the profits from this industry to develop the sugar industry and import food, cars, etc. It was precisely this line of reasoning that Castro used when workers’ wages were cut and they were forced to work longer hours.

This economic system described by Castro is based on the same principles that govern all capitalist countries, particularly in the form of state capitalism: that prices should be set based on production costs; that the factories and industries yielding the highest return on investment should be the areas where expansion is greatest; that the managers of these units should be paid based on their social status as well as the companies’ profitability; that workers should be paid based on the profitability of the companies they work for, and lose their jobs if production would be cheaper without them; and furthermore, that workers should be paid strictly according to their productivity, measured by piece-rate wages or based on whether they meet the production quota set for their jobs—in other words, whether they meet the standard.

This is truly capitalism in all its glory. Nowhere is this evident in its ugliest form more clearly than when Castro said in the 1970s that he regretted the terrible housing shortage in Cuba, but that “the revolution has not been able to do much” about it—while later revealing that the government was building 14 new tourist hotels and expanding others.

AFTER THE FALL OF THE SOVIET UNION

The Cuban state remained standing when the Soviet Union collapsed. During the 1990s, the country faced a severe crisis as its economy had become dependent on trade with the Soviet Union. Since then, the country has had to sell its goods on the international market. To illustrate this shift in the Cuban economy, we can look at the share of exports in GDP. Until 1990, exports accounted for 30% of GDP. During the remainder of the 1990s, this figure fell to between 10% and 15%, before fluctuating between 15% and 25% during the 2000s and 2010s. Since then, another shift has taken place: the country has opened up to more exports, and in 2022, trade accounted for 40% of the country’s total GDP. Today, Spain and China are the largest importers of Cuban goods.

Now that the Americans want to reclaim their former sugar colony, they have tightened their trade embargo. The U.S. trade embargo against Cuba, which has been in effect since 1962, prohibits most commercial and financial transactions between the two countries, with only limited exceptions for food and medicine. The embargo is enforced through various laws and regulations that make it difficult for Cuba to engage in international trade and gain access to financial markets. It also penalizes companies from other countries, which face fines or other restrictions when doing business in the U.S. The U.S. has tightened this embargo to counter Cuba’s efforts to expand its exports. Both Trump and Biden have imposed additional sanctions on Cuba since 2017—in 2017, 2021, and 2026.

SUMMARY OF THE SITUATION

As mentioned, a bureaucratic faction within the bourgeoisie has ruled Cuba since the 1959 revolution. By seizing control of the state apparatus, this class has been able to reshape the country to serve the interests of the bureaucrats and, by extension, imperialism. They have deepened the presence of semifeudalism on the island and transformed the country into a sugar colony, which has weakened the tendency toward capital accumulation within the country and thereby preserved the semi-feudal base throughout the country. Today, however, we see signs that the door is opening to a shift within the ruling class.

CUBA’S NEW REFORM PACKAGE

On June 18, 2026, Cuba’s National Assembly unanimously passed one of the most comprehensive market-oriented reform packages since the revolution. Most of the new reforms have not yet become law, but the trend is unmistakable: Cuba is opening up to the outside world in a way that is transforming the country from one with strong bureaucratic control over the economy to one that is opening up to more direct foreign intervention. Political power is shifting from the bureaucratic faction within the bourgeoisie to the more comprador elements. The result of the reforms, if they are fully adopted, is that both Cuban exiles and other foreigners will be able to do business in Cuba—provided the bureaucrats there are on board. In other words, once the “reforms” become law, Cuba will not be so different from El Salvador, Panama, Ecuador, and similar countries where the comprador factions rule the country.

It is not clear exactly which political factors have prompted the latest package of reforms. But it is impossible to analyze the situation without considering developments in the wider world. As the U.S. exerts ever-greater pressure on the rulers in Havana—who are holding their own people hostage—by choking off imports of essential goods, parts of the bureaucratic faction are choosing to switch sides to save their own skins and prevent the conflict from escalating into a de facto invasion. It is not farfetched to assume that internal opportunistic forces have joined forces with the U.S. Cuban exiles and their favorite senator, Marco Rubio. Now he finally has a chance for revenge; Marco is blocking oil and other essential supplies—such as medicines and baby food—from entering the country and boasts that he is the nation’s liberator. He is making all sorts of demands and urging the population to revolt, just as Trump is doing in Iran. Like Trump, he isn’t getting much of a response either.

Even the Los Angeles (LA) Times, on June 19, cited statements from both Trump and Rubio in which they both openly acknowledge that they want to impose U.S. imperialist control on Cuba. As mentioned, the U.S. does not rule out military intervention: as we noted in the introduction, CBS News reported in September that Trump is planning an invasion of Cuba to take place in 90 to 120 days—that is, around the turn of the year. This follows a year of preparations. The LA Times does not see a problem with these statements but treats them merely as the latest in a string of more or less crazy statements from the White House. The newspaper may have other things on its mind, which is understandable given the current situation. Had Cuba had the support of a rival superpower, such as the Soviet Union, however, the tone would have been quite different.

The LA Times further notes that market reforms are by no means a new phenomenon. Raúl Castro, Fidel Castro’s brother, has previously attempted to push through limited market-economy reforms but has been met with “bureaucratic obstacles.” From the newspaper’s reporting, we cannot determine whether it was simply that the party did not accept the reforms, or whether there were literally bureaucratic obstacles. It is reasonable to assume that there was resistance within the ruling class from segments of the bureaucratic faction of the bourgeoisie who themselves would stand to lose from the reforms. Regardless of the reason, the obstacles appear to be being removed this time.

BIRDS OF A FEATHER

Cuba’s president, Miguel Díaz-Canel, now states in official statements that the reforms are based on Vietnamese and Chinese “communist” economic models. The economic systems of these countries have even become so popular that bourgeois economists now view them as equivalent to those of the U.S. and the EU. A Cuban representative of the “Communist” Party is thus advocating for the market economies of revisionist states; he tries to keep up appearances by referring to Vietnamese mass production and Chinese financial institutions.

What does the “Communist Party” actually want to achieve with its “reforms”? Among other things, it wants to eliminate current restrictions that prevent individuals from owning multiple businesses, allow shareholdings in multiple companies, and create new legal forms of business entities, including jointly owned corporations. Similarly, the party proposes removing the cap on private enterprise size and allowing companies to employ more than 100 workers. In unabashedly capitalist fashion, such enterprises are now simply and unambiguously referred to as “private enterprises.”

Market-based solutions are also to be permitted in critical sectors in the “new” Cuba. These critical sectors include agriculture, which the population literally needs to survive. International trade is also to be facilitated. Through such trade, the country has its only chance to acquire products that cannot easily be manufactured domestically, such as cars, components for solar energy, and nuclear power plants. It’s no coincidence that Cubans still drive around in rusty turquoise ’50s Chevrolets with V8 engines that guzzle 4 liters per mile, since international trade is blocked by the U.S. Even the real estate sector is to be exposed to market forces – a sector that determines whether the population will have a roof over their heads or not. One might ask: what interests are driving this change?

THE SIMILARITIES BETWEEN STATE-MONOPOLY CAPITALISM AND BUREAUCRATIC CAPITALISM

Let’s draw a comparison with Sweden. Sweden, as we know, is a monopolistic-capitalist and imperialist country, and the people are mainly divided into two classes: the bourgeoisie and the proletariat. Within the bourgeoisie, there are essentially two factions: those who represent private monopoly capital and those who represent state monopoly capital. A similar contradiction exists in all oppressed nations between bureaucratic capital, which is linked to the state apparatus, and the compradors, who are directly linked to foreign capital. This contradiction also exists in Cuba.

Under the new “reform package,” the Cuban state will also be able to purchase minority stakes in private companies—that is, act like any other market participant. This policy is the same as in any Western European or North American country.

Given this, it is not entirely unreasonable that there are Cuban officials who are happy to look toward the northeast. On the other side of the Atlantic, in “social-democratic” Sweden, for example, there is the 100 percent state-owned energy company Vattenfall, where the CEO is paid an astronomical 1,600,000 SEK before taxes each month in salary. The irony is that this is something such “left-wing” figures in Sweden love to talk about, even as they offer their unconditional and uncritical support to the Cuban state. It would be fascinating to see if there are Cuban officials who translate these pages and learn from Vattenfall how to distribute the people’s property.

FOREIGN DIRECT INVESTMENT

So-called “foreign direct investment”—one of several forms of what Lenin called the export of capital, in which imperialists buy up natural resources, build production facilities, and exploit the local population, among other things—is to be permitted to an ever-greater extent in Cuba, according to the proposal. Before 1982, there were absolutely no opportunities for such foreign investment in Cuba. However, a “joint venture law” was passed that year, which required that foreign investments be jointly owned with the Cuban state. This law led to an increase in European and Canadian investments, though not American ones, since the U.S. did not permit such investments.

The difference between the 1982 law and the new proposal is that foreign direct investment could now take place entirely without state involvement—that is, not just in the form of partnerships where the exploitation of domestic resources can, at least in theory, be limited. In practice, this is a return to “old” Cuba, where the Yanks were allowed to own, for example, sugar plantations thanks to permits from willing officials, in order to produce cheap raw materials for the imperialists’ companies.

Everything we see in other bureaucratic-capitalist countries can, in practice, also happen in Cuba. Consequently, no “bribes” are needed for foreign compradors (locally hired corporate agents) to buy up natural resources, formerly state-owned enterprises, and infrastructure, as well as to price export products on the imperialist powers’ terms—including through demands from the International Monetary Fund (IMF) in order to secure new loans. The small Cuban bourgeoisie’s control over natural resources and enterprises will likely be outcompeted and disappear to the benefit of companies such as Dole, Chiquita, McDonald’s, Wendy’s, Monsanto, and energy companies. Admittedly, the Cuban state will still be able to control and grant or deny permits for direct investments in the future, but there are no guarantees that the greedy beaks of the compradors will be reined in.

CONCLUSION

On social media, the Communist Party of Cuba (Partido Comunista de Cuba, PCC) has stated that the reforms are “an expression of the logic of development” during our “historical period” and that they “in no way deviate from the socialist project.” The head of the “Ministry of Ideology” claimed that the reforms constitute a “domestic, creative, courageous, and revolutionary response” to the “economic war Cuba is facing.” What a joke! Given the actual content of the reform package, the PCC’s claims about revolution and socialism are nothing but a mockery.

However, it is not a given that the reform program will succeed. U.S. imperialism is proclaiming loud and clear that it is preparing an invasion, and most of the bureaucratic capitalists in Cuba are trembling with fear. To save their own skins, they are ready to implement reforms that would appease the Yanks, even if this is not popular among the people. At the end of the day, it is the masses who determine their own fate, and this reform package is not popular among the masses.

The Cuban people do not want to become slaves again to the masters on the other side of the Florida Straits. Instead, they are ready to defend themselves. All domestic forces that are ready to capitulate in the face of Yankee aggression are doomed to fall. For the Cuban people to be liberated, and for the Cuban nation to be formed, a definitive break with imperialism is required. The country cannot allow itself to remain merely a producer for all manner of foreign powers; it must develop independently and become self-sufficient. In this regard, bureaucratic capital becomes a bottleneck, since it profits only from keeping the country in a semi-colonial and semi-feudal state. Chairman Gonzalo teaches us that confiscating bureaucratic capital is crucial for paving the way for the democratic revolution and necessary for the transition to the socialist revolution. What is required in the war of liberation must therefore be proletarian leadership: a leadership that will never capitulate to save its own skin, nor settle for half-measures; it will loudly and clearly proclaim its intention to overthrow imperialism through people’s war.

 

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!

 

Kommunisten@riseup.net! Kubas nya marknadsreformer

USA-imperialismen står och bankar på det Kubanska folkets dörr. CBS News rapporterade redan i slutet av september att Trump planerar en invasion av Kuba som ska äga rum inom 90 till 120 dagar. I en eskalering av handelsembargot har Kuba under året påtvingats ytterligare sanktioner från USA, och detta har skapat en humanitär kris på ön. Kuba är beroende av import för många livsförnödenheter – till exempel importeras hela 80% av landets mat. Förutom mat ingår också dricksvatten, hälso- och sjukvårdsutrustning, medicin, preventivmedel med mera i detta embargo. Dessutom inleddes året med en energibelägring som beskrivs av till och med FN, imperialismens egna ”fredskämpar”, som en krigshandling.

Jänkarna har sagt att de inte ämnar stanna där. De har flertalet gånger högt och tydligt sagt att de ska fortsätta öka trycket på regimen tills den kapitulerar. Men vad betyder detta? Vilka förändringar är det jänkarna vill se?

För att besvara den fråga behöver vi göra en kort översikt av Kubas moderna historia.

DEN AVBRUTNA REVOLUTIONEN: KUBAS MODERNA HISTORIA

För att göra en lång historia kort ska vi försöka sammanfatta Kubas moderna historia. Kuba inledde det tjugonde århundradet genom att två år dessförinnan, år 1898, befria sig självt från den spanska kronans koloniala styre. Under det sista stridsåret fick de Kubanska befrielsekämparna ett betydande stöd från USA, vars kapitalism vid den tiden hade utvecklats till monopolkapitalism. De amerikanska kapitalisterna kunde påtvinga Kuba ett halvkolonialt förhållande genom att finansiera (och kontrollera) en handfull jordägare. Dessutom kunde jänkarna investera lite kapital i landet för att etablera sin finansiella kontroll vilket skapade en klick av borgare på ön som var direkt beroende av jänkarkapitalet. Denna klick utvecklades till kompradorerna – USA-imperialismens lokala förvaltare.

Under 1900-talets gång utvecklades huvudstaden Havanna till ett harem för jänkare som ville leva det dekadenta kälkborgarlivet. I Havanna fann du en stad byggd åt turister, fylld av droger, fattigdom och prostitution. Runt staden fanns ett relativt stort halvproletariat och urban småborgarklass; på landsbygden var flertalet bönder.

Under 1930-talet genomförde arbetarklassen och bönderna ett stort uppror i landet. De strejkade och demonstrerade. Till och med vapen lyftes mot öns härskare. Inom landets viktigase industri, bland sockerkvarnarna, växte en sovjetrörelse fram med revolutionära arbetarråd. Det hela slutade med att den amerikanskledda komprador-regeringen föll. Men inte långt efter det kunde armén genomföra en statskupp och etablera en klassisk militärdiktatur av latinamerikansk typ med Fulgencio Batista i spetsen. Allt regisserat från Washington.

Under 1950-talet hade småborgerskapet utvecklats till en av de mest talrika klasserna i landet då det var deras organisationer som var mest stridbara. Castros 26-juli-rörelse kom från just småborgerskapet. I dess program från 1956 hördes klassiskt borgerliga krav och fraser. Det var ”väglett av demokratins, nationalismens och den sociala rättvisans ideal”, en ”Jeffersonsk demokrati” (efter den amerikanske presidenten Jefferson, 1801-1809) och de deklarerade att ”demokrati kan inte innebära en regering av en ras, klass eller religion utan det måste vara en regering för hela folket”. Det vill säga: den Castro-ledda rörelsen kämpade inte för socialismen eller ny-demokrati utan för att ta över den amerikansk kontrollerade ekonomin och göra den kubansk; den kämpade för en demokrati som sa sig vara ovanför klasserna.

Med detta program tog Castro och en liten grupp till vapen mot Batistas regering i Siena Maestra-bergen, medan andra unga intellektuella och yrkesverksamma organiserade motstånd i städerna. Detta krig vann stöd från nästan alla andra klasser utom den lilla handfull människor som var direkt knutna till jordägarna och USA. I kampen var den avgörande styrkan småbönderna som förde en väpnad kamp mot jordägarna och armén. Batistas armé, som till stor del bestod av bönder, började snart att falla isär. Batistas regering föll i upplösning efter två års strider där endast några få hundratals beväpnade rebeller var involverade.

Under de sista månaderna av stridigheterna hade till och med den amerikanska regeringen dragit tillbaka en del av sitt stöd för Batistaregeringen, i tron att det var mer sannolikt att 26 juli-rörelsen skulle gå med på att nå en överenskommelse än att Batistaregeringen kunde överleva. Strax efter att ha tagit makten 1959 reste Castro till USA på en ”goodwill-turné” och förklarade i New York: ”Jag har klart och definitivt sagt att vi inte är kommunister… Portarna är öppna för privata investeringar som bidrar till Kubas utveckling.” Han förespråkade till och med ett massivt amerikanskt biståndsprogram för Latinamerika, ”för att undvika faran med kommunism.” Hans öppet antikommunistiska retorik för att blidka jänkarna hade sin grund i samma anledning som hans senare behövde ändra sig och anamma en ”kommunistisk” retorik för att blidka Sovjetunionen: han var förkroppsligandet av opportunism.

För att skapa en nytt Kuba krävdes det att expropriera sockerplantagerna som stod i motsättning till jänkarnas kapitalintressen. Dessa var pelarna i det ekonomiska och politiska systemet som ursprungligtvis gav upphov till upproret. Att utmana dem innebar att utmana hela det kolonialsystem som rådde på ön, och det gick inte heller att dra sig tillbaka då folket skulle med rätta se det som en kapitulation. Då passade det bra att en viss Nikita Chrusjtjov, som nyligen lett ett kapitalistiskt återinförande i Sovjetunionen, kom och knackade på dörren.

KUBA FÖRVANDLAS TILL EN HALVKOLONI ÅT SOVJETUNIONEN

Sovjetunionen hade efter den kapitalistiska restaureringen börjat styras av imperialismens lagar, dvs. att de styrdes av behovet av att monopolisera källor till råmaterial, exportera kapital för att utvinna supervinster, samt att konkurrera med imperialistiska rivaler om världsherravälde. De såg att genom att knyta Kuba till sin imperialistiska sfär skulle de kunna utvinna stora rikedomar ur Kuba. Landet blev alltså ett politiskt och militärt verktyg i det revisionistiska Sovjetunionens kamp mot sina amerikanska rivaler.

Som vilken entreprenör som helst gav sovjeterna de första lånen till Kuba till ett lågt pris. De första åren av ”bistånd” lånades ut räntefritt, och senare började de ta ut 2,5 % ränta. Deras faktiska vinst var dock mycket högre än så. I det ursprungliga avtalet skulle 80 % av Sovjetunionens kredit och pengar användas för att köpa sovjetiska produkter till starkt uppblåsta priser. Precis som i fallet med räntor, när Kubas beroende väl hade etablerats, höjde sovjeterna insatsen och krävde att all kredit skulle användas på sovjetiska produkter. Enligt en författare med tillgång till kubansk statistik tog Sovjetunionen 11 % till 53 % mer betalt för maskiner än priset på jämförbara maskiner i väst. Och för att göra detta rån ännu mer upprörande sålde de mycket av detta socker till ett ännu högre pris till Östeuropa, även om sovjeterna först betalade Kuba mer för sitt socker än världsmarknadspriset vid den tiden (vilket de givetvis snart slutade göra).

Detta var standardsovjetisk praxis över hela världen. Det var genom ojämlik handel som Sovjetunionen realiserar mervärdet som genereras av kapitalexport. I grunden var det litet mer än en bokföringsöverenskommelse om huruvida vinsten återvänder till Sovjetunionen i form av ränta eller i form av supervinster från försäljningar, när försäljningen är knuten till handelsavtal och kapitalexport.

Det var sockerplantagerna som den kubanska ekonomin dömdes till att producera och exportera under både artonhundra- och den första hälften av nittonhundra-talet. Under den spanska kronans kolonialtid administrerades det av spanska tjänstemän på ön, under jänkarnas dominans av jordägarna och kompradorerna i staden, och sedermera av statstjänstemän i Havanna under den Sovjetiska dominansen. Under Batista-tiden förbjöds bönder att odla på oanvända jordar då de istället skulle vara beroende av att arbeta på sockerplantagerna. Detsamma skedde under Castro. Folket samlades till att arbeta på sockerplantagerna; de tvingades arbeta längre dagar och fick med tiden mindre betalt.

Castro påstod att landet inte behövde utvecklade någon annan industri utan dömde som sagt folket till ett evigt plantagearbete. Istället hävdade han och hans kompanjoner att det sovjetiska biståndet och sockerköpen gjorde det möjligt för dem att köpa allt de behövde för att ”bygga upp socialismen och kommunismen samtidigt på Kuba”. Sovjetunionen lyckades köpa sig en nykoloni.

Castro hade inte som intresse att utveckla landet eller utveckla någon socialism. Istället valde han, att precis på samma sätt ön hade styrts under godsägar- och kompradorväldet under USA-imperialismens kontroll, skulle sockerindustrin styra det ekonomiska livet på ön.

KUBA STYRS AV IMPERIALISMENS LAGAR

Castro påstod, i ett försök att vilseledda massorna, att Kuba behövde för att nå kommunismen först utveckla produktivkrafterna för att producera ett överflöd. Därför menade han att landet behövde se till att planera att de kunde maximera landets profit genom att centrera ekonomin till sockerplantagern, och med vinsten ur denna industri utveckla sockerindustrin och importera mat, bilar, osv. Det var just denna argumentation Castro använde när arbetarnas löner sänktes och de blev tvingade till förlängda arbetsdagar.

Detta ekonomiska system som Castro beskrev bygger på samma principer som styr alla kapitalistiska länder, särskilt i form av statskapitalism: att priserna ska fastställas utifrån produktionskostnaden; att de fabriker och industrier som ger högst avkastning på sina investeringar ska vara de områden där expansionen är störst; att cheferna för dessa enheter ska avlönas utifrån sin sociala ställning och även företagens lönsamhet; att arbetarna ska avlönas utifrån lönsamheten hos de företag de arbetar för, och förlora sina jobb om produktionen skulle bli billigare utan dem; och dessutom att arbetarna ska avlönas strikt enligt sin produktivitet, mätt genom ackordslön eller utifrån om de uppfyller den produktionskvot som fastställts för deras arbeten – med andra ord, om de når normen.

Detta är verkligen kapitalismen i all sin prakt. Ingenstans framträder detta i sin fulaste form tydligare än när Castro sa under 1970-talet att han beklagade att det råder en så fruktansvärd bostadsbrist på Kuba, men att ”revolutionen inte har kunnat göra mycket” åt saken – samtidigt som han senare avslöjar att regeringen bygger 14 nya turisthotell och utökar andra.

EFTER SOVJETUNIONENS FALL

Den Kubanska staten stod kvar när den sovjetiska staten föll samman. Under 1990-talet stod landet inför en svår kris då ekonomin gjort sig beroende av handeln med Sovjetunionen. Landet har därefter behövt sälja sina varor på den internationella marknaden. För att markera det skifte för den kubanska ekonomin kan vi titta på exportens andel av BNP. Framtill år 1990 utgjorde exporten 30% av BNP. Under resterande 90-tal sjönk denna siffra mellan 10-15% för att under 2000- och 2010-talet röra sig runt 15-25%. Sedan dess har ett ytterligare ett skifte skett. Landet har öppnat för mer export och år 2022 utgjorde handeln 40% av landets totala BNP. Idag är det spanjorerna och kineserna som importerar mest från Kuba.

Då jänkarna åter vill ta tillbaka sin gamla sockerkoloni har de ökat sitt handelsembargo. USA:s handelsembargo mot Kuba, som har gällt sedan 1962, förbjuder de flesta handels- och finansiella transaktioner mellan de två länderna, med endast begränsade undantag för livsmedel och läkemedel. Embargot genomdrivs genom olika lagar och förordningar som gör det svårt för Kuba att bedriva internationell handel och få tillgång till finansmarknaderna. Det straffar även företag från andra länder som behöver betala böter eller begränsas på andra vis när de gör affärer i USA. Jänkarna har ökat detta embargo för att kontra kubanernas satsningar på exporten. Både Trump och Biden har sedan år 2017 infört ytterligare pålagor av sanktioner mot Kuba, år 2017, 2021 och 2026.

SAMMANFATTNING AV LÄGET

I Kuba har som sagt en byråkratisk fraktion inom borgarklassen styrt landet sedan revolutionen 1959. Genom att lägga beslag om statsapparaten har denna klass kunnat formera landet till att tjäna byråkraternas och i förlängning imperialismens intressen. De har fördjupat halvfeodalismens närvaro på ön och omvandlat landet till en sockerkoloni, vilket har försvagat tendensen till kapitalackumulation inom landet och därmed bevarat den halvfeodala basen landet runt. Idag ser vi dock tendenser till att det öppnas för ett skifte inom den härskande klassen.

KUBAS NYA REFORMPAKET

Den 18 juni, 2026, röstade Kubas nationalförsamling enhälligt igenom ett av de mest omfattande marknadsekonomiska reformpaketet sedan revolutionen. Större delen av de nya reformerna har ännu inte blivit till lag, men tendensen är otvetydig: Kuba öppnar upp sig mot omvärlden på ett sätt som transformerar landet från att ha en stark byråkratisk kontroll över ekonomin till att öppna upp för ett mer direkt utländskt ingripande. Den politiska makten rör sig från den byråkratiska fraktionen inom borgarklassen till de mer kompradora elementen. Resultatet av reformerna, om de antas till fullo, innebär nämligen att såväl exilkubaner som andra utlänningar kan göra affärer på Kuba, om byråkraterna där är med på noterna. Med andra ord kommer Kuba, när ”reformerna” blir till lag, inte vara så annorlunda än El Salvador, Panama, Ecuador och liknande länder där de kompradora fraktionerna styr landet.

Det är inte klart exakt vilka politiska faktorer som föranlett det senaste reformpaketet. Men det går inte att analysera bortom omvärldens utveckling. När USA sätter allt större press på härskarna i Havanna, som håller dess eget folk gisslan, genom att strypa dess import av livsnödvändigheter väljer delar av den byråkratiska fraktionen att byta sida för att rädda sitt eget skinn och undvika att konflikten utvecklas till en de facto invasion. Det är inte långsökt att anta att interna opportunistiska krafter slagit sig ihop med USA:s exilkubaner och deras favoritminister Marco Rubio. Nu får denne äntligen chans till revansch; lille Marco blockerar olja och andra livsnödvändiga förnödenheter såsom mediciner och barnmat att komma in i landet och stoltserar sig med att han är landets befriare. Han ställer alla möjliga sorters krav och uppmana befolkningen till uppror, precis som Trump gör i Iran. Likt Trump får han inte heller något riktigt gehör.

Till och med Los Angeles (LA) Times hänvisade den 19 juni till uttalanden från både Trump och Rubio, i vilka de båda öppet erkänner att de vill påtvinga Kuba USA-imperialistisk kontroll. USA utesluter som sagt inte ett militärt ingripande: som vi nämnde i introduktionen rapporterade CBS News i september att Trump planerar en invasion av Kuba som ska äga rum om mellan 90 och 120 dagar – dvs. runt årsskiftet. Detta efter ett år av förberedelser. LA Times ser inte problemet med dessa uttalande utan behandlar dem bara som flera i raden av mer eller mindre tokiga uttalanden från Vita Huset. Tidningen kanske har annat att tänka på, vilket är förståeligt i dagsläget. Hade Kuba haft stöd från en rivaliserande supermakt, som Sovjetunionen, hade det dock varit annat ljud i källan.

LA Times noterar vidare att marknadsreformerna ingalunda är något nytt. Raúl Castro, Fidel Castros bror, har tidigare försökt att få igenom begränsade marknadsekonomiska reformer men mötts av ”byråkratiska hinder”. Av tidningens rapportering kan vi inte utröna om det bara var så att partiet inte accepterade reformerna, eller om det bokstavligen fanns byråkratiska hinder. Det rimliga är att det fanns ett motstånd inom den härskande klassen från delar av den byråkratiska fraktionen av borgarklassen som själva skulle förlora på reformerna. Oavsett vilken anledning så verkar hindren undanröjas denna gång.

LIKA GILLAR LIKA

Kubas president, Miguel Díaz-Canel, menar nu i officiella uttalanden att reformerna baseras på vietnamesiska och kinesiska ”kommunistiska” ekonomiska modeller. Dessa länders ekonomiska system har till och med blivit så populära att borgerliga ekonomer numera ser dem som likvärdiga med USA och EU:s system. En Kubansk representant för det ”kommunistiska” partiet står alltså och pläderar för revisioniststaternas marknadsekonomier; han försöker behålla masken genom att hänvisa till vietnamesisk massproduktion och kinesiska finanshus.

Vad vill ”Kommunistpartiet” i praktiken med sina ”reformer”? Bland annat vill man eliminera rådande restriktioner som hindrar enskilda personer att äga flera företag, man vill tillåta aktieinnehav i flera bolag och man vill skapa nya rättsliga bolagsformer, inklusive samägda aktiebolag. På samma sätt föreslår partiet att eliminera gränsen för privat tillväxt och tillåta bolag att anställa fler än 100 arbetare. I oförblommerad kapitalistanda kallas sådana företag numera bara utan omsvep för ”privata företag”.

Marknadslösningarna ska även, i det ”nya” Kuba, få tillåtas i kritiska sektorer. Dessa kritiska sektorer inkluderar jordbruket, vilket befolkningen bokstavligen behöver för att överleva. Även internationell handel ska underlättas. Inom sådan handel har landet sin enda chans att byta till sig produkter man inte enkelt kan bygga på hemmaplan, till exempel bilar, komponenter till solenergi och kärnkraftverk. Det är inte för inte som Kubanerna fortfarande kör runt i rostigt turkosa 50-chevor med V8:or som drar 4 liter per mil då internationell handel blockeras av USA. Även fastighetsbranschen ska få utsättas för marknaden; denna bransch där det bestäms om befolkningen ska få tak över huvudet eller ej. Man kan fråga sig: vad finns det för intressen för att organisera denna förändring?

LIKHETEN MELLAN STATSMONOPOLKAPITALISMEN OCH BYRÅKRATKAPITALISMEN

Vi gör en liknelse med Sverige. Sverige är som vi vet ett monopolkapitalistiskt och imperialistiskt land, och folket är huvudsakligen indelat i två klasser: borgerskap och proletariat. Inom borgerskapet finns det huvudsakligen två fraktioner; de som företräder det privata monopolkapitalet och de som företräder det statliga monopolkapitalet. En liknande motsättning finns i alla förtryckta nationer mellan byråkratkapitalet, som är knutet till statsapparaten, och kompradorerna som är direkt knutna till det utländska kapitalet. Denna motsättning finns även i Kuba.

I det nya ”reformpaketet” ska den kubanska staten också kunna köpa minoritetsposter i privata bolag, det vill säga agera som vilken annan aktör som helst på marknaden. Denna politik är densamma som i vilket västeuropeiskt eller nordamerikansk land som helst.

I och med detta är det inte helt orimligt att det finns kubanska tjänstemän som gärna blickar åt nordost. På andra sidan Atlanten finns det i sosse-Sverige exempelvis det 100-procent statligt ägda energibolaget Vattenfall, där VD:n betalas astronomiska 1 600 000 kr före skatt ­varje månad i lön. Det roliga är att detta är något som dylika ”vänster”-profiler i Sverige gärna talar om samtidigt som man ger sitt ovillkorliga och okritiska stöd till den kubanska staten. Det hade varit spännande att se ifall det finns kubanska tjänstemän som översätter dessa sidor och lär sig från Vattenfall hur man kan fördela folkets egendom.

UTLÄNDSKA DIREKTINVESTERINGAR

Så kallade ”utländska direktinvesteringar” ­- en av flera former av det Lenin kallade för kapitalexport, där imperialisterna köper upp naturresurser, bygger produktionsanläggningar och exploaterar lokalbefolkningen med mera­ – ska börja tillåtas i allt större utsträckning i Kuba, enligt förslaget. Innan 1982 fanns det överhuvudtaget inga möjligheter för sådan utländska investeringar i Kuba. En ”joint venture law” antogs dock det året som innebar att utländska investeringar behövde vara samägda med den kubanska staten. Denna lag ledde till att europeiska och kanadensiska investeringar ökade, dock inte amerikanska, eftersom USA inte tillät sådana investeringar.

Skillnaden mellan 1982 och det nya förslaget är att utländska direktinvesteringar numera skulle kunna ske även helt utan statens inblandning, det vill säga inte bara i form av samarbeten där exploatering av inhemska resurser åtminstone i teorin kan begränsas. I praktiken är detta en återgång till ”gamla” Kuba där jänkarna tilläts äga exempelvis sockerplantager tack vare tillstånd från villiga tjänstemän, för att producera billiga råvaror till imperialisternas företag.

Allt vi ser i andra byråkratkapitalistiska länder kan i praktiken då ske även i Kuba. Det behövs därmed inga ”mutor” för utländska kompradorer (lokalt anställda företagsagenter) att köpa upp naturresurser, tidigare samhällsägda företag och infrastruktur samt prissätta exportprodukterna på imperialistmakternas villkor, inklusive via krav från Internationella Valutafonden (IMF) för att få nya lån. Den lilla kubanska borgarklassens kontroll över naturresurser och företag konkurreras sannolikt ut och försvinner till förmång för företag såsom Dole, Chiquita, McDonalds, Wendy’s, Monsanto och energibolag. Visserligen ska den kubanska staten även i framtiden kunna kontrollera och ge eller avslå tillstånd för direktinvesteringarna, men det finns inga garantier för att inte kompradorernas suktande näbbar kommer tämjas.

AVSLUTNING

I sociala medier har Kubas kommunistiska partis (Partido Comunista de Cuba, PCC) skrivit att reformerna är ”ett uttryck för utvecklingens logik” under vår ”historiska period” och att de ”på intet sätt avviker från det socialistiska projektet.” Chefen för det ”ideologiska ministeriet” påstod att reformerna utgör ett ”inhemskt, kreativt, modigt och revolutionärt svar” på det ”ekonomiska kriget som Kuba konfronteras med”. Vilken goja! Givet det faktiska innehållet i reformpaketet är PCC:s påståenden om revolution och socialism inget annat än ett hån.

Emellertid är det inte givet att reformprogrammet får utslag. USA-imperialismen proklamerar högt och tydligt att de förbereder en invasion och flertalet byråkratkapitalister på Kuba skakar i rädsla. För att rädda sina egna skinn är de redo att genomföra reformer som skulle göra jänkarna till lags – även om detta inte är något populärt bland folket. I slutet av dagen är det massorna som bestämmer sitt öde, och detta reformpaket är inte populärt bland massorna.

Det kubanska folket vill inte åter bli slavar åt herrarna på andra sidan Floridasundet. Istället är de redo att försvara sig. Alla de inhemska krafter som är redo att kapitulera inför jänkar-agression är dömda att falla. För att det kubanska folket ska kunna befrias, och för att den kubanska nationen ska kunna formeras, krävs det ett slutgiltigt brott med imperialismen. Man kan inte låta sig förbli enbart en producent åt allehanda utländska makter, det gäller att landet utvecklas självständigt och blir självförsörjande. I detta blir byråkratkapitalet en flaskhals eftersom att det endast tjänar på att bevara landet i ett halvkolonialt och halvfeodalt tillstånd. Ordförande Gonzalo lär oss att det är avgörande att konfiskera byråkratkapitalet för att öppna upp för den demokratiska revolutionen och nödvändigt för att övergå till den socialistiska revolutionen. Det som erfodras i befrielsekriget måste således vara det proletära ledarskapet: ett ledarskap som aldrig kommer kapitulera för att rädda sitt egna skinn, och inte heller nöja sig med att gå halvvägs; det kommer högt och tydligt utropa sin intention att störta imperialismen genom folkkrig.

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!