Nota: leer traducción no oficial en post siguiente.
Israel och Hamas har slutit upp kring ett fredsavtal under förmiddagen torsdagen den 9 oktober. Efter tre dagars intensiva förhandlingar i den egyptiska semesterorten Sharm el-Sheikh vid Röda havet har Israel och den palestinska motståndsrörelsen Hamas nått en överenskommelse om den första fasen i en plan som förmedlats av USA för att avsluta det två år långa folkmordskriget mot Gazaremsan.
Imperialisterna världen över är väldigt investerade i utvecklingen. Fredsavtalet är fött i Washington och presenterat av USA-imperialismens ultrareaktionära representant Trump. Ett möte i Paris under torsdagen samlade toppdiplomater från fem viktiga arabstater – Egypten, Jordanien, Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten – med europeiska motsvarigheter från Frankrike, Italien, Tyskland, Spanien och Storbritannien. Turkiet och Europeiska unionen var också representerade. Kina säger att man hoppas på ett ”permanent och omfattande” eldupphör i Gazaremsan och välkomnar avtalsbeskedet.
Men trots de båda parternas godkännande fortsätter striderna. Under samma dag har attackerna mot Gaza stad fortskridit. Hamas talesperson Hazem Qassem har meddelat att Israel har börjat ”manipulera datum, listor och vissa av de procedurer och åtgärder som överenskommits i vapenvapenavtalet”. Qassem hävdade att Netanyahu gjorde detta för att ”visa folket att det är han som kontrollerar situationen och som styr och hanterar den”. Israel försöker bära med sig ett momentum in i förhandlingarna.
Även i sionisternas egna led verkar det finnas motsättningar och många som vill ”gå längre än avtalet.” Såsom den israeliske finansministern Bezalel Smotrich, känd för sina provocerande uttalanden, som har sagt att Hamas måste förstöras efter att fångarna återvänt från Gaza. ”Omedelbart efter att gisslan återvänt hem kommer staten Israel att fortsätta att med all sin kraft sträva efter att verkligen utrota Hamas och avväpna Gaza, så att det inte längre utgör ett hot mot Israel”, skrev Smotrich i ett inlägg på X.
Utifrån dessa händelser är det viktigt att gå genom situationen punkt för punkt, klargöra de olika krafterna som verkar och de olika intressen som presenteras.
Två år sedan Al-Aqsa Flodvågen
Det är viktigt att uppmärksamma att det har gått två år sedan Al-Aqsa Flodvågen, den militära operationen utförd av det palestinska väpnade motståndet som öppnade murarna in i Israel. Den 7 oktober 2023 var den dag då det palestinska folket tog det historiska beslutet att bryta sig ut ur murarna på världens största utomhusfängelse, göra den största skadan mot den sionistiska staten Israel på många årtionden och lyckades till och med att ta minst hundra krigsfångar för att ändra förhandlingsläget. Militanter från olika delar av det nationella motståndet såsom Hamas (som utgjorde ledningen), Islamisk Jihad, PFLP, DFLP, Lions’Den och Hizbollah, tog sig in i Israel, både via mark, hav och luftrummet, genomförde en välkoordinerad attack och kunde avfyra missiler som det välkända ”Iron Dome” system inte kunde avvärja. Det var en taktisk offensiv inom ramen för en rättvis krigföring mot inkräktaren i samband med en strategisk defensiv mot en fiende som har överlägsna militära resurser.
Aktionen genomfördes i ett högt militariserat område ockuperat av israeliska militärstyrkor och bosättare, som har en dubbel funktion: förutom att ockupera territoriet, försvara den expansionistiska och fascistiska politiken – kort sagt, försvara den imperialistiska enklaven i denna strategiska region i Mellanöstern.
Det nationella motståndskrig som det palestinska folket utkämpar tar form som ett gerillakrig i en strategisk defensiv, där motståndet överkommer hinder i en urban miljö, exempelvis genom tunnelkrigföring, men framförallt genom införlivandet och stödet från massorna. Det är genom massornas stöd som de israeliska folkmordsstyrkorna under mer än ett års krig inte ens har lyckats hitta de krigsfångar som tillfångatogs den 7 oktober 2023.
Gerillakriget och tunnelkriget som Hamas och den palestinska motståndsrörelsen bedriver har tillfogat den folkmordsbenägna israeliska ockupationsarmén svidande slag. Precis som i det kinesiska motståndet mot den japanska imperialismen, eller i Vietnam mot fransmännen och amerikanerna, eller nyligen i Afghanistan mot amerikanerna, britterna och andra imperialister, eller i Mali mot fransmännen, har de militära planerna som utvecklats av palestinska befälhavare och soldater varit en nyckelkomponent i den nationella krigföringen mot den folkmordsbenägna sionistiska staten Israel.
Aktionerna den 7 oktober utlöste en stor israelisk offensiv och folkmordsoperation; från land, hav och luft har tonvis av sprängämnen släppts över Gaza, och hundratals pansrade artillerifordon och tusentals soldater rör sig mitt i denna militära utrotningsoperation. Detta krig är ett av de mest brutala och blodiga krig i historien. Enligt Gazas regerings presskontor har ockupationsmakten släppt mer än 200 000 ton sprängämnen över Gaza under två års tid, vilket har förstört nästan 90 % av infrastrukturen i Gazaremsan och tvingat mer än två miljoner civila på flykt. 200 000 ton sprängämnen är mer än 20 gånger vad USA-imperialismen släppte under Vietnamkriget.
Trots denna oöverträffade förödelse har Israel inte lyckades uppnå sina huvudsakliga mål, bland vilka de viktigaste var att eliminera motståndet och rädda sina gisslan med våld.
Israel och den amerikansk-sionistiska planen ”Nya Mellanöstern”
Israel är inget annat än ett protektorat för imperialisterna, skapad av Storbritannien och senare av USA-imperialismen. För att undvika att konstatera det självklara och låta som en repig LP-skiva låter vi den tidigare representanten för USA-imperialismen sammanfatta dess roll.
”Om Israel inte fanns, skulle USA behöva uppfinna ett Israel. Israel är den största styrka USA har i Mellanöstern för att skydda sina intressen i regionen. Föreställ dig världen i denna situation utan Israel. Hur många krigsfartyg skulle det finnas i Medelhavet? Hur många trupper skulle skickas till Mellanöstern?” (Joe Biden)
Israels existens är en negation av den palestinska nationen. Den står helt i motsättning till folken i regionen och agerar endast som en bödel i regionen. Den bistår den amerikanska planen för omfördelning av kolonierna och halvkolonierna i regionen. Denna plan kallar de för det ”Nya Mellanöstern”. Israel har gjort USA-imperialismens smutsiga jobb oräkneliga gånger. Såsom i krigen mellan Iran-Irak, i Syrien, Irak, Egypten, Jemen och mot Iran. Idag, när USA-imperialismen förbereder en eskalering i kriget mot Iran, dess förlorade bastion i regionen som den önskar få tillbaka är Israel en viktig kugge.
USA
har just nu skickat sin USS Gerald Ford Strike Group till Medelhavet,
samtidigt som andra militära resurser har placerats i en position som
pekar mot en förnyad attack mot Iran. Det är uppenbart att detta så
kallade ”fredsförslag” är en del av en större regional strategi där det
är viktigt att vinna över de andra krafterna i regionen för att skapa
harmoni i dess intressesfärer i syfte att inte vara distraherade i
nästkommande strid. Så har det varit tidigare, när tidigare omgångar av
förhandlingar i Gaza banat väg för en utvidgning av
israelisk-amerikanska militära operationer på olika fronter i regionen.
Nu när Irans allierade i regionen och den Iranska staten är försvagade
är tillfället bättre än någonsin för en eskalering. Detta är inte vår
analys. Detta kommer från jänkarnas och sionisterna egna munnar.
Här
är det viktigt att förstå de politiska motsättningarna inom Israel. Det
finns ett stort intresse att fortsätta kampen mot en extern fiende för
att fortsätta få utländska investeringar, hålla det militärindustriella
komplexet igång och för Netanyahu att bevara sin ställning inför
uppkommande rättegångar mot honom själv. Förstå väl, detta ligger i
Israels natur.
Det är även viktigt att förstå de interna motsättningarna i USA. En spricka i det republikanska partiet har uppstått över partiets ställning och relation till Israel. Framförallt bland dess bas har missnöjet växt stort. Flera populistiska ledare har anammat kritiken mot Israel men förvandlat den till en antisemitisk tes att ”Israel kontrollerar USA”. Det är intressant att undersöka hur detta kan ha påverkat partiets agerande.
Imperialisterna i sammansvärjning och tvist
I Trumps ”fredsplan” står det:
”9. Gaza kommer att administreras av en teknokratisk kommitté under överinseende av en internationell ”fredskommitté” med Trump själv som ordförande och med den tidigare brittiske premiärministern Tony Blair som medlem. En renoverad palestinsk myndighet kommer senare att ta kontrollen. (…)
17. Allteftersom återuppbyggnaden fortskrider och reformerna genomförs inom den palestinska myndigheten kommer möjligheten till självbestämmande och skapandet av en palestinsk stat att öppnas.”
För att förstå vad som just har hänt och varför så många nationer har ställt sig bakom det förslag som lagts fram av USA:s president och hans israeliska motsvarighet, är det nödvändigt att titta på det dokument som kallas ”New York-deklarationen”.
Imperialisterna i världen har olika intressen. Även om dess natur är densamma – att de alla vill exploatera folken i de förtryckta nationerna – är konflikten imperialisterna emellan konstant. De kan endast enas i sammansvärjningar när det är opportunt men kampen om dominans är ett nollsummespel. Här är det viktigt att framhäva den inter-imperialistiska motsättningen mellan imperialisterna i EU och supermakten USA.
Den 12 september röstade FN:s generalförsamling (UNGA) enhälligt för att anta deklarationen, som i media ofta beskrevs som en enkel omröstning om en palestinsk stat. UNGA har dock i ungefär tre decennier enhälligt röstat igenom den så kallade tvåstatslösningen.
Den verkliga nyheten här var innehållet i New York-deklarationen. I juli beslutade Frankrike och Saudiarabien att gemensamt leda en FN-konferens om att återuppta förhandlingarna om en tvåstatslösning. Några dagar tidigare hade Paris meddelat sin avsikt att erkänna Palestina vid FN:s generalförsamling i september, ett löfte som även Australien, Storbritannien, Kanada och ett antal andra länder skulle ge. Den 4 augusti utarbetades ett dokument av FN:s generalförsamling som redogjorde för resultatet av det fransk-saudiska initiativet.
För denna artikels syfte räcker det att säga att de olika delar av New York-deklarationen som framstår som potentiellt problematiska är exakt desamma som de som Donald Trump och Benjamin Netanyahu redogjorde för i sin plan. Båda förslagen kräver att Hamas överlämnar alla israeliska fångar och avväpnar sig, att en utländsk militärstyrka sätts in i Gaza och att Israels så kallade ”säkerhet” tydligt prioriteras framför palestinsk suveränitet.
I slutändan har den viktigaste skillnaden mellan Trumps så kallade ”fredsplan” och New York-deklarationen suddats ut då den amerikansk-israeliska planen dragit tillbaka den tidigare positionen att ingen palestinsk stat, hur liten den än må vara, skulle tillåtas. Det antagna förslaget strävar däremot efter att Palestina ska bli en stat utan någon som helst demokrati, och klargör också att den palestinska stat som de erkänner kommer att vara det enda landet på jorden som inte har någon militär.
En analys av likheterna mellan de båda planerna gör det lättare att förstå varför länder som Frankrike och Saudiarabien, som just har drivit igenom en helt separat plan, nu är helt med på tåget och stöder det nya förslaget om vapenvila i Gaza. Det verkar som om detta är en process där erbjudanden och moterbjudanden läggs fram, men allt som en del av en process som syftar till att omringa det palestinska folket och deras kamp för nationell befrielse.
Det avgörande är att se hur de olika imperialisternas förslag inte är mer eller mindre reaktionära – de tjänar alla målet att underkuva den palestinska nationen och att stödja den sionistiska folkmordsapparaten Israel. De stater som erkänt Palestina har endast erkänt den Palestinska myndigheten (PM). PM är en politisk representant för den palestinska kompradorbourgeoisien vars intresse är att sälja ut det palestinska folket för bästa möjliga pris. Den är helt och hållet underställd imperialismen och Israel som dikterar dess existens. Dess ”statsbudget” förvaltas av imperialisterna, framförallt den norska imperialismen, och dess väpnade styrkor är en hantlangare åt den israeliska statens väpnade styrkor.
Den har gång på gång ställt sig på sionisternas sida mot det palestinska folkets motstånd. Under de senaste två åren av kriget har den deltagit i arresteringar av palestinska motståndsmän och understött israeliska bosättningsprojekt. Detta är inget nytt. Under den Andra intifadan arresterade PM sextio PFLP-medlemmar och lämnade över dess generalsekreterare Ahmad Sadaat till Israel (som nu kan bli aktuell att släppas fri). Förstå hur politisk makt växer ur gevärspipan. PM:s existens är villkorad och utan egna väpnade styrkor följer den andras pipa. Dess karaktär utgår inte från det palestinska folkets intressen utan från var pengarna kommer. Likna den med Judenrate i Warszawaghettot.
PM:s existens, och dess möjliga roll i styrningen av Gaza, motstrider inte mot Israels intressen eller mot USA-imperialismens. Det var på order av den imperialistiska amerikanska regeringen under Bill Clinton i mitten av 1990-talet som Osloavtalet undertecknades mellan PLO, som lade ner vapen och följde den byråkratiska vägen, och Israel.
Den nationella bourgeoisiens begränsning
Den första fasen av avtalet omfattar ett eldupphör – vars genomförandedatum ännu inte har fastställts officiellt – och frigivningen av alla levande israeliska fångar i Gaza senast på måndag.
Som en del av avtalet om vapenvila och fångutbyte i Gaza kommer 250 palestinska fångar som dömts till livstids fängelse att friges, liksom cirka 1 700 invånare i Gaza som gripits efter den 7 oktober 2023. Dessa palestinier från Gaza hålls inte fängslade i officiella israeliska fängelser, utan i fängelser där de utsätts för tortyr och sexuellt våld dygnet runt av soldater. Antalet palestinier som gripits i Gaza under de senaste två åren är okänt, men uppskattas till totalt cirka 15 000.
Enligt den palestinska nyhetsbyrån Wafa News bekräftar aktuella uppgifter om palestinska fånggrupper att över 11 100 palestinier för närvarande hålls fängslade i det israeliska fängelsesystemet, däribland 400 barn. Nästan alla dessa kommer från den ockuperade Västbanken. Enligt Palestinian Prisoners Society har Israel dessutom arresterat omkring 20 000 palestinier från Västbanken sedan den 7 oktober 2023, däribland studenter, akademiker, journalister och sjukvårdspersonal.
I fredsavtalet ställs det även krav på det palestinska motståndets avväpning. Här ligger alltså ett problem. Hamas vill inleda en dialog och Trumps administration i USA har uttryckt sin öppenhet för att diskutera. Men den israeliska regeringen talar som om Hamas bara kommer att börja frige alla fångar och gå med på omedelbar avväpning. Båda dessa saker kan inte vara sanna.
I ett gemensamt uttalande från det palestinska motståndets olika fraktioner, publicerat dagar innan fredsavtalet antogs, fastslog de olika fraktionerna (Hamas inräknat) dess enade ståndpunkt och förklarade: ”Valet av motstånd i alla dess former kommer att förbli den enda vägen för att möta den sionistiska fienden och dess ockupation.” De hävdade att de palestinska vapnen ”kommer att ärvas från generation till generation tills befrielsen av landet och de heliga platserna är uppnådd, och tills vårt folk har erövrat friheten och sina legitima rättigheter, oavsett vilka uppoffringar det kräver”.
Grupperna berömde Gazas krigare för att de bevarat sina vapen och sin enighet ”trots den oöverträffade förstörelsen och isoleringen” och förklarade att ”dessa vapen symboliserar värdigheten och beslutsamheten hos ett folk som vägrar att ge upp”.
Detta visar att även om olika fraktioner inom Hamas skulle gå med på att avväpna motståndet skulle det finnas ett oerhört motstånd från det palestinska folket mot att släppa taget om vapnen. Detta skulle innebära att avväpning skulle misslyckas. I tillfälle av ett misslyckande att avväpna Hamas kommer då USA och Israel tvinga fram detta med våld? Detta skulle betyda en fortsättning av kriget.
När det gäller frågan om den omedelbara frigivning av krigsfångarna ställer även detta ett ultimatum för motståndet. Att släppa krigsfångarna skulle innebära att Hamas skulle förlora sina förhandlingskort eftersom det är vad som är vunnet på slagfältet som avhandlas vid förhandlingsbordet. Särskilt när inte ens en tredjedel av de palestinska krigsfångarna skulle släppas.
Därför kommer detta avtal att kunna gå på två sätt: antingen genom förhandlingar eller genom att Israel kräver omedelbar frigivning av sina fångar. Det senare är inte ett rimlig antagande, eftersom Hamas då skulle förlora alla sina förhandlingskort; därför kommer det bara att gå vidare i fallet med förhandlingar. I slutändan kan förhandlingarna leda till att Hamas kapitulerar inför de israeliska kraven.
Detta är inte helt förvånande. Även om Hamas lett ett ärofyllt väpnat motståndskrig mot Israel och skördat många offer för folkets sak är dess roll begränsad av dess klasskaraktär. Idag, i den nya epoken, i de proletära revolutionernas epok, kan inte bourgeoisien leda de demokratiska revolutionerna till seger. Därav måste den ledas av proletariatet.
Varför? För att bourgeoisiens intresse är profiten. Idag, under kapitalismens högsta stadium, imperialismen, är världen uppdelad mellan olika imperialistiska monopol som dominerar det ekonomiska livet världen över. Detta enorma finanskapital slår ut det lokala ekonomiska livet och tvingar de inhemska borgarna till underkastelse i de förtryckta nationerna. I brist på inhemskt kapital och för tillgång till den imperialistiska marknaden underkastar sig bourgeoisien i de förtryckta nationerna den imperialistiska storbourgeoisien. Därför kan inte den nationella bourgeoisien, den kompradora eller den byråkratiska leda en demokratisk revolution till seger – dess kamp leder endast till nationell underkastelse och utsugning.
Bourgeoisien i de förtryckta nationerna har som intresse att nå en så hög rang som möjligt i det imperialistiska systemet. Detta görs genom underkastelse till någon/några av imperialisterna och försvaras genom vapen. Om bourgeoisien i de förtryckta nationerna går mot de imperialistiska herrarna använder imperialisterna sin kontroll över världsmarknaden och genom militära medel för att underkuva dess ansträngningar.
Att förråda folket ligger i bourgeoisiens natur under imperialismen. Detta skulle inte vara något nytt från Hamas. Exempelvis år 2019 utförde de hård repression, arresteringar och tortyr mot massorna medan de protesterade mot den ekonomiska situationen och levnadsvillkoren i Gaza. Enligt Al Jazeera är Hamas öppet för att avväpnas:
”Hamas har för sin del offentligt avvisat uppmaningar att överlämna sina vapen, men experter säger att gruppen i privata sammanhang har uttryckt öppenhet för att överlämna en del av sitt vapenarsenal.
’När det gäller avväpning är det här man har sett den största förändringen i Hamas hållning’, säger Hugh Lovatt, expert på Israel-Palestina vid European Council on Foreign Relations (ECFR).
’[Hamas-företrädare] har privat sagt till samtalspartner att gruppen kan vara öppen för en avveckling av Hamas offensiva vapen’, säger han till Al Jazeera.”
Det kommunistiska partiets nödvändighet
Detta visar på hur proletariatet är den enda klass vars intresse är att göra slut på klassamhället och är den enda ledande kraft förmögen att krossa imperialismen. Proletariatet skiljer sig från bourgeoisien därigenom att proletariatet har inget annat att förlora än sina bojor men de har en värld att vinna. Bourgeoisien har dock alltid möjligheten att teckna något avtal, förråda kampen och finna ett nytt liv som en medlare åt imperialisterna i Qatar eller Jordanien. Men sådana möjligheter erbjuds inte ett helt folk. Även om Hamas skulle gå med på avväpning skulle folket i Palestina inte släppa sina vapen. Folkets vapen är inte förhandlingsbara.
Proletariatet är folkets förtrupp i de förtryckta nationerna, likt den roll bourgeoisien innehade under de demokratiska revolutionerna av gammal typ (när kapitalismen föddes genom bourgeoisiens störtande av jordägarnas makt i de kapitalistiska länderna). Den har inget att vinna genom att låtas fortsätta underkuvas. Som ett resultat av dess ekonomiska och politiska ställning hyser proletariatet det starkaste hatet för de exploaterande klasserna. De har det största perspektivet och den största oron för kollektivet i stället för enbart oro för individen. Proletariatet är den mest radikala klassen i revolutionen; de hade den mest utvecklade känslan för disciplin och organisation. Den tvekar inte för någon fara eller något offer. Proletariatet är därför den klass, i egenskap av vara mer beslutsam och konsekvent än någon annan klass, som kan ena alla klasser som ingår i den palestinska nationen.
Men den kan endast göra detta genom att rekonstitueras i ett politiskt parti. Marxismen lär oss att ett politiskt parti är resultatet av klasskamp och att det samtidigt är dess instrument. Om en given klass i ett klassamhälle vill mobilisera och organisera sina styrkor för att kämpa emot motståndarklasserna och sedan ta makten, befästa denna makt, etablera och bevara sin dominans över hela samhället, måste den bygga en organisation och ett ledarskap som representerar deras intressen, som koncentrerar dess vilja, ett politiskt parti. Som Lenin sade: ”… klasser leds av politiska partier …” Det politiska partiet är klassens kärna och klassen är basen för ett politiskt parti. Varje politiskt parti har oundvikligen en tydligt definierad klasskaraktär. Det har aldrig funnits ett politiskt parti i världen som står över klasserna och det har inte heller funnits något ”parti för hela folket” som inte representerar bestämda klassintressen.
Marx lärdom från Pariskommunen var behovet av ett kommunistiskt parti. Lenin lär oss att de subjektiva krafterna är avgörande i de revolutionära striderna. Mao lär oss att den demokratiska revolutionen endast kan genomföras under proletärt ledarskap under imperialismen. Ordförande Gonzalo uttryckte det:
”Angående rekonstitutionen, varför betonar vi Perus kommunistiska parti? Därför att det måste göras fullständigt klart att partiet existerar. Och det bevisar det eftersom det i verkligheten, med vapen i hand, med ett blomstrande folkkrig, har öppnat den sanna och riktiga vägen för den demokratiska revolutionen att gripa makten. Detta förklaras här: Ordföranden förklarar detta när han analyserar erfarenheten från Ryssland, det gamla Ryssland, av Bolsjevikpartiet, och erfarenheten från Kina, av Kinas kommunistiska parti, och jämför det med Indien. Han säger: ’Varför är det så att det genomfördes en revolution i det gamla tsaristiska Ryssland? För att det fanns ett parti; Varför genomfördes det i Kina? För att det fanns ett parti; varför genomfördes det inte i Indien, givet att det hade liknande förhållanden som Kina? Därför att det inte fanns ett parti.’ Så, detta är ett annat central problem, inte endast för oss kommunister, utan för att kämpa i detta land.”
– Problem i partiets historia, Ordförande Gonzalo (1988)
Dessutom är det av oerhörd vikt att inte falla som en svans till den spontana rörelsen eller till bourgeoisien. Det är endast genom rekonstitutionen av Palestinas kommunistiska parti och inledandet av folkkrig som den israeliska staten kan svepas bort av en demokratisk revolution som omedelbart förvandlas till en socialistisk revolution efter makterövrandet i hela landet. Det kommunistiska partiet är folkets bästa söner och döttrar, dess mest medvetna element, vars intressen inte kan särskiljas proletariatet och det besitter de bästa kvaliteter och element från historiens mäktigaste klass. Kommunister världen över måste fortsätta höja det palestinska folkets fana, som en symbol för kampen mot imperialismen och som en symbol mot förrädarna i folkets led. De måste avmaskera alla de krafter som stödjer den palestinska myndigheten och alla de krafter som förespråkar en nedläggning av folkens vapen. Men detta är inte nog! Det kommunistiska partiets fana måste också höjas, den röda, färgad av folkets spillda blod, med hammaren och skäran, som en symbol för nödvändigheten av det kommunistiska partiet, som en kamp mot imperialismen och som en fyr i mörkret som sprider ljuset för den evigt skinande kommunismen. Detta är detta enda sättet de kan ena alla klasser som utgör folket i den palestinska nationen i kampen mot inkräktaren.
Vad händer härnäst?
Ja, det är frågan på allas läppar. Motståndet kommer oundvikligen att fortskrida. Det är en historisk lag att massorna fortsätter ta vapen i hand när de blir förtryckta av en sådan ondskefull fiende som den sionistiska inkräktaren och imperialismen. Även om delar av motståndet förråder står folket kvar. Imperialisterna kommer försöka ljuga om en fred som inte existerar samtidigt som kriget fortsätter på andra fronter. Se upptrappning gentemot Iran. Men verkligheten går inte att undanfly.
Det blir även spännande att se hur solidaritetsrörelsen för Palestina i Europa utvecklas efter “fredsavtalet”. Säkerligen kommer delar av rörelsen att nöja sig och lägga den palestinska fanan tillbaka i garderoben. Detta är inte konstigt då imperialisterna kommer använda alla sina medel för att plädera en “evig fred”. Detta är begränsningen hos alla spontana rörelser. Men detta kommer endast vara temporärt. När stridens flammor blåses upp igen kommer gatorna fyllas åter.
Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!