Innehåll:
2. Våld, övergrepp och hälsoproblem
3. Socioekonomiska faktorer som leder till prostitution under kapitalismen
5. Faktorer som hindrar prostituerade personer från att lämna prostitutionen
7. Prostitutionen ökar systematiskt med legal prostitution
8. Jämställdhetsmodellen stärker medans legalisering av köpare försvagar kvinnorna
9. Jämställdhetsmodellen minskar sexhandeln
10. Prostitution är könsbaserat våld, inte arbete
11. Brott mot borgarklassens lag: Legalisering och avkriminalisering är brott mot mänskligheten
12. Felaktig information och myter om jämställdhetsmodellen
13. Borgerligt rättsligt motstånd
14. Nödvändigheten av proletariatets diktatur
1. Vad är prostitution?
Om hemlöshet symboliserar vad som är fel med privat ägande, så förkroppsligar prostitution vad som är fel med kapitalismen. Den upphöjer männens behov över kvinnors underordning, särskilt de kvinnor ur arbetarklassen som fattigast och mest marginaliserade. Inom en borgerlig stat, även i en representativ demokrati, kommer det aldrig att vara möjligt att utrota och avskaffa detta grymma förtryck.
Vad är prostitution? Prostitution innebär att köpa en person för sex. De som köper sex kallas vanligtvis för ”torskar”, ”gäddor”, ”johns”, ”punters”, ”dates”, ”passengers” och liknande termer. Sexuell trafficking eller ”sexhandel” är ekonomisk exploatering av tredje part, såsom hallickar, bordellägare, ”managers”, ”pojkvänner”, ”eskortagenturer”, medskyldiga hyresvärdar och andra medhjälpare. Enligt internationell rätt som erkänns av över 180 länder (Palermoprotokollet från 2002) definieras människohandel minimalt som att någon utnyttjar din ”utsatta situation” som gör att du inte har ”något verkligt och acceptabelt alternativ” än att underkasta dig människohandeln.
Som FN:s särskilda rapportör för människohandel konstaterade redan 2006 beskriver Palermoprotokollet helt enkelt ”prostitution som den faktiskt utövas i världen”. En utsatt position kan således uppstå på grund av sociala och ekonomiska faktorer eller på grund av andra tvångsmedel såsom våld, bedrägeri eller psykiska problem – faktorer som erkänns av praktiskt taget alla konventionsstater.
I enlighet med de riktlinjer som förespråkades av ordförande Mao grundar marxist-leninist-maoister sin förståelse av prostitution och människohandel på faktiska undersökningar av hur dessa företeelser ser ut i verkligheten. Därför genomför vi grundliga undersökningar bland proletariatet och överlevare i synnerhet, samtidigt som vi använder trovärdiga, tillförlitliga och informativa sekundära källor, även när dessa är författade av borgerliga akademiker. Ur konkreta studier kan vi dra konkreta slutsatser.
* * *
Marxistiska metoder avslöjar att prostitution inte är likvärdigt med produktivt arbete, som i ”sexarbete” så som vissa revisionister och postmodernister, som försöker ursäkta, sanera och normalisera prostitution, beskriver det. Till exempel lider inte snabbmatsarbetare på McDonald’s eller papperslösa gig-arbetare och hotellpersonal av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) som en följd av våld och/eller sexuella övergrepp på sin arbetsplats i samma utsträckning som krigsoffer som söker behandling, offer för statlig tortyr, kvinnor på kvinnojourer eller våldtäktsoffer. De lider inte heller av sexuellt överförbara sjukdomar som de prostituerade, som måste betjäna många sexköpare som vägrar säkert sex och som betalar flera gånger så mycket för oskyddat sex.
Detta skapar farliga incitament för deras hallickar, bordeller – och till och med för dem själva, med tanke på deras osäkra ekonomiska situation. Inga sådana grymheter ingår i någon annan acceptabel arbetsbeskrivning.
Ett exempel på det senare var den lagliga prostitutionen i Londons red light district på 1990-talet, där dagskostnaderna för hyra, reklam, reception, el, handdukar, kondomer och annat inte uppnåddes förrän den prostituerade personen hade ”betjänat” 10 kunder per dag. Dessa förhållanden innebar att många kvinnor träffade 20–30 kunder per dag, vissa upp till 50, vilket inte är en unik eller ovanlig situation inom laglig prostitution. Som många kvinnor i studien avslöjade om dessa förmodat småskaliga lägenhetsbordeller, var många kvinnor tvungna att acceptera oskyddat sex (vilket var bättre betalt) för att minska antalet kunder per dag så att det inte skulle bli helt outhärdligt.
Därför förstår vi, som marxist-leninist-maoister, att förhållandena inom den skenbart lagliga prostitutionen i länder som Tyskland, Nederländerna, Nya Zeeland, Thailand, Indien och amerikanska delstater som Nevada aldrig kan beskrivas som ”sexarbete” – som vanligt arbete, ens under de nuvarande, ytterst exploaterande kapitalistiska förhållandena. Undantagen från regeln är alla skenbart olagliga: slaveri, såsom barn som sliter bort sin barndom och ungdom i kongolesiska gruvor eller utländska hushållstjänare i Qatar vars pass olagligt behålls och som sedan våldtas av sina arbetsgivare, beskrivs aldrig som legitimt ”arbete”. Inte heller soldater som behandlats illa och överlevt de mest grymma imperialistiska krig beskrivs som vanliga arbetare; snarare skulle även småborgerliga akademiker erkänna dessa värnpliktiga som kanonmat som fallit offer för imperialismens krig.
Ingen, inte ens de intellektuella borgerliga akademikerna, ursäktar barnslaveri i Kongo, hushållsslaveri i Qatar eller Vietnamkriget genom att hävda att de drabbade var förment fria arbetare. Ingen försvarar deras misshandel och elände under parollen ”min kropp, mitt val”. Ingen säger att vi inte ska ”döma dem” för deras ”val”, utan bara legalisera och/eller avkriminalisera dem och låta dem fortsätta. Ingen hävdar att den allvarligaste skadan inte kommer från deras ”kunder” och exploatörer, utan från abolitionisterna som påstås stigmatisera dem genom att korrekt beskriva deras utsatthet och utnyttjande.
Om ”allt är tillåtet i kärlek och krig”, så är det ännu mer säkert i prostitutionen.
Som Lenin lär oss i Staten och revolutionen kan inte den borgerliga staten reformera bort kapitalismens symptom. Även de borgerliga reformister som förstår varför prostitution existerar ger inte efter för kraven på att legalisera bordeller eller avkriminalisera sexköpare – trots att de fortfarande naivt tror att deras nuvarande statsapparater effektivt kan bekämpa sådana onda former av förtryck. Bland dessa finns också politiker, statstjänstemän och akademiker i länder som antagit jämställdhetsmodellen (The Equality model), som ibland kallas den nordiska eller svenska modellen, där den prostituerade personen inte kriminaliseras utan får hjälp att lämna prostitutionen och erkänns som offer för omständigheterna och förövarna, medan köparna och tredje parter kriminaliseras för att hindra dem från att fortsätta utnyttja prostituerade personer. Som kommer att visas senare är denna ”jämställdhetsmodell” ett steg i rätt riktning mot den rätta linjen för att bekämpa missbruk och utnyttjande inom prostitution. Det är dock omöjligt att genomföra en sådan politik fullt ut i en borgerlig stat.
I en borgerlig representativ demokrati styr kapitalismens förfall och den härskande klassens intressen allt som sker inom den. Dessa djupt förtryckande förhållanden korrumperar eller alienerar (vanligtvis det förstnämnda) de offentliga tjänstemännen, vilket gör dem okunniga, ovilliga eller genuint oförmögna att genomföra jämlikhetsmodellen. De opportunistiska och karriäristiska politikerna och deras pratkvarnar – domarna, advokaterna, brottsbekämpande tjänstemän, socialarbetare och bland annat, icke-statliga organisationer – som till synes omedvetet, framställer kapitalismen som möjlig att sanera från dess mest extrema missbruk – är alla inblandade. Dessa byråkrater, filantroper eller privilegierade volontärer hindrar avsiktligt eller oavsiktligt den korrekta implementeringen av jämlikhetsmodellen och förhindrar därmed att den utvecklas till sin fulla potential som är under ett revolutionärt socialistiskt system. Endast en proletär diktatur, ledd av ett disciplinerat revolutionärt parti, kan verkligen avskaffa prostitution. Eller snarare, endast en marxist-leninistisk-maoistisk utarbetning av den modellen kommer att nå det avsedda målet att avskaffa prostitution.
* * *
De grundläggande fakta om prostitution inom en liberal borgerlig stat skiljer sig från de rena, slavliknande förhållanden av sexuell träldom som förekommer utanför ett traditionellt marknadsbaserat, kapitalistiskt monetärt utbytessystem. I den borgerliga staten genereras prostitution – oavsett om den är olaglig, laglig eller delvis laglig som enligt jämlikhetsmodellen – praktiskt taget alltid av en samverkan mellan sociala och politiska krafter, även om den inte är begränsad till följande faktorer:
(1) Våld och psykisk misshandel, allvarliga hälsokonsekvenser, grym förnedring och sexuella övergrepp. Alla tre begås av kunder och, i mindre utsträckning, av tredje part och i viss utsträckning av brottsbekämpande myndigheter, andra statliga tjänstemän och till och med allmänheten, inklusive läkare, terapeuter, lärare och slumpmässiga individer.
(2) Extrem fattigdom och brist på alternativa möjligheter.
(3) Grym sexuella, fysiska och psykiska övergrepp under barndomen som förstör prostituerade personers förmåga att leva sina egna liv – en tvångssituation som bidrar till att göra dem vana vid och avtrubbade inför prostitution.
(4) Könsbaserat förtryck, förstärkt av flera kapitalistiska former av underordning (av borgerliga akademiker kallade intersektionella faktorer), såsom
a. Rasism och/eller kolonialism
b. Förföljelse på grund av etnicitet, nationalitet, ursprungsbefolkning, kolonialism, sexualitet och liknande skäl.
c. Funktionsnedsättning och/eller psykiska problem.
d. Att leva i en förtryckt nation med allvarlig brist på stöd för att lämna prostitutionen.
(5) Institutionellt förtryck såsom byråkratisk likgiltighet, polisbrutalitet, rättslig maktlöshet, politisk marginalisering och/eller förföljelse samt social stigmatisering.
(6) Systematiska hinder för att lämna prostitution, såsom byråkratiska hinder (t.ex. som hindrar prostituerade från att få annan inkomstbringande sysselsättning), straffrättsliga påföljder och bristande lyhördhet och misstro eller direkt fientlighet från socialarbetare, hälso- och sjukvårdspersonal, lärare, arbetsgivare, rättsväsendet eller andra aktörer inom offentlig eller privat sektor.
* * *
2. Våld, övergrepp och hälsoproblem
När det gäller våld och psykiska övergrepp som främst begås av sexköpare, genomfördes till exempel en studie i Sydafrika med ett slumpmässigt urval av 1 645 vuxna män, i syfte att få ”insikter om sydafrikanska män som ser sig själva som försörjare av kvinnor och genom detta känner sig berättigade till sex, samt den relaterade praxisen att ha sex med kvinnor som säljer sex”. Av de som hade uppgett att de ingick i en, enligt författarna anakronistiskt benämnd, ”försörjningsrelation” (med det menade de att haft en transaktionell relation eller sex baserat på deras materiella försörjning) erkände 54 % att de hade våldtagit en kvinna. Däremot var det betydligt färre – 13 % av männen som varken hade köpt sex eller haft en transaktionsrelation (510 män, 31 % av hela urvalet) – som uppgav att de hade våldtagit en kvinna. Dessutom uppgav 8 % (1 av 13) av de 83 % som utgjorde majoriteten av sexköparna att de hade våldtagit en man, medan betydligt färre – 1 % av dem som varken köpt sex eller haft en transaktionsrelation – uppgav att de hade våldtagit en man.
Vidare erkände 57 % av de 83 % som köpt sex att de utövat fysiskt våld mot en intim partner, liksom 40 % av de 17 % som inte hade transaktionsrelationer, medan betydligt färre – 14 % av de 31 % som varken köpt sex eller haft transaktionsrelationer – erkände att de utövat våld mot en intim partner. När det gäller mobbning – kanske inte så förvånande med tanke på deras våldsamma tendenser mot prostituerade kvinnor – uppvisade 83 % av sexköparna en ”signifikant förhöjd risk” att ha mobbat andra i skolan jämfört med män som inte köpte sex. Mobbning mättes genom enkätfrågor som ”När en tjej trodde att hon var smart i skolan, satte vi henne på plats genom att utnyttja henne sexuellt”.
Båda kategorierna av sexköpare erkände också att de hade ägnat sig åt betydligt mer kriminellt eller aggressivt beteende än icke-transaktionella män som inte köpte sex. Således var icke-transaktionella män som inte köpte sex fem gånger mindre benägna än majoriteten av sexköparna att ha haft ett vapen (pistol eller annat), en olaglig pistol, varit med i ett gäng, använt droger och varit inblandade i stöld eller rån vid flera tillfällen. På samma sätt var majoriteten av sexköparna ”2,5–4 gånger mer benägna att ha varit våldsamma eller kriminella” än män som inte köpte sex men som hade transaktionella sexuella relationer. Noterbart är att 24 % av alla sexköpare hade varit gängmedlemmar, jämfört med 6 % av männen som varken hade köpt sex eller haft transaktionella sexuella relationer, och 8 % av männen som hade transaktionella sexuella relationer.
När det gäller psykologiska personligheter är det talande att 83 % av sexköparna också fick betydligt lägre poäng på skalan för jämställdhet och empati, och betydligt högre poäng på fientlighet mot kvinnor, våldtäktsmyter och psykopatiska drag (”skuldbeläggande” och ”machiavellisk egocentricitet”) jämfört med män som inte köpt sex. Majoriteten av sexköparna (83 %) var också betydligt mer benägna att få poäng i de ”övre två tredjedelarna av skalan” när det gäller mått på psykopati. Enligt den amerikanska standarden indikerar poäng i den översta tredjedelen av skalan ”troligen” ”kliniskt diagnostiserad psykopati”. Jewkes och kollegor noterar att ”andelarna” i denna kategori var ”mycket höga”. De drar vidare slutsatsen att det är ”lätt att förstå varför kvinnor i prostitution, vare sig det är i Sydafrika eller internationellt, så ofta utsätts för våld från sina manliga kunder”.
Vi behöver några exempel som det ovanstående, som illustrerar den enorma mängd könsbaserat våld som dagligen begås mot personer i prostitution. Detta våld är inneboende och väsentligt för prostitution. För att övertyga behövs inom den borgerliga akademin vanligtvis tre konsekventa exempel som konvergerar och finns flera andra internationella studier som jämför sexköpare med icke-köpare och/eller jämför högfrekventa sexköpare med lågfrekventa sexköpare på liknande mått. Även de kommer fram till praktiskt taget samma resultat som studien i Sydafrika.
En studie i Boston som jämförde 101 köpare med 101 män av samma etniska bakgrund, utbildningsnivå och ålder som inte köpte sex visade att köparna ”själv uppgav att de hade en högre sannolikhet att begå våldtäkt och hade en längre historia av sexuella övergrepp”. Köparna rapporterade i genomsnitt 1,59 ”typer av sexuellt aggressivt beteende” (sd = 1,83, intervall = 0–10), medan icke-köparna rapporterade i genomsnitt 0,53 typer (sd = 0,79, intervall = 0–4). Köparna visade sig också vara betydligt mer benägna att rapportera att de hade arresterats för brott som inkluderade grova brott, förseelser, brott i samband med våld mot kvinnor, överfall, brott med vapen, brott mot myndigheter, inbrott och brott relaterade till missbruk. Även inom gruppen köpare var de som hade köpt sex mer än trettio gånger betydligt mer benägna än de som hade köpt sex färre gånger att ha varit föremål för ett besöksförbud (45,2 % mot 14,8 %) och officiellt åtalats för ett våldsbrott mot kvinnor (25,8 % mot 9,8 %).
Vissa studier jämförde omfattningen av våld som utövats av olika aktörer – främst köpare, hallickar och polisen – mot prostituerade kvinnor. Bland 200 prostituerade personer i San Francisco uppgav till exempel 70 % att köpare hade våldtagit eller utsatt dem för liknande övergrepp ”utöver prostitutionsavtalet” i genomsnitt 31,3 gånger. Vissa studier jämförde omfattningen av våld som utövats av olika aktörer – främst köpare, hallickar och polisen – mot prostituerade kvinnor. Bland 200 prostituerade personer i San Francisco uppgav till exempel 70 % att köpare hade våldtagit eller utsatt dem för liknande övergrepp ”utöver prostitutionsavtalet” i genomsnitt 31,3 gånger. En mindre andel, 49 %, utsattes för ”orättvis fördelning av pengar med hallickar, i genomsnitt 35,5 gånger”. En ännu mindre andel, 41 %, utsattes i genomsnitt 2,6 gånger för exempelvis att tvingas till sex utan ersättning av polisen, misshandlas av polisen eller misshandlas av andra prostituerade. Skillnaden mellan i genomsnitt 31,3 gånger och i genomsnitt 2,6 gånger är enorm.
På samma sätt rapporterade 21 % av 200 prostituerade kvinnor i Chicago att de hade våldtagits mer än tio gånger – ett resultat som gällde både eskortprostitution, gatuprostitution och in-call-prostitution (i bostäder). Även här visade sig köparna vara ansvariga för de flesta våldtäkterna, medan polisen var ansvarig för de minsta: (1) köpare, (2) intima partners, (3) hallickar och (4) polisen. Sådana fakta talar emot en överdriven betoning av skador orsakade av korrupt brottsbekämpning på bekostnad av att fokusera på köparen, även om missbruk av officiell makt också är allvarligt i samband med prostitution, särskilt när prostituerade personer själva kriminaliseras – en konsekvens som inte skulle existera enligt jämställdhetsmodellen och en bredare politik.
Ytterligare en studie i Portland, Oregon, fann att 55 överlevare utsattes för grov misshandel i genomsnitt 45 gånger per år av köpare, våldtogs i genomsnitt 33 gånger per år av köpare och utsattes för tortyr i genomsnitt 5 gånger per år av köpare bland annat genom att ”få huden skuren eller skrapad”. Den nivå av våld som antyds här stöds av det faktum att frekventa sexköpare, som står för tre fjärdedelar av ”marknadstransaktionerna” i USA, till exempel, också är de mest våldsamma. Detta är den typ av befolkning som släpps lös mot prostituerade kvinnor i jurisdiktioner som legaliserar eller avkriminaliserar sexköp. Prostituerade måste dagligen tillhandahålla sexuella tjänster till sådana användare, inklusive handlingar som andra vägrar att utföra när det är möjligt, och riskerar ännu allvarligare övergrepp i hopp om att överleva. Det är inte konstigt att livslängden för prostituerade kvinnor är dramatiskt förkortad, både i förtryckta och imperialistiska länder, med en dödlighet som är många gånger högre än genomsnittet, och att de ofta blir mål för seriemördare på grund av sin utsatta position och bristen på stödjande nätverk av familj, vänner och medelklassmänniskor med inflytande i rättssystemet som kan påverka dem att utreda deras mord och försvinnanden. Denna marginalisering och förtryck av de mest utsatta grupperna inom proletariatet är tydligt i hur kvinnor från ursprungsbefolkningen i länder som Kanada, USA, Australien och Nya Zeeland regelbundet försvinner eller blir brutalt mördade i samband med prostitution.
De flesta köpare uppger att de köper specifika sexuella tjänster som kvinnor som inte är prostituerade, om de hade valet, inte skulle vilja utföra. När de tillfrågades erkände 79 % av 110 köpare i Skottland och 48 % av 113 köpare i Chicago att de köpt sexuella tjänster som de kände sig obekväma med att be sina fasta partners, tillfälliga relationer och ”hook-ups” om, eller sexuella handlingar som dessa andra personer vägrar att utföra, såsom oralsex, analsex, sadism och masochism. Sådana svar tyder på att kvinnor (och andra) som inte har några alternativ eftersom de tvingas, åtminstone ekonomiskt eller socialt, men ofta fysiskt, många genom droger och hot, att utföra sexuella handlingar inom prostitution som kvinnor som inte utsätts för liknande tvång undviker att utföra närhelst de kan. Bevisen från laglig prostitution visar vidare att avkriminalisering uppmuntrar sådana mäns aggressioner mot prostituerade personer istället för att göra dem mer fogliga, som förespråkarna för laglig prostitution – utan några bevis – antar.
Det kanske värsta exemplet på hur sexköpare och tredje part regelbundet och systematiskt utnyttjar och misshandlar de kvinnor som prostituerar sig är de fall där offren har hittats bundna till sängar, brända, piskade, skurna, misshandlade, smittade med sjukdomar och utsatta för andra former av tortyr. De våldtas dagligen, eftersom den överväldigande majoriteten av dem inte personligen önskar sexuellt umgänge – för vilket andra personer i rollen som hallickar eller människohandlare, som finns i nio eller tio fall av prostitution, även inom laglig prostitution, vanligtvis får betalt. Detta sker dagligen, när köpare utnyttjar dem sexuellt utan att betala, och när poliser på ett korrupt sätt kräver sex i utbyte mot rättslig hänsyn.
* * *
Förespråkare för laglig eller avkriminaliserad prostitution erkänner sällan, eller aldrig, att det våldsamma missbruk som köpare dagligen utsätter prostituerade för är intimt kopplat till de senares höga nivåer av PTSD. De frågar sällan vem som orsakar dessa nivåer av trauma i den populationen. Ja, vissa nämner att köparna är våldsamma, men de antar naivt att dessa män kan kontrolleras, trots att de ofta är de högst betalande ”konsumenterna” och därmed mycket värdefulla för hallickar, bordeller, salonger och eskortbyråer. Att utesluta våldsamma kunder från de exklusiva bordellerna i länder som Tyskland skulle avsevärt minska deras vinster.
PTSD är ett psykologiskt mått på skada som kan uppstå till följd av extremt våld, inklusive sexuellt våld såsom upprepade våldtäkter. PTSD hos en civilbefolkning, såsom personer som sysslar med prostitution, kan med andra ord vara en känslig indikator på att de har utsatts för förödande könsbaserat våld. Så många som 68 % av 854 prostituerade personer i en studie som omfattade nio länder, däribland Sydafrika, uppfyllde de kliniska kriterierna för PTSD, i genomsnitt på nivåer som var jämförbara med amerikanska soldater från Vietnamkriget som sökte behandling, misshandlade kvinnor som sökte skydd, flyktingar från statlig tortyr och överlevare av våldtäkt. Även när andra potentiella prediktorer för PTSD, såsom övergrepp under barndomen (inklusive allvarliga), våldtäkt, överfall eller platsen för prostitutionen (inomhus/utomhus), kontrolleras statistiskt, förutsäger prostitutionen i sig fortfarande PTSD eller liknande reaktioner av psykisk skada från allvarliga övergrepp. Prostitution som praktik har därför en enormt skadlig inverkan på de människor som köps för sex, och de huvudsakliga skyldiga är köparna.
En av de allvarliga konsekvenserna av PTSD är dissociation, som är en överlevnadsstrategi för att hantera våld eller våldstrauman. En systematisk granskning av studier om dissociation hos prostituerade kvinnor visade att många uppvisar ”höga dissociationspoäng”, vilket indikerar en ”allvarlig” dissociativ störning. En annan granskning av fyra studier av dissociation bland prostituerade kvinnor fann att dissociativa störningar ”är vanliga bland dem som prostituerar sig” och drog slutsatsen att dissociation ”möjliggör psykologisk överlevnad, oavsett om det upprepade traumat är slaveri, militär strid, incest eller prostitution”.
Kort efter att prostitution legaliserades 2002 publicerade den tyska federala regeringen 2007 en studie om våld mot kvinnor som omfattade ett delurval av 110 prostituerade kvinnor, av vilka 92 % uppgav att de hade utsatts för sexuella trakasserier, 87 % för fysiskt våld, 59 % för sexuellt våld, 52 % för fysiskt barnmisshandel av föräldrar, 43 % för sexuella övergrepp mot barn och 41 % för våld i samband med prostitution. Cirka hälften uppvisade symtom på depression, en fjärdedel hade ”ofta eller ibland självmordstankar”, en tredjedel hade ångest och panikattacker och en av sju hade försökt skada sig själv under de senaste 12 månaderna.
I en annan studie med 120 prostituerade personer som använts för pornografiproduktion i Sverige uppgav 69 % att de tidigare försökt begå självmord och 70 % uppgav att de avsiktligt skadat sig själva. Observera att det är mycket vanligt att personer som prostituerar sig används för pornografi; minst hälften kommer sannolikt, vid någon tidpunkt, att användas för att producera pornografi (även efter att ha deltagit i undersökningen, vilket leder till underskattningar i undersökningarna). Till exempel rapporterade 49 % av de 854 prostituerade personerna i nio länder att de använts i prostitution för att producera pornografi. Motsvarande 23 % av 271 kvinnliga porrskådespelare i Los Angeles uppgav att de hade bedrivit prostitution utanför kameran under de senaste tre månaderna. En brittisk studie visade likaså att 21 av 50 kvinnliga porrskådespelare uppgav att de var involverade i annan prostitution: 17 i eskortprostitution, 2 i eskort-/webbkameraprostitution och 2 i ”sexfester/swingersklubbar”.
Borgerliga lagar i ett betydande antal länder erkänner redan att regeringen har en skyldighet att bekämpa könsbaserat våld, inklusive att förhindra officiella underlåtenheter som kan utlösa dess mest brutala former. Därför skulle det vara brottsligt även inom dessa länder att tillåta avkriminalisering av sexköpare, vilket skulle göra det möjligt för dem att agera ostraffat. Ändå visar illusionerna hos förespråkarna för legal prostitution ingen medvetenhet om sådana lagar, utan de fortsätter med sin nietzscheanska relativisering av prostitution och anklagar oss för att ”döma” eller ”moralisera”. Att tillåta avkriminalisering av sexköp är, även under borgerliga konstitutioner, en officiell handling som uppmuntrar, tillåter och bidrar till en massiv ökning av våldet mot den dela av det egna folket, som främst består av kvinnor och flickor, som tvingas in i prostitution av kapitalismens obarmhärtiga och grymma mekanismer.
3. Socioekonomiska faktorer som leder till prostitution under kapitalismen
En av de vanligaste gemensamma nämnarna bland prostituerade är extrem fattigdom i både imperialistiska och förtryckta länder. Många av dem som börjar prostituera sig som vuxna flyr också från krig eller klimatkatastrofer, är hemlösa, ofta lurade eller tvingade in i prostitution och blir vanligtvis snart beroende av droger – situationer som påverkas eller förvärras av svår fattigdom. Förespråkare för legal prostitution bestrider inte sambandet mellan fattigdom och prostitution. Men i motsats till den vanliga (och felaktiga) uppfattningen att prostituerade tjänar mer än i andra legala eller illegala lönearbeten, skulle det våld, de övergrepp och de allvarliga hälsokonsekvenser de utsätts för göra sådana inkomster meningslösa även om det stämde. I verkligheten, utanför postmoderna illusioner, är det praktiskt taget ingen som undkommer fattigdom genom prostitution; de tenderar att lämna prostitutionen äldre, utblottade och skuldsatta. Enligt en studie som genomförts i Frankrike kostar prostitutionen troligen varje stat en obscen mängd resurser som kunde ha använts för att finansiera välfärd.
Det tvångsmässiga klimatet inom prostitutionen understryks ytterligare av det starka och obestridda sambandet mellan sexuella och fysiska övergrepp under barndomen och inträdet i prostitution, där många studier i både imperialistiska och förtryckta länder tyder på en prevalens på mellan 60 och 90 procent. Det är talande att jämföra denna siffra med förekomsten av sexuella övergrepp mot barn bland alla kvinnor i de största imperialistiska länderna, som enligt den förvrängda logiken i den borgerliga ideologin förmodas ha de mest utvecklade rätts- och utbildningssystemen. I USA har enligt olika studier mellan en tredjedel och hälften av alla kvinnor utsatts för sexuella övergrepp som barn. Med en population på runt 330 miljoner, varav ungefär hälften är kvinnor innebär denna statistik att vi talar om mellan 55-80 miljoner kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn enbart i USA.
Med detta sagt är det sexuella övergrepp som prostituerade kvinnor utsattes för som barn i genomsnitt allvarligare än det som kvinnor i allmänhet utsätts för. Förutom fattigdom är det en av de starkaste faktorerna som underlättar inträdet i prostitution; en majoritet av prostituerade personer tenderar att rapportera att sexuella övergrepp som barn bidrog till deras inträde i prostitution. En sydkoreansk studie fann faktiskt statistiskt att kvinnor som utsattes för sexuella övergrepp som barn av en partner rapporterade att de gick in i prostitution betydligt tidigare än andra prostituerade kvinnor.
Sexuella övergrepp i barndomen är utan tvekan en djupt tvångsmässig omständighet som avkriminalisering av sexköpare effektivt skulle skönmåla. Det skulle tvinga personer som tidigare utsatts för sexuella och fysiska övergrepp i barndomen att gå in i och stanna kvar i prostitution. Fattigdomen och beroendet i barndomen motverkar de verkliga möjligheter som skulle kunna göra samtycket äkta eller miljön icke-tvångsmässig. Många prostituerade var unga rymlingar, ofta från sexuella övergrepp i hemmet. Rekryteringsstrukturen inom prostitutionen, där många börjar prostituera sig långt innan de blir vuxna, undergräver äkta samtycke, eftersom det inte är en frivillig handling eller ett värdigt yrke utan snarare liknar slaveri.
Det är alltså omöjligt att skilja mellan dem som fallit offer för barnprostitution och vuxenprostitution, eftersom ungefär majoriteten av de prostituerade, eller fler, redan dragits in i prostitutionen som barn. Till exempel uppgav 47 % av 854 prostituerade personer, i nio länder med olika lagar, som bedrev olika former av prostitution (hemma och på gatan), att de hade börjat med prostitution före 18 års ålder. På samma sätt visade en studie av ett varierat urval av 222 prostituerade kvinnor i Chicago i USA, imperialismens hjärta, att 61 % hade börjat med prostitution före 18 års ålder. I San Francisco tillfrågades 200 prostituerade kvinnor och minderåriga informellt, det vill säga utan hjälp av officiella myndigheter, genom ”mun till mun”-metoden, flygblad och annonser för att öka ”trovärdigheten” och undvika ett partiskt urval av ”arresterbara” eller ”serviceinriktade” deltagare. Här uppgav så många som 78 % att de utnyttjats i prostitution före 18 års ålder och 62 % före 16 års ålder, medan ett antal utnyttjats redan före 9, 10, 11 och 12 års ålder. Genomsnittsåldern för att börja med prostitution var 16,1 år.
Det är uppenbart att flickors inträde i prostitution inte är mindre utbrett i förtryckta nationer. Det är dock symptomatiskt för kapitalismen att även de mest utsatta bland det förmodat privilegierade proletariatet i den imperialistiska kärnan utsätts för brutala övergrepp och sexuell exploatering av de mest aggressiva och våldsamma männen i befolkningen. Kapitalismen skonar ingen.
Med detta sagt är det utsatta etniska grupper som systematiskt förtrycks i kapitalistiska länder där rasism och chauvinism råder som är överrepresenterade inom prostitution, särskilt kvinnor och flickor inom dessa grupper. Därför är svarta kvinnor och flickor överrepresenterade inom prostitutionen i USA; kvinnor och flickor från ursprungsbefolkningen är exceptionellt överrepresenterade i Kanada; och i Europa är den romska befolkningen ”kraftigt överrepresenterad” bland offren för sexhandel tillsammans med flyktingar från Afrika.
Europeiska kommissionen erkände 2016 att människohandlare för sexuella och andra ändamål ”utnyttjar människors sårbarhet, som kan förvärras av faktorer som fattigdom, diskriminering, ojämlikhet mellan könen, våld mot kvinnor, bristande tillgång till utbildning, etniska konflikter och naturkatastrofer”. Enkelt uttryckt är sexhandeln både rasistisk och sexistisk, eftersom den överväldigande utnyttjar fattiga proletärer, som hålls fattiga på grund av sin könstillhörighet, etnicitet och nationalitet – faktorer som borgarklassen, medvetet utnyttjar. Ändå har varken kommissionen, ministerrådet eller Europaparlamentet under trettio år lagt fram någon effektiv politik för att bekämpa sexhandel. Endast en proletariatets diktatur skulle kunna göra det.
Överrepresentationen av etniska minoriteter inom prostitution finns i många delar av världen. Till exempel har både en imperialistisk nation som Kanada och en förtryckt nation som Sydafrika en betydande uppdelning mellan ursprungsbefolkning och bosättarbefolkning. I Kanada har dock överrepresentationen av kvinnor från ursprungsbefolkningen inom prostitutionen satts i sitt sammanhang genom den våldsamma förödelsen av deras ursprungsbefolkning. Den kungliga kommissionen för ursprungsbefolkning (1996) drog slutsatsen att behandlingen av ursprungsbefolkningen, på grund av utsatthet för sjukdomar under koloniseringen, nybyggarnas appropriering av mark och kulturell förödelse, ”ofta beskrivs som folkmord eller en förintelse” där ”långvariga normer, värderingar, sociala system och andliga praktiker … undergrävts eller förbjudits”.
En studie från 2005 av 100 prostituerade kvinnor i Vancouver och genomfördes 9 år innan Kanada antog en jämställdhetslag 2014, fann att 52 % var av ursprungsbefolkningens härkomst, trots att denna grupp endast utgjorde 1,7–7 % av Vancouvers befolkning. Som diskuterats tidigare är prostitution vanligtvis påtvingad människor som tvingats avstå från kroppslig integritet och tillit i tidig ålder. Hela 82 % av de prostituerade kvinnorna i Vancouver uppgav att de som barn hade utsatts för sexuella övergrepp av i genomsnitt minst fyra förövare (flera kunde inte räkna dem); och 72 % uppgav att de hade blivit slagna eller misshandlade av vårdgivare, vilket resulterade i blåmärken eller skador. Dessutom rapporterade de om former av tortyr som när som helst kunde bli dödliga: hallickar och köpare utövade ”regelbundet” extremt våld mot dem om de vägrade att utföra vissa sexuella handlingar. 90 % av de 100 svarande rapporterade om fysiskt våld i samband med prostitution. Hela 78 % rapporterade att de blivit våldtagna, varav 67 % hade våldtagits mer än fem gånger och 75 % av de 100 rapporterade fysiska skador till följd av våld inom prostitutionen, varav många hade blivit knivhuggna och misshandlade, med hjärnskakningar, benbrott och skärsår. Hälften av de 100 hade utsatts för våldsamma övergrepp med till exempel basebollträn och kofotar, eller genom att någon slagit deras huvuden mot exempelvis väggar eller bilens instrumentbräda.
Detta är det liv som den borgerliga representativa demokratin erbjuder dem bland proletariatet som har kastats i avgrunden av de oundvikliga krafterna i det imperialistiska sönderfallet. För dem är universella mänskliga rättigheter en illusion, rättvisa för de privilegierade få, och välfärdsstatens anspråk är just det: ogrundade fasader.
Kopplingarna mellan kolonialismen och dagens prostitution är också tydliga i Sydafrika, liksom i de flesta halvkoloniala länder. Listan över grymheter som begåtts av europeiska bosättare mot xhosa-, zulu-, khoisan- och resterande av de svarta befolkningarna i Sydafrika är också praktiskt taget oändlig och ännu mer aktuell än den i Kanada. Till exempel tillät apartheidregeringen så sent som på 1980-talet fortfarande tvångsförflyttningar av afrikaner, vilket mellan 1960 och 1983 beräknas ha drabbat 3 548 900 människor. I boken A History of South Africa av den avlidne professorn Leonard Thompson berättar han: ”I många fall avdelades områden som tidigare hade varit bebodda av svarta för exklusiv vit bosättning. Regeringen hävdade att dessa förflyttningar var frivilliga. I själva verket hotade man offren och när de gjorde motstånd använde man våld.”
Surplus People Project (Kapstaden, 1980–1983) intervjuade sådana överlevande – till exempel denna afrikanska kvinna, som förflyttades till ett så kallat hemland:
”När de kom till oss hade de vapen och polis med sig. … De sa ingenting, de kastade bara in våra tillhörigheter i [regeringens lastbilar] … Vi kände inte till den här platsen, och vi känner fortfarande inte till den. … Och när vi kom hit dumpade de våra saker, de dumpade bara våra saker så att vi fortfarande är här. Vad kan vi göra nu, vi kan inte göra någonting. Vi kan inte göra någonting. Vad kan vi göra?” Det är inte förvånande att en afrikansk kvinna i fyrtioårsåldern, som överlevt prostitution och intervjuades 2024, antydde att sådana tvångsförflyttningar ledde till att hon hamnade i prostitution. Här återger intervjuaren hennes berättelse:
När [hon] var åtta år gammal blev hennes familj utkastad från sitt hem av regeringen, och hon blev hemlös. Hon beskrev att apartheidregeringen kom till hennes samhälle och meddelade att det skulle förändras och att familjerna som bodde där måste flytta, men familjerna fick inga instruktioner om var de kunde vända sig för att få hjälp och nya hem. Istället ”staplades” de i undermåliga härbärgen som liknade mentalsjukhus, utsattes för övergrepp och stigmatiserades i sina samhällen; därför vände [hon] sig till gatan. Att leva på gatan som åttaåring var ett öde hon inte kunde kontrollera. Vid åtta års ålder blev hon gruppvåldtagen av fyra män, utsattes för pedofili, blev drogberoende och avvisades av sin mamma. Allt detta på grund av en uppväxt hon inte själv valt, med resultatet att hon blev offer för människohandel i över tio år och tvingades till prostitution.
* * *
De största socioekonomiska missförhållanden som utnyttjas av sexhandeln under kapitalismen – och särskilt av sexköparna – är fattigdom, kön, tidigare sexuella övergrepp och fysiskt våld mot barn, ung ålder och ras-/etnisk förtryck. Särskilt där dessa faktorer sammanfaller och skapar flera missförhållanden inom en individ ökar sannolikheten för att personen utnyttjas och utsätts för övergrepp inom prostitution avsevärt.
Extrem fattigdom kan till exempel vara en stark pådrivande kraft i människors liv, särskilt för unga kvinnor och flickor, vilket får dem att börja prostituera sig. Risken att hamna i prostitution är dock mycket mindre om dessa personer inte först har blivit vana vid prostitution genom tidigare sexuella övergrepp mot barn, vilket får dem att dissociera sig och acceptera en instrumentell syn på sina kroppar som gjorda för att användas av andra, även när de utsätts för övergrepp, förnedring eller kränkningar. På samma sätt är det betydligt mer sannolikt att en person som utsätts för fattigdom också tillhör en missgynnad minoritet, förutom att vara en ung flicka eller en vuxen kvinna.
Inom prostitutionen har fattigdom ofta inte varit den enda omständigheten som tvingat människor att ägna sig åt kommersiell sex, även om det i vissa fall kan vara så – och då är det mer sannolikt under naturkatastrofer, krig, förföljelse, hungersnöd eller folkmord. Men långt ifrån alla människor som lider på grund av brist på medel – inte heller unga kvinnor – säljs eller köps för sex. Utan fattigdom skulle det dock vara betydligt lättare att utrota prostitution, eftersom det skulle finnas alternativa sätt att överleva. Men det är precis så kapitalismens mekanismer fungerar: bourgeoisien drar nytta av de grymheter som dagligen begås mot de mest utsatta människorna för att hålla majoriteten av proletariatet i rädsla för att kastas ned i samma dystopiska och totala fattigdom, där de kommer att utsättas för fruktansvärda övergrepp. Dessa förhållanden skulle erkännas som ”chockerande för mänsklighetens samvete”, om det fanns något sådant som ett samvete inom bourgeoisien.
4. Skadliga hälsokonsekvenser
Ett stort antal prostituerade personer smittas av sjukdomar inom prostitutionen. I ett urval av 700 prostituerade personer från sju länder och en rad utomhus- och inomhusmiljöer rapporterade till exempel 24 % symtom som sexuellt överförbara sjukdomar (STD), bland annat syfilis och hiv, samt livmoderinfektioner, äggstockssmärtor, menstruationsbesvär och komplikationer vid abort. Dessutom är stigmatiseringen inom lagliga prostitutionssystem utbredd, trots deras skenbara laglighet. Som polisens lockfåglar rapporterade efter att ha deltagit i prostitutionsrazzior i samhället: ”Det värsta är kommentarerna från människor som bor i grannskapet, … mycket elaka kommentarer till mig … det sårar mina känslor.” Eller som rapporterades i Nevada 2021, där prostitution fortfarande är legaliserad i vissa län, medgav en prostituerad kvinna på bordellen Moonlite Bunny Ranch i Carson City att ”det också kan vara svårt att hitta ett jobb utanför den stigmatiserade sexindustrin, eftersom bakgrundskontroller kan avslöja de arbetstillståndskort som prostituerade måste ha på bordeller”. I Nya Zeeland skrev en regeringsrapport att ”trots avkriminaliseringen fortsätter det sociala stigmat som omger sexindustrin. Sexarbetare fortsätter att utnyttjas i bordeller.” Det enda partiella undantaget är länder med jämställdhetslagar, där överlevare, som i Sverige, har rapporterat att lagarna har stärkt dem genom att flytta stigmat från prostituerade till köparna.
I det tidigare nämnda urvalet av 100 prostituerade kvinnor i Vancouver var deras fysiska hälsoproblem häpnadsväckande. Dessa omfattade bland annat muskelsmärta (78 %), ledvärk (60 %), minnesproblem (66 %), andfåddhet (60 %), huvudvärk (56 %), smärta/domningar i händer/fötter (49 %), synproblem (45 %), yrsel (44 %), bröstsmärtor (43 %), balansproblem (41 %), hörselproblem (40 %), käksmärtor (38 %), svullnad i lemmar (33 %), oregelbunden hjärtrytm (33 %) och astma (32 %). 95 % av kvinnorna sa att de ville lämna prostitutionen, medan endast 32 % ville att den skulle ”legaliseras”. 67 % efterlyste istället yrkesutbildning, 66 % efterlyste ”ett hem eller en säker plats” och 49 % efterlyste självförsvarsträning, bland andra verkliga alternativ. Det är uppenbart att dessa kvinnor inte har något alternativ till prostitution, med tanke på de grymheter de utsätts för och det faktum att praktiskt taget alla vill sluta men inte kan.
Det kanske mest uppenbara är att prostituerade i just den typ av lagliga modeller som sökandena begär att domstolen ska införa i detta mål – till exempel platser i Storbritannien där det är lagligt att köpa sex såvida det inte involverar bordeller eller tredje part – ofta måste tillfredsställa upp till trettio män om dagen sexuellt. Som nämnts inledningsvis rapporterade en studie att prostituerade kvinnor i London, inom laglig lägenhetsprostitution, var tvungna att tillfredsställa sexuellt cirka tio köpare per dag för att ens gå jämnt upp, med ett genomsnittligt antal köpare per vecka på sjuttiosex, varav många träffade mellan tjugo och trettio män per dag, vissa upp till femtio. På andra platser har prostituerade tvingats betjäna betydligt fler kunder per dag än så. Sådana förhållanden skapar osäkra incitament för oskyddat sex, eftersom många kunder betalar mer pengar, vilket skulle minska antalet faktiska tvångssexakter som annars skulle utföras. Som författarna till Londonstudien om lägenhetsprostitution rapporterade:
Till skillnad från kvinnor som arbetar på gatan har dessa kvinnor många utgifter. Den största av dessa är den dagliga hyran de måste betala till sin hyresvärd: denna varierar mellan 120 och 250 pund. Hyresvärden tar också ut varierande dagliga belopp för att täcka räkningar, såsom el och telefon, utöver den grundläggande hyran. Dessutom betalar kvinnorna städerskan [som sitter i receptionen och helst skulle ingripa vid övergrepp] en daglig lön – 30 till 60 pund. . . . Vissa lägenheter annonseras i telefonkiosker. I detta fall betalas en ”kortpojke” en daglig lön på upp till 60 pund för att regelbundet sätta upp kort i lokala telefonkiosker. Det tillkommer också kostnaden för att trycka korten….
Kvinnorna strävar efter att träffa ett visst antal kunder per dag – vanligtvis 20. … ”Du måste ta emot ungefär tio kunder innan du har tjänat ihop till hyran och städerskan. Efter det kanske du inte får några fler, så då tjänar du ändå inga pengar (djupintervju).” … Hittills visar undersökningsdata att det genomsnittliga antalet kunder som dessa kvinnor träffar på en vecka är 76. Många kvinnor träffar mellan 20 och 30 män om dagen – och några kvinnor träffar upp till 50.
Dessa observationer har allvarliga konsekvenser för prostituerade personers allmänna välbefinnande och säkra sexvanor, eftersom laglig prostitution, precis som andra studier från lagliga bordeller i länder som Australien, Nya Zeeland och Tyskland visar, inte kan eliminera efterfrågan på och ekonomiska incitament för att acceptera osäker sex eller andra övergrepp. Många kunder betalar mer om kondom inte används. Det är därför ytterst viktigt att överväga om sådana incitament någonsin kan motverkas när det finns en kvot på att träffa cirka tio kunder innan man går jämnt upp, som i fallet med lägenhetsprostitutionen i London under ett liknande rättsligt ramverk, vilket förespråkas av sökandena i denna domstol.
Alla kvinnor som [Dawn Whittaker] har talat med uppger att de alltid använder kondom vid alla former av penetrerande sex, inklusive oralsex. Det bör dock noteras att de alla uppgav att de ofta blev ombedda av kunderna att ha oskyddat sex, och att detta vanligtvis åtföljdes av ett erbjudande om mer pengar. Alla hade berättelser om kvinnor som ”gjorde det utan”, berättelser som används för att distansera sig från sådan verksamhet . . . .
Ganska suggestiv information om incitament för osäker sex verkar framkomma i den meningen att ”alla” i urvalet av prostituerade i Londons lägenheter nämnde att det hände andra. I detta sammanhang är det viktigt att beakta att forskaren Dawn Whittaker hade en ”dubbelroll” som även innefattade att vara hälsovårdspersonal, göra drop-in-besök i lägenheterna och annat liknande arbete. Respondenterna informerades uttryckligen om hennes roll, även om de kanske redan hade träffat henne eller hennes medarbetare tidigare. De kunde således uppfatta situationen som att det skulle implicera dem i deras relation till myndigheterna om de uttryckligen erkände för henne att de hade osäker sex i lägenheterna.
Dessa studier i London är i själva verket dåligt genomförda, borgerliga undersökningar av godtrogna hälso- och sjukvårdstjänstemän. Sådana yrkesverksamma är så alienerade under kapitalismen att de förlorar sitt kritiska tänkande; istället rapporterar de helt enkelt beskrivande vad deras källor berättar för dem utan vidare analys. Dessa yrkesverksamma bortser regelbundet från de normer som förmodas följas inom den borgerliga akademin, där studenterna lär sig att inte omvandla en informants beskrivande uttalande till en analytisk slutsats. Denna kunskap introduceras ofta i förstaårskurser i sociologi, psykologi och socialt arbete, bland andra relaterade ämnen. På samma sätt lärs de att korrelation inte är kausalitet, men sådana grundläggande akademiska normer ignoreras ofta av den alienerade och desillusionerade medelklassarbetskraften, som i själva verket har mer gemensamt med proletariatet än med kapitalisterna. Tyvärr för proletariatet som de ska tjäna är dessa tjänstemäns klassmedvetande slumrande. Det skulle dock kunna väckas, i enlighet med ordförande Maos mål under kulturrevolutionen.
5. Faktorer som hindrar prostituerade personer från att lämna prostitutionen
Forskning visar de flesta prostituerade personer vill lämna prostitutionen men inte kan göra det, bland annat på grund av stigmatisering och brist på rättsligt skydd och sociala tjänster. Som vuxna uppger många prostituerade personer att de känner sig fångade i sexhandeln, utan utbildning eller yrkesutbildning och utan alternativ för att överleva. 89 % av de prostituerade, i studien som omfattade nio länder, uppgav självmant att deras största önskan var att lämna prostitutionen, men att de inte visste hur. 76 % uppgav att de behövde yrkesutbildning. Med tanke på bristen på alternativ och förekomsten av tvångsmässiga sociala krafter utnyttjar personer som köper sex av prostituerade den tvångsmässiga miljön och offrens oförmåga att ge sitt verkliga samtycke.
Omkring 2007 rapporterades det att kvinnojourer i Nevada inte tog emot kvinnor med barn, husdjur, hiv, smittsamma sjukdomar eller kriminellt förflutet, kvinnor som inte hade varit drogfria under en viss tid eller kvinnor som nyligen hade släppts ur fängelse – vilket i praktiken skapade hinder för många prostituerade kvinnor att fly, eftersom dessa situationer drabbar många kvinnor i prostitution. Dessutom kunde det krävas en enorm mängd dokumentation, betalning av nödvändiga personliga utgifter och andra saker som var svåra att ordna i förväg för personer som just hade flytt eller var på väg att fly från prostitution, bara för att få ett jobb som städerska i Las Vegas, Nevada, på ett stort hotell och kasino, med en startlön på 9 dollar i timmen.
I Nederländerna har det faktum att prostitution är lagligt ofta och felaktigt åberopats för att förhindra fällande domar eller straff för människohandel, vilket innebär att offren nekas skydd av lagen. Ibland anser domare att kvinnor som tidigare varit prostituerade kan tolerera ”risken för utnyttjande”. Vissa domare betraktade prostitution som ”normalt” för minderåriga och frikände därför dem.
I Sverige, som 2007 fortfarande brottades med globala myter om frivillig prostitution, tillät Stockholms förvaltningsdomstol skattemyndigheterna att beskatta en kvinna som lämnat prostitutionen på grundval av skattemyndigheternas uppskattningar av hennes tidigare odeklarerade inkomster. Som klaganden påpekade strider logiken i detta beslut mot Sveriges jämställdhetsmodell, som inte kriminaliserar prostituerade personer, just för att hjälpa dem att lämna prostitutionen, utan endast kriminaliserat hallickar och köpare: ”Prostituerade personer tvingas fortsätta för att kunna betala skatt”, konstaterade hon.
Det är av oerhörd vikt för kvinnor som lämnar prostitutionen av det erbjuds specialiserad socialtjänster för utträde ur prostitution. Detta erbjuds endast i ett fåtal städer i Sverige. År 2012 rapporterades en klinisk studie av deras program, som hade genomförts med 34 klienter, varav 26 deltog i uppföljningar ett år senare. Forskarna fastställde att 80 % hade lämnat prostitutionen helt, medan de återstående rapporterade mindre frekvent prostitution och en önskan att lämna den. Majoriteten rapporterade också bättre självkänsla och förbättrad livskvalitet. En kontrollgrupp bestod av 11 flickor och kvinnor i åldern 15–25 år som prostituerade sig online men som inte rekryterats via behandlingsprogrammen. Alla dessa personer beskrev att de kände sig överkörda, missförstådda och att de inte gavs några möjligheter att känna sig trygga nog att avslöja sin prostitution för relevanta socialtjänst-, psykiatriska och andra yrkesverksamma. Deras berättelser stämmer överens med andra prostituerade personers önskemål om bättre tillgång till specialiserade enheter där personalen har större kunskap än allmän socialtjänstpersonal.
6. Jämlikhetsmodellen
Jämlikhetsmodellen har hittills antagits i sju länder och två provinser/delstater. Den antogs först 1999 i Sverige och spreds senare till stora nationer som Frankrike och Kanada. Det finns en rörelse i Afrika som försöker få de afrikanska byråkratiska staterna att anta denna. Dess förespråkare i Afrika kallar den för Sankara-jämställdhetsmodellen (efter Thomas Sankara).
En nyligen antagen resolution av Europaparlamentet (det enda borgerligt parlamentariskt valda paneuropeiska offentliga organet) var nära att fullt ut stödja jämställdhetsmodellen den 14 september 2023, såsom en majoritet av dess utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män hade föreslagit. I resolutionen konstaterades att ”endast om efterfrågan minskar kan prostitutionsmarknaden, och därmed antalet personer som utnyttjas på den, krympa”. Vidare betonade parlamentet ”att människohandel för sexuellt utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp mot barn, ökar på grund av hög efterfrågan”, samtidigt som det påpekade ”att detta är särskilt tydligt i länder med en liberal regleringsmodell, medan medlemsstater som Frankrike och andra länder som följer strategier som den nordiska/jämställdhetsmodellen inte längre är stora marknader för människohandel för detta ändamål”. ”På grund av de åtgärder som vidtagits i dessa länder för att minska efterfrågan”, konstaterade parlamentet vidare, ”förekommer fortfarande människohandel för sexuellt utnyttjande, men den minskar.”
Parlamentet noterade att jämställdhetsmodellen minskade ”efterfrågan på personer i prostitution” och minskade ”antalet personer i prostitution”, samtidigt som det fördömde ”verkligheten av tvång, manipulation, våld och exploatering inom prostitution” och dess ”koppling till strukturellt våld som kvinnor utsätts för i oproportionerligt hög grad och som ofta skapar osäkra livssituationer som driver kvinnor och flickor till prostitution”. Parlamentet erkände också att ”kvinnors och flickors mänskliga rättigheter är oförytterliga, men systematiskt kränks på prostitutionsmarknaden på grund av dess exploaterande förhållanden”.
Dessutom avvisade Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (ECHR) den 25 juli 2024 en fransk ansökan om att ogiltigförklara Frankrikes version av Sankara-jämställdhetsmodellen, där sökandena försökte påvisa lagen som ett brott mot rätten till respekt för privatlivet.
Kritiker av jämställdhetsmodellen – vare sig de tillhör den anarkistiskt orienterade ”glittervänstern” i imperialistiska länder, den postmoderna akademiska eliten, förvirrade aktivister och intellektuella i förtryckta länder eller fascistiska reaktionärer och liberala ekonomer – antar ibland att prostitution är oföränderlig på grund av dess upplevda allestädesnärvaro i historien. Denna antagande är dock ahistoriskt. Redan Friedrich Engels förklarade hur patriarkatet uppstod i och med privategendomens uppkomst och skrev hur ”prostitution av fria kvinnor”, till skillnad från ”tvångsöverlämnande av kvinnliga slavar”, påskyndades av privat ägande, ökad ojämlikhet och ekonomisk polarisering. På samma sätt noterade Gerda Lerner i The Origin of Prostitution in Ancient Mesopotamia att kommersiell prostitution sannolikt påskyndades av ”förslavandet av kvinnor och konsolideringen och bildandet av klasser”, att ”vissa herrar inrättade kommersiella bordeller” och att prostitutionen i mitten av det andra årtusendet f.Kr. var betydande bland ”de fattigas döttrar”. Även konventionella historiker har kommit fram till att ”försäljning av sexuella tjänster knappast är ett väsentligt inslag i alla samhällen under alla historiska epoker”.
Att påstå att prostitution är ett oundvikligt inslag i alla nuvarande och framtida samhällen är att dra en oförlåtlig slutsats, som endast tjänar till att förtrycka proletariatet och särskilt dess kvinnor – i förtryckta länder gäller detta naturligtvis även flera förtryckta klasser, särskilt bönderna. Även missledda förespråkare för legal prostitution tvingas ibland erkänna de fruktansvärda våldshandlingar och övergrepp som begås av köpare, men fokuserar då oftast på de övergrepp som begås av rättsväsendet. Det är en opportunistisk appell till anarkister och borgerliga libertarianer å ena sidan och förvirrade medlemmar av den breda massan å andra sidan.
Ingen vettig bestrider åsikten att officiellt maktmissbruk måste upphöra omedelbart och att personer som köps för sex måste avkriminaliseras. Men i motsats till fatalistiska världsbilder som utgår från att prostitution är oundvikligt, är syftet med jämlikhetsmodellen att erbjuda alternativ så att prostituerade personer kan lämna den kommersiella sexindustrin och undkomma övergrepp från köpare, hallickar, rättsväsendet och alla andra som utövar våld mot dem.
I motsats till den fattiga verklighetsuppfattningen hos anarkister, fascister, postmodernister, libertarianer och andra kritiker, erbjuder jämlikhetsmodellen prostituerade personer inom proletariatet alternativ att lämna branschen och bör således vara ett dagskrav under kapitalismen. En utveckling av modellen, om den genomfördes fullt ut under socialismen, skulle vara den första lagen som potentiellt kunde lyfta det ok av prostitution som ligger på proletariatets medlemmar – en framtidsvision som helt saknas bland de borgerliga filantroperna och opportunistiska socialdemokraterna som stöder legal prostitution som en missriktad strategi för att hjälpa de människor som fastnat i prostitution.
7. Prostitutionen ökar systematiskt med legal prostitution
Empiriskt sett ökar prostitutionen exponentiellt i legaliserade miljöer jämfört med de som har antagit jämställdhetsmodellen. Sverige antog 1999 den första modellagen mot köp av sex, samtidigt som köp och försäljning av sex förblev avkriminaliserat. Därefter minskade prostitutionen både på gatan och inomhus, kanske så mycket som fem gånger på mindre än tio år, medan prostitutionen ökade exponentiellt på andra håll i Skandinavien. År 1993 fanns det uppskattningsvis 2 500–3 000 prostituerade kvinnor i Sverige, varav 650 på gatan. År 1998, ett år innan den nya lagen trädde i kraft, var cirka 726 kvinnor involverade i gatuprostitution. År 2007 hade antalet minskat till cirka 300, medan 300 kvinnor och 50 män annonserade på internet. Eftersom samma beräkningsmetod har använts kommer eventuella underskattningar också att vara likartade över tid. Det är viktigt att ta dessa siffror med en nypa salt då de är svåra att bekräfta och framtagna av alienerade tjänstemän. Siffrorna är förmodligen betydligt större. Med det sagt fungerar dessa siffror för att visa på trendens riktning.
Liknande studier av prostitution i Danmark, där köp av sex är lagligt medan bordeller är förbjudna, uppskattade en ökning från 3 886 prostituerade kvinnor 2002 till 5 567 stycken fem år senare, 2007, där 1 415 av dessa var gatuprostituerade. Med tanke på respektive lands befolkning var omfattningen av kvinnlig prostitution i Danmark nästan sexton gånger större per capita än i Sverige. När köp av sex var lagligt i Norge visade jämförbara uppskattningar att prostitutionen ökade efter 2000 (särskilt bland utländska gatuprostituerade kvinnor) så att det fanns 2 654 prostituerade kvinnor 2007, varav 1 157 arbetade på gatan. Andelen prostituerade kvinnor i Norge var därmed nästan nio gånger högre per capita än i Sverige. Dessutom hade gatuprostitutionen i Sverige minskat till 200–250 kvinnor 2014, utan att det fanns några tecken på en motsvarande ökning av inomhusprostitutionen.
En omfattande studie från 2014 av åtta europeiska länder, där endast Sverige och Norge hade antagit jämställdhetsmodellen, tyder på att kriminaliseringen av sexköpare minskade köpet av sex kraftigt, vilket stämmer överens med det mönster som beskrivs ovan. Jämfört med Sverige uppvisade alla länder som ingick i studien en statistiskt signifikant och väsentligt större andel män som uppgav att de hade köpt sex under de senaste sex månaderna, med undantag för Norge. I alla länder var antalet köpare per capita flera gånger högre än i Sverige:
(1) I Tyskland, med full legalisering, var antalet köpare cirka 14 gånger högre per capita än i Sverige.
(2) I Danmark, med den modell för avkriminalisering som sökanden föreslår, var antalet köpare per capita cirka tio gånger högre än i Sverige.
(3) I Spanien var det likaså tio gånger fler köpare per capita än i Sverige.
(4) I Storbritannien var det likaså cirka åtta gånger fler köpare per capita än i Sverige.
(5) I Frankrike, som vid tidpunkten för undersökningen ännu inte hade antagit sin jämställdhetsmodell, var det cirka sex gånger fler köpare per capita än i Sverige.
Dessutom visade en fråga till manliga respondenter om de ”kände någon” som hade betalat för sex under de senaste sex månaderna att andelen var mycket större i länder där prostitution är legaliserad, såsom Tyskland (16,6 %) och Nederländerna (12 %), samt i länder med samma rättsliga modell som de sökande eftersträvade vid den tidpunkten, såsom Spanien (28,4 %), Frankrike (14,7 %), Danmark (12,1 %) och Storbritannien (8,7 %) – än i det första landet som antog jämställdhetsmodellen, nämligen Sverige (2,9 %).
Även om siffror som uppskattar antalet prostituerade nödvändigtvis är oprecisa, tyder de enorma skillnaderna mellan Skandinavien och Europa på den betydande inverkan som en jämställdhetsmodell har även inom ett borgerligt samhälle. Med tanke på behovet av att vara synlig för att locka potentiella sexköpare är det knappast troligt att någon mätbar grad av prostitution skulle förbli oupptäckt. En rapport från 2008 från Socialstyrelsen i Sverige fann således att sexköpare i Sverige regelbundet efterfrågade ”nyheter” och citerade informanter som betonade att kvinnor som var nya på marknaden var ”mer åtråvärda” och att ”nya bilder och annonser väcker störst intresse på webben”. Denna dynamik gör det ännu viktigare för dem som prostituerar sig att vara mycket synliga för att locka nya sexköpare. Således skulle någon ”okänd prostitution” – ett till synes motsägelsefullt begrepp – inte på något meningsfullt sätt påverka relativa nationella skillnader. Behovet av synlighet för potentiella köpare motverkar någon betydande ”dold prostitution”, särskilt på gatan. Ingen information, empiriska bevis eller andra data visar att det har skett en mer avgörande förflyttning från gatan till internet eller olika varianter av inomhusprostitution och påstådd ”dold” prostitution i Sverige än vad som har observerats i andra länder.
Ungefär samtidigt som Sverige genomförde sina första tio år med jämställdhetsmodellen, legaliserade Tyskland 2002 prostitution, även för utländska personer, vilket ledde till att sexmarknaden ökade tre till fyra gånger. En rapport från 2016 beställd av Europeiska kommissionen, baserad på en sammanfattande analys av olika källor, uppskattade andelen prostituerade per 100 000 invånare till mellan 185 och 493 i Tyskland, 53 och 118 i Nederländerna, jämfört med 7 och 15 i Sverige. Jämfört med Sverige hade Tyskland ungefär 30 gånger fler personer som prostituerade sig; Nederländerna, som legaliserade prostitution i oktober 2000 men förbjöd förmedling av utlänningar, hade åtta gånger fler prostituerade per capita än Sverige.
På samma sätt uppskattade Prostitution Law Committee i Nya Zeeland 2008 att 2 332 personer var verksamma inom prostitution 2007 under legalisering (inga utlänningar tillåtna). Denna siffra innebar ungefär åtta gånger fler per capita än Sveriges ungefär 600 kvinnor inom prostitution, som av en slump uppskattades vid samma tidpunkt. En studie baserad på Nya Zeelands folkräkningsdata avslöjade dock datamanipulation och fann att 4 272 personer var verksamma inom prostitution 2001, före avkriminaliseringen. 5–7 månader efter avkriminaliseringen 2003 hade denna siffra ökat med 38,9 % till 5 932. Per capita innebar denna siffra att Nya Zeeland hade ungefär tjugotre gånger fler prostituerade personer 2003 än Sveriges ungefär 600 kvinnor 2007; eller, argumenterat, tjugoen gånger fler prostituerade personer om man även inkluderar Sveriges prostituerade män.
En kraftig nedgång i internationell sexhandel inom svensk prostitution omedelbart efter 1999 bekräftas också av flera källor inom brottsbekämpning och socialt arbete. Till exempel, på grund av köparnas och tredje parters rädsla för att bli gripna, måste inomhusprostitution bedrivas i hemlighet, vilket var komplicerat och dyrt för människohandlarna. Istället för att köparna helt enkelt ställde sig i kö vid en bordell eller på gatan, måste prostituerade kvinnor i Sverige ofta eskorteras till enskilda köpare, vilket minskade antalet transaktioner och därmed tredje parters vinster.
De som organiserade prostitutionen var tvungna att undvika att stanna för länge på en och samma plats, vilket skapade ett dyrt och komplicerat behov av ”flera lokaler”. Följaktligen ansåg de den svenska marknaden som mindre lönsam. Medan europeiska polisrazzior ofta ledde till att 20–60 prostituerade kvinnor greps i samband med kriminell koppleri, handlade razzior i Sverige vanligtvis om relativt små hemliga bordeller där myndigheterna sällan fann mer än 2–4 prostituerade kvinnor på platsen.
8. Jämställdhetsmodellen stärker medans legalisering av köpare försvagar kvinnorna
Situationen i Tyskland förvärrades efter legaliseringen, då inkomsterna för prostituerade minskade dramatiskt, vilket innebar att deras dagliga kvoter för att betjäna köpare – som är kända för att vara mer brutala än andra män – måste öka för att de prostituerade skulle kunna överleva ekonomiskt. Tillströmningen av prostituerade, främst kvinnor och flickor, från andra länder, särskilt Östeuropa – legaliseringen fungerade som en magnet för människohandlare – bidrog till ökad konkurrens och minskade inkomster.
Efterfrågan på mer skadligt sex intensifierades, vilket ledde till fasta priser på bordeller som erbjöd obegränsad tid för sexuellt utnyttjande, i vissa fall för alla typer av sex – framför allt analsex, oskyddat sex och så kallade gangbangs.
Liknande utvecklingar har rapporterats från Nya Zeeland. En statlig undersökning visade att under de senaste tolv månaderna uppgav 35,3 % av de tillfrågade att de hade accepterat en kund som de inte ville ha, och 10,5 % hade straffats för att ha vägrat en kund. Som en bordellägare beskrev situationen: ”Hur kan de vägra? Flickorna får betalt för att göra det.”
I juni 2023 drog Tysklands främsta veckotidning, Der Spiegel, slutsatsen att tjugo år av legaliserad prostitution har varit ”ett ödesdigert misstag, vilket den brutala verkligheten på gatan och i bordellerna visar”. Det är skrämmande, men inte oväntat, att minst 85 fullbordade och 49 försökta mord på prostituerade personer har rapporterats i Tyskland, de flesta av dem kvinnor, begångna av köpare eller andra personer i prostitutionsmiljön, från legaliseringen till april 2023. En fallstudie av sådana mord, inklusive kommentarer från köpare online i olika forum som diskuterat dem, visar hur köparna ”utnyttjar de mest utsatta kvinnorna” medan ”rättighetskänsla, egoistisk tillfredsställelse av sexuella begär och systematiskt överskridande av gränser kan ses i deras kommentarer och handlingar”. Dessa fall ”visar också hur legal prostitution och officiella bordeller, med alla sina försök att minska skadorna, misslyckas med att skydda kvinnor i prostitution från fysisk och psykisk skada”. Flera mord har också rapporterats i Nya Zeelands prostitutionssammanhang sedan avkriminaliseringen.
På samma sätt ledde den ökade skadan till följd av denna rättsliga avkriminalisering i Kanada, som svar på att högsta domstolen 2013 förklarade de flesta av de tidigare prostitutionslagarna som förbjöd bordellägande och koppleri som grundlagsstridiga, till att det kanadensiska parlamentet 2014 antog en jämställdhetsmodellag samtidigt som det uttryckte ”allvarlig oro över den exploatering som är förknippad med prostitution och risken för våld mot dem som ägnar sig åt den”. Upprepade konstitutionella ifrågasättanden av den nya lagen har inte kunnat visa att parlamentet felaktigt bedömt skadorna av prostitution eller att den nya lagen lett till ökade skador. Tvärtom visade ett fall att det begåtts 54 mord på prostituerade personer fem år före den nya lagen, varav 20 var urfolk, och 35 mord på prostituerade personer fem år efter lagens ikraftträdande, varav sju var urfolk – under den senare perioden ökade antalet ”mord” i Kanada från 2 745 till 3 229, medan ”antalet skador som rapporterats av sexarbetare också minskade under den femårsperiod som följde efter ikraftträdandet av PCEPA [lagen om skydd av samhällen och utnyttjade personer]”.
Även om kvinnor hade varit offer för mordförsök och fullbordade mord inom prostitutionen i Sverige före 1999 års lag om köp av sexuella tjänster, har ingen person mördats inom svensk prostitution eller i dess närhet sedan dess. Personer inom prostitutionen beskriver köparna som mer försiktiga nu när de kan hållas ansvariga för att ha försökt köpa sex, medan den prostituerade personen inte begår något brott – en situation som respondenterna i studierna säger ger dem en förhandlingsfördel som stärker deras kontroll, säkerhet och personliga integritet.
Länder med legaliserad eller helt avkriminaliserad prostitution, såsom Tyskland och Nya Zeeland, erbjuder också betydligt lägre inkomster för prostituerade jämfört med länder som Sverige, som följer jämställdhetsmodellen. Sveriges köpare betalar till och med två eller tre gånger mer än vad köpare betalar för legaliserad prostitution i Europa, där bordeller eller legala hallickar dessutom drar av betydande belopp från den prostituerade personens inkomst. Därför var en standardmässig, typisk timavgift i Sverige i början av 2010-talet 300 euro i dagens växelkurs. Jämför den summan med vad det nederländska forsknings- och dokumentationscentret rapporterade vid samma tidpunkt, nämligen att tre fjärdedelar av de kvinnor som prostituerade sig i fönster i Amsterdam – som i genomsnitt prostituerade sig 43 timmar per vecka – hade en nettoinkomst på under 500 euro per vecka.
En kvinna som prostituerar sig i Sverige i två timmar kan alltså i allmänhet tjäna lika mycket eller mer än en kvinna som prostituerar sig lagligt i fyrtio timmar i Amsterdam. Legalisering ger inte prostituerade någon sådan “empowerment”. Ibland kan sådana fördelar minska prostitutionens brott mot dem, även om de, om de fortsätter att prostituera sig, kommer att utsättas för de flesta av dess inneboende kränkningar.
9. Jämställdhetsmodellen minskar sexhandeln
Genom att legalisera köp av sex ökar efterfrågan på sexhandel enormt jämfört med situationen under en jämställdhetsmodell, eftersom det nästan inte finns några andra metoder för att öka utbudet inom prostitution än människohandel, även om de som ansöker inte kräver fullständig avkriminalisering av prostitution, som i Nya Zeeland. För att förklara resonemanget krävs först lite bakgrundsinformation om internationell lagstiftning om människohandel.
I genomsnitt uppskattas 84 % av de prostituerade kvinnorna runt om i världen kontrolleras av en tredje part som tjänar pengar på dem, som säljer eller hyr ut dem till andra och tar en del av intäkterna från deras sexuella utnyttjande. Det allmänt ratificerade Palermoprotokollet, med 182 anslutna parter, ger en överenskommen, juridiskt bindande internationell definition av människohandel, som också utgör riktmärket för regionala instrument mot människohandel. Palermoprotokollets definition av människohandel omfattar bland annat ”missbruk av makt eller en utsatt ställning … i syfte att utnyttja” en annan persons prostitution av en tredje part.
I protokollets travaux préparatoires (dvs. tolkningsanvisningar) definieras en utsatt ställning som ”varje situation där den berörda personen inte har något verkligt och acceptabelt alternativ än att underkasta sig det aktuella missbruket”. Samtycke förklaras irrelevant i alla sådana situationer – och när barn utnyttjas, även om ingen tvång, utpressning, bedrägeri eller annat missbruk förekommer. Med andra ord innebär tredje parts inblandning människohandel när makt eller utsatthet missbrukas för sexuell exploatering.
Sydafrikas lag om förebyggande och bekämpning av människohandel från 2013 har en ännu tydligare definition av människohandel än Palermoprotokollet, och den omfattar ett bredare spektrum av handlingar – särskilt ”utnyttjande av utsatthet … som får en person att tro att han eller hon inte har något rimligt alternativ än att underkasta sig exploatering”, inklusive men inte begränsat till ”att utnyttja den utsatthet som personen befinner sig i till följd av … (f) sociala omständigheter; eller (g) ekonomiska omständigheter.”
Med tanke på de empiriska bevis som tidigare har framlagts och som visar att en överväldigande majoritet av prostituerade personer utnyttjas eller kontrolleras av andra tredje parter, lever i extrem fattigdom, utsätts för fruktansvärda könsbaserade våldshandlingar från köparnas sida, lider av PTSD och andra psykiska störningar i samma utsträckning som tortyroffer, är offer för mäns våld på kvinnojourer, söker behandling som amerikanska soldater som stridit i Vietnam, och minst hälften av dem börjar med prostitution redan i barndomen, och att troligen nio av tio vill fly men inte kan, innebär prostitution människohandel när sådana fakta visas – vilket är fallet i de flesta fall. Som FN:s särskilda rapportör för människohandel redan 2006 resonerade:
I de flesta fall uppfyller prostitution som den faktiskt utövas i världen vanligtvis kriterierna för människohandel. Det är sällsynt att man hittar ett fall där vägen till prostitution och/eller en persons erfarenheter inom prostitution inte åtminstone innebär maktmissbruk och/eller utnyttjande av sårbarhet. Makt och utsatthet i detta sammanhang måste förstås som maktskillnader baserade på kön, ras, etnicitet och fattigdom. Enkelt uttryckt är vägen till prostitution och livet inom ”branschen” sällan präglad av egenmakt eller adekvata alternativ.
Att legalisera prostitution, med vetskap om att kontrollerande tredje parter finns i de flesta situationer, legaliserar i praktiken sexhandel – liksom att helt avkriminalisera alla aktörer inom prostitution, även där sexhandel fortfarande anses vara ett brott. En domare i Kanada, Robert F. Goldstein vid Ontario Superior Court of Justice, kommenterade en ifrågasättning av Kanadas jämställdhetsmodell: ”Jag anser att sökandenas försök att skilja sexarbete och människohandel är artificiellt och orealistiskt med tanke på de starka bevis som stöder parlamentets uppfattning att de ofta går hand i hand.”
Som nämnts hade de skandinaviska länderna Danmark och Norge, som 2007 tillät köp av sex men inte bordellägande, sexton respektive nio gånger fler personer i prostitution per capita än Sverige. På samma sätt var andelen män som uppgav att de hade köpt sex under de senaste sex månaderna i Danmark, Spanien och Storbritannien – jurisdiktioner med liknande rättsliga modeller som Danmark – åtta till tio gånger högre än i Sverige. Dessutom var det flera gånger mer sannolikt att manliga respondenter i dessa länder ”kände någon” som hade betalat för sex under de senaste sex månaderna än män i Sverige. Utan rimligt tvivel kommer alltså dessa länder som tillåter köp av sex att ha en betydligt större och mångdubbelt ökad prostitutionsmarknad, där även sexhandeln mångdubblas, än de skulle ha under jämställdhetsmodellen.
Dessutom verkar befolkningens acceptans av prostitution som fenomen öka där det är lagligt, vilket tyder på att det blir svårare att bekämpa sexhandel ju mer prostitution legaliseras, vilket är vad sökandena i denna domstol eftersträvar. Europeisk forskning i åtta länder 2014 visade således ett betydande och starkt samband mellan attityder till prostitution och befintliga rättsliga ramar. I länder där stora legala bordellindustrier var tillåtna, som i Tyskland och Nederländerna, var det till exempel endast 16 % respektive 19 % som var för att kriminalisera köparna. I länder där varken bordeller eller köp av sex var lagligt och där inga sanktioner infördes mot prostituerade, som i Norge och Sverige, var 53 % respektive 63 % för att kriminalisera köparna. I de återstående fyra länderna där köp av sexuella tjänster var tillåtet i mindre lokaler, vilket mest liknar den modell som sökandena eftersträvar, låg stödet för att kriminalisera köpare någonstans däremellan: 24 % i Danmark, 25 % i Spanien, 28 % i Frankrike och 34 % i Storbritannien.
Med andra ord verkar legal prostitution inom den allmänna befolkningen skapa en uttrycklig tolerans för prostitution, vilket empiriskt översätts till en implicit tolerans för dess många övergrepp, såsom sexuell exploatering, människohandel för sexuella ändamål och våldtäkt. Denna slutsats stöds av det faktum att länder som påstår sig kriminalisera sexhandel samtidigt som de avkriminaliserar eller legaliserar andra aspekter av prostitution fortfarande har en stor gråzon där människohandel i huvudsak sker under lagens radar. Till exempel, medan Nederländerna skiljer mellan migrantprostitution och inhemsk prostitution genom att kriminalisera förmedling av personer från ett annat land för prostitution, oavsett om förmedlaren bedriver människohandel med dem, förekommer sexhandel fortfarande ”ofta” inom licensierad och olicensierad prostitution i Nederländerna. Följaktligen fann nederländska kriminologer 2014 att människohandel ”fortfarande frodas bakom den lagliga fasaden” av reglerad prostitution.
På samma sätt fann det amerikanska utrikesdepartementet, som utnämnt sig till imperialistisk ”polis” över andra länders efterlevnad av borgerliga mänskliga rättigheter par excellence, att Nya Zeelands avkriminaliserade prostitutionssystem inte lyckades förebygga, lagföra och skydda dem som utsattes för människohandel. Redan 2010 omnämndes Nya Zeeland som ”ett ursprungsland för minderåriga flickor som utsätts för människohandel, särskilt tvångsprostitution”. Ändå konstaterades det 2022 att människohandlare i Nya Zeeland fortsatte att rikta in sig på utsatta grupper, såsom barn, migranter och vuxna offer för våld i hemmet och familjen, för utnyttjande i sexhandel. Med tanke på de överväldigande bevisen för hur lagar påverkar prostitutionen i praktiken, tjänar kriminalisering av köpare och avkriminalisering av prostituerade ett viktigt syfte för att avskräcka från könsbaserat våld och sexhandel.
10. Prostitution är könsbaserat våld, inte arbete
Med tanke på köparnas aggressiva tendenser innebär avkriminalisering i praktiken att förövare av könsbaserat våld går ostraffade för många av de övergrepp som begås inom prostitutionen. En stor mängd bevis, varav mycket publicerats av stater där legaliserade och avkriminaliserade införts tyder på att lagar som tillåter män att köpa människor för sex inte förbättrar situationen för prostituerade personer. De upprätthåller och ökar istället de kända skadorna av prostitution, särskilt genom att öka efterfrågan på betalt sex, dra in fler utsatta människor i sexindustrin och ge ett kraftfullt ekonomiskt incitament för sexhandel.
Däremot främjar jämställdhetsmodellen, inom ramen av den borgerliga staten, välfärden och jämställdheten för de olyckliga medlemmarna av proletariatet som drunknar i den patriarkala koloniseringen av sina kroppar, genom att höja statusen för prostituerade, främst kvinnor och flickor, kvinnor och/eller feminiserade personer, inklusive transkvinnor, samt pojkar, vissa män och andra transpersoner, och sänka statusen för deras förövare, som övervägande är män (så tilldelade vid födseln och som förblir så identifierade).
Mot bakgrund av vad vi nu vet om prostitution kan den inte likställas med ett lönearbete för kvinnor vars omständigheter inte ger dem något annat val, som de sökande upprepade gånger gör. Människor som städar offentliga toaletter, privata hem, säljer frukt eller tvättar vindrutor på gatorna utvecklar inte liknande nivåer av PTSD på grund av sådan verksamhet, inte heller dissociativa symtom eller hälsokonsekvenser som liknar dem hos krigsöverlevare, inklusive traumatiska hjärnskador, minnesproblem, andfåddhet, smärta/domningar i händer/fötter, synproblem, bröstsmärtor, balansproblem, hörselproblem, käksmärtor, svullnad i lemmar, oregelbunden hjärtrytm och astma. Människor i ”arbete” utsätts inte heller allmänt dagligen för våldtäkt, sexuella övergrepp, sexuell förnedring och kränkning, och de får inte HIV och andra livshotande sexuellt överförbara infektioner till följd av exponering i arbetet.
Prostitution är utan tvekan inte arbete – det är en form av könsbaserat våld. När det avkriminaliseras över hela linjen, inklusive tredje parter som bordellägare, chefer och hallickar, begår beslutsfattarna utan tvekan ett brott mot mänskligheten och mot befolkningen som kommer att utsättas för utnyttjande inom prostitution på en omfattande eller systematisk basis som ett resultat av dessa beslut, särskilt de som utsätts för människohandel och tvingas till prostitution i stor skala.
11. Brott mot borgarklassens lag: Legalisering och avkriminalisering är brott mot mänskligheten
Även bland borgerliga forskare börjar man inse hur fruktansvärd legal prostitution egentligen är. Två av de mest framstående kritikerna av laglig prostitution gick i en nyligen publicerad artikel i den mest prestigefyllda tidskriften om internationell rätt så långt som att anklaga imperialistiska stater som Tyskland, Nya Zeeland, Nederländerna, provinser inom sådana stater (t.ex. Nevada, USA, och Victoria, Australien) – och förtryckta nationer som Indien och Thailand – för att institutionalisera brott mot mänskligheten som ”chockerar mänsklighetens samvete”. Denna spektakulära teori, trots att den föreslagits av forskare som arbetar inom ramen för borgerliga institutioner, är anmärkningsvärd eftersom kommunister kan anamma den för propagandistiska ändamål. ”Se”, skulle vi säga, ”imperialisternas egna jurister medger att de inte kan följa sina egna lagar; de bryter ständigt mot dem med straffrihet, oansvarighet och skamlös förakt”.
Det är talande att de diplomater som ska upprätthålla imperialisternas höga standarder för mänskliga rättigheter har åkt fast för att ha köpt sex vid sina möten i New York. Som en vanlig polisman där uttryckte det: ”Lunchtiden är primetime för prostitution. Många av de män vi arresterar är gifta, så de behöver en ursäkt att ge sina familjer. Det är lite lättare under lunchtid och när de är på jobbet att smita iväg en stund.” En indisk tidning rapporterade från FN-mötena i New York City att ”dyra eskorter flockas till staden från så långt bort som Las Vegas och Europa för att möta den ökade efterfrågan under de diplomatiska mötena. Källorna antyder att diplomaterna hänger sig åt sådana aktiviteter. Många väljer att besöka hotell snarare än strippklubbar eller offentliga platser för att undvika att dra uppmärksamhet till sig.” En amerikansk konservativ socialrättsaktivist, ett uppenbart oxymoron, skrev 2023 att …
Anchorage är inte en fattig stad, och Alaska är inte en fattig delstat. Third Avenue är en tredje världens skräck i ett samhälle med första världens resurser. … Prostitution förekommer uppenbarligen. Sanitära förhållanden är förfärliga. . . . Vi tolererar öppen offentlig droganvändning och prostitution. Vi tillåter förövarna att verka öppet och visar därmed vår likgiltighet gentemot offren.
På samma sätt beskrev en europeisk journalist en dokumentär som sändes på tysk public service-tv, där en av ägarna till bordellkedjan Paradise medgav att han var fullt medveten om den lagliga prostitutionens inverkan på proletariatet:
Skulle han vara glad om någon av hans två döttrar arbetade på Paradise, frågar intervjuaren. Rudloff blir röd i ansiktet. ”Otänkbart, otänkbart”, säger han. ”Bara frågan är brutal. Jag vill inte förolämpa prostituerade, men jag försöker uppfostra mina barn så att de får yrkesmässiga möjligheter. De flesta prostituerade har inte dessa möjligheter. Det är därför de gör det jobbet.” Han pausar och tittar bort. ”Otänkbart”, upprepar han. ”Jag vill inte ens tänka på det.”
Den gamla krigsnexusen gäller inte för brott mot mänskligheten – för det har imperialisterna uppfunnit begreppen ”krigsförbrytelser” och ”aggressionsbrott”, vilket innebär att brott mot mänskligheten ”inte behöver utgöra en militär attack”, enligt definitionen i ICC:s stadgar och upprepade gånger bekräftat av deras rättsliga kamrar samt i tidigare ad hoc-domstolar i Rwanda och f.d. Jugoslavien. De två borgerliga forskarnas första grundliga försök att undersöka hur begreppet brott mot mänskligheten, som är tillämpligt både i fredstid och i erkända konfliktsituationer, kan tillämpas juridiskt på ett bredare spektrum av prostitution, samtidigt som det begränsas till borgerlig lag, är ändå lärorikt för hur marxister bör närma sig frågan. Det undersöker hur prostitution är en ”utbredd” och ”systematisk” attack mot civilbefolkningen som inte bara verkställs av sociala krafter utan också utnyttjas av aktörer och lagar som, även om de skiljer sig från de mest uttryckligen brutala fall som tidigare rättstillämpningar har omfattat, förblir organiserade och omfattar betydande våld och tvång.
Noggranna fallstudier som fokuserar på Internationella brottmålsdomstolen (ICC) stöder enligt dem teorin om att laglig prostitution bör erkännas som ett brott mot mänskligheten. Enligt Romstadgan från 1998 – för närvarande den mest krävande av de internationellt tillämpade definitionerna – kräver ett brott mot mänskligheten att specificerade handlingar enligt artikel 7(1)(a)–(k) ”begås som en del av en utbredd eller systematisk attack riktad mot civilbefolkningen, med kännedom om attacken”. Tvångsprostitution, sexuell slaveri, förslavning, våldtäkt, tortyr och andra former av sexuellt våld av jämförbar allvarlighetsgrad kan beaktas (7(1)(c)(f)(g)(k)). De triangulerade empiriska källor som använder flera undersökningsmetoder och fann att prostitution vanligtvis uppfyller brottet tvångsprostitution, bland annat. ICC definierar det som att tvinga prostituerade personer att ha sex ”genom att utnyttja en tvångsmiljö eller sådan persons eller sådana personers oförmåga att ge sitt verkliga samtycke” (Elements of Crimes 2002, art 7(1)(g)-3(1)). På samma sätt definieras människohandel, en synonym för slaveri enligt Romstadgan 1998, art 7(2)(c), auktoritativt i Palermoprotokollet 2000, art 3(a), som ratificerats av 182 stater, bland annat som ”missbruk av makt eller av en utsatt ställning … i syfte att utnyttja”.
Med tanke på Romstadgans (1998) alternativa krav att attacken mot civilbefolkningen ska vara systematisk (artikel 7.1), är det viktigt att notera att den tyska efterfrågan på mer skadligt sex intensifierades efter legaliseringen, vilket förvärrade situationen – t.ex. genom att det uppstod bordeller med fast pris som erbjöd obegränsad tid för sexuellt utnyttjande, i vissa fall sex av alla slag, framför allt analsex, oskyddat sex och så kallade gangbangs. Liknande utvecklingar har rapporterats i Nya Zeeland. I juni 2023 erkände Tysklands främsta veckotidning, Der Spiegel, att tjugo år av legaliserad prostitution har varit ”ett ödesdigert misstag, vilket den brutala verkligheten på gatan och i bordellerna visar”. Trots bristerna i den svenska borgerliga lagstiftningen beskrivs köpare i Sverige som mer försiktiga eftersom de kan hållas ansvariga för försök, medan prostituerade personer inte begår något brott – en situation som prostituerade personer, som nämnts, säger stärker deras kontroll, säkerhet och personliga integritet. Legalisering stärker inte kvinnor i proletariatet – tvärtom.
En överlevare från Nya Zeeland som ville sluta efter fem år inom laglig prostitution upptäckte att ”ingen av de organisationer som företräder sexarbetare någonsin erbjöd mig någon hjälp att lämna sexindustrin”. En annan överlevare vittnade om hur kvinnor i Nya Zeeland ”försöker lämna sexhandeln men inte får någon hjälp. De lämnar och återvänder, lämnar och återvänder, eftersom ingen lyssnar på dem”. En välkänd irländsk överlevare från prostitution, journalist och författare har tillsammans med den mest framstående forskaren inom prostitution och psykologen specialiserad på prostitutionstrauman i USA noterat att New Zealand Prostitutes Collective, en viktig lobbyorganisation för avkriminalisering, ”inte erbjöd något programstöd såsom yrkesutbildning eller bostadsstöd för den stora majoriteten av dem som arbetade inom prostitution och ville lämna den”. På samma sätt avvisades ansökningar om finansiering av exitprogram från Streetreach, en nyzeeländsk icke-statlig organisation, trots att deras samhällen vill bli av med prostitutionen eftersom de främst ser den som ett ”allmänt störande inslag”.
Pengarna som kommer in till regeringar där prostitutionen genererar betydande skatteintäkter ska egentligen betraktas som regeringens ”hallickandel”. Den tyska staden Duisburg, med en befolkning på knappt 500 000 invånare, tjänade till exempel 913 000 euro under 2015 enbart på bordeller. I Dortmund, som har en befolkning som är cirka 20 % större, uppskattade staden sina intäkter till 750 000 euro under 2010. Lokala myndigheter i Nevada med lagliga bordeller ”tjänar tusentals till hundratusentals dollar årligen på bordellarbetskort, ansökningar, licenser och alkohollicensavgifter”, som en legaliseringsförespråkande forskare i Nevada skrev. Där tjänade Lyon County 2017 543 757 dollar på licensavgifter och ”rum- och spritskatter” från lagliga bordeller, plus 5 000 dollar för så kallade arbetstillstånd. Nye County drog in 192 188 dollar, inklusive 56 779 dollar för ”arbetstillstånd”.
Genom att tolka lagarna mot sexhandel i snäv bemärkelse, som alla stater med legal prostitution naturligtvis gör, samtidigt som de tjänar betydande belopp på licensavgifter, särskilda skatter och moms, främjar och uppmuntrar lagstiftningen om legal prostitution tvångsprostitution, slaveri och andra jämförbara övergrepp ”som begås som en del av en omfattande eller systematisk attack riktad mot civilbefolkningen, med kännedom om attacken”. Romstadgan 1998, artikel 7(1). Det är enkelt att bevisa att man hade kännedom om politikens konsekvenser. En förberedande kammare vid Internationella brottmålsdomstolen konstaterade att ”rimliga skäl”, där en attack ”drabbade minst hundratusentals” under fem år samtidigt som riklig information ”publicerades i stor utsträckning” av Förenta nationerna, uppfyllde kravet på kännedom.
Överlevare av prostitution, när de lämnar den, gör vanligtvis konsekvenserna av att legalisera deras tidigare övergrepp tydligt klart. Deras röster, tillsammans med de överväldigande bevisen från legal prostitution som nu finns tillgängliga, visar att offentliga tjänstemän ”medvetet” antar politik som ”under normala omständigheter”, artikel 30(3), kommer att ”aktivt främja eller uppmuntra … en attack mot civilbefolkningen”. Mot bakgrund av denna beskrivning föreskriver Romstadgan från 1998 flera former av ansvar, som domstolen kan bedöma individuellt. Art. 25(3)(a)–(d), 28(a)–(b). Individuellt straffrättsligt ansvar för offentliga tjänstemän är således ett juridiskt hållbart begrepp.
Tidigare borgerlig rättsvetenskap har behandlat tvångsprostitution och sexhandel som potentiella brott mot mänskligheten, men har sedan begränsat termen till offer för sexuellt våld i internationella krig eller inbördeskrig (t.ex. de japanska tröstekvinnorna) eller stora organiserade brottssyndikat som den japanska yakuza. Vi hyser inga illusioner om den internationella rätten eller den borgerliga juridiken. Vi använder den internationella rätten för att avslöja imperialisterna och dess hejdukar. Det är en propagandistisk fråga. Vi överlämnar inte alla kriminella imperialister och reaktionärer till domstolar – världens folk kommer ge de dess slutgiltiga dom och lämna de på historiens skräphög. Även efter revolutionen får sådana beslutsfattare inte bli straffria för sina imperialistiska brott. Teorin om laglig prostitution som ett brott mot mänskligheten måste därför omfamnas.
12. Felaktig information och myter om jämställdhetsmodellen
Kommersiellt sex under kapitalismen, inklusive pornografi och prostitution, är en mäktig industri som stöds av en rad apologeter, inklusive forskare, journalister, samhällskommentatorer etc., som påverkar den allmänna opinionen och politiken, oavsett hur felaktiga deras påståenden är. Det är därför inte förvånande att jämställdhetsmodellen har genererat en enorm mängd felaktig information, myter och lögner, särskilt i Sverige, som var det första landet att anta den. Vi ser även detta hos reformistiska och revisionistiska strömningar inom arbetarrörelsen.
Vissa borgerliga forskare ifrågasätter om jämställdhetsmodellen har bidragit till en mindre prostitutionsmarknad jämfört med andra skandinaviska länder. De hävdar att en del av den svenska prostitutionen sker under radarn, via taxibilar, där prostituerade kvinnor använder sina egna bilar för att transportera sexköpare till lägenheter där sex köps, och därmed inte redovisas i officiella undersökningar. Prostitution i taxibilar förekom dock i Stockholm redan 1993, flera år före jämställdhetsmodellen. En offentlig utredning från 1995 gjorde en djupgående intervju med en prostituerad kvinna som sa att hon använde sin egen bil för att ”hämta upp kunder” och att det gjorde det möjligt för henne att ”välja” sina kunder.
De borgerliga reaktionära kritikerna av jämställdhetsmodellen utelämnar således information som motsäger deras påstående att prostitution via taxibilar och prostituerade kvinnors egna bilar först förekom 1999. Dessutom säger dessa påståenden ingenting om förekomsten av dessa former av prostitution i andra länder, eller om de berörda kvinnorna annonserade eller tog kontakt med taxibilar eller sexköpare där gatuprostitution var känd, vilket gör det troligt att de skulle ha inkluderats i förekomstuppskattningarna för dessa platser. I avsaknad av gränsöverskridande eller longitudinella data (longitudinella studier är undersökningar där samma försökspersoner studeras med flera års mellanrum), eller någon information om de kommunikationsmedel genom vilka köp av sex arrangerades, ger deras isolerade observationer ingen meningsfull inblick i effektiviteten och verkningsgraden av den svenska lagen. Dessa kritiker hävdar också att svensk prostitution annonserades på danska webbplatser, men det följer inte att studier som utvärderar svensk prostitution underskattade dess omfattning; annonsering ”riktad till invånare i Sverige” har inkluderats oavsett webbplatsernas ursprung.
En annan typ av påståenden har framförts av en brittisk etnograf som bokstavligen bodde och sov bland svenska prostituerade kvinnor och män. Tillsammans med en svensk aktivist och ”tidigare sexarbetare”, medgrundare av den svenska (pro-) ”sexarbetsorganisationen”, ordförande för ett globalt nätverk av liknande organisationer och ”en ihärdig och högljudd kritiker av den svenska modellen som kriminaliserar sexarbetares kunder”, kritiserar de de specialiserade svenska stöd- och exitprogrammen. De säger att dessa program måste dela ut gratis kondomer och annat material för säkert sex på gatan (så kallad skademinskning). Dessa program har dock enligt uppgift resonerat att om tjänstemän enligt jämställdhetslagen gör detta skulle det indirekt främja prostitution. Den brittiske etnografen och hans svenska aktivistvän utelämnar dock det faktum att sexköpare ofta föredrar oskyddat sex och pressar prostituerade att tillhandahålla detta oavsett vad de prostituerade själva vill – förhållanden som systematiskt dokumenterats inom laglig prostitution, som nämnts tidigare.
Sexköpare mutar ofta prostituerade personer för att ha osäker sex, och många bordeller bryr sig inte om detta. En överlevare från laglig prostitution sa att ”myten om att hälsan skulle bli bättre visade sig vara falsk mindre än sex månader efter lagreformen [i Nya Zeeland]. Kvinnorna kysstes och riskerade att smittas av herpes, hade oralsex utan kondom med risk för att få vårtor i halsen och ägnade sig åt hårdare och riskfylldare praktiker bara för att få jobb.” På samma sätt rapporterade en kvinna i en laglig bordell i Nevada att även om kvinnorna ”insisterade” på kondomer, klagade kunderna via sovrumstelefoner till ledningen, som sedan instruerade kvinnorna att ”följa reglerna”.
Dessutom avslöjade etnografens och aktivistens egna uppgifter från svenska informanter att ”den stora majoriteten” av de prostituerade redan erkände att oralsex var mindre säkert utan kondom, men ändå erkände hälften att de ändå utförde det eftersom kunderna krävde det – inte, som etnografen och aktivisten oärligt antyder, på grund av ”en brist på skademinskningsinitiativ som syftar till att omsätta kunskap i praktik”. Att dela ut gratis kondomer till prostituerade kvinnor verkar visserligen ofarligt, men det finns inga bevis för att det skulle minska oskyddat sex. Att hävda att det gör det, som dessa apologeter gör, är att framställa prostitution som säkrare än den faktiskt är.
Dessutom finns det en rad sedan länge motbevisade myter om att prostitutionen blev farligare i Sverige efter 1999, att inkomsterna sjönk och att förhållandena i allmänhet försämrades. Problemet med felaktig information är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att de empiriska bevisen kraftfullt motsäger denna myt, som beskrivits ovan – särskilt avsaknaden av mord inom svensk prostitution sedan 1999, rapporterna om relativt oroliga och fogliga köpare och de högre avgifter som köpare måste betala jämfört med prostitution i lagliga miljöer.
Vissa har också hävdat att det är svårt för prostituerade att leva tillsammans med en partner i Sverige, eftersom deras partners kan åtalas för koppleri enligt lagar om koppleri. De hävdar att det finns ”rapporter om att polisen anmäler sexarbetare till deras hyresvärd”, vilket påstås ”tvinga fram en vräkning”. De presenterar dock inga bevis, och än mindre några hänvisningar, från specifika fall, och ingen av deras informanter verkar ha upplevt vräkning personligen. Visserligen har vissa hotell uppenbarligen tillämpat en policy mot prostitution, och hyresvärdar har påståtts ha vräkt hyresgäster när lokalerna använts för prostitution. Dessa rapporter tyder dock inte på att prostituerade personer vräks från sina permanenta bostäder enbart för att de är prostituerade, till skillnad från att de använder sina lokaler för prostitution, eller att deras partners åtalas för koppleri enbart för att de är partners.
13. Borgerligt rättsligt motstånd
Sedan 1999 har rättspraxis inte ansett köparna vara individuellt ansvariga för de skador som drabbar dem som de köper sex av i Sverige, vilket uppenbarligen strider mot intentionerna i jämställdhetsmodellen och visar på bankrutten i det borgerliga rättssystemet. I den mån staten har stöttat personer som sysslar med prostitution med offentliga medel har det varit ett politiskt beslut – inte en rättslig skyldighet.
År 2001 bekräftade Högsta domstolen i ett kortfattat yttrande bestående av fyra meningar underrättens domar som tolkade det skyddade intresset enligt lagen om köp av sexuella tjänster i samband med fastställandet av straffet för en man som hade köpt en kvinna för att utföra oralsex på honom i en parkerad bil. Den svenska tingsrätten noterade att åklagaren endast hade kallat kvinnan som vittne, inte som skadelidande. Detta, tillsammans med det faktum att ingen skadeståndsansökan hade gjorts, innebär också att åklagarna tolkar köp av sexuella tjänster som ett mer eller mindre ”offerlöst” brott. Tingsrätten ansåg i målet från 2001 att ett brott som främst riktar sig mot den allmänna ordningen i sig förtjänar ett lägre straff än brott mot personer.
Tingsrätten och hovrätten var oeniga om vilken straffnivå som var tillämplig, men båda hävdade att den prostituerade personens ”samtycke” tydde på att det begångna brottet ”främst” var riktat mot ”den allmänna ordningen” snarare än mot individen som ”person”. Implikationen var att offret inte frivilligt skulle samtycka till ett brott mot sig själv som person. Varken lagstiftarens slutsatser eller den aktuella forskningen om sexindustrin dokumenterar dock de frihetsvillkor som krävs för att det ”samtycke” som dessa domstolar förlitade sig på ska vara meningsfullt. De visade faktiskt ingen medvetenhet om den överväldigande fiktiva karaktären hos den prostituerade personens påstådda samtycke.
När ett avtal framtvingas genom utnyttjande av någons desperata situation, brist på alternativ eller historia av övergrepp, alla välkända föregångare till prostitution, är det likvärdigt med att ”utnyttja en tvångsmässig miljö eller en eller flera personers oförmåga att ge sitt verkliga samtycke”. Därför finns det många studier som visar att de flesta köpare, när de svarar anonymt, medger att de förstår att prostituerade inte njuter av sex, utan är ekonomiskt utsatta och utsätts för våld och ytterligare skador såsom koppleri/människohandel.
När det gäller skadestånd visar empiriska bevis att de tvångsmässiga omständigheter som vanligtvis föregår inträdet skapar en situation som är både mycket utmanande och i sig ojämlik, vilket köpare fritt utnyttjar. Genom att köpa sex från personer som tvingas acceptera det på grund av en grundläggande brist på valmöjligheter, förvärrar köparna de skador som drabbar personer som prostituerar sig, även utan att de begår ytterligare försvårande handlingar.
Rester av den allmänna uppfattningen om prostitution före 1999 påverkar fortfarande Sveriges rättsliga behandling av offer för människohandel. På grund av de förvrängda rättsliga tolkningarna av jämställdhetsmodellen, och trots landets egentillverkade internationella rykte som ett socialt progressivt land, måste prostituerade personer i Sverige fortfarande i varje enskilt fall bevisa att de har utsatts för allvarliga kränkningar eller hänsynslöst utnyttjats inom prostitutionen för att få skadestånd erkänd. Utan bevis för sådan kränkning betraktas den prostituerade personen endast som vittne till ett brott mot den allmänna ordningen. Ett vittne till ett prostitutionsrelaterat brott har till exempel ingen laglig rätt till exitprogram, hälso- och sjukvård eller bostad. Därför måste offrens juridiska ombud arbeta från fall till fall för att förhindra att domstolarna avvisar deras klienters ansökningar om ersättning. På så sätt skyddar den borgerliga lagen i Sverige fortfarande förövarna.
Trots detta har Sverige kanske fortfarande de mest robusta förutsättningarna i ett borgerligt rättssamhälle för att framgångsrikt bekämpa sexhandel jämfört med andra länder med samma typ av lagar. Ändå har svagheterna i den svenska lagstiftningen och dess tillämpning, som liknar dem i Frankrike och många andra länder med åtminstone vissa abolitionistiska ambitioner, kritiserats i tjugo år. Ändå har lagstiftaren fortfarande inte hindrat domstolarna från att i de flesta fall av prostitution fastställa att det är fråga om ”frivillig” prostitution, utan den offerroll som berättigar till skadestånd enligt gällande rättslära.
En utredning från 2022, som den svenska regeringen beställde från Nationella brottsförebyggande rådet, hade till uppgift att utvärdera om prostituerade personer automatiskt skulle betraktas som ”skadelidande”, vilket är fallet med offer för andra sexualbrott. Man kunde ha förväntat sig att de skulle komma fram till att så måste vara fallet. Överraskande nog motsatte de sig dock detta förslag, trots att de beklagade att försvårande omständigheter som nämns även i lagstiftningshistoriken praktiskt taget aldrig har beaktats av svenska domstolar, som fortfarande utdömer straff i det lägsta straffintervallet, trots att fängelsestraff ingår i skalan. Detta visar att borgerlig lagstiftning inte ändras om det inte finns ett populärt tryck från massorna.
Av dessa skäl försökte Frankrike skapa ett mer omfattande rättsligt skydd för prostituerade personer i sin version av den svenska lagen, bland annat genom obligatoriska kommunala exitprogram. Hittills har dock genomförandet varit ineffektivt. Vissa forskare har beskrivit de franska utträdesprogrammen som ”en tungrodd byråkratisk apparat” som skapar hinder, särskilt för invandrare som ansöker om deltagande, men också för de gräsrotsorganisationer som regeringen i slutändan är beroende av för att få finansiering för att genomföra programmen. Dessutom betonar dessa forskare ”hur svårt det är att genomföra en sådan strategi i ett sammanhang präglat av en restriktiv invandringspolitik och en fortsatt rasistisk misstro mot invandrare”.
Fem icke-statliga organisationer i Frankrike, en ”federation av praktiker och överlevare av prostitution, tillsammans med personer som för närvarande prostituerar sig” (”federationen”), publicerade en omfattande gemensam rapport 2025. Där erkändes att den franska lagen, när den tillämpas fullt ut, är framgångsrik – åtminstone ur ett borgerligt perspektiv. I många eller de flesta fall finns det dock fortfarande betydande hinder för detta. När de överlevande som federationen arbetade med anmälde koppleri/människohandel till polisen – ett första steg mot en eventuell dom i prostitutionsärenden – möttes de regelbundet av förnedrande reaktioner, bland annat hån, irritation, förnekande av våld, anklagelser mot överlevande, vägran att notera eller bagatellisera vissa våldshandlingar och till och med vägran att utfärda officiella rapporter efter att ha tagit emot vittnesmål. Federationen efterlyser därför, bland andra rekommendationer, utbildning av alla yrkesverksamma som kommer i kontakt med överlevare, och att överlevare ska åtföljas av representanter från organisationer som deras när de gör anmälningar.
Det verkar alltså fortfarande finnas betydande hinder för prostituerade att fullt ut hävda sina borgerligt-liberala rättigheter i Sverige. Vissa kritiker av Sverige betonar att landets migrationslagar tillämpas på ett sätt som kan neka prostituerade uppehållstillstånd och att bostadslagarna hindrar kvinnor från att bedriva inomhusprostitution (i motsats till gatuprostitution eller eskortprostitution). Det är sant att dessa tillämpningar strider mot avsikten att endast rikta in sig på hallickar och sexköpare, inte på prostituerade personer. Kritikerna erkänner dock sällan att situationen skulle kunna förbättras genom att alla fall av sexköp behandlas som brott mot personer snarare än som brott mot den allmänna ordningen, vilket skulle ge ytterligare incitament för de utsatta att anmäla brott som begåtts mot dem och säkerställa ett mer tillförlitligt offentligt stöd än vad civilsamhället ensamt kan erbjuda.
Det har hävdats att eftersom förverkligandet av dessa medborgerliga rättigheter skulle avskräcka potentiella sexköpare, kränker de rätten för en hypotetisk kategori av människor som inte skadas av att ”sälja sex”. Men någon som köpts för sex och inte själv lidit skada skulle sannolikt inte kräva skadestånd från en sexköpare. Även om detta inte skulle vara tillräckligt för att avskräcka vissa sexköpare, bör lagstiftaren eller domstolen kunna göra en rättvis avvägning mellan de rättigheter, intressen och krav som står på spel. När man väger intressena hos dem som skadas och utnyttjas i prostitution och deras behov av stöd för att ta sig ur det, framstår argumenten till förmån för den hypotetiskt oskadade prostituerade personen som påfallande obalanserade och frikopplade från den dokumenterade verkligheten för prostitution bland proletariatet, särskilt dess mest utnyttjade medlemmar.
14. Nödvändigheten av proletariatets diktatur
Trots löften om upplysning och modernitet för medborgarna, i både imperialistiska och förtryckta nationer, har de borgerliga parlamentariska demokratierna fullständigt misslyckats med att skapa välfärd och välstånd för massorna. Ojämlikheten ökar i accelererande takt, särskilt mellan imperialistiska och förtryckta nationer, men också mellan rika och fattiga klasser inom nationerna själva. Som Oxfams skatteexpert säger: ”Vi får höra om och om igen att det inte finns tillräckligt med pengar för att förbättra vanliga människors liv eller bekämpa klimatkrisen. Men fakta visar något annat. De superrika hamstrar mer än de kan spendera samtidigt som de undviker att betala skatt, och resten av oss bär den största delen av skattebördan samtidigt som vi försöker få ekonomin att gå ihop.” Bortsett från politikens och ideologins högtravande anspråk använder imperialisterna sina massförstörelsevapen för att främja sina ekonomiska intressen, medan den stora majoriteten kämpar under imperialismens stövlar.
Vi får aldrig förvänta oss att den parlamentariska representativa demokratin ska förändra politiken kring prostitution. Inom prostitution måste offren hela tiden bevisa att de är värda sociala insatser, som betalas av alienerade, och därmed själviska, skattebetalare eller filantropiska insatser, annars får prostituerade klara sig själva. Domare, polis, socialarbetare, akademiker och opportunistiska politiker, med sina pratkvarnar, arbetar medan de stänger av sina medvetanden, hur begränsade de än må vara, och hindrar en effektiv tillämpning av lagar som syftar till att förebygga prostitution. De ökade offentliga utgifterna för att stödja exitprogram för prostituerade hindras därför under kapitalismen, som uppdelar allmänhetens sympati på grund av det ständiga behovet och bristen på resurser för proletariatet, särskilt prostituerade. De opportunistiska politikerna, som enbart antog jämlikhetsmodellen på grund av trycket från den kämpande arbetarklassen, folkrörelser och den allmänna opinionen, har, som Lenin påpekade i Staten och revolutionen, inget intresse av att faktiskt genomföra eller implementera dem. I stället föredrar de sina ”diskussionsforum” och upprätthåller bekvämt goda relationer med kapitalisterna, som erbjuder lukrativa utträdesjobb inom PR-byråer, styrelserum eller (för vänsteranhängarna) prestigefyllda internationella positioner som ambassadörer, FN-representanter eller ordförande eller direktörer för icke-statliga organisationer och filantropiska organisationer. Som Lenin konstaterade bryr sig politikerna i den borgerliga representativa demokratin bara om att komma nära ”köttgrytan”, de lukrativa och hedervärda posterna, och att å andra sidan ”folkets uppmärksamhet” kan engageras. Under tiden är det i kanslierna och staberna som de ”sköter” den borgerliga statens angelägenheter.
Man får aldrig falla i att det är genom lagarnas förändring som utveckling sker på marken. Denna inställning tömmer kampen på klassinnehållet. Det är inte lagarna utan klasserna och dess kamp som bestämmer den samhälleliga utvecklingen. Under en borgerlig diktatur lever proletariatet utan kontroll över samhällets resurser och lever därför alltid på randen till att sjunka ned i fattigdomens armod. Den del av arbetarklassen som tillhör dess reserver, vilken används av bourgeoisien för att tvinga de anställda att följa order genom hotet att det kan ersättas och således sjunka ned bland de lägsta skikten, är en naturlig del av kapitalismen. Så länge fattigdom och en brist på resurser finns, finns prostitutionen. Detsamma gäller den samhälleliga etiken och moralen. I ett smutsigt samhälle blir dess medlemmar smutsiga. I ett samhälle där individualismen härskar och där människor är alienerade från varandra är det naturligt att dess medlemmar att inte behandlar varandra väl. I det kapitalistiska samhället kommersialiseras kvinnokroppen för ekonomiska syften vilken skapar i medvetandet hos stora delar av befolkningen en tanke om att det går att äga dess kropp genom ett penningutbyte.
I motsats till båda dessa skulle det i det socialistiska samhället inte finnas någon arbetslöshet eller fattigdom då samhällets resurser inte skulle tjäna en liten klick av individer utan det stora flertalets behov. Vinst skulle inte stå först på produktionsmålen utan istället socialismen seger och folkets välmående. Detta skulle ta bort de ekonomiska förutsättningarna för prostitutionen. Folkets medvetande skulle även det förändras genom kamp mot förlegade traditioner, idéer och sedvänjor. Den kapitalistiska giriga individualismen skulle ersättas med socialismens solidariska kollektivism. Tilltron till förändring skulle inte ligga i de befintliga lagarna utan i massornas styrka att försvara och tillämpa metoderna för kvinnas befrielse. Lenin uttryckte det i Ett stort initiativ (1919) på följande vis:
Kvinnans verkliga frigörelse, den verkliga kommunismen börjar först när en masskamp (ledd av proletariatet som har statsmakten) mot denna hemmens småhushållning börjar eller, rättare sagt, när denna i stor skala omvandlas till socialistisk storhushållning.
Det är omöjligt att tillämpa prostitutionslagarna som syftar till att stärka offren i tillräcklig utsträckning, även i imperialistiska länder som Sverige och Frankrike, som har mer resurser än förtryckta nationer och teoretiskt sett de mest progressiva lagarna för att lyfta de som drunknar i prostitution och utsätts för människohandel för sexuella ändamål. För att sådana politiska åtgärder ska vara effektiva är det nödvändigt att driva en revolution, ledd av ett revolutionärt förtruppsparti som kan införa proletariatets diktatur. Då, med kulturrevolutioner och kraftfulla insatser för att förhindra intellektuell alienering av tjänstemän, domare, poliser, socialarbetare och akademiker, kan dessa välmenande lagar äntligen genomföras till sin fulla potential. Utan makt – som i proletariatets diktatur – är jämställdhetslagarna och det konstitutionella skyddet för utsatta grupper alltså en illusion.
Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!