Redaktionen har fått in följande rapport och bild gällande en aktion som genomförts mot Victoriahem i västra Stockholm. Under aktionen krossades fönstren på slumvärdens områdeskontor och parollen: ”Det är rätt att göra uppror!” målades på fasaden tillsammans med en hammare och skära.
Vi i redaktionen hälsar aktionen. Vi förstår att masskampen endast kan framskridas genom att gå utanför de ramar som de härskande klasserna har påtvingat samhället för att försvara sin egen ställning. Inom kampen för arbetarklassens dagskrav så behövs frågan om den politiska makten sammanvävas och sättas i ledning. Som Lenin lär oss i Vad bör göras (1902) så måste den medvetna kampen, som kommer utifrån, förenas med den spontana. Detta är ingen enkel uppgift som Lenin framlägger, och som för Bolshevikerna tog många år att bemästra. Lenin lär oss ytterligare att ”utan makt är allt en illusion” vilket betyder att kampen för dagskrav är förgäves ifall den inte tjänar kampen för den politiska makten. Den politiska makten kan endast erövras genom våld eftersom de härskande klasserna aldrig kommer frivilligt överlämna den, utan kommer göra allt i sin makt för att bekämpa de som utmanar dem. Därav kommer kampen för den politiska makten oundvikligen leda till krig mellan två klasser: Proletariatet och Bourgeoisien.
Varje typ av organisation som befattar sig med samhälleliga frågor har i den slutgiltiga analysen en klar politisk karaktär, för ett ställningstagande i dessa frågor betyder ett politiskt ställningstagande. För att tydliggöra: om man behandlar frågor som berör frågan om den politiska makten, måste man ta ställning till vem det är som innehar makten (d.v.s. våldsmonopolet) i samhället, vilken klass det är som utövar sin diktatur, och hur detta skall förändras.
Det finns många som fördömer det rådande systemet men som samtidigt tar avstånd från (eller till och med föraktar!) de som förmår sig själva att inom klasskampen röra sig utanför den borgerliga legalismens ramar och utmana detta system. Vissa av de tror att en revolution är något fridfullt, att förändring faller från skyarna medan andra är skraja och skakar inför framtidens våldsamheter och vill bevara sitt egna personliga tillstånd i lugn och ro. Men de sistnämnda isolerar sig enbart från proletariatet vilka, som Marx lär oss, ”har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna”. Att inneha en ståndpunkt som motsätter sig illegalitet eller våld stämmer inte överens med klasskampens nödvändigheter. I detta är frågan om våldet oupplösligt förbunden med frågan om staten.
Om man inte erkänner frågan om våldets nödvändighet, så syftar man inte att vända upp och ned på den rådande ordningen i landet för att folkmassorna ska få leva fria från utsugning och förtryck, utan då ansluter man sig till de organisationerna som är knutna till den härskande klassen och imperialismen och tjänar alltså endast till att upprätthålla den rådande ordningen. Då fungerar man som statens ”vänliga pådrivare” inom proletariates led, i vilket de härskande klasserna faktiskt kan dra nytta av massornas kamp genom att den blir en del av dess egen självbevarelse drift. För massorna blir det mer och mer uppenbart i och med samhällets reaktionarisering att ”politisk makt växer ur gevärspipan”. Alla de som förespråker den ”fredliga vägen” ur förtrycket, trots dess vackra ord, kommer enbart förbli paranteser på historiens blad. Situationen idag visar att det blir allt svårare för opportunister och revisionister av alla slag att mobilisera massor till den rådande ordningens försvar.
Beaktande detta har vi följande citat från Lenins ”Ett steg framåt, två steg tillbaka” i åtanke:
”När man talar om kampen mot opportunismen, får man aldrig glömma det karakteristiska draget hos hela den nuvarande opportunismen på alla områden: dess obestämdhet, dess konturslöshet, dess ogripbarhet. På grund av själva sin natur undviker opportunisten alltid en bestämd och oåterkallelig frågeställning, han söker en medel väg, snor sig som en ål mellan synpunkter, som ömsesidigt utesluter varandra, försöker att ”vara ense” med både den ena och den andra , reducerar sina meningsskiljaktigheter till små ändringsförslag, till tvivel, fromma och oskyldiga önskningar o.s.v., o.s.v.”
Imperialismen och klassamhället kommer oundvikligen att sopas bort och vi ska också dra vårt strå till stacken i kampen mot revisionismen och opportunismen; det är inte en fråga om ”sekterism” eller ”våldsromantik”; det är en fråga om varför vi kämpar. Kommunisterna är ropet som lyder: Det är rätt att göra uppror!
Traducción:
En el consejo editorial celebramos la acción. Entendemos que la lucha de masas solo puede progresar trascendiendo el marco que las clases dominantes han impuesto a la sociedad para defender su propia posición. En la lucha por las reivindicaciones cotidianas de la clase obrera, la cuestión del poder político debe entrelazarse y ponerse en primer plano. Como Lenin nos enseña en ¿Qué hacer? (1902), la lucha consciente, que surge del exterior, debe unirse a la espontánea. Esta no es una tarea fácil, la que Lenin presenta, y que los bolcheviques tardaron muchos años en dominar. Lenin nos enseña además que «sin poder, todo es una ilusión», lo que significa que la lucha por las reivindicaciones cotidianas es en vano si no contribuye a la lucha por el poder político. El poder político solo se puede conquistar por la violencia, porque las clases dominantes nunca lo entregarán voluntariamente, sino que harán todo lo posible para combatir a quienes las desafíen. Por lo tanto, la lucha por el poder político conducirá inevitablemente a la guerra entre dos clases: el proletariado y la burguesía. Cualquier tipo de organización que se ocupe de cuestiones sociales tiene, en última instancia, un claro carácter político, ya que posicionarse sobre ellas implica hacerlo.
Para aclarar: si se abordan cuestiones relacionadas con el poder político, es necesario posicionarse sobre quién ostenta el poder (es decir, el monopolio de la violencia) en la sociedad, qué clase ejerce su dictadura y cómo debe cambiarse.
Muchos condenan el sistema imperante, pero al mismo tiempo se distancian (¡o incluso desprecian!) de quienes, en la lucha de clases, logran salir del marco del legalismo burgués y desafían este sistema. Algunos creen que la revolución es algo pacífico, que el cambio cae del cielo, mientras que otros temen y tiemblan ante la violencia del futuro y desean preservar su propia situación personal en paz y tranquilidad. Pero estos últimos se aíslan únicamente del proletariado que, como Marx nos enseña, «no tiene nada que perder salvo sus cadenas. Pero tiene un mundo que ganar». Mantener una postura contraria a la ilegalidad o la violencia no se ajusta a las necesidades de la lucha de clases. En este sentido, la cuestión de la violencia está inextricablemente ligada a la cuestión del Estado.
Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!
