Nota: leer traducción no oficial en post siguiente.
| Nyheter
| Noticias
Israel
och Hamas har slutit upp kring ett fredsavtal under förmiddagen
torsdagen den 9 oktober. Efter tre dagars intensiva förhandlingar i den
egyptiska semesterorten Sharm el-Sheikh vid Röda havet har Israel och
den palestinska motståndsrörelsen Hamas nått en överenskommelse om den
första fasen i en plan som förmedlats av USA för att avsluta det två år
långa folkmordskriget mot Gazaremsan.
Imperialisterna
världen över är väldigt investerade i utvecklingen. Fredsavtalet är
fött i Washington och presenterat av USA-imperialismens ultrareaktionära
representant Trump. Ett möte i Paris under torsdagen samlade
toppdiplomater från fem viktiga arabstater – Egypten, Jordanien,
Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten – med europeiska
motsvarigheter från Frankrike, Italien, Tyskland, Spanien och
Storbritannien. Turkiet och Europeiska unionen var också representerade.
Kina säger att man hoppas på ett ”permanent och omfattande” eldupphör i
Gazaremsan och välkomnar avtalsbeskedet.
Men
trots de båda parternas godkännande fortsätter striderna. Under samma
dag har attackerna mot Gaza stad fortskridit. Hamas talesperson Hazem
Qassem har meddelat att Israel har börjat ”manipulera datum, listor och
vissa av de procedurer och åtgärder som överenskommits i
vapenvapenavtalet”. Qassem hävdade att Netanyahu gjorde detta för att
”visa folket att det är han som kontrollerar situationen och som styr
och hanterar den”. Israel försöker bära med sig ett momentum in i
förhandlingarna.
Även
i sionisternas egna led verkar det finnas motsättningar och många som
vill ”gå längre än avtalet.” Såsom den israeliske finansministern
Bezalel Smotrich, känd för sina provocerande uttalanden, som har sagt
att Hamas måste förstöras efter att fångarna återvänt från Gaza.
”Omedelbart efter att gisslan återvänt hem kommer staten Israel att
fortsätta att med all sin kraft sträva efter att verkligen utrota Hamas
och avväpna Gaza, så att det inte längre utgör ett hot mot Israel”,
skrev Smotrich i ett inlägg på X.
Utifrån
dessa händelser är det viktigt att gå genom situationen punkt för
punkt, klargöra de olika krafterna som verkar och de olika intressen som
presenteras.
Två år sedan Al-Aqsa Flodvågen
Det
är viktigt att uppmärksamma att det har gått två år sedan Al-Aqsa
Flodvågen, den militära operationen utförd av det palestinska väpnade
motståndet som öppnade murarna in i Israel. Den 7 oktober 2023 var den dag då det palestinska folket tog det historiska beslutet att bryta sig ut ur
murarna på världens största utomhusfängelse, göra den största skadan
mot den sionistiska staten Israel på många årtionden och lyckades till
och med att ta minst hundra krigsfångar för att ändra förhandlingsläget.
Militanter från olika delar av det nationella motståndet såsom Hamas (som utgjorde ledningen), Islamisk Jihad, PFLP, DFLP, Lions’Den och Hizbollah,
tog sig in i Israel, både via mark, hav och luftrummet, genomförde en
välkoordinerad attack och kunde avfyra missiler som det välkända ”Iron
Dome” system inte kunde avvärja. Det var en taktisk offensiv
inom ramen för en rättvis krigföring mot inkräktaren i samband med en
strategisk defensiv mot en fiende som har överlägsna militära resurser.
Aktionen
genomfördes i ett högt militariserat område ockuperat av israeliska
militärstyrkor och bosättare, som har en dubbel funktion: förutom att
ockupera territoriet, försvara den expansionistiska och fascistiska
politiken – kort sagt, försvara den imperialistiska enklaven i denna
strategiska region i Mellanöstern.
Det
nationella motståndskrig som det palestinska folket utkämpar tar form
som ett gerillakrig i en strategisk defensiv, där motståndet överkommer
hinder i en urban miljö, exempelvis genom tunnelkrigföring, men
framförallt genom införlivandet och stödet från massorna. Det är genom
massornas stöd som de israeliska folkmordsstyrkorna under mer än ett års
krig inte ens har lyckats hitta de krigsfångar som tillfångatogs den 7
oktober 2023.
Gerillakriget
och tunnelkriget som Hamas och den palestinska motståndsrörelsen
bedriver har tillfogat den folkmordsbenägna israeliska ockupationsarmén
svidande slag. Precis som i det kinesiska motståndet mot den japanska
imperialismen, eller i Vietnam mot fransmännen och amerikanerna, eller
nyligen i Afghanistan mot amerikanerna, britterna och andra
imperialister, eller i Mali mot fransmännen, har de militära planerna
som utvecklats av palestinska befälhavare och soldater varit en
nyckelkomponent i den nationella krigföringen mot den folkmordsbenägna
sionistiska staten Israel.
Aktionerna
den 7 oktober utlöste en stor israelisk offensiv och
folkmordsoperation; från land, hav och luft har tonvis av sprängämnen
släppts över Gaza, och hundratals pansrade artillerifordon och tusentals
soldater rör sig mitt i denna militära utrotningsoperation. Detta krig
är ett av de mest brutala och blodiga krig i historien. Enligt Gazas
regerings presskontor har ockupationsmakten släppt mer än 200 000 ton
sprängämnen över Gaza under två års tid, vilket har förstört nästan 90 %
av infrastrukturen i Gazaremsan och tvingat mer än två miljoner civila
på flykt. 200 000 ton sprängämnen är mer än 20 gånger vad
USA-imperialismen släppte under Vietnamkriget.
Trots
denna oöverträffade förödelse har Israel inte lyckades uppnå sina
huvudsakliga mål, bland vilka de viktigaste var att eliminera motståndet
och rädda sina gisslan med våld.
Israel och den amerikansk-sionistiska planen ”Nya Mellanöstern”
Israel
är inget annat än ett protektorat för imperialisterna, skapad av
Storbritannien och senare av USA-imperialismen. För att undvika att
konstatera det självklara och låta som en repig LP-skiva låter vi den
tidigare representanten för USA-imperialismen sammanfatta dess roll.
”Om
Israel inte fanns, skulle USA behöva uppfinna ett Israel. Israel är den
största styrka USA har i Mellanöstern för att skydda sina intressen i
regionen. Föreställ dig världen i denna situation utan Israel. Hur många
krigsfartyg skulle det finnas i Medelhavet? Hur många trupper skulle
skickas till Mellanöstern?” (Joe Biden)
Israels
existens är en negation av den palestinska nationen. Den står helt i
motsättning till folken i regionen och agerar endast som en bödel i
regionen. Den bistår den amerikanska planen för omfördelning av
kolonierna och halvkolonierna i regionen. Denna plan kallar de för det
”Nya Mellanöstern”. Israel har gjort USA-imperialismens smutsiga jobb
oräkneliga gånger. Såsom i krigen mellan Iran-Irak, i Syrien, Irak,
Egypten, Jemen och mot Iran. Idag, när USA-imperialismen förbereder en
eskalering i kriget mot Iran, dess förlorade bastion i regionen som den
önskar få tillbaka är Israel en viktig kugge.
USA
har just nu skickat sin USS Gerald Ford Strike Group till Medelhavet,
samtidigt som andra militära resurser har placerats i en position som
pekar mot en förnyad attack mot Iran. Det är uppenbart att detta så
kallade ”fredsförslag” är en del av en större regional strategi där det
är viktigt att vinna över de andra krafterna i regionen för att skapa
harmoni i dess intressesfärer i syfte att inte vara distraherade i
nästkommande strid. Så har det varit tidigare, när tidigare omgångar av
förhandlingar i Gaza banat väg för en utvidgning av
israelisk-amerikanska militära operationer på olika fronter i regionen.
Nu när Irans allierade i regionen och den Iranska staten är försvagade
är tillfället bättre än någonsin för en eskalering. Detta är inte vår
analys. Detta kommer från jänkarnas och sionisterna egna munnar.
Här
är det viktigt att förstå de politiska motsättningarna inom Israel. Det
finns ett stort intresse att fortsätta kampen mot en extern fiende för
att fortsätta få utländska investeringar, hålla det militärindustriella
komplexet igång och för Netanyahu att bevara sin ställning inför
uppkommande rättegångar mot honom själv. Förstå väl, detta ligger i
Israels natur.
Det
är även viktigt att förstå de interna motsättningarna i USA. En spricka
i det republikanska partiet har uppstått över partiets ställning och
relation till Israel. Framförallt bland dess bas har missnöjet växt
stort. Flera populistiska ledare har anammat kritiken mot Israel men
förvandlat den till en antisemitisk tes att ”Israel kontrollerar USA”.
Det är intressant att undersöka hur detta kan ha påverkat partiets
agerande.
Imperialisterna i sammansvärjning och tvist
I Trumps ”fredsplan” står det:
”9.
Gaza kommer att administreras av en teknokratisk kommitté under
överinseende av en internationell ”fredskommitté” med Trump själv som
ordförande och med den tidigare brittiske premiärministern Tony Blair
som medlem. En renoverad palestinsk myndighet kommer senare att ta
kontrollen. (…)
17.
Allteftersom återuppbyggnaden fortskrider och reformerna genomförs inom
den palestinska myndigheten kommer möjligheten till självbestämmande
och skapandet av en palestinsk stat att öppnas.”
För
att förstå vad som just har hänt och varför så många nationer har
ställt sig bakom det förslag som lagts fram av USA:s president och hans
israeliska motsvarighet, är det nödvändigt att titta på det dokument som
kallas ”New York-deklarationen”.
Imperialisterna
i världen har olika intressen. Även om dess natur är densamma – att de
alla vill exploatera folken i de förtryckta nationerna – är konflikten
imperialisterna emellan konstant. De kan endast enas i sammansvärjningar
när det är opportunt men kampen om dominans är ett nollsummespel. Här
är det viktigt att framhäva den inter-imperialistiska motsättningen
mellan imperialisterna i EU och supermakten USA.
Den
12 september röstade FN:s generalförsamling (UNGA) enhälligt för att
anta deklarationen, som i media ofta beskrevs som en enkel omröstning om
en palestinsk stat. UNGA har dock i ungefär tre decennier enhälligt
röstat igenom den så kallade tvåstatslösningen.
Den
verkliga nyheten här var innehållet i New York-deklarationen. I juli
beslutade Frankrike och Saudiarabien att gemensamt leda en FN-konferens
om att återuppta förhandlingarna om en tvåstatslösning. Några dagar
tidigare hade Paris meddelat sin avsikt att erkänna Palestina vid FN:s
generalförsamling i september, ett löfte som även Australien,
Storbritannien, Kanada och ett antal andra länder skulle ge. Den 4
augusti utarbetades ett dokument av FN:s generalförsamling som
redogjorde för resultatet av det fransk-saudiska initiativet.
För
denna artikels syfte räcker det att säga att de olika delar av New
York-deklarationen som framstår som potentiellt problematiska är exakt
desamma som de som Donald Trump och Benjamin Netanyahu redogjorde för i
sin plan. Båda förslagen kräver att Hamas överlämnar alla israeliska
fångar och avväpnar sig, att en utländsk militärstyrka sätts in i Gaza
och att Israels så kallade ”säkerhet” tydligt prioriteras framför
palestinsk suveränitet.
I
slutändan har den viktigaste skillnaden mellan Trumps så kallade
”fredsplan” och New York-deklarationen suddats ut då den
amerikansk-israeliska planen dragit tillbaka den tidigare positionen att
ingen palestinsk stat, hur liten den än må vara, skulle tillåtas. Det
antagna förslaget strävar däremot efter att Palestina ska bli en stat
utan någon som helst demokrati, och klargör också att den palestinska
stat som de erkänner kommer att vara det enda landet på jorden som inte
har någon militär.
En
analys av likheterna mellan de båda planerna gör det lättare att förstå
varför länder som Frankrike och Saudiarabien, som just har drivit
igenom en helt separat plan, nu är helt med på tåget och stöder det nya
förslaget om vapenvila i Gaza. Det verkar som om detta är en process där
erbjudanden och moterbjudanden läggs fram, men allt som en del av en
process som syftar till att omringa det palestinska folket och deras
kamp för nationell befrielse.
Det
avgörande är att se hur de olika imperialisternas förslag inte är mer
eller mindre reaktionära – de tjänar alla målet att underkuva den
palestinska nationen och att stödja den sionistiska folkmordsapparaten
Israel. De stater som erkänt Palestina har endast erkänt den Palestinska
myndigheten (PM). PM är en politisk representant för den palestinska
kompradorbourgeoisien vars intresse är att sälja ut det palestinska
folket för bästa möjliga pris. Den är helt och hållet underställd
imperialismen och Israel som dikterar dess existens. Dess ”statsbudget”
förvaltas av imperialisterna, framförallt den norska imperialismen, och
dess väpnade styrkor är en hantlangare åt den israeliska statens väpnade
styrkor.
Den
har gång på gång ställt sig på sionisternas sida mot det palestinska
folkets motstånd. Under de senaste två åren av kriget har den deltagit i
arresteringar av palestinska motståndsmän och understött israeliska
bosättningsprojekt. Detta är inget nytt. Under den Andra intifadan
arresterade PM sextio PFLP-medlemmar och lämnade över dess
generalsekreterare Ahmad Sadaat till Israel (som nu kan bli aktuell att
släppas fri). Förstå hur politisk makt växer ur gevärspipan. PM:s
existens är villkorad och utan egna väpnade styrkor följer den andras
pipa. Dess karaktär utgår inte från det palestinska folkets intressen
utan från var pengarna kommer. Likna den med Judenrate i
Warszawaghettot.
PM:s
existens, och dess möjliga roll i styrningen av Gaza, motstrider inte
mot Israels intressen eller mot USA-imperialismens. Det var på order av
den imperialistiska amerikanska regeringen under Bill Clinton i mitten
av 1990-talet som Osloavtalet undertecknades mellan PLO, som lade ner
vapen och följde den byråkratiska vägen, och Israel.
Den nationella bourgeoisiens begränsning
Den
första fasen av avtalet omfattar ett eldupphör – vars genomförandedatum
ännu inte har fastställts officiellt – och frigivningen av alla levande
israeliska fångar i Gaza senast på måndag.
Som
en del av avtalet om vapenvila och fångutbyte i Gaza kommer 250
palestinska fångar som dömts till livstids fängelse att friges, liksom
cirka 1 700 invånare i Gaza som gripits efter den 7 oktober 2023. Dessa
palestinier från Gaza hålls inte fängslade i officiella israeliska
fängelser, utan i fängelser där de utsätts för tortyr och sexuellt våld
dygnet runt av soldater. Antalet palestinier som gripits i Gaza under de
senaste två åren är okänt, men uppskattas till totalt cirka 15 000.
Enligt
den palestinska nyhetsbyrån Wafa News bekräftar aktuella uppgifter om
palestinska fånggrupper att över 11 100 palestinier för närvarande hålls
fängslade i det israeliska fängelsesystemet, däribland 400 barn. Nästan
alla dessa kommer från den ockuperade Västbanken. Enligt Palestinian
Prisoners Society har Israel dessutom arresterat omkring 20 000
palestinier från Västbanken sedan den 7 oktober 2023, däribland
studenter, akademiker, journalister och sjukvårdspersonal.
I
fredsavtalet ställs det även krav på det palestinska motståndets
avväpning. Här ligger alltså ett problem. Hamas vill inleda en dialog
och Trumps administration i USA har uttryckt sin öppenhet för att
diskutera. Men den israeliska regeringen talar som om Hamas bara kommer
att börja frige alla fångar och gå med på omedelbar avväpning. Båda
dessa saker kan inte vara sanna.
I
ett gemensamt uttalande från det palestinska motståndets olika
fraktioner, publicerat dagar innan fredsavtalet antogs, fastslog de
olika fraktionerna (Hamas inräknat) dess enade ståndpunkt och
förklarade: ”Valet av motstånd i alla dess former kommer att förbli den
enda vägen för att möta den sionistiska fienden och dess ockupation.” De
hävdade att de palestinska vapnen ”kommer att ärvas från generation
till generation tills befrielsen av landet och de heliga platserna är
uppnådd, och tills vårt folk har erövrat friheten och sina legitima
rättigheter, oavsett vilka uppoffringar det kräver”.
Grupperna
berömde Gazas krigare för att de bevarat sina vapen och sin enighet
”trots den oöverträffade förstörelsen och isoleringen” och förklarade
att ”dessa vapen symboliserar värdigheten och beslutsamheten hos ett
folk som vägrar att ge upp”.
Detta
visar att även om olika fraktioner inom Hamas skulle gå med på att
avväpna motståndet skulle det finnas ett oerhört motstånd från det
palestinska folket mot att släppa taget om vapnen. Detta skulle innebära
att avväpning skulle misslyckas. I tillfälle av ett misslyckande att
avväpna Hamas kommer då USA och Israel tvinga fram detta med våld? Detta
skulle betyda en fortsättning av kriget.
När
det gäller frågan om den omedelbara frigivning av krigsfångarna ställer
även detta ett ultimatum för motståndet. Att släppa krigsfångarna
skulle innebära att Hamas skulle förlora sina förhandlingskort eftersom
det är vad som är vunnet på slagfältet som avhandlas vid
förhandlingsbordet. Särskilt när inte ens en tredjedel av de palestinska
krigsfångarna skulle släppas.
Därför
kommer detta avtal att kunna gå på två sätt: antingen genom
förhandlingar eller genom att Israel kräver omedelbar frigivning av sina
fångar. Det senare är inte ett rimlig antagande, eftersom Hamas då
skulle förlora alla sina förhandlingskort; därför kommer det bara att gå
vidare i fallet med förhandlingar. I slutändan kan förhandlingarna leda
till att Hamas kapitulerar inför de israeliska kraven.
Detta
är inte helt förvånande. Även om Hamas lett ett ärofyllt väpnat
motståndskrig mot Israel och skördat många offer för folkets sak är dess
roll begränsad av dess klasskaraktär. Idag, i den nya epoken, i de
proletära revolutionernas epok, kan inte bourgeoisien leda de
demokratiska revolutionerna till seger. Därav måste den ledas av
proletariatet.
Varför?
För att bourgeoisiens intresse är profiten. Idag, under kapitalismens
högsta stadium, imperialismen, är världen uppdelad mellan olika
imperialistiska monopol som dominerar det ekonomiska livet världen över.
Detta enorma finanskapital slår ut det lokala ekonomiska livet och
tvingar de inhemska borgarna till underkastelse i de förtryckta
nationerna. I brist på inhemskt kapital och för tillgång till den
imperialistiska marknaden underkastar sig bourgeoisien i de förtryckta
nationerna den imperialistiska storbourgeoisien. Därför kan inte den
nationella bourgeoisien, den kompradora eller den byråkratiska leda en
demokratisk revolution till seger – dess kamp leder endast till
nationell underkastelse och utsugning.
Bourgeoisien
i de förtryckta nationerna har som intresse att nå en så hög rang som
möjligt i det imperialistiska systemet. Detta görs genom underkastelse
till någon/några av imperialisterna och försvaras genom vapen. Om
bourgeoisien i de förtryckta nationerna går mot de imperialistiska
herrarna använder imperialisterna sin kontroll över världsmarknaden och
genom militära medel för att underkuva dess ansträngningar.
Att
förråda folket ligger i bourgeoisiens natur under imperialismen. Detta
skulle inte vara något nytt från Hamas. Exempelvis år 2019 utförde de hård repression, arresteringar och tortyr mot massorna medan de protesterade mot den ekonomiska situationen och levnadsvillkoren i Gaza. Enligt Al Jazeera är Hamas öppet för att avväpnas:
”Hamas
har för sin del offentligt avvisat uppmaningar att överlämna sina
vapen, men experter säger att gruppen i privata sammanhang har uttryckt
öppenhet för att överlämna en del av sitt vapenarsenal.
’När
det gäller avväpning är det här man har sett den största förändringen i
Hamas hållning’, säger Hugh Lovatt, expert på Israel-Palestina vid
European Council on Foreign Relations (ECFR).
’[Hamas-företrädare]
har privat sagt till samtalspartner att gruppen kan vara öppen för en
avveckling av Hamas offensiva vapen’, säger han till Al Jazeera.”
Det kommunistiska partiets nödvändighet
Detta
visar på hur proletariatet är den enda klass vars intresse är att göra
slut på klassamhället och är den enda ledande kraft förmögen att krossa
imperialismen. Proletariatet skiljer sig från bourgeoisien därigenom att
proletariatet har inget annat att förlora än sina bojor men de har en
värld att vinna. Bourgeoisien har dock alltid möjligheten att teckna
något avtal, förråda kampen och finna ett nytt liv som en medlare åt
imperialisterna i Qatar eller Jordanien. Men sådana möjligheter erbjuds
inte ett helt folk. Även om Hamas skulle gå med på avväpning skulle
folket i Palestina inte släppa sina vapen. Folkets vapen är inte
förhandlingsbara.
Proletariatet
är folkets förtrupp i de förtryckta nationerna, likt den roll
bourgeoisien innehade under de demokratiska revolutionerna av gammal typ
(när kapitalismen föddes genom bourgeoisiens störtande av jordägarnas
makt i de kapitalistiska länderna). Den har inget att vinna genom att låtas fortsätta underkuvas. Som ett resultat av dess ekonomiska och politiska ställning hyser proletariatet det starkaste hatet för de exploaterande klasserna. De har det största perspektivet och den största oron för kollektivet i stället för enbart oro för individen. Proletariatet är den mest radikala klassen i revolutionen; de hade den mest utvecklade känslan för disciplin och organisation. Den
tvekar inte för någon fara eller något offer. Proletariatet är därför
den klass, i egenskap av vara mer beslutsam och konsekvent än någon
annan klass, som kan ena alla klasser som ingår i den palestinska
nationen.
Men
den kan endast göra detta genom att rekonstitueras i ett politiskt
parti. Marxismen lär oss att ett politiskt parti är resultatet av
klasskamp och att det samtidigt är dess instrument. Om en given klass i
ett klassamhälle vill mobilisera och organisera sina styrkor för att
kämpa emot motståndarklasserna och sedan ta makten, befästa denna makt,
etablera och bevara sin dominans över hela samhället, måste den bygga en
organisation och ett ledarskap som representerar deras intressen, som
koncentrerar dess vilja, ett politiskt parti. Som Lenin sade: ”… klasser
leds av politiska partier …” Det politiska partiet är klassens kärna
och klassen är basen för ett politiskt parti. Varje politiskt parti har
oundvikligen en tydligt definierad klasskaraktär. Det har aldrig funnits
ett politiskt parti i världen som står över klasserna och det har inte
heller funnits något ”parti för hela folket” som inte representerar
bestämda klassintressen.
Marx
lärdom från Pariskommunen var behovet av ett kommunistiskt parti. Lenin
lär oss att de subjektiva krafterna är avgörande i de revolutionära
striderna. Mao lär oss att den demokratiska revolutionen endast kan
genomföras under proletärt ledarskap under imperialismen. Ordförande
Gonzalo uttryckte det:
”Angående
rekonstitutionen, varför betonar vi Perus kommunistiska parti? Därför
att det måste göras fullständigt klart att partiet existerar. Och det
bevisar det eftersom det i verkligheten, med vapen i hand, med ett
blomstrande folkkrig, har öppnat den sanna och riktiga vägen för den
demokratiska revolutionen att gripa makten. Detta förklaras här:
Ordföranden förklarar detta när han analyserar erfarenheten från
Ryssland, det gamla Ryssland, av Bolsjevikpartiet, och erfarenheten från
Kina, av Kinas kommunistiska parti, och jämför det med Indien. Han
säger: ’Varför är det så att det genomfördes en revolution i det gamla
tsaristiska Ryssland? För att det fanns ett parti; Varför genomfördes
det i Kina? För att det fanns ett parti; varför genomfördes det inte i
Indien, givet att det hade liknande förhållanden som Kina? Därför att
det inte fanns ett parti.’ Så, detta är ett annat central problem, inte
endast för oss kommunister, utan för att kämpa i detta land.”
– Problem i partiets historia, Ordförande Gonzalo (1988)
Dessutom
är det av oerhörd vikt att inte falla som en svans till den spontana
rörelsen eller till bourgeoisien. Det är endast genom rekonstitutionen
av Palestinas kommunistiska parti och inledandet av folkkrig som den
israeliska staten kan svepas bort av en demokratisk revolution som
omedelbart förvandlas till en socialistisk revolution efter
makterövrandet i hela landet. Det kommunistiska partiet är folkets bästa
söner och döttrar, dess mest medvetna element, vars intressen inte kan
särskiljas proletariatet och det besitter de bästa kvaliteter och
element från historiens mäktigaste klass. Kommunister världen över måste
fortsätta höja det palestinska folkets fana, som en symbol för kampen
mot imperialismen och som en symbol mot förrädarna i folkets led. De
måste avmaskera alla de krafter som stödjer den palestinska myndigheten
och alla de krafter som förespråkar en nedläggning av folkens vapen. Men
detta är inte nog! Det kommunistiska partiets fana måste också höjas,
den röda, färgad av folkets spillda blod, med hammaren och skäran, som
en symbol för nödvändigheten av det kommunistiska partiet, som en kamp
mot imperialismen och som en fyr i mörkret som sprider ljuset för den
evigt skinande kommunismen. Detta är detta enda sättet de kan ena alla
klasser som utgör folket i den palestinska nationen i kampen mot
inkräktaren.
Vad händer härnäst?
Ja,
det är frågan på allas läppar. Motståndet kommer oundvikligen att
fortskrida. Det är en historisk lag att massorna fortsätter ta vapen i
hand när de blir förtryckta av en sådan ondskefull fiende som den
sionistiska inkräktaren och imperialismen. Även om delar av motståndet
förråder står folket kvar. Imperialisterna kommer försöka ljuga om en
fred som inte existerar samtidigt som kriget fortsätter på andra
fronter. Se upptrappning gentemot Iran. Men verkligheten går inte att
undanfly.
Det
blir även spännande att se hur solidaritetsrörelsen för Palestina i
Europa utvecklas efter “fredsavtalet”. Säkerligen kommer delar av
rörelsen att nöja sig och lägga den palestinska fanan tillbaka i
garderoben. Detta är inte konstigt då imperialisterna kommer använda
alla sina medel för att plädera en “evig fred”. Detta är begränsningen
hos alla spontana rörelser. Men detta kommer endast vara temporärt. När
stridens flammor blåses upp igen kommer gatorna fyllas åter.
Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!
