Aktionsrapport: Västerås.- Informe de acciiones en: Västerås

 

Aktionsrapport: Västerås

| Rapporter

Kommunistiska Föreningen har genomfört flertalet aktioner i Västerås under hösten. Torgmöten har anordnats som har uppmanat massorna att organisera sig kommunistiskt samt ett torgmöte genomfördes i anknytning till 33-årsdagen av Ordförande Gonzalos mästerliga tal från buren. Hundratals flygblad har delats ut till massorna. Dessutom har det affischerats runt om i staden särskilt i proletära förorter och kring universitet.

 

La Asociación Comunista llevó a cabo diversas acciones en Västerås durante el otoño. Se organizaron mítines en la plaza para instar a la población a organizarse comunistamente, y se celebró otro mítin con motivo del 33.º aniversario del magistral discurso del Presidente Gonzalo desde la jaula. Se distribuyeron cientos de folletos entre la población y se pegaron carteles por toda la ciudad, especialmente en los barrios proletarios y cerca de las universidades.

 

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 

 

SUECIA: ¿Cómo deben trabajar los comunistas en el movimiento internacional de solidaridad?

 

Hur bör kommunisterna arbeta inom den internationella solidaritetsrörelsen?

| Nyheter

| Noticias

¡Proletarios de todos los países, uníos!

¿Cómo deben trabajar los comunistas en el movimiento internacional de solidaridad?

Desde la heroico diluvio de Al-Aqsa, en los países imperialistas ha surgido un amplio y poderoso movimiento de solidaridad en torno al pueblo palestino y su movimiento armado de liberación nacional. Esto ha generado la necesidad de que los comunistas en formación, es decir, quienes trabajan para reconstituir los partidos comunistas, y todas las fuerzas revolucionarias honestas elaboren una política al respecto. Los revisionistas, anarquistas y otras fuerzas burguesas o bien condenan el movimiento de solidaridad, adoptando en la práctica una postura sionista e imperialista, o bien lo siguen, lo que en la práctica puede manifestarse en una línea oportunista que busca obtener beneficios a corto plazo a expensas de los objetivos a largo plazo, descuidando el arduo y difícil trabajo comunista, lo que por extensión implica una línea liquidacionista. Los marxistas, hoy marxistas-leninistas-maoístas, comprenden que, independientemente de los cambios en la situación internacional, la tarea principal sigue siendo reconstituir los partidos comunistas en todo el mundo, y para ello se necesita un trabajo político capaz de generar comunistas.

Durante estos dos años, se han aprendido lecciones importantes tanto sobre la relación entre los comunistas en formación y el movimiento antiimperialista espontáneo, como sobre las limitaciones de este último. Ahora, tras la firma de los “acuerdos de paz” y una vez que el entusiasmo dentro del movimiento de solidaridad con Palestina en Europa se ha atenuado, es el momento oportuno para evaluar la postura sobre este tema y contrastarla con la de otros grupos en nuestro propio país. Esto con el fin de extraer lecciones importantes y demostrar cómo todas las luchas deben servir al mismo objetivo: la revolución proletaria mundial.

Los comunistas tienen el deber proletario internacionalista de llevar a cabo acciones, actividades, reuniones, etc., en apoyo de las guerras populares en curso (guerras revolucionarias lideradas por los partidos comunistas) y los movimientos revolucionarios en todo el mundo, así como del movimiento de liberación nacional que constituye la base del movimiento comunista internacional. Esto no significa, sin embargo, que deban ser los comunistas en formación quienes realicen el trabajo principal. Estas acciones, actividades o reuniones no deben operar dentro del marco legal del Estado burgués. Esto sería una actividad completamente inútil, que de ninguna manera contribuye a la reconstitución ni desafía al Estado burgués.

Dentro del movimiento de solidaridad con Palestina, debido a la falta de dirección política, existe una tendencia a sobrevalorar la importancia de las manifestaciones masivas, que terminan convirtiéndose en un lastre por el parlamentarismo, ya que los oportunistas electoreros se contentan con apoyar verbalmente algunas demandas irrealistas de las manifestaciones con tal de ganar unos pocos votos. Vemos esto, por ejemplo, en la llamada “Izquierda del Futuro”, que lidera una coalición de diversas organizaciones y partidos revisionistas y reformistas unidos en la ambición de formar una alianza electoral para las elecciones parlamentarias del próximo año, con el fin de transformar la ira y la rabia de las masas en un lodazal parlamentario. ¿Es esto lo mejor que dos años de movilización masiva en torno a una guerra de liberación nacional en Suecia podrían haber producido?

Por otro lado, existe una tendencia al activismo dentro del movimiento de solidaridad con Palestina que se conforma con acciones y actividades que, en la práctica, son completamente permisibles dentr del oden vigente. Pero no basta con tener carteles aburridos, colgar pancartas, pintar grafitis en túneles, participar en manifestaciones legales o "dirigirlas", etc., que solo ofrecen palabras y promesas vacías. Lo mismo ocurre con reducir el trabajo de solidaridad a reuniones informales en un sótano sobre la resistencia palestina. Las masas ya están hartas de eso por parte de los revisionistas.

Entonces, ¿por qué deberíamos hacer lo mismo y arrastrarlas a un lodazal de legalismo y promesas vacías, como han hecho reformistas y revisionistas durante décadas? La única forma real de apoyar al pueblo palestino es asumir nuestro deber de hacer la revolución, es decir, la lucha armada, y aplastar el imperialismo sueco, y para ello se necesita el partido comunista.

Aquí, la violencia revolucionaria debe primar sobre el legalismo que caracteriza a los revisionistas que parasitan el movimiento de solidaridad con Palestina. ¿Por qué? Porque sirve a nuestra tarea principal: la reconstitución o constitución de los partidos comunistas. El partido debe militarizarse. Un partido cuya tarea es librar una guerra revolucionaria contra el viejo Estado debe ser capaz de dominar los asuntos y las acciones militares; por lo tanto, esta labor debe llevarse a cabo incluso durante la reconstitución, no puede relegarse a un segundo plano ni posponerse hasta que se den las condiciones objetivas adecuadas. Esto se materializará, y de hecho se materializa, en acciones modestas y de pequeña escala, como el sabotaje, la agitación armada y la propaganda. Esto es positivo y marxista. Debe evolucionar hacia acciones más amplias, complejas y de mayor impacto. Algunos revisionistas se oponen a este hecho. Muchos objetan, pues, porque les resulta más conveniente actuar como «grupos de apoyo» a la lucha revolucionaria en el Tercer Mundo que seguir su ejemplo y aplicar la violencia revolucionaria en nuestros países. Forjarse en la violencia revolucionaria no es una desviación «ultraizquierdista», como suelen insinuar los revisionistas. Se trata de comprender la construcción del partido, de su reconstitución, de entender que ningún cambio real puede darse sin violencia. Descuidar la necesidad de dominar la violencia revolucionaria es, por otro lado, una capitulación total ante el legalismo socialdemócrata que ha caracterizado al movimiento revolucionario en nuestro país durante décadas, además de una excusa para su propia autopreservación burguesa y una muestra de pura cobardía.

Los comunistas en formación deben marcar una clara diferencia con los revisionistas ineficaces de los países imperialistas, cuya única estrategia es depender totalmente de los movimientos espontáneos. Todos los revolucionarios genuinos comprenden que la tarea principal hoy es la reconstitución o constitución de los partidos comunistas en todo el mundo, porque sin un partido no tenemos nada. Pero la cuestión es: ¿por qué esta es la tarea principal? Puede haber confusión.

No exigimos un partido por el partido mismo; no se trata de una fórmula vacía. El partido comunista es la vanguardia capaz de dirigir a cientos, miles e incluso millones de masas combatientes en la lucha revolucionaria y la guerra contra la vieja sociedad. Se trata de un cuerpo de combatientes integrado por los mejores hijos e hijas de la clase, capaces de implementar lo anterior, encarnando la ideología y la política del partido. El partido es, por supuesto, también una máquina de guerra, un aparato que sabe cómo librar esta guerra mediante acciones y planes militares, y que está preparado y paciente para recibir fuertes golpes de la reacción sin quebrarse, sino que, al igual que el Partido Comunista del Perú, continúa perseverando, librando, dirigiendo y desarrollando la guerra popular incluso en las situaciones y circunstancias más difíciles. Concretamente, esto significa que nuestro trabajo debe servir para generar el contingente de militantes que puedan asumir estas tareas, que la ideología que estudiamos y aplicamos, la política que producimos, se encarne en un grupo de individuos que serán identificables como comunistas; estos constituirán el glorioso Partido Comunista de Suecia e iniciarán la invencible guerra popular. ¡Tengamos en cuenta que el Partido Comunista del Perú contaba con algunas decenas de miembros al inicio de la guerra popular en 1980! No se trata, pues, de una cuestión de cantidad, sino de calidad: de la determinación de los comunistas, de la capacidad de, mediante una línea ideológico-política correcta, elevar la lucha de las masas a niveles superiores, al nivel de la guerra popular.

Debemos tener presente que la revolución en Suecia forma parte de la revolución proletaria mundial, una guerra global donde las fronteras nacionales representan distintos frentes. Nuestra tarea como revolucionarios, comunistas en formación, es crear y desarrollar varios frentes en esta guerra para debilitar el imperialismo. Este es, de hecho, el único antiimperialismo genuino, porque nos exige, tanto a nosotros en los países imperialistas como a quienes viven en el Tercer Mundo, lo mismo: desarrollar la violencia revolucionaria al servicio del inicio y desarrollo de la lucha armada.

 Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!

 

Hur bör kommunisterna arbeta inom den internationella solidaritetsrörelsen?

 

| Nyheter

Proletärer i alla länder, förena er!

Hur bör kommunisterna arbeta inom den internationella solidaritetsrörelsen?

Sedan den hjältemodiga Al-Aqsa-flodvågen har en bred och kraftfull solidaritets rörelse kring det palestinska folket och dess väpnade nationella befrielse rörelse vuxit sig fram i de imperialistiska länderna. Detta har resulterat i att kommunisterna i formering, dvs de som arbetar för att återskapa de kommunistiska partierna, och alla ärliga revolutionära krafter har behövt att skapa en politik i förhållande till den. Revisionister, anarkister och andra borgerliga krafter har antingen en fördömande förhållning till solidaritetsrörelsen, alltså ett i praktiken sionistiskt och imperialistiskt ställningstagande, eller svansar de rörelsen, vilket i praktiken kan yttra sig i en opportunistisk linje som försöker vinna kortsiktiga vinster på bekostnad av de långsiktiga mål genom att försumma det svåra och mödosamma kommunistiska arbetet vilket i förlängning innebär en likvidatorisk linje. Marxisterna, idag marxist-leninist-maoisterna, förstår att oavsett förändringar i det internationella läget, består huvuduppgiften att rekonstituera de kommunistiska partierna världen över och för detta behövs ett politiskt arbete som är förmöget att alstra kommunister.

Under dessa två år har det dragits viktiga lärdomar både angående relationen mellan kommunister i formering och den spontana antiimperialistiska rörelsen samt om den spontana rörelsens begränsning. Nu, efter “fredsavtalen” tecknats och entusiasmen inom den palestinska solidaritetsrörelsen i Europa svalnat, är det god tid att utvärdera linjen i frågan, och ställa den i motsättning till andra grupper i vårt eget land. Detta i syfte att dra viktiga lärdomar och för att visa hur alla kamper måste tjäna samma mål: den proletära världsrevolutionen.

Kommunisterna har en proletär internationalistisk plikt att genomföra aktioner, aktiviteter, möten, etc, i stöd för de pågående folkkrigen (revolutionära krig lett av de kommunistiska partierna) och revolutionära rörelserna världen över, samt för den nationella befrielserörelsen som utgör den internationella kommunistiska rörelsens bas. Detta betyder dock inte att det ska vara kommunisterna i formerings huvudsakliga arbete. Dessa aktioner, aktiviteter eller möten bör inte verka inom den borgerliga statens legala ramar. Detta skulle vara en total tandlös verksamhet, en verksamhet som på inget sätt alls bidrar till rekonstitutionen eller utmanar den borgerliga staten.

Inom den palestinska solidaritetsrörelsen finns, i och med bristen på politiskt ledarskap, en tendens till att överprioretera signifikansen av storskaliga demonstrationer, vilket förvandlas till parlamentets svans då valopportunister gärna i ord ställer sig bakom några orealistiska demonstrationskrav för att vinna några röster. Detta ser vi exempelvis i det så kallade ”Framtidens vänster” som leder en sammanslutning av olika revisionistiska och reformistiska organisationer och partier förenade i ambitionen att bilda en valallians till nästa års riksdagsval i syfte att omvandla massornas vrede och ilska till det parlamentariska träsket. Är detta det bästa som två år av storskalig massomslutning kring ett nationellt befrielsekrig i Sverige kunnat frambringa?

Å andra sidan finns det inom den palestinska solidaritetsrörelsen en aktivistisk tendens som nöjer sig med vad i praktiken är helt tillåtna aktioner och aktiviteter. Men, det räcker helt enkelt inte med tråkiga affischeringar, banderollupphängningar, graffiti i tunnlar, att delta på eller leda lagliga demonstrationer etcetera, som enbart lägger fram tomma ord och löften. Detsamma gäller att reducera sitt solidaritetsarbete till öppna möten i en källarlokal om det palestinska motståndet. Massorna har haft nog av det från revisionisterna.

Så, varför ska vi göra det samma och leda dem till ett träsk av legalism och tomma löften likt reformister och revisionister gjort i decennier. Det enda faktiska sättet för oss att stödja det palestinska folket är att ta oss an vår plikt att göra revolution, alltså väpnad kamp(!), och krossa den svenska imperialismen och för detta behövs det kommunistiska partiet.

Här måste det revolutionära våldet betonas gentemot legalismen som präglar revisionisterna som parasiterar på den palestinska solidaritetsrörelsen. Varför? Därför det tjänar vår huvuduppgift, nämligen rekonstitueringen eller konstitueringen av de kommunistiska partierna. Partiet måste vara militariserat. Ett parti vars uppgift är att föra revolutionär krigföring mot den gamla staten måste vara förmöget att behärska militära frågor och aktioner, detta arbete måste därför genomföras även under rekonstitueringen, det kan inte försummas som en uppgift som kommer ”längre fram i vägen” eller när ”objektiva förhållanden är mogna”. Detta kommer, och just nu tar, formen av småskaliga och blygsamma aktioner, såsom sabotage och väpnade agitation- och propaganda aktioner. Detta är bra och marxistiskt. Det måste utvecklas till större, mer komplexa och slagkraftigare aktioner. Vissa revisionister motsätter sig detta faktum. Många motsätter sig därför att det är nämligen mer bekvämt att agera som ”supporterklubbar” till den revolutionära kampen i tredje världen än att följa deras exempel och tillämpa det revolutionära våldet i våra länder. Att härda sig i det revolutionära våldet är inte en ”ultra-vänster” avvikelse som revisionister ofta menar. Det är att förstå uppbyggnaden av partiet, av rekonstitueringen, att förstå att ingen verkligen förändring kan ske utan våldet. Att försumma nödvändigheten av att behärska det revolutionära våldet är, å andra sidan, en total kapitulation till den socialdemokratiska legalismen som har präglat den revolutionära rörelsen i vårt land i decennier, utöver en täckmantel för sin egna borgerliga självbevarelse och rent av feghet.

Kommunisterna i formering måste dra en skiljelinje gentemot sig själva och de tandlösa revisionisterna i de imperialistiska länderna vars enda strategi är att totalt förlita sig på spontana rörelser. Alla genuina revolutionärer förstår att huvuduppgiften idag är rekonstitutionen eller konstitutionen av de kommunistiska partierna runt om i världen därför att utan ett parti har vi ingenting. Men frågan är varför är detta är huvuduppgiften? Där kan det råda förvirring.

Vi kräver inte ett parti för partiets skull, det handlar inte om en innehållslös formel. Det kommunistiska partiet är en förtrupp som är förmögen att leda hundratals, tusentals och till och med miljontals kämpande massor i revolutionär kamp och krig gentemot det gamla samhället. Det är en kampstab som utgör klassens bästa söner och döttrar som är kapabla att genomföra den föregående punkten, som förkroppsligar partiets ideologi och politik. Partiet är naturligtvis också en krigsmaskin, en apparat som behärskar att föra detta krig genom militära aktioner och planer och som är redo och tålig att ta emot stora smällar från reaktionen utan att krackla sönder, utan likt Perus kommunistiska parti fortsätter att framhärda, föra, leda och utveckla folkkriget även i den mest svåra situationen och omständigheterna. Konkret betyder detta att vårt arbete måste tjäna till att alstra den grupp av människor som kan ta sig ann dessa uppgifter, att den ideologin vi studerar och tillämpar, den politiken vi producerar, förkroppsligas i en grupp individer som kommer kunna identifieras som kommunister; dessa kommer utgöra det ärorika Sveriges kommunistiska parti och inleda det oslagbara folkkriget. Håll i åtanke att Perus kommunistiska parti hade färre än 30 medlemmar vid tiden av inledandet av folkkriget år 1980! Det är således inte en fråga om kvantitet utan en fråga om kvalitet, kommunisternas beslutsamhet, förmåga att, genom en korrekt ideologisk-politisk linje, leda massornas kamp till högre nivåer – till folkkrigets nivå.

Vi måste ha perspektivet att revolutionen i Sverige är en del av den proletära världsrevolutionen vilket är ett världsomfattande krig där nationsgränserna innebär olika fronter i kriget. Det är vår uppgift som revolutionärer, kommunister i formering att skapa och utveckla flera fronter i detta krig för att försvaga imperialismen. Detta är faktiskt den enda genuina antiimperialismen eftersom den kräver av oss i de imperialistiska länderna samma sak som av dem i den tredje världen, att utveckla det revolutionära våldet i tjänst för inledandet och utveckling av den väpnade kampen

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!

 

Brasilien - Bewaffnete Angriffe, Schießereien, Hinterhalte, Landbesetzungen, Proteste

  DEM VOLKE DIENEN

Neuigkeiten aus Brasilien - Bewaffnete Angriffe, Schießereien, Hinterhalte, Landbesetzungen, Proteste

Kategorie: Lateinamerika

Mehrere bürgerliche Medien berichteten über einen angeblichen neuen Angriff, der angeblich von der Liga der armen Bauern (LCP) in Rondônia verübt worden sein soll. Ein in den sozialen Medien kursierendes Video zeigt Luftaufnahmen, auf denen Menschen flüchten und Schüsse zu hören sind. Laut dem Polizeinachrichtenportal „Alô Thanos“ handelt es sich dabei um den jüngsten Angriff der LCP auf den Großgrundbesitzer „NorBrasil“.

Laut diesem Medium eröffneten die „Kriminellen“ – gemeint sind die Bauern – das Feuer auf einen Schuppen. Daraufhin suchten die Mitglieder der Schlägerbande, die im Text als „Arbeiter“ bezeichnet werden, Deckung. Anschließend wurden das Grenzbataillon und die Militärpolizei von Rondônia in der Region eingesetzt, um weitere Angriffe zu verhindern. Die Lage sei weiterhin angespannt und die Region befindet sich in höchster Alarmbereitschaft. Die mutmaßlichen Angriffe der LCP seien häufiger und brutaler geworden.

Expressão Rondônia meint die LCP halte sich weiterhin in dem Gebiet auf und verhindere den Zugang der Beamten und der ländlichen Eigentümer zum Hauptsitz. Wege und Brücken würden mit Hilfe vo erbeuteten Traktoren gebaut und das Gelände für die Erweiterung des Lagers geräumt, was auf eine langfristig geplante Besetzung hindeute.

Zeitungen wie Tudo Rondônia, Notícias Tudo Aqui und Folha de Vilhena verbreiten Behauptungen, die LCP habe durch die Zerstörung von 15.000 Hektar Wald eine „biblische Katastrophe“ verursacht. Diese Darstellung folgt einem Muster, in dem Bauern beschuldigt werden, während offizielle Daten diesen Behauptungen widersprechen. Sie zeigen, dass über 70 % der Entwaldung im Amazonasgebiet auf die Ausweitung des Großgrundbesitzes zurückzuführen sind.

Sensationslüsterne Artikel, die Bauern als „Banditen“ und ihre Aktionen als „bewaffnete Angriffe“ bezeichnen, verstärken die Kriegsrhetorik und rechtfertigen die gewaltsame Unterdrückung der Kämpfe armer und landloser Bauern. Die von der LCP angeführten Bauern werden beschuldigt, an „Schießereien“ und „Hinterhalten“ usw. beteiligt zu sein.

Allein im Jahr 2024 wurden in Rondônia 48 Agrarkonflikte registriert, von denen 20 zu Verletzungen oder Todesfällen führten. Dies belegt eindeutig, dass die staatliche und Großgrundbesitzer-Gewalt gegen die Bauern gerichtet ist. Die Täter sind insbesondere die Militärpolizei und Schlägertrupps, die von Großgrundbesitzern angeheuert werden.

Nach dem Massaker in Rio de Janeiro, verübt von der Militärpolizei, insbesondere vom berüchtigten Bataillon für Spezialoperationen (BOPE), wofür insbesondere der Kopf des brasilianischen Staates Luiz Inacio da Silva verantwortlich zu machen ist, wurden zahlreiche Stellungnahmen veröffentlicht und landesweit viele Proteste gegen Polizeigewalt organisiert.

In Campinas fand eine Mobilisierung statt, um den „Völkermord an der armen Bevölkerung in den Favelas Brasiliens“ anzuprangern. Studenten der Staatlichen Universität von Campinas blockierten einen der Eingänge der Universität, um gegen Polizeigewalt zu protestieren.

In Rio de Janeiro demonstrierten Arbeiter, Studenten und Aktivisten.

In Salvador fand ein Protestmarsch statt. Das Massaker in Rio wurde ebenso verurteilt wie die Regierung des Bundesstaates Bahia unter Jerônimo Rodrigues (PT). Studierende verteilten im Rahmen der Demonstration Flugblätter.

In Maringá fand eine große Kundgebung statt, um die staatliche Gewalt anzuprangern.

In der Hauptstadt Brasília gingen die progressiven Teile der Bevölkerung auf die Straße, um gegen Polizeigewalt und den Opportunismus der PT zu protestieren, die für eine der höchsten Mordraten durch die Polizei im Land verantwortlich ist. Die Militärpolizei von Brasília umstellte die Demonstranten und versuchte, sie einzukesseln, indem sie ihnen vorwarf, „bewaffnet“ zu sein.

Hunderte Menschen gingen in der Innenstadt von Florianópolis auf die Straße, um das Massaker der Polizeikräfte in Rio de Janeiro anzuprangern. Arbeiter, Studenten, soziale Bewegungen und demokratische Organisationen beteiligten sich an der Demonstration. Auch die Haltung des Gouverneurs des Bundesstaates, Jorginho Mello, der den Polizeieinsatz in Rio de Janeiro und den vom Staat Israel in Palästina verübten Völkermord unterstützt hatte, wurde verurteilt.

"SUTEP DE LAS BASES REGIONALES", EL "FRENTE DE DOCENTES CONTRATADOS" REALIZÓ AYAER PLANTÓN EN LIMA

 

"SUTEP DE LAS BASES REGIONALES", EL "FRENTE DE DOCENTES CONTRATADOS" Y DEMÁS GREMIOS EN LA MISMA CONDICIÓN, SE SUMAN PARA ARRANCAR JUSTO DERECHO.

LA FENATEPERU Y SU HERMANO GEMELO, CEN PATRIA ROJA, SERÁN NUEVAMENTE REBASADOS.

BANGLADESH:Stand with the CPI (M) Combat the Neo-Revisionism of the Sonu-Satish Clique - P P Of Purbo Bangla(PBSP/Bangladesh)

 

lunes, 3 de noviembre de 2025

BANGLADESH:Stand with the CPI (Maoist) 
Combat the Neo-Revisionism of the Sonu-Satish Clique - Proletarian Party Of Purbo Bangla(PBSP/Bangladesh)

Proletarian Party Of Purbo Bangla(PBSP/Bangladesh)

International Department

 

 

Stand with the CPI (Maoist)


Combat the Neo-Revisionism of the Sonu-Satish Clique

Recently, we have all witnessed the draconian smile of the great traitor Sonu, alias Bhupati, an expelled Politburo and Central Committee member of the CPI (Maoist). He has finally laid down the arms obtained through the blood of the people. Before this, he attempted to create confusion among the masses and the revolutionary people all over the world. But after his surrender, everyone is aware of his actual agenda. This is all part of the Operation Kagar and the Sonu Gang is now acting according to the state apparatus. It is the broader part of LIC(low intensity conflict).

Our Party strongly opposes the surrenderist line of the Sonu Gang. We and the revolutionaries of Bangladesh are not confused by traitors like Sonu.

Thus, we know, whatever Sonu said to hiding his true agenda for surrendering is completely neo-revisionist. Sonu is utilizing bogus theories to justify his surrender.

Some years ago, the Prachanda-Baburam clique espoused similar nonsense, claiming that the world situation has changed. However, this revisionist, traitorous line still fails to address the imperialist warlords of America and their allies, who continue to endanger the world with the threat of a third world war. They only urge the oppressed to lay down their arms but cannot ask their newly appointed god, the state apparatus, to do the same!

Our International Department and Central Committee boldly stands with the comrades of the CPI (Maoist) Central Committee. We pay homage to Comrade Basavraj, Comrade Bikalp, Comrade Kosa and all the martyred comrades of the CPI (Maoist). We stand with those comrades who are carrying forward the line of the Protracted People's War and countering the state-sponsored neo-revisionist line within the Party.

India is an expansionist state. It not only oppresses its own people but also oppresses the people of neighboring countries. Therefore, the Indian state is a common enemy of South Asian countries and people. The CPI (Maoist) is the only true communist force fighting against the state within its country. It is also the responsibility of ours and the international proletariat to stand firmly with our comrades on the battlefield. We call upon all the revolutionary parties around the world to uphold the revolutionary line and oppose the Sonu Gang.

Long live the People's War of India!


Long live CPI (Maoist)!


Long live Marxism-Leninism-Maoism!


Down with neo-revisionism!


Reject the surrenderist line, continue the Protracted People's War!


Synthesize the movement and move forward!

Publicado por dazibao rojo

Rio de Janeiro, Brasilien: Großdemonstration fordert Ende des Völkermords an armen und schwarzen Menschen

 

DEM VOLKE DIENEN

Rio de Janeiro, Brasilien: Großdemonstration fordert Ende des Völkermords an armen und schwarzen Menschen

Kategorie: Lateinamerika

Wir veröffentlichen hiermit eine inoffizielle Übersetzung eines Berichts von der Großdemonstration in Rio gegen das Massaker des brasilianischen Staates, an dessen Spitze der Reaktionär Luiz Inacio da Silva steht, dem nicht weniger, sondern noch viel mehr Blut an den Händen klebt, als den direkten Mördern der Militärpolizei, laut Aussagen von Anwohner, sind es nicht weniger als 200 Ermordete die „Lula“ anklagen:

Am 31. Oktober versammelten sich Arbeiter, Bewohner von Favelas, Familienangehörige von Opfern der Repressionen durch den alten Staat, Jugendliche und Studenten zu einer gemeinsamen Aktion im Penha-Komplex und forderten ein Ende des Völkermords an armen und schwarzen Menschen.

Die Veranstaltung bestand hauptsächlich aus Bewohnern der Favelas Complexo do Alemão und Penha sowie Familienangehörigen der Opfer des größten Polizeimassakers in der Geschichte von Rio de Janeiro, bei dem am vergangenen Dienstag (28. Oktober) mindestens 130 Menschen in der Region getötet wurden.

Die Jugendlichen aus den Favelas sowie demokratische Studenten schlossen sich der Demonstration an und zeigten damit ihren Eifer, ihren Hass gegen die mörderischen Truppen des alten Staates immer stärker zu organisieren.

Die Kundgebung für den Marsch fand früh am Morgen statt und brachte Hunderte von Menschen auf dem Campo da Ordem im Penha-Komplex in der Nordzone von Rio de Janeiro zusammen. Um 14 Uhr begannen die Angehörigen der Opfer mit ihren Reden und prangerten Gouverneur Cláudio Castro sowie die von der Polizei begangenen Verbrechen gegen die Bevölkerung an.

Menschenmengen skandieren im Chor und bezeichnen den Gouverneur von Rio als Mörder. Video: AND

Die Demonstranten hielten Transparente und Schilder hoch, auf denen sie die andauernde Politik des Völkermords an der Bevölkerung anprangerten, die sich während der Amtszeiten von Claudio Castro, der für die beiden größten Polizeimassaker in der Geschichte von Rio de Janeiro verantwortlich ist, noch verschärft hat.

„Alle Leichen, die wir aus dem Wald geborgen haben, wiesen Folterspuren auf“, sagte ein Anwohner gegenüber AND. Anwohner haben bereits 200 Tote gezählt, während sie Leichen aus dem Wald bargen, und prangern die offizielle Zahl an, die das wahre Ausmaß der Polizeibrutalität herunterspielen sollte.

Neben den Hunderten von Hinrichtungen prangerten Anwohner weitere terroristische Akte der Polizei gegen die Bevölkerung an. Geschäfte wurden vollständig zerstört, Häuser mit Kugeln durchsiebt, bis ganze Mauern einstürzten, Wohnungen wurden gestürmt und ältere Menschen sowie Frauen geschlagen. Einer Anwohnerin wurde sogar von Polizisten gewaltsam die Gasflasche entwendet und damit ihr Haus zerstört.

Die Demonstranten zogen durch die Viertel der Nordzone und skandierten kämpferische Parolen wie „ Genug von den Massakern, mörderische Polizei!“ , „Keine Heuchelei, diese Polizei tötet jeden Tag arme Menschen!“ und „Es ist noch nicht vorbei, es muss aufhören! Ich will das Ende der Militärpolizei!“

Moto-Taxifahrer und Lieferfahrer, die häufig Opfer feiger Polizeirazzien werden, waren ebenfalls bei dem Marsch anwesend, ebenso wie Ölarbeiter und andere Arbeitergruppen, um ihre Solidarität mit den Bewohnern der Favelas zu demonstrieren, die täglich mit der Willkür und den Übergriffen der Repressionskräfte konfrontiert sind.

Während des gesamten Marsches wurden die Demonstranten von Militärpolizisten begleitet, die während der Reden der Angehörigen der Opfer demonstrativ lachten.

Die Demonstranten ließen sich nicht von dem Gelächter und dem Spott der Polizisten einschüchtern, die für den Mord an mehr als 130 Menschen aus den Favela-Komplexen Penha und Alemão verantwortlich sind.

Abscheuliches Verbrechen gegen das Volk

Laut einem Artikel in AND müssen Cláudio Castro und die Verantwortlichen für das größte Massaker in der jüngeren Geschichte des Landes hart bestraft werden: „Das Massaker in den Wäldern von Alemão und Penha hätte von den faschistischen SS-Divisionen oder den wahnsinnigen Zionisten verübt werden können; die Urheberschaft wurde jedoch den feigen Schlägern der BOPE im Auftrag von Gouverneur Cláudio Castro (PL) zugeschrieben. An einem einzigen Tag vollbrachten sie ihr makabres Werk: Sie übertrafen die Zahl von hundert brutalisierten Opfern bei einer einzigen ‚Operation‘ in Rio de Janeiro bei Weitem.“

Rio de Janeiro, Brasilien: Großdemonstration fordert Ende des Völkermords an armen und schwarzen Menschen

„Das Massaker lässt sich weder mit dem zynischen offiziellen Diskurs vom ‚operativen Erfolg‘ noch mit der fadenscheinigen Rechtfertigung von ‚Kollateralschäden‘ einer ‚Sicherheitspolitik‘ abtun. Es war die Vollendung der politischen Entscheidung in monströsem Ausmaß, ganze Gebiete und die dort lebende Bevölkerung zu kriminalisieren. Kurzfristig verurteilt, allein aufgrund des ‚Verbrechens‘, dort zu leben. […]“, heißt es weiter.

Zusammenfassend lässt sich sagen: „Diese Logik der Besatzung und Vernichtung dient als Mechanismus sozialer Kontrolle, entmenschlicht und terrorisiert Familien und verstärkt das Gefühl, dass die offizielle Version des „Kriegs gegen Drogen“ in der Praxis nur ein Deckmantel für eine Politik der sozialen Säuberung – also Völkermord – ist. Die geforderte Strafe ist eine minimale Wiedergutmachung, wie sie in einem nur minimal demokratischen Staat üblich wäre. Strafverfahren, Amtsenthebung, Einfrieren von Vermögenswerten, vorsorgliche Amtsenthebung, unabhängige internationale Untersuchung und ein dauerhafter öffentlicher Prozess wären jedoch unmoralisch. Es ist absolut unmoralisch, denjenigen, die dieses Gemetzel befohlen haben, weiterhin die Kontrolle über solche Repressionsapparate zu gewähren.“

Im ganzen Land kommt es zu Massenaufständen

Die Terroranschläge gegen die Bevölkerung in Penha und im Complexo do Alemão lösten landesweit starke Empörung aus. Viele Menschen waren der systematischen Vernichtungspolitik gegen Schwarze und Arme überdrüssig. Am darauffolgenden Mittwoch, dem 29., versammelten sich Demonstranten in der Hauptstadt São Paulo, um der Opfer des Krieges des alten Staates gegen die Armen zu gedenken und das Massaker in Rio de Janeiro scharf zu verurteilen.

Für diesen Freitag waren in Dutzenden Städten im ganzen Land Proteste geplant, bei denen der fortschreitende Völkermord an Schwarzen und Armen angeprangert wurde. Auch Städte wie Recife (PE), São Paulo (SP), Brasília (DF), Salvador (BA), Florianópolis (SC), Fortaleza (CE), Porto Alegre (RS), Belo Horizonte (MG), Natal (RN), Belém (PA), Aracaju (SE) und São Luís (MA) hatten für heute Proteste geplant.



• em outras línguas