MPP: Studentprotesterna i Frankrike och spontanismen
Detta
är fortsättning på artikeln från Folkrörelsen Peru (MPP) översatt till
svenska. I denna del diskuteras studentprotesterna i Frankrike och dess
relation till vikten av det kommunistiska partiet som proletariatets
ledande organ, och det oundvikliga i fallet av att det spontana inte
omvandlas till det medvetna och organiserade. Du hittar orginalet här.
Proletärer i alla länder, förena er!
Dokument och anteckningar om världssituationen och uppgifterna
II.
Det pågående upproret bland proletariatet och folkmassorna i Europa, främst i Frankrike
I Frankrike upprepas ett kapitel ur landets historia. Studenternas och proletariatets kamp skakar återigen det gamla Europa; det började med studentrörelser och har spridit sig till att omfatta enorma proletära massor och andra breda och djupa folkmassor.
Enligt källor från inrikesministeriet själv förekom blockader och spontana protester vid över 1 000 utbildningsinstitutioner i alla departement (101). Å andra sidan erkänner man de sociala mediernas viktiga roll i dessa blockader vid ingångarna till gymnasierna. Dessa aktioner inleddes i Créteil (öster om Paris) den 17 september, spred sig sedan till Seine-Saint-Denis den 22 och blev utbredda i stora delar av Frankrike från och med den 29.
Det är alltså ”det stora studentupproret, som har sitt ursprung bland arbetarklassens ungdomar”, till vilket ungdomar från arbetarkvarteren och senare fackföreningarna och andra delar av arbetarklassen har anslutit sig. Denna stora revolt, som inleddes i september och fortfarande pågår, visar hur en proletär kamp förs som svar på åtgärderna från Macrons regering, som företräder den finansiella oligarkins intressen och leder den borgerliga diktaturen, den franska imperialistiska staten. Våld från de proletära massorna i Paris och andra stora, medelstora och små städer har blossat upp över hela landet.
I tidningen *La Causa del Pueblo* (16 oktober) läser vi i detta sammanhang:
”Den franska imperialismen, som befinner sig i kris, krossar proletariatet och arbetarklasserna med all sin kraft (…) Den påtvingade omstruktureringen av det gamla borgerliga systemet driver på en reaktionär konsolideringsprocess, vars mest synliga uttryck är förtrycket av alla folkliga rörelser genom användning av batonger, granater, tårgas, systematiska fängslanden, upplösning av organisationer, politiska rättegångar, lemlästningar och dussintals döda, vilket särskilt drabbar det mest förtryckta proletariatet och alla former av oliktänkande. Ett verkligt krig förs mot arbetarklasserna – en politik som enbart syftar till att försöka hindra klasskampens utveckling.”
Om kampformerna och målet för mobiliseringarna dagen därpå, den 17:e, skriver de i den artikel som vi hittills har citerat:
”Strategin för den 17 oktober måste vara överväldigande: vi har numerärt överläge, rörlighet, beslutsamhet och historien på vår sida. Blockera flödet av människor och varor i alla riktningar; lamslå den tunga och relativt statiska polisapparaten med de upproriska gruppernas smidiga rörelser; upprepa detta oavbrutet, utan att tröttna; detta är vägen mot en 17 oktober som, även om det inte är just den 17 oktober, kommer att utgöra ett nytt steg mot den socialistiska revolutionen.”
Men i uppmaningen i slutet av artikeln går tyvärr perspektivet förlorat; man går från att hänvisa till kampdagen den 17:e som ”ett nytt steg mot…”, till en kursändring – kort sagt, för regimskifte och för att valet ska skjutas upp. I artikelns sista stycke läser vi således:
”Den 17 oktober 2026 ska vi med kraft driva kampen för värdighet, ledd av gymnasierörelsen och dess förtrupp, den proletära ungdomen. Låt oss organisera oss på landsbygden, i städerna, i stadsdelarna, i fabrikerna och på alla platser där upprorets låga brinner, med en enda paroll: LÅT OSS STÄNGA ALLT! Tiden för upproret är kommen; det är rättvist och förkroppsligar verklighetens värdighet. Låt oss gå hela vägen för att störta den föraktlige kungen Macron, hans marionett Lecornu och skjuta upp valfarsen!”
(Red Herald, Frankrike, La Cause du Peuple, Protester)
Därför är det lämpligt att fråga sig: För vilket styre? Att skjuta upp de kommande reaktionära valen: till vilken nytta?
Revolutionen är en våldsam omstörtning av en klass genom en annan
Kampen eller upproret mot en reaktionär regering, mot dess antiproletära och antifolkliga politik, för ekonomiska och politiska krav, för förmåner, rättigheter och friheter kan inte kallas revolution. Problemet handlar inte om ett regerings- eller regimskifte, problemet är att från grunden förstöra den gamla staten och på dess ruiner steg för steg bygga upp den nya staten, proletariatets diktatur.
Revolutionen är en våldsam omstörtning av en klass genom en annan. Den socialistiska revolutionen är den borgerliga klassens våldsamma omstörtning genom proletariatet, under ledning av dess kommunistiska parti, med hjälp av revolutionärt våld, vilket idag endast kan vara ett folkkrig.
Statens repressiva styrkor kunde inte hålla tillbaka dem. På lördagen den 17 oktober var de tiotusentals, och man uppskattar att omkring 800 000 människor mobiliserades i hela Frankrike. Under demonstrationerna bröt massorna ut och gick till våldsamt angrepp mot ordningsmakten, offentliga byggnader, banker, de stora monopolernas affärer och de mest iögonfallande symbolerna för den borgerliga diktaturen, vilket uttryckte motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin som en motsättning mellan massorna och regeringen.
Detta är alltså ett protestuppror bland arbetarna, som inleddes som en studentrevolt och sedan spred sig till hela samhället; massorna är till för att kämpa, eftersom det är deras historiska uppdrag.
Dessa massprotester, som också har ägt rum i andra europeiska länder, står i motsats till de fredliga strejkerna som utlyses av de revisionistiska fackföreningarnas skelett. Lenin sade att demonstrationer, marscher och protester får reaktionen att darra.
Vi måste lära oss av det arbetande och folkliga Frankrike. Var ligger felet? Återigen kommer detta att tjäna den reaktionära utvägen, för även om det inte handlar om ett enkelt ”besvär”, kan man inte heller säga att reaktionen saknar utväg; det finns inga återvändsgränder för reaktionen så länge inte revolutionen segrar (se citatet av Lenin några rader nedan). Vi måste utnyttja denna krissituation, där marken skakar under reaktionens fötter och massorna kämpar, för rekonstitueringen av det kommunistiska partiet. Det är alltid samma sak i den där dumma onda cirkeln, trots all den raseri och vrede som massorna släpper lös mot det imperialistiska förtrycket och utnyttjandet i sitt eget land.
Dessa stora dagar som studenterna och det franska proletariatet har stått i centrum för väcker både ekonomiska och politiska krav; de måste styras mot revolutionen, såsom det tidigare nämnda inlägget kräver, men de saknar ett moget kommunistparti – det enda parti som är kapabelt att leda massornas upproriska tillstånd och föra det vidare till den socialistiska revolutionen.
Vi är övertygade om att de kommunister som är i utbildning i detta land, drivna av proletariatets exploderande klasskamp och med vinden i ryggen, kommer att avancera med kraft och återupprätta sitt kommunistparti som ett marxist-leninist-maoistiskt parti för att genomföra den socialistiska revolutionen genom folkkriget, som en del av och i tjänst för den världsliga proletära revolutionen.
Det som händer i Frankrike, Italien, Belgien, Spanien osv. visar att det råder en revolutionär situation som har en ojämn utveckling; det som saknas är en revolutionär kris.
Lenin, som befann sig i en revolutionär kris vid slutet av första världskriget, sade:
”Det är klart att det är ofrånkomligt under sådana förhållanden att arbetarnas indignation ökar, att de revolutionära stämningarna och idéerna tillväxer i styrka, att de spontana masstrejkerna blir allt fler. Ty arbetarnas situation håller på att bli outhärdlig. Arbetarnas egna erfarenheter gör dem övertygade (…) Om, å ena sidan, massornas ekonomiska situation har blivit outhärdlig och om, å den andra, det av Keynes illustrerade sönderfallet har börjat och blir allt starkare bland den obetydliga minoriteten allsmäktiga segrarländer, så är det just de båda förutsättningarna för världsrevolution vi ser växa fram.
(…) Kamrater! Vi har nu kommit fram till frågan om den revolutionära krisen som grundval för vårt revolutionära handlande. Och här måste vi först och främst notera två vanliga misstag. Å ena sidan beskriver borgerliga ekonomer denna kris som helt enkelt en ”oro”, som engelsmännen elegant uttrycker sig. Å andra sidan försöker revolutionärer ibland leda i bevis att krisen är absolut olöslig.
Det är ett misstag. Några absolut hopplösa situationer existerar inte. Bourgeoisin beter sig som fräcka rövare som tappat huvudet, den gör den ena dumheten efter den andra, varigenom den förvärrar läget och påskyndar sin undergång. Allt detta stämmer. Men ingen kan ”bevisa” att det är absolut omöjligt för den att lugna ner en minoritet av de utsugna med något slags små eftergifter eller slå ner en viss rörelse eller resning bland en del av de förtryckta och utsugna. Att försöka ”bevisa” på förhand att en situation är ”absolut” hopplös skulle vara tomt hårklyveri eller en lek med begrepp och fraser. Endast praktiken kan utgöra ett verkligt ”bevis” i denna och liknande frågor. Över hela världen upplever det borgerliga systemet en väldig revolutionär kris. Det gäller nu för de revolutionära partierna att genom praktisk verksamhet ”bevisa” att de är tillräckligt medvetna, välorganiserade och förbundna med de utsugna massorna, tillräckligt beslutsamma och kunniga för att utnyttja denna kris till en framgångsrik och segerrik revolution.
Det är huvudsakligen för att förbereda denna ”bevisning” som vi har samlats till denna Kommunistiska internationalens kongress.
För att exemplifiera i vilken grad opportunism ännu är förhärskande bland de partier, som vill ansluta sig till ’Tredje internationalen, och hur fjärran från att förbereda den revolutionära klassen för att utnyttja den revolutionära krisen somliga partiers arbete ännu är, skall jag citera ledaren för det engelska ”Oavhängiga arbetarpartiet”, Ramsay MacDonald. (…)
(V. I. Lenin, Tal om det internationella läget och Kommunistiska internationalens huvuduppgifter, 19 juli 1920)
SLUTLIGEN:
”Endast med ett sådant parti, med klassen enad och organiserad i sitt parti, kan ingen föråldrad reaktionär makt segra. Vårt parti, klassens armé, de organiserade massorna som leds av Kommunistpartiet genom folkkriget kan erövra makten; reaktionen kommer inte att segra; vi kommer att störta den gamla staten och förstöra den byråkratiska kapitalismen, det imperialistiska förtrycket och halvfeodalismen. Även internationellt kommer vi, kommunisterna, att göra slut på den globala imperialismen, revisionismen och reaktionen; inte ens kapitalismen kommer att bestå; kommunismen kommer att segra, oavsett hur många sicksackar revolutionen än genomgår idag, proletariatet kommer att sluta leden och stärka sig trots hela imperialismen, trots hela den ruttna revisionismen, trots all den anarkism som är typisk för de anarkistiska intellektuella som alltid motsätter sig partiet och spricker i glitter och larm, vilket deras ogrundade angrepp avslöjar. Således kommer proletariatet, förenat i ett mäktigt kommunistparti, att erövra makten i landet och fortsätta sin socialistiska kurs fram till kommunismen; och i världen kommer det att utplåna imperialismen, revisionismen och den globala reaktionen. Låt oss upprepa: grunden för allt detta är klassens organisation. Marx sade att klassen har styrkan i antalet; den organiserade klassen är alltså allsmäktig.”
(Ordförande Gonzalo)
ANMÄRKNING:
Utöver den föregående rapporten måste vi också ha i åtanke den rapport som vi citerar nedan, där det en gång för alla står skrivet:
”För det första, vad är det som utgör den viktigaste, den grundläggande iden i våra teser? Det är distinktionen mellan förtryckta och förtryckande nationer. Vi framhäver denna distinktion – i motsats till vad Andra internationalen och den borgerliga demokratin gör. För proletariatet och Kommunistiska internationalen är det under imperialismens epok särskilt viktigt att konstatera konkreta ekonomiska fakta och vid avgörandet av alla koloniala och nationella frågor utgå från företeelser i den konkreta verkligheten, inte från abstrakta satser.
Det utmärkande draget för imperialismen består i att hela världen, såsom vi nu ser, är uppdelad i ett stort antal förtryckta nationer och ett obetydligt antal förtryckande nationer, som förfogar över kolossala rikedomar och en stark militärmakt. Den väldiga majoriteten av jordens befolkning, mer än en miljard, med all sannolikhet en och en kvarts miljard, om vi antar att hela jordens befolkning är en och tre kvarts miljard, d.v.s. omkring 70 procent av jordens befolkning tillhör de förtryckta nationerna, vilka antingen befinner sig i direkt kolonial avhängighet eller – som exempelvis Persien, Turkiet och Kina – är halvkoloniala stater eller, besegrade av någon imperialistisk stormakts armé, på grund av fredsfördragen har blivit starkt beroende av denna makt. Denna ide om att göra en distinktion, om att indela nationerna i förtryckande och förtryckta är något genomgående i alla teser, inte bara i dem som publicerades tidigare med min signatur, utan också i dem som kamrat Roy lagt fram. De sistnämnda är huvudsakligen skrivna med tanke på situationen för Indiens folk och för andra stora asiatiska folk, som förtrycks av England, och häri ligger deras stora betydelse för oss.”
(V. I. Lenin, Rapport av kommissionen i den nationella och den koloniala frågan, 26 juli 1920)