Målning i Södra Stockholm till minne av Hjältemodets dag.
”Blodet som har droppat kommer aldrig att glömmas”
– Revolutionär fånge i Canto Grande fängelset 1991.
Varje år den 19 juni firas Hjältemodets dag i Peru och runt om i världen. Dagen firas till minne av upproret bland de krigsfångar i Peru som kämpade för försvaret av revolutionen och för sina liv under de grymmaste av fängelsemassakrer år 1986.
Den dagen, mitt under folkkriget, genomförde den så kallade ”vänsterregeringen” i Peru en massaker på hundratals revolutionära krigsfångar. Fångarna hade tagit över sitt fängelse och förvandlat det till ännu en skyttegrav i revolutionens tjänst, och även när de konfronterades med ett kombinerat angrepp från flygvapnet, armén, flottan och polisstyrkorna kämpade de revolutionära kämparna till sin död i stället för att ge upp. Hundratals mördades, utan rättegång och på det mest brutala sätt. Detta mord kom inte lätt, och det är fångarnas heroiska motstånd som ger oss de mest kraftfulla ideologiska lärdomarna och exemplen för oss i dag.
Den peruanska staten, fega som de är, mördade runt 300 krigsfångar som hade förvandlat fängelsecellerna till en del av folkkriget. Dessa folkets döttrar och söner visade vad det betyder att framhärda i revolutionen, att aldrig ge upp även under de svåraste omständigheter.
När folkkriget i Peru, som inleddes 1980, tog fart under ledning av Perus kommunistiska parti (PKP) och dess ordförande Gonzalo, mobiliserades folket i landets alla hörn i folkkriget. För att imperialismens lakejer i Peru skulle kunna bevara sin ställning användes de grymmaste av metoder. Särskilt efter PKP:s framgångsrika organiserade utbrytningar av krigsfångar, mest spektakulär är gerillaattacken mot ett fängelse i Ayacucho som befriade hundratals fångar, antog den reaktionära regimen politiken att koncentrera ”misstänkta terrorister” i fängelser i Lima. Men inte ens bakom galler gav dessa fångar upp. Kämparna levde kollektivt, i den mån det var möjligt i dessa helveteshålor, för att bättre kunna stå emot fiendens försök att bryta ner deras kroppar och sinnen. De genomförde politisk, ideologisk och fysisk träning och producerade konst och hantverk som var avsedda att stödja och sporra folkkriget i Peru och revolutionen i hela världen.
En av de mest kända av dessa var en magnifik mångfärgad matta som firade grundandet av den Revolutionära internationalistiska rörelsen, med symbolen av jordklotet som bryter sig loss från sina kedjor. Detta konkreta bevis på proletär internationalistisk politik och okuvlig maoistisk anda smugglades ut från fängelset på ön El Fronton och togs med som en del av en världsturné till stöd för folkkriget och förvånade och inspirerade de tusentals människor i Asien, Europa och Amerika som såg den. Målningarna, den inspelade revolutionära körmusiken och andra konstverk som producerades av fångarna bidrog till att främja och finansiera den världsomspännande rörelsen till stöd för folkkriget i Peru, och tillsammans med dikterna, sångerna, pjäserna och andra verk som skapades medan de var i fiendens klor fortsätter de att spela en roll i kampen idag.
I stället för att bli ”tagna ur strid” när de tillfångatogs fortsatte dessa män och kvinnor att sträva efter att konkretisera parollen ”det är rätt att göra uppror” på alla sätt de kunde. Viktigast av allt var att de hittade metoder för att använda sin kollektiva styrka och regeringens oförmåga att släcka deras rasande gnista för att avslöja regimen och uppmana de miljontals massorna att stödja och föra ett allt större folkkrig. När det stod klart att myndigheterna tänkte försöka ”lösa” problemet genom desperata och blodiga åtgärder, med förflyttningar och dödande, tog fångarna över landets viktigaste anstalter för politiska fångar och förklarade: “Vi kommer att göra motstånd. De kommer inte att föra ut oss härifrån levande. Vi kräver garantier mot regeringens planer.”
Regeringen låtsades skenheligt förhandla med fångarna, som hade ställt de rimliga kraven att regeringen skulle följa en tidigare överenskommelse om att erkänna dem som ”specialfångar” och inte som ”terroristbrottslingar”, och att förflyttningarna skulle avbrytas. Men snart genomförde regeringen de massakrer som den länge hade planerat. Den skickade in sina marinkårssoldater beväpnade med tunga maskingevär och pansarvärnsvapen, stridshelikoptrar och marinartilleri. Fångarna i El Fronton höll ut i två dagar av närstrid med hjälp av slungor, hemmagjorda armborst och en liten handfull erövrade vapen. Fångarna i Lurigancho höll de väpnade styrkornas kommandosoldater och marinkårssoldater stången i en hel dag; de flesta av fångarna mördades metodiskt efter att fängelset återerövrats. Kämparna vid kvinnofängelset i Callao höll också fienden borta i cirka 24 timmar, till priset av flera döda och många sårade.
Som bekant slog denna avskyvärda handling från regimens sida tillbaka. Den bidrog till att avslöja och isolera regimen och till att visa miljoner människor att folkkriget, under PKP:s ledning, är det enda sättet att lösa Perus problem. I stället för det politiska nederlag som regimen hade försökt tillfoga ett slag mot folkkriget genom att ”återupprätta sin auktoritet” och visa sin oändliga kapacitet för folkmord, var det fångarna som utdelade ett slag mot den peruanska reaktionen och dess imperialistiska lakejer.
Men fiendens törst efter folkets blod är naturligtvis aldrig släckt. År 1992, när Fujimori-regeringen planerade ännu en massaker i Canto Grande-fängelset i Lima, besatte fångarna avdelningarna för män och kvinnor och krävde att en kommission skulle inrättas för att övervaka de planerade förflyttningarna av fångar och garantera deras liv. Den 6 maj skickade Fujimori in 500 elitsoldater med gevär, raketdrivna granater, dynamitväskor och plastiska sprängämnen samt en stridshelikopter med raketer. När de slogs tillbaka försökte tusen soldater dagen därpå storma fängelset, återigen förgäves. Slutligen, den 9 maj, sammanfattade de kvinnliga och manliga fångarna att de hade uppnått sina mål till fullo och marscherade ut arm i arm sjungandes Internationalen. De fega reaktionära odjuren valde ut och mördade många fångar som misstänktes vara ledare. Bland dessa kommunistiska hjältar föll flera mycket viktiga partimedlemmar.
Trots de svårigheter som folkkriget drabbades av efter att ordförande Gonzalo tillfångatogs i september 1992, har folkkriget i Peru aldrig upphört. Även om imperialismen och reaktion tillsammans med revisionismen gjort allt i sin kraft för att krossa partiet och revolutionen så misslyckas de dag för dag. Ny makt fortsätter att utvecklas, folkkriget fortsätter att utvidgas.
Som en del av detta har PKP fortsatt, trots den fascstiska peruanska statens fortsatta folkmord, att kämpa i den anda som ordförande Gonzalo uttryckte i sitt historiska tal den 24 september 1992. Inifrån en bur, där regeringen försökte förödmjuka honom och hela revolutionen inför pressen, förringade han sitt fängelsestraff som helt enkelt ”en krök på vägen”. Han uppmanade trotsigt till en fortsättning av folkkriget och förklarade: “Även om vägen är lång ska vi gå den till slutet. Vi kommer att nå vårt mål och vi kommer att vinna. Ni kommer att få se det.”
Ur fängelserna födde reaktionen, den peruanska staten under yankee-imperialismens ledning, den högeropportunistiska linjen (HOL). Denna HOL, organiserad från reaktionen med kapitulanter, är huvudet på den nya revisionismen genom dess förnekande av Gonzalos tänkande och av marxismen-leninismen-maoismen. DE har bedrivit oerhörda lögn kampanjer mot PKP och ordförande Gonzalo i syfte att förklara folkkriget och partiet dött, Gonzalo en “avståndstagare från terrorism” och kapitulant. HOL förnekar den tredje världens länders halvkoloniala och halvfeodala karaktär. De säger att de har upphört att vara det på grund av ”nyliberalismen”, som tillämpats sedan början av 1990-talet och i Perus fall, också för att de halvfeodala relationerna förstördes i och med folkkriget och Peru skapades en beroende kapitalism och ”att den nuvarande kampen är för demokratiska rättigheter, ny konstitution och suveränitet”. Således förnekar dessa renegater det som fastställt av maoismen och Gonzalos tänkande – imperialismen, byråkratkapitalismen och halvfeodalismen kan inte krossas av något annat än av den nydemokratiska revolutionen genomförd, försvarad och utvecklad med folkkrig som oavbrutet fortsätter hela vägen till kommunismen. Istället propagerar revisionisterna parlamentarisk kretinism, amnesti och ”fred” och samarbetar med reaktionen genom att angiva, förfölja och mörda i syfte att krossa kamrater och folkkriget. REVISIONISMEN ÄR IMPERIALISMENS FARLIGASTE TJÄNARE! HOL har från 1993 fram till idag, i alla dess olika konstulationer, tjänat alla regeringar i den gamla peruanska staten.
Hjältemodets dag uppmanar oss att kämpa hårdare och mer resolut mot imperialismen, det världsomfattande system som bringar världens folk krig, misär, fattigdom och svält, mot reaktionen, alla de som försvarar på olika sätt och vis den nuvarande ordningens fortsatta existens, och mot revisionismen, alla de som förvränger folkets kamp och för den in på villovägar.
Uppror
fortsätter att bryta ur bland krigsfångar, inte bara i Peru, utan i
hela världen. Bland kamrater som kämpar i folkkrigen och i de nationella
befrielsekamperna världen över så använder reaktionen de hemskaste av
åtgärder mot folkets kämpar.I folkkrigen är Peru, Turkiet, Indien och
Filippinerna så befinner sig oräkneliga antal kamrater bakom lås och
bom. I Palestina fängslas moståndskämpar i hela landet. Denna
dag visar att även under de svåraste omständigheterna så kan man
fortsätta revolutionens gång, att det inte är det externa utan det
interna som är avgörande, att det är den politiska och ideologiska linje
och orubbliga beslutsamhet som visar sig vara starkare än fiendens
obegränsade kapacitet för terror.
Vi hälsar Perus kommunistiska parti, den röda fraktionen i den internationella kommunistiska rörelsen, kombattanterna i Folkets befrielsearmé och massorna som deltar i folkkriget. Fortsätt att förkroppsliga hjältemodets dag. Folkkriget är oövervinnligt! Leve folkkriget i Peru!
Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!