Proletärer i alla länder, förena er!
Hur bör kommunisterna arbeta inom den internationella solidaritetsrörelsen?
Sedan den hjältemodiga Al-Aqsa-flodvågen har en bred och kraftfull solidaritets rörelse kring det palestinska folket och dess väpnade nationella befrielse rörelse vuxit sig fram i de imperialistiska länderna. Detta har resulterat i att kommunisterna i formering, dvs de som arbetar för att återskapa de kommunistiska partierna, och alla ärliga revolutionära krafter har behövt att skapa en politik i förhållande till den. Revisionister, anarkister och andra borgerliga krafter har antingen en fördömande förhållning till solidaritetsrörelsen, alltså ett i praktiken sionistiskt och imperialistiskt ställningstagande, eller svansar de rörelsen, vilket i praktiken kan yttra sig i en opportunistisk linje som försöker vinna kortsiktiga vinster på bekostnad av de långsiktiga mål genom att försumma det svåra och mödosamma kommunistiska arbetet vilket i förlängning innebär en likvidatorisk linje. Marxisterna, idag marxist-leninist-maoisterna, förstår att oavsett förändringar i det internationella läget, består huvuduppgiften att rekonstituera de kommunistiska partierna världen över och för detta behövs ett politiskt arbete som är förmöget att alstra kommunister.
Under dessa två år har det dragits viktiga lärdomar både angående relationen mellan kommunister i formering och den spontana antiimperialistiska rörelsen samt om den spontana rörelsens begränsning. Nu, efter “fredsavtalen” tecknats och entusiasmen inom den palestinska solidaritetsrörelsen i Europa svalnat, är det god tid att utvärdera linjen i frågan, och ställa den i motsättning till andra grupper i vårt eget land. Detta i syfte att dra viktiga lärdomar och för att visa hur alla kamper måste tjäna samma mål: den proletära världsrevolutionen.
Kommunisterna har en proletär internationalistisk plikt att genomföra aktioner, aktiviteter, möten, etc, i stöd för de pågående folkkrigen (revolutionära krig lett av de kommunistiska partierna) och revolutionära rörelserna världen över, samt för den nationella befrielserörelsen som utgör den internationella kommunistiska rörelsens bas. Detta betyder dock inte att det ska vara kommunisterna i formerings huvudsakliga arbete. Dessa aktioner, aktiviteter eller möten bör inte verka inom den borgerliga statens legala ramar. Detta skulle vara en total tandlös verksamhet, en verksamhet som på inget sätt alls bidrar till rekonstitutionen eller utmanar den borgerliga staten.
Inom den palestinska solidaritetsrörelsen finns, i och med bristen på politiskt ledarskap, en tendens till att överprioretera signifikansen av storskaliga demonstrationer, vilket förvandlas till parlamentets svans då valopportunister gärna i ord ställer sig bakom några orealistiska demonstrationskrav för att vinna några röster. Detta ser vi exempelvis i det så kallade ”Framtidens vänster” som leder en sammanslutning av olika revisionistiska och reformistiska organisationer och partier förenade i ambitionen att bilda en valallians till nästa års riksdagsval i syfte att omvandla massornas vrede och ilska till det parlamentariska träsket. Är detta det bästa som två år av storskalig massomslutning kring ett nationellt befrielsekrig i Sverige kunnat frambringa?
Å andra sidan finns det inom den palestinska solidaritetsrörelsen en aktivistisk tendens som nöjer sig med vad i praktiken är helt tillåtna aktioner och aktiviteter. Men, det räcker helt enkelt inte med tråkiga affischeringar, banderollupphängningar, graffiti i tunnlar, att delta på eller leda lagliga demonstrationer etcetera, som enbart lägger fram tomma ord och löften. Detsamma gäller att reducera sitt solidaritetsarbete till öppna möten i en källarlokal om det palestinska motståndet. Massorna har haft nog av det från revisionisterna.
Så, varför ska vi göra det samma och leda dem till ett träsk av legalism och tomma löften likt reformister och revisionister gjort i decennier. Det enda faktiska sättet för oss att stödja det palestinska folket är att ta oss an vår plikt att göra revolution, alltså väpnad kamp(!), och krossa den svenska imperialismen och för detta behövs det kommunistiska partiet.
Här måste det revolutionära våldet betonas gentemot legalismen som präglar revisionisterna som parasiterar på den palestinska solidaritetsrörelsen. Varför? Därför det tjänar vår huvuduppgift, nämligen rekonstitueringen eller konstitueringen av de kommunistiska partierna. Partiet måste vara militariserat. Ett parti vars uppgift är att föra revolutionär krigföring mot den gamla staten måste vara förmöget att behärska militära frågor och aktioner, detta arbete måste därför genomföras även under rekonstitueringen, det kan inte försummas som en uppgift som kommer ”längre fram i vägen” eller när ”objektiva förhållanden är mogna”. Detta kommer, och just nu tar, formen av småskaliga och blygsamma aktioner, såsom sabotage och väpnade agitation- och propaganda aktioner. Detta är bra och marxistiskt. Det måste utvecklas till större, mer komplexa och slagkraftigare aktioner. Vissa revisionister motsätter sig detta faktum. Många motsätter sig därför att det är nämligen mer bekvämt att agera som ”supporterklubbar” till den revolutionära kampen i tredje världen än att följa deras exempel och tillämpa det revolutionära våldet i våra länder. Att härda sig i det revolutionära våldet är inte en ”ultra-vänster” avvikelse som revisionister ofta menar. Det är att förstå uppbyggnaden av partiet, av rekonstitueringen, att förstå att ingen verkligen förändring kan ske utan våldet. Att försumma nödvändigheten av att behärska det revolutionära våldet är, å andra sidan, en total kapitulation till den socialdemokratiska legalismen som har präglat den revolutionära rörelsen i vårt land i decennier, utöver en täckmantel för sin egna borgerliga självbevarelse och rent av feghet.
Kommunisterna i formering måste dra en skiljelinje gentemot sig själva och de tandlösa revisionisterna i de imperialistiska länderna vars enda strategi är att totalt förlita sig på spontana rörelser. Alla genuina revolutionärer förstår att huvuduppgiften idag är rekonstitutionen eller konstitutionen av de kommunistiska partierna runt om i världen därför att utan ett parti har vi ingenting. Men frågan är varför är detta är huvuduppgiften? Där kan det råda förvirring.
Vi kräver inte ett parti för partiets skull, det handlar inte om en innehållslös formel. Det kommunistiska partiet är en förtrupp som är förmögen att leda hundratals, tusentals och till och med miljontals kämpande massor i revolutionär kamp och krig gentemot det gamla samhället. Det är en kampstab som utgör klassens bästa söner och döttrar som är kapabla att genomföra den föregående punkten, som förkroppsligar partiets ideologi och politik. Partiet är naturligtvis också en krigsmaskin, en apparat som behärskar att föra detta krig genom militära aktioner och planer och som är redo och tålig att ta emot stora smällar från reaktionen utan att krackla sönder, utan likt Perus kommunistiska parti fortsätter att framhärda, föra, leda och utveckla folkkriget även i den mest svåra situationen och omständigheterna. Konkret betyder detta att vårt arbete måste tjäna till att alstra den grupp av människor som kan ta sig ann dessa uppgifter, att den ideologin vi studerar och tillämpar, den politiken vi producerar, förkroppsligas i en grupp individer som kommer kunna identifieras som kommunister; dessa kommer utgöra det ärorika Sveriges kommunistiska parti och inleda det oslagbara folkkriget. Håll i åtanke att Perus kommunistiska parti hade färre än 30 medlemmar vid tiden av inledandet av folkkriget år 1980! Det är således inte en fråga om kvantitet utan en fråga om kvalitet, kommunisternas beslutsamhet, förmåga att, genom en korrekt ideologisk-politisk linje, leda massornas kamp till högre nivåer – till folkkrigets nivå.
Vi måste ha perspektivet att revolutionen i Sverige är en del av den proletära världsrevolutionen vilket är ett världsomfattande krig där nationsgränserna innebär olika fronter i kriget. Det är vår uppgift som revolutionärer, kommunister i formering att skapa och utveckla flera fronter i detta krig för att försvaga imperialismen. Detta är faktiskt den enda genuina antiimperialismen eftersom den kräver av oss i de imperialistiska länderna samma sak som av dem i den tredje världen, att utveckla det revolutionära våldet i tjänst för inledandet och utveckling av den väpnade kampen
Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!