150 år sedan Kritik av Gothaprogrammet

BAKGRUND TILL PROGRAMMET

Kritik av Gothaprogrammet skrevs för 150 år sedan. Den förser oss med några av Marx’ mest detaljerade uttalanden om den revolutionära strategin, innebörden av termen ”proletariatets diktatur”, karaktären på övergångsperioden från kapitalism till kommunism och internationalismens betydelse.

Kritik av Gothaprogrammet var ett dokument baserat på ett brev av Marx, skrivet i början av maj 1875 till det Tyska arbetarpartiet, med vilket Marx och Engels stod i nära förbindelse. Brevet är uppkallat efter Gothaprogrammet, ett förslag till manifest inför en kommande partikongress som skulle äga rum i staden Gotha i Thüringen, Tyskland. På kongressen planerade partiet att gå samman med Allmänna tyska arbetareföreningen (ADAV), som var anhängare till Ferdinand Lassalle, för att bilda ett enat parti.

Lassalle var en socialistisk aktivist och politiker som betraktade staten som ett uttryck för ”folket” och inte som en konstruktion av någon samhällsklass. Han antog en form av statssocialism och förkastade arbetarnas klasskamp genom fackföreningarna. I stället anammade han en malthusiansk teori om ”den järnhårda lönelagen”, som hävdade att om lönerna steg över existensminimum i en ekonomi skulle befolkningen växa och fler arbetare skulle konkurrera, vilket skulle tvinga ner lönerna igen. Marx och Engels hade för länge sedan förkastat denna teori om lönen.

Medlemmar ur partiet sände förslaget till program för ett enat parti till Marx för kommentarer. Han fann att programmet var starkt influerat av Lassalle och svarade därför med sin Kritik av Gothaprogrammet. På den kongress som hölls i Gotha i slutet av maj 1875 antogs emellertid programmet med endast smärre ändringar, Marx’ kritiska brev publicerades av Engels först långt senare, 1891, när det förklarade sin avsikt att anta ett nytt program, vilket resulterade i Erfurtprogrammet 1891. Detta program, som utarbetades av Karl Kautsky och Eduard Bernstein, ersatte Gothaprogrammet och låg närmare Marx och Engels åsikter. I jämförelse med Gothaprogrammet var det ett stort steg framåt, men tvärtemot Engels uttryckliga yrkande förbigick det med tystnad frågan om proletariatets diktatur och innehöll i sina övergångskrav inte ens kravet på den demokratiska republiken.

FERDINAND LASSALLE

Ferdinand Lassalle (1825-64) var en tysk författare och politiker som spelade en stor roll i den tyska arbetarrörelsens historia. I början av 1860-talet grundade Lassalle den Allmänna tyska arbetarföreningen (ADAV) och skapade därmed den första politiska massorganisationen av tyska arbetare som var oavhängig av de borgerligt-demokratiska partierna. Däri består hans historiska betydelse. Lassalle som först stod under Marx inflytande, upprätthöll personliga och skriftliga förbindelser med honom och betecknade sig som hans ”lärjunge”. Det skulle dock visa sig att Lassalle inte stod på den proletära revolutionens grund och han ledde in ADAV på en opportunistisk väg. Han ställde upp reformistiska paroller och propagerade att vägen till socialismen skulle gå över från den ”fria” borgerliga staten med allmän rösträtt, över till kooperativa produktionsföreningar, som understöddes av den preussiska staten. I den då för tiden viktigaste politiska frågan, frågan om Tysklands enande, som antingen kunde lösas genom en revolution eller genom preussiska dynastiska krig, arbetade Lassalle den preussiska junkerregeringen direkt i händerna genom att sluta en överenskommelse med Bismarck.

Lassalle och lassalleanerna, skrev Lenin 1913, såg den proletära och demokratiska vägens små chanser att kunna ena landet, de slog därför in på en vacklande taktik och anpassade sig till junkern Bismarcks hegemoni. Deras fel bestod däri, att de ledde in arbetarpartiet på den bonapartistisk-statssocialistiska vägen. Lenin som inte var känd för skräda med orden skrev att Lassalle var en opportunist i sitt hångel med Bismarck. Lassalle anpassade sin hållning efter Preussens och Bismarcks seger, efter den bristande slagkraften hos den demokratiska nationella rörelsen i Italien och Tyskland. Just därmed vacklade han i riktning mot en nationell liberal arbetarpolitik medan Marx och Engels däremot krävde och utvecklade en självständig, konsekvent demokratisk politik, som stod i skarp motsättning till den nationellt liberala fegheten (Preussens ingripande mot Napoleon år 1859 hade gett folkrörelsen i Tyskland en stöt framåt). Lassalleismen har under hela den tyska arbetarrörelsens historia ständigt varit opportunisternas fana. Under och efter världskriget har socialchauvinisterna och opportunisterna åter och åter sänt ut parollen: ”Tillbaka till Lassalle!”

KRITIKEN MOT LASSALLE

När Kritik av Gothaprogrammet skrevs vände sig Marx skarp mot dessa föreställningar hämtade ur Lassalle. Även om Lassalle själv vid framtagningen av Gothaprogrammet ej var vid liv, så existerade lassalleismen inom den tyska rörelsen. I sin kritik angrep Marx bland annat Lassalles förslag om ”statligt stöd” i stället för offentligt ägande och avskaffande av varuproduktionen. Marx noterade också att det inte nämndes något om arbetarklassens organisation som klass: ”För det femte finns där inte ett ord om arbetarklassens organiserande som klass med tillhjälp av fackföreningarna. Och det är en mycket väsentlig punkt, ty dessa utgör proletariatets verkliga klassorganisation, där det dagligen utkämpar sina strider med kapitalet, där det skolar sig och som idag helt enkelt inte längre kan krossas ens under den argaste reaktion (som nu i Paris). Med hänsyn till den betydelse som denna organisation fått också i Tyskland, vore det enligt vår mening obetingat nödvändigt att komma ihåg den i programmet och om möjligt lämna den en plats öppen i partiorganisationen.”

Marx invände mot programmets hänvisning till en ”fri folkstat”. För Marx är ”staten endast är en tillfällig inrättning, av vilken man använder sig under kampen, under revolutionen för att kuva sina motståndare, så är det rena vansinnet att tala om den fria folkstaten”. Så snart det kan bli tal om frihet, upphör staten som sådan att existera. Detta var (och är) en avgörande skillnad mellan Marx och Engels syn på staten i ett samhälle efter kapitalismen och socialdemokratins apologetiska åsikter.

Samma stridigheter på det teoretiska planet skulle utspela sig i Ryssland innan revolutionen samt i Kina. Det skedde återigen i Peru inför inledandet av folkkriget och kommer behöva ske inom alla kommunistiska rörelser, nationellt och internationellt, för att göra upp med reformism och revisionism – att tro annat är idealism och högsta form av naivitet. Vi låter Lenin tala i ett exempel ur Vad bör göras.

”Vi ser således att de högtravande fraserna mot tankens förkalkning etc. tjänar som täckmantel för sorglöshet och hjälplöshet i utvecklingen av det teoretiska tänkandet. De ryska socialdemokraternas exempel illustrerar särskilt påtagligt den allmäneuropeiska företeelsen (som för länge sedan noterats också av de tyska marxisterna), att den beryktade kritikfriheten inte betyder att den ena teorin ersätts med en annan, utan betyder frihet från varje helgjuten och genomtänkt teori, betyder eklekticism och principlöshet. Den som i någon mån känner vår rörelses faktiska tillstånd kan inte undgå att se, att marxismens stora spridning åtföljdes av en viss sänkning av den teoretiska nivån. På grund av rörelsens praktiska betydelse och dess praktiska framgångar var det inte så få mycket bristfälligt och t o m inte alls teoretiskt skolade personer, som anslöt sig till den. Av detta kan man se hur taktlös Rabotjeje Delo är, då den med triumferande min citerar Marx’ ord: ’Varje steg av en verklig rörelse är viktigare, än ett dussin program.’ Att upprepa dessa ord under en epok av teoretiskt virrvarr är detsamma som att vid åsynen av en begravningsprocession ropa: ’Hugg i, måtte det aldrig ta slut!’ Och dessa ord av Marx är ju hämtade från hans brev om Gothaprogrammet, där han skarpt klandrar eklekticismen vid formuleringen av principerna: om ni måste sammansluta er, skrev Marx till partiets ledare, så slut överenskommelser för att tillgodose rörelsens praktiska syften, men tillåt inget schackrande med principerna, gör inga teoretiska ’eftergifter’. Detta var Marx’ tanke, men hos oss finns det folk som i hans namn söker förringa teorins betydelse!”

HUR SER SAMHÄLLET UT EFTER KAPITALISMEN?

Många nya kamrater och sympatisörer brukar ofta ställa sig frågan – hur tänkte sig Marx och Engels att samhället skulle se ut under kapitalismen? Även om vi inte alltid diskuterar denna fråga då vi står inför utmaningarna direkt inför oss är detta är en väldigt viktig fråga som ställs. Då kommunismen, det klasslösa samhället, är vårt slutliga mål. I just Kritik av Gothaprogrammet kommer vi kanske närmast, på ett lättillgängligt sätt, hur Marx och Engels såg på det kommunistiska samhället.

Både Marx och Engels hänvisade till sig själva som kommunister för att göra en distinktion till tidigare former av socialism. De definierade kommunismen helt enkelt som upplösningen av det på bytesvärde baserade produktionssättet och samhällsformen. Det mest grundläggande draget i kommunismen i Marx’ kritik är övervinnandet av kapitalismens separation av producenterna (arbetet) från kontrollen av produktionen. Innebörden av detta innebär att arbetskraften slutar existera som en vara. Kommunistisk produktion ska planeras och genomföras av producenterna och samhällena själva, utan de klassbaserade mellanhänderna lönearbete, marknad och stat.

I Kritik av Gothaprogrammet skisserar Marx två stadier av kommunismen efter det att det kapitalistiska produktionssättet har ersatts. I kommunismens första stadium: ”Det som vi här har att göra med, är inte ett kommunistiskt samhälle som utvecklats på sin egen grundval utan tvärtom, ett sådant som uppstår just ur det kapitalistiska samhället och som alltså i varje avseende, ekonomiskt, moraliskt, andligt, ännu bär märkena efter det gamla samhället, ur vars sköte det födes fram. I enlighet härmed erhåller den enskilde producenten – efter det att avdragen gjorts – exakt tillbaka, vad han ger samhället. Vad han givit det, är hans individuella arbetskvantum. Den samhälleliga arbetsdagen exempelvis består av de individuella arbetstimmarnas summa; den enskilde producentens individuella arbetstid är den av honom presterade delen av den samhälleliga arbetsdagen, hans andel därav. Han får av samhället ett kvitto på att han presterat så och så mycket arbete (med avdrag för den del av hans arbete som går till de gemensamma fonderna) och på detta kvitto hämtar han ur de samhälleliga förråden ut så mycket konsumtionsmedel som lika mycket arbete kostar. Samma kvantum arbete, som han givit samhället i en form, får han tillbaks i en annan.”

Inte ens i kommunismens lägre stadium finns det någon marknad, inget bytesvärde, inga pengar. Under den lägre fasen av den nya sammanslutningen kan producenterna … ta emot papperskuponger som ger dem rätt att från de samhälleliga leveranserna av konsumtionsvaror ta ut en kvantitet som motsvarar deras arbetstid. Men dessa kuponger är inte pengar. De cirkulerar inte. Arbetskupongerna är som biljetter – som bara ska användas en gång. Dessutom antog Marx att även under kommunismens första fas kommer det mesta av den totala samhälleliga produkten inte att fördelas till människor i enlighet med den arbetstid de utför i form av arbetsintyg, utan dras av för det gemensamma bruket från början. Det kommer att finnas utökade sociala tjänster (utbildning, hälso- och sjukvård, allmännyttiga tjänster och ålderspensioner) som finansieras genom avdrag från den totala produkten innan den distribueras bland individer. Det som producenten berövas i sin egenskap av privatperson gagnar honom alltså direkt eller indirekt i hans egenskap av samhällsmedlem.

En sådan samhällelig konsumtion kommer, enligt Marx’ uppfattning, att ökas avsevärt i jämförelse med det nuvarande samhället och den ökar i proportion till det nya samhällets utveckling. Och med en radikal förkortning av arbetsdagen, tack vare den snabba tekniska utvecklingen, skulle omfattningen av arbetsintyg minska avsevärt med tiden. ”I en högre fas av det kommunistiska samhället – när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare – först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!”

Angående skillnaden mellan socialismen och kommunismen skrev Lenin senare följande. ”Om vi frågar oss, vad kommunismen betyder till skillnad från socialismen, så måste vi säga, att socialismen är ett samhälle, som växer fram omedelbart ur kapitalismen, den första formen av det nya samhället. Kommunismen däremot är en högre form av samhälle, och den kan blott utvecklas, när socialismen fullständigt segrat. Socialismen förutsätter arbete utan hjälp av kapitalister, samhälleligt arbete under strängaste redovisning, kontroll och uppsikt av det organiserade avantgardet, den mest avancerade delen av de arbetande; och naturligtvis måste man fastställa såväl arbetets omfång som också dess belönande. Detta är obetingat nödvändigt, då det kapitalistiska samhället åt oss efterlämnat sådana kvarlevor och vanor som splittrat arbete, misstroende mot den samhälleliga hushållningen, småbrukarnas inrotade vanor, som är förhärskande i alla agrarländer. Allt detta står i direkt motsättning till en verkligt kommunistisk hushållning. Som kommunism betecknar vi däremot en ordning, där människorna vant sig vid att utan varje tvångsapparat uppfylla de samhälleliga plikterna, där det oavlönade arbetet för det helas väl blivit en allmän företeelse.”

Mer om detta går och läsa i Lenins Staten och revolutionen i kapitel 5.

VÄGEN DIT – PROLETARIATETS DIKTATUR

Teorin om proletariatets diktatur framläggs av Marx och Engels. Pariskommunen var det första hjältemodiga försöket av proletariatet som klass att gripa makten. Pariskommunen kom att misslyckas men som Marx uttryckte sig var kommunens principer eviga och kunde aldrig krossas. Vi lyfter här ett uttalande av Engels till frågan om statens bortdöende under kommunismen och proletariatets diktatur, hämtat ur ett brev från honom till den amerikanske socialisten van Patten av den 18 april 1883:

“Marx och jag har sedan 1845 varit av den meningen, att en av de slutliga följderna av den framtida proletära revolutionen måste bli den med namnet stat betecknade politiska organisationens allmänna upplösning och slutgiltiga försvinnande. Denna organisations huvudsyfte har i alla tider varit att genom väpnat våld säkerställa det ekonomiska förtryck, som det uteslutande besittande fåtalet utövar över det arbetande flertalet. I och med att ett uteslutande besittande fåtal försvinner, försvinner också nödvändigheten av en väpnad förtryckar- och statsmakt. Samtidigt har det emellertid ständigt varit vår mening, att arbetarklassen – för att nå fram till detta och andra mycket viktigare mål som den framtida sociala revolutionen ställer sig – först måste komma i besittning av statens organiserade politiska makt och med dess hjälp slå ned kapitalistklassens motstånd och nyorganisera samhället. Detta står att läsa redan i ‘Kommunistiska manifestet’ av 1848, kap. II, slutet.

Anarkisterna ställer saken på huvudet. De förklarar, att den proletära revolutionen måste börja med att avskaffa statens politiska organ. Men den enda organisation, som proletariatet efter sin seger har fullt färdig framför sig, är just staten. Denna stat må behöva synnerligen betydande förändringar, innan den kan fylla sina nya funktioner. Men att i ett sådant ögonblick förstöra den, det skulle betyda att förstöra den enda organism, medelst vilken det segrande proletariatet kan göra sin nyss erövrade makt gällande, kuva sina kapitalistiska motståndare och genomdriva den ekonomiska revolutionen av samhället, utan vilken hela segern måste sluta i ett nytt nederlag och en masslakt på arbetarna, liknande den efter Pariskommunen …”

Proletariatets diktatur kan börja i de enskilda nationerna och socialismen kan byggas, men det är svårare att utvecklas mot kommunismen, det vill säga statsapparaternas bortdöende till ”tingens förvaltning”, om inte revolutionen sprider sig internationellt – därav pratar vi om den internationella proletära världsrevolutionen. Kommunismen går endast att träda in ifall alla länder gör det.

Den kommunistiska produktionen är inte bara ett arv från kapitalismen, som bara behöver undertecknas som lag av en ny socialistisk regering. Det kräver långa kamper, genom en rad historiska processer, som förändrar omständigheter och människor. Bland dessa förändrade omständigheter kommer det att finnas inte bara en förändring av distributionen utan en ny organisation av produktionen, eller rättare sagt införandet (frigörandet) av de samhälleliga produktionsformerna, av sin nuvarande klasskaraktär och sin nationella och internationella samordning. Det betyder att imperialismen måste upphöra och ersättas av en sammanslutning av nationer baserad på demokratisk planering och gemensamt ägande.

Kritiken mot programmet som fanns i ett kort brev som skrevs för 150 år sedan. År 2025 är det lika tydligt och relevant för oss för att förstå kommunismen.

KAMPEN MOT REFORMISMEN

En viktig del av Kritik av Gothaprogrammet är Marx och Engels hårdnackande kamp mot reformismen, som senare skulle ta över Tysklands socialdemokratiska arbetarparti. För er som kan historien om detta parti vet hur det föreföll i parlamentarisk kretinism, framhöll linjen att ”erövra demokratin” genom att förvandla det proletära partiet till en valmaskin. Det anpassade således hela sin apparat till att fungera i det besuttnas system, att verka inom dess parlament och så vidare. Partiet förvandlades till ett borgerligt arbetarparti – ett parti som snart ej kunde skljas från övriga borgerliga partier. Grunden till denna utveckling kritiserar Marx och Engels i dokumentet. Exempelvis skriver de:

”I stället för ur samhällets revolutionära omvandlingsprocess ’framgår’ ’totalarbetets socialistiska organisation’ ur den ’statliga hjälp’ staten ger produktionskooperativerna, vilka den – inte arbetarna – ’upprättar’. Det är Lassalles fantasi värdigt, att man med statliga lån likaväl skulle kunna bygga ett nytt samhälle som en ny järnväg!”

Här framlägger de hur skribenter av programmet tillsätter sin tilltro till den borgerliga statens ”förbättring” och hur denne kan proletariseras och således bygga socialismen utan arbetarnas deltagande. Skribenterna menar att socialismen ska byggas av den borgerliga staten. Detta är en evolutionistisk syn på samhällsutveckling, där utvecklings sker gradvis, små steg i taget och inte i språng. Detta är reformismens och revisionismens grundsyn. Detta accepterar inte Marx och Engels:

”Tyska arbetarpartiet visar – åtminstone om det gör programmet till sitt – hur de socialistiska idéerna inte ens trängt innanför dess hud, ty i stället för att behandla det bestående samhället (och det gäller för varje kommande) såsom grundval för den bestående staten (eller kommande för kommande samhällen), behandlar det snarare staten som ett självständigt väsen, som har sina egna andliga, moraliska, frihetliga grundvalar.”

De är istället väldigt tydliga vari de står. Vägen för dem är lika tydlig som revolutionär: ”Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger den period då det ena revolutionärt omvandlas i det andra. Därtill svarar också en politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara någonting annat än proletariatets revolutionära diktatur.”

FOLKKRIGETS VÄG TILL MAKTEN

Vägen till proletariatets revolutionära diktatur, menade Marx, kunde endast vinnas genom en väpnad revolution, en oförsonlig kamp mellan klasserna. Han sa själv att “Våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt“. Denna tradition av kamp mot ”reformister” och ”pacifister” fortsatte Lenin efter Marx och Engels död. Lenin var tydlig när han skrev om att revolutionen handlade om makten i Om dubbelväldet:

”Den grundläggande frågan i varje revolution är frågan om makten i staten. Utan att ha gjort denna fråga klar för sig kan det inte ens bli tal om att på något sätt målmedvetet delta i revolutionen och ännu mindre om att leda den.”

Lenin var tydlig när han förklarade att makten inte kunde gripas med några andra medel än vapnen. Mot de som fördömde väpnade aktioner och gerillakrigsföring som anarkism, blanquism eller terrorism avslöjdade Lenin dess sanna karaktär. I texten Om gerillakriget från år 1906 skriver Lenin om dessa självutnämnda marxister:

”Men när jag ser en socialdemokratisk teoretiker eller skribent som inte uttecker sitt beklagande över denna oförbereddhet, utan istället en stolt självbelåtenhet och självförhärligande tendens att upprepa fraster inlärda i den tidiga ungdomen om anrkism, blanquism och errorism, så smärtar det mig att se denna urartning av den mest revolutionära doktrinen i världen.”

Han möter dess invändingar genom att lägga grunden för den marxistiska förståelsen av krig:

”Det är inte gerillaaktioner som desorganiserar rörelsen, utan det är svagheten från partiet vilket är inkapabelt att ta sådana aktioner under sin kontroll.”

”En sådan invändning skulle vara rent borgerligt-liberal, och inte en marxistisk invändning, för en marxist kan inte se inbördeskrig, eller gerillakrig, vilken är en av dess former, som onormal eller demoraliserande i allmänhet. En marxist baserar sig på klasskampen, inte på socialfred. I vissa perioder av akut ekonomisk och politisk kris utvecklas klasskampen till ett direkt inbördeskrig, med andra ord, till en väpnad kamp mellan två sektioner av folket. I sådana perioder är en marxist olbigerad att ta ställning för inbördeskriget. Vilket moraliskt fördömande av inbördeskriget sklle vara fullständigt otillåtet från en marxistisk ståndpunkt.”

Lenin drar således en tydlig linje mellan två olika synsätt på det revolutionära kriget. Han förklarar hur det revolutionära krigsutbrottet är en oundviklig historisk lag. Han förklar detta genom att skriva:

”Det är därför helt naturligt och oundvikligt att under en sådan period, en period av landsstäckande politiska strejker, så kan en resning inte anta den gamla formen av individuella handlingar begränsade till en väldigt kort tid och en väldigt liten yta. Det är helt naturligt och oundvikligt att resningen kommer att anta den högre och mer komplexa formen av långvarigt inbördeskrig som ofattar hela landet, d.v.s en väpnad kamp mellan två delar av befokningen. Ett sådant krig kan inte förstås annat än som en serie av någa få större sammandrabbningar med lång mellanrum och större antal mindre sammanstöningar under dessa mellanrum. Just därför att det är så – och det är otvivelaktigt så – så måste socialdemokraterna absolut göra det till sin plikt att skapa organisationer anpassade för att leda massorna i dessa större sammandrabbningar och, så långt som möjligt, även i dessa mindre sammanstötningar. ”

Vidare lyfte Lenin vikten av att marxister förstod och grep sanningen av det revolutionära kriget. Den enda logiska slutsatsen, enligt Lenin, var att revolutionärerna byggde upp organisationer kapabla att leda och föra väpnad kamp.

”Under en period när klasskampen har skärpts till den grad att den nått inbördeskriget, måste socialdemokraterna göra det till sin plikt att inte vara delta utan också spela den ledande rollen i detta inbördeskrig. Socialdemokraterna måste träna och förbereda sina organisationer för att verkligen kunna agera som en stridande paert, som inte missar ett enda tillfälle att fillfoga skada åt fiendens styrkor.”

Han fortsätter lyfta vikten av det proletära partiets ledande roll:

”I en period av inbördeskrig är det idealla proletära partiet ett stridande parti.”

En av Lenins viktiga frågor som fördes vidare till den internationella kommunistiska rörelsen var just frågan om det revolutionära krigets teori, strategi och taktik. Detta är en uppgift som lämnades olöst, även om grunderna lades, och som senare lyftes upp av Ordförande Mao Zedong. Ordförande Mao är den som utvecklar det internationella proletariatets militära teori. Han poängterar krigets oundviklighet och därav behovet att dess bemästrande i Strategiska problem i Kinas revolutionära krig 1938 med citatet:

”Krig är den högsta formen av kamp för att lösa motsättningar mellan klasser, nationer, stater eller politiska grupper, när dessa motsättningar utvecklats till ett visst stadium, och har förekommit ända sedan privatäganderätten och klasserna uppstod. Om ni inte förstår krigets faktiska betingelser, dess natur och dess förhållanden till andra ting, kommer ni inte att känna krigets lagar och inte heller att veta hur man leder ett krig eller att kunna vinna seger.”

Han förklarar även krigets politisk karaktär med citatet:

”Kriget är politikens fortsättning. I denna mening är krig politik och kriget i sig självt en politisk handling. Sedan urminnes tider har det inte förekommit ett krig som inte haft politisk karaktär. (…) Men kriget har sina egna särskilda kännetecken och i denna mening kan det inte likställas med politik i allmänhet. ’Kriget är helt enkelt politikens fortsättning med andra … medel.’ När politiken utvecklas till ett visst stadium, utöver vilket den inte kan fortsätta med vanliga medel, bryter krig ut för att svepa undan hindren i vägen. (…) När hindret avlägsnats, kommer vårt politiska mål att ha uppnåtts och kriget att vara avslutat. Men om hindret inte sopas undan helt och hållet, måste kriget fortsätta till dess att syftet är helt uppnått. (…) Det kan därför sägas, att politik är krig utan blodsutgjutelse, medan krig är politik med blodsutgjutelse.”

Eftersom den högsta formen av kampen är krig och motsättningen mellan utsugare och utsugna är per definition antagonistisk, bör proletariatet och dess parti ägna stor uppmärksamhet åt det revolutionära krigets lagar. Detta gör Ordförande Mao under Kinas revolutionära krig. Han lägger grunden för folkkriget, proletariatets militära teori, genom att utveckla förståelsen av stödbasernas roll i kriget, av partiets ledande roll, av enhetsfronten samt av gerillakrigets strategiska roll i övergången från rörlig till reguljär krigsföring. Denna militära teori bekräftades av den kinesiska revolutionens framgång, med utgångspunkt från Kinas kommunistiska partis grundande, Höstskördeupproret, den Långa marschen, Försvarskriget mot Japan och övergången till strategisk offensiv mot de inhemska reaktionärerna.

Dessa erfarenheter kunde senare systematiseras och upphöjas i och med samma process där maoismen definierades i Peru efter Ordförande Maos död. I Peru kunde folkkriget kreativt tillämpas och därigenom kunde dess allmänna drag och definition fastställas. Perus kommunistiska parti lade fram fyra vilkor för folkkriget:

Proletariatets ideologi, marxismen-leninismen-maoismen, måste specificeras till det aktuella landets säregna förhållanden och ta formen i av ett vägledande tänkande, såsom exempelvis Gonzalos tänkande eller i Kinas fall Mao Zedongs tänkande.
Ett kommunistiskt parti måste stå i ledningen för det.
Revolutionens väg måste fastställas, såsom i Kina med att omringa städerna från landsbygden, eller i Peru: ett enhetligt folkkrig med landsbygden som huvudsaklig och städerna ett komplement, där städerna omringas från landsbygden men arbetet i städerna blir av stor vikt och då speciellt att förbereda resningen i dessa när tiden är mogen.
En ny makt ska upprättas. Därav är folkkriget både uppbyggande och nedrivande genom att den bygger en ny stat samtidigt som den bekämpar den gamla.

Folkkriget övervinner det problem Lenin lyfte med det schablonmässiga partiet, inkapabelt att leda kriget. Den är tydlig med att det revolutionära kriget måste ledas av det proletära partiet och måste följa en vetenskapligt definierad väg – annars förs kriget in på villovägar. För utan en kompass och en karta hur ska du då finna vägen? Dessutom är frågan om ny makt oumbärlig. Ny makt innebär nedrivandet av den gamla staten och etablerandet av den nya. Detta betyder oundvikligen att gevären i folkkriget måste riktas mot den gamla staten, de härskande klassernas våldsapparat, förinta dess väpnade styrkor och etablera sina egna, som försvarar den nya makten. Ny makt är således proletariatets eller folkets, under proletariatets ledning, makt. Makten är baserad på väpnade styrkor under det kommunistiska partiets ledning. Folkkrig kan således inte innebära krig mot endast fascistiska stormtrupper, paramilitärer, enskilda företag, kriminella nätverk etcetera. Folkkriget är en förlängning och utveckling av Pariskommunens heroiska kamp som innebär att proletariatet inte kan förlita sig på nåd från den borgerliga staten utan måste krossa den och upprätta den proletära. Folkkriget innebär således nedrivandet av de exploaterande klassernas diktatur, dess väpnade styrkor, medelst väpnade aktioner, och etablerandet av den nya staten, baserad på väpnade styrkor med våldsmonopol. Detta är folkkriget.

KRITIK AV GOTHAPROGRAMMET 150 ÅR SENARE

Kritik av Gothaprogrammet påvisar hur Marx och Engels följde konsekvent en revolutionär linje. De var oerhört tydliga med att den borgerliga staten inte kunde tas i besiktning av proletariatet utan endast kunde krossas på vägen till kommunismen. Därefter lyfte de vikten av proletariatets diktatur under övergångsperioden mellan det kapitalistiska och kommunistiska samhället. Även om inget folkkrig existerade under Marx’ och Engels tid kan vi genom dess konsekvent revolutionära linje förstå att de med stolhet skulle ställa sig bakom Ordförande Maos legendariska tes att ”politisk makt växer ur gevärspipan”. Att vara en förespråkare av en konsekvent revolutionär linje, vilken är för proletariatets diktatur, krossandet av den gamla staten och uppbyggandet av den nya, innebär att vara för teorin om folkkrigets allmängiltighet – vilket är ett svar på hur Pariskommunen kunde försvarats och utvecklats och en fortättning på “de förslavades krig mot sina förtryckare, det enda rättmätiga kriget i historien” som Marx förklarade i Inbördeskriget i Frankrike 1871.

Kritik av Gothaprogrammet är, trots dess 150 år på nacken, ett dokument av särskild vikt för kommunisterna i de imperialistiska länderna. Parlamentarisk kretinism och legalism – där kommunisterna anpassar sig efter det rådande systemet och underkastar målet om att upprätta proletariatets diktatur till ynka dagskravsfrågor eller platser i bourgeoisiens parlament – är bojor för arbetarklassen. För en verklig revolutionär omgestaltning av samhället krävs det att man går utanför de av bourgeoisien etablerade ramarna, arbetar huvudsakligt illegalt, det legala arbetet fungerar endast som komplement, och tillämpar revolutionärt våld riktat mot dess stat.

Vi uppmanar alla intresserade läsare att studera Kritik av Gothaprogrammet i dess helhet. Du hittar den här.

Kontakta oss via Kommunisten@riseup.net!

Sunday, August 24, 2025