Kubas nya marknadsreformer
USA-imperialismen står och bankar på det Kubanska folkets dörr. CBS News rapporterade redan i slutet av september att Trump planerar en invasion av Kuba som ska äga rum inom 90 till 120 dagar. I en eskalering av handelsembargot har Kuba under året påtvingats ytterligare sanktioner från USA, och detta har skapat en humanitär kris på ön. Kuba är beroende av import för många livsförnödenheter – till exempel importeras hela 80% av landets mat. Förutom mat ingår också dricksvatten, hälso- och sjukvårdsutrustning, medicin, preventivmedel med mera i detta embargo. Dessutom inleddes året med en energibelägring som beskrivs av till och med FN, imperialismens egna ”fredskämpar”, som en krigshandling.
Jänkarna har sagt att de inte ämnar stanna där. De har flertalet gånger högt och tydligt sagt att de ska fortsätta öka trycket på regimen tills den kapitulerar. Men vad betyder detta? Vilka förändringar är det jänkarna vill se?
För att besvara den fråga behöver vi göra en kort översikt av Kubas moderna historia.
DEN AVBRUTNA REVOLUTIONEN: KUBAS MODERNA HISTORIA
För att göra en lång historia kort ska vi försöka sammanfatta Kubas moderna historia. Kuba inledde det tjugonde århundradet genom att två år dessförinnan, år 1898, befria sig självt från den spanska kronans koloniala styre. Under det sista stridsåret fick de Kubanska befrielsekämparna ett betydande stöd från USA, vars kapitalism vid den tiden hade utvecklats till monopolkapitalism. De amerikanska kapitalisterna kunde påtvinga Kuba ett halvkolonialt förhållande genom att finansiera (och kontrollera) en handfull jordägare. Dessutom kunde jänkarna investera lite kapital i landet för att etablera sin finansiella kontroll vilket skapade en klick av borgare på ön som var direkt beroende av jänkarkapitalet. Denna klick utvecklades till kompradorerna – USA-imperialismens lokala förvaltare.
Under 1900-talets gång utvecklades huvudstaden Havanna till ett harem för jänkare som ville leva det dekadenta kälkborgarlivet. I Havanna fann du en stad byggd åt turister, fylld av droger, fattigdom och prostitution. Runt staden fanns ett relativt stort halvproletariat och urban småborgarklass; på landsbygden var flertalet bönder.
Under 1930-talet genomförde arbetarklassen och bönderna ett stort uppror i landet. De strejkade och demonstrerade. Till och med vapen lyftes mot öns härskare. Inom landets viktigase industri, bland sockerkvarnarna, växte en sovjetrörelse fram med revolutionära arbetarråd. Det hela slutade med att den amerikanskledda komprador-regeringen föll. Men inte långt efter det kunde armén genomföra en statskupp och etablera en klassisk militärdiktatur av latinamerikansk typ med Fulgencio Batista i spetsen. Allt regisserat från Washington.
Under 1950-talet hade småborgerskapet utvecklats till en av de mest talrika klasserna i landet då det var deras organisationer som var mest stridbara. Castros 26-juli-rörelse kom från just småborgerskapet. I dess program från 1956 hördes klassiskt borgerliga krav och fraser. Det var ”väglett av demokratins, nationalismens och den sociala rättvisans ideal”, en ”Jeffersonsk demokrati” (efter den amerikanske presidenten Jefferson, 1801-1809) och de deklarerade att ”demokrati kan inte innebära en regering av en ras, klass eller religion utan det måste vara en regering för hela folket”. Det vill säga: den Castro-ledda rörelsen kämpade inte för socialismen eller ny-demokrati utan för att ta över den amerikansk kontrollerade ekonomin och göra den kubansk; den kämpade för en demokrati som sa sig vara ovanför klasserna.
Med detta program tog Castro och en liten grupp till vapen mot Batistas regering i Siena Maestra-bergen, medan andra unga intellektuella och yrkesverksamma organiserade motstånd i städerna. Detta krig vann stöd från nästan alla andra klasser utom den lilla handfull människor som var direkt knutna till jordägarna och USA. I kampen var den avgörande styrkan småbönderna som förde en väpnad kamp mot jordägarna och armén. Batistas armé, som till stor del bestod av bönder, började snart att falla isär. Batistas regering föll i upplösning efter två års strider där endast några få hundratals beväpnade rebeller var involverade.
Under de sista månaderna av stridigheterna hade till och med den amerikanska regeringen dragit tillbaka en del av sitt stöd för Batistaregeringen, i tron att det var mer sannolikt att 26 juli-rörelsen skulle gå med på att nå en överenskommelse än att Batistaregeringen kunde överleva. Strax efter att ha tagit makten 1959 reste Castro till USA på en ”goodwill-turné” och förklarade i New York: ”Jag har klart och definitivt sagt att vi inte är kommunister… Portarna är öppna för privata investeringar som bidrar till Kubas utveckling.” Han förespråkade till och med ett massivt amerikanskt biståndsprogram för Latinamerika, ”för att undvika faran med kommunism.” Hans öppet antikommunistiska retorik för att blidka jänkarna hade sin grund i samma anledning som hans senare behövde ändra sig och anamma en ”kommunistisk” retorik för att blidka Sovjetunionen: han var förkroppsligandet av opportunism.
För att skapa en nytt Kuba krävdes det att expropriera sockerplantagerna som stod i motsättning till jänkarnas kapitalintressen. Dessa var pelarna i det ekonomiska och politiska systemet som ursprungligtvis gav upphov till upproret. Att utmana dem innebar att utmana hela det kolonialsystem som rådde på ön, och det gick inte heller att dra sig tillbaka då folket skulle med rätta se det som en kapitulation. Då passade det bra att en viss Nikita Chrusjtjov, som nyligen lett ett kapitalistiskt återinförande i Sovjetunionen, kom och knackade på dörren.
KUBA FÖRVANDLAS TILL EN HALVKOLONI ÅT SOVJETUNIONEN
Sovjetunionen hade efter den kapitalistiska restaureringen börjat styras av imperialismens lagar, dvs. att de styrdes av behovet av att monopolisera källor till råmaterial, exportera kapital för att utvinna supervinster, samt att konkurrera med imperialistiska rivaler om världsherravälde. De såg att genom att knyta Kuba till sin imperialistiska sfär skulle de kunna utvinna stora rikedomar ur Kuba. Landet blev alltså ett politiskt och militärt verktyg i det revisionistiska Sovjetunionens kamp mot sina amerikanska rivaler.
Som vilken entreprenör som helst gav sovjeterna de första lånen till Kuba till ett lågt pris. De första åren av ”bistånd” lånades ut räntefritt, och senare började de ta ut 2,5 % ränta. Deras faktiska vinst var dock mycket högre än så. I det ursprungliga avtalet skulle 80 % av Sovjetunionens kredit och pengar användas för att köpa sovjetiska produkter till starkt uppblåsta priser. Precis som i fallet med räntor, när Kubas beroende väl hade etablerats, höjde sovjeterna insatsen och krävde att all kredit skulle användas på sovjetiska produkter. Enligt en författare med tillgång till kubansk statistik tog Sovjetunionen 11 % till 53 % mer betalt för maskiner än priset på jämförbara maskiner i väst. Och för att göra detta rån ännu mer upprörande sålde de mycket av detta socker till ett ännu högre pris till Östeuropa, även om sovjeterna först betalade Kuba mer för sitt socker än världsmarknadspriset vid den tiden (vilket de givetvis snart slutade göra).
Detta var standardsovjetisk praxis över hela världen. Det var genom ojämlik handel som Sovjetunionen realiserar mervärdet som genereras av kapitalexport. I grunden var det litet mer än en bokföringsöverenskommelse om huruvida vinsten återvänder till Sovjetunionen i form av ränta eller i form av supervinster från försäljningar, när försäljningen är knuten till handelsavtal och kapitalexport.
Det var sockerplantagerna som den kubanska ekonomin dömdes till att producera och exportera under både artonhundra- och den första hälften av nittonhundra-talet. Under den spanska kronans kolonialtid administrerades det av spanska tjänstemän på ön, under jänkarnas dominans av jordägarna och kompradorerna i staden, och sedermera av statstjänstemän i Havanna under den Sovjetiska dominansen. Under Batista-tiden förbjöds bönder att odla på oanvända jordar då de istället skulle vara beroende av att arbeta på sockerplantagerna. Detsamma skedde under Castro. Folket samlades till att arbeta på sockerplantagerna; de tvingades arbeta längre dagar och fick med tiden mindre betalt.
Castro påstod att landet inte behövde utvecklade någon annan industri utan dömde som sagt folket till ett evigt plantagearbete. Istället hävdade han och hans kompanjoner att det sovjetiska biståndet och sockerköpen gjorde det möjligt för dem att köpa allt de behövde för att ”bygga upp socialismen och kommunismen samtidigt på Kuba”. Sovjetunionen lyckades köpa sig en nykoloni.
Castro hade inte som intresse att utveckla landet eller utveckla någon socialism. Istället valde han, att precis på samma sätt ön hade styrts under godsägar- och kompradorväldet under USA-imperialismens kontroll, skulle sockerindustrin styra det ekonomiska livet på ön.
KUBA STYRS AV IMPERIALISMENS LAGAR
Castro påstod, i ett försök att vilseledda massorna, att Kuba behövde för att nå kommunismen först utveckla produktivkrafterna för att producera ett överflöd. Därför menade han att landet behövde se till att planera att de kunde maximera landets profit genom att centrera ekonomin till sockerplantagern, och med vinsten ur denna industri utveckla sockerindustrin och importera mat, bilar, osv. Det var just denna argumentation Castro använde när arbetarnas löner sänktes och de blev tvingade till förlängda arbetsdagar.
Detta ekonomiska system som Castro beskrev bygger på samma principer som styr alla kapitalistiska länder, särskilt i form av statskapitalism: att priserna ska fastställas utifrån produktionskostnaden; att de fabriker och industrier som ger högst avkastning på sina investeringar ska vara de områden där expansionen är störst; att cheferna för dessa enheter ska avlönas utifrån sin sociala ställning och även företagens lönsamhet; att arbetarna ska avlönas utifrån lönsamheten hos de företag de arbetar för, och förlora sina jobb om produktionen skulle bli billigare utan dem; och dessutom att arbetarna ska avlönas strikt enligt sin produktivitet, mätt genom ackordslön eller utifrån om de uppfyller den produktionskvot som fastställts för deras arbeten – med andra ord, om de når normen.
Detta är verkligen kapitalismen i all sin prakt. Ingenstans framträder detta i sin fulaste form tydligare än när Castro sa under 1970-talet att han beklagade att det råder en så fruktansvärd bostadsbrist på Kuba, men att ”revolutionen inte har kunnat göra mycket” åt saken – samtidigt som han senare avslöjar att regeringen bygger 14 nya turisthotell och utökar andra.
EFTER SOVJETUNIONENS FALL
Den Kubanska staten stod kvar när den sovjetiska staten föll samman. Under 1990-talet stod landet inför en svår kris då ekonomin gjort sig beroende av handeln med Sovjetunionen. Landet har därefter behövt sälja sina varor på den internationella marknaden. För att markera det skifte för den kubanska ekonomin kan vi titta på exportens andel av BNP. Framtill år 1990 utgjorde exporten 30% av BNP. Under resterande 90-tal sjönk denna siffra mellan 10-15% för att under 2000- och 2010-talet röra sig runt 15-25%. Sedan dess har ett ytterligare ett skifte skett. Landet har öppnat för mer export och år 2022 utgjorde handeln 40% av landets totala BNP. Idag är det spanjorerna och kineserna som importerar mest från Kuba.
Då jänkarna åter vill ta tillbaka sin gamla sockerkoloni har de ökat sitt handelsembargo. USA:s handelsembargo mot Kuba, som har gällt sedan 1962, förbjuder de flesta handels- och finansiella transaktioner mellan de två länderna, med endast begränsade undantag för livsmedel och läkemedel. Embargot genomdrivs genom olika lagar och förordningar som gör det svårt för Kuba att bedriva internationell handel och få tillgång till finansmarknaderna. Det straffar även företag från andra länder som behöver betala böter eller begränsas på andra vis när de gör affärer i USA. Jänkarna har ökat detta embargo för att kontra kubanernas satsningar på exporten. Både Trump och Biden har sedan år 2017 infört ytterligare pålagor av sanktioner mot Kuba, år 2017, 2021 och 2026.
SAMMANFATTNING AV LÄGET
I Kuba har som sagt en byråkratisk fraktion inom borgarklassen styrt landet sedan revolutionen 1959. Genom att lägga beslag om statsapparaten har denna klass kunnat formera landet till att tjäna byråkraternas och i förlängning imperialismens intressen. De har fördjupat halvfeodalismens närvaro på ön och omvandlat landet till en sockerkoloni, vilket har försvagat tendensen till kapitalackumulation inom landet och därmed bevarat den halvfeodala basen landet runt. Idag ser vi dock tendenser till att det öppnas för ett skifte inom den härskande klassen.
KUBAS NYA REFORMPAKET
Den 18 juni, 2026, röstade Kubas nationalförsamling enhälligt igenom ett av de mest omfattande marknadsekonomiska reformpaketet sedan revolutionen. Större delen av de nya reformerna har ännu inte blivit till lag, men tendensen är otvetydig: Kuba öppnar upp sig mot omvärlden på ett sätt som transformerar landet från att ha en stark byråkratisk kontroll över ekonomin till att öppna upp för ett mer direkt utländskt ingripande. Den politiska makten rör sig från den byråkratiska fraktionen inom borgarklassen till de mer kompradora elementen. Resultatet av reformerna, om de antas till fullo, innebär nämligen att såväl exilkubaner som andra utlänningar kan göra affärer på Kuba, om byråkraterna där är med på noterna. Med andra ord kommer Kuba, när ”reformerna” blir till lag, inte vara så annorlunda än El Salvador, Panama, Ecuador och liknande länder där de kompradora fraktionerna styr landet.
Det är inte klart exakt vilka politiska faktorer som föranlett det senaste reformpaketet. Men det går inte att analysera bortom omvärldens utveckling. När USA sätter allt större press på härskarna i Havanna, som håller dess eget folk gisslan, genom att strypa dess import av livsnödvändigheter väljer delar av den byråkratiska fraktionen att byta sida för att rädda sitt eget skinn och undvika att konflikten utvecklas till en de facto invasion. Det är inte långsökt att anta att interna opportunistiska krafter slagit sig ihop med USA:s exilkubaner och deras favoritminister Marco Rubio. Nu får denne äntligen chans till revansch; lille Marco blockerar olja och andra livsnödvändiga förnödenheter såsom mediciner och barnmat att komma in i landet och stoltserar sig med att han är landets befriare. Han ställer alla möjliga sorters krav och uppmana befolkningen till uppror, precis som Trump gör i Iran. Likt Trump får han inte heller något riktigt gehör.
Till och med Los Angeles (LA) Times hänvisade den 19 juni till uttalanden från både Trump och Rubio, i vilka de båda öppet erkänner att de vill påtvinga Kuba USA-imperialistisk kontroll. USA utesluter som sagt inte ett militärt ingripande: som vi nämnde i introduktionen rapporterade CBS News i september att Trump planerar en invasion av Kuba som ska äga rum om mellan 90 och 120 dagar – dvs. runt årsskiftet. Detta efter ett år av förberedelser. LA Times ser inte problemet med dessa uttalande utan behandlar dem bara som flera i raden av mer eller mindre tokiga uttalanden från Vita Huset. Tidningen kanske har annat att tänka på, vilket är förståeligt i dagsläget. Hade Kuba haft stöd från en rivaliserande supermakt, som Sovjetunionen, hade det dock varit annat ljud i källan.
LA Times noterar vidare att marknadsreformerna ingalunda är något nytt. Raúl Castro, Fidel Castros bror, har tidigare försökt att få igenom begränsade marknadsekonomiska reformer men mötts av ”byråkratiska hinder”. Av tidningens rapportering kan vi inte utröna om det bara var så att partiet inte accepterade reformerna, eller om det bokstavligen fanns byråkratiska hinder. Det rimliga är att det fanns ett motstånd inom den härskande klassen från delar av den byråkratiska fraktionen av borgarklassen som själva skulle förlora på reformerna. Oavsett vilken anledning så verkar hindren undanröjas denna gång.
LIKA GILLAR LIKA
Kubas president, Miguel Díaz-Canel, menar nu i officiella uttalanden att reformerna baseras på vietnamesiska och kinesiska ”kommunistiska” ekonomiska modeller. Dessa länders ekonomiska system har till och med blivit så populära att borgerliga ekonomer numera ser dem som likvärdiga med USA och EU:s system. En Kubansk representant för det ”kommunistiska” partiet står alltså och pläderar för revisioniststaternas marknadsekonomier; han försöker behålla masken genom att hänvisa till vietnamesisk massproduktion och kinesiska finanshus.
Vad vill ”Kommunistpartiet” i praktiken med sina ”reformer”? Bland annat vill man eliminera rådande restriktioner som hindrar enskilda personer att äga flera företag, man vill tillåta aktieinnehav i flera bolag och man vill skapa nya rättsliga bolagsformer, inklusive samägda aktiebolag. På samma sätt föreslår partiet att eliminera gränsen för privat tillväxt och tillåta bolag att anställa fler än 100 arbetare. I oförblommerad kapitalistanda kallas sådana företag numera bara utan omsvep för ”privata företag”.
Marknadslösningarna ska även, i det ”nya” Kuba, få tillåtas i kritiska sektorer. Dessa kritiska sektorer inkluderar jordbruket, vilket befolkningen bokstavligen behöver för att överleva. Även internationell handel ska underlättas. Inom sådan handel har landet sin enda chans att byta till sig produkter man inte enkelt kan bygga på hemmaplan, till exempel bilar, komponenter till solenergi och kärnkraftverk. Det är inte för inte som Kubanerna fortfarande kör runt i rostigt turkosa 50-chevor med V8:or som drar 4 liter per mil då internationell handel blockeras av USA. Även fastighetsbranschen ska få utsättas för marknaden; denna bransch där det bestäms om befolkningen ska få tak över huvudet eller ej. Man kan fråga sig: vad finns det för intressen för att organisera denna förändring?
LIKHETEN MELLAN STATSMONOPOLKAPITALISMEN OCH BYRÅKRATKAPITALISMEN
Vi gör en liknelse med Sverige. Sverige är som vi vet ett monopolkapitalistiskt och imperialistiskt land, och folket är huvudsakligen indelat i två klasser: borgerskap och proletariat. Inom borgerskapet finns det huvudsakligen två fraktioner; de som företräder det privata monopolkapitalet och de som företräder det statliga monopolkapitalet. En liknande motsättning finns i alla förtryckta nationer mellan byråkratkapitalet, som är knutet till statsapparaten, och kompradorerna som är direkt knutna till det utländska kapitalet. Denna motsättning finns även i Kuba.
I det nya ”reformpaketet” ska den kubanska staten också kunna köpa minoritetsposter i privata bolag, det vill säga agera som vilken annan aktör som helst på marknaden. Denna politik är densamma som i vilket västeuropeiskt eller nordamerikansk land som helst.
I och med detta är det inte helt orimligt att det finns kubanska tjänstemän som gärna blickar åt nordost. På andra sidan Atlanten finns det i sosse-Sverige exempelvis det 100-procent statligt ägda energibolaget Vattenfall, där VD:n betalas astronomiska 1 600 000 kr före skatt varje månad i lön. Det roliga är att detta är något som dylika ”vänster”-profiler i Sverige gärna talar om samtidigt som man ger sitt ovillkorliga och okritiska stöd till den kubanska staten. Det hade varit spännande att se ifall det finns kubanska tjänstemän som översätter dessa sidor och lär sig från Vattenfall hur man kan fördela folkets egendom.
UTLÄNDSKA DIREKTINVESTERINGAR
Så kallade ”utländska direktinvesteringar” - en av flera former av det Lenin kallade för kapitalexport, där imperialisterna köper upp naturresurser, bygger produktionsanläggningar och exploaterar lokalbefolkningen med mera – ska börja tillåtas i allt större utsträckning i Kuba, enligt förslaget. Innan 1982 fanns det överhuvudtaget inga möjligheter för sådan utländska investeringar i Kuba. En ”joint venture law” antogs dock det året som innebar att utländska investeringar behövde vara samägda med den kubanska staten. Denna lag ledde till att europeiska och kanadensiska investeringar ökade, dock inte amerikanska, eftersom USA inte tillät sådana investeringar.
Skillnaden mellan 1982 och det nya förslaget är att utländska direktinvesteringar numera skulle kunna ske även helt utan statens inblandning, det vill säga inte bara i form av samarbeten där exploatering av inhemska resurser åtminstone i teorin kan begränsas. I praktiken är detta en återgång till ”gamla” Kuba där jänkarna tilläts äga exempelvis sockerplantager tack vare tillstånd från villiga tjänstemän, för att producera billiga råvaror till imperialisternas företag.
Allt vi ser i andra byråkratkapitalistiska länder kan i praktiken då ske även i Kuba. Det behövs därmed inga ”mutor” för utländska kompradorer (lokalt anställda företagsagenter) att köpa upp naturresurser, tidigare samhällsägda företag och infrastruktur samt prissätta exportprodukterna på imperialistmakternas villkor, inklusive via krav från Internationella Valutafonden (IMF) för att få nya lån. Den lilla kubanska borgarklassens kontroll över naturresurser och företag konkurreras sannolikt ut och försvinner till förmång för företag såsom Dole, Chiquita, McDonalds, Wendy’s, Monsanto och energibolag. Visserligen ska den kubanska staten även i framtiden kunna kontrollera och ge eller avslå tillstånd för direktinvesteringarna, men det finns inga garantier för att inte kompradorernas suktande näbbar kommer tämjas.
AVSLUTNING
I sociala medier har Kubas kommunistiska partis (Partido Comunista de Cuba, PCC) skrivit att reformerna är ”ett uttryck för utvecklingens logik” under vår ”historiska period” och att de ”på intet sätt avviker från det socialistiska projektet.” Chefen för det ”ideologiska ministeriet” påstod att reformerna utgör ett ”inhemskt, kreativt, modigt och revolutionärt svar” på det ”ekonomiska kriget som Kuba konfronteras med”. Vilken goja! Givet det faktiska innehållet i reformpaketet är PCC:s påståenden om revolution och socialism inget annat än ett hån.
Emellertid är det inte givet att reformprogrammet får utslag. USA-imperialismen proklamerar högt och tydligt att de förbereder en invasion och flertalet byråkratkapitalister på Kuba skakar i rädsla. För att rädda sina egna skinn är de redo att genomföra reformer som skulle göra jänkarna till lags – även om detta inte är något populärt bland folket. I slutet av dagen är det massorna som bestämmer sitt öde, och detta reformpaket är inte populärt bland massorna.
Det kubanska folket vill inte åter bli slavar åt herrarna på andra sidan Floridasundet. Istället är de redo att försvara sig. Alla de inhemska krafter som är redo att kapitulera inför jänkar-agression är dömda att falla. För att det kubanska folket ska kunna befrias, och för att den kubanska nationen ska kunna formeras, krävs det ett slutgiltigt brott med imperialismen. Man kan inte låta sig förbli enbart en producent åt allehanda utländska makter, det gäller att landet utvecklas självständigt och blir självförsörjande. I detta blir byråkratkapitalet en flaskhals eftersom att det endast tjänar på att bevara landet i ett halvkolonialt och halvfeodalt tillstånd. Ordförande Gonzalo lär oss att det är avgörande att konfiskera byråkratkapitalet för att öppna upp för den demokratiska revolutionen och nödvändigt för att övergå till den socialistiska revolutionen. Det som erfodras i befrielsekriget måste således vara det proletära ledarskapet: ett ledarskap som aldrig kommer kapitulera för att rädda sitt egna skinn, och inte heller nöja sig med att gå halvvägs; det kommer högt och tydligt utropa sin intention att störta imperialismen genom folkkrig.
Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!