Socialdemokratins kris och nya program
Efter det Socialdemokratiska arbetarpartiets (S) valförlust 2022 så har ett växande missnöje inom partiet lagt fram krav på ett nytt partiprogram, för att ersätta det tio år gamla. Socialdemokratins nedgång, från att ha varit ett statsbärande och flertalet gånger majoritetsstyrande parti till att ha behövt dela på makten och stå i opposition, har i sin tur fått dess ledare till att behöva ta fram en ”ny riktning”.
Socialdemokraterna vill gärna framstå som ett ”hela folkets parti” men låt er ej luras, varje parti har en klasskaraktär och en social bas. Med social bas menar vi, till skillnad från väljarbas vilken är vilka som röstar på ett parti, den faktiska samhällsgrupp som likt prsäter predikar dess politik och utför deras arbete till väljarbasen. Socialdemokraterna är ett borgerligt parti till klasskaraktär, en tjänare av det svenska imperialistiska monopolborgerskapet, och har som social bas, vilken dess rygg vilar på, arbetararistokratin. Arbetararistokratin, ett skikt av förborgerligade arbetare, vars klasstillhörighet är småborgerlig, utgörs av företrädarna av de borgerliga ”arbetarorganisationerna” (S, LO, HGF) vilka tjänar systematiskt på att försvara imperialismen, det svenska monopolkapitalets intressen och på proletariatets underkuvande. Socialdemokraterna, i sammansvärjning med arbetararistokratin, påstår sig företräda arbetarklassens intressen i syfte att vinna dess röster och att skapa en illusion av en arbetarregering.
Arbetararistokratins ställning är oskiljaktig från imperialismen, vilken den är ett uttryck för. I ett imperialistiskt land som Sverige, som stod vid gränsen till det socialistiska Sovjetunionen (t.o.m. 1956), var det en absolut nödvändighet för imperialisterna att ha ett lugnt och välorganiserat land. För att förvandla det svenska proletariatet från att vara ett upproriskt och kampdugligt proletariat (vilken under det tidiga 1900-talet var några av världens mest stejkvana) till ett ”lugnt och fint folk”, i jantelagens mening, så kunde den svenska imperialismen använda sina imperialistiska superprofiter till att usurpera och korrumpera proletariatets organisationer genom att förvandla dessa till korprativa organisationer som företräder båda arbetstagare och arbetsköpare på samma vis som en räv vaktar hönshuset och säger att den gör det för hönsens skull.
Arbetararistokratin i Sverige är född ur socialdemokratins och den gamla reisionismens klassförräderi under det tidiga 1900-talet, systematiserad av den så kallade ”svenska modellen”, ett korporativistikt missfoster vilket föddes under Saltsjöbadsavtalet 1938, där LO tog ifrån arbetarna strejkrätten för att istället värna om ”klassfred”, under idén att ett ”folkhem” som erbjuder socialt välstånd och välfärd som endast kunde uppnås genom att arbetarna värnade om kapitalets tillväxt och exploatering.
Hela armén av byråkrater – oavsett om dessa kallas funktionärer eller ombudsmän – som tillhör Socialdemokraterna, fackföreningarna, Vänsterpartiet, ”folkrörelserna” o.s.v. utgör detta skikt, tillsammans med arbetsledare och förmän av olika slag. Arbetararistokratins existens är direkt beroende av finanskapitalets och dess stats välgång, därför är detta skikt rakt igenom reaktionär. Den är socialdemokraternas viktigaste stöd. Men på grund av LO, HGF och ”folkrörelsernas” försvagning, genom att de gång på gång visat sitt sanna ansikte gentemot de som de påstår sig försvara, samt på grund av de statliga nedskärningarna som försvagat en del av den statliga byråkratin där arbetararistokratin kan finnas, så har den sociala basen för Socialdemokraterna försvagats. Arbetararistokratin är ett mindre inflytelserrikt skikt idag än vad den var under 1900-talets andra hälft och genom socialdemokratins konstanta arbetarfientliga politik så har dess väljare försökt att finna lösningar på andra håll. Detta har i sin tur lett till Socialdemokraternas försvagning som visar sig mer och mer tydlig för varje val.
Det svenska monopolborgerskapet står inför problem som den är oförmögen att lösa.
Socialdemokratin, som ett uttryck för imperialismens överbyggnad i Sverige, har utvecklats på grundval av den ekonomiska basens utveckling. Under det tidiga 1900-talet, då den svenska imperialismen var i sin ungdom, den svenska industrialisering var i full gång, så fanns det ett utrymme för reformism, för borgerliga arbetarpartier som erbjöd smulor från de rikas bord i utbyte mot borgfred. Under denna tid, för att avleda proletariatets ögon från makten, så kunde proletariatet vinna flera sociala reformer. Efter det andra världskriget, vilken lämnat Europa i ruiner medan Sverige stod oskadd och förmögen tack vare den svenska imperialismens smutsiga krigsaffärer, så åtnjöt de svenska imperialisterna goda tillväxtår i och med Europas återuppbyggnad och genom dess relativa starka kapacitet för kapitalexport. Detta möjliggjorde folkhemsbygget vars syfte var att avleda massorna intresse för socialism och för att tävla mot kommunisternas prestige under efterkrigstiden.
Den socialdemokratiska överbyggnaden tvingades dock att reformeras efter imperialismen gått in i sin strategiska defensiv och förruttnelseprocess under 1980-talet. Tillväxten minskades och ekonomin upplevde mer och mer stagnation. Detta gjorde att reformerna från socialdemokratin stoppades och dess karaktär som ett reformistiskt parti avslutades. Den så kallade ”svenska modellen”, med utvecklad korporativism och en stark arbetararistokrati, grundad på den svenska imperialismens förhållandevis goda ställning i världen, har kommit till vägs ände. Den svenska imperialismen kunde komma ur nittiotalskrisen genom de nya marknader och inflytelsesfärer som man erövrade i framförallt Baltikum, men även i Central- och Östeuropa. Men efter detta så fanns det inte längre utrymme för fler öppningar. Kapitalismen tillåter inte stillastående, stagnation; den grupp av monopolkapitalister som inte växer och stärks, går under och sopas bort av andra. Därav måste profiten hela tiden öka, till varje pris.
De svenska imperialisterna blev då allt mindre benägna att använda de superprofiter, vilka de åtvinner genom utsugningen av de förtryckta nationerna, till att muta arbetararistokratin. Istället tillämpas reaktion över hela linjen. I jakt på större profiter ökar imperialisterna utsugningen på hemmaplan genom höjda priser, reallönesänkningar och genom att avveckla arbetarnas vunna rättigheter. Arbetararistokratin försvagas även genom att den statliga byråkratin upplever nedskärningar och genom att fackföreningarna allt mer måste sänka sina redan fjuttiga krav.
Detta har lett till att Socialdemokraterna, och dess stödpartier, behövt förvandla dess fasad till att vara ytterligare ett ”nyliberalt” parti, likt de andra i Riksdagen, vilket i sin tur lett till en kris då dess väljarbas blivit än mer odefinierad. Socialdemokraterna har blivit ett parti som river bort de reformer de själva drivit genom och tillämpar således samma politik som dess konkurrenter.
Socialdemokraternas nya program
Den ”nya riktning” som Socialdemokraterna vill framlägga i dess nya program uttrycker enbart dess kris som ett parti med en allt mer odefinierad social bas och som står inför allvarliga problem som den inte kan lösa. Inledningsvis så presenterar de fem huvudpunkter i utkastet till dess nya program:
”1: Du ska leva ett bättre liv i ett rikare land.
En politik för ökad tillväxt och fler bra jobb med en lön man kan leva på.
2: Du har rätt till ett fungerande samhälle.
3: En ny politik för att göra upp med marknadsmisslyckanden och stärka välfärden.
4: Du ska leva i trygghet och säkerhet.
En ny effektiv kriminalpolitik och en säkerhetspolitik för en ny tid.
5: Du ska vara del av en stark samhällsgemenskap.
En politik som bryter segregationen och säkrar stram migration.”
Fyra av fem punkter som lagts fram som den huvudsakliga grunden kan konkretiseras till två ståndpunkter, att göra Sverige “rikare” och “starkare”. Det är enkelt att se att de främst vill expandera staten ur ett säkerhetsperspektiv, vilket både betyder en större militär och polis, för att kunna säkerställa en “stram migration” och ännu viktigare, “ett fungerande samhälle”. Frånvaron av deras gamla tomma floskler om rättvisa, jämlikhet och klass är uppenbar.
Vad de själva ser som ett ”fungerande samhälle” uttrycks inte. Men för marxister så blir det helt uppenbart. Vi vet att statens huvudsakliga funktion är i egenskap av en våldsapparat för den ena klassens härskande över den andra. Detta är genomgående i dess beskrivningar av programmets viktigaste uppgifter.
Vidare skriver de att:
“Socialdemokratin är en frihetsrörelse. Den ser att individens möjlighet att råda över sitt eget leverne och göra fria val förutsätter ett samhälle grundat på jämlikhet.”
Här uttrycker de den borgerliga individualistiska världsåskådning vilken är en grundpelare i liberalismen, borgarklassens ideologi. Dessa ”fria val” de talar om är endast valet om vilken kapitalist som du säljer ditt arbete till eller vilket parti som ska härska över dig såvida du inte är borgare och kan åtnjuta vilken frihet du vill. Denna frihet är inget annat än den frihet som allehanda kapitalist talar om: individens frihet. Socialdemokratin utgör alltså enbart samma ”frihet” som kapitalismens ska erbjuda.
Därefter skriver de att:
“Socialdemokratin vill se ett Sverige där invånarna ställer upp för varandra och litar på varandra. Det är ett Sverige där medborgarna ska finna mening, tillhörighet och en känsla av att vara en del av något större”.
Fortsättningsvis belyser de vikten av att samhället ska “tillhöra” en gemensam kropp som agerar monolitiskt. De gör skillnad på invånare och medborgare, men menar att alla ska vara lydande under den gemensamma nämnaren, alltså staten. Detta sätt att se på samhället liknar Mussolonis korporativistiska ”allt inom staten, ingenting utanför staten, ingenting emot staten”. Att se samhället som en gemensam kropp är en ytterst viktig grundpelare inom korporativismen, vilken är fascismens viktigaste aspekt. Den motsägelse mellan det första och det andra stycket förstås endast genom att introducera klass i analysen. Det de vill ha är en frihet för kapitalet och ett underordnande av arbetarklassen i en gemensam kropp under borgarklassens stat, under soicaldemokratins politiska ledning.
Frågan om partiets sociala bas
”Arbetets betydelse för människans frihet och oberoende kan inte överskattas. Det är grunden för Sveriges välstånd och den gemensamma välfärden. Att så många som möjligt arbetar är avgörande för landets framtid, både för sammanhållning och för välfärd och välstånd. Arbete är både en rätt och en plikt. Alla som kan arbeta har därför ett ansvar att bidra till det gemensamma. Det förutsätter att samhället säkrar goda möjligheter till arbete i hela landet, och att arbetsvillkoren är goda. Såväl arbetslöshet som otrygga jobb är konsekvenser av att arbetet underordnats kortsiktiga vinstintressen och att samhället dragit sig tillbaka. En hög arbetslöshet undergräver arbetares och andra löntagares ställning på arbetsmarknaden, genom försvagad förhandlingsposition och sämre arbetsvillkor, till förmån för arbetsgivare och kapital.”
Återigen så uttrycker ”sammanhållningen”, ”det gemensamma” och ”Sveriges välstånd” en allt mer korporatvistisk hållning. Detta uttrycks även i dess syn på arbetet som en ”plikt”, som under den kapitalismen blir ett försvar för borgarklassens rätt att utsuga arbetarna. Den enda rollen som arbetarklassen har, enligt dem, är att bidra till det “gemensamma välståndet”. Dock är detta välstånd knappast något som vi gemensamt får ta del av, vilket de själva erkänner när det i och med att klassklyftorna växer, att folket blir fattigare samtidigt som kapitalet gör rekordår efter rekordår. De nämnar inte att det är deras egen politik som orsakat detta, såsom under dess senaste regeringsperiod, som präglades av ekonomisk kris, inflation, pandemi, elkris etcetera för arbetarklassen, samtidigt som den svenska kapitalismen under dessa fyra år producerade 351 nya miljardärer, en ökning på 183%(!).
Så varför skulle det vara arbetarnas plikt att fortsätta öka detta välstånd för kapitalisterna? Kanske beror detta på den ”försvagade förhandlingsposition” som de tar upp? Men om det må så vara, varför var just socialdemokraterna den aktören som rev upp våra fackliga rättigheter under den tidigare mandatperioden, i egenskap av den största slaktare av fackliga rättigheter i Sveriges historia?
Som vi märker i utkastet markerar de gentemot ”kortsiktiga vinster” och de som representerar dessa, såsom ”vårdjättarna”, bemanningsföretag, så kallade ”friskolor etcetera. Detta är enbart de kapitalister som sticker mest i ögonen på deras väljarbas och de har därför svårt att öppet försvara dessas till skillnad från alla de andra större och mer inflytelserika kapitalister.
Deras klassanalys uttrycks enkelt i dess användning av begreppen ”arbetstagare” och ”arbetsgivare” där arbetstagaren likt en tjuv tar lön från den snälla arbetsgivaren som erbjuder arbete. Detta uppenbaras i krisen för dess sociala bas vilken delar av Socialdemokraterna själva kacklar om. Tunga namn inom Socialdemokraterna, såsom Björn von Sydow och David Lundqvist, lämnade nyligen in ett förslag att man bör byta partinamnet från Socialdemokratiska Arbetarpartiet, till att istället heta “Löntagarpartiet” med förklaringen att:
”Om vi fortsätter att beteckna oss som ”bara” ett arbetareparti, så ger vi 2,1 miljoner tjänstemän fortsatt anledning att fråga: ”Varför ska jag rösta på ett parti som inte riktar sig till mig?”
Som resultat av dess sociala bas försvagning så försöker de omvandla sig till ett ”hela folkets parti” istället. Frågan är: når de fler eller missar de alla?
Ekonomisk politik
“Socialdemokratin vill se en sund marknadsekonomi där privata företag kan fungera väl. Det kräver demokratiska motvikter mot kapitalintressen i form av stabila spelregler. Det är bara institutioner som är oberoende av marknaden som kan besluta om tillräckliga regler för att upprätthålla konkurrens och förhindra privata monopol (…) De många och skiftande behoven i samhället kräver en blandekonomi som bygger på en kombination av politiska beslut och marknadsmekanismer, en effektiv offentlig välfärd, ansvarsfulla företag och starka fackliga organisationer”
Den ”blandekonomi” som Socialdemokraterna talar om är endast ett utryck för statsmonopolistisk kapitalism – form för monopolkapitalets herravälde, vars grundval är hög koncentration och centralisation av kapitalet, monopolens allsmakt i de kapitalistiska ländernas ekonomi och politik som leder till en sammansmältning av monopolens apparat och statsapparaten, till att finansoligarkin lägger under sig den borgerliga staten. Socialdemokraterna har länge varit en politisk representant för den statliga monopolkapitalismens fraktion gentemot det privata monopolkapitalet. Dessa två fraktioner är två delar av samma klass.
Den statsmonopolitiska kapitalismen har flera former såsom exempelvis ”personalunioner”, det vill säga att inflytelserika statstjänstemän dras in i monopolens styrelser och monopolens representanter direkt bereds plats i de borgerliga staternas regeringar. Detta är uppenbart bland flera framträdande socialdemokrater i storbolagens styrelser såsom exempelvis Göran Persson, tidigare partiledare, skol-, finans- och statsminister, och Jens Henriksson, tidigare statssekreterare, som är styrelseordförande respektive VD för Swedbank eller Thomas Östros, vice ordförande i riksdagens närings- och finansutskott 2006-2011, tidigare VD för storfinansens maktorgan Svenska bankföreningen. Listan kan göras väldigt lång. En annan form för den statsmonopolitiska kapitalismen är att monopolen lägger under sig ”statshushållet”, antingen genom att de bygger statliga företag, järnvägar etcetera eller genom borgerligt förstatligande som via skattesystemet och profitgivande militära beställningar så kan monopolkapitalet tillägna sig monopolkapitalets enorma summor ur statsbudgeten.
Wallenbergssfären är en del av den statsmonopolitiska fraktionen inom det imperialistiska monopolkapitalet. De använder statliga ingripanden och statliga bolag för att förstärka sin egen ställning och öka dess egen del av kapitalets herravälde. Exempelvis frambringar LKAB, ett statligt gruvbolag där både Marcus Wallenberg och Göran Persson agerat styrelseordförande, stora profiter för Wallenbergarna genom att köpa in produkter från exemplevis Atlas Copco.
Den statsmonopolistiska kapitalismens utveckling skärper ytterligare kapitalismens motsättningar. Den växer därför kraftigast i tider av krig, krigsförberedelser och ekonomiska kriser. Den borgerliga statens inblandning i det ekonomiska livet avlägsnar inte det kapitalistiska systemet grundläggande motsättningar utan tvärtom framträder produktionens anarki och kapitalismens alla motsättningar ännu tydligare. Olika grupper monopolkapitalister dras in i kampen om herraväldet över statsappararaten, för poster i statliga organ och för att kapa åt sig så mycket som möjligt av den ”statliga kakan”.
Att förhindra privata monopol och upprätthålla konkurrens, som programmet uttrycker, är endast ett spel för gallerierna.
”Den statliga monopolkapitalismen är en monopolkapitalism där monopolkapitalet har fusionerat med statens politiska makt. Genom att utnyttja statens makt till fullo, påskyndas koncentrationen och ackumuleringen av kapital, intensifieras exploateringen av arbetarklassen, absorptionen av små och medelstora företag, och absorptionen av vissa monopolkapitalistiska grupper av andra, vilket stärker monopolkapitalet för internationella syften, för konkurrens och expansion. Under täckmanteln av “statligt ingripande i det ekonomiska livet” och “motstånd mot monopol”, och med statens namn för att lura, överför det listigt enorma vinster till monopolgruppernas fickor genom hemliga metoder”.” (EN GÅNG TILL OM OLIKHETERNA MELLAN KAMRAT TOGLIATTI OCH OSS, Några viktiga problem inom leninismen i moderna tider, Redaktionen för tidskriften Hongqi (Röd flagga), Peking, mars 1963.)
I syntes är dessa statliga ingripanden, regleringar och hela den soppa till ”blandekonomi” och ”långsiktighet” är endast statsmonopolistisk kapitalism vilket endast tjänar monopolismen bakom stängda dörrar och bidrar till att en allt större del av nationalinkomsten greppas tag av monopolkapitalet. Statsmonopolskapitalismen växer större under tider av ekonomisk kris och krigsförberedelser. Socialdemokraterna är nog välmedvetna om de skärpta internationella motsättnignarna som oundvikligen leder till mer kris och krig.
Världens ”demokrati” i kris?
“Den försvagade demokratin har lett till ökad ofrihet för människor runtom i världen. Krig och konflikter har drivits på av auktoritära ledare utifrån egna maktintressen, med urskillningslöst våld och lidande som följd. Mängder av människor har påtvingats en ökad övervakning och repression, samtidigt som oberoende medier och kritiska röster tystats.”
Samtidigt som man tagit upp hur världen gått mot en “positiv” utveckling i form av ökat välstånd så pratar man samtidigt om hur “demokratin” försvagas och krig blivit ännu mer utbrett. De säger att det är främst ”auktoritära” ledare som spätt på krig från sina egna maktintressen, utan att socialdemokraterna erkänner sin egna roll i detta. Genom att svansa dels efter USA-imperialismen, vilken är världens fiende nummer ett, som i försvar för sin position som världens enda hegemoniska supermakt, försökt att flytta runt sina militära spelpjäser. De har agerat som den största accelaratorn för reaktion världen över. Socialdemokraterna var den kraft som förde Sverige in i NATO, världens största krigshetsare, samt bidragit med oerhört stöd till en av de största konflikterna i vår tid, det så kallade “kriget mot terrorn”, fört under ledning av USA-imperialismen mellan åren 2001-2021. Borgerliga källor uppger att närmare 5 miljoner människor har dött och 38 miljoner blivit fördrivna från sina hem till följd av USA:s invasionskrig, vi vet att siffror är BETYDLIGT högre. Men när Socialdemokraterna syftar på krig i sitt programutkast så är det inte dessa förödande krig de åsyftar. I typisk imperialistisk anda så skiljer man detta krig (”kriget mot terrorn”), och den ryska invasionen av Ukraina som två olika, där den förstnämnda varit helt rättfärdig, eftersom Socialdemokraterna själva varit ledande i att se till att svenska styrkor kunnat understödja västs imperialistiska sammansvärjning, bland annat i Afghanistan, Irak, Mali, och Libyen, medan den andra är orättfärdig, vilket förstås är sant, men som de endast erkänner för att tjäna dess egna imperialistiska intressen.
Dessutom menar Socialdemokraterna att Sverige ska vara ”ledande aktör i EU”, den ska utveckla ett ”nordiskt samarbete, också inom säkerhetspolitiken när hela Norden är med i Nato”, och att det behövs en ”mer kraftfull gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för EU för att bidra till ökad trygghet i en osäker omvärld”. EU, som en allians av imperialister, bidrar till den ökande krigshetsen genom militariseringen av EU under de senaste åren, särskilt efter den ryska imperialismens anfallskrig i Ukraina. Genom att dra fördel av denna imperialistiska aggression har EU ökat sin krigshets och ökat sin militariseringsprocess. Det är uppenbart att Socialdemokraternas förkärlek för EU knyter den svenska imperialismen närmre dess vänner i EU, särskilt den tyska imperialismen som är ledande i denna allians.
Programmet väljer inte heller att nämna Socialdemokraternas deltagande i vapenaffärer, vilken exempelvis Stefan Löfvén, tidigare partiledare och statsminister, varit drivande i, både under sin tid som partiledare och statsminister som efter. Att skilja mellan ”auktoritära” ledare och ”demokratiska” ledare, som de så gärna gör i sin retorik, undviker de gärna att göra när det kommer till vapenexport. Deras världsanalys är en analys av hycklare. De var med och tände elden och nu pekar de på röken.
Andra punkter de lyfter är ”stark motståndskraft i hela samhället genom robust totalförsvar, betydande militär förmåga och god civil beredskap” och ”ett svenskt folkförsvar med utbyggd värn- och civilplikt”. Socialdemokraterna bidrar till krigshetsen och militariseringen genom att bygga ut militären och genom Nato-medlemskapet tvingar de alltfler arbetare till de imperialistiska krigen.
Vidare skriver de att de planerar för ”insatser för att främja svensk export, skydda frihandeln och motverka protektionism.” Deras politik tyder på att den svenska borgarklassen troligtvis på förhand var säkra att Trump skulle vinna valet i USA, som försöker lösa USA-imperialismens kris genom att försvaga de europeiska imperialisterna, däribland den svenska imperialismen, genom att konkurrera ut de och gå framåt på dess bekostnad.
Därför ser Socialdemokraterna vikten i att förespråka den fria handeln och bekämpa protektionismen. Det finns flera skäl till detta, men en av de största är att Sverige inte klarar av att tävla mot de större ekonomiska makterna i ett handelskrig. Den svenska ekonomin må vara stark för sin storlek, men är väldigt begränsad jämfört med den amerikanska och även den tyska marknaden.
Inhemsk politik: mer reaktion, mer repression
Det programutkast som Socialdemokraterna framlägger skiljer sig från ”högerpartiernas” program, däribland Sverigedemokraternas, i princip endast i fråga om form, hur de uttrycker sig, hur de formulerar sina argument och ståndpunkter, men innehållet är i princip detsamma. En ”stram svensk migrationspolitik” är de svenska riksdagspartiernas allmänna linje.
Socialdemokraterna förespråkar ett ”kraftfullt bekämpande av organiserad kriminell verksamhet”. Vi vet från tidigare regeringsperiod att detta enbart är ett kall på ökad repression och en ökad militarisering av proletära förorter. De kräver ”en poliskår som återspeglar hela befolkningen, med god lokal närvaro och de befogenheter och verktyg som krävs”. Detta är uppenbart inte för att ”bekämpa gängen”, vilket de uppenbarligen inte är intresserade då de dels har flera kopplingar till gängen, särskilt på kommunal nivå, och på grund av att deras åtgärder endast innebär militariserade förorter och inte riktiga polisundersökningar bland konsumenterna, de småborgerliga och borgerliga vardagsknarkarna, där de kan finna bevisen. Dessa åtgärder är till för att göra statens våldsmonopol mer handelskraftigt vilket i sin tur utvecklar dess försvar. De förslag som man presenterar är självklart sammankopplat med den ökade våg av gängvåld som sker i Sverige, men detta används bara som en ursäkt för att kunna reaktionarisera staten och möjliggöra ökad övervakning och utveckla polisens repression, troligtvis till följd av en rädsla för framtiden, som kommer innebära större motstånd och ökat missnöje med den borgerliga staten. Åtgärder som bland annat ”chat control” och ökade befogenheter för avlyssning, verkar inte påverkat gängen. Snarare är det kriminella våldet ännu mer utbrett än innan man införde dessa åtgärder.
Socialdemokraterna menar att de försvarar demokratin. Men i praktiken visade socialdemokraterna under Corona-pandemin att möjligheten för att avskaffa de borgerligt demokratiska rättigheterna inte är så svår. Trots att Sverige har en grundlag för yttrandefrihet, så begränsades den genom förbudet av allmänna sammankomster, oavsett om man anser det rätt eller fel vid den här perioden. Detta tog sig uttryck i form av en ökad repression mot demonstrationer, inte minst under BLM demonstrationerna 2021 och under fleralet Palestinademonstrationer de senaste år. Polisen var fast besluten om att stoppa dessa protester, och många som deltog i dessa händelser har för första gången fått vittna om polismisshandel.
Vad är Socialdemokraterna idag?
Socialdemokraterna, liksom de andra borgerliga partierna, är endast försvarare för det gamla ruttna imperialistiska världssystemet, vilket endast bringar misär, fattigdom och krig till världens folk. Socialdemokraternas egenskap av ett reformistiskt parti, har försvunnit. Det socialdemokratiska experimentet, som var i full rulle under mitten av det föregående århundradet, är över. Socialdemokraterna skiljer sig därav inte särskilt mycket från de så kallade ”högerpartierna”. Inför nästkommande val, i egenskap av opposition, så kommer de förmodligen att anta mer ”progressiva” paroller. Men låt er ej luras. Socialdemokratin ämnar idag endast att utveckla reaktionariseringen och militariseringen, öka krigshetsen och öka exploateringen av arbetarklassen. Socialdemokraterna går samma väg som de andra riksdagspartierna, kallen från det imperialistiska monopolborgerskapet för de alla åt samma håll.
Detta gäller inte enbart för Socialdemokraterna för de har i sin tur flera stödpartier. Däribland finnner du Vänsterpartiet (V) – ett revisionistiskt parti som i åtminstone 60 år – under olika namn – spelat rollen som ”den vänlige pådrivaren”. Det är en social kraft vars roll är att kanalisera arbetarklassens och folkets motstånd in i reformistiska återvändsgränder. Men idagsläget så finns det inte längre något utrymme för reformer vilket gör V endast till Socialdemokraternas ”radikalare” propagandist, och intet annat. Här är det även värt att hålla i åtanke att det finns en mångfald av ”revolutionära” eller ”vänster” partier, organisationer och grupper, som i varierande grad kallar sig ”utomparlamentariska”, och påstår att de ”sätter press” på V, vilket gör de till svansar till V och därav dess facto utgör dess stödtrupper; de är ”den vänlige pådrivarens vänliga pådrivare”. I förlängning är alla dessa i sin tur också stödpartier för Socialdemokraterna. Under den kommande perioden kommer V göra allt för att behålla ”samarbetet” med Socialdemokraterna och man kommer vara dess viktigaste verktyg i att försöka använda de folkliga protesterna i kampen mot den svenska imperialismen för att kanalisera detta i Socialdemokraternas makt.
Därav blir det viktigt för alla revolutionärer att bygga upp en rörelse som motsätter sig alla former av revionism, opportunism ofta uttryckt i olika former av reformism och parlamentarsik kretinism – för detta krävs det en ledning. Därav lyfter vi parollen om att rekonstituera Sveriges kommunistiska parti som arbetarklassens förtrupp, kampstab och krigsmaskin.