I en tid då dumhet och ignorans upphöjts till norm, då vi styrs av landets mest inkompetenta och fräcka regering, och då vi hör från det imperialistiska systemets samlade språkrörskör, som kallar sig “media” och ibland låtsas syssla med “journalistik”, när det rapas ut i princip vad som helst är det inte konstigt att det kan råda viss förvirring. Detta även om alla, eller i alla fall merparten av korten, redan ligger på bordet då diverse pilsnerjournalister och folkmordsvurmare spytt upp sina reaktionära inälvor och presenterar det som “oberoende fakta” och vi har en situation där tjuven ironiskt ropar “ta fast tjuven” och slaktarligan från det pågående folkmordet i Palestina plötsligt spelar fredsduvor och ömmar för de “fredliga demonstranter som ska hängas i Iran”.
Denna text syftar till att, förutom reda klarhet i det komplexa garnnystan av motsättningar och intriger kring den nuvarande situationen, som fördunklas av faktum som att det plötsligt dyker upp blodsdrypande Israelfanor på demonstrationer världen över, och USA hux flux istället vill vi ska titta på Grönland, tillämpa och förklara två viktiga teman. Det första är ett ödmjukt försök att analysera byråkratkapitalismen, dess roll och funktionssätt och det andra är frågan om motsättningar, konkret hur frågan om huvudmotsättningen färgar av sig på alla andra motsättningar och hur det kan ske ett skifte av denna samt kommunisternas förhållande till denna. Men denna artikel handlar främst om Iran, så låt oss först gå igenom vad som hänt, men då det Persiska riket har en mångtusenårig historia så bör detta ske på ett synnerligen kortfattat sätt.
Däremot krävs vissa utvidgningar kring de grundläggande teserna, och för den som inte orkar läsa mer än tre rader kommer en syntes och en vad ska vi göra-lista på slutet.
Om de “fredliga demonstrationerna” som blev blodiga kravaller
Lenin lärde oss, när han talade om revolutionära situationer, att revolutioner kommer inte utav tal eller resolutioner, utan av att miljoner arbetare hellre än att dö av svält väljer att ge sina liv för revolutionen. Folk går inte ut på gatorna för att en misslyckad tronpretendent säger så i ord utan det ligger alltid mer bakom.
Det mänskliga tänkandet (medvetande) är en reflektion av hennes samlade erfarenheter (sinnesintryck) som sedan processas (tanke) och färgas av andra erfarenheter (sekundär kunskap såsom böcker och TikTok) utefter hennes individuella slutledningsförmåga som delvis formas av hennes biologiska förmåga men primärt av de materiella betingelserna. Vi är således alla en produkt av vår specifika omgivning och i ett modernt samhälle (som är kollektivt beskaffat ehuru idag privatägt) är vi alltså en social produkt. Det betyder att det som först och främst driver oss är (förutom reflexer) hjärnan och alla människor har en ideologi (en samlad världsåskådning), även om de förnekar detta med “jag bryr mig inte om politik”, och denna ideologi är sällan uttalad men den finns objektivt där. Men den ideologiska föreställning som de flesta har är en ovetenskaplig ideologi som härrör till den härskande klassen som avsiktligen och systematiskt påverkar denne. Gemensamma intressen håller samman grupper och det mest viktiga är det ekonomiska, det vill sägs ditt läge i samhällsproduktionen, detta är din klass, exempelvis proletariatet. Eftersom klasserna har olika intressen pågår en ständig konflikt mellan dessa, både i idévärlden och i ekonomisk dagskravskamp (lön, arbetstid, fikapausens längd, hyra etcetera), vilket är klasskamp och det är den som blossade upp i Iran främst på grund av ekonomiska frågor kring brist på livets nödtorft.
Klasskampen är drivkraften i historien och det är den mest centrala tesen i Marx och Engels Kommunistiska manifest från 1848. Men varför är den det? Jo, därför att det är den mest grundläggande motsättningen (arbete och kapital – konkret arbetare mot kapitalister) i kapitalismen och liknande i varje klassamhälle. Konkret handlar det om hur envar får mat på bordet: är du någon som arbetar eller livnär eller någon som parasiterar på andra? För de härskande är den viktigaste frågan hur de drar ut rikedomar (exploatera) utan att alstra ett verkligt och farligt motstånd på halsen. I klassamhället handlar det således från härskarnas perspektiv att stoppa de som arbetar att tänka som arbetare utan att fostra proletärer med ett kapitalistiskt sinnelag och kapitalistiska drömmar. I Irans fall vill den kontrarevolutionära regeringen få folket att inte se sig som arbetare och bönder utan som undersåtar, via religiösa dogmer till regimen, detta på ett korporativt sätt.
Ännu tydligare blir detta om man tar som exempel en ockupation från ett land över ett annat, såsom vid skapandet av en koloni. När en individ är förtryckt och dess levnadsförhållanden inte kan tillgodoses under nuvarande förhållanden och när dennes ideologiska förståelse av denna situation i kombination med kunskap om alternativ till det nuvarande (kan vara en medveten kommunistisk förståelse likväl som avundsjukans lystra blickar på livsstilen i Förenta staterna) så kan detta leda till aktion (läs väl: kombinationen av objektiva faktorer och subjektivt medvetande). I Iran är livet relativt hårt (jämfört med Sverige) men även relativt lätt (jämfört med Palestina) för gemene man. Ayatollans regim är djupt reaktionär, i många avseenden medeltida i sitt styre, och ekonomin är väldigt pressad. Utöver detta finns det i Iran gott om information tillgänglig om omvärlden vilket väcker tanken “vi kan ha det annorlunda” (detta gäller alla, även i Sverige tänker många “jag borde leva i Thailand” – principen är universell inte endast relaterad till fattigdom). Det krävs även en analys för att tanke ska bli till handling och analysen kan leda en till olika slutsatser. Exempelvis:
A: Jag lever fattigt → Jag kan bli rik om jag vinner på lotto, det har jag sett på TV → Jag köper en liten lott.
eller…
B: Jag lever fattigt → Jag kan bli till vi om vi organiserar oss → Vi ser de historiska exemplen → Vi kan, vill och ska segra i folkkrig.
Så, för att förstå skeendet och de tillsynes växlande lojaliteterna måste vi utgå från den interna situationen inuti Iran, och först därefter kan vi ta till oss utlandsiraniers analys. Det sker på samma sätt som vi hanterar och särskiljer en primär från en sekundärkälla. Då denna primärkälla är extremt sällsynt betyder det att de mesta tankar kring hur demonstranterna tänker blir på sin höjd kvalificerade gissningar, och dessutom sker dessa missnöjesyttringar i hela landet och därmed är det fullkomligt omöjligt att göra en fullständigt godtagbar “konkret analys av konkreta situationer”. Med det sagt, finns det vissa ting som är objektiva, såsom att massorna hyser ett enormt missnöje med sin situation, ekonomisk utsatthet, politiskt undertryckning med religiösa toner, ständigt krigshot och så vidare.
Det konkreta missnöje som kom till uttryck i början av 2026, som omedelbart fick omvärldens uppmärksamhet, började i och med att massor gick ut på gator och torg och visade sitt missnöje i flera städer simultant. Det var dels ett uttryck för motsättningen folket-byråkratkapitalismen och massorna tog ut sin mest självklara och heligaste rätt, att “göra uppror mot förlegade auktoriteter”, såsom vår Ordförande Mao Zedong etablerade, i detta fall mot den reaktionära halvkoloniala, halvfeodala och byråkratkapitalistiska Ayatollaregimen. Å andra sidan fick även denna regim stå till svars för skada som andra åsamkat den ekonomiskt genom otagliga, även enligt den borgerliga rätten “olagliga”, sanktioner vars syfte är att göra livet för folket i Iran så odrägligt som möjligt för att senare kunna vända detta missnöje mot regimen i syfte att åstadkomma ett efterlängtat “regimskifte” (som man numera kallar en imperialistisk kupp även om Trump sagt att begreppet “regimskifte” inte är “PK”). Se mönstret som kan skönjas här:
Vi, världens kommunister har läst Manifestet och vet att det är massorna som skapar historien, vilket är en förlängning av Marx tes “all hittillsvarande historia är historien om klasskamp”, och lägger hela vår praktik på denna marxismen-leninismen-maoismens centrala tes, men inte bara vi gör och förstår detta, utan även reaktionen. Det är därför USA och deras perversa kolonialprojekt på steroider, Israel, gör allt för att kasta eld på lågorna och önskar utnyttja demonstranterna för så kallade “regimskifte”, även om de vet att regimen måste störtas militärt för “krig är politik med blodsutgjutelse”, och ryggraden i varje stat är dess väpnade styrkor och den islamska republiken Iran har en stark armé och har satt stort fokus på missiler och luftvärn, och håller Israel som gisslan, och världen vet de kan ånyo sända sina missiler mot det förhatliga Tel Aviv.
Detta är bakgrunden till kravallerna, det vill säga massornas låga levnadsstandard med frustration över regeringen och statsskickets reaktionära karaktär samt Yankee-imperialismens agentverksamhet. Massorna är som bekant “ett slagfält” för olika idéer och ideologier som Ordförande Gonzalo förklarade, och uttrycket “massorna skapar historien” ska inte förstås eller misstolkas som “massorna skapar bara progressiv historia” utan även fascister kan skapa och leda reaktionära massrörelser, tillika religiösa ledare. “Massorna” är mängder av människor i rörelse, rent definitionsmässigt, och är heller ingen specifik klass. Det råder heller ingen tvivel att USA och deras viktigaste “allierade” i den vedervärdiga sionistregimen i Israel befinner sig på plats och delar ut både handeldvapen (något som erkänts i israelisk Netanyahutrogen press) och den senaste Starlinkutrustningen för kommunikation av den ärkereaktionära miljardären Elon Musk (vilken är förbjuden i Iran och detta utdelande erkänns av världsreaktionen), och här finns även Trumps “spontana” uttalanden på sin egen sociala media, Truth Social, att “vi har osäkrat våra gevär” och “vi kommer och räddar er” och “inta byggnader” och slutligen ett: “MIGA!”. Allt detta agerande från yankee-imperialismen under den upphettade situationen ledde till att demonstrationerna på vissa platser övergick i väpnade kravaller som givetvis besvarades väpnat.
Den misslyckade tronpretendenten, Phalavi, den “arbetslöse yankee-prinsen”, har från sin trygga vagga i Washington DC cyniskt svarat på frågan om hans uppmaning till folket att gå ut på gator och torg (med utdelade eldvapen) lett till slaktandet, att “folk dör i krig och detta är krig” i en intervju i yankee-media. Kravallerna har bränt ett antal byggnader (varav en del moskéer och statsbyggnader samt privatbilar) och det har förekommit skottlossning och det flödar diverse siffror, givetvis tagna från luften, kring det totala antalet döda. Kring kravallerna finns ett hav av information och desinformation men det tycks i dagsläget som att kravallerna avtagit, och båda riktningarna misslyckats: protesterna och imperialisternas plan för regimskifte. Uppenbart för alla med ögon är att detta är ett sammansmältande av genuint missnöje med provokatörers betalda verksamhet, och monarkisternas verksamhet, och tänk nu logiskt:
-
Varför skulle någon bränna moskéer om inte för att tvinga fram ett folkmord från den provocerade regimen?
-
Varför florerar det bilder på agenter inuti Iran med skyltar som kallar Trump till att bomba landet med parollen “Trump help!”
Detsamma gäller att angående de ”primärkällor” som citeras i västerländsk media:
-
Human Rights Activists In Iran, ofta kallade HRA eller HRAI, HRANA i media, är den ”expertgrupp” som västerländska medier använder mest som källa och har lagt till grunden artiklar i bland annat CNN , The Wall Street Journal , NPR , ABC News , Sky News och The New York Post. Den är finansierad av CIA, genom dess specialorganisation, National Endowment for Democracy (NED).
-
Den näst mest citerade är Abdorrahman Boroumand Center for Human Rights in Iran (ABCHRI) och är finansierad av NED. Detta är givetvis samma NED, USA:s regimskifteorgansation, som försökte störta Chavez och installera nobelsfredspristagaren Machado, låg bakom valet av Jeltzin i Ryssland under 1990-talet, Maidanrevolutionen i Ukraina 2014 etcetera.
Nåväl, denne Phalavi nummer tre är uppenbart en total reaktionär nickedocka till USA-imperialismen som levt sitt patetiska liv under imperialismens skydd och närts och fostrats för att en vacker dag kunna tillträda den tron som rämnade och slutligen föll år 1979. Han sa “det riktiga Iran är ett annat Iran, ett vackert, fredsälskade och överflödande Iran. Det är ett Iran som existerade före den islamiska republiken och skall bli så igen efter att den islamistiska regimen fallit”. Han lovar dessutom att omedelbart “erkänna Israel” etcetera. Detta är en patetisk försäljare som hoppas tillsättas som kung. Emellertid är det många Iranier i utlandet som givetvis hatar den sittande regimen så till den milda grad att de drar varje halmstrå de kan finna för ett hopp att mullorna ska falla. Detta är ett resultat av att det saknas en enande kraft, som istället för att byta ut en folkfientlig, reaktionär, landsutförsäljande byråkratkapitalistisk regim, byggd på exploatering av arbete, mot en annan, bygger upp en stat värld att försvara som inte är byggd kring den ena människans utsugning av den andra – konkret, det fattas kommunister, proletär ledning och ett militariserat marxist-leninistiskt-maoistiskt parti och låt oss återkomma kring denna centrala fråga.
Byråkratkapitalismen
Först behöver vi beröra lite av det “spel” som spelas runt omkring, som på modernt universitetsspråk kallas “geopolitik”, men som de gamla romarna hade kallat: Divide et Impere! (Söndra och härska!). Imperialismen är en koloss på lerfötter i temporära sammansvärjningar men städse i tvist, därför att i deras natur (essens) finns alltid en konkurrens, då de hatar varandra, ibland mer än sina naturliga fiender. Så, alla imperialister tjänar alltså sina egna intressen främst (detta är förklaringen till att EU-projektet i grunden är ett korthus), men dessa sammanfaller ibland med andras, de konvergerar, och i detta avseende skiljer de sig inte heller från byråkratkapitalistiska regimer. Kom ihåg att imperialismen är kapitalismen av idag, en sista fas, monopolistiska, parasitär och döende.
Från PKP, Masslinjen 1988:
“Utifrån Ordförande Maos tes lär han oss att denna byråkratkapitalism har fem kännetecken: 1) att byråkratkapitalismen är den kapitalism som imperialismen utvecklar i de efterblivna länderna, som omfattar kapital från storgodsägarna, storbankerna och magnaterna inom storborgarklassen, 2) den exploaterar proletariatet, bönderna och småborgarklassen och begränsar mellanbourgeoisien, 3) den genomgår en process genom vilken byråkratkapitalismen sammansmälter med statsmakten och utvecklar en statlig, komprador och feodal monopolkapitalism, utifrån vilket man kan förstå att den i det första stadiet utvecklas som monopolistiskt storkapital som inte är statligt och i den andra fasen, när den sammansmälter med statsmakten, utvecklas till monopolistisk statskapitalism, 4) förutsättningarna för en demokratisk revolution mognar när den når höjdpunkten i sin utveckling, och 5) att konfiskera byråkratkapitalismen är avgörande för att öppna upp för den demokratiska revolutionen och nödvändigt för att övergå till den socialistiska revolutionen.”
Byråkratkapitalism är den sjuka och fjättrade form av kapitalism som utvecklas i de förtryckta nationerna och som är beroende av en hel, eller halv kolonialmakt som dominerar dem i olika grad (Kosovo är mer dominerat än till exempel Turkiet och dess regimer har således olika manövreringsutrymme). En byråkratkapitalistisk regim kan liksom en svag imperialistmakt spela ut sina imperialistherrar, som dominerar dem, mot varandra för att vinna fördelar. I fallet Iran, som uppenbarligen är en byråkratkapitalistisk nation, som domineras som halvkoloni av huvudsakligen den ryska och den kinesiska imperialismen (och är med i både det ekonomiska organet BRICS och det politiskt-militära Shanghai samarbetsorganisation (SCO), under socialimperialistisk hegemoni).
Om konceptet huvudmotsättning
Ett lästips här är Ordförande Maos Om praktiken och Om motsättningar för att använda denna analysmetod i denna situation. Varje ting eller process består av ett antal motsättningar varav en är huvudmotsättning (därför att det existerar inget exakt eller totalt lika) och dominerar tinget eller processen och definierar och sätter sin färg på de andra. I världen är huvudmotsättningen mellan imperialismen och de förtrycka nationerna och här i synnerhet länderna i tredje världen (det finns flera förtryckta nationer som inte tillhör den tredje världen såsom Québec och Katalonien vars kamper kan vara viktiga men ändock sekundära i detta avseende). Inom ett specifikt land kan huvudmotsättningen vara en annan. Till exempel vid folkkrigets inledande i Peru 1980 var huvudmotsättningen massorna-feodalismen samtidigt som huvudmotsättningen på världsnivå var imperialismen-förtryckta nationer. Alla som varit i eller känner situationen i Latinamerika bör förstå exakt vad detta innebär. Yankee-imperialismen dominerar och färgar av sig i alla dessa länder: ekonomiskt, politiskt och militärt. I Venezuela tog, i och med USA:s kriminella kidnappning och bombning av huvudstaden Caracas huvudmotsättningen i landet och förändrades från folket-byråkratkapitalismen (Maduroregeringen, nu utan Maduro) till förtryckt nation – imperialism. I Ukraina fanns en liknande utveckling vid den ryska imperialismens angrepp då regimen kring tiggar-clownen Zelensky var ytterst rasistisk, reaktionär och folkfientlig och provocerande mycket proimperialistisk.
Vad är då kommunisternas ställning gentemot reaktionära regimer?
Kommunisternas mål är kommunismen och för att komma dit måste man konstant göra konkret analys av konkreta förhållanden och inte utgå från dogmatism eller försök att anpassa världen och verkligheten efter sina egna föreställningar. För att förstå hur vi bör göra i Iran kan vi titta på Kina och Ordförande Mao. En snabb historielektion: Först slogs kommunisterna och nationalisterna (KMT) sida vid sida mot krigsherrar (feodalherrar) och banditer, sen blev det konflikt och huvudmotsättningen ändrades, sen invaderade Japan och det blev ånyo en enhetsfront mellan KKP och KMT, men efter segern mot den japanska fascist-imperialismen ändrades motsättningen igen och folkkriget vände sig mot KMT och fördrev dessa reaktionärer ut i havet och de fick ta sitt pick och pack och fly till Taiwan. Enhetsfronten är en front mellan klasser för att uppbåda största möjliga slagstyrka i syfte att slå mot huvudfienden (som avgörs av huvudmotsättningen). Vi vill även understryka att allt är materia i förändring, med ordet förändring understruket, och det är en politisk fälla att fastna i ett åskådningssätt för att ett fenomen var på ett visst sätt en gång i tiden.
Ta Irans moderna historia som exempel. Ayatollaregimen grep makten 1979. USA, i sann söndra och härska anda, använde sin då marionettdocka i Irak, Saddam Hussein, som de väpnade till tårna med avancerade vapen (inklusive biologiska) för att slå mot Iran. Efter Iran-Irakkrigets 8 år (1980-1988) vände USA-imperialismen och den irakiska byråkratkapitalismens sammansvärjning till tvist och blev svurna fiender. Efter Operation Desert storm 1991, sanktioner, och slutligen Operation Iraqi Freedom 2003 (USA:s fullskaliga invasion) hade Irak vänt från att vara Irans svurna dödsfiende, Saddam Hussein hade förvandlats från Yankeedocka till ”internationell terrorist och idag är Irak mer Iran-vänligt än någonsin förr.
Imperialisternas logik är ju som Mao påpekade att “misslyckas – försöka på nytt – misslyckas på nytt”, de är den gamla världens fallna ryttare och är dömda till undergång strategiskt, de är en kollos på lerfötter som vacklar och fumlar men det betyder inte de är ofarliga. Kom ihåg dock att Mao säger att de är en papperstiger men har riktiga klor och dödar miljoner människor.
Hur tillämpas detta med huvudmotsättning i Iran?
Det åligger de iranska kommunisterna att slutligen analysera och definiera dessa motsättningar, men i brist på tillgång på en sådan analys presenterar i följande: i Iran är det rimligt att se det på följande sätt att motsättningen inom landet mellan folket och feodalismen samt mellan folket och den reaktionära byråkratkapitalistiska regimen, som baserar sitt välde på religiösa dogmer och vars stöttepelare främst är den byråkratiska fraktionen av storborgerskapet som klamrar sig fast vid statsmakten med alla tillbuds stående medel. Men den internationella huvudmotsättningen (imperialismen-förtryckta nationer) kan här delas in i två eller tre olika spår, då flera imperialistiska herrar är involverade.
1. Motsättningen med den ryska imperialismen som främst dominerar landet och gjort det beroende av sin militärexport utan att ge mycket tillbaka. Putins imperialistiska regim, den “magra hunden”, arbetar i sammansvärjning och tvist med USA, “den feta hunden”, och har visat sig redo att, liksom USA, sälja ut sina allierade, såsom Assad i Syrien.
2. Den kinesiska socialimperialismen (med socialimperialism menas socialism i ord, imperialism i väsen och handling) som framställer sig som rättfärdiga och som fredsduvor men genomför orättvisa imperialistiska ekonomiska projekt (kapitalexport med kinesiska förtecken) och extraherar många fördelar genom handelsavtal med Iran varor skapade av folkets slitsamma arbete.
3. Yankee-imperialismen (och deras lydiga och lismande underhuggare de så kallade “allierade” västmakterna) samt dess israeliska mördarförband av hundar, rövare och våldtäktsmän som hotar förgöra landet och även en “kärnvapen-lösning” tycks finnas på sionisternas ödesmättade önskelista.
Så länge imperialismen inte inrättar en helkoloni (total dominans ekonomisk, politisk, militär) utan håller sig med en halvkoloni, och inte lägger sig i mer än ett minimum och “nöjer sig” med att exploatera landets resurser och folk är det ofta de interna motsättningarna de viktigaste, men när imperialisterna invaderar, kidnappar, sjörövar, manipulerar, bombar och så vidare då ändras motsättningen. Då blir många av regimkritikerna i Iran lojala (temporärt) med deras reaktionära styre. Ytterst få vill ha en invasion från utlandet, och för att “vinna” måste imperialisterna besegra allt motstånd militärt, och det kan endast göras genom folkmord. Även mister Trump vet (och hans spökkabinett) detta och uttalade sig om den senaste nobelpristagaren i fred, Machados, möjlighet att installeras som marionettdiktator i Venezuela och sa (helt korrekt) att hon har inte “folkets stöd”. Hon ivrar ju för att imperialismen ska bomba och mörda det egna folket och kryper för Trump som en skamsen hund. Trumpregimen vet att på samma sätt saknar den arbetslöse prinsen stöd i Iran. Det iranska hjältemodiga folket skulle aldrig blöda på gatorna för att återinföra sin gamla hatade dynasti av korrupta lakejer till USA och Storbritannien.
Revisionismens smutsiga roll i Iran
Nu, när vi talat lite om motsättningar i fallet Iran önskar vi lyfta en annan fråga. Varför fattas det ett proletärt ledarskap i Iran och varför är den misslyckade arbetslöse tronpretendenten överhuvudtaget aktuell att lyfta upp som ny nickedocka på den fallna tronen?
Då måste vi förklara, kortfattat ty ämnet är digert, revisionismens roll och varför revisionismen alstrar halvgjorda revolutioner som i Iran 1979, på Kuba eller i Venezuela? Även om huvudmotsättningen avgör så är det så att när kommunister pratar om “huvudfaran” så menar vi någonting annat, något vars farlighet vida överstiger imperialismens blodiga klor och bomber, nämligen revisionismen. Revisionism är att “skriva om” marxismen, att ändra dess revolutionära väsen och komma med en meningslös liberal tanke och paketera den som marxistisk. Revisionismen som tanke vill inte göra revolution eller införa socialism utan, oftast, vill de vara kvar som en samvetets opposition och mildra den yttersta högern därför att de lever i sina bekväma villor och njuter av det gamla samhällets stulna frukter. När revisionister däremot tar över ett socialistiskt land, såsom Sovjetunionen år 1956 eller Kina år 1976, och redan besitter makten vill de med näbbar och klor klamra sig fast vid den, men ändå leka med idéer kring olika sätt att berika sig och sina närmaste på andras bekostnad i socialismens namn, såsom Deng Xiaopings citat “att bli rik är ärofullt”.
Under det så kallade “kalla kriget” fanns två supermakter som var supermakter i det avseende att de markant skilde sig: ekonomiskt, kulturellt, politiskt och militärt i styrka från de andra imperialistmakterna och att de sammantaget var de andra vida överlägsna: det reaktionärt liberala Förenta staterna, och det revisionistiska statskapitalistiska (när staten agerar kapitalist och revisionisterna inte formellt äger fabriker men gör det i praktiken via staten) Sovjetunionen. Sovjetunionen kom snabbt att spela en ytterst reaktionär roll men i en värld där folket dels önskade revolution och socialism, men även hade ett genuint förtroende för Sovjetunionen som tidigare gjort så mycket gott i världen, såsom att besegra Hitler och stödja alla förtryckta folkens kamp mot kolonialismen, hade de ett stort stöd runt omkring världen. Detta innebar att Sovjets ideologiska inflytande var enormt och när även det socialistiska Kina föll 1976 till förmån för den fördärvsbringande fascistiska revisionismen under Deng Xiaoping blev många rörelser förvirrade. Här är det i stort sätt enbart Perus kommunistiska parti (av de partier som var relevanta med vapen i hand) som direkt tog avstånd från den kinesiska revisionismen och dessutom gick mot strömmen och inledde folkkriget i Peru 17 maj 1980.
Ideologi och ideologiska frågor är av yttersta vikt och det första revisionister gör när de usurperar makten i ett kommunistiskt Parti är att sluta hålla studier i marxism för att de ska kunna prångla på medlemskåren alla möjliga varianter av politisk dynga och filosofisk postmodern geggamoja och låtsas att det räcker att läsa till exempel gamle Anders Carlssons (före detta ledare i KP) snabbkurs i socialism och att Marx och Lenin är för äldre ledare som vill förkovra sig i historisk kuriosa.
När Internationalen fanns existerade inte så mycket utrymme för konstiga avarter att leda revolutioner (visst fanns revisionism, till exempel trotskister men de förblev irrelevanta) därför att kamraterna, och Kamrat Stalin ledde den ideologiska kampen och sedan tog Ordförande Mao över fanan när Sovjet förvreds i kontrarevolutionen 1956, men efter 1976 fanns inte längre någon erkänd ledning och få kände ens till den historiens stora hjältedikt som skrevs i byn Chuschi i departementet Ayacucho i Peru, och helt plötsligt fanns inte samma kraft och ledning inom den internationella kommunistiska rörelsen (IKR) och de medvetna kommunisterna skingrades och det skapades ett ideologiskt vakuum, och politisk förvirring till följd därav. Det har i vår historia förekommit allt för mycket svans-mentalitet och en tendens att blint följa den med fältherrestav. Därför måste vi rista i sten att var och en måste vara en fästning för vår ideologi, för Ordförande Gonzalo och alltid göra konkret analys av konkreta förhållanden och under varje förhållanden framhärda i folkkrigets nödvändiga väg och aldrig försona sig med revisionismen och opportunismen.
Det är just i detta ideologiska vakuum som möjlighet fanns för imperialisterna (främst jänkarna under president Jimmy Carter) att 1979 skicka Ayatolla Khomeini till Iran i ett specialchartrat Air France plan, detta i imperialisternas samlade syfte (i sammansvärjning och tvist) att leda revolutionen på villovägar och ge den en religiös och förmodad harmlös (för imperialismen) prägel.
Varför stoppade inte imperialisterna den iranska revolutionen? Enkelt svar: de förmådde inte, de är bara experter på folkmord mot obeväpnade massor och nederlag och konkret därför att den diktatoriska och folkmördande Phalavidynastin (som erhöll sina diktatoriska befogenheter med störtandet, eller “regimskiftet” av den folkvalde Mossadeh år 1953) med sina SAVAK (iranska monarkins “SÄPO”) agenter, tortyr, försvinnanden, korruption och slöseri och vars statsfinanser var i fritt fall (och som grädde på moset genomförde de världens då dyraste partaj i öknen för att fira perserrikets 2 500 års jubileum) extremt fallfärdig och folket reste sig och var väpnat. Emellertid fattades det proletär ledning. Kommunisterna var eller blev förvirrade och splittrade och hade inte erforderligt stöd bland de djupaste eller bredaste lagren men framförallt hade de inte initiativet att gripa makten när kungen var i schack matt (som betyder just “kungen är hjälplös” på persiska). I många fall blev de förblindade av Ayatollan som kom till Iran lite som “gubben i lådan”, plötsligt och lovade vitt och brett och förde en antiimperialistisk retorik. Så, när han, herr Khomeini, nedsteg från planet på Merhabad-flygplatsen i Teheran i februari 1979 möttes han (som levt i mer än 2 decennium utomlands, varav sista tiden i en villa i Frankrike) av en entusiastisk och förväntansfull folkmassa. Återigen en återbekräftelse att massorna är skaparna av historien oavsett vilken riktning historien tar.
De kommunister som inte flydde från Iran utsattes för den grymmaste förföljelsen och blev offer för tortyr och avrättningar. De kommunister som tillerkände sig till Mao Zedongs tänkande genomförde ett hjältemodigt väpnat motstånd i staden Amol, år 1982, men blev besegrade och de gripna blev hängda och organisationen kom att kallas Sarbedaran (ungefär: Vi som höll huvudet högt när vi skulle hängas) och deras exilorganisation kom att anslutas till den Revolutionära internationalistiska rörelsen (RIR – På engelska RIM) men tyvärr hamnade de i klorna på Bob Avakian och RCP:s revisionism.
Vad är protesterna i Iran ett uttryck för?
Protesterna i Iran är ett uttryck för världens huvudmotsättning håller på att skärpas och lösas. Imperialismen består ju som känt av två poler, imperialisterna och dess lakejer och världens folk. Dialektiken lär oss att, precis som i alla ting, utvecklas imperialismen utifrån kampen mellan dess interna motsatser, som identifierar denna, vilket utgörs av huvudmotsättningen, den mellan imperialismen och de förtryckta nationerna, vilket har ökat exploateringen av hela världens förtryckta folk. Imperialisternas styrka ligger i att de genom utsugning av världens folk, skapat genom hunger och nöd genomfört med våld, krig och förtryck, har kunnat bygga teknologiskt avancerade apparater och väldiga militärer. Världens folks styrka ligger i att de kämpar för en rättfärdig sak, som tjänar dess egna intressen, och är den absoluta majoriteten. Utifrån tesen att ”massorna skapar historien” blir imperialisternas natur dess dödsgrävare.
Återigen till dialektiken. Alla företeelser och ting består av två poler (motsatser) som skapar dess identitet. Kampen mellan motsatserna leder till att den ena sidan övertar den andra även om denna kamp kan vara långvarig och ojämn. Varje ting eller företeelse besitter således en tendens och en kontratendens. I vissa tider är den ena huvudsaklig och i andra tider är den andra huvudsaklig. Det som är avgörande i alla motsättningar är att se vem som har det strategiska övertaget – vem har kärnan till segern? I historien är revolutionen huvudtendensen då varje klassamhälle har ersatts av ett nytt vilket har drivit historien fram, men under särskilda perioder har kontrarevolutionen varit huvudtendensen temporärt. Under imperialismens tidiga dagar utgjorde kontrarevolutionen huvudtendensen. Men imperialismen, som är monopolistiskt, parasitär och döende kapitalism, dess slutgiltiga stadium, befinner sig inte längre i ett strategiskt övertag gentemot världens folk. Förr kunde den skapa kolonier och halvkolonier och bedriva segerrika rovkrig. Idag går det inte längre. Idag kan imperialisterna bara fortsätta att misslyckas och återigen misslyckas med sina planer och fälttåg. Det enda imperialisterna har att erbjuda världens folk är misär, krig och död.
Imperialismens kris märks, med utgångspunkt från 1980-talet, i att det blir svårare och svårare för de att extrahera mervärde från arbetet, vilket gör att alla motsättningar inom imperialismen skärps. Detta gör att imperialisterna försöker lösa detta inneboende problem genom att öka utsugningen av världens folk genom att tvinga de att arbeta hårdare för lägre lön, kräva mer betalt för varor och genom att skära ned på alla de segar världens folk vunnit genom sina hårda kamper (såsom smulorna som kallas välfärd) samt genom att förvandla människor till kanonmat genom att förbereda sig för ett nytt omfördelningskrig av den tredje världen, vilket kommer att innebära ett tredje världskrig. Allt detta har gjort att världens folk allt mer, rent objektivt, är mer slagkraftiga än förr och har det strategiska övertaget. Det är inte längre kontrarevolutionen som är huvudtendensen i världen utan det är revolutionen.
Ett uttryck för detta är att världen över gör massorna fler uppror för varje dag som går. Titta bara på det senaste året, ett år som gärna kan minnas som ”Ett år i uppror”. Detta är något som vi kommer att elaborera i en efterföljande artikel. Men syntesen av detta är att revolutionen är huvudtendensen i världen idag och att de objektiva faktorerna för revolution och imperialismens bortsopande är bättre än för.
Men återigen, massornas uppror kan usurperas av krafter som för massornas kamp på villovägar. Så, trots att Irans gator ochr torg inte bara kryllar av ärliga frustrerade massor, utan även av Mossadagenter och CIA-filialer, så är detta ett uttryck för att de objektiva faktorerna för revolution världen över stärks. Återigen är det här frågan om det proletära ledarskapet är centralt och nödvändigheten av det Kommunistiska partiet är klart för alla att se. Utan konstitueringen eller rekonstitueringen av de Kommunistiska partierna, redo att inleda, försvara och utveckla folkkrig, kommer massornas uppror förlängas, masslakten fortlöpa och möjligheter för herrar att störts kommer att missas. Vi lever i de 50-100 åren som Ordförande Mao förutspådde att imperialismen kommer att svepas bort från jordens yta. Vi står helt och hållet bakom denna tes då imperialismen interna motsättningar skärps och det är mer troligt att kommunisterna åtar sig sina uppgifter världen över och bekämpar denna best än att världens folk ska fortsätta lida under imperialismens ok!
Syntes
Det är rätt att göra uppror, stöd de massor i Iran och annorstädes som reser sig mot reaktionärer.
Fördöm all imperialistisk inblandning och provokation.
Vid en invasion av Iran ändras huvudmotsättningen från folket-byråkratkapitalismen till nation-imperialismen.
Konsekvensen därav är att vår ställning till den reaktionära regimen ändras avhängigt en yankee-intervention.
Revisionismen har haft en förödande inverkan i Iran som saknar proletärt ledarskap med förmågan att leda massornas kamp.
Vad måste göras?
I Iran måste alla framstegsvänliga och kommunistiskt sinnade kamrater kämpa för att återskapa sitt ärorika Kommunistiska parti under maoismens stora röda fana och med detta ta till sig Ordförande Gonzalos universellt giltiga bidrag, som finns samlade i den Allmänpolitiska linjen och i synnerhet handlar dessa om militariseringen av Partiet (en fråga som nog inte ifrågasätts av någon allvarligt sinnad iransk kamrat) och koncentrisk konstruktion vars syfte är att vara kapabel att föra folkkrig i en nydemokratisk revolution, störta regeringen och sedan upprätta en folkrepublik för att införa proletariatets diktatur för att medelst kulturrevolutioner och skuldra vid skuldra med världsfolken obevekligt marschera in i den stora harmonins rike, kommunismen.
I utlandet (utifrån ett iranskt perspektiv) måste det föras en hård kamp mot de som fallit för imperialismen och sionismens locktoner och det måste tålmodigt förklaras för dem att det finns en stor risk att deras strävan och kamp mot en orättvisa spelar i händerna på värre fiender, monarkister, USA och Israel och det finns ett gammalt persiskt uttryck som säger “en varg äter inte en annan varg” (gorg gorg ra nemikhord) vilket betyder att de korrupta och nesliga härskarna håller ihop mot folket. Dock måste det framläggas att det visst det finns hopp och att man måste inte välja första bästa ulv-monark utan framtiden ligger under föregående punkt.
Detta är viktigt, kamrater: i världen av idag där det allmänna medvetandet förvrids, såsom i lustiga huset där upp blir ner och rätt blir fel och det är svårt att navigera, måste det sägas mer än tydligt så att ingen ska missförstå och att var och en som hör våra röster ska vara försäkrade att vi menar allvar när vi ropar:
YANKEE GO HOME! DÖD ÅT SIONISMEN!
FÖRSVARA IRAN MOT IMPERIALISMENS PLANER PÅ FOLKMORD OCH OCKUPATION!
DET ÄR RÄTT ATT GÖRA UPPROR!
REKONSTITUERA IRANS KOMMUNISTISKA PARTI SOM ETT MILITARISERAT PARTI MED KONCENTRISK KONSTRUKTION!
LEVE MAOISMEN! NED MED REVISIONISMEN!
SKAPA EN ENHETSFRONT OCH ENA IRANS FOLK FÖR DET STORA INLEDANDET AV FOLKKRIGET I IRAN!
FOLKKRIG TILL KOMMUNISMEN!
Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!